Nu var det vardag igen.

Jag kom hem från Biel först på fredag kväll. Ja, Lotta och jag hade så mycket att prata om att jag blev kvar lite längre än planerat. Vi gick långa promenader, en dag ända till Världens ände, d v s "End der Welt" som är ett område en bit utanför egentliga Magglingen och en annan dag förbi Evilard till Taubenloch, ravinen som nu ligger alldeles invid och delvis under motorvägen. Det var nästan en heldagsutflykt. Vädret var inte det allra bästa, men för Lotta som är van vid torkan och värmen i södra Californien var det förstås en omväxling. Sen fick jag ju umgås med Lisa och Robbie och deras tre härliga ungar också. (Förlåt Katie, du vill väl inte bli omnämnd som unge längre?)

Vad vi pratade om? Allt mellan himmel och jord, i bokstavlig bemärkelse. Lotta var ganska bekymrad för utvecklingen inom armén i Sverige och jag förstod att hon kände till en hel del som inte är allmänt känt.

Nu skall jag iväg till frissan för en "toppklippning" och sen skall jag sätta mig med en bilatlas och på gammalt, manuellt manér mäta upp ett par alternativa vägar till Fontaine de Vaucluse. Vi har provat två olika vägprogram på datorn och blev bara mer och mer förbryllade. Och dessutom gav min och Davids GPS helt olika resultat.

Vädret? Låga moln, uppehåll just nu men det skall bli regn under återstoden av dagen. +17 på nordsidan. Men på onsdag kommer det fina vädret tillbaka. Och till helgen skall det bli fint väder, även i Fontaine de Vaucluse.

Send the fire!

Det blev verkligen en överraskningarnas pingstdag, både för Pierre, David, Marlene och mig. Marlene (som är registrerad i folkbokföringen som katolik) följde med till Lugano efter viss övertalning men hon är också rätt nyfiken på det mesta - i positiv bemärkelse.

Gudstjänsten äger rum i en lokal som tidigare varit bilverkstad, men det är fräscht och fint utanför och enkelt och stilrent inuti. Vi blev lite sena, så vi kom just när gudstjänsten skulle börja. Han som brukar kallas för pastorn (pensionerad metodist d:o) hälsade oss alla välkomna och så började vi med att sjunga hymn 53 i deras lilla anspråkslösa och tummade sånghäfte. Och vad var det för en "hymn" - jo William Booths "pingstsång" - Thou Christ of burning cleansing flame, send the fire... där satt vi: två ofrivilligt exkommunicerade salvationister, en katolik och jag som också är ex-salvo, men frivilligt och sjöng "send the fire, send the fire, send the fire..." Pierre, David och jag hade ståpäls, trots den tryckande värmen. Efter sången så stiger pastorn fram och säjer: "Och nu lämnar jag över till våra gäster från USA som kommer att fortsätta att lotsa oss genom förkunnelsen om pingstundret, Dwight och Charlotte George." Det var tur att vi satt långt bak i f d bilverkstaden, för vi såg verkligen ut som tre fågelholkar och Marlene viskade till mig: känner inte du dom?

Och det blev en helt otrolig gudstjänst. Lättsamt och bitvis ganska roligt, men med en förkunnelse som ingen kunde vara helt oberörd av. Dwight var "mötesledare" (hittar inget bättre ord) och Lotta predikade. Jag hade ju hört av Lisa att hon blivit en mycket ansedd och ofta anlitad förkunnare, men jag var ändå rätt överraskad. Vi fick befinna oss i övre salen, fick sjunga "Spirit of the living god, fall afresh on me" och Lottas predikan handlade om hur Anden föll och hur konsekvenserna av det blir, utifrån både det som hände i Atlanta för rätt många år sen nu och berättelsen i Apg. Gudstjänsten varade i nästan två timmar och åhörarna var verkligen MED hela tiden. Vi slutade med att stående sjunga Majesty och efter det så stod folk blickstilla i minst en minut.

Sen blev förstås både Dwight och Lotta minst sagt överraskade av att se oss där. Anledningen till att de var i Lugano, var att Dwight som också har något slags anknytning till Lausannerörelsen skulle till en konferens i Basel den här veckan och pastorn skulle också vara med där. Lotta skulle förstås hem till Biel och hälsa på och se hur Lisa och Robbie har det i sitt nya hus.

På kvällen satt David, Pierre och jag och spekulerade över om vi skulle starta en egen "kår" i Locarno/Ascona utifrån våra egna villkor. En självstyrande enhet, ungefär som "generalen på Krim" hade under sovjettiden. Marlene får också vara med om hon vill, för det är ju inte FA utan katolska kyrkan som har synpunkter på ett sådant medlemskap. I vår självstyrande enhet kommer det egentligen bara att finns två saker som skiljer sig från FA:s officiella linje, det kommer att vara tillåtet att dricka alkohol och vi kommer inte ha några som helst synpunkter på samkönade förhållanden.

I morgon bitti åker jag till Biel och räknar med att komma hem på onsdag kväll. Jag ser verkligen fram emot att få umgås lite på tu man hand med Lotta, det var några år sen sist.

Skoskav?

Nu håller jag tummarna för Janne, Peter och Helena som skall springa Stockholm Maraton i eftermiddag. Jag skulle aldrig ens våga tänka på att springa så långt. Mia W och jag har promenerat samma väg som London Maraton går en gång och det räcker... Jag skall inte tala om hur lång tid det tog, men så hade vi också frikostigt med vätskekontroller och en påfyllning av kolhydrater på vägen d v s pizza.

Vädret? Disigt, en del moln, men det skall klarna upp i eftermiddag, men sen lär det bli ett par dagar med en hel del regn. +20 just nu. Julia och jag skall åka bort till Grono, som ligger en bit öster om Bellinzona i eftermiddag, en släkting till henne som föder upp någon slags "italiensk hund" som påminner om Jack Russelterrier har valpar och Julia funderar på att köpa en av dem. Jag skall inte köpa någon, hur gulliga dom än är. Det räcker med trasselsudden Dodo som kommer på besök då och då.

I morgon är den pingstdagen och jag åker tillsammans med Pierre och David till en engelsk gudstjänst i Lugano. Vi åker dit någon gång ibland. Det är en anglikansk kyrka från början, men den har blivit totalt ekumenisk, det finns t o m ett engelskt salvationistpar, bosatta i Cortivallo (strax utanför Lugano) som har den till sin församling. Pierre tyckte det var snudd på blasfemi när jag sa: OK, jag åker med om du garanterar att anden faller och det blir lite underhållande. Nej, jag skall naturligtvis följa med, jag tycker faktiskt att berättelsen om den första pingsten är ett av de mest intressanta avsnitten i bibeln. "Vi är parter, meder och elamiter..."

Färdig!

Jobbet som jag hade tid på mig t o m fredag blev klart för en halvtimma sedan. Nu skall jag ta mig en mugg latte på altanen och läsa lite i Man walks into a room av Nicole Krauss, en bok/roman om minnesförlust. Jag har haft den liggande i min "att läsa hög" flera månader nu. Men nu blev det av, och den verkar mycket intressant. Åtminstone efter 24 lästa sidor.
Det var någon som undrade när jag kommer till Geilo igen. Ja, det blir inte förrän till midsommar, men sen stannar jag nog till slutet av augusti. Jag har "lovat bort" mitt hus till Julias släktingar från USA som skall tillbringa 6 veckor i Schweiz och närområdena i sommar. Ja, de har schweiziska rötter - farföräldrarna kom ursprungligen från en liten by som heter Mogno, i det området i norra Ticino där Maggia rinner upp. Mogno skulle vara en totalt okänd plats om det inte var för den moderna och extrema Johannes Döparens kyrka som totalt dominerar denna lilla by. Nu kan de ha mitt hus som bas för sina utflykter. Och jag behöver inte låta huset stå obebott.

Vår planerade Frankrikeresa kommer troligen att äga rum 13-16 juni. Det är lite knepigt när fyra personer skall ta ledigt samtidigt, men vi planerar att åka tidigt, tidigt på lördag morgon och komma hem igen tisdag kväll. Det är en bit att köra och även om vi turas om, så är det bergsvägar och andra kringelikrokar som skall forceras. 65 mil och 7 timmars restid enligt Marlenes kartprogram. Men vi skall nog försöka hitta en lite kortare väg, den anvisade sträckan tar oss ner till Genua och sen längs medelhavskusten en bit in i Frankrike och sen norrut. Det verkar vara en lite väl lång väg.

Vädret? Soligt, varmt (+23) och en lätt bris. Många båtar ute på sjön, men för segelbåtarna räcker inte vinden till att fylla seglen, de ligger mest ute och guppar planlöst hit och dit.

Ensam och övergiven

David och Pierre fick klartecken att komma tillbaka till sitt hus idag och nu är jag så ensam och övergiven... Huset har klarat sig helt utan skador, det är lite som är förstört på tomten, bl a en magnolia och ett stycke av altanräcket plus en mountainbike. Men dom var förstås glada åt att få komma hem igen. Och vi hade kul så länge det varade.

Jag har ett jobb som kom med e-posten idag, det är bara fem A4-sidor som skall vara klara på fredag.

Annars? Varmt och ganska kladdigt, det har varit närmare +30 några dagar nu. Men det skall bli lite svalare några dagar framöver. Vi har haft en hel del åska också, mest nattetid.

Regn och mera ras

Här regnar det, vilket är positivt. Det behövs. I morgon skall det bli fint väder och sen mera regn. Temperaturen håller sig på ca +25 om eftermiddagarna. Nog om detta.

För en halvtimma sedan fick David och Pierre besked om att de kunde få åka hem och hämta saker i huset. Klockan tio skall de spränga i närheten och sen skall resultatet av sprängningen utvärderas och förhoppningsvis kan de flytta hem igen på måndag eller tisdag. Det har gått två ras till uppe i berget, men inte heller denna gång i närheten av bebyggelsen.

I går kväll fick Marlene och jag en riktigt grundlig information om olika slags ras. Det som jag inte hade en aning om är att om permafrosten försvinner, så kan det blir riktigt stora ras på nordsidan av fjäll även i de lite sydligare delarna av Norge och Sverige. Permafrosten är som ett "lim" som håller samman berget även om det finns stora sprickor i bergsmassivet. Uppe i nordligaste Norge kan det rasa lite här och var, både på nord- och sydsidor. Permafrosten finns ett par meter ner i berget, även om markytan är grön och varm. På en del ställen är det nu nästan nollgradigt i permafrosten så det vill inte mycket till för att det skall gå över till plusgrader och "limmet" skall försvinna. Tur att jag har huset i Geilo uppe på en stabil bergs- och stenrygg utan branta sluttningar.

Men det är inte permafrosten som ställer till detta uppe hos Pierre och David, utan sannolikt en helt "normal" erosion. Berg rasar "alltid" - och enligt Pierre har Himalaya en gång för mycket, mycket länge sedan varit 12000 möh, kanske mer ändå.

Nu skall jag rasa iväg och handla mat innan det blir för mycket folk i butiken. I morgon åker vi (P, D, M och jag) ner till Lecco som ligger lite öster om Como och där det pågår något slags matfestival och konstutställning med tavlor med matmotiv.

Mera ras...

Det har rasat mera uppe på bergssidan, men inte så nära David och Pierres hus som det tidigare raset. Pierre (som alltså är forskare och expert på detta med rasrisker och erosion) fick inte ens komma i närheten av rasområdet och fick inte lov att hämta sin laptop eller sin allergimedicin. Gissa om han var f-b-d när han kom tillbaka. Imorgon skall de göra en kontrollerad sprängning och sen tar det ytterligare ett par dagar innan de får besked om det är OK att återvända hem.

Men jag klagar inte, det är jättekul att ha dem här. David håller på med ett projekt inom sitt område (limnologi) uppe i en bergssjö och han åker dit upp varje morgon vid åttatiden. Då har jag försett honom med ett hälsosamt och mättande smörgåspaket och varm dryck i två termosar och en liten godis-överraskning också. Han påstår att antingen kommer han att flytta hit eller också får jag flytta hem till dem.

Pierre håller på och bearbetar en del data som han samlat in från ras i ett visst rasutsatt område i Glarus, och även om han regelbundet kör backup till en server, så har han en del obearbetat material i laptopen - som han inte kommer åt just nu. Gubbarna som håller på i rasområdet vill inte veta av honom därför att just nu är det en kantonal fråga och Pierre arbetar på federal basis. SUCK!!! Men vi gör det bästa av dagarna. Vi äter långfrukost, läser tidningen noggrant och Pierre har röjt i det brantaste partiet på tomten, han lagar fantastiska middagar varje kväll och köper viner som hör hemma på en gourmetrestaurang.

För min del får det gärna rasa lite till, men bara om inte människor eller egendom drabbas av det förstås.

Stenras

Mina kompisar David och Pierre bor högt upp på bergssluttningen över Locarno. Fritt läge, makalös utsikt och en mycket smakfullt inredd villa.
David ringde vid nio och berättade att det hade gått ett stenras intill huset vid sjutiden, först lite rassel och sen ett rejält brak. Det största stenblocket är ungefär 3x5x1 m och det ligger alldeles vid deras tomtgräns. En hel del mindre stenblock ligger i trädgården och en del av växtligheten är förstörd. Nu får de inte vistas i huset förrän den geologiska undersökningen är klar så nu får jag sällskap ett par dagar. De fick i nåder hämta lite kläder, så jag får ha min garderob ifred :-)) Ni kan tänka er vem som snabbduschade, tvättade håret och röjde runt med dammsugaren...

Deras garage ligger halvt insprängt i berget, så båda bilarna klarade sig men Pierres mountainbike hade fått sig en rejäl kyss på bakhjulet och där placerade tekniska anordningar. Hoppas att det inte är mer berg som rasar. Det är under senvintern och våren som det är mest risk för ras, det här kom lite sent på säsongen.

Morgonstund har kanske...

Thereses besök blev lite kortare än planerat, tyvärr. Hon hade sen tidigare bestämt att vara i München i eftermiddag och då gick tåget med minst antal byten (3) från Bellinzona redan 0706. Då är hon framme vid halv fyra i eftermiddag. Det kan ju vara en viss kompensation att vakna tidigt om det är en riktigt vacker morgon, men nu var det gråmulet och låga moln.

Vi hann i alla fall med att kolla det som bör kollas under en snabbvisit i Ascona och Locarno och igår kväll kunde jag introducera några av mina vänner (Pierre, David, Yves, Diana, Marlene och Julia) för Therese vid en liten buffé på tidig kvällstid. Vi skulle ju upp i svinottan.

Nu skall jag a: tvätta och b: ta itu med en försummad hög stryktvätt - innan den blir större och det kräver alltför stor psykisk styrka för att orka ta itu med den. Vädret skall definitivt inte bli bättre idag och inte i morgon heller.

Blixt och dunder!

Somnade sött vid tiotiden igår och vaknade strax efter två av en riktigt rejäl åskknall. Högljudda åskknallar är ingen sällsynthet här bland bergen, men det här var något i särklass. Gick upp i övervåningen för att kunna se var det åskade och då kom nästa blixt som slog ner på eller tvärs över sjön. En jätteknall till men sen började det riktiga skådespelet. Blixtarna drog sig successivt västerut, men nu var det jätteblixtar med ungefär 10 sekunders mellanrum och knappast några åskknallar alls. En dryg halvtimma senare var skådespelet över.

Jag hade satt väckarklockan på halv sju eftersom Therese kommer i eftermiddag, men vaknade inte förrän halv tio. Egentligen har jag inte tid att sitta här och skriva, men jag måste kolla om bredbandet fungerade.
Nu skall jag åka och handla och sen skall jag försöka hinna att städa av lite.