Loggbok tisdag

Vi var uppe tidigt, vilket var tur, för vi fick sällskap av en båt till uppför Hatton locks, men det tog ändå nästan hela förmiddagen att komma upp till toppen av slusstrappan. 16 slussar. Inte illa. Full english breakfast tillreddes och åts under tiden. Varken Marlene eller jag hade förtroendet att styra båten genom slussarna. Men vi skall nog visa dom. Sen var det raka vägen på den slingrande kanalen, inga slussar... men vi fick köra genom en tunnel, enligt vår kanalbok var den 433 yards vilket bör bli nästan 400 meter väl? Fanns egentligen två tunnlar, en var avsedd för båtarna, den andra för att leda hästarna i. Innan man fick ångmaskiner på båtarna så fick besättningen ligga på rygg uppe på båtarna och sparka i tunneltaket för att ta båten genom tunneln. Legging kallades det för.

Efter tunneln så var vi uppe i Shrewley, samhället som tunneln fått sitt namn av och köpte färskt bröd. Vid Kingswood junction kom vi in på den betydligt smalare och ännu mer idylliska Stratford Canal. Hade vi kört söderöver hade vi så småningom kommit till Stratford upon Avon. Det var två slussar i själva ”korsningen”. Vi körde västerut (nästan) mot Birmingham och uppför fyra slussar igen. Dessutom tömde de avloppstankarna vid en ”pump out”. Det var en kraftig suganordning och det skakade till i båten så jag som lagade middag och inte var medveten om vad som hände trodde att någon hade kört på oss. ”Pump out” kostade £5. Det blir ju en hel del vatten när vi skall duscha, men vi har infört att vi duschar varannan dag. Känns lite sunkigt på morgonen, men framåt tiotiden har man glömt det... Vi har stannat till för natten innan nästa ansamling av slussar, har ätit middag, druckit vin till, tagit en liten promenad i grannskapet och räknar nu med att somna sött. Det tar på krafterna att vara ute på sjön. Men vi har haft riktigt bra väder hela dagen. Inte en droppe regn och måttligt med moln. Temperatur ungefär som igår.

Loggbok måndag

Vi vaknade tidigt. Det tog drygt tre timmar att ta sig förbi de tio slussarna i Stockton locks. Marlene och jag lagade till en ”full english breakfast” under tiden, David var kapten på skutan och Pierre och Rickard fick slita själva med slussarna. När de sen åt, så fick Marlene och jag ta över. Hade vi varit två båtar, som får plats intill varandra, så hade vi och de andra fått dela på jobbet. Men det var lärorikt. Sen var det Bascote Staircase, fyra slussar men de två första hängde liksom ihop och krävde att man tog sig genom dem på ett lite annorlunda sätt med att öppna och stänga och släppa på och av vattnet.. David fattade lyckligtvis hur vi skulle göra. Sen såg vi att det fanns en instruktion en bit nedanför den nedre delen av slussen. Logisk brittisk placering... Förresten - det är Marlene och jag som är ”the lasses with the windlasses”. Alla båtar har en speciell vev som man använder för att öppna och stänga för vattnet i slussarna. En windlass. Det är ett standardskämt, för det är i allmänhet kvinnorna som tar hand om det tunga jobbet i slussarna medan männen med fara för eget liv styr båten. Vi var faktiskt ensamma där och passagen tog genom de här fyra slussarna tog bara en halvtimma. Vid slussarna finns det i allmänhet vattenposter och vi passade på att fylla på vattentanken. Eftersom vi är fem på båten så gäller det att komma ihåg att fylla på så ofta vi kan. Sen finns det tankar för avloppsvatten ”m m” som måste tömmas vid någon ”pump-out”, men det behöver man inte göra mer än ungefär var 3-4 dag.

Därefter var det sex strövis utplacerade slussar på vägen/kanalen mot Leamington Spa och Warwick. Det var grönt och vackert, pastoral idyll med hästar, kor och får. Bitvis går kanalen mellan träd och buskar och då är man i en helt annan värld men sen öppnar sig landskapet igen. Nu hade vi fått lite rutin på slussandet så det gick rätt snabbt att passera. I Leamington stannade vi till och provianterade, räknade med att om vi skulle klara det som vi hade framför oss, så borde vi nog inte lägga tid på att leta reda på någon pub eller restaurang.

Slussfritt ända tills vi kom till Warwick. Hade också tur med nästa två slussar, som låg inne i stan. Och nu fick vi slussa uppför. Vi passerade under en motorväg och sen började slussarna igen. Vi passerade fem och sen moorade (lade till heter det väl på svenska, men nu moorar vi) vi upp vid the towpath (dragstigen, där hästarna en gång gick och drog båtarna, alltså innan ångmaskinen gjorde debut), åt middag, sträckte på benen genom att följa stigen uppför slusstrappan för att ta reda på vad och hur vi skall göra i morgon. Ja förresten, det är bara den sidan som the towpath finns på som tillhör kanalbolaget och där det är legitimt att moora. Vad vi gör nu? Pierre diskar, Rickard läser Guardian, Marlene sitter och skriver på sin laptop och David detaljstuderar morgondagens färdväg. Vi har två olika ”kanalkort” som beskriver vår planerade resrutt lite olika. Och jag skall strax hämta modemet och sända iväg detta. Javisst, vädret också. Troligen kom det lite regn i natt, men sedan har det varit fint väder, växlande molnighet och gissningsvis +20 på eftermiddagen.

Lång rapport - tisdag-söndag

Tisdag-onsdag: Vi lämnade Larvik halv sex i tisdags och var framme i Hirtshals vid niotiden. Havet höll sig mycket lugnt. Inte riktigt lika lugnt på båten. Fulla norrmän är värre än fulla svenskar och engelsmän. Vi lämnade det stökiga sällskapet åt sitt öde och körde till Hjörring och övernattade där. Onsdag morgon körde vi rakt söderut genom Ålborg till Viborg. När Rickard jobbade på Haukeland hade han en kollega som kom därifrån och som trots exilen var lokalpatriot. Så Rickard ville bara kolla... Det var en trevlig liten stad med en imponerande kyrka. Påminde om Lunds domkyrka, tyckte i alla fall jag. Efter en kopp kaffe och ett ohälsosamt men gott wienerbröd fortsatte vi till Silkeborg, för att se på Tollundmannen. Det är fascinerande att se hur väl bevarad han är. Och lite kusligt, för han har ju ett så tydligt uttryck i sitt ansikte. Vi åt smörrebröd som sen lunch, gick en tur i centrum och körde sedan ner till Jelling och tittade på gravhögarna, undvek Vejle och Kolding för att ta oss till Christiansfeld och ”Den gamle grensekro” som ligger strax norr om stan. Vi fick var sitt trevligt, traditionellt inrett rum och körde sen in en sväng till stan för att se oss om lite. Jag har varit där förr, och Rickard hade läst på ordentligt och kunde berätta om Herrnhutarna och Christian VII, Caroline Mathilde och Struensee. Just nu genomgår alla de gamla byggnaderna ett gigantiskt restaureringsarbete, man står på UNESCOS wannabeelista för att bli ett World heritage. Vi skulle gått till kyrkogården, men då började det regna, så vi sköt upp det till torsdagen. Annars var det ok väder hela dagen. Åt middag på hotellet (rödspätta) och bestämde oss för att komma igång tidigt nästa morgon. Kro-morgenmaden serverades från sju, men vi tyckte att det räckte med halv åtta.


Torsdag: Morgenmaden var god och riklig och vi fick både nybakat bröd och nybakade wienerbröd plus pålägg och ägg. Och Ymer med drys. Det är dansk filmjölk med rivet rågbröd med lite socker och kanel i. Dom höll hårt på gamla danska mattraditioner. Sen stack vi iväg, först besök på kyrkogården i Christiansfeld, Gudsåkern där män ligger för sig och kvinnor för sig på en jättelik grusplan omgiven av stora gamla träd. Alla har likadana enkla gravstenar och ligger vända med ansiktet mot öster. Nu låg regnet i luften, men vi klarade oss. Fortsatte sen till Haderslev, en liten bit söderut där Rickard hade ytterligare en kyrka att kolla - domkyrkan som ligger uppe på en höjd, imponerande faktiskt. Sen rakt österut mot Ribe, nästa ”museistad”. Nu kom det lite regnstänk då och då, men det hindrade inte oss från att ge oss i kast med sevärdheterna. Beundrade utsikten från det 50 m höga Borgertornet, landet runt Ribe är helplatt ut mot Nordsjön och stan blir ibland översvämmad. Vi åt frokost (=lunch) på Hotel Dagmar, sägs vara Danmarks äldsta hotell. ”Frukosttallrik med kallt och varmt, ost och sött.” Vi blev mätta. Sen gick vi runt på alla små krokiga gator och insöp atmosfären. Regnet höll sig på avstånd. Fortsatte norrut till Esbjerg, där ingen av oss har varit tidigare. Vi hade ett visst behov av att orientera oss lite och även sträcka på benen innan vi kom till hamnen för att köra ombord kl 1600. Vi hade paraply med oss... det regnade rejält. Sjöresan? Ja det var inga problem. En hel del vind och vågor men båten gick stabilt i sjön. Lätt måltid på båten, sallad och ett glas vin. Skrällig underhållning och ett par packade fotbollsgäng som inte kom riktigt överens gjorde att vi drog oss tillbaka i mycket rimlig tid.


Fredag: Frukost på färjan - fotbollsfansen såg vi inte till - och så var vi framme i Harwich klockan tolv. Det tog en god stund innan vi hade kommit ut från hamnen, det verkade som om det pågick något slags maskningsaktion bland både pass- och tullpersonal. Sen körde vi till Saffron Walden, en resa på drygt tio mil. Margaret och Kevin höll på i verkstaden med något som måste bli färdigt till på måndag, så jag fixade kaffe och skickade iväg Rickard att köpa fikabröd – han var lite tveksam men jag sa bara: nerför backen och andra tvärgatan till höger. Han kom tillbaka en kvart senare och hade köpt russinbullar, muffins och en liten chokladtårta! Sen gick vi ut och tittade på stan, den är sevärd och på kvällen var vi på en vegetarisk restaurang och åt middag. De hade nog lånat en del recept från Cranks, gissar jag. Husets vin var ”Bio” och helt OK. Vädret? Inte en regndroppe på hela dagen. Rätt blåsigt i förmiddags, men det lugnade ner sig och framåt kvällen kom solen fram. Lite kyligt, 15-16 grader gissar jag.


Lördag:Vi tog tåget till Cambridge, ingen idé att ens försöka få P-plats där en lördag enligt Kevin. Han var hygglig och körde oss till Wendens Ambo (vilket namn!) eftersom tåget inte går in till själva Saffron Walden. Vi strövade omkring i Cambridge och såg på alla gamla fina hus, åt publunch och var tillbaka vid halv sextiden. Kvällen tillbringades på Trevi, en italiensk restaurang som hade riktigt bra mat. Och vin. Fint väder hela dagen.

Söndag: Började med att duscha och tvätta håret – vet inte hur det blir med hygienen när man är ute på kanalfärd - och åt frukost och körde norrut. GPS:en hade fått spader och vi fick själva leta oss fram, tur att vi hade en bilkarta. Men jag gillar att köra på mindre vägar och vi hade rätt gott om tid också, för resten av sällskapet som körde från Basildon låg lite efter oss. När vi kom till Daventry såg vi en Tesco och gick in och handlade lite. Det hade regnat lite grann tidigare, men nu bröt solen igenom så vi passade på att ta en tur i stan. Inte mycket att skriva hem om, ärligt talat. Sen skulle vi träffas vid infarten till marinan som låg vid vägen från Daventry, så det var inga problem att hitta dit.


Vi fick vänta en halvtimma innan resten av sällskapet kom. Ja, för den som inte vet det så består det av David och Pierre samt Marlene. De har tagit flyget till London och Davids syster körde dem hit. Jag ”korrekturläste” den här lilla reseberättelsen under tiden för att ha något att göra. Rickard läste en dagstidning som sannerligen gjorde skäl för benämningen ”tabloid”.

Ibland inträffar sånt som man inte ens kunde hoppas på. David har en kompis i IT-branschen som har fixat ett modem för gratis trådlös internetuppkoppling till oss. Helt oväntat alltså kan jag sitta här och skriva loggbok eller vad man nu skall kalla det för. Dagbok kan det ju inte heta på sjön. Kanalen alltså. Vi har bestämt oss för att allt som vi skall skicka skriver vi offline, kopplar upp och skickar iväg sen.
....................................
Och här börjar ”loggboken”.

Söndag: start i Braunston klockan två. Medan killarna gjorde iordning båten, så fixade Marlene och jag till en improviserad, kall lunch som vi åt när vi kommit i väg. Landskapet som vi gled igenom var faktiskt riktigt ödsligt för att vara i England, men naturskönt. Kor och får betade på ängarna intill kanalen. Körde förbi Napton där man kan ta av på South Oxford Canal, kom till de första tre slussarna, Calcutt locks. David körde båten, Marlene och jag öppnade och stängde slussportarna och Rickard och Pierre skötte vatten-av-och-tillförseln. Det var inte så märkvärdigt och när vi var fyra som tog det praktiska så gick det relativt fort. Sen fortsatte vi fram till Stockton locks. 10 slussar varav 8 i en slusstrappa, 2 lite längre bort. Stannade för kvällen eftersom det redan fanns en hel del båtar före oss och det fanns en trevlig pub i grannskapet där vi både kunde få mat och något att dricka. Båten är jättefin, det finns fyra bäddar längst bak, där sover killarna, sen är det en toa med tvättställ och en toa som också har duschkabin. Sen kommer the galley, alltså köket och längst fram i båten finns två bekväma soffor med matbord mellan där Marlene och jag skall sova. (Långt från snarkarna...) Matbordet har två längsgående klaffar, som kan fällas ner så det är gott om plats när man inte äter. I aktern står eller sitter vår styrman och där finns det också bänkar längs sidorna, motsvarande utrymme finns i fören. Och nu sänder jag iväg detta och hoppas att att tekniken fungerar.

Fullt upp att göra!

Nu har jag jobbat på bra med mitt uppdrag och känner att jag med relativt gott samvete kan ge mig iväg till England. Det blir "tre män och två kvinnor i en båt" men vi kommer förstås inte att resa på Themsen. Laptopen och mina memory sticks får naturligtvis följa med, blir det busväder sätter jag mig i ett hörn på båten och jobbar. Det kanske också finns något internetcafé längs vägen så jag kan rapportera om vår resa.

Nu har jag fullt upp med att ställa iordning hytta för hösten och vintern. Maten är nästan slut, vilket har haft till följd att jag ätit en del märkliga kombinationer de senaste dagarna. Frukosten bestod av kaffe och fyra digestivekex med marmelad och nu är jag så hungrig att jag måste sticka ner till Geilo och handla lite för idag och till frukost i morgon. Det får väl bli en av de förhatliga djupfrysta färdigrätterna till middag.

Få se när jag kommer hit nästa gång, troligen blir det i mitten av december. Tur att jag har Rickard som ser till hytta ibland när han har vägarna förbi. Nu kör jag till Hök i morgon förmiddag, vi skall vara i Larvik 1630, båten avgår 1730. Vi får väl se när jag får tillfälle att höra av mig härnäst. Skriver dagbok på laptopen tills vidare. Kan kanske berätta om resan i lite mer samlad form när jag är hemma igen, skickar den i så fall med e-mail. Bye.

Kallare och kallare...

Nu kommer det snart att bli nattfrost här, åtminstone om det är klart väder på dagarna. Temperaturskillnaderna natt och dag är rätt stora nu. Förkylningen har gett med sig, jag jobbar på och tar då och då en andningspaus och funderar på vad och hur mycket kläder jag skall ha med mig. Jag får rusta mig för 12 dagar på kanalerna, det kan bli allt från storm och regn till tropisk värme. Och det får inte bli för mycket kläder heller, utrymmet är begränsat. Å andra sidan kan man inte gå omkring och lukta skunk heller. Nåja, det finns väl butiker... Som tur är, så kommer vi att köra ner till London och stanna där ett par nätter innan vi tar oss under tunneln och genom Frankrike. Det finns en utmärkt tvättbar, öppet 0600-2400 ett par kvarter från mitt. Vi får förlita oss på den. Vi det är alltså Marlene, Rickard och jag. Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen, eller rättare sagt, skriver fingrarna.

Totalförnekelse

Det började i söndags kväll, kli i halsen. I måndags fortsatte det att klia och jag kände mig lite trött. Skyllde på att det varit ovanligt mycket ståhej den senaste tiden. Hade ont i halsen i tisdags också, näsan började rinna på kvällen. Snuvan fortsatte att rinna igår, men det var väl inget... Fick inse igår kväll att jag faktiskt var förkyld. Näsan rinner idag också men halsen har lugnat ner sig. Nu gläds jag åt att förkylningen naturligtvis har gått över tills vi skall åka på tisdag. Håller på och äter upp det som finns kvar i kyl och frys, det blir lite märkliga middagskombinationer. Igår var det omelett på två ägg med stekt lök och ett par överblivna tomater. Idag blir det nog pasta med något som går att blanda i. I morgon är jag förhoppningsvis presentabel nog att ta mig ner till Geilo och inhandla mjölk och bröd. Idag fortsätter jag att jobba. Har inte den rätta glöden men med en och annan kopp kaffe och lite glass så skall jag väl ta mig igenom ett par sidor till.

Ett litet klarläggande

Det har vållat en viss uppståndelse att jag ändrat mitt namn. Hultin var min mormors flicknamn, och jag ansökte om att få byta till det för nästan ett år sedan. Det finns liksom lite för många Maria Lindberg och ett par av dem är översättare, en är tolk och några arbetar med annat inom media. så jag bestämde mig för att byta efternamn för att undvika fler förväxlingar. Proceduren tog sedan betydligt längre tid än vanligt eftersom jag är utlandssvensk.

Ville bara meddela detta och så kan jag passa på att tala om att nu börjar molntäcket att spricka upp, så jag tar mig nog en liten tur i eftermiddag. Resten av veckan kommer flitens lampa att lysa eftersom det skall bli regn och blåst. Hösten är snart här.

Nu var det klart!

Vi d v s Rickard och jag kör ner till Larvik nästa tisdag (1 sept) för att embarkera (fint ord) färjan till Hirtshals 1730, framme 2115. Sen har vi onsdag och halva torsdag på oss att köra ner till Esbjerg, tänkte "sightseea" lite i Danmark, ingen av oss har varit där på ett bra tag. Färjan till Harwich går torsdag 1700 och vi är framme fredag 1200. Vi stannar kanske till i Saffron Walden hos Margaret och Kevin, för vi skall vi möta de andra först på söndag (6 Sept) eftermiddag på en plats som heter Braunston där båten (pråmen?) ligger på en marina. Braunston ligger någonstans mellan Northampton och Rugby. Vi får disponera båten t o m 18 sept, är vädret fint skall ägarna ut på en tur v 39. Så nu förbereder jag mig genom att läsa om kanalfärder och handhavande av slussar o s v på Internet. Båtturen får David och Pierre planera för. De har talat om något som heter Warwickshire ring med ev avstickare in på någon annan kanal också.

Men fram tills dess är det "arbeit, immer arbeit" i näst intill tvåskift så jag är i kapp med den tänkta tidsplaneringen av jobbet. Här regnar och blåser det så det är ganska lätt att ta itu med det som ger pengar till brödfödan.

Oj, så tyst det blev!

Klockan elva klev våra gäster på tåget och Rickard och jag tittade på varandra och sa: "vad skall vi göra nu då?" Vad vi gjorde? Åkte hem var och en till sitt... Jag fick mitt uppdrag med e-posten i fredags, skulle egentligen ha börjat med det om en vecka och nu väntar jag bara på att få pappers-manus också. Så nu gäller det att vara flitig, eftersom vår kanalresa närmar sig.

I lördags var vi och kollade cykelakrobaterna. Det är alltså nästan livsfarliga övningar som dom ägnar sig åt. Plus att dom kör som stollar i terrängen. Men å andra sidan så har dom hållit på rätt länge med detta nu. Värsta skadan har varit ett nyckelbensbrott som Samuel räkade ut för i höstas. Blåmärken och bulor räknas inte.

Igår var vi på Langedrag och det är faktiskt alltid lika trevligt att se djuren i sin rätt så naturliga miljö. En "frigående" getdam fattade tycke för Alexandra. Det visade sig att hon hade kex i fickan som hon stack till getdamen då och då. Hon följde oss troget och det blev både puss och kram när vi skulle åka. Elena tyckte att Alexandra luktade förskräckligt och föreslog att vi skulle binda fast henne på biltaket när vi körde tillbaka hit.

Nu skall jag sätta mig i lugn och ro och börja gå igenom manuskriptet. Det är såpass stort att det fick delas upp kapitelvis på tolv mail.

Onsdag-fredag

Som planerat så körde vi till Flåm i onsdags. Lisa och Robbie åkte Flåmsbanan upp till Myrdal för att möta cykelentusiasterna och Rickard och jag blev kvar nere vid havsytan. Vi har åkt Flåmsbanan så många gånger (åtminstone jag) så fascinationen med den har mattats något. Men visst, det är ett ingenjörtekniskt mästerverk och naturen är fantastisk.

De kom ner till Flåm vid fyratiden och alla var jätteentusiastiska för sin cykeltur och helt inställda på att göra om den nästa år, men då skulle de cykla Haugastöl-Myrdal t o r. Ingen var trött, men de var väldigt hungriga. Fretheim invaderades just av fyra turistbussar så vi körde till Aurland och åt middag.

Hemma igen halv åtta och märkligt nog gick Samuel och Stephan och lade sig efter att ha ätit tre-fyra smörgåsar och druckit upp all mjölk jag hade. Elena och Alexandra duschade, tvättade håret och ville ha te och smörgås och såg på TV till klockan var tio. Vilka är det starka könet?

Igår körde vi över Hardangervidda, kollade Vöringfoss (jo, dom var imponerade), tog oss genom Måbödalskurvorna och ner till Kinsarvik där vi åt middag. Det var ingen som talade om cykelåkning. Men sen när vi kom hem så skulle det mekas med cyklarna. Idag har det varit full rulle igen, vädret har varit bra och kommer att vara så i morgon också. Då kommer Rickard, Lisa och Robbie hit och så har vi lovat att komma med och kolla när de håller på med trickkörning. Söndag blir det besök på naturparken Langedrag och måndag åker de till Oslo för några dagars sightseeing där innan planet går på fredag förmiddag.

Jo, det är en sak som är jättekul. Alexandra och Samuel kan ju lite svenska, så de förstår lite norska också. Elena, som har spansk pappa och schweizisk mamma, hon måste vara ett litet språkgeni. Hon kan massor med "svorska". Nu har jag medvetet försökt att tala norska, ja åtminstone använda mig av norska ord, för att inte röra till det för mycket. Och Elena rättar Alex - och när hon gör det är det helt ok.