Har en stund över....

- och då får jag väl fortsätta med mina dagliga inlägg. MEN - vad i h-e är det som styr tidsangivelserna i bloggen? När jag kollade nu, så är det helgalet för några dagar, men det var korrekta tider igår kväll, när jag läste igenom det jag skrivit under vår fantastiska båtresa.

Nu är klockan i alla fall 0815, Marlene har just satt lite färg på håret och nu skall vi äta frukost och åka ut till Kew Gardens. Vi hade egentligen tänkt viga den här dagen åt shopping och ta Kew i morgon, men då skall det bli regn. Nåja, det finns tillräckligt många söndagsöppna shoppingställen...

Resan till London igår - 160 km - tog två timmar och 40 minuter. Det var bra fart och inte så mycket trafik in mot London på M1, men när vi passerat M25 (motorvägsringen runt London) så var det trögt, två polisbilar hade stannat en långtradare i den ena filen ungefär vid Elstree, och det gick med snigelfart, det var en konstig trafikomledning vid Dollis Hill (där M1 slutar) och vid Notting Hill strejkade trafikljusen i en korsning. Men vi kom hem i alla fall, lämnade först av Rickard och så hem till mitt. Det var superskönt att kunna slösa med varmvattnet i duschen. Tvättbaren nästa och när klockan var halv sju var både vi och kläderna rena. Vi kände oss inte riktigt mogna (fina nog) för att gå ut och äta, utan tog en promenad i grannskapet och köpte med oss mat från en deli. Vi var ganska trötta, slötittade på TV och somnade rätt tidigt.
...............................................

Och nu, när jag publicerat inlägget och tittade på tiden, så stämmer inte den. På gårdagens inlägg så var tiden på detta förändrat trots att jag inte gjort något åt inställningarna. Måste vara en klocka på någon server som går fel. Mycket irriterande faktiskt.

Slut på loggboken - fredag

Upp tidigt, lade alla grejor i bilen, städade riktigt ordentligt, David skall se till att båten blir tankad, utpumpad och vattenfylld när vi har åkt. Sen kommer Davids syster och hämtar dem lördag förmiddag. Vi tre, d v s Marlene, Rickard och jag sticker iväg nu strax, kör ner till London och stannar där tills måndag morgon, då tar vi ”the shuttle” under kanalen till fastlandet. Och nu säjer jag goodbye så länge, tar snart ur modemet och tackar innan dess Davids kompis för att han fixade internetförbindelsen. Och så tackar jag mina underbara reskamrater. David som arrangerat alltsammans och ordnat det här för oss till ett mycket måttligt pris, Pierre som förutom att han försett oss med god mat många gånger också har god hand med tekniken på båten, Rickard för att det alltid är tryggt att ha med en doktor, även om hans tjänster lyckligtvis inte har behövts (jo, han kan verkligen det där med knopar också) och Marlene för det hade nog inte varit lika kul att vara ensam tjej bland grabbarna. Men vi visade dom att vi också klarar av både båt och slussar. Koppla pump-out däremot, det har varit ”Männersache”. Bye – au revoir!

Loggbok torsdag

Torsdag: Vi åt först frukost och kom sedan iväg uppför slussarna mot Braunston tunnel och Norton vid niotiden. Nu behövde vi ju inte beräkna tiderna så noga längre. Vi hade tur, för vi kom samtidigt som en annan båt, så det blev lite enklare att klara de stora slussarna. Dessutom är det faktiskt rätt stora nivåskillnader i dem. Den moorade upp strax innan tunnelöppningen, så vi fick göra den vådliga färden på egen hand. Det hade varit ett jordras i våras precis i tunnelöppningen, så det var bara narrowboats som fick passera. (Den andra typen av båtar kallas för wide beamed craft och kan bara köra på kanaler med breda slussar. Det finns en del sådana, ibland använda som flytande sommarstugor.) Och så kom vi in i Braunston tunnel, ett 2 km långt svart hål, byggt för drygt 200 år sedan.

Byggarna missade lite, så det är en kink i slutet på tunneln, vilket gör att man inte ser ”ljuset i tunneln” förrän man har passerat den. Annars var det rätt kul att åka där. Båten har en cykellykta i fören, ja lite större kanske men det blev ju ingen strålkastarbelysning precis utan allt var jättesvart. Norton var en rätt ordinär junction.

Huset till vänster fick FA av kanalbolaget, därför att man hade officerare som reste med kanalbåtarna en gång i tiden och  bl a hjälpte barnen som bodde med sina föräldrar på båten med deras skolgång. (Nu var det David som visste mycket om det här!)

Vi stannade till och kollade på den rätt branta slusstrappan nedför Grand Union, Buckby locks. Vi frågade efter något ställe att äta, men puben serverade inte mat och slussrestaurangen var redan stängd för säsongen. Där har dom nog missat en hel del, det var inte enbart vi som hade hoppats på lunch där. Närmaste ställe var i Watford Gap en bit norrut på Leichester arm av Grand Union, 2 slussfria miles norrut, där kanalen går mycket nära M1, en Premier Inn. Det var ingen höjdare, men vi blev mätta i alla fall och det var ett ganska fint kanalavsnitt. Vände tillbaka till Braunston, fick sällskap nerför slussarna och kollade sedan att den lokala puben hade öppet på kvällen. Nu skall vi börja att plocka i ordning på båten och sen skall vi ha en tårfylld tack- och avskedskväll på puben.

Vädret har, trots att man förutspådde halvmulet och kanske någon liten regnskur, varit jättefint hela dagen. Bara lätta höga moln och gisningsvis +16-17 grader i luften.

Loggbok onsdag

Vid frukosten bestämde vi oss för att skippa Coventry – vi hade sett tillräckligt av stadsmiljöer. Det fanns två alternativ, antingen så tar vi oss uppför slussarna vid Braunston och kör genom Braunston tunnel och vänder vid Norton Junction och gör den äventyrliga färden i motsatt riktning eller också står vi på och kör i motsatt riktning mot Napton och tar en liten tur in på South Oxford Canal. Vi bestämde oss för Norton. Det är fortfarande rätt mycket trafik på kanalerna, tacka för det, sånt kanonväder som vi har haft hela veckan. Hittills i alla fall.

När vi kom ut på Coventry Canal från Ashby så passerade vi gruvstaden Bedworth. Eller gnome-staden Bedworth. Alla villor som gränsade till kanalen hade massor av trädgårdstomtar, tomtehus, väderkvarnar, flugsvampar och jag vet inte vad... Det var sevärt.

Vi passerade Hawkesbury junction med en sluss som bara justerar vattennivån med 10-15 cm och kom då in på North Oxford Canal.

Sedan var det otroligt vackert längs kanalen. Vi passerade både en tunnel, djupa raviner och en akvedukt. Det fanns gammal ekskog (såg inte till Robin Hood), faktiskt också lite barrskog, åkrar och ängar och vackra hus av varierande storlek.

Vi stannade till i Rugby, där det fanns en butik inom synhåll från kanalen. Pierre berättade att Elijah Cadman, en av de märkligaste tidiga pionjärerna inom FA kom härifrån. Sotarpojke, sotare och boxare. Pierre kan verkligen sin FA-historia. Ja, här gick kanalen faktiskt på en sluttning ett stycke ovanför butiken. Sen var det en liten akvedukt över River Avon. I Hillmorton var det tre dubbla slussar. Nu var det förstås ingen rusningstrafik, men det måste ju vara praktiskt under sommarmånaderna. Och så upptäckte vi att nu slussade vi faktiskt uppåt igen!

Pierre berättade att på fältet öster om oss, hade det en gång funnits ett tjugotal riktigt höga radiomaster, vackert belysta på natten. Allt eftersom det kom nya möjligheter att kommunicera, så hade de fällts, de sista bara för 6-7 år sedan. Sedan var det mera pastoral idyll hela vägen fram till Braunston.

Vi hade ätit lunch medan vi var på väg och bestämde att nu kör vi till Braunston och äter middag på restaurangen, är det många båtar som har moorat upp på kanalen så går vi in i marinan för natten. Men vi ville helst undvika det, för det är ganska trångt (svårmanövrerat) därinne.

Var bara inne vid deras servicekaj och fyllde vatten och använde deras pump-out. Gratis, för det är ju båtens hemmahamn.. Så nu ligger vi strax utanför marinan för natten.

Fint väder hela dagen, men kanske någon grad lägre temperatur.

Loggbok tisdag

Efter frukost lämnade vi Bosworth och fortsatte norrut, vi passerade förbi den långa uppförsbacken till Market Bosworth, körde förbi både Congerstone och Shackerstone och siktade in oss på Snarestone där kanalen f n tar slut en bit norr om byn.

Det fanns två anledningar till att kanalen förföll. Den skulle egentligen har fortsatt upp till Ashby de la Zouch, därav namnet och eventuellt vidare till någon annan kanal. Men det blev en ”blindtarm” i kanalsystemet, men den fungerade ändå en bit in på 1940-talet innan stora sättningar, förorsakade av gruvdriften, gjorde att man fick stänga den nordligaste delen av kanalen. Sen förföll den under ett antal år men röjdes upp på 1960-talet. Till skillnad från andra kanaler som förfallit, så fanns det ju inga slussar som behövde restaureras och Ashby canal blev populär för både båtfolk och kanotister.

Vi körde alltså så långt vi kunde, vände båten för hand, det var rätt trångt där, och sen gick vi en liten tur längs det som en gång var Ashby Canal och som nu såg ut som en primitiv väg. Vi hade kunnat vandra ända till Moira, där man har restaurerat ett långt stycke – en mile, alltså 1,6 km av den ursprungliga kanalen. Det pågår arbete med att göra likadant från Snarestone, om man bara får pengar till det. Kanalbolaget äger faktiskt fortfarande marken även på de kortare sträckor där någon bonde annekterat marken så den juridiska biten är inte så svår att lösa. På ett ställe har man byggt på f d kanalen, så där får man ändra den ursprungliga sträckningen lite, det finns en nedlagd järnväg som troligen kommer att bli kanal. Men det kostar förstås massor med pengar att restaurera den återstående biten. Fågelvägen är sträckan inte så lång, men kanalen slingrar sig exceptionellt mycket, det är därför man har klarat av att bygga den utan slussar. Men vi såg att de hade börjat staka ut och rensa upp i Snarestone så det kanske händer något inom en tioårsperiod.

Jag hade gärna velat gå hela den ursprungliga sträckningen upp till Moira, men det hade vi inte tid med och de andra tyckte definitivt att det räckte med den turen som vi gick. Det var något fascinerande med gångvägen som en gång hade varit kanal. Dessutom var det mycket vackert i omgivningarna.

När vi körde tillbaka, lagade Rickard och Marlene lunch vilken avåts under färd. På tillbakavägen stannade vi till i Shackerstone och tittade på den märkliga högen ”motte” där det en gång funnits en borg och intill den något slags ”slott” skyddat av palisader. Var det så märkvärdigt – egentligen?

Sen stannade vi till vid Market Bosworth, diskuterade lite om det var någon idé att gå den långa backen upp till stan, men till sist så traskade vi iväg. Vilket vi inte ångrade. Det var en trevlig liten stad, inte något museum, utan en liten stad där tiden verkade ha stått stilla sedan 70-80 år tillbaka. Vi fikade på Café Torte vid torget och eftersom det hördes en svag men omisskännlig tysk brytning från damen bakom disken, så tilltalade Rickard henne på tyska. Hon kom från Linz i Österrike och hade bott i England i snart 40 år. Vi åt choklad- och körsbärstårta. Kaffet var starkt och gott.

Sen fortsatte vi söderut, moorade upp i kringelkrokarna vid Burton Hastings, sen middag, kort kvällspromenad (det var ganska mörkt ute nu) och övernattning. David har fått besked om att båtägarna kommer till Braunston lördag morgon, och nu diskuterar vi hur vi skall lägga upp de återstående dagarna. Vi bör ju vara tillbaka senast vid lunchtid på fredag så att vi hinner städa. David och Pierre stannar tills på lördag morgon, Rickard, Marlene och jag kör till London redan på fredag.

Vädret? Riktigt varmt, säkert +20 och mest höga lätta moln under dagen. Men nu är det kyligt och stjärnklart.

Loggbok måndag

Full english breakfast – vi insåg att det inte var så väldigt tätt mellan matställena vid den här kanalen. Ashby canal vindlade fram mellan fälten, det var oerhört vackert och oerhört lugnt och oerhört slussfritt. När vi kom fram till Hinckley så moorade vi upp intill en stor damm som var tillräckligt stor att segla i. Vi kom inte underfund med om de höll på att tävla...

Där hittade vi också en dam som kunde tala om för oss att det fanns en Tesco inte långt från där vi befann oss. Dessutom raka vägen, granne med järnvägsstationen så vi skulle inte behöva gå vilse. (Tack!) Rickard stannade vid båten - han skulle ringa Robbies systers son, som har lovat att ge honom nattlogi när vi är i London. Han bor på Abbotsbury road, precis på andra sidan av Holland park, gångavstånd från my place. Vi hade kunnat sova tre på mina 42 kvadratmeter, men det här var ju en betydligt bekvämare lösning. Vi andra travade iväg. Vi fyllde upp med rejält med proviant. Det enda vi visste, det var att vi kunde äta lunch på The Tithe Barn som finns på området vid Bosworth Battlefield.

Sen fortsatte vi på den vackra och vindlande Ashby canal. Pierre ringde sin mamma och så sjöng vi "With Christ in my vessel" för henne. Hon tyckte det var en utmärkt start på veckan. Marlene ville veta mer om armén med anledning av vårt ”utbrott” igår och Pierre försökte förklara lite vad arméandan är för något och att vi inte har en massa grova sexskämt som man har inom katolska kyrkan om kardinaler, präster, munkar och nunnor, utan vi skämtar, oftast kärleksfullt om det som är speciellt och lite udda med armén. Och så brister vi ut i sång ibland och då blir det gamla, medryckande melodier men också texter som inte är av det mest måttfulla slaget, som vi gillar att sjunga.

Ashby canal var som att komma till en helt annan slags kanal, en annan tid. Marlene kände det som om en rad personer ur den brittiska historien kunde dyka upp bakom varje krök. Och då inte enbart Rickard III. Vi tog oss till Bosworth Battlefield och moorade upp där, letade reda på The Tithe Barn och sen gick vi upp till slagfältet och besökscentret. Resten av eftermiddagen gick åt där, vi såg platsen där RIII antas ha stupat, hans källa som var överbyggd med sten, såg ut som en liten pyramid, och så var det utställning med guider och filmvisning i besökscentret.

Nu är det ju inte helt säkert att slaget stod just där, det finns tre alternativa platser och man söker med metalldetektorer och liknande för att se om det finns lämningar av vapen, detaljer till betsel eller rentav någon bit av en rustning i marken. Hittar man sådant, så kan det vara idé att använda t ex georadar för att leta efter lämningar av t ex massgravar, vallgravar, platser där man har gjort upp eld o s v. Men egentligen spelar det väl ingen roll för oss, huvudsaken är att historien inte faller i glömska. Vi har grillat korv nu på kvällen på ett picknickområde på andra sidan kanalen, just vid en av de alternativa platserna för slaget.

Här i området har något slags larver härjat och ätit nästan rent av bladen på buskar och träd. Det ser riktigt otäckt ut, kolla på bilden ovan. Men det verkar som om det enbart är just kring Bosworth Battlefield. Där vi har åkt tidigare har det varit så grönt och fräscht överallt. Vädret? Precis likadant som igår.

Loggbok söndag

Det blev en nästan ”full english breakfast” idag också. Vi hade bara glömt att köpa bacon. David hade hittat en andaktsbok från 2003 på båten och eftersom det var söndag så läste han texten för den 13 september. Det var en av mina favoritverser, Rom 8.38-39:
”I am sure that neither death nor life, nor angels, nor rulers, nor things present or nor things to come, nor powers, nor height nor depth, nor anything else in creation, will be able to separate oss from the love of God in Christ Jesus our Lord.”
Det var en bra början på dagen.

Sen tuffade vi iväg, slussfritt en bra bit. Pierre stod till rors och plötsligt började han sjunga ”With Christ in my vessel I can smile at the storm... till He drives me home.” Och så började David och jag slå med armarna och sjunga ”sailing, sailing home, sailing, sailing home”... Vi mötte en båt och när de hörde att vi sjöng, så ropade en av dem ”sunday school” och så sjöng de med. Marlene tittade medlidsamt på oss, men när hon väl hade lärt sig texten, så var hon och Rickard med till 100%. Lyckligtvis mötte vi inga båtar på en liten stund... Pierre försökte ringa sin mamma för att vi skulle sjunga för henne, men hon var förstås på kåren.

Vi kom till Atherstone locks, först var det 3 x 2 placerade slussar ute i grönskan. Såna slussar är det aldrig något problem med, har jag lärt mig. D v s man blir aldrig stående länge vid dem.

Inne i Atherstone var det fem, tätare liggande slussar och då blev det plötsligt lite knöligare. Nu hade vi ju gott om tid och vi pratade med andra kanalfarare och fixade fika, så det var ingen panik. Men det blir ändå ett visst stressmoment med slussköer. Strax efter slussarna fanns det en liten marina med en något ålderdomligare pump-out, kostade £2. Vi vet inte om vi varit alltför hysteriska med dessa ”pump-outs”, men det finns ingen mätare på avloppstanken. Det finns det däremot på färskvattentanken och på gasolflaskorna. Vi har hittills bara använt en halv flaska gasol, vi har två stora sådana som befinner sig inlåsta i kraftiga plåtlådor under bänkarna i fören. Safety first.

Vi passerade en hage med ytterst sällskapliga hästar, de var tydligenvana att få lite extra godis av förbipasserande. Dessutom befann de sig på fel sida av stängslet. Det är The Towpath till höger- där hästarna borde jobba och bidra till en ännu miljövänligare kanalfart.

Det verkade inte som om det skulle finnas någon pub på rimligt avstånd, så vi bestämde oss för att laga till ”mellanmål” av det som fanns för att sen leta reda på en söndagsöppen mataffär när vi kom till Nuneaton. Lunchtiden var över nu. Sen vet jag inte vad som flög i Pierre och David, för de gick igenom stora delar av den allra klämkäckaste armérepertoaren medan vi gled framåt i max 4 knop. Rickard kunde en hel del av den, hade lärt sig i Indien förstås och jag fick hjälpa till och Marlene skrattade och skrattade. För att hon inte skulle känna sig utanför ”lärde” vi henne Hallelujah, men mitt i alltsammans så ändrade David till narrowboat och när vi hade fattat galoppen och hakade på så ändrade han till Coventry canal och när vi hängde på så gick han tillbaka till Hallelujah. Som tur var, så mötte vi en liten kolonn av 5-6 båtar, annars hade det nog kunnat sluta hur som helst. ”Ni har tydligen väldigt roligt i er kyrka” sa Marlene och då blev det ännu roligare. Vi lugnade oss så småningom.

Vi hade sett spår av den nedlagda kolindustrin på många ställen, men här i området var det rätt många skrothögar som höjde sig över horisonten. När vi kom närmare Nuneaton så var det jättelika dagbrott, men det måste väl ha varit sten som man brutit där. Den största skrothögen var nog pyramiden Mt Judd, omgiven av lite mindre pyramider. Gör sig säkert bra i dimma och i solnedgången. Rickard fotograferade från flera håll för att sedan kunna skapa sådan stämning med något bildbehandlingsprogram som han har. Jag vet inte hur mycket Rickard har fotograferat, men han har fyllt tre minneskort till sin kamera nu. Slussfritt genom Nuneaton. Vi spanade ivrigt efter någon mataffär och när vi nästan hade gett upp hoppet så fanns det en skylt vid kanalen ”Tesco Express 300 m”. Express är ju en servicebutik, men där fick vi i alla fall tag i bröd, ägg, bacon, tomater, bordsvatten, kex, joghurt och juice. Vi klarar frukosten i morgon, nu gällde det att hitta något ställe att äta middag. Den kunde vänta ytterligare någon timma, men inte mer. I nödfall fick vi ta fram de tre stora burkarna med ravioli och värma.

När vi kom till Marston junction, där Ashby Canal börjar, så frågade vi några som tillhörde lokalbefolkningen var det fanns något ställe där man kunde äta middag. De sa att det var lite glest mellan matställena vid kanalen, och att närmaste ställe borde vara pubarna The Corner house och Chetwynd, en mile uppåt Ashby canal alldeles invid den andra vägbron. Vi tuffade iväg och Corner house som låg alldeles vid kanalen var stängd på söndagar, men det var inte Chetwynd, en liten bit uppåt bygatan. Klockan var halv nio, men det var inget problem att få paj eller piroger. Vi valde paj, den var helt ok och serverades med sallad. Beer därtill och sen var vi nöjda. Moorar nu upp för natten en liten bit ovanför samhället.

Ja, det var en söndag att minnas! Vädret är fortfarande soligt, hyfsat varmt och nätterna förhållandevis kyliga.

Loggbok lördag

Frukost, sen körde vi genom en kort tunnel där det var jätteblött, uppifrån alltså. Sen bar det iväg neråt, genom Curdworth locks (10 eller 11 tror jag det var). Nu hade helgtrafiken kommit igång, så det tog lite längre tid än vi hade beräknat för att ta oss genom dem. Vi stannade till lite vid den nedersta slussen för att se på Kingsbury Water Park, enorma grustag (eller om det var stenbrott) som fyllts med vatten där man kunde fiska, titta på fågellivet och i den största av dem ägnade man sig åt segling med optimistjollar. Det var väl inte så märkvärdigt, men man förstår hur man på denna överbefolkade ö får se till att ta vara på alla möjligheter till friluftsaktiviteter. Någon allemansrätt existerar definitivt inte, det är ”public” som gäller om man skall få tillträde till naturen. Där passerade vi också under denna annorlunda bro.

Vi tuffade på till Fazeley för där skulle det finnas ett par pubar. I Fazeley liger också Drayton manor park, ett stort nöjesfält och zoo. Vi såg pariserhjul och rollercoasters på avstånd och hörde också de som åkte... B&F upphörde i Fazeley (hörs förstås på namnet) och vi skulle nu byta till Coventry Canal. Vi hittade en trevlig pub just i korsningen, The tree tuns, där vi åt en något försenad lunch, fyllde på vattentankarna, och tankade diesel. Det hade faktiskt inte gått åt så mycket som vi trodde.

Sen var det alltså Coventry Canal och nu kom vi återigen in i mer bebodda trakter. Enligt båda våra kanalböcker skulle det vara fyra slussar i Glascote, men det var bara två. Stensättningen runt om och slussportarna såg rätt fräscha ut, så det är tänkbart att de var ombyggda. På höger sida hade vi Tamworth där kanalen gränsade till rätt så trevliga bostadsområden. Nästa tätort, sammanbyggd med Tamworth hette Amington, snyggt och prydligt där också. Sen var vi ute på ”landet” igen. Vi stannade till för att titta på ruinerna av ett benediktinkloster. (Mest för att få tillfälle att sträcka på benen faktiskt. Ruinerna var inte så mycket att titta på.) Sen stoppade vi en gång till, för att gå upp på en gigantisk kol-skrothög. Vi såg flera sådana i omgivningarna. Vi moorade upp för kvällen på andra sidan av Pooley Hall, en ”romantisk” herrgård i gotisk stil. Grillade marinerat fläskkött på engångsgrill och åt sallad och klyftpotatis till.

Tog en promenad längs the towpath ner mot Polesworth. Där fanns det en kyrka, tillägnad St Editha som såg rätt så ruffig ut. Den var belyst av strålkastare trots att det inte hade blivit mörkt än. Skulle det vara riktigt mörkt, skulle den nog se ut som en kuliss i någon skräckfilm.
Fortfarande fint väder, sol och ca +18 men kylig morgon. Nu är det stjärnklart ute.

Loggbok torsdag - fredag

Torsdag: Solig men kylig morgon med mycket dagg på växtligheten vid kanalen. Antydan till morgondimma på vattnet. Vackert. Full English breakfast tillagades och förtärdes medan vi startade vår färd in mot Birmingham. Först var det en tvär sväng vid Kings Norton Junction, där vi skiftade till Worchester & Birmingham Canal. Den gick i stort sett norrut med mycket varierande omgivningar. Inga slussar! Hurra! Villakvarter, prydliga industriområden och mindre prydliga sådana, vi hade sällskap av en järnväg med snabbtåg, rivningstomter, sjukhus, skolor, you name it. Det är märkligt hur snabbt omgivningen skiftar. Vi passerade en rad med prydliga radhus som vette ut mot gatan vid kanalen och sen var det en liten sväng och där var det rena soptippen på en stor ödetomt. Så småningom kom vi fram till Gas station basin som ligger mitt i Birmingham. Där får man betala för ”kajplats” men å andra sidan är en del av området bevakat.

Vi hade hunnit bli jättehungriga och gav oss ut på upptäcktsfärd. David, som har bott i Birmingham en gång i tiden letade reda på en restaurang han kände till och reserverade ett bord för oss till klockan åtta. Så vi fick nöja oss med kaffe och pizzaslice plus en glass fram tills dess. Vi gick runt i centrum - passerade Centenary square med märkliga – ja skall man kalla det för konstverk, men en väldigt snygg stenläggning och gick bort till Victoria Square och tittade på Flozzie in the jacuzzi -

- och Iron man och Queen Victoria på sin pidestal inte att förglömma och så var vi inne i det hiskliga shoppingcentret Bullring. Marlene var inne på Boots och köpte en hel del grejor. Sånt är definitivt billigare här än i Schweiz. Annars var det faktiskt inte så mycket att se. Centrum är fullt av nya hus, byggda för att vara imponerande. Det charmigaste och mest autentiska är de gamla industribyggnaderna vid kanalerna. Dom är visserligen restaurerade och anpassade till en urban, pennningstinn och statusjagande del av befolkningen, men dom finns kvar i alla fall. Vi gick tillbaka till båten och gjorde ett desperat försök att se presentabla ut när vi skulle äta. Restaurangen hade ett kök som serverade mat från Nordafrika och mellanöstern. Mycket tingeltangel i inredningen och orientalisk musik från någon CD-spelare, lyckligtvis på låg nivå. Jättegod mat, inte så där extremt starkt kryddad heller utan mer av det rustika och mustiga slaget. ”Hemma” igen en bit efter tolv. Glada, mätta och belåtna.

Fredag: Frukost på ett morgonöppet kafé i närheten som påpassligt nog hade satt upp en skylt på kajen. Amerikanskt i stilen och man beställde vad man ville ha från en rätt omfattande meny. Marlene och jag tog deras lilla frukostmeny. Det räckte gott. Gossarna skulle förstås breda ut sig ordentligt och tog deras ”grand menu”. Om nu sanningen skall fram, så fick Marlene och jag smaka på pannkakorna och färskosten som ingick i deras meny. Det var nog lite för mycket mat även för dem klockan åtta på morgonen. Det framhölls dock att vi hade 24 slussar att forcera innan vi kom till Salford Junction, (det som brukar kallas Spaghetti Junction också) så behövde de fylla på sitt näringsförråd. Vi hade bestämt oss för att försöka hinna klara av slussarna tidigt på dagen eftersom det var fredag och man kunde räkna med lite mer trafik framåt eftermiddagen och dagsetappen borde förhoppningsvis sluta utanför det urbana Birminghamområdet.

När vi gjorde en 90-graderssväng vid den gigantiska The national indoor arena, besökte vi först en automatisk ”pump out” vid Cambrian Wharf - pris £ 5 här också. Fulltankade med friskt vatten och tömda på avloppsvatten styrde vi in på Birmingham and Fazeley canal.

Först kom vi till Farmers Bridge locks mitt inne i centrum och då gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vi skulle slussa nedför. Lite vemodigt på sätt och vis. Nu hade vi jobbat oss upp till maxhöjden och det skulle bära utför igen. Här var kanalen också restaurerad, snygga stenpollare på kajen, några nya ”konstnärligt” utförda broar, nymålade slussportar o s v. En helt otrolig urban miljö där man tagit vara på den gamla smala kanalen på ett fascinerande sätt inne i en så tättbebyggd stadsmiljö. Det var ett område där det var restaurerade gamla hus eller nybyggda sådana i samma stil, många av dem var bostadshus och kanalen gick alldeles intill dem, på ett par ställen hängde t o m husen ut över kanalen. Sen passerade vi under ett par stora vägbroar och när vi kom ut därifrån så stannade David till och berättade att gatan till höger hette William Booth lane och så såg vi övre delen och arméflaggan på WBC, en jättestor social institution. Här blev också kanalen också plötsligt mycket bredare, förmodligen för att båtarna som en gång gick via Grand Union (som går lite längre ut från centrum) skulle komma in i centrala Birmingham.

Först var det alltså 13 slussar vid Farmers Bridge och så småningom kom vi till Aston Junction där något lokalt kanalavsnitt kom in från höger. Vi fortsatte rakt fram och kom till Aston locks. Först var det en trappa med åtta slussar, längre fram kom ytterligare tre med lite större avstånd mellan. Då hade vi kommit in i ett industriområde, ganska prydligt men inte särskilt inspirerande. Sen kom vi fram till Salford junction, där Tame Valley Canal gick åt vänster och vi fortsatte på Birmingham and Fazeley Canal till höger. Nu var det ett riktigt industriområde, delvis mycket mindre prydligt. Men det vore ju dumt att irritera sig på att kanalen går genom industriområden. Det var ju för att transportera kol till dessa man byggde kanalerna, inte för att ha dem till nöjestrafik.

Pierre hade gjort i ordning lättlunch (aptiten var väl inte så där våldsam efter morgonens utsvävningar) och vi turades om att äta, alla var intresserade av att få lägga den kommande sträckan fram till Minworth bakom oss. Lite längre ut kom en intressant sträcka med gigantiska nya fabrikskomplex där man för det mesta lagt ner lite jobb på att få det snyggt även mot kanalen, men vi hade fått nog av storstadsområdet och såg fram emot att få komma ut på landet igen. Vi såg en Sainsburyskylt på taket till ett hus inte alltför långt från kanalen och vi var snabbt inne där och handlade lite. Två slussar till och sen kunde vi se att det urbana Birmingham höll på att ta slut. Vi har moorat upp för kvällen i Curdworth, hittade en trevlig pub som hette The Beehive där vi ätit middag och umgåtts lite med både civilbefolkningen och andra kanalfarare.


Kanonfint väder både torsdag och fredag, kyligt om morgonen – men det är priset vi får betala för högtrycket. Det är ju på väg att bli höst.

Loggbok onsdag.

Först: jag blir inte klok på hur tiden för inlägg anges här. Jag har ställt in på GMT och just nu när jag börjar skriva är klockan 22.25. Inget annat. Inlägget igår skrev jag strax innan kl 2300.

Onsdag: Idag vägrade jag att göra frukost. Slussarna vid Lapworth är så små att två tjejer, d v s Marlene och jag kan klara av dem utan några som helst problem, så Pierre och Rickard fick laga frukost, David satt och kontrollerade oss. Lite nervös var han nog, men vi klarade det utan problem. Det var 7+2 slussar och sen fyra glest placerade slussar. Jag tog båten de första sju och Marlene de sista sex och tvärtom med slussarna. Vi hade passerat när klockan var elva och hade en lång slussfri kanalfärd (allt är relativt) framför oss till Kings Norton Junction. Nu var det också Marlene och jag som turades om att köra båten resten av dagen. Pierre hade högläsning för David och Rickard från en nyutkommen bok som heter 1929, den behandlar händelserna kring när Bramwell Booth avsattes som general detta år. Jag frågade om han inte kunde sätta sig i aktern och läsa så jag fick höra också, men han påstod att jag skulle bli så ”o-välsignad” då. Och Marlene har fått boken 'The general next to God' att läsa. ”Lika bra att hon vänjer sig” säjer Pierre. Hon tycker att den är intressant och faktiskt ganska spännande. Hon kvitterade med att Pierre skulle få en bok av henne om Johannes Paulus I, en påve som troligen blev mördad. Pierre vet inte om hon läst omslaget till 1929... När vi kom till en plats som hette Dickens Heath fanns det en skylt vid kanalbanken som talade om att det var 200 m till Tesco så vi tog tillfället i akt att proviantera. Inga som helst problem för Marlene att graciöst glida intill vid kanalbanken.

Det hade inte blivit någon ”full english breakfast” idag, bara kaffe och mackor så vi handlade till lunch, middag och till frukost torsdag morgon. Lunchen blev en riktig engelsk skräpmatlunch, köttpajer som vi kunde värma i ugnen men vi kompenserade det med färska grönsaker till. Plus B-vitaminer i form av beer. Det är praktiskt att någon lagar mat medan båten tuffar framåt och så lägger vi till vid the towpath medan vi äter. Vi körde nästan fram till Norton Junction, David hade fått tips om ett bra ställe att lägga till för natten och så kunde vi fixa till lite kvällsmat i lugn och ro. Ja, vi hade faktiskt kört genom de yttre förorterna till Birmingham sedan vi var och handlade, men kanalbanken skuggas av stora träd på många ställen så man är som tidigare sagt inte alltid medveten om vad som försiggår utanför. Efter maten blev det den obligatoriska promenaden, det var då som vi upptäckte att vi var mitt inne i bebyggelsen. Den pastorala idyllen var långt, långt borta.

Jag borde väl berätta lite mer om båten som vi färdas i. Det är en s k narrowboat, i storlek helt anpassad till de smalare kanalerna. Knappt 2 m bred och drygt 20 m lång. Den är målad i mycket traditionella färger, svart skrov undertill, rött, mörkgrönt och guld på överdelen. Inredningen är i något ljusbrunt trä (eller om det är laminat), gardinerna är mörkgröna (som på utsidan), sofforna är skotskrutiga i blå-grönt. Sängarna i ”aktersalongen” har grönrandiga överkast. Fräscht och snyggt. Köket, som heter the galley på båtspråk är försett med diverse finurligt infogade skåp, diskho, liten arbetsyta, gasspis med tre lågor och ugn, micro, ett litet kylskåp som går på ström när båten är igång, men som automatiskt slår över till gasol när motorn varit avslagen mer än 10 minuter. När dieselmotorn är igång kan vi utnyttja elen till batteriladdare, hårtorkar, micro och kaffebryggare. När den står still så inskränker vi oss till att ha på belysning och TV. Det finns gas- brand- och inbrottslarm också. Plus att fönsterrutorna är av säkerhetsglas och dörrarna in verkar vara mycket stabila. Safety first heter det ju och om man skulle behöva evakuera snabbt så kan man snabböppna de båda takluckorna som just vid det tillfället också fäller ner något slags minirepstege. Vi har inte provat! Dessutom kan man öppna dem på traditionellt sätt, men då gäller det att stänga dem så att den här extra funktionen fungerar. Pierre är bra på alla sådana här tekniska saker.

Vädret idag har varit helt ok, bara ett och annat moln och troligen uppåt 20 grader på eftermiddagen. (Nej, vi har ingen termometer.) Sen påstår David att man skall ange vindriktning, våghöjd, exakt position och antalet avverkade sjömil om det skall kallas för loggbok. Det kan han glömma.