Kanonväder!

Klockan är strax halv tio och det är strålande solsken, klarblå himmel och +20. Kan bli +25 i eftermiddag. Igår var jag jätteflitig och jag skall väl jobba fram till lunch nu. Jag skall möta Rickard på järnvägsstationen i Locarno klockan två, så i eftermiddag och i morgon lär det väl inte bli så mycket gjort. Han åker tillbaka till Biel torsdag eftermiddag och tillbaka till Norge på söndag. Skall jobba på Rikshospitalet (nej, det heter väl Oslo Universitetssykehus numera?) hela nästa vecka. Nu är det snö på en del fjällövergångar och ett par minusgrader om natten överallt i höglänt terräng i sydnorge. Då känns det skönt att det fortfarande är sommar här.

Kommentarer???

Jag har inte en aning om varför kommentarsfunktionen har öppnats. Går jag in på Inställningar så står det att den är stängd. Men nu bråkar jag inte med det för tillfället. Jag är mest nöjd med att tidsangivelserna de sista dagarna har varit ok. Jag förutsätter att kommentarer och frågor av mer privat slag fortfarande kommer via mail. Och jag mailar när jag tagit reda på kilopriset på en Carinterriervalp.

Det skvätter lite regn, men jag tror att det kommer att upphöra snart. Jag har bestämt mig för att jobba till tre. Det blir fyra timmar. Tror att jag sedan tar en promenad uppåt Monte Verita om det inte regnar. Det här får väl bli en osocial slödag sedan. "Alla" är upptagna med annat. Å andra sidan, efter samvaron på båten kan det kännas skönt också. Pierre och David kommer till Zürich halv sju i kväll och om allt fungerar så skall dom vara i Bellinzona strax före elva, jag har lovat att hämta dom där, eftersom det är glest med förbindelser med lokaltåget Bellinzona-Locarno så sent på kvällen. Det är ungefär två mil enkel resa. Någon gång nästa vecka kommer Rickard hit. Han reser sedan tillbaka till Norge på lördag. Få se om han kan ta någon fin bild på min hytte med höstfärger runt omkring som jag kan lägga ut här. I Norge varnar dom för snö eller snöslask på fjällövergångarna i eftermiddag och i kväll. Här är det i alla fall +20, även om det är grått.

Och så blev det lördag.

Här spöregnar det och jag tänker inte gå ut förrän det blir uppehåll. Flitens lampa får lysa idag, det lär bli bättre väder i morgon och några dagar framöver. Pierre och David är kvar i England, Marlene är och hälsar på sina föräldrar och Julia är med Leo och Stephan på något konstevenemang i Milano och Yvette svarar inte i telefon. Hon jobbar nog. Jag får fylla tomrummet efter dem med absolut nödvändigt arbete.

Apropå tomrum, så har cairnterriern Dodo, som brukade besöka mig ibland flyttat till hundhimlen. Han fick hosta som inte gick att kurera. Dodo var väl ingen ungdom heller. Nu väntar husse och matte på en ny valp av samma ras som de skall få hem om ungefär en månad. Enligt matte skall det vara en hund av den allra finaste härkomst. Uppfödaren har tidigare levererat till någon minister i Bern och en av direktörerna i SBB och om det blir någon tik i den här kullen så skall någon f d landslagsspelare i fotboll ha den och så var det lite mer namedropping - som jag inte minns.

Det har visst blivit en vana!

För en stund sedan bestämde jag mig för att nu har jag jobbat nog för idag och gick ut i köket för att fixa kaffe. Då slog det mig - jag måste väl skriva något i bloggen idag! Då gör jag väl det då.

När vi åkte med båten så var vi som i en annan värld. Ja, vi stannade ju till här och var, handlade mat och någon dagstidning men det var som om världen omkring lite riktigt angick oss. En kanaltur måste vara det ultimata sättet att koppla av. Men nu har jag kommit ikapp lite. Jag kan inte se att det har hänt något av intresse här i trakten den sista tiden, mer än det vanliga kommunala och kantonala småkäbblet. Men det är ju faktiskt sommartemperaturer och semestrar här fortfarande. Och så insåg jag att det varit val till stortinget i Norge (heja Jens!) och läste att den första snön hade fallit på Ustaoset i natt. Och här skall det bli lite regn de närmast dagarna och fint väder nästa vecka.

I natt drömde jag att vi var på båten och körde vilse, så att vi inte kom till vår tänkta destination (vilken vet jag inte) utan hamnade i Cardiff istället... Det tar nog tid att smälta alla intryck och sortera alla roliga minnen. En sak är säker, det här var inte sista gången som jag åkte på kanalerna. Om inte annat så ordnar jag en tjejtur tillsammans med Marlene, Julia och Yvette.

Vad har jag närmast på programmet? Jo, ett uppdrag som måste vara klart senast 20 oktober (bör inte vara något problem) och så har jag börjat fundera på det här med köket igen. Måste nog göra något åt alla gistna lådor och opålitliga luck-stängare... Men det får bli efter 20 oktober.

Något mer djupsinnigt kan jag inte komma på idag.

Rapport lördag-onsdag

Eftersom jag var så duktig (!) med dagliga rapporter så fortsätter jag väl med mina rapporter fram tills dess att jag nu är hemma igen. Sen blir det kanske lite si och så med den saken.

Lördag: Uppe tidigt, tog underground till Kew Gardens, var där t o m lite innan de öppnade 09.30. Vi åkte ”tåg” runt hela anläggningen först, vilket jag kan rekommendera. Kollade Palm House och Temperate House och den japanska trädgården Sedan var vi uppe i Xstrata Treetop walkway – man börjar under jorden och kommer upp till en gång uppe bland trätopparna. Förutom den upplevelsen så fick man en fin vy över västra Londons skyline. Sen tog vi bussen till Hampton för att Marlene skulle få gå i ”the maze”. Jag har varit där flera gånger förut. Marlene tyckte nog att det var lite läskigt, inte minst därför att det var rätt många som velade omkring och var rätt skärrade för att dom inte hittade ut. Jag låtsades inte om att jag var skapligt orienterad, inte minst för att undvika att någon skulle hänga på oss för att komma ut. Vi åkte sen med båten från Hampton till Westminster. Vi var jättehungriga efter att ha levt på glass och en pizzaslice hela dagen – det är snudd på omöjligt att få en sittplats på något matställe i närheten av någon attraktion lördag-söndag. När vi var på väg hemåt och spanade efter något ställe där vi kunde äta, så ringde Rickard och frågade vad vi skulle göra på kvällen. Michael, som han bor hos, var på väg till middag på sin golfklubb.

Det slutade med att vi köpte med oss fish & chips från ett riktigt snobbigt sådant ställe nere i South Kensington, och så åt vi hemma hos mig alla tre. Man får maten i nytryckta, hygieniska ”tidningar” som är fakisimil av olika autentiska tidningar från betydelsefulla händelser. Marlene fick en med Edward VIII:s abdikation, Rickard och jag fick samma, Elisabeth II:s kröning. Marlene och jag vilade fötterna en stund och sen var vi mogna för en liten kvällstur på stan. Drev omkring lite här och var och kollade på folk, drack orange fizz på en uteservering i Covent Garden och tog taxi hem vid halv tolvtiden.
 
Söndag: Rickard och Michael fick sköta sig själva, Marlene och jag var ute och shoppade. Marlene ville förstås ta en tur genom Harrods, Selfridges, John Lewis, M&S och några till. Jag inskränkte mig till ett par loafers, en kofta och en liten påse från Boots. Marlene tyckte det var bra att vi skall åka bil hem... Det blev rätt många kassar! Ingen 20 kg-begränsning i min bil alltså. På kvällen var vi hemma hos Michael och åt sushi. Hem tidigt eftersom vi hade bestämt att vara klara att köra till Folkestone halv sju nästa morgon.

Måndag: Kom iväg halv sju - inte så illa! Det tog 2½ timma till Folkestone, så vi var där i god tid, skulle checka in senast 0950, vi var där redan klockan nio. The shuttle avgick 1020 och underresan (det måste väl heta så?) varade som vanligt i 35 minuter. Smidigt och snabbt men inte direkt billigt.

Vi hade diskuterat om vi skulle ta snabbaste vägen (som går via Metz och Strasbourg och ner till Basel) eller köra en annan tur genom Frankrike. Vi valde det senare, Rickard hade kört den vägen tidigare, så han visste att det var bra vägar och vackra omgivningar. Vi passerade Reims, sen körde vi söderut, passerade Troyes och stannade vid sextiden i Langres, och tog in på Le Cheval Blanc, (alltså Vita Hästen), ett rätt medelmåttigt hotell vad anbelangar rummen, men med ett alldeles utmärkt kök. Vi hade bara stannat till i närheten av Reims för en sallad till lunch, så vi var riktigt hungriga när köket öppnade för kvällen klockan sju. Vi åt kalvrullader med fyllning av pilgrimsmussla och till det små glaserade potatisar och något slags ärtmousse. Langres var för övrigt en riktigt trevlig och pittoresk liten stad.

Tisdag: Nästa morgon startade vi tidigt, frukosten (kaffe och croissant) var avklarad vid åtta. Det tog 4½ timma till Biel (via Belfort) och när vi kom dit – rättare sagt till Magglingen – så hade Lisa lunchen klar. Gissa om vi var hungriga! Pausade en timma drygt, kramade om Rickard och gav honom förhållningsorder angående min hytte. Efter att ha funderat lite på om vi skulle köra motorvägen eller ta biltåget genom Lötschberg-och Simplontunnlarna, så valde vi motorvägen för det skulle nog ändå gå snabbast. Vi var hemma kvart över sex.

Onsdag: Idag börjar vardagen igen. Jag har varit iväg och handlat lite mat, min frukost bestod av te och några gamla kex. Men nu har jag ätit lunch och börjar känna mig som en människa igen. Jag har någon liten stund då och då under båtresan varit inne och kollat lite på mitt nya uppdrag, och känner att jag har rätt bra koll på hur mycket tid som kommer att gå åt. Och nu känns det faktiskt riktigt kul att sätta igång och jobba.

Har en stund över....

- och då får jag väl fortsätta med mina dagliga inlägg. MEN - vad i h-e är det som styr tidsangivelserna i bloggen? När jag kollade nu, så är det helgalet för några dagar, men det var korrekta tider igår kväll, när jag läste igenom det jag skrivit under vår fantastiska båtresa.

Nu är klockan i alla fall 0815, Marlene har just satt lite färg på håret och nu skall vi äta frukost och åka ut till Kew Gardens. Vi hade egentligen tänkt viga den här dagen åt shopping och ta Kew i morgon, men då skall det bli regn. Nåja, det finns tillräckligt många söndagsöppna shoppingställen...

Resan till London igår - 160 km - tog två timmar och 40 minuter. Det var bra fart och inte så mycket trafik in mot London på M1, men när vi passerat M25 (motorvägsringen runt London) så var det trögt, två polisbilar hade stannat en långtradare i den ena filen ungefär vid Elstree, och det gick med snigelfart, det var en konstig trafikomledning vid Dollis Hill (där M1 slutar) och vid Notting Hill strejkade trafikljusen i en korsning. Men vi kom hem i alla fall, lämnade först av Rickard och så hem till mitt. Det var superskönt att kunna slösa med varmvattnet i duschen. Tvättbaren nästa och när klockan var halv sju var både vi och kläderna rena. Vi kände oss inte riktigt mogna (fina nog) för att gå ut och äta, utan tog en promenad i grannskapet och köpte med oss mat från en deli. Vi var ganska trötta, slötittade på TV och somnade rätt tidigt.
...............................................

Och nu, när jag publicerat inlägget och tittade på tiden, så stämmer inte den. På gårdagens inlägg så var tiden på detta förändrat trots att jag inte gjort något åt inställningarna. Måste vara en klocka på någon server som går fel. Mycket irriterande faktiskt.

Slut på loggboken - fredag

Upp tidigt, lade alla grejor i bilen, städade riktigt ordentligt, David skall se till att båten blir tankad, utpumpad och vattenfylld när vi har åkt. Sen kommer Davids syster och hämtar dem lördag förmiddag. Vi tre, d v s Marlene, Rickard och jag sticker iväg nu strax, kör ner till London och stannar där tills måndag morgon, då tar vi ”the shuttle” under kanalen till fastlandet. Och nu säjer jag goodbye så länge, tar snart ur modemet och tackar innan dess Davids kompis för att han fixade internetförbindelsen. Och så tackar jag mina underbara reskamrater. David som arrangerat alltsammans och ordnat det här för oss till ett mycket måttligt pris, Pierre som förutom att han försett oss med god mat många gånger också har god hand med tekniken på båten, Rickard för att det alltid är tryggt att ha med en doktor, även om hans tjänster lyckligtvis inte har behövts (jo, han kan verkligen det där med knopar också) och Marlene för det hade nog inte varit lika kul att vara ensam tjej bland grabbarna. Men vi visade dom att vi också klarar av både båt och slussar. Koppla pump-out däremot, det har varit ”Männersache”. Bye – au revoir!

Loggbok torsdag

Torsdag: Vi åt först frukost och kom sedan iväg uppför slussarna mot Braunston tunnel och Norton vid niotiden. Nu behövde vi ju inte beräkna tiderna så noga längre. Vi hade tur, för vi kom samtidigt som en annan båt, så det blev lite enklare att klara de stora slussarna. Dessutom är det faktiskt rätt stora nivåskillnader i dem. Den moorade upp strax innan tunnelöppningen, så vi fick göra den vådliga färden på egen hand. Det hade varit ett jordras i våras precis i tunnelöppningen, så det var bara narrowboats som fick passera. (Den andra typen av båtar kallas för wide beamed craft och kan bara köra på kanaler med breda slussar. Det finns en del sådana, ibland använda som flytande sommarstugor.) Och så kom vi in i Braunston tunnel, ett 2 km långt svart hål, byggt för drygt 200 år sedan.

Byggarna missade lite, så det är en kink i slutet på tunneln, vilket gör att man inte ser ”ljuset i tunneln” förrän man har passerat den. Annars var det rätt kul att åka där. Båten har en cykellykta i fören, ja lite större kanske men det blev ju ingen strålkastarbelysning precis utan allt var jättesvart. Norton var en rätt ordinär junction.

Huset till vänster fick FA av kanalbolaget, därför att man hade officerare som reste med kanalbåtarna en gång i tiden och  bl a hjälpte barnen som bodde med sina föräldrar på båten med deras skolgång. (Nu var det David som visste mycket om det här!)

Vi stannade till och kollade på den rätt branta slusstrappan nedför Grand Union, Buckby locks. Vi frågade efter något ställe att äta, men puben serverade inte mat och slussrestaurangen var redan stängd för säsongen. Där har dom nog missat en hel del, det var inte enbart vi som hade hoppats på lunch där. Närmaste ställe var i Watford Gap en bit norrut på Leichester arm av Grand Union, 2 slussfria miles norrut, där kanalen går mycket nära M1, en Premier Inn. Det var ingen höjdare, men vi blev mätta i alla fall och det var ett ganska fint kanalavsnitt. Vände tillbaka till Braunston, fick sällskap nerför slussarna och kollade sedan att den lokala puben hade öppet på kvällen. Nu skall vi börja att plocka i ordning på båten och sen skall vi ha en tårfylld tack- och avskedskväll på puben.

Vädret har, trots att man förutspådde halvmulet och kanske någon liten regnskur, varit jättefint hela dagen. Bara lätta höga moln och gisningsvis +16-17 grader i luften.

Loggbok onsdag

Vid frukosten bestämde vi oss för att skippa Coventry – vi hade sett tillräckligt av stadsmiljöer. Det fanns två alternativ, antingen så tar vi oss uppför slussarna vid Braunston och kör genom Braunston tunnel och vänder vid Norton Junction och gör den äventyrliga färden i motsatt riktning eller också står vi på och kör i motsatt riktning mot Napton och tar en liten tur in på South Oxford Canal. Vi bestämde oss för Norton. Det är fortfarande rätt mycket trafik på kanalerna, tacka för det, sånt kanonväder som vi har haft hela veckan. Hittills i alla fall.

När vi kom ut på Coventry Canal från Ashby så passerade vi gruvstaden Bedworth. Eller gnome-staden Bedworth. Alla villor som gränsade till kanalen hade massor av trädgårdstomtar, tomtehus, väderkvarnar, flugsvampar och jag vet inte vad... Det var sevärt.

Vi passerade Hawkesbury junction med en sluss som bara justerar vattennivån med 10-15 cm och kom då in på North Oxford Canal.

Sedan var det otroligt vackert längs kanalen. Vi passerade både en tunnel, djupa raviner och en akvedukt. Det fanns gammal ekskog (såg inte till Robin Hood), faktiskt också lite barrskog, åkrar och ängar och vackra hus av varierande storlek.

Vi stannade till i Rugby, där det fanns en butik inom synhåll från kanalen. Pierre berättade att Elijah Cadman, en av de märkligaste tidiga pionjärerna inom FA kom härifrån. Sotarpojke, sotare och boxare. Pierre kan verkligen sin FA-historia. Ja, här gick kanalen faktiskt på en sluttning ett stycke ovanför butiken. Sen var det en liten akvedukt över River Avon. I Hillmorton var det tre dubbla slussar. Nu var det förstås ingen rusningstrafik, men det måste ju vara praktiskt under sommarmånaderna. Och så upptäckte vi att nu slussade vi faktiskt uppåt igen!

Pierre berättade att på fältet öster om oss, hade det en gång funnits ett tjugotal riktigt höga radiomaster, vackert belysta på natten. Allt eftersom det kom nya möjligheter att kommunicera, så hade de fällts, de sista bara för 6-7 år sedan. Sedan var det mera pastoral idyll hela vägen fram till Braunston.

Vi hade ätit lunch medan vi var på väg och bestämde att nu kör vi till Braunston och äter middag på restaurangen, är det många båtar som har moorat upp på kanalen så går vi in i marinan för natten. Men vi ville helst undvika det, för det är ganska trångt (svårmanövrerat) därinne.

Var bara inne vid deras servicekaj och fyllde vatten och använde deras pump-out. Gratis, för det är ju båtens hemmahamn.. Så nu ligger vi strax utanför marinan för natten.

Fint väder hela dagen, men kanske någon grad lägre temperatur.

Loggbok tisdag

Efter frukost lämnade vi Bosworth och fortsatte norrut, vi passerade förbi den långa uppförsbacken till Market Bosworth, körde förbi både Congerstone och Shackerstone och siktade in oss på Snarestone där kanalen f n tar slut en bit norr om byn.

Det fanns två anledningar till att kanalen förföll. Den skulle egentligen har fortsatt upp till Ashby de la Zouch, därav namnet och eventuellt vidare till någon annan kanal. Men det blev en ”blindtarm” i kanalsystemet, men den fungerade ändå en bit in på 1940-talet innan stora sättningar, förorsakade av gruvdriften, gjorde att man fick stänga den nordligaste delen av kanalen. Sen förföll den under ett antal år men röjdes upp på 1960-talet. Till skillnad från andra kanaler som förfallit, så fanns det ju inga slussar som behövde restaureras och Ashby canal blev populär för både båtfolk och kanotister.

Vi körde alltså så långt vi kunde, vände båten för hand, det var rätt trångt där, och sen gick vi en liten tur längs det som en gång var Ashby Canal och som nu såg ut som en primitiv väg. Vi hade kunnat vandra ända till Moira, där man har restaurerat ett långt stycke – en mile, alltså 1,6 km av den ursprungliga kanalen. Det pågår arbete med att göra likadant från Snarestone, om man bara får pengar till det. Kanalbolaget äger faktiskt fortfarande marken även på de kortare sträckor där någon bonde annekterat marken så den juridiska biten är inte så svår att lösa. På ett ställe har man byggt på f d kanalen, så där får man ändra den ursprungliga sträckningen lite, det finns en nedlagd järnväg som troligen kommer att bli kanal. Men det kostar förstås massor med pengar att restaurera den återstående biten. Fågelvägen är sträckan inte så lång, men kanalen slingrar sig exceptionellt mycket, det är därför man har klarat av att bygga den utan slussar. Men vi såg att de hade börjat staka ut och rensa upp i Snarestone så det kanske händer något inom en tioårsperiod.

Jag hade gärna velat gå hela den ursprungliga sträckningen upp till Moira, men det hade vi inte tid med och de andra tyckte definitivt att det räckte med den turen som vi gick. Det var något fascinerande med gångvägen som en gång hade varit kanal. Dessutom var det mycket vackert i omgivningarna.

När vi körde tillbaka, lagade Rickard och Marlene lunch vilken avåts under färd. På tillbakavägen stannade vi till i Shackerstone och tittade på den märkliga högen ”motte” där det en gång funnits en borg och intill den något slags ”slott” skyddat av palisader. Var det så märkvärdigt – egentligen?

Sen stannade vi till vid Market Bosworth, diskuterade lite om det var någon idé att gå den långa backen upp till stan, men till sist så traskade vi iväg. Vilket vi inte ångrade. Det var en trevlig liten stad, inte något museum, utan en liten stad där tiden verkade ha stått stilla sedan 70-80 år tillbaka. Vi fikade på Café Torte vid torget och eftersom det hördes en svag men omisskännlig tysk brytning från damen bakom disken, så tilltalade Rickard henne på tyska. Hon kom från Linz i Österrike och hade bott i England i snart 40 år. Vi åt choklad- och körsbärstårta. Kaffet var starkt och gott.

Sen fortsatte vi söderut, moorade upp i kringelkrokarna vid Burton Hastings, sen middag, kort kvällspromenad (det var ganska mörkt ute nu) och övernattning. David har fått besked om att båtägarna kommer till Braunston lördag morgon, och nu diskuterar vi hur vi skall lägga upp de återstående dagarna. Vi bör ju vara tillbaka senast vid lunchtid på fredag så att vi hinner städa. David och Pierre stannar tills på lördag morgon, Rickard, Marlene och jag kör till London redan på fredag.

Vädret? Riktigt varmt, säkert +20 och mest höga lätta moln under dagen. Men nu är det kyligt och stjärnklart.