Loggbok måndagen den 17 maj

Uppe tidigt - jag tog ner båtklubbens vimpel och hissade den lilla norska flaggan som jag haft med, det är ju 17 maj idag!

Och sen tog jag mig en bit nedför sluttningen mot Dee och fick en fin bild på akvedukten i morgondis.

L&S samt P var inte i toppform när de vaknade – gissa varför! Det blev bara en mugg kaffe och ett kex och sen väntade vi med frukosten tills efter akvedukten. David var i god form, vilket var tur, annars hade vi nog fått vänta innan vi körde över. Det var disigt över dalen på morgonen men vid tiotiden försvann diset, solen bröt igenom och det blev några grader varmare i ett slag. Det var smart att vara tidigt ute, det var inte en enda båt som skulle över samtidigt som oss men sen mötte vi flera båtar när vi kommit över till andra sidan av akvedukten. Frukost (min köksdag - ovanligt mycket kaffe gick åt), ett kort besök i byn Pentre som är en annan av de nio byarna i världsarvsområdet och sen tuffade vi på mot Chirk. Nu märktes det verkligen att vi hade skjuts av vattnet från Horseshoe falls. Efter tunneln (där vi faktiskt fick vänta medan tre båtar som kom från andra hållet passerade), så gick vi upp i stan och provianterade på Co-op. Dessutom så köpte jag en tårta dagen till ära. Ja, den var inte särskilt lik en norsk blötkake, men man får ta det som finns! Sen var det Chirk akvedukten, inte alls lika ”skräckinjagande” som den i Pontcysyllte.
 
Efter Chirk och bebyggelsen däromkring vilken inkluderade ett stort fabrikskomplex, kom vi ut på bondlandet igen. Men innan dess så passerade vi under Gledrid Bridge, startpunkten för världsarvsområdet som sträcker sig upp mot Llangollen och en bit till. Det här visste vi inget om när vi passerade förbi förut, men vi fick en broschyr om världsarvsområdet på turistbyrån i Llangollen. Men bron såg likadan ut som de flesta andra broar vi passerat under...

Nu var det så påtagligt att det gick ganska fort, vi körde ju faktiskt nedströms, ett fenomen som vi inte upplevde under vår förra expedition. Därav följde att vi faktiskt gav oss tid att moora när vi fikade och när jag lagade middag (Lövbiff, potato wedges, sallad och tomatdressing.) Dagsetappen avslutades i Hindford, en liten by där det i alla fall fanns en pub så att killarna kunde få sig en pint efter middagen. Dom nöjde sig i alla fall med en pint – varför det??? Vi tog en promenad mellan mat och malt också och besåg byn som såg ut som alla andra byar av den storleken.

Vi har haft kanonväder hela dagen sedan diset försvann, +16 och strålande sol. Nu är det +12.

Loggbok söndagen den 16 maj

När vi vaknade var det inte ett moln på himlen och +10. Pierre lagade till frukosten och sen såg vi till att bli söndagsfina. Vi hade nämligen sett att det fanns en metodistkyrka i centrum och bestämde oss för att i samlad tropp övervara gudstjänsten klockan 11. Ja, för säkerhets skull så bör jag väl tala om att den hölls på engelska. David hade framhållit att det är en upplevelse att höra walesisk församlingssång. Vi blev inte besvikna. Julia, Stephan och Leo var imponerade. Dessutom var det en väldigt trevlig atmosfär i kyrkan och under gudstjänsten. Vi blev välkomnade, försedda med programblad och psalmbok, den som hälsade oss välkomna frågade om vi var på tillfälligt besök och blev lite överraskad av att vi alla bodde i Schweiz. Efter gudstjänsten var det te och kaka i en intilliggande byggnad och det var självklart att vi skulle komma med. Många ville hälsa på oss och intresserade sig för vår kanalfärd. Det var roligt att det blev så bra. ”Våra tre katoliker” tyckte att det var en positiv upplevelse och att predikan var riktigt intressant. Det är ju söndagen före pingst idag, och pastorn talade mycket livfullt om hur det kändes för den lilla trogna och rädda gruppen som efter himmelsfärden satt i Jerusalem och inte visste vad som väntade dem.

När vi kom tillbaka till båten var det lika fint väder som igår och +16, men det hade bildats en del stackmoln. Vi fyllde på vatten, kastade loss och när vi lämnat bebyggelsen så... ja vad gjorde D&P – jo, dom började sjunga ”With Christ in my vessel” och ja, det var inga problem att få de andra att hänga med. ”The Narrowboat Song” kallade Leo den. Och vi var ju ”saling, sailing home” vi hade tyvärr nått höjdpunkten på resan och skulle ta samma väg tillbaka. (Jag kände likadant när vi hade jobbat oss upp till Birmingham och plötsligt skulle börja slussa nedåt.) Och det märktes att vattnet ”nedströms” gav båten lite extra fart. Vi stannade till vid Sun Trevor, en trevlig pub och restaurang som låg nära kanalen. Det är förresten vid Sun Trevor som den allra smalaste delen av kanalen börjar. Men den hade vi alltså avverkat nu.

Pubens meny var rätt omfattande , men det slutade med att samtliga åt nygrillad Sirloin Steak med chips, lökringar, tomater och gröna ärtor. Julia och jag valde mineralvatten medan killarna behövde två pints var för att skölja ner maten. Vi hade tänkt att fortsätta lite längre, men söndagsmiddagen drog ut på tiden och det var kö vid Pontcysyllte akvedukten, så vi har stannat till här, en bit innan akvedukten för kvällen. Vi fikade och sedan promenerade vi upp till Garth, en by som finns med på Unescos världsarvslista, därefter en ny tur bort till akvedukten och puben vid Telford Marina.

Stephan och Leo är väldigt bestämda på att man skall ta seden dit man kommer. Hemma dricker de nästan aldrig något annat än ett eller två glas vin, mycket måttfullt alltså. Men nu tror jag att de har avverkat alla lokala ölsorter, om det nu inte är så att vi hamnar på en pub med eget bryggeri förstås. Julia och jag lämnade killarna på puben, då sjöng de allsång på walesiska tillsammans med ett lokalt band som spelade där i kväll. Ja, David stannade kvar och höll ordning på dem och nu väntar vi bara på att få höra sången när de kommer.

Jo, en sak till. Vi fick höra på puben att flygplatsen i Manchester är stängd p g a ett nytt askmoln. Båtens ägare skall inte använda den förrän vid månadsskiftet maj-juni... Men det är ju önsketänkande och Julia och Stephan måste vara hemma den 23 maj. Men... 

Loggbok lördagen den 15 maj

För rättvisans skull så fick Julia stå för frukosten idag också. Det var kanonväder och vi bestämde oss för att först göra ett besök på Plas Newydd, gå tillbaka till båten och fika och sen ta en långpromenad till Castell Dinas Bran och Trevor rocks. Vi infann oss på Plas Newydd strax efter att de öppnade klockan 1000. Plas Newydd är ett hus i gotisk stil, fullt med träsniderier både ute och inne, hem för The Ladies of Llangollen, Eleanor Butler och Sarah Ponsonby. Damerna kom från brittiska familjer som bodde i närheten av varandra på Irland. Istället för att tvingas in i oönskade äktenskap (man kan väl sluta sig till ett och annat av detta), rymde de till England – detta var i slutet av 1700-talet - och de slog sig så småningom ner i Llangollen och skapade det här fantastiska hemmet och trädgården som efterhand blev en tillflyktsort för en del brittiska intellektuella.

På väg tillbaka till båten stannade vi till utanför en butik som hade ett ställ med CD utanför. Varje år är det stora musikfestivaler ”Eisteddfod” i Wales och ”Ystradgynlais Band” hade använt flera armékompositioner och då var D&P naturligtvis tvungna att inhandla ett par CD. Platserna för Eisteddfod varierar men Llangollen har en stor konsertsal, belägen alldeles intill marinan och årets festival hålls i juli.

Efter fika så vandrade vi upp till Castell Dinas Bran. Vi räknade med att vara ute några timmar så vi hade Fanta, kex och bananer med oss. Borgen var strategiskt belägen på en kulle med utsikt över hela dalen. Först var det en befästning under järnåldern, sedan byggde man en borg på samma plats på 1200-talet. Det är en av en rad liknande borgar i Wales, men den här är lite unik genom sitt läge uppe på den naturligt höga kullen. Dessutom är den utpekad som en av de platser där den heliga graal skall vara nedgrävd. Platsen finns omnämnd i berättelserna om Kung Arthur.

 Sen bar det utför och när vi kom till Trevor Rocks var förstås Pierre i sitt esse. Han nöjde sig inte med mindre än att vi skulle ta en primitiv ”stig” uppför sluttningen och så fick vi miniföreläsningar om bergarter, fossil, vinderosion och ett och annat intressant.

Den här bilden hittade jag på nätet, i turistinformation om Llangollen, jag fick ingen riktigt bra och överskådlig bild. Det är kullen med Castell Dinas Bran som syns i vänsterkanten på bilden.

Uppe på berget fanns det en stig som enligt skyltar skulle följa Offa´s Dyke men det var som vilken stig som helst. Jag har varit längre söderut i Wales och där är Offa´s Dyke en vallgrav eller rättare sagt, det ser ut som ett stort dike. Vi kom tillbaka vid sjutiden, mycket trötta i ben och fötter. Vi är strax på väg för att tillbringa kvällen på Restaurant Caesar, med utsikt över Dee. Och vi är eniga om att Llangollen är en mycket intressant liten stad med helt fantastiska omgivningar.

I dag har vi haft solsken och nästan sommartemperaturer hela dagen men framåt kvällen började molnen torna upp sig i väster. Men det är fortfarande milt ute.

Loggbok fredagen den 14 maj

Det regnade rätt kraftigt under natten och regnet slutade inte förrän vid niotiden på förmiddagen. Julia lagade frukost, sen gled vi genom ett mycket vackert landskap som allt mer blev en dal. Den här delen av kanalen var egentligen huvudsakligen tänkt för tillflödet av vatten till Shropshire union och de andra kanaler i Wales och Shropshire som aldrig blev byggda. Eller grävda. När vi kom närmare Llangollen blev kanalen mycket smalare, så trångt att det inte gick att mötas var som helst. Det var också ett stycke med en brant klippvägg på ena sidan.

Vi moorade i en marina (mot avgift) för vi hade alltså planerat att stanna två nätter i Llangollen.

Trevlig liten stad, vi besökte turistbyrån för att höra vad man kunde göra. De rekommenderade en tur till Plas Newydd, Castell Dinas Bran och Trevor Rocks och en promenad längs den övre delen av kanalen, den som bara är farbar med mindre båtar därför att det saknas ordentliga vändplatser där. Om vi skulle hinna med Plas Newydd, Castell Dinas Bran och Trevor rocks i morgon, så fick vi ta en kvällspromenad längs kanalen idag. Vi handlade lite mat i en riktigt rolig, gammaldags butik. Ja, det var inte betjäning över disk, men hela atmosfären var speciell och man hade tagit vara på många gamla inredningsdetaljer. Och så hade de lokalt bakat bröd, både matbröd och goda bullar. Vi gick tillbaka till båten och drack kaffe med både smörgås och bullar till och sen gick vi uppåt kanalen. Den är upprensad och prydlig, bitvis en vacker grön tunnel.

Vattnet är ganska strömt och det fanns kanotister som verkligen fick kämpa för att ta sig uppåt, d v s bort från Llangollen och de som var på väg nerför behövde knappast anstränga sig alls. Vi gick upp till Horseshoe falls, dämningen där där floden Dee och kanalen möts. Eftersom det hade regnat en hel del de sista veckorna, så var det tryck på vattnet i kanalen – vilket vi hade fått erfara! I Llangollen är det frodigt grönt och det finns mycket utslagna blommor, här är det sommar i naturen även om termometern i kväll bara visar +9. Nu har vi ätit på The Gallery, ”pizza, pasta and steakhouse”. Riktigt bra mat och trevlig atmosfär. Dessutom hade de två sorters öl som killarna inte redan provat. Jag är faktiskt lite förvånad över att jag aldrig varit i Llangollen tidigare. Fågelvägen är det inte särskilt långt från Manchester, kanske 100 km.


Vädret? Regn på morgonen och en skur vid tvåtiden. Det klarnade upp vid fyratiden på eftermiddagen och sedan dess har det varit uppehåll och bara ett och annat moln. Maxtemp ungefär +15. Och förresten – Julia ringde hem till sin mamma idag. Det har varit och är fortfarande riktigt busväder i Locarno med omnejd. Vi är, trots kyliga nätter och några regnskurar alltså lyckligt lottade.

Loggbok torsdagen den 13 maj

När vi vaknade sken solen, men det var rätt kyligt i luften. Frukosten serverades av Leo. Vi började få lite ebb i förråden så shopping stod på dagsprogrammet. Inga sixpack kvar heller. Sen körde vi en liten bit. Och där, där var den, föreställningens clou! Pontcysyllte aqueduct. Sen försvann den i grönskan igen. Eller rättare sagt, båten försvann in i grönskan. När vi kom lite närmare, vid en plats som heter Froncycyllte , så fick vi se den igen. Vi stannade till i Froncycyllte och hoppades att hitta en mataffär, men gav upp ganska snart och fortsatte mot akvedukten. Vi fick vänta en stund på att komma över, man kan inte mötas där. Det var en rätt häftig upplevelse och inget för den som är höjdrädd. Akvedukten är 308 meter lång, 3,4 m bred och 1,6 m djup. Själva rännan är av gjutjärn och den vilar på 19 pyloner av kalksten. Största höjden är 39 m, ner till botten av floden Dees dalgång. På ena sidan av akvedukten går the towpath, och där finns det ett räcke. På den andra sidan är kanten av rännan bara 15 cm över vattennivån... För att göra upplevelsen ännu häftigare, så blåste det en del däruppe och båten touchade sidorna i vattenrännan hela tiden. Vi tröstade oss med att det stod i en av kanalböckerna som finns på båten att sedan akvedukten invigdes 1805 hade ingen båt fallit ner. Julia hävdade att när vi åkte tillbaka så skulle hon gå vid sidan av båten över akvedukten. Det var lite läskigt, det måste jag nog hålla med om. Akvedukten är numera ett av Unescos världsarv.

Vi klarade oss alltså helskinnade över och stannade till vid Trevor Marina på andra sidan och lyckades hitta a: en mataffär i samhället som ligger där, b: en pub som serverade lunch. Vi blev kvar vid marinan en stund, pratade med folk, fyllde på vatten och använde oss av deras pump-out. Marinan är egentligen början på en kanal som aldrig blev byggd, den skulle gå upp till Chester och Mersey. Jo, nu fick vi förklaringen till varför träden inte har spruckit ut på en del ställen. Det beror helt enkelt på att ek, ask och något mer slags träd har en mycket senare lövsprickning än andra träd. På vissa ställen är ek och ask de dominerande träden. Så var det med detta.

Sen tuffade vi iväg och stannade till för kvällen knappt halvvägs mellan akvedukten och Llangollen. Nu ser vi den mäktiga bergväggen Trevor rocks i norr. Det blev en lite lättare middag idag, hamburgare med bröd och tillbehör. Pierre höll sedan med anledning av bergväggen en föreläsning för oss om dess uppkomst och bergarter. Vi har moorat alldeles intill River Dee och i närheten har L&S hittat en upptrampad stig längs floden. Vi skall pröva att gå den nu, innan vi slår oss till ro för kvällen.

Vädret? Strålande sol på förmiddagen, regnade en stund mitt på dagen och sen klarnade det upp igen och nu hänger det mörka skyar i väster. Maxtemp idag +16.

Julia har hittat den här fina bilden på akvedukten - nu kan ni se hur högt uppe vi var!

Loggbok onsdagen den 12 maj

När vi vaknade regnade det och och medan vi åt frukost (full english breakfast, tillagad av David) så kom det en kraftig regnby och vi bestämde oss för att rigga upp presenningen över akterdäck, så man inte blir dyblöt när man står till rors. Vi hade knappast behövt göra det, för när vi sedan varit på väg ungefär en kvart, så glesnade det bland molnen och sen gled vi fram genom ett soligt och vackert landskap. Vi byts om att vara ”styrmän” - ja ni förstår säkert hur vitsigt det kan bli när vi har en Cox med på båten. Julia känner sig väl inte så bekväm med uppgiften, men när det finns någon som hjälper henne med motorn, så tycker hon ändå att det är kul.

Vi upptäckte att det faktiskt blev en påtaglig skillnad i naturen någon gång under gårdagen, det märktes tydligt när vi skulle ta en promenad vid sjön. Gräset är grönt, buskarna är utslagna men träden har knappt börjat att slå ut.

Nästa stopp var Frankton Junction, där den nyligen restaurerade Montgomery Canal möter Llangollen Canal. Där måste man avtala i förväg om man tänker köra in och det är tre slussar alldeles efter varandra, så det var inget som vi ens funderade på. Men vi tog en promenad en bit in på kanalen, läste om renoveringen på en infotavla. Det är farbart 7 miles från Frankton, sen kan man ta sig fram med kanot e d en ungefär lika lång sträcka (om man bär den ett par kortare sträckor) och nere vid Welshpool är kanalen restaurerad en isolerad sträcka om 15 miles – allt enligt infotavlan.När arbetena är klara skall man kunna ta sig ytterligare 5 miles, till Newtown och då är man nere i mellersta Wales. Jag är faktiskt fascinerad av att man restaurerar de här kanalsträckorna, att man ger dem liv igen och på så sätt hyllar dem som en gång hade sitt levebröd av att färdas där. Men det fanns ingen pub vid Frankton Junction, så det var bara att fortsätta...

Nu började vi spana efter någon skylt som talade om för oss att nu hade vi kommit in i Wales, men vi hittade ingen. Däremot så spanade killarna in en skylt om The Bridge Inn vid Chirk bank, men den öppnade inte förrän klockan fem måndag-torsdag, så det vara bara att fortsätta. Det var en sluss som Julia och Stephan tog hand om, (eller var det två?) innan vi kom fram till Chirk där den stora attraktionen är akvedukten och tågbron som löper intill varandra över dalgången. Här ser man alla tre, akvedukten, tågbron och tunnelmynningen – och att det inte alls är så grönt i naturen som tidigare.

Nästa attraktion var alltså Chirk tunnel, som är så smal att man inte kan mötas därinne. Däremot finns det en towpath därinne. Tunneln är 420 m lång och lyckligtvis är den så rak att man kan se om någon är inne i den. Det var det nu inte, så vi hade bara att glida igenom. Det står i en av guideböckerna att under semestertider har man vakter i båda tunnelöppningarna som reglerar trafiken. Det måste vara ett trevligt sommarjobb! Sen kom vi in i en stor grön ”tunnel” - plötsligt var det mycket mera grönt och frodigt i naturen! Vi fyllde på vatten vid en marina och har nu moorat i närheten av den. Det finns ingen pub vid marinan, till vissas besvikelse. Vi hade i alla fall mat så att vi kunde äta middag på båten – tillagad av David - skinka, pulverbearnaise och potato wedges. Vi hade två sixpacks kvar så krisen blev inte akut. Sen tog vi en promenad upp till Chirk Castle, en imponerade byggnad men samtidigt lite lik en betongbunker. Där frågade vi en man om var gränsen till Wales finns och fick reda på att det finns en historisk gräns som går ungefär vid byn St Martins och den administrativa gränsen som går efter Chirk. Så nu är vi alltså i Wales. Nu har visst den sista sixpacken kommit fram så då lägger jag av med skrivandet för i kväll.

Vädret? Regn till frukost, sol hela förmiddagen, lite mer moln på eftermiddagen och kvällen och termometern har nog varit på max +12 idag. Nu mulnar det på igen, skall det regna så föredrar vi att det sker på natten. Basta!

Loggbok tisdagen den 11 maj

Först: rumantsch är alltså samma sak som rätoromanska, det fjärde officiella språket i Schweiz.

Efter frukosten (Stephans köksdag) passerade vi förbi den intressanta, men tyvärr inhägnade bilskroten, som hade ett kamouflerande plank mot kanalen, bemålat med en synnerligen naivistisk naturscen. Sen upptäckte vi en kanal som gick in till en stor marina, det var oväntat att hitta den mitt i vildmarken. Därefter passerade vi något slags religiöst center, kan ha varit buddister eller hinduer som höll till där. Vi skymtade en gudabild av något slag, såg en procession som sjöng och en trumma höll takten. Vad kan man inte hitta på den engelska landsbygden! Nästa ”sevärdhet” var en stor herrgård, nästan ett mindre slott i gotisk stil med krenelerade torn. Därefter passerade vi en oväntat stor sjö, Cole Mere, vi moorade och tänkte ta en promenad. Det var en vacker promenadväg där.
 

Vi hann ta en bild, sen kom en regnskur, så vi ändrade oss... Vi passerade en sjö till och då kollade vi i en guidebok och det visade sig att vi befann oss i Shropshires lake district med flera rätt stora sjöar och ännu fler mindre. Nästa attraktion var Ellesmere tunnel, som beklagligtvis inte var särskilt lång, och därefter tog vi tillfället i akt att fylla på vatten vid Blackwater marina. Sen gick vi en promenad upp till Ellesmere, där det fanns en pub. Beer för killarna, cider för Julia och mig.

Vi körde ett stycke till, hittade en trevlig lummig plats att avsluta dagen vid, åt middag (schnitzel, ris och grönsaker) och sitter nu och slappar. Vi är faktiskt ganska trötta. Dagen har bjudit på växlande väder, temperatur som igår, lite vind och en regnskur tidigare på dagen och nu kommer det lite mer regn. Men det gör inget, här inne är det varmt och torrt.

Loggbok måndagen den 10 maj

”Tyvärr”, det fanns ingen pub i byn. Däremot en rätt imponerande kyrka för att ligga i en så liten by, St Michael´s från 1456. Idag var Julia och Leo slusskötare. Vid sluss nummer tre fanns det en pub som såg väldigt trevlig ut, Willeymoor lock tavern, men den var stängd – vad annat kan man vänta sig en måndag förmiddag? Nu börjar vi märka av att vattenflödet i kanalen styrs av ett tillflöde ovanför Llangollen. Det har regnat rätt mycket de sista veckorna, så det är tryck i vattnet. Vid broarna är kanalen mycket smalare och där blir motståndet mycket påtagligt.

Jag tror att det blev 7 slussar idag också (inklusive en slusstrappa med tre), plus några lyftbroar. Nu skall det vara slussfritt en lång sträcka och det är bara två slussar till innan Llangollen, vilket L&S beklagar, de tycker att det är kul att slussa. Vi fyllde på vatten vid en marina i Grindley, tog en promenad till Whitchurch, en mycket gammal liten stad med charmiga hus i centrum. Dessutom hade staden sin egen lilla kanalsträckning (200 m kanske) in mot stan som vi kunde moora i, men det var ändå en bra bit att gå. Vi passade på att handla och besökte puben Bull Head innan vi återvände till båten. Det var min tur att laga middag, pasta med champinjoner, räkor och musslor. Nu har vi moorat upp vid Fenn´s Moss, ett träskområde med torvtäkter och en bit härifrån ligger en gigantisk bilskrot. Exotiskt så det förslår. Vi skall utforska träskmarkerna innan det mörknar – och om jag känner Leo och Stephan rätt så vill de nog ta en titt på bilskroten också.

Jo, L&S har börjat blogga också. På italienska. De är mycket hemlighetsfulla om det, vi har inte fått adressen – men i ett obevakat ögonblick skall jag väl kolla Stephens laptop. Julia säjer att hon skall börja blogga på rumantsch och skriva om vad L&S har för sig. Det är klart att det är en nagel i ögat på L&S att jag skriver på svenska...

Vädret? Molnigt och +5 när vi vaknade, det kom en lätt regnskur när vi var i Whitchurch (tur att det finns pubar) och sen klarnade det upp och temperaturen steg som högst till aktningsvärda + 14 och nu har det mulnat på igen och temperaturen sjunker.

Loggbok söndagen den 9 maj

När vi vaknade sken solen, det var +9 och så gott som vindstilla. Pierre lagade frukost -”full english” vilken enligt hans uppfattning består av ägg, bacon, korv, baked beans, rostat bröd med två sorters marmelad till och kaffe eller te. När det blir min tur att laga frukost så skippar vi korv och bönor och så ersätter vi det med en hälsosam joghurt. Men alla åt med god aptit och det finns ju en fördel med denna energi- och kaloririka start på dagen, man håller sig mätt väldigt länge. I dag fick Leo och Stephan lära sig att köra båten, Julia och jag tog hand om slussarna, jag tror att det var sju stycken. När vi reste på kanalerna i höstas, så var vi så uppfyllda av att slussa, men det berodde nog inte enbart på att Marlene, Rickard och jag var noviser utan också att det var ett par rätt maffiga slusstrappor och många dubbla slussportar på den första etappen på Grand Union. Det blir alltid ett visst orosmoment, även om det är rätt kul att slussa - hur länge behöver vi eventuellt vänta, får vi sällskap med någon annan båt i slussarna och framför allt, hur lång tid tar det? Här är det små slussar, tämligen glest utspridda (hittills), en båt i taget och skulle det bli kö, så får man finna sig i det och blir det kö från båda hållen, så blir det av naturliga skäl en båt från vartannat håll. Detta om slussar.

Det har varit intressant att lyssna till radiokommentarerna efter valet. Idag fick vi höra att det finns påtryckningar från EU:s liberala grupp om att Clegg skall söka koalition med Brown. En koalition med Cameron skulle vara förödande för EU-samarbetet. Och det kanske ligger något i det? Den f d toryledaren William Hauge har fortfarande stort inflytande och då är hans stockkonservativa linje, där han bland annat motsätter sig all anpassning till EU-regler om arbetsmarknad och socialpolitik och dessutom agerar för att sätta upp nya murar för den fria rörligheten inom EU, då blir en eventuell koalition Cameron-Clegg en rejäl huvudvärk för Bryssel.

 Dagens etapp har gått helt och hållet genom ett soligt pastoralt landskap, får, kor, en och annan häst, gårdar, kyrkor på avstånd. Inget att bli upphetsad över, snarare varvar man ner ordentligt. Eftermiddagstemperaturen nådde upp till + 16, inget regn i sikte. Vid Wrenbury var det en elektriskt manövrerad lyftbro, så nu vet vi hur man tar sig förbi en sådan också. Här fick vi använda en särskild nyckel som finns på båten. Dessutom fanns det en pub i byn och den fick förstås ett besök. Leo skriver upp alla ölsorter som de prövar i sin kalender. Till min stora förvåning hann de med en redan på flygplatsen. Pierre har alltså stått för köket idag, frukost, fikapaus mitt på dagen och middagen bestod av king size hamburgare med nygjord salsa och ris. Nu har vi moorat mitt ute i grönskan, närmaste plats heter Marbury Cum Quoisley. Vi ser den på håll och skall ta en kvällspromenad dit nu när disken (Julia och Pierre) är klar. Jag tror att D&P och L&S hoppas på att det finns en pub i byn. I så fall skall Julia och jag ha var sin gin & tonic. Det har mulnat på lite, men termometern håller sig på + 13 nu.

Loggbok lördagen den 8 maj

Lördag förmiddag så fixade och putsade vi lite extra, kollade en gång till (!) att det fanns diesel och gas, att vattentanken var fylld och att avloppstanken var tom. Nu har de satt in en nivåmätare för den, det tackar vi för - i all synnerhet när vi nu kommer att vara 6 personer på båten.

Vi åt publunch och de andra hade fått order att äta lunch innan de kom hit, vilket de hade gjort på flygplatsens Burger King. David, som kom från Helsingfors hade landat 0915 och planet från Zürich – samma tur som vi kom med - anlände redan 1250.

Det var riktigt busväder i Ticino, Julia och Leo hade övernattat hos Stephan i Bellinzona (för att slippa gå upp så tidigt förstås...) och där var det nollgradigt och snö när de vaknade halv sex i morse. Då har vi det bättre här.

Deras taxi var här halv fyra och då kastade vi loss med en gång. Julia var lite chockad, hon hade tydligen räknat med att få något slags genomgång först, men vi var angelägna om att komma så långt som möjligt innan kvällen. Vi drack kaffe när vi var på väg till Hurleston junction, en sträcka på 2-3 km och under den tiden informerade Pierre och David om risker och regler medan jag fick förtroendet att styra båten.

Vi svängde vi in på Llangollen canal (som faktiskt är en del av Shropshire Union Canal) och då fick Leo och Stephan sitt livs första lektion av Pierre i hur man slussar. Efter lektionen fick de visa att de visste hur man gjorde, för det var ytterligare tre slussar och dem fick de klara själva (nästan). Det var faktiskt lite trafik, men vi behövde inte vänta så länge för att passera och strax efter åtta moorade vi på ett lummigt ställe ett stycke bortom slussarna. Vi har nu avverkat en skaplig dagsetapp och nu skall vi ha det lite festligt och inviga ”kanalsäsongen".

Vädret? Det kom ett par lätta regnskurar på förmiddagen, men vid lunchtid och under eftermiddagen tittade t o m solen fram ibland. Det var +15 en stund på eftermiddagen, men nu har termometern dalat ner till +8.

..................

(Fransk poesi – Om någon undrar varför Rickard inleder sin kommentar till gårdagens inlägg med detta, så fanns det ett inlägg i kommentarerna från någon knäppskalle som översätter fransk poesi. Det tog jag bort.)