I elfte timmen

Nu har jag städat huset, sett till att det inte finns någon smutstvätt, tömt kylen på allt som är "förgängligt", packat mina väskor, snyggat till på utsidan, tvättat bilen... och i morgon förmiddag ger jag mig av till Lörrach. Går man in på Google, så får man info om att det är 266 km dit och att körtiden är 2 tim 49 min. Jag tror nog att det är mer realistiskt att räkna med 3 tim 30 min, kanske mer. Lastningen av biltåget påbörjas inte förrän 1900, men har man bokning där plus bokning av plats på färjan i Kiel, så gäller det att inte chansa.

David hittade en seriös test på nätet som används bl a av polytekniska i Zürich när någon inser att man valt helt fel utbildning och behöver få hjälp att hitta en mer passande inriktning. Jag har gjort den två gånger och de yrkesförslag som var i topp båda gångerna - men med olika inbördes placering - var meterolog, vulkanolog(!), språklärare, fastighetsmäklare och "chefsposition inom turism". Av dessa låter meterolog som det mest lockande. Jag har ju alltid gillat kartor... kanske kom turistjobbet som ett resultat av detta?

Nej, nu lägger vi alla funderingar på framtiden på hyllan över sommaren, hösten är räddad med flera uppdrag som redan nu är inbokade. Nu är det Geilo, friluftsliv och frisk luft som gäller. Rickard tycker att vi skall åka till kongressen i Oslo, det kanske blir så. Han skall vikariera som distriktsläkare 6 v i sommar, på lite olika tider och platser. Jag ser fram emot att höra honom berätta om besöket i Californien och utflykten till Hawaii när han kommer hem.

Och nu sätter jag mig på altanen med en bok och ikväll går vi  (D&P, Marlene och jag)ut och äter på Osteria Vaccini.

Nästa gång vi hörs blir från Geilo.

Diverse resor.

Nu har David och jag gjort Lago Maggiore från norr till söder, från öster till väster. Vi gick ut i onsdags förmiddag och kom hem vid tiotiden idag. Vi har besökt alla platser där det går att lägga till och vi gick ända till bron vid Sesto Calende, längst "ner" i Italien. Vädret har varit strålande, jag tror inte att nattemperaturen varit under +15, trots att vattnet i sjön fortfarande är kallt. Vi har inte enbart latat oss, utan putsat och städat  också.

Nu har jag bestämt mig för att ta klivet upp till Geilo på tisdag. Eller rättare sagt påbörja resan tisdag förmiddag, lastning i Lörrach 1900. Jag är inte framme förrän torsdag, sent på eftermiddagen. Nu skall jag ägna mig åt lite mer systematisk shopping i Kiel, ha kylväska och lista med mig. Kylväska? Antingen finns det kylklampar att köpa eller också köper jag ett par paket med trögtinad mat, t ex hackad spenat.

Under sommaren kommer först Davids syster och hennes man och ett par vänner till dem att bo här i huset och sedan kommer Yvettes släktingar och sist i raden installerar sig Mark och Zoe, två av mina kompisar från Manchester hit. Så huset behöver inte stå obebott i år heller.

Som ni förstår så har jag ett och annat att göra nu, det kom som en överraskning att jag fatikskt bara har tre dagar på mig att förbereda min resa och se till att huset är i ordning. Men det skall nog gå.

En helt vanlig tisdag

Nu har det slutat regna, det blir fint väder de närmaste dagarna. Regnet hade i alla fall det goda med sig att jag var klar med uppdrag nr 2 redan igår kväll. Nu skall jag sopa rent framför entrén (det blir alltid skräpigt där när det regnar) och sen skall jag sätta mig på altanen med någon av mina olästa böcker. Ja, det får bli en lättläst bok, det är så mycket som distraherar när man sitter ute.

Jag fick mail från Rickard igår. På torsdag åker han över till Hawaii, stannar en hel vecka. Det är  något slags gruppresa där de reser runt och ser på sevärdheter. Rickard är väl inte riktigt sällskapsresetypen, men han tyckte att det var bästa sättet att se sig om där. Sen har han skjutit fram hemresan till  den 15 juni. Jag vet inte om han påbörjar den eller är tillbaka i Norge då. Hawaii... där har jag aldrig varit. Jag får väl trösta mig med att David ville ha sällskap av mig när han går ut med båten i morgon och på torsdag. Pierre är uppe i Glarus och studerar rasbranter.

Nu har jag fått något nytt att fundera på...

David ringde igår kväll och talade om att vi troligen kan få använda båten 1-2 veckor  i september. Då får vi i uppdrag att ta den till Braunston från någon marina söder om Stoke on Trent (Trent and Mersey Canal) för att sedan komma in på den nordliga sektionen av Coventry Canal vid Fradley Junction och sedan vid Fazeley junction kommer vi in på den del av Coventry Canal där vi körde förra året. Då skulle vi nog hinna med en tur in på Ashby Canal också. Gör vi det, så är jag väldigt intresserad av att följa med. Enligt David är det bara 3 eller 4 slussar på den första etappen fram till Fradley Junction, sedan är det helt slussfritt fram till Fazeley. Sista etappen ner till Braunston är det mellan 15 och 20 slussar, men de flesta ligger glest och vi upplevde inga köproblem när vi skulle genom dem. Det är roligt att slussa, men har man begränsad tid, så kan det ändå bli ett stressmoment.

Nu skall Marlene och Yvette kolla om de kan få semester, Rickard följer med och naturligtvis David. Pierre kan inte, och jag känner en viss press att följa med - och så vill jag ju gärna förstås.

I går fick jag mail från Erik, med en mycket vänlig förfrågan om jag kunde göra ett par småjobb som det var bråttom med. Jag mailade tillbaka att det var OK och sen tog det ungefär tio minuter innan jag hade fått materialet. Jag har deadline för det ena på måndag 1200 och tisdag 1200 för det andra. Så det gäller att vara flitig. Vädret är rätt trist - det skall komma en hel del regn på söndag - så det löser sig nog.

Regn, bok och resa till Norge...

I eftermiddag kom det en våldsam regnskur. Det har regnat idag, det skulle regna idag och i kväll skall det komma kraftigt regn. Men det här var något alldeles exceptionellt och mycket lokalt. Jag har varit ute och inspekterat tomten och jag ser ut att ha klarat mig rätt bra, det var mest skräpigt efter regnskuren. Men så har jag ju inga odlingar på den här branta tomten. Grannen som har byggt upp sin tomt med odlingsterrasser råkade mer illa ut. Jorden och växterna spolades ut och de går omkring och försöker rädda vad som räddas kan. Sen ringde jag upp till D&P och där hade det inte regnat särskilt mycket.

Jag fick ett trevligt telefonsamtal från Antje van Doorne, den holländska damen som jag hjälpt med att finputsa språket i boken som hon skrivit. Förlaget i England hade hört av sig till henne och boken kommer att ges ut till våren. Nu ville de också veta om hon hade några speciella idéer för omslaget.

Rickard mailade och frågade när jag hade tänkt att köra upp till Geilo. Han kommer hem 10 juni. Jag hade nog tänkt att resa veckan därpå. Det tar sån tid att köra dit, även om jag fuskar med biltåget till Hamburg och sen färjan Kiel-Oslo. Kör jag härifrån måndag eftermiddag, så är jag inte i Geilo förrän sent på eftermiddagen på onsdag. Men skall jag stanna där till någon gång i början av september, alltså tre månader så måste jag ju ha bilen. Och sanningen att säja så längtar jag nog lite dit upp. Det blir extra roligt i år, först kommer  D&P för att göra exkursioner bland rasbranter och kalla sjöar och sen kommer Henrik och Lisette och deras två tonåringar. De har aldrig varit i Norge så det blir att planera för en egen version av Norway in a Nutshell. Så vitt jag kan förstå, så ägnar sig deras tonåringar inte åt extremcykling, utan åt mer kulturella aktiviteter. Sen får vi se om det eventuellt blir någon kanaltur i september. Just nu känns det inte så angeläget, men lusten vaknar nog... I så fall blir det David, Rickard, Marlene och jag. Men båten har plats för två till, så vad som helst kan hända.

Och jag har lagt alla planer på studier i höst på hyllan. Erik har mailat mig om tre jobb, en mindre översättning och två större redigeringar. Jag skall planera lite bättre och tror att jag börjar med någon distanskurs, men var och vad det vet jag inte.

Hemma igen!

När vi kom till flygplatsen så var vi jättehungriga. Förmodligen hade våra kroppar blivit inställda på en riktigt rejäl frukost, och nu hade den uteblivit. Vi checkade in och sen skulle vi genom säkerhetskontrollen. Dom var oerhört nitiska, det kan tänkas att de hade info om att något kunde vara på gång. Först var det den obligatoriska scanningen och sedan beordrades var femte passagerare att gå till särskilda bord där allt de hade i sitt handbagage hälldes ut och undersöktes. När IRA var som mest aktiva, så gjorde de så här, men det var länge sedan. Pierre, Stephan och jag kunde i alla fall passera utan större problem. Julia och David valdes ut för kontroll. Julia blev av med sin miniatyrnagelfil, men det kan hon nog leva med. David hade bara sin kameraväska och det kändes som om de tyckte att den var lite suspekt. Får man ha handbagage så skall man ha handbagage, inte enbart en kamera! När Leo gick igenom bågen så tutade det. Han hade lagt plånboken, klockan och sin rem i plastlådan och letade efter eventuella mynt som hamnat i jeansen. Det fanns inget i fickorna men det tutade i alla fall. Då fick han följa med två vakter in i ett bås och blev beordrad att ta av sig kläderna. Sen kollade de och då var han okej. Kläderna undersöktes noga och där fanns det en påsydd etikett med något slags metalltrådar i ena fickan på hans chinos. Leo hade inte ens en aning om att den satt där. Den kan ev ha varit ett butikslarm, även om den mer såg ut som en lite påkostad märkesetikett. Han hade ju haft på sig samma kläder när vi åkte från Zürich, men där hade inte larmet reagerat.

Efter den här pärsen så behövde vi mat. Riktig mat. Killarna sköljde ner maten med en pint och L&S lyckades klämma ner ytterligare en medan vi väntade. Planet var  tjugo minuter försenat till start, men det hindrade inte att vi var i Zürich i tid i alla fall. Sen var det nästan två timmars väntetid innan tåget gick. Vi var hemma vid tiotiden, väldigt trötta faktiskt.

Jag vaknade inte förrän kvart i tio, mycket ovanligt för min del. Sen var det bara att fira pingst med att ta hand om tvätten... David ringde vid tretiden och frågade om jag hade lust att komma upp till dem en stund – vi fick ju inte glömma att det var pingstdagen. Förra året så var vi i Lugano på gudstjänst, det var då som Dwight och Lotta ansvarade för gudstjänsten, något som vi inte hade en aning om när vi kom dit. Send the fire!

Och så fanns det ett brev från LSE i posten där de har förslag på två olika 12 v kurser som går i London och en kurs som går online och som skall vara avklarad på 24 v. Sen funderar jag på London School of Theology, de har både kortkurser och distansundervisning. Det är Pierres mamma som har fått in mig på det spåret.

Nu har jag varit hos D&P och tillsammans har vi sett på en video med en kanadensisk inspelning av Spirit. Den håller faktiskt fortfarande. If the spirit says Go to you, then you must Go!

Loggbok fredagen den 21 maj

Alla tycker att det är trist att det börjar dra ihop sig mot slutet. Men samtidigt så börjar vi få brist på rena kläder, vi har bara var sin omgång ”reskläder” som fortfarande är presentabla och kosthållet börjar bli lite enahanda. Idag blev det inte full english utan bara stekta ägg, rostat bröd med salami eller philadelphiaost och kaffe. Vi hade alltså Hurleston locks framför oss, och vi ville inte komma alltför sent till Barbridge. Men – nu fick vi ju vänta p g a något tekniskt problem och vi hade inte passerat förrän klockan var halv fyra. Först kändes det lite nervöst att behöva vänta, det var en reservdel till som behövdes och den var en man och hämtade i Middlewich, men de försäkrade oss om att problemet skulle vara avklarat under eftermiddagen. Vi hann i alla fall att städa båten både ut- och invändigt under väntetiden, packa undan det vi inte behövde och laga till en improviserad lunch av den mat som fanns kvar. Vi sparade bara bröd, margarin och marmelad så att vi kunde få lite frukost i morgon. När slussreparationen och slussningen  var avklarad så var vi ute på "riktiga" Shropshire Union Canal. Leo och Stephan skötte slussningen, de har blivit experter på både det och att köra båten nu.

Nu skall vi gå och äta middag på The Barbridge Inn. I morgon stiger vi upp tidigt, ser till att båten blir tömd och sen blir vi hämtade klockan 10 f v b Manchester Airport . Allt roligt har tyvärr ett slut... MEN - det här är inte sista gången som vi ger oss ut på kanalfärd!

Loggbok torsdagen den 20 maj

Igår kväll var internet väldigt nyckfullt, så jag struntade i att publicera något här. Nu väntar vi på att komma genom Hurleston locks, men det lär ta minst en timma innan vi kan börja slussa, det är något fel med en av slussportarna och kanalbolagets gubbar håller på att reparera det. Som tur är, så står vi först i kön ut från Llangollen kanal

Och så här var det igår:
Milt i luften, men ganska tätt molntäcke när vi vaknade, men molnen försvann ganska snabbt under förmiddagen.  Full english breakfast (Leo) och sen tuffade vi iväg. Efter en pastoral tur så kom vi till Wrenbury Marina, där vi fyllde på vatten och använde oss av deras pump out. Under tiden vi körde hade Julia och jag inventerat vårt matförråd och räknat ut vad vi behövde köpa för att klara oss fram till Barbridge. I samlad tropp promenerade vi sen till den närbelägna byn Wrenbury och provianterade i The Village Store.

Det var faktiskt en förhållandevis välsorterad butik. Puben, The Dusty Miller som vi passerade på väg från byn fick naturligtvis ett besök, men till killarnas besvikelse hade de inget öl som de inte redan prövat. Vi hade ju redan varit där! Det blev en pint i alla fall. Julia och jag drack cider. Vi tuffade vidare genom det vackra landskapet, när vi stannade till för att fika så kom det en båt och moorade bakom oss. Det var ett danskt par som hade vågat sig ut i stora världen. De hade startat från en marina i närheten av Chester och hade tänkt sig att vara ute i fjorton dagar. Vi bjöd på kaffe och gav en del tips och så fick D&P hjälpa dem med något praktiskt problem. Sen fortsatte vi och moorade sedan strax utanför Burland, en by med vackra hus, både ”black and white” och i rött tegel, flera av dem med skyltar som visade att huset var ”listed”. Vi såg en mäklarskylt ”for sale” och följde den en bit utanför byn och hittade det här vackra huset. Pierre var inte alls imponerad. Han såg med en gång att det var byggt av ”cotswold stone” som varken kommer från eller hör hemma i det här området. Vi tyckte i alla fall att huset var mysigt.

Leo lagade middag (potato wedges, fish fingers och något slags smaksatt creme fraiche - nu började matfantasin att tryta) och sen kom det en oväntad regnskur så vi stannade kvar i båten, samtliga sysselsatta med laptops och digitalkameror. Sen satte något slags högljudd maskin eller fläkt igång på en lantgård ganska nära oss och då flyttade vi oss till andra sidan av Burland och nu hör vi att någonstans, långt borta åskar det. Men det har varit soligt och varmt hela dagen och nästan vindstilla.

Loggbok onsdagen den 19 maj

Pierre hade vaknat klockan fem av att det det var en klocka som pinglade. Klockan sex vaknade vi alla av trumman och den entoniga sången. Båten var placerad så att man rimligtvis inte kunde se den, så vi smygtittade på processionen. Sen ägnade deltagarna sig åt några övningar som påminde om qigong och när det var avklarat så var det en ny procession som avslutades med något slags solhälsning vid den gyllene buddhastatyn. Sen var det slut på föreställningen och vi var förstås klarvakna.

Det var Davids köksdag och vi stannade kvar medan vi åt frukost för att se om det hände något mer, men det gjorde det inte. Jag hade tänkt smyga in och ta en bild på statyn, men då kom det två damer och slog sig ner alldeles intill den. Så det blev ingen bild.

Vi passerade torvmossen och bilskroten, Whitchurch och de fem slussarna vid Grindley. Nu har vi inte alls samma tryck på vattnet som igår. Idag fanns det inga särskilda attraktioner intill kanalen förutom Whitchurch och där hade vi redan varit. Det var grönt gräs, läckert nyutslagna buskar och träd i alla tänkbara gröna nyanser, kor, får, hästar och ett och annat trevligt hus..

Vi stannade till ute i grönskan, (det var nog bara en mile eller så från där vi moorade förra måndagen), David lagade middag (Pasta, grönsaksblandning, tomatsås på burk och något slags kryddiga små korvar). Efter maten promenerade vi ett stycke längs The Sandstone Trail och tillbaka.

Det är en vandringsled som startar i Whitchurch och går upp till utkanten av Chester, vi hade planerat att gå den om tiden och vädret tillät. Nu gick vi inte till Chester utan vi vände efter gissningsvis 3 km, närmaste civiliserade (?) plats hette No Man´s Heath. Vi såg en skylt som visade till Bickley Town och ett kyrktorn. Vi stannade en bil och frågade om det var en större plats, men föraren påstod att det var en överdrift att kalla Bickley för en by och att platsen heter Bickley Town är nog att betrakta som ett dåligt skämt. Vi fick en bestämd känsla av att det här var ett rätt märkligt område. Så vi gick inte ditåt. Vi har avslutat dagen på puben vid Willey Moor Lock, en riktigt mysig kanalpub.

Vädret? Inget att klaga på. Sol och lite moln, +22 som mest och just nu +15.

Loggbok tisdagen den 18 maj

Det har varit en kylig natt, men inte ett moln på himlen när vi vaknade och solen värmde skönt när det gått ett par timmar. Det såg ut att vara bra flyt i vattnet den här dagen också, så vi tog det lugnt och åt frukost i lugn och ro innan vi tuffade iväg. (Idag är det Stephans köksdag.) Först var det pastoral idyll och sen var det Ellesmere, där vi tog en promenad in i stan och letade reda på en butik och ett bageri, förråden började bli på upphällningen.  Det här fina gamla magasinet fanns bevarat vid kanalen.

Vi passerade den korta Ellesmere Tunnel och sedan slingrade sig kanalen mellan sjöarna. Vi moorade för att ta fikapaus, det gick rätt fort att ta sig fram. Då kom en märklig farkost och moorade intill oss. Killarna kunde förstås inte motstå frestelsen att ta sig en titt på den här båten och sen fikade de tre herrarna som åkte i den hos oss. Julia och jag fick också ta oss en titt på det här flytetyget. Båten som är 4 m lång var ett hemmabygge med en liten utombordsmotor. Där fanns egentligen bara tre britsar med förvaring under och en minimal köksbänk med gasollåga och så en husvagnstolett som man bara kunde komma in i från utsidan, plus plats för tre att sitta i aktern. Båten var byggd för att lätt kunna dras på en släpkärra och de tre herrarna, som var i 70-årsåldern, turades om att köra bilen och kärran till den plats där de tänkte avsluta sin resa och sedan tog bilföraren sig på något sätt till båten igen och på så sätt kunde de upptäcka även sådana kanalavsnitt som inte var tillgängliga för vanliga narrowboats. De hade först varit uppe i Llangollen och kört upp till Horseshoe falls, alltså den delen av kanalen som egentligen inte är farbar. Sen hade de kört Montgomery Canal så långt det gick från Frankton junction, dragit upp båten på kärran och fortsatt t o r på den restaurerade delen nere vid Welshpool och sen dragit båten upp till Frankton Junction igen. Nu skulle de fortsätta till Whitchurch och ligga där över natten för att sedan hämta bil och kärra i Frankton för att fortsätta på landsvägen upp till något kanalavsnitt norrut som var restaurerat och farbart men inte öppnat ännu. De hade en karta där de prickade in alla sådana ”exklusiva” ställen som de hade varit på. De väntade med spänning på att det skulle kunna hända något radikalt med Ashby Canal (där vi var i höstas). Man har stakat ut och börjat gräva på en sträcka norr om Snarestone, där kanalen tar slut nu. Men att hela kanalen skulle vara farbar i de här herrarnas livstid... ja, vem vet. Jag hoppas i alla fall att få tillfälle att åka hela sträckan någon gång i framtiden. D&P instämmer. Tyvärr var det ingen av oss som kom på att ta en bild på den här originella farkosten.

Vi hade lärt L&S och Julia ”sailing home” men annars hade det inte blivit så mycket sång. Stephan fotograferar mycket och nu såg han en blomma som han ville ta en bild av. Den fanns på andra sidan kanalen, där det inte är någon towpath, så David styrde över och Stephan hoppade ner på strandkanten. Det var bara ett problem - det som såg ut som gräs, var djup lera. Han stod helt fast i leran, Leo och David fick ta tag i honom och lyfta rakt upp. Pierre och jag tittade på varandra och helt spontant började vi sjunga ”I want to tell you what the Lord has done, the Lord has done for me, He lifted me from the miry clay, oh what a happy day...” och David anslöt sig till fortsättningen ”I want to tell you what the Lord can do, the Lord can do for you, he can take your life as he did mine and make it anew.” Och så fick vi ett skrattanfall. Förstås. Sen skrev vi upp texten och då blev det mäktig allsång längs kanalen.

En stund senare, så hoppade Leo och Julia av båten och började gå på the towpath. Vi hade gjort så förut och kört sakta så att den som går håller jämn takt med båten, men nu kom vi till ett ganska rakt parti där vattnet sköt på och de kom efter. Och då började David ”Keep in step all the time...” Så nu kan de tre armékörer. Vi skall se till att utöka repertoaren i morgon. ”Don´t fall out and rest for a while, follow Jesus all the way and smile...” Sen ändrade vi pathway till towpath, det stämde bättre.

Leo ville absolut att vi skulle lära dem fler sånger, men vi sa att vi måste få det rätta tillfället först. Men vi lovade dem att under alla omständigheter så kunde vi ha en singalong när vi kommer hem och har tillgång till D&P:s piano.

Vi moorade sedan upp vid Bettisfield, lagade middag (pasta och hemlagad sås) och sen var det en besvikelse för killarna att puben inte hade öppet mer än fredag-lördag-söndag. Nu var vi alldeles i närheten av där vi såg den sjungande processionen förra tisdagen så vi tog oss närmare byggnaderna för att kolla stället. Det fanns en skylt med Taraloka Retreat Centre och en hänvisning till en webbsida. Då kom det en man på cykel, han hade utsläppt långt hår och flätat skägg och var iförd vida vita byxor och en vit skjorta som också var stor och lång och vid – en märklig dress för en cykeltur. Vi pratade lite med honom och fick reda på att det var ett retreatcenter som hade kurser i att lära människor leva med stress, med smärta och hur man utnyttjar sin andning maximalt. Allt byggde på buddistiska principer. Mellan kurserna så hade man samlingar av mer meditativ karaktär för de som bekände sig till, eller hade intresse för buddhism. Det var väl något sådant som vi hade sett. Sen flyttade vi på oss ett stycke och moorade närmare retreatcentret för att se om det var några aktiviteter där på kvällen. Det har det inte varit.

Vädret har varit fint hela dagen, +20 på eftermiddagen och nu är det faktiskt +16. Vi hoppas på lika fint väder i morgon!

Personligt meddelande till Håkan: Nej, jag hade varken flaggstång eller full size norsk flagga med mig. Men min lilla båtflagga envisades med att hänga rakt ner, ingen vind alltså, så jag fick fuska lite.