Loggbok dag 5

Full english, morgonandakt med Rickard som utgick från Mark 4 och sen berättade om en storm som han varit med om när han och några kolleger seglade runt Stadlandet.

Sen gav vi oss iväg. I dag har vi kört mer eller mindre parallellt med floden Trent ända upp utkanten av Stoke on Trent, där vi har moorat för kvällen. Det här var en dag när vi kunde ta det lugnt, vi bestämde oss för att vara startklara först klockan nio. Vid Aston lock, då vi var ungefär halvvägs på vår dagsetapp, så fick vi vänta över en timma, eftersom något i maskineriet hade hakat upp sig. Då tog vi en promenad till byn Ashton by Stone medan David och Pierre stannade på var sin båt. Ashton by Stone var en liten by, men det fanns några fina hus och två kyrkor, en Ch of E och en CC. Detta ledde till frågan om hur stort underlaget för dessa kunde vara och en diskussion om hur ”oekonomiskt” det är att ha det så ute på landsbygden. Samma förhållande finns ju i många byar i Schweiz. Vi fick röra på oss lite också vilket inte var helt fel.

Idag fick Rickard ta fram doktorsväskan två gånger. Först skrapade Dwight knäet när han skulle briljera med ett hopp från båten vid en av slussarna och sen drabbades Regula av årets första getingstick. Hon tryckte till en av de små gynnarna i knävecket och getingen fick sota med livet.

Vi har talat en del om IT och utvecklingen av sociala medier och sådant idag. Det är märkligt, men ingen av oss är på Facebook och ingen twittrar. Jag har den här bloggen och Pierre har sin, några av oss är med på olika slutna grupper med relation till våra jobb, that´s all. Pierre, Lotta och Dwight har iPhones, vi andra håller oss med mer eller mindre ålderstigna mobiltelefoner. Första gången vi var ute på kanalfärd, 2009 så hade David fått låna ett modem av en bekant som var i IT-branschen och det kändes riktigt märkvärdigt att kunna sitta på båten och lägga in både text och bilder på bloggen. Nu har vi med oss flera laptops och modem med tillfälliga brittiska abonnemang – annars blir det för dyrt. Dwight är ju riktigt kunnig inom IT, men han är trött på överexponeringen av sociala medier - precis som jag.

 

Vi har alltså hittat ett bra ställe att moora för kvällen i södra utkanten av Stoke on Trent, en bra bit från där Wedgwood visitors centre ligger. Det skall finnas möjligheter till mooring alldeles invid centret när vi kommer dit. Det skall finnas mycket av keramik- och porslinshistoria att ta del av där. Förra året var vi på porslinsmuseet i Worchester, det var mer intressant än vi hade förväntat. Besökscentret öppnar tio, så lite sovmorgon kan vi unna oss. Utom Dwight som är extremt morgonpigg. Han tar en joggingtur på towpath på morgonen. Ack ja, dessa amerikaner... Och nu är det snart middag.

Vädret: Idag har det mest varit solsken och maxtemp +15.

Loggbok dag 4

Full english, morgonandakt. Idag var det min tur och jag inspirerades av obelisken att spinna vidare på temat ”man ser världen på ett helt nytt sätt när man vänder om” och sen var det dags att styra in på Trent & Mersey Canal. Första delen av vår dagsetapp var en lantlig sträcka, mycket vacker. Sen kom vi till platser som jag kände igen namnen på, Handsacre och Armitage. När vi kom till Rugely, så fick vi moora och leta reda på en mataffär, det började bli lite tomt i kylskåpen. De är inte så stora på en narrowboat. Efter matinköpen så var nästa attraktion en liten akvedukt över floden Trent, som längre fram går långa stycken parallellt med kanalen.

När det ”bara” är åkrar och ängar som vi reser förbi, så får man ju hitta på något att göra också. Ibland åker gitarren fram, idag tyckte Dwight att vi skulle göra en inventering av våra samlade språkkunskaper. Han gjorde en lista där vi skulle fylla i och gradera våra kunskaper på en skala från 1-5.

Vi kunde sen konstatera att det finns de som talar ett eller flera av språken tyska, franska, italienska, engelska och svenska flytande, andra kan det rätt så bra.. Sen finns det de som kan en del spanska, norska och holländska och Pierre ville också briljera med shona, språket som han väl lärde sig lite av som barn i Zimbabwe (men det hette väl Sydrhodesia på den tiden) och då skulle David övertrumfa honom med gaeliska... hans mamma kom från Stornoway på Hebriderna.

Nu blev det ju högst subjektiva uppskattningar, men nog är vi språkkunniga ett gott stycke över genomsnittet! När vi var på vår allra första kanalfärd, så kom det ett tyskt sällskap som bar sig riktigt dumt åt i slussarna. David gick fram till dem och förklarade så där artigt och lågmält som bara engelsmän kan, att de gjorde fel och visade hur de skulle göra istället. Då blev männen riktigt upprörda och skrek åt honom på tyska att han skulle inte tro att han var något och att de gjorde som de ville, de var naturligtvis helt övertygade om att han inte förstod ett ord av det de vräkte ur sig. Då gick Rickard fram till dem och på iskall och oklanderlig tyska förklarade han hur de skulle göra, vilket ledde till ett visst meningsutbyte om vem som ”kunde” reglerna, och då avslutade Rickard med att om de inte ville anpassa sig till reglerna som gäller på kanalerna i England så kunde de resa hem till Tredje riket igen. Då hängde smockan i luften och det var en av de tyska damerna som drog ner den mest högljudda mannen i båten igen. Så – det är inte så dumt att ha användbara språkkunskaper när man gör en kanalfärd! Eller också kan det vara riskabelt.

Målet för dagen var Shugborough Hall, vi moorade i utkanten av Great Haywood vid tretiden. Sen hade vi ett par timmar på oss att se parken, The Shepherd´s monument, Essex bridge och mycket annat. Dwight fotograferade The Shepherd´s monument, han tyckte det var spännande med alla teorier kring tolkningen av texten. Det påstås att de åtta bokstäverna nedtill på monumentet är en av de mest analyserade hemliga koderna, men den har trots det aldrig blivit dechiffrerad. Nu sitter Dwight och Regula och funderar på om dom kan dechiffrera texten... lycka till! Skall det inte bli någon sång i kväll?

Vädret: Det regnade en del under natten, under dagen har det varit uppehåll och växlande molnighet. +16 som mest. Lite mer vind, men det är sydvind så vi har haft medvind – synd att vi inte har segel.

Loggbok dag 3

Ja, nu är ordningen återställd med ”om mig”. Jag befinner mig på den något mer undanskymda platsen, längre ner till höger igen. Jag begriper ingenting.

Full english, morgonandakt. Det var Davids tur och han använde sig av Fil 4.4, Rejoice in the Lord always, I will say it again, rejoice! - ett bibelord som kom till honom när han vaknade. Inget dumt sätt att börja dagen på! Sen var det genomgång av dagen innan vi körde iväg.

Vi har avverkat Coventry Canal tidigare, men då i andra riktningen. Det är intressant att man ser helt nya saker nu, bland annat en hög obelisk som lär ha hört till ett rivet herresäte nära kanalen. Vi passerade Polesworth och sedan den imponerande Pooley Hall där vi moorade under vår allra första resa. Sen stannade vi till för att gå upp på den stora slagghögen där man både kunde beundra landskapet och se den täta trafiken på M42 strax intill. Vi passerade Amington och Tamworth, tog oss över akvedukten som går över floden Tame och sedan kom vi till Fazeley junction där man kan köra åt sydväst mot Birmingham på Birmingham & Fazeley canal, men vi fortsatte norrut på B&F, mot Fradley Junction. Efter Fazeley passerade vi Drayton Manor Theme Park – vilket hördes.

Sträckan som vi avverkat i dag är till allra största delen en vacker och lummig sträcka. Vi stannade till i Hopwas Wood för eftermiddagsfika och så skulle D&P kolla om varningsskylten stod kvar. Det gjorde den och då får man väl anta att försvaret fortfarande använder skogsområdet för sina övningar. Annars är Hopwas Wood mest känd för att den påstås ha varit ett tillhåll för ockulta sekter på 1980-talet med blodiga riter och där häxor skall ha dansat nakna... Av någon anledning så vet David en hel del om detta. (Skumt!)

När vi fikade så berättade Marlene för Lotta och Dwight vilken ”resa” hon gjort sedan vår första kanalfärd september 2009. Vi ( d v s Pierre, David, Marlene och jag) hade ju känt varandra länge och umgåtts mycket, på hemmaplan i Ascona blev det väl inte så mycket armésnack, men när vi levde så tätt på båten, så blev hon intresserad och ville veta mer. Nu känner hon sig helt hemma i vår lilla synnerligen informella armégemenskap och har också, något som hennes mamma ogillar, dragit sig bort från katolska kyrkan som hon upplever som torr och formell. Vi har ju inte varit ute och ”fiskat i andras sumpar” utan det här har skett helt naturligt och visst tycker vi att det känns bra att hon vill vara med oss.

Byn Whittington fick besök därför att vårt brödförråd var på upphällningen, centrum låg en liten bit från kanalen så vi fick en promenad också. ”Här har vi varit förr” påstod David, jag kände inte igen mig. Men vi har ju kört den här kanalen en gång tidigare så troligen har han rätt. Vi har moorat vid Fradley Junction och skall snart gå till The Swan, den trevliga puben som ligger just där Coventry Canal slutar och möter Trent & Mersey Canal.

Vädret: Regn under natten och när vi vaknade. Nu fick vi tillfälle att pröva regnskydden över akterdäcken och det fungerade riktigt bra. Vid elvatiden upphörde regnet och vi kunde skymta solen. På eftermiddagen gick termometern upp till acceptabla +15. Nu mörknar det i väster och så får vi bara hoppas att det regnar över tills i morgon.

Loggbok dag 2

Uppe tidigt, frukosten skulle vara avklarad klockan åtta och sen var det morgonandakt - idag var det Regulas tur - och genomgång av planeringen för dagen. Det är så intressant att lyssna till Regula, efter drygt 20 år i exil (hennes eget uttryck) så är hon tillbaka i ”armékretsen” igen.

Vi passerade utkanten av Bedworth, somliga av oss såg med viss längtan infarten till Ashby Canal vid Marston Junction och sen passerade vi de mer och mindre prydliga delarna av Nuneaton och fältet med slagghögarna och den imponerande pyramiden Mount Jud. Dagens sightseeing blev Dobbie´s Garden World med Plantasia, Wild Walk och de roliga labyrinterna. Några är lätta, andra svåra. Canadian Hedge Maze är svårast, där finns det regler för hur man skall gå, man måste följa pilarna, ibland kommer man fram till ett vägskäl och när man har valt riktning där så får man inte gå tillbaka. De flesta av oss har varit där tidigare, men för Lotta, Dwight och Regula var det en ny attraktion. Efter fika, så körde vi mot Atherstone och gav oss i kast med slussarna, jag tror att det var nio stycken. Det tog ganska lång tid, det var ett par båtar före oss och så tar de här slussarna lång tid att fylla. Nu är vi på en vacker, lummig plats som heter Bradley Green Moorings, har ätit middag och gått en promenad längs towpath. Dwight är helvild på att sjunga, så om den passionen håller i sig, så kommer vi att bli en välljudande kör vad det lider. Och nu är det dags för en övning! Ingen slapp singalong alltså.

Det kom lite regn i natt, men vid tiotiden så var himlen blå och på eftermiddagen kunde vi notera +18.

Loggbok dag 1

Först - vad har hänt med "om mig" på bloggen? Jag hade placerat mig lite diskret längre ner på höger sida och nu finns det längst upp, under bloggrubriken. Jag fattar inget och  det går inte att flytta på det.

Minibussen var här kvart över sju och efter att alla hade installerat sig gick vi till puben och åt middag. Sen var det genomgång av O&R och kvällspromenad. Vi gick till sängs rätt tidigt, Pierre, Regula och Marlene hade rest med tåget från Locarno tjugo i sex, så de var ganska trötta. Rickard, Lotta och Dwight hade inte behövt resa från Biel förrän kvart i åtta.

Måndagen började sedan med full english* som skulle vara avklarad till klockan åtta. Lotta och Dwight tyckte att det var lite väl tidigt och lite väl mycket att äta, men Regula förklarade att man vänjer sig. Hon och Melanie hade ju lite problem förra året, men de förstod fördelen med en rejäl frukost efter några dagar. Sen var det morgonandakt som Dwight fick ansvara för och efter det lite instruktioner för dagen innan vi gav oss iväg. Det går bra att samlas i vår båt med de fyra sängplatserna längst bak, där får alla åtta god plats. 

Vi fick en avstressande färd på North Oxford Canal, gröna ängar och betande kor, HMP Onley på avstånd, tre slussar vid Hillmorton, där Dwight och Lotta fick sin första lektion i slussandets ädla konst. Inköp i Rugby, vi visste att det fanns en Tesco nära kanalen. Det tog rätt lång tid där, det var inte lätt att hitta det vi hade tänkt köpa. Sen drack vi kaffe och åt nybakade flottiga donuts när vi kommit en bit på väg. Donuts luktar gott men det är inte min favorit. Vi har moorat för kvällen ett litet stycke efter Hawkesbury Junction (som också kallas för Sutton Stop) och ätit middag. Efter middagen tog vi en promenad och nu har David och Dwight bestämt sig för att det skall bli singalong.. David har förstås tagit med med gitarren och våra gamla sånghäften och dessutom gjort helt nya.

När vi passerade Hawkesbury Junction så lämnade vi North Oxford Canal och kom in på Coventry Canal.

Vädret? När vi kollade prognoserna (flera olika!) igår kväll, så såg det lite bekymmersamt ut, skurar både på förmiddagen och eftermiddagen. Men dom hade fel! Det har kommit 0,3 mm regn under dagen. Termometern nådde inte upp till mer än +10, men som kompensation så är det fortfarande nästan vindstilla. Vid femtiden bröt solen igenom och det kändes som om det blev lite varmare då.

* ”Full english” kanske kräver en förklaring – man utelämnar ordet breakfast. Scrambled eggs eller stekta ägg, bacon, korv, baked beans, tomater, rostat bröd med färdigskivad ost eller marmelad, juice och kaffe eller te är standardmenyn. Sen kan den förstås varieras, beroende på vad vi får tag i när vi handlar. Men det är en stadig måltid och tanken med den är förstås att vi inte behöver laga mat under dagen utan kan nöja oss med fika och sen en banan eller en glass till mellanmål så inte blodsockerhalten dalar alltför mycket.

Lördag i Braunston

David och jag skulle resa hit med tåg från Euston halv åtta på morgonen, men p g a spårarbeten så fick vi åka buss i stället. Närmaste järnvägsstation är Rugby, men dit hade vi ändå inte kunnat åka så tidigt på morgonen, så vi fick resa till Northampton istället och sen fick vi ta taxi till Braunston. När vi lämnade London regnade det, men när vi kom hit var det växlande molnighet och under eftermiddagen har molnen försvunnit. Det är bara +10 men nästan vindstilla, så det är väl rätt okej. Vi har provianterat, fyllt upp med diesel och vatten och tvättat båtarna på utsidan. De stora träden här vid marinan har släppt ifrån sig mängder av gult pollen och sen har fukten klistrat fast pollenkornen.

Dwight och Lotta samt Regula skall bo i den ena båten, David, Pierre, Rickard, Marlene och jag i den andra. David har huvudansvaret för vår båt och Pierre för den andra, så han kommer att följa med dem på dagarna till att börja med. Sen kommer vi naturligtvis att cirkulera runt dagtid lite som det faller sig. Vi kommer att laga mat var för sig, det blir för bökigt med mat till åtta i en båt och dessutom är inte kokkärlen anpassade för så många. Den ”nya” båten är bara två år gammal och elegantare än vår båt, men å andra sidan är den 4 fot kortare. Det finns två sängar i fören, intill den ett rymligt duschrum och sen kommer köket, matplats och en sittgrupp med soffa och två fåtöljer längst bak. Regula får ta soffan, som också är bäddsoffa. I år är båda båtarna utrustade med kapell som går att veva ut över bakre däck, så finurligt konstruerade att det blir både regnskydd och ”vindruta”. Vi kan alltså utan problem ta oss fram även om det regnar. Det här lär vara det senaste för alla utrustningsfreaks.

Sen har vi, som jag nog nämnt tidigare, fått en detaljerad resplan med alternativ – om det skulle bli riktigt dåligt väder eller stopp i någon sluss. Vi vet dessutom var det finns ”pump out” där vi kan tömma toa och spillvatten. Vattenposter finns det gott om, men på ett par dagsetapper är det glesare mellan kranarna. Allt finns noggrant dokumenterat.

Andrew och Sylvia tillhör de mest erfarna och beresta kanalbåtsägarna, med diverse förtroendeuppdrag i både kanalbolag och båtägarföreningar, vilket är en fördel. Vi har fått veta vilka pubar som lånar ut tvättmaskin – mot avgift naturligtvis – så man kan tvätta medan man äter sin middag. Det är ju faktiskt nödvändigt när man är ute så länge som vi planerar att vara. Det här med tvättmaskiner och torktumlare är tydligen något mycket inofficiellt och bara till för det utvalda folket. Vi har t o m fått ett litet introduktionsbrev...

Nu är allt klart och vi väntar bara på att resten av sällskapet, Marlene, Regula, Pierre, Rickard, Lotta och Dwight skall anlända. Det verkar som om de får åka buss först och sen tåg till Rugby. Finns sen den beställda minibussen på plats tar det väl en knapp halvtimma hit. Jag tror att jag skall locka med mig David på en promenad upp till slussarna medan vi väntar, det ser ut att vara en hel del trafik på kanalen.

Håkan, du skall få dina dagliga rapporter – förutsatt att internet fungerar. Jag skall föröka att vara så exakt jag kan med var vi befinner oss, just nu är det alltså i marinan i Braunston.

Dan före dan

Jag har fått ett par mail med anledning av det jag skrev i förrgår. Jag kanske var lite för personlig, men det där sekundsnabba mötet blev en stor händelse för mig, och jag är nästan säker på att det var min mamma som jag mötte. Och nu tycker jag faktiskt att det var bra att jag inte kom åt att tilltala henne, hon vill bevisligen inte ha någon kontakt med mig, det vet jag av sånt som hände i samband med att min pappa gick bort.

Och nu släpper jag de här funderingarna.

Jag har packat min resbag, snyggat till i lägenheten och nu väntar jag bara på att det skall bli söndag morgon då David och jag skall träffas på Euston klockan sju. Det regnar just nu, men ser ut att ljusna i väster så jag skall väl gå bort till Tesco sedan och handla lite mat. Jag skall nog köpa något riktigt onyttigt från deras deli till ikväll och så inskränker jag mig till ett par sandwiches som snabbfrukost i morgon. Skall jag garanterat vara framme på Euston klockan sju, så får jag starta härifrån kvart över sex. Men då sitter redan Marlene, Regula och Pierre på tåget från Locarno till Zürich.

Och det blev varken Kew Gardens eller British Museum den här veckan. Jag förstår inte att jag är så oföretagsam ibland. Men jag skyller på vädret.

Sekundsnabbt möte.

Nu har jag varit här sedan i söndags och jag är utled på allt som har med olympiska spelen att göra. Det är affischer, dekorationer, olympiska ringar, affärer av de mest skiftande slag skyltar "olympiskt" för att inte tala om souvenirer... Och det är nästan tre månader tills spektaklet drar igång. En i vanliga fall mycket måttfull restaurang här i närheten skyltade med Olympic Menue - det var en meny med fem små rätter som var för sig skulle symbolisera Grekland, Ryssland, Kina, USA och Storbritannien. Jag undrar hur olympiska de rätterna var? Jag har lånat ut lägenheten under spelen, så jag behöver inte bekymra mig, men det är lite oroväckande att en i normala fall ganska sansad stad tycks ha blivit alldeles galen.

Jag hade svårt att somna igår kväll. Tidigare på dagen var jag runt på stan och letade efter ett par mjuka och lätta seglarskor, lämpliga att använda på båten. Gympaskor är lite krångligare att ta sig i och ur. Jag kom gående på Oxford Street och skulle just gå över på övergångsstället som är mitt för Regent Hall och kolla om Clarks på andra sidan gatan hade några lämpliga skor.

Då får jag se en kvinna som jag är övertygad om är min mamma, korsa övergångsstället i andra riktningen. Nu har jag inte sett henne på 35 år, men hon var så oerhört lik min mormor. Jag blev så överraskad att jag behövde tänka till ett par sekunder och sen var hon borta i vimlet. Hur hade hon reagerat? Hade hon sagt "ni tar fel på person" eller hade hon blivit överrumplad och inte vetat vad hon skulle säja eller göra eller hade hon t o m blivit glad. Kanske inte äkta glad men lite artigt glad.

Hur skulle jag ha reagerat i samma situation? Det sista minnet jag hade av mitt barn, det var en tandlös sexåring och nu är barnet plötsligt en vuxen kvinna. Nu är det ju inget trauma för mig att min mamma gav sig iväg med sin nya kärlek till Kanada, det där kom jag över rätt snart, jag hade världens bästa pappa. Om jag någon gång skulle känna bitterhet så är det för att hon gjorde min mormor så bedrövad.

Det kanske inte alls var hon, bara en person som var väldigt lik min mormor, men nu får jag inte veta. Hon borde vara 68 år nu. Jag vet att hon bodde i Toronto 1996, när min pappa dog, men all kontakt skedde via hennes advokat och jag vet att jag står med som anhörig i hennes kanadensiska personakt så hon borde ju vara i livet fortfarande. När jag kom hem, så googlade jag på hennes namn, jag vet att hon hette Elvy Vaugh 1996, men efternamnet kan ju ha ändrats sen dess. Det fanns ingen med det namnet, men rätt många Elvie Vaugh men det kunde inte vara någon av dem. Då försökte jag med hennes andra förnamn, Kristina och ändrade till Christine. Inget napp. Lite nyfiken är jag nog... trots att jag inte alls brydde mig i förrgår. Och sen har jag ju något att fundera på - OM det hade varit hon, hade det lett till något positivt. Förmodligen inte.

Intetsägande rapport

Nej, här har det inte hänt något särskilt, vädret har varit rätt trist med en hel del regn och jag har faktiskt mest hållit mig inne och sett på tv. Varje kanal med självaktning har minst ett trädgårdsprogram om dagen och sånt är ju alltid trevligt att se på. Några dagar framåt skall det vara uppehållsväder och jag hade ju planerat för en tur till Kew Gardens men - det får faktiskt vara tvåsiffrigt på termometern om det skall vara värt besväret! Jag tror att jag antingen styr stegen till Victoria & Albert Museum eller kanske British Museum. Lite bildning är aldrig fel. E#n höjdare är att stanna vid Rosettastenen på British Museum och vänta på att höra den klassiska kommentaren "Va, är den SÅ liten!"


Jag följer förstås med spänning de långtidsprognoser som finns tillgängliga på internet. Det är rätt samstämmigt om att det inte kommer att bli något riktigt fint vårväder lördag - onsdag, till och med en del regn. Sen ser det bättre ut. Om man nu vågar tro på prognoser som sträcker sig så långt fram som 20 dagar?

På upploppet!

I dag lär det vara den sista dagen med riktigt fint väder, en regnig vecka väntar. Om jag skall tro prognoserna så kommer det att vara lite bättre väder i London, men inte lika varmt.

Vi hade ett riktigt trevligt 100-årskalas igår, mormor firades med sång både på italienska, franska och engelska.

Nu skall jag ta itu med den sista finputsen i huset och när jag har packat, så skall jag hänga och lägga in mina kläder i källarförrådet så att mina gäster har plats för sitt pick och pack. De skall ju tillbringa en hel månad här. Det är bara att hoppas att de får fint väder.

Jag åker från Locarno kvart i nio i morgon och om allt går enligt tidtabellen så landar jag på Heathrow fem över fyra på eftermiddagen. Nu skall jag inte göra som förra gången, ränna omkring på stan så jag får skavsår på fötterna. Jag tänkte åka ut till Kew Gardens en dag, det är det enda som jag har planerat. Lördag morgon åker David och jag upp till Braunston för att göra iordning båtarna, de andra kommer söndag eftermiddag.

Nästa gång vi hörs blir det från London.