Loggbok dag 15

Alla var resklara när hotellfrukosten serverades halv åtta och efter den bar vi vårt bagage till båtarna. Sen gjorde vi som planerat, gick upp till ruinen av Castel Dinas Bran och där hade Lotta dagens andakt, Psalm 19 och det passade så bra där vi satt i solen och hade utsikt över dalen. Castel Dinas Bran är en i kedjan av högt belägna borgar, avsedda att hålla engelsmännen borta från Wales. Den är också från 1200-talet. Sen insåg vi att vi tyvärr inte hade tid att gå uppför Trevor Rock, vilket Pierre förstås var lite besviken över. Men han höll en liten föreläsning om geologin, bergväggen är mycket speciell. 

Vi fick alltså traska tillbaka till Llangollen och ge oss iväg, för vi hade en rätt lång dagsetapp framför oss. Vi nalkades Poncycyllte Aqueduct med skräckblandad förtjusning, hade turen att inte behöva vänta mer än en kvart för att ta oss över. Vi märkte redan när vi lämnade Llangollen att vi fick ordentlig skjuts av vattnet och det gick rätt snabbt för oss att komma över akvedukten. Somliga var glada för det, andra hade gärna sett att det blev mer tid att beundra och fotografera utsikten.

Vattnet tryckte på akterifrån och sen fick vi passa på ordentligt när vi kom till de trånga öppningarna under broarna, inte minst i svängen vid Irish Bridge i Pentre. Vi avverkade tunneln och akvedukten i Chirk och det var först när vi passerat där som vi insåg att vi inte hade så mycket mat i båtarna. Det fanns en pub i Chirk Bank och lyckligtvis var den öppen, trots att det var måndag. Menyn var inte särskilt omfångsrik men vi fick i alla fall i oss en tidig middag. Nu börjar det skymma och vi har moorat i närheten av en by som heter St Martins, vi har inventerat våra matförråd och konstaterat att vi har lite mat till ikväll och till en lättare frukost i morgon. Sen är vi snart i Ellesmere och kan bunkra upp på Tesco där. 

Doktorn har fått jobba idag. Regula fick skoskav när vi gick tillbaka från Castel Dinas Bran och Pierre lyckades klämma tummen när han mixtrade med motorn i deras båt. 

Vädret; strålande sol hela dagen och +19 som mest. Nu skall vi ta en promenad till byn och sen kommer välljudet (?) att sprida sig över nejden. Golden harp in Glory och Shall we gather låter riktigt bra, nu letar de efter någon mer sång som passar för barbershop. Killarna (gubbarna) tänkte abonnera på Love lifted me, men då protesterade vi, den vill vi tjejer vara med och sjunga.

Loggbok dag 14

I dag har Marlene lämnat oss Hon fick åka taxi till Wrexham klockan åtta f v b med tåg till BHX och sen planet till Zürich. Hon kommer att vara hemma vid niotiden ikväll. 

Vi åt en utmärkt middag i går kväll, nyduschade och prydliga. Idag var det hotellfrukost och sen bar det iväg till kyrkan där vi blev så väl mottagna för två år sedan. All Age Worship stod det på skylten utanför. Naturligtvis så uppmärksammades denna grupp om åtta ”nykomlingar” och pastorn (ny) kom och hälsade och frågade vilka vi var. Dwight presenterade oss som ”Salvation Army people from Switzerland” och berättade att vi var ute på en kanaltur. Sen blev vi förstås inbjudna till kaffe efter gudstjänsten och då var det någon som sa ”men ni har väl varit här förr?” Det var en trevlig familjegudstjänst och trevlig kaffestund och pastorn och Dwight hade svårt att skiljas från varandra.

Men vi hade ju andra planer för dagen och började med ett besök på Plas Newydd. Det betyder ”nya huset” och var hemmet för ”The Ladies of Llangollen”, Lady Eleanor Butler och miss Sarah Ponsonby. De kom ursprungligen från Irland och lär ha rymt till England för att undvika att bli bortgifta, men hamnade i Llangollen 1780. De inredde huset i gotisk stil och skapade en överdådig trädgård. Många av den tidens kändisar av alla de slag gästade dem och Plas Newydd blev med tiden känt i hela UK. Damernas relation har varit föremål för många spekulationer, och de har blivit omtalade som ett av de första kända lesbiska paren.

Sedan gick vi för att se till båtarna och passade på att fika där och byta om till lite mer praktiska kläder. Och så hade vi en sak till att göra, vi skulle fira Lotta, som fyller år idag! Hon hade via Dwight bett om att firandet skulle ske diskret, men det blev sång på engelska, tyska, franska, italienska, norska och svenska vilket väckte en viss uppmärksamhet i marinan. Men jag tror inte att folk omkring förstod vem av oss som hade födelsedag, eller ens om någon hade det.. Vi gick sen längs den övre delen av kanalen, som inte är farbar för narrowboats, upp till Horseshoe Falls och därifrån till Valle Crucis Abbey. Det är ruinerna av ett cistercienserkloster, byggt på 1200-talet. När vi kom tillbaka till Llangollen bestämde vi oss för att äta middag på något enklare ställe, vilket vi har gjort nu - det blev på en rätt stökig pub, men maten var det inget fel på.

I morgon skall vi gå en tur till Castel Dinas Bran och se på utsikten från Trevor Rocks innan vi ger oss iväg härifrån.

När vi vaknade var det mulet, men det klarnade upp successivt under dagen och det verkar som om det successivt blir varmare, + 16 på eftermiddagen.

Loggbok dag 13

Morgonrutinerna som vanligt, med morgonandakt som Marlene ansvarade för, idag hade hon valt Psalm 100 som tema.

Vi körde ett litet stycke och sen hade vi en golfbana på babordssidan och jag såg hur Rickard och Dwight kastade längtansfulla blickar dit. Intill golfbanan finns det en marina och jag kan ju säja att genomsnittsstandarden på de narrowboats som låg där, den var ganska hög. Rickard letade på nätet efter något om kopplingen golf och båt, men jag tror inte att han hittade något. Sen var det en tunnel, 180 m lång och därefter följde uppladdning för föreställningens clou, Pontcycyllte Aqueduct. Det var många ah och oh när vi först såg den efter den tvära svängen vid Pentre.

När vi sen kom fram till akvedukten, fick vi vänta en dryg halvtimma tills det var vår tur att köra över och jag förstår att för de fem som inte åkt över här förut, var det en skrämmande upplevelse.

T o m Dwight förhörde sig om säkerheten i den grunda rännan där båtens däck befinner sig ett bra stycke över rännans kant och sen är det dalgången rakt ner, 40 meter som mest. Men det gick bra och sen var det en 90 graders sväng vid Trevor Marina och puben där... ja, Leo, Stephan och Pierre hämtade sig så småningom dagen efter. Så vi glömmer det. Den här gången är vi väldigt ordentliga.

När vi sedan närmade oss Llangollen, så blev kanalen allt mer civiliserad, stora sättningar i marken har gjort att man fått sätta upp betongskoningar på sidorna och på sina ställen är kanalen helt gjuten i betong. Kanalen blir också allt smalare och på några ställen går det helt enkelt inte att mötas. Men det här är en mycket vacker sträcka, helt annorlunda mot där vi kört tidigare. Vi kom lyckligt och väl fram till marinan vid fyratiden. Nu har vi installerat oss på vårt hotell, The Royal Hotel som ligger vid Dee och mycket centralt. I kväll blir det middag på restaurangen, så nu får vi användning för våra ”finkläder”.

Det blir farvälmiddag för Marlene och välkomstmiddag för Yvette. Hon reste från Locarno klockan sex på morgonen och var framme här strax efter sex på kvällen. Tåg till Zurich, plan till Birmingham, tåg till Wrexham och taxi hit till Llangollen.

Det hade regnat lite i natt och var halvmulet på morgonen, men har klarnat upp allt mer under dagen, +13 som mest.

Loggbok dag 12

Full english och min tur att ha morgonandakten. Jag läste om Elia och änkan i Zarephath – hon som aldrig skulle lida brist på olja och mjöl - en favorit eftersom jag en gång, när vi var i Aurland vid Sognefjorden och skulle köpa bröd där, upptäckte att brödet kom från Sarepta Bakeri. Nu har jag berättat om det här flera gånger, men för Lotta och Dwight var det nytt. Man kan få en hälsning från Bibeln på de mest oväntade sätt!

Och sen... ja, jag måste säja som det är. Den manliga delen av besättningarna tog hand om båtarna, fyllde vatten och diesel medan den kvinnliga delen gick till Tesco, som ligger mycket strategiskt placerat (d v s nära kanalen) för att handla. Denna arbetsfördelning störde inte oss, men en och annan genuspurist tycker säkert att det borde varit tvärtom. Sen kastade vi loss och tuffade iväg mot nya spännande äventyr.

Nu gick kanalen rätt mycket genom öppna fält och borta i nordväst kunde vi se bergen i utkanten av Snowdonia. Nästa attraktion var Frankton, där vi tog en promenad längs slussarna vid infarten på Montgomery Canal och beklagade att vi inte hade tid att se hur långt vi skulle kunna ta oss med båt. Montgomery Canal är restaurerad en ganska lång sträcka söderut från Frankton och sen en sträcka vid Welshpool. Planerna är väl att man på lång sikt skall restaurera kanalen ända ner till Newtown i mellersta Wales. Det som försvårar restaureringen är att där kanalen en gång gick, har det i ett par områden utvecklats värdefulla områden för djur- och växtlivet.

Vi drog paralleller med Ashby Canal, där vi har kört ett par gånger. Då föreslog den evige optimisten David att de av oss som ville, skulle kunna ta en tur från Braunston upp till Ashby Canal och Snarestone när vår planerade resa är avklarad. Lockande, men det förutsätter att det finns något nytt att se i Snarestone och det verkar inte så. Men den dagen när akvedukten över Main Street i Measham är klar och man sen kan ta sig ända upp till Moira, då måste vi bara dit! Men när det blir, det är en annan historia. Innan vi lämnade Frankton så fikade vi och åt, en dag försent, en rätt okej chokladtårta från Tesco. Men någon blötkake var det inte.

Sen var det två slussar i Marton och när vi tagit oss igenom den övre så var det en riktigt trång passage under en bro, vattnet tryckte på så att vi faktiskt funderade på att hjälpa till, d v s att ta ett par trossar och dra båtarna genom passagen. Men det gick till slut. Sen var kanalen bitvis lite bredare och då var inte motståndet lika stort som det varit tidigare.

När vi närmade oss Chirk och den något diffusa gränsen till Wales så berättade Dwight om sin farfars farfar som kom från Corris Uchaf, som ligger på den västra sidan av Snowdonia inte så långt härifrån. Han emigrerade till Amerika för att slippa det tunga slitet med skifferbrytning som var den huvudsakliga försörjningen i området. Med sig hade han sin fru och en liten dotter. De hamnade i Boston där han fick arbete som vakt i hamnen. Från Boston flyttade de till Kentucky, nästa generation flyttade till Kansas och sen till Oklahoma. Dwights farfar bytte det walesiska efternamnet Gwalchmai mot George. Dwight påstod att han kände sig som hemma, nu när vi lämnat England och var i Wales.

Vi kom till Chirk, tog oss över akvedukten – tyvärr inget tåg på järnvägsbron intill - och genom tunneln (440 m) och nu har vi moorat invid ett industriområde. Det spelar inte så stor roll att det är ett industriområde, vi är insvepta i tät grönska, det är som en grön tunnel. Och skulle någon höra oss, när vi drar igång vår singalong så är underhållningen gratis. Shall we gather at the river...

.

Vädret har varit bra hela dagen, växlande molnighet och + 14 som mest. Vi får troligen regn i natt, men om vi nu vågar tro på långtidsprognoserna så blir det successivt varmare och soligare från i morgon.

Loggbok dag 11

Ja, ni vet väl hur vi börjar dagen så det behöver jag inte upprepa, möjligtvis så förtjänar det att nämnas att David stod för morgonandakten och då var vi inte på kanalen, utan med Elia på Carmel.

Då kom Rickard på att vi (han och jag) skulle sjunga Susen av regn. Vi nöjde oss med första versen och kören, men då ville alla lära sig den, men vi sa att det kunde vara riskabelt med tanke på vädret de kommande dagarna, och då svalnade deras intresse snabbt. 

Pierre har lovat att översätta Susen av regn till engelska, han har hållit på med det i minst ett år nu. Det är inte så att han struntar i det, men han tycker att det är svårt att förmedla den där naiva stämningen i sången. Men det kanske blir en översättning till slut.

Vi passerade den stora bilskroten och där på andra sidan kanalen mynnar Prees Branch ut i Llangollen Canal. Den är ett av alla de här kanalprojekten som aldrig nådde ända fram. Sen var det det buddistiska retreatcentret – ingen synbar aktivitet där i år – och det imponerande herresätet Hartland Abbey. Vi stannade till vid Cole Mere, den största av sjöarna i det som kallas för Shropshire Lake District, fikade och gick en lång promenad. När vi sen fortsatte, så märktes det att motståndet i vattnet blev riktigt stort vid ett par broar där kanalen alltså smalnar av. Vi passerade Blake Mere och sen var det dags för den 80 meter långa Ellesmere tunnel. Vi moorade i marinan i Ellesmere , snyggade till oss och gick sen in till stan för att äta middag. Det fanns inget ställe som verkade ok i centrum, men ner mot sjön, vid kyrkan fanns puben Red Lion Coaching Inn som var ett riktigt trevligt ställe. Menyn var inte så omfattande, men maten var bra.

I dag är det alltså 17 mai, men vi hade ingen blötkake. Få se om vi kan ta skadan igen i morgon. Det är inte bara Norges nationaldag utan också Himmelsfärdsdagen. Den är inte helgdag i UK, men vi hörde att det var kyrkklockor som ringde på flera håll vid sjutiden på morgonen. I Schweiz är det helgdag och kyrkorna har ofta utflykter och familjeaktiviteter den här dagen

Idag har vi tränat på Shall we gather at the river och nu låter det riktigt bra. Vi sjunger för kor, fåglar och en och annan förbipasserande båt. David har berättat för oss om hur armén en gång i tiden, från senare delen av 1940-talet fram till 1964, hade verksamhet på kanalerna och hur kanalbolagen understödde den verksamheten. De som skötte om det här var majorerna Ivy och Fred Fielding. Familjerna som livnärde sig på transporterna på kanalerna bodde på sina båtar och barnen fick ingen skolundervisning. Fieldings reste först med vissa sträckor och såg till att barnen fick lära sig det mest elementära i läsning, skrivning och räkning. Sen fick de en egen båt, ”SALVO, the floating schoolhouse” av kanalbolagen. 1964 fick Fieldings nya order, de sändes till Libyen – snacka om miljöombyte! När Fieldings senare pensionerades fick de bo i det f d tullhuset vid Norton Junction. Huset finns fortfarande kvar, vi var där och kollade för ett par år sedan.

Dwight gillar tanken med evangelisation på kanalerna, man kanske skall inrikta sig på ”pub-booming”. Det finns ju gott om pubar på en del av de mest attraktiva sträckorna. ”Retired and restless” säjer Pierre och klappar honom på axeln.

Vädret: ganska mycket moln över oss och i väster är det riktigt mörka moln som ser ut att vara på väg hit.  Maxtemp +14 och nästan vindstilla så vi har ändå inget att klaga på.

Loggbok dag 10

Full english (hade ni väntat er något annat?) och morgonandakt som Regula ansvarade för. Hon hade valt 1 Peter 2.5 om de levande stenarna. Och sen kunde ju inte Lotta och jag låta bli att sjunga:

”Av levande stenar, som först slipats till,
 Gud nu förenar och bygga vill
sitt heliga tempel med återsken
av klippan Kristus, där Gud tagit varje sten”.

Två dagar i rad med såna gamla godingar! Mormor hade en LP med de här tonsatta bibelverserna och jag kunde alla. Och det var under 70-talet Lotta läste i Göteborg och gick till Björngårdsvillan. (Nej,jag vet inte vad det är, men hon ser lyrisk ut när hon talar om den.) Nu har en del sånger fallit ur minnet, men Lotta och jag har idag försökt att ta fram en del ur minnesarkivet och det blev faktiskt rätt många. Ett par av mina favoriter dök upp, ”Under sång och dans skall man säja, alla mina källor äro i dig” och så ”Tänk att få vara ett Guds barn”. Då blev vi lite nostalgiskt tårögda båda två.

Vi har färdats genom samma lummiga lantliga landskap, kom fram till Grindley och medan vi andra slussade, så utforskade Lotta, Dwight, Regula och Marlene byn. De kom tillbaka och berättade att de fotograferat en skylt där det stod Welcome to Cheshire. Det gjorde väl inte så stort intryck på oss andra, vi väntade väl mest på att få komma in i Wales, men det gör vi inte förrän vid Chirk. Sen var det slusstrappan och där fick vi vänta en stund, så pass länge att vi fikade. Nästa mål var Whitchurch, en gammal stad, bebodd sedan romartiden. Det finns en arm av kanalen som går in mot Whitchurch, där moorade vi och sen var vi på sightseeing och shopping, matförråden började tryta. Det är ganska långt att gå in till centrum, men vi behöver röra på oss. Om towpath är i gott skick, så händer det att några av oss joggar vid sidan av båten.

Nu har vi moorat invid Fenn´s Moss och det var jag som ansvarade för maten i vår båt idag. Vi har ätit pasta med färdiglagad djupfryst Salsa alla Bolognese till. Det var en chansning med köttfärssåsen, men den var riktigt, riktigt god. Det blir lätt lite enahanda med maten när vi lagar den själva, främst därför att vi inte vill hålla på och söla ned många grytor och redskap. Men sen äter vi ju middag ute ibland också. Då får vi lite lokalfärg på köpet. Det är snart dags för kvällens singalong. Nu har de kommit på att verserna på Shall we gather at the river skall sjungas som barbershop medan ”damkören” får sjunga kören och det skall vara svagt, melodiskt och låta himmelskt. Mycket tveksamt om vi klarar av det.

Jag fick den svenska texten till I´m bound for Canaans shore idag. Tack Ingrid! Sen kan jag konstatera att kören är väl en av de mer lyckade översättningarna av äldre sånger. ”Jag styr mot Kanaans kust, jag är ombord på evangelii skepp och styr mot Kanaans kust.” Lotta, Rickard och jag sjunger den på svenska för de andra. Enligt Ingrid finns den inte med i den nyaste upplagan av den svenska sångboken, vilket hon beklagar. Det gör jag också. Det verkar som om ”roliga” sånger med en målande beskrivning inte är up to date numera. Det är som Rickard säjer, det skall vara lovsångskörer presenterade via videoprojektor, körer som man inte hinner lära sig innan de blir inaktuella. Det är hans erfarenhet från Bergen.

Fint väder hela dagen, men bara +14 som mest.

En sak till: Jenny, det blir inga bilder här i ”loggboken”, det tar så mycket tid. Vi kanske kan göra ett bildspel så småningom och maila över till den trängre vänkretsen.

Loggbok dag 9

Dagen började med full english och morgonandakt. Nu börjar vi om på vår lista och idag var det Dwight igen. Han hade valt Acts 4.20 For we cannot stop speaking about what we have seen and heard. Och när han var klar, så började Lotta och jag sjunga på svenska, ”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört.” 

Vi hade bara ett litet stycke att köra på Shropshire Union innan vi svängde in på Llangollen Canal. Den börjar omgående med fyra slussar, sen ringlar kanalen fram genom jordbruksmark och så småningom kom vi fram till Swanley, där det finns en marina – och två slussar. Sen jordbruksmark och två slussar till och sen var det dags för fika och så ytterligare tre slussar. När vi så småningom kom fram till Wrenbury, så moorade vi och gick och kollade på byn (flera intressanta hus) och passerade deras Village Store där vi handlade lite, vi kom just som de skulle stänga för dagen. Vi är stamkunder där sedan vår resa för två år sedan :-) Vi har kört genom ett otroligt vackert landskap, ibland genom öppna fält, ibland hade vi riktigt läcker vårgrön grönska runt om och kände oss helt isolerade från omvärlden. Vi körde en liten bit till och efter slussen vid Marbury moorade vi för kvällen. Middag och en promenad in till Marbury står närmast på programmet .

Jag har inte brytt mig om att räkna slussar så exakt tidigare, men det är lite speciellt här på Llangollen Canal. En av anledningarna till att den byggdes, var att den skulle bli ett tillflöde för det övriga kanalsystemet med vatten från Snowdonia och vi mindes från förra resan hur det blev allt mer motströms ju längre upp vi kom och det första tecknet på det, är när vi skall passera under broarna där kanalen alltid smalnar av. Andrew hade räknat med detta och planerat för en dag mer på väg till Llangollen än på returresan. Nu har vi börjat känna av trycket från vattnet även när vi kör ute på kanalen. Jag tror att vi har sex slussar plus slusstrappan med tre kamrar vid Grindley och två slussar vid Hindford, ett stycke innan Chirk och den första akvedukten. Sen är det slussfritt ända fram till Llangollen - om jag minns rätt.

Dagens musikaliska nyhet är att nu sjungs det ”barbershop”. Det är förstås Dwight, Rickard, Pierre och David som står för den bravaden. Det finns ett nummer på repertoaren, We are marching home to glory – ja, den med kören There´s a golden harp in Glory, There´s a spotless robe for you. March with us to the hallelujah city, to the land beyond the blue. Den låter riktigt bra. Sen har de testat Shall we gather at the river, ja, vi får se hur det går med den


Och vädret har varit alldeles utmärkt hela dagen, Ett och annat moln men inget regn och +16 som mest.

Loggbok dag 8

Strax efter att jag hade sänt iväg gårdagens ”loggbok” så kom det en båt och stannade intill oss. De kom och frågade så artigt om det gick bra att de stannade för natten där, vilket det naturligtvis gjorde. Har man en båt med licens så är det ok att moora överallt invid the towpath som finns på ena sidan av kanalen. Jo, det finns förstås vissa undantag inne i städerna. The towpath kanske borde översättas med ”dragstigen” det var alltså den sida av stranden där hästarna gick och drog båtarna en gång i tiden. Både towpath och moora (lägga till) är fullkomligt naturliga ord för oss ord för oss, så jag använder dem utan att reflektera.

Nå, åter till handlingen. Det här paret kom från Linz i Österrike och de hade varit och hälsat på landsmän i Liverpool och hade för avsikt att tillbringa några veckor till i England. De hade sett en annons om att en marina utanför Middlewich hyrde ut båtar för 2 dagar och hade hämtat sin båt på söndagskvällen och skulle vara tillbaka tisdag kl 1800. Om de gillade att resa på det här viset, så hade de tänkt sig att hyra en båt för en vecka, men lite längre söderut. De hade inte fått någon info om hur långt de kunde köra på en dag eller var det fanns kanalavsnitt som lämpade sig för nybörjare. David rekommenderade dem att köra Middlewich Arm och ett stycke ner på Shropshire Union och vända där klockan 1800 måndag kväll så skulle de utan problem vara i Middlewich tisdag kväll. För deras eventuella nästa resa, så gav han dem telefonnummer till marinorna i och kring Braunston och rekommenderade förstås North Oxford och Ashby canal som lämpliga nybörjarprojekt.

När vi vaknade till liv på morgonen, så hade österrikarna redan gett sig iväg. Vi började dagen i vanlig ordning med frukost och morgonandakt, idag var det Lottas tur och hon hade inspirerats av gårdagens ”sångstund” i Malkins Bank och hur lätt det är att evangelisera om man vågar vara spontan.

Sen drog vi iväg till en Tesco som låg en bit norr om kanalen och handlade massor. Vi skulle inte passera någon stad eller större by under färden hit till Barbridge och vi var osäkra på om det fanns någon butik här. I morgon skall vi in på Llangollen Canal och på den första delen av den är det magert med inköpsmöjligheter. Så, väl rustade med proviant tog vi oss fram på kanalen. Här var det stilla och rofyllt, vackert och solen sken på oss. När vi hade kört ungefär halvvägs till Barbridge, så såg vi en by rätt nära kanalen och gjorde ett besök där. Byn hette Church Minshull och förutom några vackra hus, så fanns det en imponerande kyrka, byggd i rött tegel. På vägen tillbaka till båten så fick doktorn själv ett getingstick när han skulle lukta på en blommande buske. Getingsticket hamnade lyckligtvis inte på näsan utan han fick det i handen när han tog tag i busken. Är det en getingsommar på gång? Han har motmedel i sin väska, cortisonsalva och bedövningsspray, så vi är väl rustade vid ytterligare angrepp.

Sen fikade vi och körde vidare och när vi kom till en marina, så använde vi deras pump out och fyllde på vatten. Vi lämnade sedan Middlewich Arm vid Wardle och kom in på Shropshire Union Canal. Nu har vi moorat vid Barbridge, platsen där vi började och avslutade vår färd på Llangollen Canal för två år sedan. Vi kom hit redan vid femtiden, så vi har varit på promenad och sett oss omkring. Vi kollade om de bekanta till Davids släktingar som vi hämtade och lämnade båten hos då om de var hemma, men det var varken de eller deras båt. Vi skall snart gå till Barbridge Inn och äta middag, såvitt jag minns så hade de riktigt bra mat. Dessutom finns de med på listan över tvättmaskinsförsedda pubar...

Nu tror jag att vi har bytt ”signaturmelodi”, Sailing, sailing har konkurrerats ut av I´m bound for Canaan´s shore. Jag har mailat Ingrid och bett henne kolla om texten finns på svenska, jag är helt övertygad om att jag hört den.

Det kom lite regn i natt, 0,4 mm enligt vår mätare men sen har vi haft riktigt fint väder hela dagen, +15 och en svag sydvästlig vind.

Loggbok dag 7

Full english, söndagsandakt med Pierre: "This is the day that the Lord has made", och så full fart framåt. Eller rättare sagt norrut. Vi avverkade en massa slussar, jag tror att det var 25. Nu var den första hälften av slussarna efter Harecastle Tunnel dubbla så det tog inte så lång tid som man kanske skulle kunna tro, även om det var ganska fint väder och söndagstrafik. Vi har inte behövt stressa. Nu gör vi så, att när vi får vänta i en sluss, så tar ett par av oss en promenad i grannskapet om vi känner för det eller fortsätter längs towpath så får båten hinna ikapp oss. Det blir väldigt mycket sitta och stå om vi skall vara i båten hela tiden. Nu kan alla, även Dwight och Lotta sköta både båten och slussarna. I vissa, höga slussar (eller heter det djupa?) så är det en fördel att man är tre, en sköter båten, en slussen och en tar hand om linan och fendrarna. En del slussar har ojämn vattentillförsel och då händer det att båten börjar slå mot stenväggarna inne i slussen, även om man gjort allt i rätt ordning. Det händer enbart när man slussar uppåt och då behövs det fendrar.

Det måste ha berott på att det var söndag för det har varit sång mest hela dagen. Jo, det kan ha berott på vädret också. När vi var på väg genom en av slussarna vid Malkins Bank, så stod Dwight vid rodret i deras båt och David i vår. Då började Dwight sjunga:

I´m bound for Canaan´s shore, I´m off for a trip with the gospel ship to Canaan´s happy shore

och David hängde på. Då dyker ett äldre par som såg väldigt glada ut upp ur grönskan och frågade vad vi var för några. Det visade sig att det här paret en gång i forntiden hade varit salvationister och så fick David ta fram gitarren och vi fick sjunga lite mer för dem. Under tiden kom det ett par båtar som skulle slussa och så hade vi plötsligt mycket mer publik! Efter 4-5 sångnummer så förklarade vi att vi måste vidare, om vår resplan skulle hålla. Det var kul och oväntat.

Vi har hittat några nya favoriter, det låg en urgammal YP Songs bland diverse båtlitteratur. Dwight kastade sig över den och nu har vi skrivit av ”Love lifted me” så den skall vi väl testa i kväll. Nu är de riktigt sugna på att underhålla i slussarna. Eller skall vi kalla det för evangelisera?

Det började sina i matförråden och vi kollade på Google Earth om det fanns någon mataffär markerad. Då upptäckte vi att den väg som gått parallellt med kanalen ett längre stycke faktiskt hette Booth Lane. Vi googlade men fann ingen info om vilken Booth vägen var uppkallad efter. Ja, det var säkerligen inte WB. När vi kom till södra utkanten av Middlewich fanns det en skylt som visade till en söndagsöppen Tesco Express. Vi försåg oss med det som behövdes och fortsatte in mot centrum. Vid King´s lock fanns det en fish & chips, så det fick bli vår middag. När vi ätit och tvättat av våra flottiga fingrar, så lämnade vi Trent & Mersey och fortsatte på Middlewich Arm av Shropshire Union Canal. Nu har vi moorat i utkanten av Middlewich och det ser ut som om det skall bli sångstund så det är bäst att jag slutar nu.


Vädret har varit utmärkt hela dagen, växlande molnighet och +18. Men nu har det mulnat borta i väster.

Loggbok dag 6

Igår, lördag hade vi problem med internet, så jag fick aldrig lagt ut det jag skrivit. Men här kommer det:

 

Sovmorgon, samling för morgonandakt först klockan nio. Idag var det Marlenes tur och hon var faktiskt lite nervös innan. Hon hade några tankar kring Jeremia 18, I krukmakarens hus. Det var så bra, hon fick en stor kram av Dwight efteråt. Texten var fyndigt vald, men det var framför allt hennes tankar kring den som berörde oss.

Besöket på Wedgwood center var intressant, inte minst museet. Deras butik var enormt stor, jo, jag köpte en sak. En liten sak som nu vilar väl inpackad i min resbag. Vi avslutade besöket med lunch och sen var det full fart genom Stoke on Trent (mest industriområden) upp till Harecastle tunnel där vi fick vänta en stund på att passera. Tunneln är så smal att det inte går att mötas, man samlar upp båtar i mynningarna och så får man köra i kolonn genom den 2700 meter långa tunneln. En gång i tiden fanns det två enkelriktade tunnlar, men den ena är stängd p g a rasrisk. Den tunneln som vi färdades genom, den har ett alldeles eget spöke, en ung kvinna som blev mördad genom halshuggning och som fortfarande – huvudlös – ibland ställer till det för båtarna som färdas genom tunneln. Vi såg inget.

Efter tunneln var det massa slussar, tolv tror jag det var. I de fyra första fick vi vänta, sen moorade båtarna upp efter hand men vi bestämde oss för att fortsätta så länge det var tillräckligt ljust. Nu har vi klarat av den etappen och har moorat vid en by som heter Church Lawton. Det var tur att vi åt lunch på besökscentret, för nu blev det en riktigt sen middag. Vi har moorat ett litet stycke innan den plats som Andrew rekommenderat, men det är fint här också.

Solig morgon, en regnskur medan vi var på besökscentret och sen sol igen. + 16 på eftermiddgen.