Ny arbetsvecka och solen skiner.

Idag skiner solen och även om det varit frost i natt, så kommer det nog att bli en rätt behaglig temperatur mitt på dagen - det betyder 6-7 plusgrader. Då skall jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Eller tomtarbete rättare sagt. Det innebär att jag skall samla ihop kvistar och grenar som har blåst in här. Tidsåtgång cirka en timma. Sen skall jag skava bort mossan mellan stenarna vid ingången och garaget. Blir det barfrost så blir mossan väldigt hal. Tidsåtgång max en timma. Til slut skall jag kratta det grova gruset på infarten - ett rätt tungt jobb faktiskt. Tidsåtgång cirka 30 minuter.

I fredags tog jag en tur över Hardangervidda bort till Eidfjord och Kinsarvik. Solen sken, det var kallt och svag vind. Jag åt lunch, tankade - dieseln var hela 20 öre billigare där borta (havsnära läge)  och jag stannade till vid Vöringfossen på hemvägen. Det gör man inte under turistsäsongen, då brukar det vara svårt att få p-plats där. Då lurar man in turisterna vid en avgiftsbelagd p-plats nära Rv7. Vi som har varit där förr, vi ser till att komma högre upp, till Fossli hotell.. Där har man en mycket bättre (otäckare) bild över den djupa kanjon som är den östligaste delen av Måbödalen. Minns jag rätt så är Vöringfossen 182 meter totalt, men det lodräta fallet är "bara" 145 meter. Det var mycket vatten i fossen nu. Googla på Vöringfossen så får ni se hur det ser ut.

Mitt ute på vidda finns det en rastplats med informationstavlor om Hardangerjökulen, geologi, växt- och djurliv. Jag stannade till där och satte mig i solskenet. Då kom det en schweiziskregistrerad bil och fyra damer i mogen ålder klev ur. De såg att min bil (Rickards bil) var registrerad i kanton Bern, och var överförtjusta över att ha träffat en landsmaninna som dessutom kom från samma kanton. De pratade i mun på varandra och jag begrep inget av vad de sade. Schweizertyskan, eller rättare sagt alemanniskan, finns inte med i mitt kompetensområde. "Vanlig" tyska klarar jag sådär...

Nå, alla missförstånd klarades ut och de övergick vänligt nog till engelska. De hade rest via Sverige över till Trondheim och sen söderut. Det verkade som om de haft relativ tur med vädret, men  det bästa av allt var att det inte var någon trängsel. Nej, tacka för det, Norge i september är bara till för entusiasterna! Nu var de på väg mot Odda och skulle sen ta sig ner till Kristiansand via Setesdal. Nej, de tyckte inte att det var dyrt i Norge, förutom när de skulle dela på en flaska vin till maten...

Igår längtade jag hem till Ascona. Jag längtade efter mina vänner och jag visste att de hade sitt "holiness meeting" tillsammans på eftermiddagen. Så plingade e-posten och det kom mail från Rickard som berättade att de just hade lämnat Birmingham & Fazeley Canal och kört in på Coventry Canal. Då tyckte jag att det var trist att jag inte var med där... Sen tog jag mig en portion Krokan-is och återgick till arbetet. Jag får nog vara glad åt att jag har hunnit göra så mycket på mitt uppdrag. Nu kan jag med gott samvete följa med till Hälsingland. Vädret ser inte särskilt lovande ut den här veckan heller, så jag får jobba på.

Och nu har termometern stigit till hela +5 och solen skiner så nu går jag ut och jobbar!

Tempus fugit

- vilket betyder "tiden flyr".  Nej, latin finns inte med i min meritförteckning, men jag har en gammal väggklocka där de orden finns målade på urtavlan. Därför briljerar jag nu med detta uttryck, som lär komma från Vergilius, den romerska diktaren.  Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus - Under tiden flyr den oersättliga tiden. (Men nu blev ni väl lite imponerade i alla fall?)
SLUT PÅ SKRYTAVDELNINGEN.


Det har varit några fina dagar och några kalla nätter och nu börjar höstfärgerna komma. Vi har hört de första varningarna om besvärligt väglag uppe på fjällövergångarna, även här nere i södra delen av Norge. Vi får behålla det fina vädret över helgen, sen skall det bli regn igen. Jag har jobbat på så bra att jag tänkte belöna mig med en tur över Hardangervidda ner mot Eidfjord i morgon. Det kommer att bli flera minusgraderuppe på vidda så det är vinterjacka, mössa och vantar som gäller.


David och Co laddar upp för sin kanaltur. Jo, jag är förstås lite avundsjuk på dem men samtidigt är det roligt att Lisa och Robbie hade möjlighet att följa med. De startar från i Birmingham på söndag och räknar med att vara ute en dryg vecka.


Det var allt för idag. Roligare blev det inte.

Mera släktforskning

Jag läste en artikel om släktforskning igår. Nu handlade den om släktforskning i Norge, som tydligen kan ha sina svårigheter. Någon hade inte lyckats att komma längre än tre och fem generationer tillbaka i tiden i sina norska släktgrenar på sin mors sida. På sin fars sida, han härstammade från svenskar som kom till Norge under unionstiden, så hade han lyckats att ta sig ända till mitten av 1600-talet när en förfader från Flandern kom till Finspångs bruk via en ö i Estland som Axel Oxenstierna hade erövrat. Ungefär så var det.

Peter, som tillsammans med sin familj var på besök i Ascona för en tid sedan, hade ett nyvaknat intresse för släktforskning men hade ännu inte kommit igång. Då erinrade jag mig att i min pappas efterlämnade papper fanns det en del om hans släkt. Nu fick jag mail från Peter där han berrättade att han skulle börja släktforska på allvar nu i höst. Det går visst något program om det på svensk tv.

Det har blivit en del om släktforskning den sista tiden, i ett tidigare inlägg berättade jag om min danskättade bekant Solveig som via släktforskning fick reda på att hon var släkt med sig själv. Spännande!

Och för att fortsätta på nästan samma tema, så hörde Rickard av sig och frågade om jag hade lust och tid att åka en tur med honom i Sverige innan vi styr kosan söderut. Han skulle hälsa på en f d kollega som bor i Hudiksvall. (Varför har läkare alltid så många f d kolleger? ) Jag sa att det gör jag gärna, men då skall vi också ta en tur till Alfta och så samtidigt passa på att se på de gamla hälsingegårdarna som nu blivit världsarv. Det är länge sedan jag var i de trakterna.

Idag skiner solen men det blåser också. Nåja, en liten tur blir det nog, det gäller att ta vara på soltimmarna och möjligheterna till lite motion. Det har blivit väldigt mycket innesittande framför datorn de senaste dagarna.

Inget av intresse.

Om ni till äventyrs skulle tro att jag har något intressant att berätta, så kan ni sluta läsa här.

Och till er som framhärdar: Veckan som gått sen jag skrev här sist, har dominerats av en påträngande arbetslust. Det kan ha berott på vädret, regn eller blåst eller regn och blåst. "Gradestokken" som man säjer här i Norge har inte orkat särskilt långt upp, +8 som mest. Nu på eftermiddagen har solen tittat fram men klart väder betyder också risk för nattfrost. Hösten är alltså här.

Månadens kanalbåtsresenärer blir David, Rickard, Lotta och Dwight, Lisa och Robbie. Trots att Robbie är engelsman så har han bara ett par dagsturer med kanalbåt på sin meritlista. De startar den 23 september och räknar med att vara ute en vecka. Sen kommer Rickard hit och ser över hytta inför vintern och när det är klart drar vi söderut i hans bil, innan de norska myndigheterna belägger den med kvarstad (eller något i den stilen).

Och nu blir det kaffe och sen jobb fram halv sju. Då blir det distriktsnyheter och sen dagsrevyen. Man får försöka hålla sig informerad om vad som händer i omvärlden.

Busväder och genetik.

Idag tänker jag hålla mig inomhus. Det regnar och blåser och är varslat om "liten kuling" framåt kvällen. Nåja, det är inte så farligt här, på Stad är det varslat om storm. Stad är den västliga udden en bit söder om Ålesund, jag tror att det är den västligaste punkten på norska fastlandet, ett riktigt blåshål.

I söndags blev jag bjuden på middag hos Rasmussens. Det är ett pensionerat läkarpar som har en hytte i Havsdalen på andra sidan Geilo. Deras förfäder har kommit från Danmark och Hans hade sedan tidigare lite koll på sina förfäder som kom från Aerö. Solveig däremot hade noll koll och hade därför beställt en utredning av en släktforskare. För att nu göra en lång historia kort, så visade denna att hon "var släkt med sig själv". Sex generationer tillbaka i tiden hade ett syskonpar bildat var sin släktgren och Solveigs föräldrar "knöt ihop" släktgrenarna igen, troligen helt omedvetna om detta förhållande. Dessutom kom någon av hennes förfäder från samma lilla by utanför Marstal där Hans släkt kommer ifrån. Nu skall han också beställa en utredning, det är inte alls omöjligt att de är släkt med varandra.

Jag vet väldigt lite om mina förfäder. Min mamma växte upp i en by utanför Alfta i Hälsingland och jag vet att min morfar kom från en annan by utanför Alfta och mormor kom från en by utanför Edsbyn. Jag har ett svagt minne av att jag varit med mormor på kyrkogården i Ovanåker - men om det var någon av mina förfäder eller andra släktingar som var begravda där, det vet jag inte.

På min pappas sida så vet jag att farfar kom från Sorunda och farmor kom från Mariefred. Efter att de gift sig så bodde de i Södertälje. Nu är både min pappa och hans äldre syskon borta, så det är ingen som kan berätta. Vi talade faktiskt lite om det här när jag hade besök av Peter med familj.

Men har det någon betydelse, egentligen? Vi är de vi är och både min pappas och mammas släktgrenar dör ut med mig. Jag läste en bok av Jostein Gaarder för en del år sedan, Maya hette den. Gaarder har ju alltid tid och rum som ingredienser i sina böcker och i boken finns det en man som är  desperat därför att den genetiska kedjan som han bär på kommer att dö ut med honom. Jag funderade lite på det här när jag läste boken men tyckte inte att det kändes som något problem. (Ja, ja nu vet jag de som säjer att du har ju nyss fyllt 40 så tåget har inte gått ännu. Men jag är 41 nu.. Dessutom består mitt umgänge av singlar som är nöjda med sin tillvaro.)

Nej, nu är kaffet slut och jag skall återgå till näringarna. Jag fick förklaringen till strulet med texterna,
den engelska versionen av boken skall tryckas i ny upplaga och hela kapitlet skall levereras i reviderat skick nästa vecka. Tidsmässigt ligger jag annars väldigt bra till - tack vare busvädret. Hade jag varit i Ascona hade det sett annorlunda ut.

Jag väntar på mail...

- och därför kan jag väl skriva lite här under tiden. Normalt sett så sitter jag inte passivt och väntar på mail, men nu har det krånglat till sig. Det står en sak i boken som jag håller på och översätter och redigerar och en helt annan sak i den CD-r som jag fått - och i de bilagor till mail som jag fick allra först, innan boken och CD kom med snigelpost, så saknas stora delar av ett kapitel. Väntar alltså på en förklaring hur de vill ha det. Sånt här händer ibland och erfarenheten har lärt mig att det är lika bra att ta en paus och vänta på ett klarläggande.

Här händer inget särskilt, det börjar bli tomt i hytterna, Birk  med familj reste till Oslo igår och det enda livstecken som jag ser från mitt fönster är en mäklarbil som parkerat utanför en hytte ett stycke härfrån. Det ser också ut som att vädret håller på att stabiliseras lite och det tackar vi för.

Det är fredag idag och nu överväger jag om jag skall köra ner till Geilo och proviantera samt att köpa Gunnar Staalesens nyutkomna bok om privatdetektiven Varg Veum, Der hvor roser aldri dör. Den har fått bra kritik och det är alltid en njutning att läsa hans nyanserade språk. Varg Veum i boken har inte mycket gemensamt med den Varg som jag har sett på tv. Han liknar utseendemässigt mer min bild av Jo Nesbös Harry Hole medan Staalesens Varg Veum börjar närma sig de 60. Eller... jo, filmens Varg är faktiskt lite lik Jo Nesbö. Och vad hände med Harry Hole, är han verkligen död? Blir det en "Bobby Ewing" som inleds med att  Harry just skrivits ut från sjukhuset och plötsligt är mitt innne i ett nytt ruskigt drama?

På tal om Bobby Ewing så går den nya versionen av Dallas på TV här i Norge. Jag skall inte delge er vad jag anser. Nu sticker jag ner till Geilo, hoppas att mailet kommer under tiden jag är borta.

Stillsam söndag

Lotta, Dwight och Rickard övergav mig i fredags, de tog förmiddagståget till Oslo för att sedan fortsätta åt var sitt håll lördag förmiddag, Lotta och Dwight reste till Gotland och Rickard reste hem till Biel. Nu är det tyst i hytta och jag får ställa mig in på att jobba intensivt kommande vecka. Eller rättare sagt tisdag till fredag för då skall det regna. Enligt yr.no i alla fall – men träffsäkerheten i deras prognoser har inte varit något att hurra för den senaste tiden. Fel, det har varit något att hurra för, för vissa dagar har de faktiskt förutspått sämre väder än det blev. Nästa vecka inleds (kanske) en period med vackert väder, troligen rätt kyligt. Hösten kommer tidigt här.

I går kväll var jag inbjuden till grannarna, de som hade den stora newfoundlandshunden Bamse. Bamse vistas nu i hundhimlen men har efterträtts av en något mer hanterbar vovve som jag blev presenterad för. Bamse var snäll och lydig, men han tog stor plats – på alla sätt och vis – och jag saknar honom. Den nya hunden är en buhund, en gammal norsk ras som har varit den klassiska gårdshunden. Han heter Birk, är fyra månader och faktiskt förvånansvärt lydig men har väldigt mycket spring i benen. Vi blev snabbt vänner och på förmiddagen har jag varit ute på en liten promenad med honom. Vänskapen förstärktes med en karbonade (pannbiff heter det väl på svenska) - men det är vår hemlighet. Matte och husse har förutom hytta ett hus i Spanien och de är angelägna om att hunden vänjer sig vid olika människor, deras hund får inte alltid följa med dit.

Jag vet inte om det har att göra med den ekonomiska krisen i Europa eller med en alltför överdådig norsk levnadsstil, men två av de elegantare husen här i närheten skall säljas, i båda fallen handlar det om tvangssalg. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, men för att undvika tvangssalg så kan den skuldtyngda ägaren frysa processen genom att lägga ut huset till försäljning på vanligt sätt. Kreditorerna brukar föredra den lösningen eftersom reglerna kring tvangssalg gör att de husen generellt säljs till lägre pris.

För en stund sedan fick jag ett mail från David med rubriken ”Will you go?” Han får låna båten sista veckan i september – och gärna några dagar till. Båten skall hämtas någonstans i närheten av Birmingham och sen kan de köra Coventry-Ashby-North Oxford vilket bör ta ungefär en vecka om man vill se sig om. Jag tror inte att jag hinner följa med, men Ashby Canal lockar...

Apropå kanaler, så har jag kollat lite på direktsändningen från Telemarkskanalen. Tyvärr fungerar inte tekniken så bra, men en del fina vyer blir det. Sista delen av resan går över sjön Bandak till Dalen. Bandak var en gång, under någon av de tidigare istiderna en fjordarm och det påstås att på botten av sjön finns det saltvatten som hamnade där för något hundratusental år sedan. Dessutom finns det en speciell stam av stora öringar där som vandrat in efter den sista istiden. Stränderna är så branta att det bara finns bebyggelse på några få platser. Huvudort är Dalen vid sjöns västra ända. Där ligger hotell Dalen, ett häftigt kråkslott i s k schweizerstil. Kör man sen söderut så hamnar man i Setesdal, men det är en annan historia.

För en stund sedan samlades det stora svarta moln i väster och nu börjar det regna. Dessutom har de varnat för åska framåt kvällen. Men jag har att göra...

Och så hamnar jag på Ashby Canal igen...

Nu har det varit några dagar med sol och jag har varit mycket disciplinerad, arbete 0830-1230 och sen har jag ”tagit ledigt” på eftermiddagen. Men nu blir det omslag i väderleken, från fredag regn minst en vecka framöver och successivt sjunkande temperatur. Jag hoppas att få riktigt mycket gjort under den här perioden.

I eftermiddag har jag tagit en tur bort till Hakkesetstölen och sen finns det en liten turslinga där, det tog två och en halv timma. Solen skiner, det är hela +15 och måttlig vind. Perfekt turväder och jag skall nog ta en tur till innan det blir kväll. Då blir det kanske upp på Ökle, en 1000 m hög topp strax väster om min hytte. Man har en fin vy mot Hallingskarvet och över Geilo där. Jo, 1000 m låter högt men enligt tomtkartan så ligger mitt hus 823 m ö h. Det är alltså ingen prestation att ta sig upp dit, men bitvis är terrängen rätt besvärlig.

I Ascona håller sig termometern på +30 och kanske lite däröver om dagarna och Marlene har åkt på en riktigt rejäl förkylning, air condition är på för fullt ös på hennes arbetsplats. David sitter isolerad någonstans i närheten av Zermatt, de har fått ett något udda uppdrag, man skall undersöka skidturismens påverkan på några högt belägna sjöar. Han hade berättat för Marlene att det mest påtagliga beviset hittills på skidturismens påverkan hade varit några avbrutna skidstavar och omslagspapper till choklad och energy bars... Pierre är fullt sysselsatt i Glarus – konstigt att inte hela den kantonen har rasat ihop redan – där finns hur mycket rasrisker som helst att kartlägga.

Regula är just nu i Dordogne och där lär det vara minst lika varmt som i Ascona. Regulas ex-svägerska är ett stort fan av Jean Auel och nu skulle hon ha sällskap på något slags vallfärd till platserna som finns omnämnda i de två sista böckerna i serien om Ayla. Och som sagt, Marlene jobbar.

David har hört av sig angående en liten kanaltur i slutet av september. Han kan få låna båten i slutet av september, hämta den någonstans på Trent & Mersey Canal och sen ta den via Coventry och North Oxford Canal till Braunston. Då skulle man utan problem hinna med Ashby Canal t o r på 7-8 dagar. Det låter lockande, Lotta och Dwight följer gärna med. Få se om jag har tid. Det är detta med Ashby Canal som lockar och nu lär vägen där kanalen skall gå efter att den någon gång i framtiden blivit helt restaurerad, vara markerad som vandringsled. Sylvia och Andrew har väl kört de här sista sträckorna fram till Braunston från olika väderstreck så många gånger att de gärna tar sig dit med alternativa färdmedel.

För den som nu inte förstår min besatthet av Ashby Canal, så kan jag berätta att det är en slussfri kanal som slingrar sig norrut från Coventry Canal och som var en viktig transportled för kolgruvorna i området. Det var planerat att Ashby Canal skulle passera Ashby de la Zouch och sen vidare till Trent & Mersey Canal, men den kom aldrig längre än till en plats som heter Moira. När koltransporterna upphörde, så förföll kanalen och den norra delen drabbades av sättningar, förorsakade av ras i de övergivna gruvorna. Nu slutar kanalen i Snarestone, där man nu börjat restaureringen. Den södra halvan av den 50 km långa kanalen har under många år varit en populär plats för båtfolket och där finns bl a Bosworth Battlefield där Rickard III lär ha stupat (A horse, a horse, my kingdom for a horse!)

För den som vill veta mera:

http://www.leics.gov.uk/index/environment/countryside/environment_management/ashbycanal.htm

Under den här värmeböljan så har det inträffat ovanligt många trafikolyckor i Ticino. Förarna blir trötta och ouppmärksamma av värmen, men dessutom så blir asfalten mjuk och mycket hal där solen värmer allra mest. Här har det inträffat en del trafikolyckor därför att asfalten längst ut på vägbanan är underminerad på grund av allt regn, om det nu inte är så att det blir stenras eller jordras på vägen efter allt regn...

Regn på Geilo, sol i Ascona

Lotta, Dwight och Rickard körde till Bergen på förmiddagen och här sitter jag ensam och allena och försöker att vara produktiv. Jo, det går ganska bra, men så måste jag ta paus ibland, som jag gör nu.
Jag har kommit igång riktigt bra med mitt uppdrag, har tvingat ut de andra tre på både fotturer och bilturer för att få lite arbetsro. De räknar med att vara tillbaka på onsdag och sen reser Lotta och Dwight till Gotland på fredag och Rickard reser hem till Biel. Sen infinner sig (förhoppningsvis) lugnet och arbetsron här. Då skall det jobbas! Jag stannar här tills Rickard kommer och hämtar sin bil  - och mig, det blir nog inte förrän i månadsskiftet september-oktober. Jo, lite längtar jag nog hem till Ascona, där är det +30 och strålande sol - men hur mycket jobb blir det gjort då???

Här regnar det, men i morgon och på måndag och tisdag skall det inte regna. Vi får hoppas att det inte regnar så mycket att höstfärgerna på fjället regnar bort - det händer ibland och då blir alla så besvikna.

Jag var inne och kollade på några armésidor förut, bland annat  Blod & Eld, som jag faktiskt trodde hade lagts ner. Men den fanns kvar, ävenom aktiviteten inte verkar vara så hög. Där fanns det en intressant rubrik "Skeppargatan 82" och en FB-grupp för de som har gått eller bott där. Nu är jag inte på FB, men jag kunde ju faktiskt ha anslutit mig till den, jag har bott på Skeppargatan 82 - men efter det att den anrika byggnaden fick en mer profan användning, som hotell Karlaplan.

Jag skulle till Stockholm för att träffa folk på förlaget och Erik hade bokat rum åt mig. Nog blev jag förvånad när taxin stannade utanför "William Booths minne" och det var med en viss vördnad som jag gick in där. Pierres mamma har alltid hävdat att jag skulle ha blivit en utmärkt officer så jag fick ringa henne och berätta "I´ve entered training" och då blev det alldeles tyst i luren. Minns jag rätt så varade min krigsskoletid fyra nätter.

Jag kanske skall skriva något om detta på B&E??? Det var länge sen jag skrev något där. Men först måste jag jobba lite mer... har ett rätt intressant stycke om råvarubörserna att ta tag i.

The worst of Norway!

Igår kväll kom vi hem från vår rundtur. Rickard hade utlovat att det skulle bli ”the worst of Norway” och han hade lyckats med att plocka in en hel del nervkittlande inslag under vår resa.

Vi började med att köra från Geilo till Aurland, såg först andra sidan av Hallingskarvet och sen började den långa serien av tunnlar med Geiteryggstunneln, där är ”worst” ett helt okej omdöme, 3,2 km, trång och mörk. Sen kommer en ganska kort, ännu mörkare tunnel, men därefter är tunnlarna ner mot Aurland mycket ljusare och bredare. Sen körde Rickard, utan föregående varning in i den 24,5 km långa Laerdalstunneln. Vi stannade till i en av ”salarna” för fotografering och om nu Lotta och Dwight hade trott att dagens prövningar var över, så körde Rickard - efter fika och lite sightseeing i idylliska Laerdal - tillbaka via Aurlandsvegen över fjället och sen den hisnande nedfarten mot Aurland, inklusive utsiktsplattformen Stegastein. Efter kort promenad ner till fjorden i Aurland, och lunch där så körde vi vidare till Flåm. Inget kryssningsfartyg i hamnen, så vi kunde i lugn och ro studera turistfällan där. Sen blev det Flenjatunneln 4 km och en avstickare till lilla gulliga Undredal – men ingen av oss är någon vän av getost så vi nöjde oss med att insupa miljön. Gudvangatunneln 11 km och sen upp genom Neröydalen och ”bakvägen” via tunnlarna till Hotell Stalheim där vi skulle övernatta.

Dag två inleddes med att Rickard körde nerför Stalheimskleivane (vägen är numera enkelriktad) och sen tillbaka genom tunnlarna tills vi kom dit där vi tog av mot hotellet. Sen var det en tur uppför och nedför Vikafjellet och efter en glass i Vik så gjorde vi ett besök hos Fridtjof den frökne på Vangsnes. Den enorma statyn väcker alltid munterhet hos besökarna och Rickard kunde hela historien om Kaiser Wilhelms årliga besök vid Sognefjorden. Men sen kom första världskriget och historien tog en annan vändning. Men Fridtjof och de båda fejkade gravhögarna över honom och hans Ingeborg finns kvar i Vangsnes, en verklig pseudohändelse för turister. Och dessutom är Fridtjofsagan en svensk ”uppfinning”. Men det känner norrmännen inte till – tror jag.

Vi åkte färja över till Dragsvik, fortsatte uppför hårnålskurvorna på Gaularfjellsvegen, beundrade Stakaldefossen och körde norrut via Skei, den vackra Våtedalen och Byrkjelo. Sen var det uppför och nerför via de branta backarna till den bedrövligt dåliga vägen längs Innviksfjorden till Loen, där vi skulle övernatta på hotell Alexandra. Men innan det var dags att sova, så gjorde vi en tur in till Bödal, där det inträffat två stora rasolyckor med många dödsoffer när Ramnefjell släppt ifrån sig stora delar av sin sin norra sida. Rasmassorna hamnade i sjön och åstadkom stora flodvågor. Vid det första raset 1905 omkom 65 människor och vid det andra, 1936 omkom 74 människor. Det uppges att flodvågen då var 70 meter hög.

Nästa morgon körde vi via Stryn och Strynefjellet och den makalöst vackra utsikten från Videseter och via turistvägen mot Breidalen och sedan längs Otta fram till Lom. Fikapaus och kort promenad i Lom och sen fortsatte vi via Böverdalen och då anade jag var vi skulle ta vägen. Nu blev det uppför och uppför och uppför på en bedrövligt dålig väg, upp till Juvvasshytta. ”Worst of Norway” sa Dwight upprepade gånger när vi tvingade oss uppför grusvägen där mycket av vägbeläggningen hade försvunnit nu när det regnat så mycket. Vi fick belöningen, en sen lunch, såg mot toppen av Galdöpiggen och den makalösa utsikten mot Jostedalsbreen innan det bar iväg utför igen. Att åka utför var mycket intressantare än när vi körde uppåt. Nu kunde vi se de olika höjdskillnaderna, små blå sjöar på olika nivåer och framför allt, utsikten mot Jostedalsbreens glashav följde oss en god bit på väg ner mot Böverdalen.

Vi fortsatte sedan via Sognefjellsvegen med den mäktiga utsikten mot Hurrungane och Fannaråken och så började nerfarten från 1434 m ö h till O – d v s havsytan. Det står ”Low gear” på flera skyltar men ändå ligger ovana bilister och slirar på bromsen i de branta utförsbackarna. Vi såg fyra bilar där man tåligt fick vänta på att bromsarna skulle kallna – om det nu inte inträffat ännu större katastrofer. Vi körde sedan den vackra vägen längs Lustrafjorden ner till Solvorn där vi övernattade på Norges äldsta hotell, Walacker.

Igår körde vi sedan via Sogndal och färjan Fodnes - Mannheller och den ovanligt breda och ljusa tunneln till Laerdal. Jag undrade förstås vilken väg vi skulle ta tillbaka till Geilo, Hemsedalsfjellet eller via Aurland. Det blev det senare och ännu en tur via turistvägen uppe på Aurlandsfjellet och alla de branta backarna ner. Vi stannade till och åt lunch på det trevliga kaféet i Aurland och då sa Dwight något om att det var skönt, nu är det väl slut på alla tunnlar. Rickard och jag hade svårt att hålla oss för skratt. Jag vet inte om de var så övermätta på upplevelser, men det var inte förrän vi skulle in i den första tunneln, där det är trafikljus, som Dwight och Lotta plötsligt förstod att nu skulle vi köra uppåt genom alla tunnlarna.

Ja, dom överlevde det med och tyckte till och med att det var ganska kul att åka genom tunnlarna och se hur miljö och växtlighet förändrades, ända tills vi kom till Geiteryggstunneln, då sa Lotta ”Finns det ingen alternativ väg?”

Nu är det onsdag och Lotta och Dwight får väl försöka smälta intrycken från den här rundturen. Nu skall vi ner till Geilo och handla och sen skall vi bara ta det lugnt...