Snabbt svar!

Fotomysteriet är löst! Luc hörde av sig omgående till Regula och berättade att fotot togs vid en 50-årsfest i Murten, 1992 eller 1993. Han kände Bertil lite flyktigt, de tillhörde samma golfklubb vid Neuchâtel. Det stämmer, för de första åren i Schweiz bodde Bertil i Bôle i närheten av Neuchâtel. Hans "dam" sitter längst till vänster, hon heter Arielle. Luc och Irene, (hans nya) har fortfarande sporadisk kontakt med henne och nu tänkte de kontakta henne och visa bilden. Nu undrar jag förstås vilken relation Bertil och Arielle hade. Förhoppningsvis följer det en fortsättning på detta märkliga sammanträffande.

Det var väl allt för idag, förutom att jag kan tala om att det inte regnar och att det kommer att bli fint väder de. närmaste dagarna

Fotografier, elpiano och mera, mycket mera regn.

Jag har tre kartonger med saker efter min morbror Bertil. Ett par av dem har jag gått igenom för några år sedan. Något blev slängt, annat hamnade på en loppis men det mesta finns kvar. I en kartong fanns det fotoalbum och kuvert med fotografier. I lördags fick jag för mig att gå igenom den, jag hoppades att det skulle finnas några gamla foton av det här huset. Regula kom och vi satt och kollade fotografierna, jag kan väl säja så mycket som att det var många ögonblicksbilder från ett uppsluppet sällskapsliv bland dem.

Och så ger Regula till ett utrop och håller fram ett foto och frågar om jag vet vilka som finns på det. Det är fem personer som trängt ihop sig vid ett dukat bord och håller fram sina vinglas mot kameran. Nej, det visste jag inte. Två av dem var Regulas ex och hans nya. Vilka de andra är har vi ingen aning om, men jag antar att Bertil har hållit i kameran. Bilden bör vara tagen under första hälften av 90-talet. Regula och hennes ex har en bra relation, så hon har skickat fotot till honom. Jag vill förstås gärna veta om och i så fall hur Regulas ex och min morbror kände varandra. Eller är det så att två sällskap som är ute och gör sig en trevlig afton tyckte att de kunde dela bord? Det gör man ju här. Fortsättning följer.

I söndags träffades vi hos Marlene för ”holiness meeting” och gemensam middag. Vi satt länge och talade om begreppet synd – vilket är ett oerhört svårdefinierbart begrepp. Ingen av oss känner sig särskilt syndig – vilket enligt David kanske är ett tecken på att vi är syndiga. Den 8 och 9 december kommer alla fem från Biel hit för övningshelg. Killarna får hålla till uppe i Orselina och vi tjejer här hos mig. Och – jag har köpt ett elpiano! Ett begagnat, men ett av de bättre från Yamaha. CLP 480 heter modellen om någon undrar. Det var en bekant till Stephan som har musik som bisyssla, som skulle byta ut det mot något ännu bättre och då kunde jag köpa det till ett rimligt pris. Det har ett anslag som för en amatör som mig är fullt jämförbart med det hos ett akustiskt piano. Dessutom finns det massor av inbyggda ”instrument” - men jag föredrar det rena pianoljudet.

Det har varit varannandagsväder den gångna veckan och när det har regnat så har det kommit mycket regn. Idag regnar det, det skall regna i morgon och på torsdag och det är inga små nederbördsmängder som väntas, 90 mm idag och 120 i morgon. Nu börjar det bli problem på de mindre vägarna som rasar och rinner bort. Temperaturen håller sig i alla fall på minst +10 om det nu kan vara till någon tröst. Det ser ut att bli två dagar med koncentrerat jobb, möjligtvis avbrutet av lite pianospel.

Are your garments spotless?

I dag är det en stor dag – jag får hem min nya tvättmaskin. Den gamla fanns kvar sedan min morbror bodde här i huset och bör väl ha minst femton års trogen tjänst bakom sig. Jag hoppas att den nya är tystare, energisnålare och gärna lite snabbare också. Och att den inte vandrar omkring när den centrifugerar.

Min morbror hette Alf-Bertil, men mormor omtalade alltid honom som Alf, själv föredrog han det något mer prestigefyllda Bertil. Alf-Bertil ägnade sig åt fastighetsaffärer i Sverige fram till slutet av 1980-talet och hade förstånd nog att sälja innan fastighetsbubblan sprack. Då flyttade han till Schweiz. Jag tror inte att det enbart var av ekonomiska orsaker, han hade ägnat sig både åt skidåkning och bergsklättring här under många år. Efter en tid köpte han det här huset i Ascona och hade planer på att renovera det och tillbringa sin ålderdom här i solen. Tyvärr blev det inte så, han hade haft diabetes i många år och plötsligt så förvärrades sjukdomen, så han orkade inte sätta igång med renoveringen. Sen fick jag ärva huset, det stod tomt en tid, men när mormor dött så flyttade jag hit, jag var ju i de ”lyckliga omständigheterna” att jag kunde jobba på distans. Först hade jag en galen idé om att jag skulle renovera huset och sälja det med vinst, men renoveringarna drog ut på tiden, dels av ekonomiska orsaker men inte minst av den anledningen att det här är den italienska delen av Schweiz – ja ni förstår nog vad jag menar. Men nu, efter tio år och ett renoverat hus så har jag inga tankar på att varken sälja eller flytta.

Igår blev det inget holiness meeting. Alla var bortresta eller upptagna med annat – utom jag. Men så blir det ibland. Jag kompenserade detta genom att se två gamla videorullar från TV-serien Marching as to war, från 80-talet. Den var på sin tid lika omtalad i UK som You and Me har blivit här i Schweiz. Ja, vi får väl se hur det går i den nationella finalen. Men hur som helst så har armén fått god PR och jag antar att man kommer att använda You and Me även i andra länder.

Jag hör så mycket trist om FA i Sverige, medlemsras och ledarkris. Även de av mina vänner i Sverige som bör inräknas i kategorin ”trogna salvationister” börjar misströsta. Jag vet egentligen inte varför jag bryr mig så mycket, jag har ju inte haft några mer omfattande kontakter med armén i Sverige, men jag är ju faktiskt svensk. Jag läser på forumet som heter Blod och Eld ibland och det verkar som om det finns en dragkamp mellan progressiva krafter som vill söka nya vägar och konservativa, bibeltrogna som vill se en mer fundamentalistisk väg. Jag frågade Håkan om detta och han menade att det nog stämmer rätt väl, men mellan de här ytterligheterna så finns det tyvärr en rätt uppgiven skara ”vanliga” salvationister som inte har så stor framtidstro. Lisa och Lotta talade lite om det här förra helgen och de har nog ungefär samma bild av läget. Sen vaknade ekonomen i mig och jag tänkte på en gammal sanning, länder där den största delen av befolkningen antingen räknas in bland de rika eller de fattiga och man saknar medelklass, de länderna har sämst utsikter till ekonomisk tillväxt.

Här skiner solen och så snart som tvättmaskinen är på plats, så skall jag ta en långpromenad uppe på Monte Verita. Leveransen är utlovad till senast klockan ett – men vi befinner oss som sagt i den italienska delen av Schweiz.

Mera sång och oväntade nyheter

Först: ”Sömnlös i Hägersten” frågade i en kommentar vad LSE var förkortning för. Det står för London School of Economics and political science. (Sorry, jag missade det när jag skrev mitt förra inlägg här.) 

-----------------------
 

Den gångna weekenden hade vi en riktigt trevlig ”övningshelg” i Magglingen. Vi ( Marlene, Yvette, David, Pierre och jag – Regula hade rest i förväg) tog tåget till Biel fredag eftermiddag och sen började vi så smått att sjunga upp oss under kvällen. Tillsammans med Lisa och Robbie, Lotta och Dwight samt Rickard var vi alltså hela elva stycken. Killarna har löst det bra med att de är fem barbershoppare, de väljer en del sånger där någon av dem har ett solo så blir allt så rättvist, så rättvist så...

”Damkören” håller nog på att hitta sin stil, vi har en mjukare repertoar och lämnar ”stridssångerna” till killarna. Vi har bestämt oss för att endast använda sånger ur engelska sångboken – det finns en sångskatt som inte får falla i glömska. Dwight är inte riktigt snäll – han föreslog att vi skulle ha ”Let the lower lights be burning” som vår signaturmelodi, men det fick han snabbt igen från Lisa som sa att vi redan hade bestämt oss för ”Saviour while my heart is tender...” 

Killarna är jätteduktiga och sporras naturligtvis av att Stephan har lovat göra en inspelning med dem. De har övat in The world for God, med solo i verserna och fyrstämmigt i kören och lite uptempo – otroligt bra!

Vi har tre sånger som faktiskt låter riktigt bra, He lifted me, This one thing I know och Rock of ages, på den svenska melodin. Vi har bestämt oss för ytterligare en övningshelg innan jul och då blir det i Orselina. Det är så kul att Marlene och Yvette, som kommer från en helt annan tradition så helhjärtat går in för att sjunga armésångerna. Marlene har en gedigen musikalisk bakgrund och Yvette har den absolut bästa rösten av oss sex. Lisa kände till ett gammalt uttryck, ”inte fiska i andras sumpar” men det har vi inte gjort, det har bara blivit helt naturligt att de är med oss. Marlene har fått en del gliringar från sina släktingar, det är en riktigt ärkekatolsk familj som hon kommer från, men hon kan svara för sig och jag tror att åtminstone hennes mamma, om än motvilligt, har accepterat att hon är med i vår gemenskap. Marlene har försett henne med doktrinerna på franska och hon förstod nog efter att ha läst dem, att Frälsningsarmén inte är någon sekt á la JV eller mormonerna.

Lite extra draghjälp har Marlene väl fått av You and me, som nu kvalificerat sig för deltagande i den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest. Lys Assia lyckades inte gå till final med All in your head, vilket blev ett nationellt trauma. Nu blev den legendariska 88-åringen passerad av den 94-årige salvationisten Emil Ramsauer från Thun.

Efter gudstjänsten i söndags så ville Rickard att jag skulle boka om min returbiljett till måndag när vi ändå var nere i Biel. Då först berättade han att han hade skaffat information från Kanada, men han ville inte berätta något så länge de andra var kvar. Han var nog lite orolig för hur jag skulle reagera.

Efter en eftermiddag som var så lång, så lång så fick jag reda på att Rickard på eget bevåg och med viss assistans av Dwight hade anlitat en seriös private investigator som rätt snabbt hade fått fram en del information. Min mamma heter inte Vaugh längre, utan Milton men både mr Vaugh och mr Milton är döda. Hon bor fortfarande i Toronto, i ett exklusivt område som heter Rosedale och ägnar sig åt ideellt arbete. Hon har det gott ställt, har god hälsa och lever ett stillsamt liv men har en stor bekantskapskrets. Jag fick se en bild på huset där hon bor och två bilder på henne, ingen av dem var särskilt tydlig men nog var det samma person som jag såg på Oxford street. Skall jag kontakta henne, jag har ju adressen? Det har jag inte tagit ställning till ännu. Men jag är förstås tacksam för att Rickard och Dwight tog det här initiativet.

Nu har jag jobb att utföra, jag hade kalkylerat med att jag skulle vara klar senast den 15 december för att sen vara ledig över jul och nyår. Så jag lägger nog undan alla tankar på att kontakta henne tills jag är klar med det här stora uppdraget.

Och för att göra er lite avundsjuka så kan jag berätta att vi fortfarande har dagstemperaturer på 14-16 grader här nere i Ascona, att trots prognos om mulet väder idag, så skiner solen och ser ut att fortsätta göra så de närmaste dagarna. Det ser ut som om regnperioden är över. För den här gången i alla fall....

Avstängd från världen

- i klartext, internet har inte fungerat sedan i lördags. Det lär ha berott på mjukvarufel hos vår internetleverantör. Vi har internet via fiberkabel här i området, det finns så många "betydelsefulla herrar" här omkring så det grävdes för kabel till alla som ville ha det för några år sedan - och det har fungerat bra, jag minns bara ett längre och ett par kortare avbrott.

Annars har det inte hänt så mycket, i lördags var det fint väder och vi var ute på en tur på sjön, kanske årets sista och vi hade vårt "holiness meeting" i söndags hemma hos Regula som också bjöd på middag. Nu laddar vi för vår övningshelg i Biel/Magglingen.

Ja, det var allt för idag.

Snö, storm och sång.

De sista dagarna har varit ovanligt kyliga, blåst och regn. Kyligt i Ascona, det är inte minusgrader utan när termometern visar som högst 4-5 grader. Det ser ut att bli lite mer normalt väder i mitten av veckan, sol och +10-12 som maxtemperatur. Det har inte snöat här, men det har varit stormbyar och stängda vägar på grund av nedfallna träd. Uppe i bergen och norr om alperna har de fått en hel del blötsnö och i kanton Bern har man registrerat 80 trafikolyckor de sista 24 timmarna, hörde jag på radio för en stund sedan. Lyckligtvis utan några nämnvärda personskador. Bortåt Grenoble har det lokalt kommit upp mot en meter snö. Långt ner i Italien har det varit snökaos. Ja, nu behövs det inte så mycket för att det skall bli kaos i trafiken när det snöar i Italien.

Det är en fördel med dåligt väder, då får jag mycket gjort, både på mitt uppdrag och sånt som behöver göras inomhus. Jag har t o m städat ur köksskåpen. Mitt nya kök kom på plats januari 2010 så det var nog på tiden!

Idag hade vi vårt ”holiness meeting” här hos mig och startade redan klockan elva eftersom Pierre skulle ge sig iväg i eftermiddag. Just nu är det inte Glarus som är föremålet för hans omsorger utan Appenzell-Innerrhoden, som ligger längre österut och med tanke på väglaget så är det nog bra att han inte behöver stressa för att komma dit i kväll..

Vi hann äta middag tillsammans och sjunga upp oss lite innan Pierre körde iväg. Sen fortsatte vi (David, Regula, Marlene, Yvette och jag) en stund till. Det planeras för övningshelg i Magglingen om fjorton dagar när Lotta och Dwight har kommit hem från Kanada. Det är Yvettes lediga långhelg så då kan hon vara med. Nu vill Lisa och Robbie också vara med. Då blir vi faktiskt elva stycken. Vi hade en ambitiös övningshelg i mitten av juli så det är nog dags att vi tar tag i det här nu igen. Det är ingen som vet vad det blir av det, mer än att vi har kul tillsammans. Jo, barbershopparna har ju planer på en privat CD, men vi tjejer har lite svårare att komma på vad som passar oss. Nej, vi sjunger därför att det är roligt och för att det finns så många härliga armésånger.

Det har regnat av och till hela dagen, men nu verkar det ta i rätt ordentligt – med understöd av en rätt kraftig vind. Dags att ta fram fleecefilten och en bok – jag skall börja läsa Avhopparen av Robert Dam. När jag läste på LSE så var eller blev en del av mina studiekamrater scientologer, lockade till det av löften om att man skulle kunna få bättre studieresultat genom att delta i deras utbildningssteg och när de i sinom tid fick de ledande positioner som de räknade med, så skulle de ha stor nytta av att ha studerat dianetik.

Det är fortfarande sommar!

Oj, det har gått en hel vecka sen jag skrev här sist! Jag har verkligen jobbat på, driven av en kombination av arbetslust och pliktkänsla. Jag tror jag är i fas med min ursprungliga jobbplanering – jag har faktiskt en deadline att tänka på.

Men nu i helgen slog jag mig lös, fredag kväll på Osterian med piodanella och trevligt sällskap, i lördags var vi ( D&P, Marlene, Regula och jag) först ute med båten på sjön och på kvällen var vi hemma hos Regula och åt piroger med svampfyllning och sjöng upp oss lite... det har inte blivit så mycket sång här den senaste tiden när vi varit spridda för vinden. Det är Marlene och Yvette som hållit ställningarna, D&P har varit ute i diverse obygder och jobbat och Regula har varit på spa i Ungern tillsammans med sin ex-svägerska som är reumatiker. Hon ville förstås ha sällskap på resan men ansåg också att Regula kunde blötas och knådas i förebyggande syfte. Men nu skall vi hålla oss hemma!

Och igår hade vi vårt första ”holiness meeting” tillsammans. Marlene och Yvette hade följt kongressen i Prag på nätet tillsammans och var överraskade av mångsidigheten i armén och imponerade av generalens förkunnelse. ”Hon verkade vara en alldeles vanlig liten tant” sa Yvette, ”men hon var ett riktigt kraftpaket”. Det känns skönt att vara tillsammans igen och att tillvaron börjar gå i gamla kända och vana hjulspår.

Jag har fått några mail med anledning av det jag skrev om min mamma. Jo, jag vet att ni tycker att jag till varje pris måste försöka få kontakt med henne – men jag vet inte. Jag vet inte vem hon är idag och det där med blodsband det köper jag inte. Rickard har redan tagit reda på hur man skulle kunna bedriva efterforskningar. Vi får se hur det blir. Skulle jag snava över henne en tredje gång, så får jag väl se det som ett omen.

Idag har vi haft fint väder, sol och +22 som bäst. Det ser ut att bli två eller tre sommardagar till, sen skall temperaturen dala neråt.

Oj, det här blev långt!

Hemma igen igår eftermiddag, packade upp och åt lite och gick och lade mig halv nio, personligt rekord! Sen vaknade jag halv sex, hur pigg som helst och har redan hunnit med att göra en hel del, tvätta, städa, handla och äta lunch. Det regnar och blåser men i morgon skall det bli riktigt fint väder och uppåt + 20 grader. Men idag är det en perfekt dag för diverse göromål, som att skriva här   t ex.

Vi hade några trevliga dagar i Sverige - men det hände också något som skakade om mig ordentligt.

Efter avslutat födelsedagsfirande återvände Rickard till Hudiksvall sent, sent på söndagskvällen och måndag efter lunch körde vi via Ljusdal, Järvsö och Arbrå till Edsbyn. Hälsingland visade sig verkligen från sin bästa sida med mörka barrskogar, lövträdens höstfärger och blanka sjöar. På vägen kollade vi ett par av hälsingegårdarna på utsidan och en på insidan. Det är egentligen bara visningar på sommaren, men ägaren blev nog imponerad av att det kom en bil med schweiziskt regnummer, så vi fick se de häftiga målningarna i bottenvåningen.

Tisdag förmiddag var vi på kyrkogården med blommor och då hände det något märkligt. När vi stod där så kom det en gammal dam som sa ”Men är det inte lilla Maria... och så fina blommor Agnes får.” Och så fortsatte hon, innan jag hann att säja något ”Tänk att Elvy kom hit till Agnes hundraårsdag. Ända från Kanada. Det var en sån stor bukett röda rosor hon hade med sig. Men det var synd att Elvy inte kom hit medan Agnes levde, det sa jag till henne men så sa jag att det var tur att Agnes hade Maria.” - ”Jag var väldigt fäst vid mormor. Sa Elvy något mer?” - ”Nej, men hon satt länge på bänken därborta. Agnes tyckte så mycket om blommor. Det här blir hon nog glad för. Nej nu skall jag inte störa längre. Adjö.” Och så gick hon och jag var så överraskad, för att inte säja chockerad att det tog en stund innan jag riktigt fattade vad hon sagt och jag var tvungen att kolla med Rickard om jag verkligen hört rätt. Rickard såg att hon gick in i en väntande bil, så jag fick inte tillfälle att fråga något mer. Jag tyckte att jag kände igen henne – hon kände i alla fall igen mig.

Det var en upplevelse som faktiskt gjorde mig rätt matt resten av dagen men vi gjorde ändå en tur runt i världsarvsområdet och såg på flera hälsingegårdar från utsidan och huset där mina morföräldrar bott. Sedan körde vi till Gävle där vi övernattade. Nästa dag fortsatte vi söderut och stannade till i Västerås där det fanns ett gigantiskt Ikea där vi handlade en del och åt en billig och god lunch. Det finns Ikea både utanför Bern och nere vid Lugano – men det är klart, de har inte samma stora sortiment av onödigheter där...

Vi stannade till för kvällen i Skara, där jag aldrig varit tidigare. Vi gick en tur i centrum och såg den stora domkyrkan från utsidan. Annars var staden inte så mycket att hurra för. Plötsligt fick Rickard en idé, vi skulle köra till Göteborg via Blidsberg, där han inte varit på minst 20 år.. Han tänkte visa mig gården där hans pappa växte upp och så skulle vi besöka kyrkogården där och i grannbyn Dalum.

Kielfärjan skulle inte gå förrän sju på kvällen så vi hade gott om tid, men för säkerhets skull så körde vi iväg rätt tidigt på morgonen. Det var kallt och klart och vackra höstfärger. Nu fick jag se en del av Sverige där jag aldrig varit tidigare. Rickard var välinformerad och kunde berätta om ett och annat.

Vi körde söderut från Skara , kunde se en skymt av Hornborgasjön där tusentals tranor stannar till varje vår på sin resa norrut, kom till Falköping där Rickard visste var det fanns megalitgravar, äldre än pyramiderna, som låg mitt inne i stan. Vi köpte blommor i Falköping, som förutom de här fornminnena verkade vara en rätt vanlig småstad och fortsatte sen söderut.

Efter besök på kyrkogården i Blidsberg, där vi lade blommor på två gravar, letade Rickard sig fram till gården där hans pappa växt upp, bara för att konstatera att boningshuset var rivet och ersatt av en rätt ordinär villa och att flera av ekonomibyggnaderna var borta, det var nog ingen bondgård numera. Och ingen var hemma så han kunde inte fråga. Rickard tog i alla fall några bilder för att kunna visa sina syskon. Sen var vi på kyrkogården i Dalum, där var det mycket mer stämningsfullt än i Blidsberg, och där lade vi blommor på ytterligare två gravar. Vi fortsatte genom ett vackert landskap ner till Ulricehamn. Den staden var mycket trevligare än Skara och Falköping, men vi hade en färja att passa i Göteborg så det blev ett rätt kort besök, men vi hann ändå med att gå nere vid sjön och längs gågatan och så fikade vi innan vi fortsatte mot Göteborg. På väg dit, så kom vi på att det ändå var rätt gott om tid, så vi stannade till lite i Borås också, ytterligare en plats i Sverige där jag aldrig varit tidigare. Vi tog en snabb promenad i centrum och där hittade vi en välförsedd bokhandel och köpte några (läs: en hel del) nyutkomna svenska böcker. Sen fortsatte vi mot Göteborg och shoppingcentret Frölunda Torg, Rickard hade nämligen fått en inköpslista av Lisa, vilken krävde att vi hittade en välsorterad livsmedelsbutik. Sen var vi rätt nära färjeterminalen så vi kom dit i god tid och hamnade långt fram i kön. Vid det här laget var vi jättehungriga, men hade som tur var köpt med oss några bananer som vi åt medan vi väntade på att få köra ombord.

Det var lugnt på sjön och inte så mycket folk på färjan. Vi åt middag och sen hade vi var sin nyinköpt bok att fördriva tiden med och satt samtidigt och spanade efter ljuset från någon fyr. Rickard läste Sandmannen, Keplers nya och jag läste Guillous nya, Dandy. När man kom en bit bortom öarna utanför Göteborg var båten omgiven av kompakt mörker. Nu navigerar ju båtarna med hjälp av GPS så vi kom fram till Kiel i alla fall.

Vi körde raka vägen ner till Hamburg, parkerade vid stationen och åkte sen in till centrum där vi gjorde slut på lite mer pengar. Det blev en lång dag med trist väder och vi var rätt trötta när biltåget äntligen rullade ut från stationen. Man sover inte så bra på färjan och man sover ännu sämre på tåget, men det är ett praktiskt (men dyrt) sätt att undvika hetsen på Autobahn när man skall tvärs igenom Tyskland.

Från tågets slutstation Lörrach till Biel är det drygt 100 km, en tur som brukar ta högst två timmar. Först var det köer ner mot gränsen, där vi stannade och köpte en Autobahn-Vignette vid tullen. Utan en sådan på vindrutan får man inte köra på motorvägarna i Schweiz. När vi kom till Sissach så var det enorma köer, längre fram bärgade de ett vält långtradarsläp. Vid Niederbipp som ligger strax norr om Solothurn hade de stängt av en fil på motorvägen p g a vägarbete och där gick det med snigelfart. Det tog oss tre och en halv timma att komma från Lörrach till Biel. Rickard hade ringt till Lisa och beställt lunch så vi körde raka vägen upp till Magglingen. Hon skulle ändå ha sina kassar med svensk mat; rårörd lingonsylt, hjortronsylt, ostkakor, flera sorters inlagd sill, slottssenap, västerbottenost, tunnbröd, hönökaka och som kronan på verket hade Rickard också köpt två burkar surströmming och en påse mandelpotatis. Lisa och Robbie kom hem från England fredag kväll så vi hade väl inga krav på någon mer avancerad matlagning, men som vanligt överträffade Lisa alla förväntningar, vi fick gulaschsoppa och nybakat bröd.

Sen tog vi en riktig långpromenad, det var sol och vindstilla men bara 8-9 plusgrader. På kvällen såg vi ”One Mission” från Europakongressen i Prag. ”Celebrate what God is doing”. Och nog firades det! Generalen är verkligen en annorlunda ledare, hon vågar vara personlig och när hon talar så berörs man av det. Och så är det, ja jag finner inget annat ord än gulligt när hon skall leda i sång (säjer man så?) Hon har ju inte världens bästa sångröst och ljudteknikerna låter henne höras under första raden i sången och sen tonar man bort henne så sakteliga. Men varför måste nya sånger, som den här specialskrivna sången ha så svåra melodier? Lisa skyllde på kompositören med det där krångliga namnet – han gillar att konstra till det.

Söndag förmiddag tog jag tåget hem, fick välja en förbindelse där jag bara behövde byta i Zürich. Jag hade stor resväska, en tung väska med laptopen och allt mitt arbetsmaterial, en stor sportbag med maten och andra inköp som vi gjort under veckan och så min axelväska. Gissa om jag stressade upp mig när tåget närmade sig Zürich!

Nu är jag i alla fall hemma, och har sovit som en gris i natt. När vi höll på och reste, så tänkte jag inte så mycket på det som hände på kyrkogården, men idag gör jag det. Det verkar som om min mamma fortfarande bor i Kanada och jag funderar på vad som gjorde att hon reste hem till mormors hundraårsdag. Hon hörde ju inte av sig på alla år. Jag vet inte om den gamla damen kände igen henne eller om hon frågade vem besökaren vid graven var. Jag borde ha frågat henne om det.

Den tjugosjunde april var min mamma på kyrkogården, det råder inget tvivel om det. Den andra maj såg jag någon som var så oerhört lik min mormor på Oxford Street i London. Nej, det kan inte ha varit någon tillfällighet, det måste ha varit min mamma.

Det känns ändå som om det inte är någon slump att det efter alla dessa år dyker upp två ”livstecken” från henne. Rickard menar att jag måste försöka få kontakt med henne och han hjälper gärna till. Jag vet bara att hon troligen bor i Kanada och att hon kanske fortfarande heter Vaugh i efternamn. Jag har googlat på Elvy Vaugh, men hittar inget. Skriver jag Elvie Vaugh så dyker det upp både män och kvinnor med det namnet men ingen av dem kan vara hon. Hon kanske blir glad om jag hör av mig eller också blir det som när pappa dog, jag får bara ett meddelande via hennes advokat att hon inte vill ha någon kontakt. Jag kan faktiskt ta ett sånt besked, det är nog så att om hon vill ha kontakt, då vet jag inte hur jag skall hantera det.

Men tänk om vi ändå kunde träffas, bara en enda gång. Om hon nu ändå reste till Sverige för att gå med blommor till graven på mormors 100-årsdag, så kanske hon vill veta mer om mormor, sånt som jag kan berätta. Jag vill veta vad hon gjort sedan hon lämnade oss, i stora drag bara och hur hon lever idag. Jag skulle kunna berätta för henne att jag har det bra, om jobb och vänner. Vi behöver inte skapa någon relation, bara träffas som två vuxna, civiliserade människor och talas vid en stund. Är det för mycket begärt? Troligen är det en utopi. Brända broar förblir nog brända.

Hälsning från Hudiksvall

Vi kom till Hudiksvall i går eftermiddag efter att ha tillbringat en natt i Sälen – inte i Särna!!! När vi vaknade i Sälen var var det dimma och ett par minusgrader. Sen klarnade det upp och blev en fin, men kylig dag. Rickard hade valt en väg som går ungefär där Vasaloppet går för att vi skulle få en uppfattning om den prestation som skidåkarna utför. Det var ödsligt, mycket skog och långt mellan de enstaka hus som fanns längs vägen. Till slut kom vi i alla fall fram till Mora där vi fikade. Sen körde vi norrut och när vi passerat Orsa tog civilisationen slut. Det var inte förrän vi lämnat Dalarna och kom bortåt Ljusdal som civilisationen återkom.

Jag hade uppfattat det som att Rickard skulle hälsa på en f d kollega här i Hudiksvall, men det var fel, f d kollegan bor i närheten och så skulle de mötas här och tillsammans köra till Sundsvall och uppvakta en annan f d kollega som fyller 70 i dag. Så nu sitter jag här på hotellrummet och roar mig bäst jag kan. Svensk tv är rätt bra och Hudiksvall verkar vara en ok stad, men var finns alla innevånare? Visserligen är vädret inte det bästa, men jag tog en promenad i centrum innan de första regnstänken kom och jag såg bara bilar.

Bye, bye Geilo!

Rickard kom igår kväll och vi har jobbat hela dagen med att göra i ordning här. De hade haft en trevlig kanalbåtsresa trots höstvädret, det mesta regnet kom faktiskt kvällar och nätter. Den sträcka som de körde, Birmingham – Braunston med en avstickare till Snarestone, den har ju vi rest ett par gånger tidigare, men Rickard sa att det blir aldrig tråkigt, man upplever alltid något nytt. Sällskapet hade traditionsenligt besökt konditoriet med den österrikiska damen i Market Bosworth – hon hade känt igen Rickard med en gång. David har stora planer för nästa år... då skall vi norrut. Problemet är att om alla som varit involverade i de här kanalfärderna skulle vilja och kunna resa med, så blir det en hel armada och då kan det bli rätt segt i slussarna. Julia, Leo och Stephan har gjort en tur själva tillsammans med några släktingar, men Leo tyckte det var roligare tillsammans med oss. Melanie har hört av sig och frågat om hon kan få följa med nästa gång och Yves och Diana, som aldrig kom med därför att de flyttade samtidigt som vi skulle åka, har också hört av sig. Rickard har ett förslag, det är att David lägger av sitt jobb och håller på med kanalfärder på heltid.

Hytta är rustad för vintern, nu skall vi strax äta en kreativ middag tillagad av diverse rester, och vi kan med gott samvete lämna Geilo tidigt i morgon. Som det ser ut nu, så kommer inte någon av oss hit förrän i februari. Vi kör via Gol till Fagernes och Elverum för att förhoppningsvis hamna i Särna när kvällen kommer. Det blir en tur på cirka 450 kilometer och det ser ut som om vädret blir rätt hyggligt. Nästa gång vi hörs... ja, det beror på tillgången på WiFi.