Det händer roliga saker...

Jag kom till Arlanda en dryg timma försenad, men Elvy väntade tålmodigt på mig – hon hade läst Expressen och Svensk Damtidning under tiden. Vi stannade över natten i Uppsala och fortsatte norrut lördag morgon. Det var rätt mycket trafik, semestern började väl för många. Det var skönt när vi efter lunchen kunde vika av från E4 vid Tönnebro. Vi bor nu på hotell i Bollnäs. På eftermiddagen åkte vi till kyrkogården med blommor och gick en promenad i samhället. Elvy var där för drygt ett år sedan, men hon hade inte ro nog att se sig om utan det blev bara en hastig visit på kyrkogården.

I går hade vi tänkt att köra upp till Ljusdal och tillbaka till Bollnäs, men vi kom inte så långt. Vi var och såg på Träslottet och sen satte vi oss för att fika. Plötsligt reste sig en dam och kom fram till oss och sa ”Ursäkta mig, men är inte detta Elvy?” Jo det var det ju. Damen heter Berit och var klasskamrat med Elvy på realskolan. Vi kom inte till Ljusdal utan blev inbjudna till Berit och hennes man, hon bor nu utanför Bollnäs. Det blev faktiskt ett kärt återseende, de hade mycket att prata om, såg på gamla kort och Elvy blev uppdaterad om vad deras skolkamrater gör nu för tiden.

Sen berättade Berit att hon visste att Elvys barndomshem skulle säljas. Det var inte ute på marknaden ännu, men Berit hade hört att de som bott där just hade flyttat till Edsbyn. Elvy blev eld och lågor och Berit tog kontakt med ägarna och nu har vi varit där idag. Det blev ett känslosamt återseende, inte minst när Elvy såg in på kattvinden där hon hade sin ”lekstuga” och upptäckte att prinsess- och filmstjärnebilderna som hon satt upp där fanns kvar. Visserligen gulnade och fuktfläckiga, men... (Jag hoppas att Elvy inte får för sig att hon skall köpa huset...) För övrigt var huset sparsamt renoverat, man hade gjort en liten tillbyggnad på baksidan för en ny köksfarstu och den gamla köksfarstun hade nu blivit badrum.

Elvy frågade om jag hade några minen från tiden när morfar levde men jag minns inte så mycket utom att det fanns en spark som fungerade som uppställning för sommarblommor. Det stod en kruka på sitsen och en trälåda med blommor framför och så hängde det krukor på handtaget. Jag kan se det framför mig. Det är märkligt vilka konstiga saker man minns. Elvy tror att jag kan ha sett ett fotografi av sparken, men jag har ett så levande minne av den. Jo, så minns jag att jag lyckades ställa mig i morfars stora stövlar som stod i köksfarstun och ramlade omkull och slog mig när jag skulle ta mig ur dem. Sedan, när Elvy hade flyttat till Kanada, så var jag hos mormor på loven och då var det mitt andra hem - som jag har så många fina minnen från. 

Jag hoppas att vädret håller i sig så vi kan ta turen till Ljusdal en annan dag. Det är så vackert däruppe med bergen och sjöarna. Sen vill Elvy ta en tur till Dalarna och en ut till kusten, det skall vi väl hinna med det också.

Norrut!

I morgon reser jag till Sverige. I dag har jag packat och städat, Yves och Diana skall bo här medan jag är borta. De längtar "hem" igen, har tröttnat på Zürich. Det kan jag förstå, Zürich är rätt trist faktiskt.

Mitt tåg går från Locarno klockan tio och planet lyfter halv fem, framme på Arlanda klockan sju. Vi stannar i Uppsala över natten och fortsätter norrut lördag morgon.

Ikväll har jag sett på kadetternas ordinationsmöte i Oslo på internet. Det är fantastiskt hur bra ljud och bild det kan bli t o m i en liten laptop. Det är fascinerande att se hur människor i olika åldrar och med så olika bakgrund vågar sig in i det tuffa jobbet som det är att vara officer.

Annars? Jag har slutfört mitt uppdrag, eller rättare sagt mina tre uppdrag. Nu tar jag ledigt hela juli, efter Hälsingland reser jag direkt till Geilo. Jag börjar mer och mer fundera på varför jag skall ha tre ställen att bo på. Mitt lilla krypin i London har jag ju haft utlånat för det mesta och det känns som jag får allt mindre tid att vara på Geilo. Nu har jag ju ett eget litet "borettslag" tillsammans med Rickard, han är ju där mer än vad jag är.Det är mer befogat att jag behåller hytta på Geilo än lägenheten i London. Jag säjer som jag brukar säja, när konjunkturen vänder uppåt, så säljer jag. Men det blir aldrig av... Är det minnet av studieåren och allt roligt som vi hade som gör att jag har svårt att göra mig av med den?

Sen var det nog inget mer av allmänt intresse, jag börjar bli trött så det får räcka för idag..

Mera väder och mera funderingar om Linda Bond.

Nu ser det ut som om regnperioden är över. Det kommer att bli en och annan regnig dag framöver också, men tidigare var det ju tvärtom, i bästa fall så hade vi en och annan dag med uppehållsväder. Eftermiddagstemperaturer på 22-25 grader, alldeles lagom.

Jag börjar bli klar med mitt uppdrag, håller på med den sista boken just nu. Elvy reser till Sverige nu på måndag, då skall hon tillbringa några dagar i Uppsala och sen reser jag dit på fredag den 28. Sen blir det Hälsingland och knätofs under en vecka.

Nu är skaran här fulltalig, David är hemma den här veckan, han reser till Marocko på måndag. Pierre jobbar här i närheten och Regula kom tillbaka igår. Dessutom är Rickard här, han skall göra i ordning grunden på D&P:s hus, både puts och målning for illa under vintern. Det är inte så tokigt med en doktor som är tusenkonstnär! I kväll skall vi äta på Eden Roc, det är så trevligt att sitta på deras terrass och se ut över sjön. Dessutom har de god mat.

Vi är förstås nyfikna på vad det är som gjorde att generalen avgick så abrupt. Pierre har inte lyckats få reda på något av sin bror, det verkar som om alla som eventuellt vet något är belagda med munkavle. Jag begriper inte varför det skall vara så hemligt, när det bli så här så öppnar man ju upp för spekulationer och ryktesspridning. Hon är ju ändå en offentlig person, ledare för en armé med uppskattningsvis en och en halv miljon medlemmar. Generalens hemsida och twitterkonto stängdes snabbt ner, det verkar inte om om det skulle bli något slags officiellt tack och farvälmöte. Vi tycker att det här har hanterats väldigt konstigt, ja amatörmässigt av armén. Men Pierre är inte överraskad. När det gäller att tala om det sociala arbetet o s v och be om bidrag, då är man proffsig, men när det gäller interna angelägenheter så hanteras sådant synnerligen amatörmässigt. Nu blir det generalsval igen och arméns egen konferensanläggning, Sunbury Court håller på att renoveras och hela följet skall inkvarteras på något fint hotell och man kommer att använda deras olika konferensutrymmen. Och vad kostar det???

Är det av ett verkligt hälsoskäl som hon avgår, så tycker jag att det måste komma fram. Är det av andra skäl, finns det en djup oenighet kring andra frågor, så kan man väl inte idiotförklara arméns alla medlemmar. Knakar det i fogarna på 101:an, så har de väl rätt att få veta det?

När vi fyra som är exsalvo engagerar oss så i den här frågan, hur mycket måste då salvationisterna (Rickard) engagera sig. Eller suckar de tungt och säjer att de har absolut inget att säja till om i den här frågan. Vilket ju är alldeles korrekt. Går utvecklingen åt ena eller andra hållet så förväntas man vara lojal och följa med. Men snälla, detta är 2013, inte 1878!

Regn och skvaller.

Jag måste börja med vädret - en dag sol och tre dagar regn... Det skulle vara solsken nu på förmiddagen, men molnen samlar sig redan och det har kommit några regnstänk. Vi är ju lyckligt lottade jämfört med de översvämningsdrabbade områdena kring Donau och Elbe, men allt regnande gör att de mindre vägarna uppe i bergen blir underminerade och det ställer förstås till problem, man hinner knappast rätta till en väg innan den rasar ihop igen. Men sen kommer jag till det positiva - regndagar innebär koncentrerat arbete för min del och  jag räknar med att med gott samvete kunna resa till Sverige vid månadsskiftet.

I går ringde Rickard och berättade den sensationella (?) nyheten att generalen plötsligt (?) har avgått och pensionerar sig. Det lär finnas någon underliggande orsak, är det inte hälsoskäl, så kan det vara ideologiska skäl. Det råder rätt delade meningar om olika saker, inte minst arméns inställning till HBTQ-frågor. Där har  generalen en ganska liberal inställning. Rickard hoppas att den tidigare ledaren i Norge, Clive Adams blir den nya generalen. Fortsättning följer och jag anar att hela armévärlden nu surrar av rykten och att alla kommunikationskanaler används för skvaller och spekulationer. Men vi som bor i Ticino är luttrade, det är inte länge sedan vi hade en påve som avgick (men han hade ju en viss uppsägningstid) och sen ett påveval...

Pierre kommer hem från England i eftermiddag, han om någon borde ha något att berätta i det här delikata ärendet. David kommer hem från Kuala Lumpur på måndag och kommer att stanna hemma en vecka. Regula stannar hos sin ex-svägerska minst en vecka till och sen är det snart min tur att resa iväg ett par veckor... "Sommaren är förskingringens tid" som bankdirektören sa.

Och en väntar vi med spänning på besked om var vi kan avverka årets kanaltur. South Oxford  med en eventuell tur neråt Themsen tycker jag låter idylliskt och lugnt.

Nej, tillbaka till jobbet igen!

Flackar runt, hit och dit...

Jag hade inte räknat med att resa till Sverige nu, men så blev det i alla fall. Erik hörde av sig och ville diskutera några projekt och dessutom lämna över en del material för genomläsning och synpunkter. Jag räknar med att ha lagom mycket att göra under återstoden av året, men inte mer än att jag kan följa med Elvy på vår planerade rundtur i Hälsingland och på kanalfärden i september. Vi blir bara fem den här gången, Pierre, Rickard, Marlene, Regula och jag. Vi vet ännu inte var vi kommer att resa, det beror lite på var båtägarna, Davids släktingar, kommer att vara i sommar. Just nu är de uppe i norr, kommer båten tillbaka till sin ”hemmahamn” i Braunston så blir det kanske South Oxford Canal. Vi räknar med att vara ute cirka tio dagar den här gången.

Jag hade just hämtat mig efter hemresan när jag fick resa till Stockholm på onsdag. Jag stannade där tills igår, träffade några gamla kompisar, latade mig, turistade och shoppade. Det var riktigt trevligt. Men nu är jag hemma igen och nu är det strikt arbetsdisciplin som gäller. Jag har 212, 404 och 188 sidor att läsa igenom och lämna ett omdöme om och sen räknar Elvy med att komma till Sverige någon av de sista dagarna i juni – och tills det skall jobbet vara klart.

Det är stort manfall här. David är någonstans i världen och jobbar med sitt projekt, Regula är i Solothurn och tar hand om sin exsvägerska som på grund av reumatisk sjukdom opererat ett knä och en hand, Pierre är i England och så återstår det bara Marlene och jag här i Ascona. Vi skall gå ut och äta i kväll, hade tänkt oss Eden Roc. ”Ut” är förresten fel ord, här regnar det och det kommer att regna hela dagen och fram på småtimmarna. Eden Roc är bra, där kan man parkera precis utanför.

Vi är i utkanten av det katastrofala regnet lite längre norrut, men det ser inget vidare ut den kommande veckan. Regn, regn och regn. Men då brukar jag få en hel del gjort i alla fall.

Nu börjar intrycken från Toronto att bli lite sorterade, CN Tower och Niagara var förstås mest sevärt, men av det övriga så är det nog Bata Shoe Museum som jag gärna skulle vilja komma till igen. Det fanns utställningar om skon genom årtusendena, indianskor, skor från olika delar av världen och naturligtvis också nyare skor. Sen gjorde vi ett besök i det som påstås vara världens största bokhandel, Chapters. Den var enorm. Framtiden för den är tydligen osäker, dels p g a hyresförhållandena, dels p g a att allt fler böcker säljs via nätet.

Jag är som vanligt långsam när det gäller tekniska nyheter. Jag har ingen e-book, ingen iPad, har inte ens funderat på att köpa någon. Det är illa nog med de texter som kommer via mail och som jag projicerar på en skärm bredvid min stationära pc medan jag jobbar med dem.

Men nu skall jag ägna mig åt arbete av helt annat slag – jag har en imponerande hög tvätt att ta hand om. I morgon börjar jag nog med materialet, i gammal hederlig bokform, som Erik skickade med mig. Men det är i morgon.

Jetlag

Hemma igen, kom till Zürich fredag morgon. När jag satt på tåget var jag jättepigg, Regula mötte mig i Bellinzona och körde mig hem. Vi åt lunch tillsammans och när Regula åkt, så somnade jag på soffan i vardagsrummet, minns inte hur jag hamnade där. Jag vaknade halv åtta på kvällen, packade upp och satte på tvättmaskinen och lade mig ovanpå sängen och somnade, sov fullt påklädd till klockan fyra. Sen dess har jag varit vaken, tagit hand om tvätten och gått omkring och känt mig väldigt, väldigt seg. Mina reaktioner stämmer inte med tidsförskjutningen, men jag är väl en sån som klarar resor österut sämst. Sen tar väl en intensiv vecka med många upplevelser ut sin rätt. Det lär vara så att man är west eller east rider enligt några av de sajter som avhandlar följderna av jetlag. Jag klarade resan västerut riktigt bra, det var bara under några få timmar som jag kände mig lite seg.

I fortsättningen vill jag bara resa med Excecutive first. Det var bekvämt, man kunde sova gott och underhållningen vid min ”stol/säng” var av hög klass och maten skall jag verkligen inte klaga på! Man fick ju inte så mycket kontakt med medresenärerna på det här viset, men jämfört med att sitta och trängas och slåss om armstöden i Economy class och serveras torr mat på en bricka där man hela tiden får lägga pussel med maten, var detta rena himmelriket.

Elvy bor i ett riktigt vackert hus i ett område som heter Rosedale, ett villaområde som verkligen andas ”old money”. Dagarna i Toronto blev lyckade, vi var uppe i CN Tower en dag när sikten var god, gick på glasgolvet, åt lunch 351 m över markytan, åkte ända upp till Sky Pod (447 m) där man kunde se över till den amerikanska sidan av Lake Ontario och även se vattendimman från Niagara. En dag var vi med en guidad busstur till Niagara. Jag var där med min pappa när jag var 10 år och jag blev lite rädd av det såg. Lite av den där känslan fanns kvar nu också!

Vi besökte kråkslottet Casa Loma som ligger inne i Toronto, körde till ett fejkat indianreservat, berömt för sitt fina hantverk, träffade flera av Elvys vänner, shoppade och åkte två olika rundtursbussar. Toronto med förorter är enormt! Jag har varit på Bata Shoe Museum (mycket mera intressant än man kan tro) och Royal Ontario Museum. Som ni nog förstår var det en späckad vecka och så hade vi tillfälle att vara tillsammans, lära känna varandra bättre och ha många givande samtal.

Nej, nu kan jag inte koncentrera mig längre. Jag får berätta mer en annan dag.

Lite resfeber har jag nog...

Det blev mycket stressigare idag än vad jag hade räknat med, men jag har mig själv att skylla! Allt var klart igår, kläderna låg på sängen i gästrummet eller hängde framme där, mitt handbagage var packat och biljetter, pass o s v låg tryggt i min axelväska och jag hade hängt fram exakt allt jag skulle ha på mig under resan. Det sista jag tänkte innan jag somnade igår var att det blir nog en rätt långtråkig dag i morgon när allt är klart.

Det var nog också något av det första som jag tänkte när jag vaknade. Då bestämde jag mig för att städa , det skulle ju bli så mycket trevligare att komma hem då. Jag fick en nästan sjuklig arbetslust, dammsög, dammade och tvättade golv, städade i badrummen och bestämde mig sedan för att äta lunch, vilken skulle bestå av diverse rester. Det var då jag såg på klockan, Den var tio över ett och jag hade skippat morgonduschen och hårtvätten, för det fick jag ju tid till sedan. Tåget skulle gå kvart i tre och jag hade beställt taxi till kvart över två, för att vara på den säkra sidan. Dusch, hårtvätt – som tur är räcker det med att jag blåser håret torrt – lite make-up och så klädde jag på mig och packade ner det sista. Jo, jag var klar när taxin kom men då hade jag stressat ordentligt. Jag kan i alla fall glädja mig åt att när jag kommer hem nästa vecka är huset rent.

Nu när jag skriver detta sitter jag på tåget, vi har passerat Erstfeld och kommer snart fram till Vierwaldstättersee med den underbara utsikten över sjön. Jag skall byta tåg på Zürich Hbf för att åka den sista etappen ut till flygplatsen där jag räknar med att vara kvart över sex. Det här blir en riktigt spännande resa, planet går klockan tio i morgon och Elvy har köpt biljett åt mig i Executive First, alltså riktig lyxklass. Jag kanske känner mig lite bortkommen där, men jag skall nog njuta mest. Marlene är riktigt imponerad – hon har bara fått göra ett snabbt studiebesök inne i ett plan som hade såna här privata mini-minikupéer. (Så kan man väl kalla det?) Nu hoppas jag bara att maten är ”excecutive first” också, flygmat är ju annars det tråkigaste som finns.

Och nu till något helt annat:

Vi fick en fantastisk övningshelg, finslipade våra gamla sånger och tog tag i några nya, alla från Gowans & Larssons musikaler. Barbershopparna övade in You can't stop God from loving you och When the army comes to town, vi tjejer vägrade att ta oss an Cleanliness is next to godliness (gissa varför?) så vi kastade oss över The fruit of the Spirit  som var pefekt för våra ljuva röster och He came to give us life fixade vi till så att den passade oss väldigt bra. Sen sjöng vi Jesus folk och His love remains the same tillsammans. Nästa gång vi övar så skall vi ha tamburiner till Jesus Folk, det kommer att passa väldigt bra enligt Dwight!!! Lotta hävdade att om vi skulle sticka ut lite, så skulle väl killarna/gubbarna ta hand om tamburinerna. Nu får vi passa oss så han inte kommer att försöka få till en ”timbrel brigade” också... Det är som Pierre sa när vi var ute på vår kanalfärd ”retired and restless”. Dwight är en fantastiskt duktig att ta ut stämmor och att arrangera, men han har aldrig ens varit i närheten av att jobba med musik under sin officerstid. Det är rätt märkligt.

…................

Av någon märklig anledning så lyckades jag inte sända det här från tåget. Det var ett några av dem som hade smartphones och i-pads som också hade problem med uppkopplingen. Nu är jag installerad på mitt rum på Radisson Blu och här fungerar det naturligtvis perfekt! En sak är lite läskigt med det här hotellet. Det ligger på flygplatsen och är så extremt väl ljudisolerat att det känns i öronen. Märkligt, men så är det. Air condition susar lite, men man får en mer normal känsla i öronen när man sätter på tv eller musik.

De flesta på tåget var faktiskt sysselsatta med smartphones, i-pads eller laptops. Vi som hade laptops var nog i minoritet. Men jag gillar min och den är så tunn, så tunn och väger nästan ingenting. De allra flesta satt och gjorde något med sina små elektroniska underverk och den konversation som försiggick handlade nästan uteslutande om att man inte kom ut på nätet. Vart är vi på väg???

Och nu skall jag gå bort till Marché Bistro som har en take away och köpa med mig något att äta medan jag ser på någon av alla 48 tv-kanaler som finns här. Det är sorgligt att jag inte är här för att se Takasa i semifinalen i Malmö i morgon. Jag vet inte om någon av tv-kanalerna i Toronto sänder finalen på lördag – om dom nu går vidare, eller om det går att se den på webb-tv.

LYCKA TILL TAKASA!!!

Och sen gick jag bort och köpte en paj och sallad, satte mig till rätta för att se på tv, hamnade i ett riktigt urfånigt quizprogram på någon amerikansk kanal, och när jag kom på att jag skulle sätta min laptop på laddning över natten,så såg jag att jag inte hade publicerat det jag skrivit tidigare i kväll.

Men nu är det gjort och nu skall jag försöka att sova.

Himmelsfärdstorsdag

Idag är det ascensione, alltså himmelsfärdsdagen. Jag har en bestämd känsla av att den ”firas” mer av protestanter än av katoliker. Annars är den dominerande ”katolska” nyheten att Ratzinger, f d påven är allvarligt sjuk. All heder åt honom som hade modet att avgå innan han blev alltför kraftlös för att kunna uppehålla sitt ämbete.

För att fortsätta på samma tema, så är meningarna delade om hans efterträdare. Han anses av somliga vara alltför radikal och av andra att vara alldeles för konservativ. Min kompis Leo som är rätt konservativ när det gäller tros- och kyrkofrågor, gillar honom därför att han är radikal i sociala frågor och klädsamt blygsam när det gäller ståhejet kring hans person. Det senare får väl anses tala till Franciscus fördel.

Vi hade tänkt att göra en utflykt med D&P:s båt idag, men när Pierre var där och grejade med den igår, så upptäckte han att det var något i motorn som kräver extra tillsyn. Vi skippade båtturen och kommer att ta en tur till Re som ligger på den italienska sidan väster om Ascona. Där är det något slags konst och skulpturevenmang som Regula läst om. Sen skall vi äta på Asconas utmärkta kinesrestaurang.

Jag har jobbat så intensivt att det känns skönt att ta ledigt en dag. Jag har slutkollat drygt hälften av mitt uppdrag och räknar med att kunna skicka iväg det senast måndag kväll. Sen skall jag städa och packa.... Jag måste åka upp till Zürich på onsdag, det fungerar inte med tåget så tidigt på morgonen.

Sällskapet från Biel räknar med att vara här i morgon vid femtiden så då sätter vi igång med att sjunga upp oss. David räknar med att komma hit vid lunchtid på lördag så då är skaran fulltalig igen – men vi saknar förstås Yvette. Men det får vi leva med. Vi har fått några mail från henne, utbildningen har både omfattat sjösäkerhet och katastrofscenarion, men också mycket kryssningsrelaterad ”medicin” - sjösjuka, delirium, panikattacker och inbillningssjuka...

Nu börjar solen bryta igenom, det hade jag inte väntat mig, här skulle det vara ordentligt mulet och regn från sen eftermiddag. Termometern visar på behagliga +23.

Mera jobb...

Jag har varit oerhört flitig sedan jag skrev här sist, jobbat sju timmar varje dag, någon dag mer och idag har det blivit nio timmar. Och ändå börjar jag oroa mig för att jag inte skall hinna... Det är ett gott tecken, då förfaller jag inte till lättja.

De enda pauserna jag gjort var ett besök på Ikea i Grancia tillsammans med Julia i lördags och så hade vi vår samling hemma hos Regula i söndags. Vi var alla fem, David hade möjlighet att komma hem även denna helgen. Nu är han i Oman, ett ställe som förmodligen inte har överskott på friskt vatten och sen skall han till Dubai. Jag undrar hur de klarar vattenförsörjningen där? Pierre jobbar bara 50 km från Locarno, så hans sällskap kan vi glädjas åt på söndag, annars hade det ju blivit tjejträff... Vi skall vara här hos mig och nästa helg skall vi vara uppe i Orselina och ha övningshelg. Det var ett tag sen sist. Men när vi kan träffas, då gör vi det. Enda orosmolnet är att inte David kommer tillbaka, men vi får i så fall försöka klara oss utan honom. Rickard har övergett Geilo, han tyckte inte att det var roligt att vara där ensam.

Vi får ta tillfällena och vara tillsammans när det går, det är ett fasligt pyssel med att hitta dagar när det kan fungera med våra övningshelger. Marlene är den som håller sig hemma mest, hon har ju ett "vanligt" jobb att sköta.

Och jag börjar räkna dagarna tills jag skall resa till Toronto. Jag flyger den 16 klockan 1000 och är i  Toronto 1255, men det är i realiteten 8 tim och 55 min flygtid. Elvy har redan bokat biljett åt mig och jag kan försäkra er att det blir inte turistklass utan Executive First.

Men innan dess har jag ett förfärande stort antal sidor att ta mig igenom, så nu skall jag gå och lägga mig och gå upp tidigt i morgon och börja jobba, så kan jag nog ta lite ledigt på eftermiddagen. Jag orkar inte med allt för mycket eremitliv.

Sommarvärme men inte sommarlättja.

Sommarvarmt, lite regn någon dag, buskar och rabatter blommar, träden är vackert ljusgröna och jag sitter inne och jobbar. Jo, en och annan paus blir det väl men den här gången får jag verkligen disciplinera mig om jag skall bli klar tills jag skall resa till Toronto. Det är jobb mellan 0830 till 1200 och sen fyra timmar på eftermiddagen eller kvällen. Men jag skall nog klara av det. När jag har en tydlig deadline så brukar det gå bra. Står det att man är tacksam för att få manus vid månadsskiftet eller något sådant, så blir jag tidsoptimist.

Vi tog ett tårfyllt avsked av Yvette i söndags. David hade kommit hem och Pierre hade förberett en helt fantastisk söndagsmiddag och Yvette, Regula, Marlene och jag fick slå oss ner vid dukat bord och avnjuta en trerätters middag, värdig en krog med stjärnor i Guide Michelin. Förrätten var gratinerad hummer, varmrätten lammstek, inbakad med färska örter och desserten en riktigt fluffig citronpaj. Snålvattnet rinner till bara jag tänker på det... Det är annat än den djupfrysta portionen pasta med champinjoner och ostsås som jag "fick" idag! Men är man lat så är man och då är frysdisken en räddare i nöden.

Den 22 september skall det bli folkomröstning om burka-förbud. Såvitt jag kan förstå gäller det även för niqab. Nu får jag ju inte rösta, men vad tycker jag egentligen? Jag tycker att det skall förbjudas. Det är ytterst få av kvinnorna som själva vill ha heltäckande klädsel, de allra, allra flesta tvingas till den obekväma klädseln av sina män och släktingar. När jag bodde i London i början av 1990-talet så berättade en granne som var sjuksköterska på en akutmottagning att det var mycket vanligt att kvinnor med heltäckande klädsel kom in efter att de hade fallit omkull ute på stan. Dels därför att de inte såg tillräckligt bra var de gick, dels därför att de var tvingade att ha kläder som släpade på marken så fort det var någon nivåskillnad som de skulle förbi. Nej, ett förbud mot heltäckande klädsel kan inte motiveras som ett ingrepp i religionsfriheten. Det har varit ett par företrädare för islam på TV de senaste dagarna som säjer att det finns inget i islam som talar om heltäckande klädsel. Slöja av olika slag, det tycker jag är ok att ha - om man nu gör det helt frivilligt, inte därför att mannen eller familjen kräver det. Vi har sett ett exempel här på att man plötsligt kastar slöjan. Det är en libanesisk familj här i närheten som har tre döttrar, gissningsvis mellan 12 och 20 år . Plötsligt fick jag se den äldsta dottern utan slöja, sen hennes systrar och ett par veckor senare även deras mamma. Och jorden har inte gått under för det och pappan verkar vara samma sympatiska, jovialiska person som tidigare. Det skall bli spännande att se om flickorna lättar på klädseln för övrigt också nu när det börjar bli riktigt varmt. Fortsättning kanske följer.