Kallt och blåsigt men strålande sol

Nu har jag ägnat mig åt konditionsbefrämjande aktiviteter tillsammans med Cilla, Håkan och Rickard. Cilla och Håkan kom hit onsdag förmiddag, de kom närmast från Laerdal. De hade varit en tur längre norrut, som längst till Åndalsnes.

Onsdag tog vi det lugnt, torsdag gjorde vi en fottur upp på Hardangervidda från Solheimstulen. Vi gick till Ulvelilägret och tillbaka, det tog hela dagen. Har man väl kommit uppför den långa, tunga backen från parkeringsplatsen och är uppe på vidda, så är det lätt terräng där. Vädret var fint, sol och måttlig vind. Ja, det blåser alltid där uppe, mer eller mindre.

Fredag gick vi upp tidigt och körde till Flåm och åkte Flåmsbanan upp till Myrdal och gick sen till Berekvam, där vi hoppade på tåget igen. Vi hade tänkt att gå hela vägen tillbaka, men det blev varmare och varmare ju längre ner i dalen vi kom. När vi var uppe i Myrdal var det nog bara 8-10 plusgrader och rätt hård vind. Som vanligt var det kryssningsfartyg – ett av de stora – och massor av turister i Flåm. Sen var vi uppe vid Stegastein och såg på utsikten, innan vi körde hemåt. Cilla och Håkan hade kört Laerdalstunneln när de kom från Laerdal, så den kunde vi hoppa över den här gången.

Lördag gjorde vi en fottur till. Vi hade tänkt oss att bestiga Hallingskarvet, men det var alldeles för mycket vind för att det skulle vara kul. Den här gången utgick vi från Åan, som ligger lite närmare Geilo än Solheimstulen. Nu vågade vi oss ut på lite mer okända områden på Hardangervidda. Vi gick en omärkt men upptrampad stig upp till en liten sjö, tog oss förbi den, det var riktigt brant men det syntes ändå att vandrare hade gått här före oss, så det gick bra. Vid sjöns västra ände fick vi ta oss över ett rätt sankt område, men vi hade stövlar med oss – Rickard hade varit i det här området en gång tidigare. Sen bytte vi om till kängor och tog oss upp på Falkenuten, 1252 m ö h om man får tro turkartan. Sen var det en bekväm väg (relativt sett) att gå tills vi kom tillbaka till Åan. Det var en riktigt tuff dagsmarsch, men det är ändå kul att testa gränserna.

Söndag var vilodag, men en biltur orkade vi med i alla fall. Vi skulle egentligen bara åka till den högsta punkten på Rv 7 över Hardangervidda där man bl a kan se Hardangerjökulen (eller det som är kvar av den), men hur det nu var så hamnade vi i en av områdets turistfällor, Vöringfossen. Cilla och Håkan hade inte varit där tidigare, trots att de passerat förbi för något år sedan.

För er som undrar vad Vöringfossen är för något, så är det ett 182 meter högt vattenfall. Vattnet tar sig sen ner i en bred och djup kanjon som är början på den branta och dramatiska Måbödalen. Låter namnet bekant, så beror det nog på att det var en hemsk olycka med en svensk buss där på 1980-talet.

Nu på morgonen körde Cilla och Håkan hemåt igen. Håkans pappa fyller 75 på onsdag, så de skulle hem och förbereda en liten fest. Jag tror att de var nöjda, inte minst med vädret. Det har varit soligt och ganska varmt hela förra veckan och även om det ser ut att bli lite mer mulet, så verkar det inte att bli något regn den kommande veckan.

Den här veckan tar vi det nog lugnt, det finns fortfarande fönster att måla och jag skulle nog vilja städa upp lite på tomten också. Vi har lite olika meningar om detta, Rickard menar att det är en naturtomt, men nog vill jag städa undan torrt ris, avblåsta kvistar och annat som vinden fört med sig.

I lördags var det reunion i Alfta. Berit och Maj hade lyckats samla ihop inte mindre än fjorton stycken av deras kamrater. Jag fick ett kort sms igår, Elvy var helt begeistrad över att ha fått träffa så många av sina vänner. Jag kan inte göra annat än förundra mig, och tacka Gud för allt som hänt sedan den 27 april förra året!

Nu blir jag ledsen...

Idag fick Rickard besök av en av sina armévänner, en välinformerad sådan. Samtalet handlade förstås bland annat om det förestående generalsvalet och vad som kan ha hänt eftersom Linda Bond slutade utan förvarning.

Nu börjar det klarna, ja vi vet ju inte allt men vi vet något av det som finns med i bilden. Det handlar om dr Paul Thistle och sjukhuset vid Howard institute i Zimbabwe. Det finns en historia om hur man på olika sätt försnillat delar av bidrag (stora bidrag) till driften av sjukhuset och om hur Paul Thistle, den whistleblower som talade om att inte allt (eller kanske ingenting) stod rätt till fick 48 timmar på sig att lämna sjukhuset för att resa hem till Kanada. Det fanns ingen efterträdare till honom, han skulle bara bort - naturligtvis för att någon eller några högre upp i organisationen skulle skyddas – oavsett att det fanns de högre upp i organisationen som gjort sig skyldiga till något som ingen, ingen organisation med självaktning skulle kunna acceptera.

Patienter lämnades utan läkare, men det brydde sig den armé som använder sig av deviser som ”doing the most good, giving hope today” och ”omsorg om hela människan” inte om. Sjukhuset är på fallrepet och det är klarlagt att människor har dött på grund av att man inte haft någon kvalificerad läkare där. Det finns lager av både medicin och sjukvårdsmateriel som bara står och förfaller. Nu arbetar dr Thistle på ett annat missionssjukhus, men det hjälper inte de patienter som normalt är hänvisade till Howard Institute.

Rickards vän visade oss länkar till tidningar i både Kanada och Zimbabwe som skrivit om detta. Han visste också att kanadensiska organisationer som lämnat medel till driften hade velat träffa Linda Bond. De fick träffa henne en kort stund på en flygplats i Kanada och hon hade snällt uttryckt, inte varit särskilt trevlig mot dem.

Vad är det som händer? Hur korrupt är arméns högsta ledning egentligen? I en organisation som livnär sig på donationer av olika slag kan man inte vara så oerhört sluten som man har blivit. Inget och ingen får ifrågasättas, den som kommer med frågor får svaret att ”det är inget officiellt” eller något liknande och den som framhärdar, den gör man sig av med. Paul Thistle är inte den förste.

Vem kommer att bli general? Blir det en ja-sägare med många vänner bland det korrupta ledarskapet eller en modig person, som påven Fransiskus? Han har redan vänt upp och ner på mycket inom Vatikanen och är öppen med att saker och ting inte sköts i kristen anda.

När någon blir illa behandlad, oavsett var eller vad det är, så minns jag vad som hände mig på den kår i England som jag tillhörde som tonåring. Jag skall inte gå in på detaljer, men alla höll varandra om ryggen. Vår manliga körledare var orsak till det som hände, vår kårledare och vår DC brydde sig inte. Min pappa (som inte var salvationist) skrev ett brev till NHQ, men fick aldrig något svar. Jag slutade att gå till kåren, men lämnade inte armén formellt för det hade känts som om körledaren hade fått rätt. Jag förlorade något som varit viktigt för mig under hela min uppväxt, kamrater, aktiviteter och inte minst trygghet. Jag flydde in i studierna med ännu större energi, vilket jag ändå kan säja att jag haft nytta av senare i livet. Jag hade mormor och hennes lilla församling att luta mig mot och det var inte förrän mormor var borta och jag kommit till Schweiz som jag av en ren slump ? stötte på en salvationist, Lisa som sedan, tillsammans med sin stora familj fått betyda mycket för mig. Sen hamnade jag - var det också en slump ? - vid samma bord som två exsalvo på en fullsatt uteservering när jag var ny i Ascona. Det var David och Pierre som valt att lämna armén när de blev ett par. David har sagt så här någon gång ”You can take a man out of the Army; but it is far more difficult to take the Army out of a man”.

Det är kanske därför jag bryr mig så mycket om vad som händer just nu.

Hälsingland, gitarrspel och Geilo.

Nu sitter jag här i Geilo och regnet vräker ner, en högst oväntad åskskur. Annars ser det ut att bli riktigt fint väder de närmaste dagarna, ja kanske hela veckan.

Jag reste från Söderhamn halv tio igår, Elvy körde mig dit och jag var framme här med kvällståget. kvart i åtta. Jag är förvånad över att det gick så smidigt. Rickard reste hit direkt efter kongressen i Oslo och han målar fönster på utsidan – när vädret så tillåter.

Vi fick några riktigt trevliga dagar i Hälsingland, vi var bland annat uppe i Ljusdal och Järvsö en dag, var i Söderhamn och ute vid kusten och så hann vi med ett besök i Dalarna, Orsa, Mora, Leksand och Rättvik på en dag. Vi startade redan klockan åtta och var tillbaka i Bollnäs vid elvatiden på kvällen – det är tur att det är ljust så länge! Vi körde 40 mil den dagen och hade tur med vädret.

Sen blev Elvy via Berit, som vi träffade på Träslottet, kontaktad av Maj, som var en av dem som Elvy hängde ihop med när hon växte upp. Vi blev hembjudna till henne en eftermiddag och det blev en fantastisk eftermiddag och kväll, vi var inte tillbaka i Bollnäs förrän efter midnatt. Elvy och Maj hade inte träffats sedan 1964, det var de helt säkra på för då reste Maj till Halmstad för att arbeta. Hon blev kvar där till för fem år sedan, och vad jag förstod så var hon inte den enda av Elvys kamrater som hade återkommit till hembygden, åtminstone som sommartorpare..

De hade så mycket att prata om – jag sysselsatte mig till att börja med att gå en långpromenad med Majs hund, en charmig historia som (om jag nu minns rätt) hade en spaniel till mamma och en blandning av portugisisk vattenhund och bordercollie till pappa. Men när myggen kom så höll jag mig inne tillsammans med damerna och fick mig en del mycket intressanta historier till livs. Livet i kapellet (eller rättare sagt utanför) hade nog varit rätt livat för ungdomarna. Nej Elvy, jag tänker inte återge något av det här!!!

Men däremot, så måste jag berätta vad som hände vid åttatiden, när smörgåsarna var uppätna och teet var urdrucket. Då hämtade Maj en liten pärm med handskrivna sångtexter. De läste och skrattade och mindes många roliga saker från sin tid som gitarrsysterwannabees. En del sånger var från det att de var riktigt unga och när de bläddrade fram en sång, så skrattade de så tårarna rann och klarade inte av att förklara vad det var som var så roligt. Men då fick jag pärmen och Maj pekade på en vers. Den började ”O hur sällt att i unga åren som lamm få beta med de äldre fåren...” Och då förstod jag ju.

Sen gick Maj och hämtade två gitarrer och gav Elvy den ena. Hon protesterade men Maj sa att spela gitarr, det är precis som när man lärt sig cykla. Det kan man livet ut. Och så fick jag sitta där och se Maj och Elvy traktera gitarrerna och sjunga sin ungdoms sånger. En hel del av dem kunde jag också. Mormor lärde mig en hel del av den traditionella frikyrkliga sångskatten.

”Att vara ung, jag det är stort att vara frälst dock större är, att vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.” Men jag hade aldrig hört verserna till den. Det blev faktiskt en oförglömlig kväll, vi sjöng och allt eftersom kvällen led så trillade ackorden på plats för Elvy. ”Du får köra,” sa hon när vi skulle tillbaka till hotellet. Jag har så fruktansvärt ont i fingrarna”.

Elvy följde inte med ner till Uppsala, hon har förlängt sin vistelse i Hälsingland med minst två veckor, men den 25 juli måste hon vara hemma i Toronto igen. Det fanns fler gamla vänner som ville träffa henne och Berit och Maj planerar för en reunion.

Elvy och jag är eniga om att det är många pusselbitar som har fallit på plats, inte minst nu när vi ”lagt pussel” i Hälsingland. Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men det finns mail och Skype.

Men åter till Geilo. Jag frågade Rickard vad han tyckte om kongressen och han sa att han hade önskat att det varit lite mer traditionell Frälsningsarmé, det var ju ändå ett 125-årsjubileum och att en del av mötesplaneringen varit rörig. Han tyckte att höjdpunkten var predikan söndag förmiddag. Sen är han lite bekymrad över att uniformsbärandet blir mer och mer slarvigt. Ingen slips och skjortan hängande utanpå byxorna och alldeles för mycket smycken till uniform. I Rickards värld är det ordning och reda som gäller. (Rickard är väldigt stilig i uniform!)

På onsdag kommer Håkan och Cilla hit, och vi skall – om vädret tillåter både ta en tur upp på Hallingskarvet och en dagstur ut på Hardangervidda. Sen får vi se om de har några intressanta saker att berätta om det stundande generalsvalet. Dwight håller oss underrättade via mail om han får reda på något med substans. Rickard hoppas på Clive Adams. Men det gör väl alla i Norge, det är väl det närmaste en norsk general man kan komma.

Det händer roliga saker...

Jag kom till Arlanda en dryg timma försenad, men Elvy väntade tålmodigt på mig – hon hade läst Expressen och Svensk Damtidning under tiden. Vi stannade över natten i Uppsala och fortsatte norrut lördag morgon. Det var rätt mycket trafik, semestern började väl för många. Det var skönt när vi efter lunchen kunde vika av från E4 vid Tönnebro. Vi bor nu på hotell i Bollnäs. På eftermiddagen åkte vi till kyrkogården med blommor och gick en promenad i samhället. Elvy var där för drygt ett år sedan, men hon hade inte ro nog att se sig om utan det blev bara en hastig visit på kyrkogården.

I går hade vi tänkt att köra upp till Ljusdal och tillbaka till Bollnäs, men vi kom inte så långt. Vi var och såg på Träslottet och sen satte vi oss för att fika. Plötsligt reste sig en dam och kom fram till oss och sa ”Ursäkta mig, men är inte detta Elvy?” Jo det var det ju. Damen heter Berit och var klasskamrat med Elvy på realskolan. Vi kom inte till Ljusdal utan blev inbjudna till Berit och hennes man, hon bor nu utanför Bollnäs. Det blev faktiskt ett kärt återseende, de hade mycket att prata om, såg på gamla kort och Elvy blev uppdaterad om vad deras skolkamrater gör nu för tiden.

Sen berättade Berit att hon visste att Elvys barndomshem skulle säljas. Det var inte ute på marknaden ännu, men Berit hade hört att de som bott där just hade flyttat till Edsbyn. Elvy blev eld och lågor och Berit tog kontakt med ägarna och nu har vi varit där idag. Det blev ett känslosamt återseende, inte minst när Elvy såg in på kattvinden där hon hade sin ”lekstuga” och upptäckte att prinsess- och filmstjärnebilderna som hon satt upp där fanns kvar. Visserligen gulnade och fuktfläckiga, men... (Jag hoppas att Elvy inte får för sig att hon skall köpa huset...) För övrigt var huset sparsamt renoverat, man hade gjort en liten tillbyggnad på baksidan för en ny köksfarstu och den gamla köksfarstun hade nu blivit badrum.

Elvy frågade om jag hade några minen från tiden när morfar levde men jag minns inte så mycket utom att det fanns en spark som fungerade som uppställning för sommarblommor. Det stod en kruka på sitsen och en trälåda med blommor framför och så hängde det krukor på handtaget. Jag kan se det framför mig. Det är märkligt vilka konstiga saker man minns. Elvy tror att jag kan ha sett ett fotografi av sparken, men jag har ett så levande minne av den. Jo, så minns jag att jag lyckades ställa mig i morfars stora stövlar som stod i köksfarstun och ramlade omkull och slog mig när jag skulle ta mig ur dem. Sedan, när Elvy hade flyttat till Kanada, så var jag hos mormor på loven och då var det mitt andra hem - som jag har så många fina minnen från. 

Jag hoppas att vädret håller i sig så vi kan ta turen till Ljusdal en annan dag. Det är så vackert däruppe med bergen och sjöarna. Sen vill Elvy ta en tur till Dalarna och en ut till kusten, det skall vi väl hinna med det också.

Norrut!

I morgon reser jag till Sverige. I dag har jag packat och städat, Yves och Diana skall bo här medan jag är borta. De längtar "hem" igen, har tröttnat på Zürich. Det kan jag förstå, Zürich är rätt trist faktiskt.

Mitt tåg går från Locarno klockan tio och planet lyfter halv fem, framme på Arlanda klockan sju. Vi stannar i Uppsala över natten och fortsätter norrut lördag morgon.

Ikväll har jag sett på kadetternas ordinationsmöte i Oslo på internet. Det är fantastiskt hur bra ljud och bild det kan bli t o m i en liten laptop. Det är fascinerande att se hur människor i olika åldrar och med så olika bakgrund vågar sig in i det tuffa jobbet som det är att vara officer.

Annars? Jag har slutfört mitt uppdrag, eller rättare sagt mina tre uppdrag. Nu tar jag ledigt hela juli, efter Hälsingland reser jag direkt till Geilo. Jag börjar mer och mer fundera på varför jag skall ha tre ställen att bo på. Mitt lilla krypin i London har jag ju haft utlånat för det mesta och det känns som jag får allt mindre tid att vara på Geilo. Nu har jag ju ett eget litet "borettslag" tillsammans med Rickard, han är ju där mer än vad jag är.Det är mer befogat att jag behåller hytta på Geilo än lägenheten i London. Jag säjer som jag brukar säja, när konjunkturen vänder uppåt, så säljer jag. Men det blir aldrig av... Är det minnet av studieåren och allt roligt som vi hade som gör att jag har svårt att göra mig av med den?

Sen var det nog inget mer av allmänt intresse, jag börjar bli trött så det får räcka för idag..

Mera väder och mera funderingar om Linda Bond.

Nu ser det ut som om regnperioden är över. Det kommer att bli en och annan regnig dag framöver också, men tidigare var det ju tvärtom, i bästa fall så hade vi en och annan dag med uppehållsväder. Eftermiddagstemperaturer på 22-25 grader, alldeles lagom.

Jag börjar bli klar med mitt uppdrag, håller på med den sista boken just nu. Elvy reser till Sverige nu på måndag, då skall hon tillbringa några dagar i Uppsala och sen reser jag dit på fredag den 28. Sen blir det Hälsingland och knätofs under en vecka.

Nu är skaran här fulltalig, David är hemma den här veckan, han reser till Marocko på måndag. Pierre jobbar här i närheten och Regula kom tillbaka igår. Dessutom är Rickard här, han skall göra i ordning grunden på D&P:s hus, både puts och målning for illa under vintern. Det är inte så tokigt med en doktor som är tusenkonstnär! I kväll skall vi äta på Eden Roc, det är så trevligt att sitta på deras terrass och se ut över sjön. Dessutom har de god mat.

Vi är förstås nyfikna på vad det är som gjorde att generalen avgick så abrupt. Pierre har inte lyckats få reda på något av sin bror, det verkar som om alla som eventuellt vet något är belagda med munkavle. Jag begriper inte varför det skall vara så hemligt, när det bli så här så öppnar man ju upp för spekulationer och ryktesspridning. Hon är ju ändå en offentlig person, ledare för en armé med uppskattningsvis en och en halv miljon medlemmar. Generalens hemsida och twitterkonto stängdes snabbt ner, det verkar inte om om det skulle bli något slags officiellt tack och farvälmöte. Vi tycker att det här har hanterats väldigt konstigt, ja amatörmässigt av armén. Men Pierre är inte överraskad. När det gäller att tala om det sociala arbetet o s v och be om bidrag, då är man proffsig, men när det gäller interna angelägenheter så hanteras sådant synnerligen amatörmässigt. Nu blir det generalsval igen och arméns egen konferensanläggning, Sunbury Court håller på att renoveras och hela följet skall inkvarteras på något fint hotell och man kommer att använda deras olika konferensutrymmen. Och vad kostar det???

Är det av ett verkligt hälsoskäl som hon avgår, så tycker jag att det måste komma fram. Är det av andra skäl, finns det en djup oenighet kring andra frågor, så kan man väl inte idiotförklara arméns alla medlemmar. Knakar det i fogarna på 101:an, så har de väl rätt att få veta det?

När vi fyra som är exsalvo engagerar oss så i den här frågan, hur mycket måste då salvationisterna (Rickard) engagera sig. Eller suckar de tungt och säjer att de har absolut inget att säja till om i den här frågan. Vilket ju är alldeles korrekt. Går utvecklingen åt ena eller andra hållet så förväntas man vara lojal och följa med. Men snälla, detta är 2013, inte 1878!

Regn och skvaller.

Jag måste börja med vädret - en dag sol och tre dagar regn... Det skulle vara solsken nu på förmiddagen, men molnen samlar sig redan och det har kommit några regnstänk. Vi är ju lyckligt lottade jämfört med de översvämningsdrabbade områdena kring Donau och Elbe, men allt regnande gör att de mindre vägarna uppe i bergen blir underminerade och det ställer förstås till problem, man hinner knappast rätta till en väg innan den rasar ihop igen. Men sen kommer jag till det positiva - regndagar innebär koncentrerat arbete för min del och  jag räknar med att med gott samvete kunna resa till Sverige vid månadsskiftet.

I går ringde Rickard och berättade den sensationella (?) nyheten att generalen plötsligt (?) har avgått och pensionerar sig. Det lär finnas någon underliggande orsak, är det inte hälsoskäl, så kan det vara ideologiska skäl. Det råder rätt delade meningar om olika saker, inte minst arméns inställning till HBTQ-frågor. Där har  generalen en ganska liberal inställning. Rickard hoppas att den tidigare ledaren i Norge, Clive Adams blir den nya generalen. Fortsättning följer och jag anar att hela armévärlden nu surrar av rykten och att alla kommunikationskanaler används för skvaller och spekulationer. Men vi som bor i Ticino är luttrade, det är inte länge sedan vi hade en påve som avgick (men han hade ju en viss uppsägningstid) och sen ett påveval...

Pierre kommer hem från England i eftermiddag, han om någon borde ha något att berätta i det här delikata ärendet. David kommer hem från Kuala Lumpur på måndag och kommer att stanna hemma en vecka. Regula stannar hos sin ex-svägerska minst en vecka till och sen är det snart min tur att resa iväg ett par veckor... "Sommaren är förskingringens tid" som bankdirektören sa.

Och en väntar vi med spänning på besked om var vi kan avverka årets kanaltur. South Oxford  med en eventuell tur neråt Themsen tycker jag låter idylliskt och lugnt.

Nej, tillbaka till jobbet igen!

Flackar runt, hit och dit...

Jag hade inte räknat med att resa till Sverige nu, men så blev det i alla fall. Erik hörde av sig och ville diskutera några projekt och dessutom lämna över en del material för genomläsning och synpunkter. Jag räknar med att ha lagom mycket att göra under återstoden av året, men inte mer än att jag kan följa med Elvy på vår planerade rundtur i Hälsingland och på kanalfärden i september. Vi blir bara fem den här gången, Pierre, Rickard, Marlene, Regula och jag. Vi vet ännu inte var vi kommer att resa, det beror lite på var båtägarna, Davids släktingar, kommer att vara i sommar. Just nu är de uppe i norr, kommer båten tillbaka till sin ”hemmahamn” i Braunston så blir det kanske South Oxford Canal. Vi räknar med att vara ute cirka tio dagar den här gången.

Jag hade just hämtat mig efter hemresan när jag fick resa till Stockholm på onsdag. Jag stannade där tills igår, träffade några gamla kompisar, latade mig, turistade och shoppade. Det var riktigt trevligt. Men nu är jag hemma igen och nu är det strikt arbetsdisciplin som gäller. Jag har 212, 404 och 188 sidor att läsa igenom och lämna ett omdöme om och sen räknar Elvy med att komma till Sverige någon av de sista dagarna i juni – och tills det skall jobbet vara klart.

Det är stort manfall här. David är någonstans i världen och jobbar med sitt projekt, Regula är i Solothurn och tar hand om sin exsvägerska som på grund av reumatisk sjukdom opererat ett knä och en hand, Pierre är i England och så återstår det bara Marlene och jag här i Ascona. Vi skall gå ut och äta i kväll, hade tänkt oss Eden Roc. ”Ut” är förresten fel ord, här regnar det och det kommer att regna hela dagen och fram på småtimmarna. Eden Roc är bra, där kan man parkera precis utanför.

Vi är i utkanten av det katastrofala regnet lite längre norrut, men det ser inget vidare ut den kommande veckan. Regn, regn och regn. Men då brukar jag få en hel del gjort i alla fall.

Nu börjar intrycken från Toronto att bli lite sorterade, CN Tower och Niagara var förstås mest sevärt, men av det övriga så är det nog Bata Shoe Museum som jag gärna skulle vilja komma till igen. Det fanns utställningar om skon genom årtusendena, indianskor, skor från olika delar av världen och naturligtvis också nyare skor. Sen gjorde vi ett besök i det som påstås vara världens största bokhandel, Chapters. Den var enorm. Framtiden för den är tydligen osäker, dels p g a hyresförhållandena, dels p g a att allt fler böcker säljs via nätet.

Jag är som vanligt långsam när det gäller tekniska nyheter. Jag har ingen e-book, ingen iPad, har inte ens funderat på att köpa någon. Det är illa nog med de texter som kommer via mail och som jag projicerar på en skärm bredvid min stationära pc medan jag jobbar med dem.

Men nu skall jag ägna mig åt arbete av helt annat slag – jag har en imponerande hög tvätt att ta hand om. I morgon börjar jag nog med materialet, i gammal hederlig bokform, som Erik skickade med mig. Men det är i morgon.

Jetlag

Hemma igen, kom till Zürich fredag morgon. När jag satt på tåget var jag jättepigg, Regula mötte mig i Bellinzona och körde mig hem. Vi åt lunch tillsammans och när Regula åkt, så somnade jag på soffan i vardagsrummet, minns inte hur jag hamnade där. Jag vaknade halv åtta på kvällen, packade upp och satte på tvättmaskinen och lade mig ovanpå sängen och somnade, sov fullt påklädd till klockan fyra. Sen dess har jag varit vaken, tagit hand om tvätten och gått omkring och känt mig väldigt, väldigt seg. Mina reaktioner stämmer inte med tidsförskjutningen, men jag är väl en sån som klarar resor österut sämst. Sen tar väl en intensiv vecka med många upplevelser ut sin rätt. Det lär vara så att man är west eller east rider enligt några av de sajter som avhandlar följderna av jetlag. Jag klarade resan västerut riktigt bra, det var bara under några få timmar som jag kände mig lite seg.

I fortsättningen vill jag bara resa med Excecutive first. Det var bekvämt, man kunde sova gott och underhållningen vid min ”stol/säng” var av hög klass och maten skall jag verkligen inte klaga på! Man fick ju inte så mycket kontakt med medresenärerna på det här viset, men jämfört med att sitta och trängas och slåss om armstöden i Economy class och serveras torr mat på en bricka där man hela tiden får lägga pussel med maten, var detta rena himmelriket.

Elvy bor i ett riktigt vackert hus i ett område som heter Rosedale, ett villaområde som verkligen andas ”old money”. Dagarna i Toronto blev lyckade, vi var uppe i CN Tower en dag när sikten var god, gick på glasgolvet, åt lunch 351 m över markytan, åkte ända upp till Sky Pod (447 m) där man kunde se över till den amerikanska sidan av Lake Ontario och även se vattendimman från Niagara. En dag var vi med en guidad busstur till Niagara. Jag var där med min pappa när jag var 10 år och jag blev lite rädd av det såg. Lite av den där känslan fanns kvar nu också!

Vi besökte kråkslottet Casa Loma som ligger inne i Toronto, körde till ett fejkat indianreservat, berömt för sitt fina hantverk, träffade flera av Elvys vänner, shoppade och åkte två olika rundtursbussar. Toronto med förorter är enormt! Jag har varit på Bata Shoe Museum (mycket mera intressant än man kan tro) och Royal Ontario Museum. Som ni nog förstår var det en späckad vecka och så hade vi tillfälle att vara tillsammans, lära känna varandra bättre och ha många givande samtal.

Nej, nu kan jag inte koncentrera mig längre. Jag får berätta mer en annan dag.

Lite resfeber har jag nog...

Det blev mycket stressigare idag än vad jag hade räknat med, men jag har mig själv att skylla! Allt var klart igår, kläderna låg på sängen i gästrummet eller hängde framme där, mitt handbagage var packat och biljetter, pass o s v låg tryggt i min axelväska och jag hade hängt fram exakt allt jag skulle ha på mig under resan. Det sista jag tänkte innan jag somnade igår var att det blir nog en rätt långtråkig dag i morgon när allt är klart.

Det var nog också något av det första som jag tänkte när jag vaknade. Då bestämde jag mig för att städa , det skulle ju bli så mycket trevligare att komma hem då. Jag fick en nästan sjuklig arbetslust, dammsög, dammade och tvättade golv, städade i badrummen och bestämde mig sedan för att äta lunch, vilken skulle bestå av diverse rester. Det var då jag såg på klockan, Den var tio över ett och jag hade skippat morgonduschen och hårtvätten, för det fick jag ju tid till sedan. Tåget skulle gå kvart i tre och jag hade beställt taxi till kvart över två, för att vara på den säkra sidan. Dusch, hårtvätt – som tur är räcker det med att jag blåser håret torrt – lite make-up och så klädde jag på mig och packade ner det sista. Jo, jag var klar när taxin kom men då hade jag stressat ordentligt. Jag kan i alla fall glädja mig åt att när jag kommer hem nästa vecka är huset rent.

Nu när jag skriver detta sitter jag på tåget, vi har passerat Erstfeld och kommer snart fram till Vierwaldstättersee med den underbara utsikten över sjön. Jag skall byta tåg på Zürich Hbf för att åka den sista etappen ut till flygplatsen där jag räknar med att vara kvart över sex. Det här blir en riktigt spännande resa, planet går klockan tio i morgon och Elvy har köpt biljett åt mig i Executive First, alltså riktig lyxklass. Jag kanske känner mig lite bortkommen där, men jag skall nog njuta mest. Marlene är riktigt imponerad – hon har bara fått göra ett snabbt studiebesök inne i ett plan som hade såna här privata mini-minikupéer. (Så kan man väl kalla det?) Nu hoppas jag bara att maten är ”excecutive first” också, flygmat är ju annars det tråkigaste som finns.

Och nu till något helt annat:

Vi fick en fantastisk övningshelg, finslipade våra gamla sånger och tog tag i några nya, alla från Gowans & Larssons musikaler. Barbershopparna övade in You can't stop God from loving you och When the army comes to town, vi tjejer vägrade att ta oss an Cleanliness is next to godliness (gissa varför?) så vi kastade oss över The fruit of the Spirit  som var pefekt för våra ljuva röster och He came to give us life fixade vi till så att den passade oss väldigt bra. Sen sjöng vi Jesus folk och His love remains the same tillsammans. Nästa gång vi övar så skall vi ha tamburiner till Jesus Folk, det kommer att passa väldigt bra enligt Dwight!!! Lotta hävdade att om vi skulle sticka ut lite, så skulle väl killarna/gubbarna ta hand om tamburinerna. Nu får vi passa oss så han inte kommer att försöka få till en ”timbrel brigade” också... Det är som Pierre sa när vi var ute på vår kanalfärd ”retired and restless”. Dwight är en fantastiskt duktig att ta ut stämmor och att arrangera, men han har aldrig ens varit i närheten av att jobba med musik under sin officerstid. Det är rätt märkligt.

…................

Av någon märklig anledning så lyckades jag inte sända det här från tåget. Det var ett några av dem som hade smartphones och i-pads som också hade problem med uppkopplingen. Nu är jag installerad på mitt rum på Radisson Blu och här fungerar det naturligtvis perfekt! En sak är lite läskigt med det här hotellet. Det ligger på flygplatsen och är så extremt väl ljudisolerat att det känns i öronen. Märkligt, men så är det. Air condition susar lite, men man får en mer normal känsla i öronen när man sätter på tv eller musik.

De flesta på tåget var faktiskt sysselsatta med smartphones, i-pads eller laptops. Vi som hade laptops var nog i minoritet. Men jag gillar min och den är så tunn, så tunn och väger nästan ingenting. De allra flesta satt och gjorde något med sina små elektroniska underverk och den konversation som försiggick handlade nästan uteslutande om att man inte kom ut på nätet. Vart är vi på väg???

Och nu skall jag gå bort till Marché Bistro som har en take away och köpa med mig något att äta medan jag ser på någon av alla 48 tv-kanaler som finns här. Det är sorgligt att jag inte är här för att se Takasa i semifinalen i Malmö i morgon. Jag vet inte om någon av tv-kanalerna i Toronto sänder finalen på lördag – om dom nu går vidare, eller om det går att se den på webb-tv.

LYCKA TILL TAKASA!!!

Och sen gick jag bort och köpte en paj och sallad, satte mig till rätta för att se på tv, hamnade i ett riktigt urfånigt quizprogram på någon amerikansk kanal, och när jag kom på att jag skulle sätta min laptop på laddning över natten,så såg jag att jag inte hade publicerat det jag skrivit tidigare i kväll.

Men nu är det gjort och nu skall jag försöka att sova.