Förkylt

När jag skrev mitt senaste inlägg här, så kände jag att det kliade i halsen och när jag vaknade på söndagsmorgonen så var jag riktigt rejält förkyld. Det är lite märkligt att råka ut för sådant mitt i sommaren – och dessutom blir jag rätt sällan förkyld. Men nu börjar jag känna mig rätt okej. Jag har levt som en eremit och undvikit mina vänner, ville inte att de skulle bli förkylda till vår kanalfärd. Vi reser till England nästa måndag och planerar att vara ute med båten tio dagar.

Jag har försökt att jobba på så gott det har gått med hjälp av nässpray och Pamol men jag ligger lite efter så nu gäller det att hinna ikapp. Jag har deadline den 7 sept, men hade räknat med att vara klar några dagar tidigare.

Mer blir det inte, för jag har faktiskt inget mer att skriva om just nu. Jag skall fixa en kopp te med honung och sen sätter jag igång och jobbar.  

Uppdatering

De sista dagarna har vi haft både regn och sol och nu på eftermiddagen drog det ihop sig till regn och åskan mullrar någonstans rätt långt borta. Men det gör inget, för jag fick ett uppdrag i tisdags, och det skall vara klart senast den 7 september, idag började jag jobba vid elvatiden och har hållit på tills nu. Det kommer att bli en hel del regn nästa vecka också, så jag lär nog bli klar i god tid – dessutom så reser vi till England för årets kanalfärd den 9 september.

Regula kom hem i onsdags, Pierre kommer i kväll och Marlene i morgon eftermiddag. Sen känns det inte så ensamt längre... David däremot, han kommer att lysa med sin frånvaro fram till slutet av september. Han håller till i Asien nu; Nepal, Tibet och Mongoliet och efter den rundturen är det en konferens på Taiwan. Sen skall han hålla sig hemma och bearbeta materialet under hösten - innan det bär iväg till Afrika...

Jag läste på arméns hemsida att verksamheten i Chur nu fått status av kår. Då kollade jag hur långt det är till Chur. Det var 142 km och då kör man via San Bernardino. Vi har precis lika långt till kåren i Sierre och då får man köra via Simplon. Sen är det Luzern, 165 km och då kör man via St Gotthard. Söderut är det Milano och dit är det ”bara” 120 km. Så vi befinner oss i det avseendet långt från all ära och redlighet. Så det är som det är, men nog kan jag/vi tänka oss att ta oss till Chur någon gång. Det är som Rickard säjer, övar vi in ett par sånger på tyska och franska, så kan vi nog vara välkomna på många ställen. Men jag tycker att det är svårt att sjunga på tyska och faktiskt ännu svårare att sjunga på franska. Rickard håller på och försöker samordna våra kalendrar för hitta tid för höstens första övningshelg.

Sen jag kom hem igen, har jag försökt att uppdatera mig på vad som hänt här. Det har varit flera inbrott i området häromkring och man klagar på att larmföretagens vakter inte hinner fram tillräckligt snabbt – vilket jag har en viss förståelse för med tanke på hur ”gatunätet” här ser ut. När jag var ny här, så hände det faktiskt att jag både körde och gick fel när jag skulle hem. Sen har det varit massor av bilolyckor, men det tillhör semesterperioden här med all trafik som skall genom Ticino. Mer remarkabelt är att det varit så många fordon som fattat eld under färd. Det gäller inte bara Ticino utan hela Schweiz, Österrike och norra Italien. Kombinationen mycket höga temperaturer och långa uppförsbackar gör att långtradare, bussar och personbilar fattar eld, och det lär oftast bero oljeläckage och dåligt rengjorda motorer. Det har varit flera räddningsinsatser på Lago Maggiore för vattenskidåkare, olyckshändelser och drunkningstillbud. Politiken har semester och det mest spännande på den fronten är väl att man utlyst en tävling om en ny nationalsång för Schweiz. Den nuvarande låter som en långsam gammaldags psalm trots att den är relativt ny. I idrottssammanhang spelar man en något snabbare version, jag har hört att olympierna krävde det vid något OS.

Och sen är det inte så mycket mer att berätta just nu.

Hemma igen och solen skiner!

Hemma igen – i ett varmt och soligt men tomt Ascona. Tomt? Nej, det finns gott om folk här. Igår såg jag tre tyska turistbussar parkerade helt regelvidrigt inne i centrum och en stor grupp amerikaner (det både hördes och syntes) kom med båt in till piazzan. Så folktomt är det inte. Men Marlene är uppe i Goms, Regula i Solothurn, Pierre i England och David är i Nepal. Jo jag är avundsjuk på honom, även om det är en jobbresa.

Jag ringde Rickard i torsdags, han var på väg till Dordogne tillsammans med Lotta och Dwight och Lisa och Robbie är i England. Och då kände jag mig ännu mer ensam. Vi, d v s David, Pierre, Marlene och jag har haft planer på att åka till Dordogne i flera år nu, men det har inte blivit av. Så här satt jag ensam och ringde till Leo igår. Telefonsvar, ringde Stephan som var i Milano tillsammans med Julia. Men jag får försöka att sysselsätta mig själv.

Jag hade räknat med att vara hemma vid femtiden i onsdags, men avresan från Gardermoen blev försenad, det var något problem med luftkonditioneringen i kabinen och sen missade jag direkttåget kvart i fyra med några minuter så jag var inte hemma förrän vid åttatiden. Ganska trött faktiskt, för jag är inte så bra på att vänta, annars har jag nog rätt bra tålamod.

Det är i alla fall skönt att vara hemma igen. Huset var skinande rent efter att Diana och Yves har bott här tre veckor. De lämnade ett brev där det stod att de hade allvarliga funderingar på att flytta tillbaka hit. Zürich är, trots bättre karriärmöjligheter, ganska trist. Jag fick ändå ta itu med den livsfarliga uppgiften att snygga till lite på den branta tomten, det har tydligen varit en del kraftiga åskväder med nedfallna och kringflugna blad och grenar.

Men idag skiner solen, det är +25 och lite lagom bris. Jag känner mig faktiskt väldigt ledig. Jag tror att jag skall trösta mig med en god lunch på La Casetta som har en stor terrass och sitta där och se ut över sjön. Det är gångavstånd, så jag kan med gott samvete ta ett glas vin till maten. Dags att byta om och fixa till ansiktet lite....

Det roligaste kommer sist!

Nu har jag bestämt mig, jag reser hem på tisdag. Eller rättare sagt, jag reser till Oslo tisdag eftermiddag och bör vara hemma vid femtiden på onsdag. Jag är inne på upploppet med mitt uppdrag, räknar med att vara klar på fredag. Lördag kväll är jag inviterad till middag på Holms Hotell, det är en av grannarna här som har sålt sin hytte – så det blir en avskedsmiddag för oss som bor närmast.

Sen är det lite husligt pyssel, jag vill ju inte lämna hytta utan att det är städat här. Det verkar inte som om någon kommer hit upp förrän snön har lagt sig.

Elvy ringde i går. Hon är just nu på Prince Edward Island, ett par av hennes vänner har sommarhus där. Prince Edward Island – låter det bekant? Green Gables, Marilla och Matthew?

Just det, det handlar om Anne på Grönkulla som hon heter på svenska. Jag älskade de böckerna, min kompis Sarah och jag levde i böckernas "verklighet" under en period, vi var väl tio-tolv år då. Elvy är i Springbrook som ligger nära Green Gables. MEN – Elvy tog mig snabbt ur villfarelsen att jag skulle kunna uppleva det Green Gables som böckerna skildrar. Nu är det ett besökscenter med tivoli och diverse andra ”attraktioner”. En illusion fattigare...

Elvy kan inte hålla sig från Hälsingland, hon planerar att resa dit innan det blir vinter för att hjälpa till att få i ordning huset så hon kan vara där nästa sommar. Det är så roligt att höra hur entusiastisk hon är inför utsikterna att få tillbringa en sommar i sitt föräldrahem. (Och jag tror faktiskt att det blir fler...)

Nu kanske det här låter negativt, men jag börjar känna mig mer och mer splittrad. Jag bor i Ascona och det tänker jag fortsätta med, jag har hytta här på Geilo – där lyckligtvis Rickard är med och tar ansvar för det praktiska och delar på räkningarna, jag har en lägenhet i London som visserligen är utlånad men som ändå kräver lite tillsyn (men den har Robbie hjälpt mig med den sista tiden) och så Elvy i Toronto och förmodligen som sommarboende i Hälsingland några år framöver. Tycker inte ni också att jag skall göra mig av med lägenheten i London? Synpunkter mottages gärna!

Jag känner att jag försummar mina vänner i Ascona-Locarno och inte minst att jag saknar dem och gemenskapen vi har med varandra. Och hur blir det med våra övningshelger nu? David kommer inte att vara hemma så mycket, Yvette jobbar på ett kryssningsfartyg och kommer vi att hålla ångan uppe när två saknas? Jo, det gör vi nog. Dwight har mailat om generalsvalet och samtidigt kommit med ett par sångförslag.

Generalsvalet... ja, det var med blandade känslor som mina mer initierade vänner fick beskedet om vem det blev. Det har varit lite för mycket turbulens i deras värld, Linda Bonds plötsliga sorti, affären Thistle och allt som blivit så uppenbart om hur armén blivit insyltad i Zanu PF - och korrumperad. Och ledningen tiger och hoppas att stormen skall bedarra. Men den kommer nog inte att göra det den här gången. Det finns alldeles för många resursstarka och välutbildade personer inom armén som inte kommer att ge sig förrän korten ligger på bordet. På deras agenda finns också krav på att armén måste reformeras. Det som fungerade på William Booths tid, det fungerar inte idag.

Rickard påstår att det var en kommendör som inte kunde hålla sig till det officiella beskedet kom utan twittrade och meddelade att nu byter man gradbeteckningarna på Cox uniform. :-))

Donnerwetter

Efter några riktigt fina dagar, så kom ovädret. Regn, vind och åska. Just nu vräker regnet ner, men åskan gör ett litet uppehåll. Vi räknar med mer blixt och dunder i eftermiddag – och då kanske strömmen försvinner igen. Det har varit ett par hyttebränder, men ingen här på Geilo. Alla är oroliga när åskan går så här kraftigt, även om det regnar så kan en blixt göra så att torvtaket fattar eld. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett bevattningssystem på taket till min hytte, och nu har jag, trots att det regnat också satt på det ibland i förebyggande syfte. Jag vet inte om det hjälper, men det är vad jag kan göra.

Trots att det varit riktigt fint väder, så har jag jobbat på bra. Det blev en trevlig paus i tisdags eftermiddag, då kom Liv och Jostein på besök. De var här uppe rätt ofta för några år sedan, deras farfar hade en hytte här, som han knappast aldrig använde själv. Sen insåg farfar att han nog borde sälja hytta och vi har inte träffats sen dess. De hade varit två veckor på Kreta tillsammans med några vänner, hade sen bara varit hemma i Oslo och bytt kläder för att tillbringa sin sista semestervecka med en rundtur här i Norge.

Deras vänner hade inte haft så gott om pengar, så hela sällskapet hade bokat flygresan med Ryan Air. Utresan hade väl gått rätt ok, men hemresan hade varit en mardröm. Först så kom inte planet iväg på utsatt tid, och ingen kunde informera om när det skulle avgå. Alla var trötta och när de så småningom skulle gå ombord så började kabinpersonalen bråka om storleken på handbagaget. Ingen hade haft synpunkter på den när de påbörjade resan på Rygge, det var plötsligt fel storlek och det skulle bli en straffavgift på 60€ plus en administrationsavgift för avgiften på 5€ och om de inte betalade omgående så skulle de tillkalla säkerhetsvakterna och de skulle förstås inte komma med planet. De betalade, men fick inte några kvitton. Sen när planet hade lyft, alla var förstås trötta, så började personalens försäljning och den var mycket aggressiv. Passagerare som sov, de väcktes flera gånger under resan när personalen vandrade fram och tillbaka i kabinen för att sälja. Dessutom var planets båda toaletter låsta, ingen fick svar på om kabinpersonalen kunde öppna dem. Jostein sa att det var den värsta flygresa de varit med om. När de kom fram till Rygge, så gick ett par av sällskapet och talade med flygplatsledningen som inte alls verkade förvånade. De sa att Ryan Air hade skärpt till villkoren på vissa punkter, men att det faktiskt är en sak mellan passagerarna och flygbolaget. Däremot var de förvånade över att alla hade fått betala för att handbagaget varit för stort, det borde de ha fått information om ifall det blivit någon ändring. En av dem sa med ett leende att personalen tjänar rätt dåligt – underförstått, de försöker skaffa sig lite extrainkomster. En i sällskapet, som är anställd i något departement, skulle se till att få ett samtal med ansvarig minister så snart det låter sig göras. Och efter att ha hört detta, så blir jag ännu mer övertygad om att jag stannar hellre hemma än reser med Ryan Air. Men jag var förstås helt övertygad redan innan jag fick höra den här berättelsen.

Och nu ser jag förstås fram med spänning vem som kommer att bli Frälsningsarméns nästa general. Fem vita män är kandidater. Rickard hade fått diverse info av Dwight, som känner till dem rätt väl och gillar ett par av dem. Hans stalltips är Swanson eller Knaggs. Jag vet inget om dem mer än att mrs Swanson avviker lite från gängse stil bland kommendörstanterna. Hon ser, för att använda ett gammalt uttryck, faktiskt rätt fräsig ut. Och Pierre har synpunkter.... inte särskilt positiva för att uttrycka det artigt. Och de delas av hans syster....

Oops! Nu börjar åskan mullra igen. Bäst att sluta. Oj, nu kom det en riktigt kraftig smäll. Hoppas jag hinner brygga lite kaffe innan strömmen försvinner.

------
1730
Och så var det klart, André Cox blev general. Ett mycket märkligt val.  Jag undrar vad mina mer initierade vänner har för kommentarer till detta.

Söndag kväll

Efter flera dagar med helt fantastiskt väder, så började det regna vid elvatiden och det ser ut att hålla på hela kvällen. Men det är ok, det har blivit riktigt torrt här nu.

Rickard har rest till Bergen, han skall resa tillbaka till Biel därifrån.  Det ser ut att bli skapligt väder även nästa vecka, så jag blir nog kvar här ett litet tag till. Jag fick ett översättningsjobb i tisdags med deadline 15 augusti. Jag stannar här tills det är klart, här har jag ju arbetsro. Jag märker också att när det är ljust länge på kvällarna, då jobbar jag mera effektivt. Jag är ute på dagarna och tillbringar några timmar på kvällen framför pc:n. Man får inte den där känslan av att ”nu är det kväll och jag skall snart lägga mig” när det är ljust fram till tiotiden.

Elvy är hemma i Toronto igen. Hon stannade kvar i Bollnäs hela tiden, reste hem den 23 juli. Jag befarade ju att hon skulle köpa sitt föräldrahem, men så blev det inte. Bara nästan. Hon har hyrt huset för att kunna vara där nästa sommar och då skall hon bestämma sig om hon vill köpa det. De nuvarande ägarna var nöjda med arrangemanget, det är inte lätt att sälja hus däruppe. Hennes vänner har lovat henne diverse möbler från sina förråd, så att det kan bli beboeligt över sommaren. Sen skulle en av dem sätta upp gardiner och hennes man har lovat att se till huset över vintern. Pusselbitarna faller på plats en efter en.

Marlene skickade en länk till en artikel där man berättade om vad påven sagt till ungdomarna vid sitt besök i Rio. Nu var artikeln på på italienska, så jag kanske inte kan återge texten exakt, men påven ville att kyrkan skulle komma närmare, ut till folket. Han ville att kyrkan skulle befrias från prästerskapets dominans, världsligheten och slutenheten. Han ville att ungdomarna skulle gå ut och ”ställa till det” i församlingarna genom att gå ut på gatorna och tala om sin tro. Under besöket i Rio har han brutit mot en rad av de regler som ingår i Vatikanens protokoll. Även om han är kyrkans ledare, så vittnar det om mod. När jag läste artikeln så tänkte jag ”Francis for general!” När man i en italiensk tidning kallar påven för Francis istället för Papa Francesco, det är en revolution så god som någon och det är väl en general som ställer saker och ting på huvudet som behövs nu. Och vem blir det? Rickard håller fortfarande på Clive Adams, Dwight tror att han är en av de tänkbara kandidater som han tror kan våga förändra ohälsosamma strukturer och... ja, helt enkelt avskaffa den kuria om härskar på 101:an.

Och nu återgår jag till arbetet. Nej, först måste jag nog ha något att äta.  

Lata, varma, soliga dagar!

Vi gör lite nytta ibland, men mest sitter vi ute och läser eller halvsover. Rickard har målat alla fönster utvändigt och jag har städat upp på tomten. Nästa vecka kommer det att bli fint väder, åtminstone fram till fredag eftermiddag. En så lång period med fint väder har vi inte haft på länge häruppe. Det är massor av turister i Geilo, mest tyskar och holländare faktiskt. Olika räddningsteam har varit ute på Hardangervidda och letat efter vilsegångna turister flera gånger den här veckan, så vitt jag vet har allt slutat lyckligt. Sen var det fyra tyska husbilar som kom en sen kväll och ställde sig på infartsvägen där det faktiskt är förbjudet att parkera. Rickard gick dit och sa till dem att de inte fick stå där och då blev det livat - ja, han började faktiskt på svorska och sen på engelska och när de låtsades att de inte förstod, så blev det på tyska. Det är en ful grej som han använder sig av ibland. Men effektiv.

Med så många turister som snurrar omkring, så händer det en hel del olyckor på vägarna och flera husbilar har börjat brinna. Idag dog en basehoppare i Aurland. och en klättrare på Store Skagastölstind i Jotunheimen. De här våghalsarna vet ju faktiskt att det kan gå galet, men inte fotturisterna som varken har fjällvana eller utrustning och lyckas villa bort sig i terrängen. Idag var det ett par i som fick hämtas med helikopter, de hade förirrat sig in i våtmarkerna uppåt Myrdal. Och i morgon är det två år sedan massakern på Utöya.

Nu skall vi ta med oss Birk, grannens hund ut på en promenad. Birk är en vänlig, men livlig vovve. Han har gått tre lydnadskurser. Rickard tror att han har gått samma kurs tre gånger utan att bli godkänd.

Årets kanalfärd är i slutfasen av planeringsstadiet. Det skall bli en vilsam resa Braunston - Oxford tur och retur. Vi blir fem, Regula har bestämt sig för att följa med - och från tidigare är det Pierre, Rickard, Marlene och jag.

Om drygt en vecka samlas High Council. Armévärlden surrar av rykten. Nu är jag ju inte i Lonodn den här gången, det skulle vara intressant att veta vilka som står högst i kurs hos vadslagningskontoren.

Kallt och blåsigt men strålande sol

Nu har jag ägnat mig åt konditionsbefrämjande aktiviteter tillsammans med Cilla, Håkan och Rickard. Cilla och Håkan kom hit onsdag förmiddag, de kom närmast från Laerdal. De hade varit en tur längre norrut, som längst till Åndalsnes.

Onsdag tog vi det lugnt, torsdag gjorde vi en fottur upp på Hardangervidda från Solheimstulen. Vi gick till Ulvelilägret och tillbaka, det tog hela dagen. Har man väl kommit uppför den långa, tunga backen från parkeringsplatsen och är uppe på vidda, så är det lätt terräng där. Vädret var fint, sol och måttlig vind. Ja, det blåser alltid där uppe, mer eller mindre.

Fredag gick vi upp tidigt och körde till Flåm och åkte Flåmsbanan upp till Myrdal och gick sen till Berekvam, där vi hoppade på tåget igen. Vi hade tänkt att gå hela vägen tillbaka, men det blev varmare och varmare ju längre ner i dalen vi kom. När vi var uppe i Myrdal var det nog bara 8-10 plusgrader och rätt hård vind. Som vanligt var det kryssningsfartyg – ett av de stora – och massor av turister i Flåm. Sen var vi uppe vid Stegastein och såg på utsikten, innan vi körde hemåt. Cilla och Håkan hade kört Laerdalstunneln när de kom från Laerdal, så den kunde vi hoppa över den här gången.

Lördag gjorde vi en fottur till. Vi hade tänkt oss att bestiga Hallingskarvet, men det var alldeles för mycket vind för att det skulle vara kul. Den här gången utgick vi från Åan, som ligger lite närmare Geilo än Solheimstulen. Nu vågade vi oss ut på lite mer okända områden på Hardangervidda. Vi gick en omärkt men upptrampad stig upp till en liten sjö, tog oss förbi den, det var riktigt brant men det syntes ändå att vandrare hade gått här före oss, så det gick bra. Vid sjöns västra ände fick vi ta oss över ett rätt sankt område, men vi hade stövlar med oss – Rickard hade varit i det här området en gång tidigare. Sen bytte vi om till kängor och tog oss upp på Falkenuten, 1252 m ö h om man får tro turkartan. Sen var det en bekväm väg (relativt sett) att gå tills vi kom tillbaka till Åan. Det var en riktigt tuff dagsmarsch, men det är ändå kul att testa gränserna.

Söndag var vilodag, men en biltur orkade vi med i alla fall. Vi skulle egentligen bara åka till den högsta punkten på Rv 7 över Hardangervidda där man bl a kan se Hardangerjökulen (eller det som är kvar av den), men hur det nu var så hamnade vi i en av områdets turistfällor, Vöringfossen. Cilla och Håkan hade inte varit där tidigare, trots att de passerat förbi för något år sedan.

För er som undrar vad Vöringfossen är för något, så är det ett 182 meter högt vattenfall. Vattnet tar sig sen ner i en bred och djup kanjon som är början på den branta och dramatiska Måbödalen. Låter namnet bekant, så beror det nog på att det var en hemsk olycka med en svensk buss där på 1980-talet.

Nu på morgonen körde Cilla och Håkan hemåt igen. Håkans pappa fyller 75 på onsdag, så de skulle hem och förbereda en liten fest. Jag tror att de var nöjda, inte minst med vädret. Det har varit soligt och ganska varmt hela förra veckan och även om det ser ut att bli lite mer mulet, så verkar det inte att bli något regn den kommande veckan.

Den här veckan tar vi det nog lugnt, det finns fortfarande fönster att måla och jag skulle nog vilja städa upp lite på tomten också. Vi har lite olika meningar om detta, Rickard menar att det är en naturtomt, men nog vill jag städa undan torrt ris, avblåsta kvistar och annat som vinden fört med sig.

I lördags var det reunion i Alfta. Berit och Maj hade lyckats samla ihop inte mindre än fjorton stycken av deras kamrater. Jag fick ett kort sms igår, Elvy var helt begeistrad över att ha fått träffa så många av sina vänner. Jag kan inte göra annat än förundra mig, och tacka Gud för allt som hänt sedan den 27 april förra året!

Nu blir jag ledsen...

Idag fick Rickard besök av en av sina armévänner, en välinformerad sådan. Samtalet handlade förstås bland annat om det förestående generalsvalet och vad som kan ha hänt eftersom Linda Bond slutade utan förvarning.

Nu börjar det klarna, ja vi vet ju inte allt men vi vet något av det som finns med i bilden. Det handlar om dr Paul Thistle och sjukhuset vid Howard institute i Zimbabwe. Det finns en historia om hur man på olika sätt försnillat delar av bidrag (stora bidrag) till driften av sjukhuset och om hur Paul Thistle, den whistleblower som talade om att inte allt (eller kanske ingenting) stod rätt till fick 48 timmar på sig att lämna sjukhuset för att resa hem till Kanada. Det fanns ingen efterträdare till honom, han skulle bara bort - naturligtvis för att någon eller några högre upp i organisationen skulle skyddas – oavsett att det fanns de högre upp i organisationen som gjort sig skyldiga till något som ingen, ingen organisation med självaktning skulle kunna acceptera.

Patienter lämnades utan läkare, men det brydde sig den armé som använder sig av deviser som ”doing the most good, giving hope today” och ”omsorg om hela människan” inte om. Sjukhuset är på fallrepet och det är klarlagt att människor har dött på grund av att man inte haft någon kvalificerad läkare där. Det finns lager av både medicin och sjukvårdsmateriel som bara står och förfaller. Nu arbetar dr Thistle på ett annat missionssjukhus, men det hjälper inte de patienter som normalt är hänvisade till Howard Institute.

Rickards vän visade oss länkar till tidningar i både Kanada och Zimbabwe som skrivit om detta. Han visste också att kanadensiska organisationer som lämnat medel till driften hade velat träffa Linda Bond. De fick träffa henne en kort stund på en flygplats i Kanada och hon hade snällt uttryckt, inte varit särskilt trevlig mot dem.

Vad är det som händer? Hur korrupt är arméns högsta ledning egentligen? I en organisation som livnär sig på donationer av olika slag kan man inte vara så oerhört sluten som man har blivit. Inget och ingen får ifrågasättas, den som kommer med frågor får svaret att ”det är inget officiellt” eller något liknande och den som framhärdar, den gör man sig av med. Paul Thistle är inte den förste.

Vem kommer att bli general? Blir det en ja-sägare med många vänner bland det korrupta ledarskapet eller en modig person, som påven Fransiskus? Han har redan vänt upp och ner på mycket inom Vatikanen och är öppen med att saker och ting inte sköts i kristen anda.

När någon blir illa behandlad, oavsett var eller vad det är, så minns jag vad som hände mig på den kår i England som jag tillhörde som tonåring. Jag skall inte gå in på detaljer, men alla höll varandra om ryggen. Vår manliga körledare var orsak till det som hände, vår kårledare och vår DC brydde sig inte. Min pappa (som inte var salvationist) skrev ett brev till NHQ, men fick aldrig något svar. Jag slutade att gå till kåren, men lämnade inte armén formellt för det hade känts som om körledaren hade fått rätt. Jag förlorade något som varit viktigt för mig under hela min uppväxt, kamrater, aktiviteter och inte minst trygghet. Jag flydde in i studierna med ännu större energi, vilket jag ändå kan säja att jag haft nytta av senare i livet. Jag hade mormor och hennes lilla församling att luta mig mot och det var inte förrän mormor var borta och jag kommit till Schweiz som jag av en ren slump ? stötte på en salvationist, Lisa som sedan, tillsammans med sin stora familj fått betyda mycket för mig. Sen hamnade jag - var det också en slump ? - vid samma bord som två exsalvo på en fullsatt uteservering när jag var ny i Ascona. Det var David och Pierre som valt att lämna armén när de blev ett par. David har sagt så här någon gång ”You can take a man out of the Army; but it is far more difficult to take the Army out of a man”.

Det är kanske därför jag bryr mig så mycket om vad som händer just nu.

Hälsingland, gitarrspel och Geilo.

Nu sitter jag här i Geilo och regnet vräker ner, en högst oväntad åskskur. Annars ser det ut att bli riktigt fint väder de närmaste dagarna, ja kanske hela veckan.

Jag reste från Söderhamn halv tio igår, Elvy körde mig dit och jag var framme här med kvällståget. kvart i åtta. Jag är förvånad över att det gick så smidigt. Rickard reste hit direkt efter kongressen i Oslo och han målar fönster på utsidan – när vädret så tillåter.

Vi fick några riktigt trevliga dagar i Hälsingland, vi var bland annat uppe i Ljusdal och Järvsö en dag, var i Söderhamn och ute vid kusten och så hann vi med ett besök i Dalarna, Orsa, Mora, Leksand och Rättvik på en dag. Vi startade redan klockan åtta och var tillbaka i Bollnäs vid elvatiden på kvällen – det är tur att det är ljust så länge! Vi körde 40 mil den dagen och hade tur med vädret.

Sen blev Elvy via Berit, som vi träffade på Träslottet, kontaktad av Maj, som var en av dem som Elvy hängde ihop med när hon växte upp. Vi blev hembjudna till henne en eftermiddag och det blev en fantastisk eftermiddag och kväll, vi var inte tillbaka i Bollnäs förrän efter midnatt. Elvy och Maj hade inte träffats sedan 1964, det var de helt säkra på för då reste Maj till Halmstad för att arbeta. Hon blev kvar där till för fem år sedan, och vad jag förstod så var hon inte den enda av Elvys kamrater som hade återkommit till hembygden, åtminstone som sommartorpare..

De hade så mycket att prata om – jag sysselsatte mig till att börja med att gå en långpromenad med Majs hund, en charmig historia som (om jag nu minns rätt) hade en spaniel till mamma och en blandning av portugisisk vattenhund och bordercollie till pappa. Men när myggen kom så höll jag mig inne tillsammans med damerna och fick mig en del mycket intressanta historier till livs. Livet i kapellet (eller rättare sagt utanför) hade nog varit rätt livat för ungdomarna. Nej Elvy, jag tänker inte återge något av det här!!!

Men däremot, så måste jag berätta vad som hände vid åttatiden, när smörgåsarna var uppätna och teet var urdrucket. Då hämtade Maj en liten pärm med handskrivna sångtexter. De läste och skrattade och mindes många roliga saker från sin tid som gitarrsysterwannabees. En del sånger var från det att de var riktigt unga och när de bläddrade fram en sång, så skrattade de så tårarna rann och klarade inte av att förklara vad det var som var så roligt. Men då fick jag pärmen och Maj pekade på en vers. Den började ”O hur sällt att i unga åren som lamm få beta med de äldre fåren...” Och då förstod jag ju.

Sen gick Maj och hämtade två gitarrer och gav Elvy den ena. Hon protesterade men Maj sa att spela gitarr, det är precis som när man lärt sig cykla. Det kan man livet ut. Och så fick jag sitta där och se Maj och Elvy traktera gitarrerna och sjunga sin ungdoms sånger. En hel del av dem kunde jag också. Mormor lärde mig en hel del av den traditionella frikyrkliga sångskatten.

”Att vara ung, jag det är stort att vara frälst dock större är, att vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.” Men jag hade aldrig hört verserna till den. Det blev faktiskt en oförglömlig kväll, vi sjöng och allt eftersom kvällen led så trillade ackorden på plats för Elvy. ”Du får köra,” sa hon när vi skulle tillbaka till hotellet. Jag har så fruktansvärt ont i fingrarna”.

Elvy följde inte med ner till Uppsala, hon har förlängt sin vistelse i Hälsingland med minst två veckor, men den 25 juli måste hon vara hemma i Toronto igen. Det fanns fler gamla vänner som ville träffa henne och Berit och Maj planerar för en reunion.

Elvy och jag är eniga om att det är många pusselbitar som har fallit på plats, inte minst nu när vi ”lagt pussel” i Hälsingland. Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men det finns mail och Skype.

Men åter till Geilo. Jag frågade Rickard vad han tyckte om kongressen och han sa att han hade önskat att det varit lite mer traditionell Frälsningsarmé, det var ju ändå ett 125-årsjubileum och att en del av mötesplaneringen varit rörig. Han tyckte att höjdpunkten var predikan söndag förmiddag. Sen är han lite bekymrad över att uniformsbärandet blir mer och mer slarvigt. Ingen slips och skjortan hängande utanpå byxorna och alldeles för mycket smycken till uniform. I Rickards värld är det ordning och reda som gäller. (Rickard är väldigt stilig i uniform!)

På onsdag kommer Håkan och Cilla hit, och vi skall – om vädret tillåter både ta en tur upp på Hallingskarvet och en dagstur ut på Hardangervidda. Sen får vi se om de har några intressanta saker att berätta om det stundande generalsvalet. Dwight håller oss underrättade via mail om han får reda på något med substans. Rickard hoppas på Clive Adams. Men det gör väl alla i Norge, det är väl det närmaste en norsk general man kan komma.