Loggbok dag 3 Norr om Banbury – Lower Heyford

När jag skulle publicera gårdagens inlägg, hade vi ingen datakommunikation. Som tur är, så skriver jag i först i Word, så resultatet av mina ansträngningar är sparat. En stund funderade jag på att försöka skriva ett mer koncentrerat inlägg och publicera det via Pierres smartphone, men jag gav snart upp, det var för krångligt och dessutom finns det varken å,ä eller ö... Men nu verkar allt vara ok, så jag lägger ut min redogörelse för torsdagens aktiviteter nu.

torsdag

Vädret: molnigt, svag vind och lite regn nu på kvällen. +18 som mest. Regnmätaren registrerade 0,6 mm.

Nästan full english (bacon och juice var slut och det rostade brödet var ransonerat till två skivor per person) och Rickards tur att ha andakten. Sen körde vi den sista biten in till Banbury och provianterade, det började bli rätt tomt i våra förråd. Vägen in till Banbury var inget vidare kul, det var industrier och trista bostadshus, stan verkade inte vara så mycket roligare den heller. Det fanns i alla fall ett stort shoppingcenter nära kanalen så vi fyllde på matförråden. ”Nu när vi köpt mat kommer vi säkert att passera många byar med trevliga små pubar med utmärkt kök,” sa Pierre. När vi lämnat staden, så återkom det bulliga, gröna landskapet igen. Vi kom fram till en plats med en liten marina, (närmaste större plats hette Aynho) och där fanns det en trevlig pub ”Great Western” som hade en massa gamla järnvägsprylar i inredningen – och god lunch. (Vad var det jag sa, kommenterade Pierre.)

 Sen fortsatte vi till Somerton, som verkligen var en stor by, inte en liten stad. På väg dit underhöll vi de få båtar som vi mötte med sång. ”I´m bound for Caanans shore...” Vi tog en promenad i Somerton och efter fika så fortsatte vi - med mera sång - till Lower Heyford, där vi gjorde dagens andra pub-besök. Byns pub hette The Bell Inn och där var det riktigt trevligt, så vi blev kvar tills klockan var tio och sen flyttade vi oss ett litet stycke utanför byn där vi nu moorat för natten.

Loggbok dag 2 Claydon – norr om Banbury

Vädret: mulet hela dagen, så gott som vindstilla och som mest +16. Mellan tre och fem på eftermiddagen kom det några högst måttliga regnskurar. Regnmätaren registrerade 1,1 mm.

Vi startade med full english, Marlenes tur att ha morgonandakten. Det är en viktig tradition, jag tror ingen av oss skulle tycka att dagen började rätt utan den. Inget märkvärdigt, man läser och säjer det som man själv vill och så ber vi Gud välsigna dagen och se till att vi inte råkar ut för några obehagligheter.

Det var många slussar på väg mot Banbury och vi fick vänta drygt en timma på ett ställe där de jobbade med att rätta till en slussport som det var något fel på. Då muntrade vi upp de som jobbade med sång. Förutom slussarna, så är det en hel del lyftbroar som vi själva får manövrera. En del är försedda med nyare maskineri, andra är gamla och här gäller det att ta i ordentligt. Men vi har inte bråttom, det här är tänkt att bli en vilsam resa, utan stress. Vi tog en promenad till Little Bourton, en mysig by där byborna synbarligen tävlade om att ha de vackraste rabatterna och när vi gick tillbaka till båten så fick vi sällskap av en trevlig blandrashund. Han gjorde helt klart för oss att han brukade få någon liten belöning för att han sett till att vi kom helskinnade tillbaka till båten. Han fick en liten korv och en kaka och sen skulle han säja adjö till alla och när den proceduren var avklarad så kilade han iväg tillbaka till byn. Det var definitivt en intelligent hund – som också hade en icke föraktlig social talang.

Vi fikade, fortsatte på kanalen, moorade och när det var uppehåll tog vi en tur genom snårskogen och tittade på River Cherwell, som går ganska nära kanalen, körde en bit till och upptäckte att omgivningarna när vi närmade oss Banbury började bli allt mer trista. Men strunt i det, vi moorade och åt middag i båten. Idag var det jättegoda djupfrysta piroger och så sallad till. (Nu gäller det att proviantera i morgon!) Och så var det sång, ledd av Pierre. David har trimmat honom på gitarr, men det får bli sånger utan alltför avancerade ackord...

Loggbok dag 1 Braunston - Claydon

Vädret: kylig men solig morgon, mitt på dagen mulnade det på men då blev det ganska varmt, +18. Det kom några regnstänk under eftermiddagen. Svag nordvästlig vind.

Vi startade tidigt, men lade en god grund för dagen med en ”full english” och morgonandakten som Pierre levererade. Den helt slussfria delen av Grand Union tog oss till Napton, där den ”riktiga” South Oxford Canal börjar. Vi klarade av de sju slussarna vid Napton on the Hill och sen blev det fikapaus. Vi behövde inte vänta i någon av slussarna, det var t o m bara att köra rakt in i tre av dem! Landskapet var kuperat, grönt, lummigt och vackert, men utan några särskilda sevärdheter. Det är nog de här omgivningarna som man sjunger om i Jerusalem – ”In Englands green and pleasant land”.

 Vi såg många kor längs kanalen, svartvita, röda och cremefärgade och i en hage gick det några ston med årets föl. Vi passerade Marston Doles, en liten by som förmodligen delvis livnär sig på kanaltrafiken. Sen var det en ”cutting” vid Fenny Compton. Enligt guideboken så hade man för det mesta låtit kanalen ta vägen runt om kullarna, men vid Fenny Compton fick man gräva sig ner ett stycke. Det blev som en vacker, grön tunnel. Kanalen slingrar sig extremt mycket, vi har sett kvarnen och kyrktornet i Napton on the Hill i alla tänkbara vinklar och riktningar.

Vi stannade till vid Wormleighton, en by som låg ett stycke från kanalen och tog en promenad dit. Den gav ett väldigt speciellt intryck, det kändes nästan som om det var privat område. Vi beundrade Wormleighton Hall på avstånd. Herresätet beboddes en gång av familjen Spencer (Diana, ni vet...) men brändes ner under inbördeskriget på 1600-talet och då flyttade Spencers till Althorp, där man fortfarande residerar. Sen moorade vi strax norr om Claydon, strax innan nästa rad av slussar. Vädret hade varit fint hela dagen, men det låg mörkgråa moln i väster, så vi avstod från att leta reda på någon pub (om det nu fanns någon i Claydon) och åt medhavd grillad kyckling, salsa och potato wedges till middag. Sen satte vi oss och gick igenom vår planerade rutt, kollade sevärdheter längs vägen (det finns inte särskilt många) och nu är det nog bara jag som fortfarande är vaken... Jag skall stänga laptopen tyst och släcka lampan över sängen (kojen heter det väl på sjömansspråk) och ljudlöst åla mig ner i sovsäcken.

Framme i Braunston

Rickard fick ta sig från Biel till Zürich på egen hand och vi andra,    d v s Regula, Marlene, Pierre och jag lämnade Locarno klockan sex. När vi kom till London regnade det riktigt rejält och det var rätt kyligt. På väg upp mot Northampton så avtog regnet. Minibuss väntade i Northampton – först fick den köra oss till en supermarket för att proviantera och sen tog det knappt en halvtimma till Braunston. Vi var här strax efter fem och då tittade solen fram. Räknar man tiden från Locarno, så var det en resa på elva timmar, vilket jag tycker är ganska bra.

Nu har vi varit och ätit på Admiral Nelson och det är faktiskt sängdags nu – det har hänt mycket idag. Den här gången får vi tre tjejer sova i den bakre delen av båten och Rickard och Pierre får snarka ikapp i fören, på de båda sängsofforna vid matbordet. 

I morgon kastar vi loss!

Resklar!

Jag känner mig sysslolös och kanske också lite rastlös. Allt är klart för morgondagen. Packningen, axelväskan med biljetter, pass och pengar hänger tillsammans med jackan i hallen, telefonen står på laddning (och det finns en lapp på ytterdörren ”glöm inte telefonen”) huset är städat (någorlunda) det finns ingen mat i kylskåpet som kan bli förstörd och jag har laddat min kaffebryggare och gjort en smörgås (måste ha något att komma igång på i morgon), två väckarklockor är riggade, en på 0445 och en på 0450. Pierre sover hos Regula och han hämtar först mig och sen Marlene – vårt tåg går från Locarno 0603. Sen tar Leo hand om Pierres bil och kör hem den. Ni förstår att vi är välorganiserade – men så gäller det ju att komma i tid till flygplatsen, vi skall ju till Zürich. Det är så kul med Marlene, hon jobbar ju på resebyrå och är dessutom en välorganiserad person och när vi skall göra något tillsammans, så är allt väl förberett och brukar fungera alldeles utmärkt.

Idag samlades vi hos Regula klockan elva. Det kändes skönt att vara i den här lilla kretsen, även om vi saknar David och Yvette. Sen åt vi lunch tillsammans, tog en promenad uppe på Monte Verita och satte oss sen ner och gick igenom vår resplan. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, men är man i England så får man bara räkna med att långtidsprognoser inte är helt tillförlitliga. Men vi har haft rätt bra väder när vi varit ute tidigare. Sen började vi försöka reda ut hur många gånger vi varit ute på kanalerna och det bör vara sex gånger. Det har varit lite olika ”besättningar” - jag har varit med fem gånger. De turer som jag minns mest av är Llangollen Canal och vår nästan månadslånga resa förra året.

Men min favoritkanal är den slussfria Ashby Canal där jag bara hoppas på att den blir helt restaurerad i min livstid. Man hade gjort upp en bra plan om hur kanalen skulle gå genom Measham – och sannolikt bli en attraktion och inkomstkälla för den lilla staden, man planerade också för en marina med vinterförvaring av båtar i närheten. Nu har en grupp i Measham börjat ifrågasätta inte bara de aktuella planerna, utan också om det överhuvud taget är nödvändigt att knyta samman den södra delen av kanalen med den restaurerade sträckan uppe vid Moira. Man talar om att kanalen skall gå över ”uråldriga fält” - den skall i själv verket gå vid sidan av fältet, intill snårskog som ingen bryr sig om och man talar om oreglerad inflyttning till Measham, d v s hit kommer det nytt folk som inte bott i Measham i 3-4 generationer. Berörda myndigheter har redan slagit fast att man har rätt att återskapa kanalen eftersom det mesta av marken tagits i beslag av bönderna när kanalen inte kunde användas längre – men fortfarande ägs marken av kanalbolaget. Inne i Measham har man olovandes byggt på en del av den gamla kanalen, men där finns det mark för en lämplig sträckning där det varit en järnväg, nu nedlagd sen många år. Men det finns väl alltid bakåtsträvare för vilka varje förändring är ett hot. Att förändringen inte medför något negativt för miljön och att den skapar arbete och turistinkomster, det väljer man att bortse ifrån.

På tal om Ashby Canal så passerar den Bosworth Battlefield där man trodde att Rickard III stupade. Nu har man bestämt sig för att han stupade en dryg mile väster om den tidigare välbesökta platsen med minnesstenen. Stenen är borttagen och de moorings som funnits i anslutning till besökscentret (som fortfarande finns kvar) har tagits bort och det är tydligen lite allmänt kaotiskt kring ägandeförhållanden o s v. Marken har upplåtits av en bonde, men nu när den har förlorat sin ”heliga” status så vill hans arvingar ha tillbaka marken igen. Den som äger marken där stenen rätteligen skall stå är inte så trakterad av att få dit turister. Man har gjort noggranna undersökningar för att finna den rätta platsen och det var när man bl a hittade ett silverspänne i form av ett vildsvin som man kunde säja ”här var det”. När vi var där 2009, så var det fältet på andra sidan kanalen (från besökscentret räknat) som var den mest troliga platsen, eftersom man hittat svärd o s v där.

Nej, nu är det nog tid för mig att gå till sängs, det blir en tidig morgon och en lång dag som vi har framför oss.

Mission accomplished!

För en liten stund sedan skickade jag iväg mitt uppdrag. Jag hade räknat med att vara klar för ett par dagar sedan, men den envisa förkylningen ställde till det. Nu har den gått över - om man undantar att det tar lite tid att rensa upp i halsen på morgonen. Men på måndag är jag fit for fight igen - det behövs eftersom vårt tåg avgår från Locarno tre minuter över sex på morgonen.

Jag har redan lagt fram allt jag skall ha med mig, det gäller verkligen att tänka sig för vad man tar med. Det finns inte så mycket plats på båten, men vi måste också vara beredda på alla slags väder. Man behöver däremot inte ta med finkläder, är man bara hel och ren så är det ok även på de pubar som har en restaurangdel.

Vi skall träffas hos Regula på söndag och förutom att vi har vårt "holiness meeting" så skall vi gå igenom vår tänkta färdplan. Det var ett tag sedan vi samlades på söndagarna och det känns på sätt och vis skönt att saker och ting är på väg att "normaliseras".

David är i Tibet, han har mailat och berättat om de märkliga saker han fått att äta och om sängar på de bättre hotell där teamet bor som är samma storlek som en s k juniorsäng. En tysk forskare som är med i teamet är 202 cm lång och det har inte varit helt okomplicerat att få personalen att lösa det här med säng till honom. Nu är de inte i Lhasa, utan i en stad i västra Tibet som heter Xigaze. Sen hoppas de få resa norrut från Lhasa med världens högst belägna järnväg, men det är en del administrativt krångel eftersom delegationen består av sex olika nationaliteter. Men visst låter det spännande!

Förkylt

När jag skrev mitt senaste inlägg här, så kände jag att det kliade i halsen och när jag vaknade på söndagsmorgonen så var jag riktigt rejält förkyld. Det är lite märkligt att råka ut för sådant mitt i sommaren – och dessutom blir jag rätt sällan förkyld. Men nu börjar jag känna mig rätt okej. Jag har levt som en eremit och undvikit mina vänner, ville inte att de skulle bli förkylda till vår kanalfärd. Vi reser till England nästa måndag och planerar att vara ute med båten tio dagar.

Jag har försökt att jobba på så gott det har gått med hjälp av nässpray och Pamol men jag ligger lite efter så nu gäller det att hinna ikapp. Jag har deadline den 7 sept, men hade räknat med att vara klar några dagar tidigare.

Mer blir det inte, för jag har faktiskt inget mer att skriva om just nu. Jag skall fixa en kopp te med honung och sen sätter jag igång och jobbar.  

Uppdatering

De sista dagarna har vi haft både regn och sol och nu på eftermiddagen drog det ihop sig till regn och åskan mullrar någonstans rätt långt borta. Men det gör inget, för jag fick ett uppdrag i tisdags, och det skall vara klart senast den 7 september, idag började jag jobba vid elvatiden och har hållit på tills nu. Det kommer att bli en hel del regn nästa vecka också, så jag lär nog bli klar i god tid – dessutom så reser vi till England för årets kanalfärd den 9 september.

Regula kom hem i onsdags, Pierre kommer i kväll och Marlene i morgon eftermiddag. Sen känns det inte så ensamt längre... David däremot, han kommer att lysa med sin frånvaro fram till slutet av september. Han håller till i Asien nu; Nepal, Tibet och Mongoliet och efter den rundturen är det en konferens på Taiwan. Sen skall han hålla sig hemma och bearbeta materialet under hösten - innan det bär iväg till Afrika...

Jag läste på arméns hemsida att verksamheten i Chur nu fått status av kår. Då kollade jag hur långt det är till Chur. Det var 142 km och då kör man via San Bernardino. Vi har precis lika långt till kåren i Sierre och då får man köra via Simplon. Sen är det Luzern, 165 km och då kör man via St Gotthard. Söderut är det Milano och dit är det ”bara” 120 km. Så vi befinner oss i det avseendet långt från all ära och redlighet. Så det är som det är, men nog kan jag/vi tänka oss att ta oss till Chur någon gång. Det är som Rickard säjer, övar vi in ett par sånger på tyska och franska, så kan vi nog vara välkomna på många ställen. Men jag tycker att det är svårt att sjunga på tyska och faktiskt ännu svårare att sjunga på franska. Rickard håller på och försöker samordna våra kalendrar för hitta tid för höstens första övningshelg.

Sen jag kom hem igen, har jag försökt att uppdatera mig på vad som hänt här. Det har varit flera inbrott i området häromkring och man klagar på att larmföretagens vakter inte hinner fram tillräckligt snabbt – vilket jag har en viss förståelse för med tanke på hur ”gatunätet” här ser ut. När jag var ny här, så hände det faktiskt att jag både körde och gick fel när jag skulle hem. Sen har det varit massor av bilolyckor, men det tillhör semesterperioden här med all trafik som skall genom Ticino. Mer remarkabelt är att det varit så många fordon som fattat eld under färd. Det gäller inte bara Ticino utan hela Schweiz, Österrike och norra Italien. Kombinationen mycket höga temperaturer och långa uppförsbackar gör att långtradare, bussar och personbilar fattar eld, och det lär oftast bero oljeläckage och dåligt rengjorda motorer. Det har varit flera räddningsinsatser på Lago Maggiore för vattenskidåkare, olyckshändelser och drunkningstillbud. Politiken har semester och det mest spännande på den fronten är väl att man utlyst en tävling om en ny nationalsång för Schweiz. Den nuvarande låter som en långsam gammaldags psalm trots att den är relativt ny. I idrottssammanhang spelar man en något snabbare version, jag har hört att olympierna krävde det vid något OS.

Och sen är det inte så mycket mer att berätta just nu.

Hemma igen och solen skiner!

Hemma igen – i ett varmt och soligt men tomt Ascona. Tomt? Nej, det finns gott om folk här. Igår såg jag tre tyska turistbussar parkerade helt regelvidrigt inne i centrum och en stor grupp amerikaner (det både hördes och syntes) kom med båt in till piazzan. Så folktomt är det inte. Men Marlene är uppe i Goms, Regula i Solothurn, Pierre i England och David är i Nepal. Jo jag är avundsjuk på honom, även om det är en jobbresa.

Jag ringde Rickard i torsdags, han var på väg till Dordogne tillsammans med Lotta och Dwight och Lisa och Robbie är i England. Och då kände jag mig ännu mer ensam. Vi, d v s David, Pierre, Marlene och jag har haft planer på att åka till Dordogne i flera år nu, men det har inte blivit av. Så här satt jag ensam och ringde till Leo igår. Telefonsvar, ringde Stephan som var i Milano tillsammans med Julia. Men jag får försöka att sysselsätta mig själv.

Jag hade räknat med att vara hemma vid femtiden i onsdags, men avresan från Gardermoen blev försenad, det var något problem med luftkonditioneringen i kabinen och sen missade jag direkttåget kvart i fyra med några minuter så jag var inte hemma förrän vid åttatiden. Ganska trött faktiskt, för jag är inte så bra på att vänta, annars har jag nog rätt bra tålamod.

Det är i alla fall skönt att vara hemma igen. Huset var skinande rent efter att Diana och Yves har bott här tre veckor. De lämnade ett brev där det stod att de hade allvarliga funderingar på att flytta tillbaka hit. Zürich är, trots bättre karriärmöjligheter, ganska trist. Jag fick ändå ta itu med den livsfarliga uppgiften att snygga till lite på den branta tomten, det har tydligen varit en del kraftiga åskväder med nedfallna och kringflugna blad och grenar.

Men idag skiner solen, det är +25 och lite lagom bris. Jag känner mig faktiskt väldigt ledig. Jag tror att jag skall trösta mig med en god lunch på La Casetta som har en stor terrass och sitta där och se ut över sjön. Det är gångavstånd, så jag kan med gott samvete ta ett glas vin till maten. Dags att byta om och fixa till ansiktet lite....

Det roligaste kommer sist!

Nu har jag bestämt mig, jag reser hem på tisdag. Eller rättare sagt, jag reser till Oslo tisdag eftermiddag och bör vara hemma vid femtiden på onsdag. Jag är inne på upploppet med mitt uppdrag, räknar med att vara klar på fredag. Lördag kväll är jag inviterad till middag på Holms Hotell, det är en av grannarna här som har sålt sin hytte – så det blir en avskedsmiddag för oss som bor närmast.

Sen är det lite husligt pyssel, jag vill ju inte lämna hytta utan att det är städat här. Det verkar inte som om någon kommer hit upp förrän snön har lagt sig.

Elvy ringde i går. Hon är just nu på Prince Edward Island, ett par av hennes vänner har sommarhus där. Prince Edward Island – låter det bekant? Green Gables, Marilla och Matthew?

Just det, det handlar om Anne på Grönkulla som hon heter på svenska. Jag älskade de böckerna, min kompis Sarah och jag levde i böckernas "verklighet" under en period, vi var väl tio-tolv år då. Elvy är i Springbrook som ligger nära Green Gables. MEN – Elvy tog mig snabbt ur villfarelsen att jag skulle kunna uppleva det Green Gables som böckerna skildrar. Nu är det ett besökscenter med tivoli och diverse andra ”attraktioner”. En illusion fattigare...

Elvy kan inte hålla sig från Hälsingland, hon planerar att resa dit innan det blir vinter för att hjälpa till att få i ordning huset så hon kan vara där nästa sommar. Det är så roligt att höra hur entusiastisk hon är inför utsikterna att få tillbringa en sommar i sitt föräldrahem. (Och jag tror faktiskt att det blir fler...)

Nu kanske det här låter negativt, men jag börjar känna mig mer och mer splittrad. Jag bor i Ascona och det tänker jag fortsätta med, jag har hytta här på Geilo – där lyckligtvis Rickard är med och tar ansvar för det praktiska och delar på räkningarna, jag har en lägenhet i London som visserligen är utlånad men som ändå kräver lite tillsyn (men den har Robbie hjälpt mig med den sista tiden) och så Elvy i Toronto och förmodligen som sommarboende i Hälsingland några år framöver. Tycker inte ni också att jag skall göra mig av med lägenheten i London? Synpunkter mottages gärna!

Jag känner att jag försummar mina vänner i Ascona-Locarno och inte minst att jag saknar dem och gemenskapen vi har med varandra. Och hur blir det med våra övningshelger nu? David kommer inte att vara hemma så mycket, Yvette jobbar på ett kryssningsfartyg och kommer vi att hålla ångan uppe när två saknas? Jo, det gör vi nog. Dwight har mailat om generalsvalet och samtidigt kommit med ett par sångförslag.

Generalsvalet... ja, det var med blandade känslor som mina mer initierade vänner fick beskedet om vem det blev. Det har varit lite för mycket turbulens i deras värld, Linda Bonds plötsliga sorti, affären Thistle och allt som blivit så uppenbart om hur armén blivit insyltad i Zanu PF - och korrumperad. Och ledningen tiger och hoppas att stormen skall bedarra. Men den kommer nog inte att göra det den här gången. Det finns alldeles för många resursstarka och välutbildade personer inom armén som inte kommer att ge sig förrän korten ligger på bordet. På deras agenda finns också krav på att armén måste reformeras. Det som fungerade på William Booths tid, det fungerar inte idag.

Rickard påstår att det var en kommendör som inte kunde hålla sig till det officiella beskedet kom utan twittrade och meddelade att nu byter man gradbeteckningarna på Cox uniform. :-))