Nu är jag i Uppsala.

Jag kom till Uppsala vid fyratiden. I Zürich var det försommar och här är det vår med skir grönska, buskar och träd som just håller på att spricka ut. Jag var så trött på att sitta stilla så Elvy och jag gick en tur längs Fyrisån och runt domkyrkan och slottet och nu har vi ätit middag. Det blev lax med ”kryddtäcke”, gratinerade potatisrosor och diverse primörer.

Vår ”konsert” blev mycket uppskattad och jag tycker nog att alla våra sånger lät riktigt bra.

Vi började med Jesus Folk, Lisa presenterade oss och sen berättade Dwight om vår resa och hur kören hade växt fram från odisciplinerad allsång och djärva försök att sjunga barbershop till vad den är idag. Dwight hade gjort i ordning ett bildspel och vi sjöng våra ”båtsånger”. Sen sjöng vi våra andra sånger och Pierre fick förstås sjunga If the Spirit says go. När vi blev avtackade så blev vi tillfrågade om vi kunde sjunga Jesus folk en gång till och då sa Dwight att det var under förutsättning att de sjöng med i refrängen. Så det blev riktigt bra tryck i lokalen, trots att det var lågt i taket där, till slut stod vår publik upp och sjöng med. Vi höll på i en och en halv timma och vi fick mycket positiv respons efteråt, det var riktigt roligt, inte minst för Diana och Yves. De andra åkte sen med till Biel för att övernatta där. Jag fick skiljas från dem för att åka till Zürich, jag skulle ju ta planet hit till Uppsala vid lunchtid idag.

I morgon skall Elvy till Bilia och prata Volvo, hon har redan varit och provkört en modell som heter XC60. På eftermiddagen kommer en inredare och ser på våningen, efter moget övervägande så har Elvy bestämt sig för att ta professionell hjälp, inte minst därför att hon vill tillbringa sommaren uppe i Hälsingland. Då är det en fördel om våningen är beboelig när hösten kommer.

Och det blev inget med mitt bilköp. Jämfört med min Santa Fe, så kändes Outlandern väldigt baktung. Bilbyte får bli ett höstprojekt, när vi kommer hem från vår kanalresa.

Vi kanske åker till Stockholm på tisdag, det beror på vädret. Sen är det valborg och första maj och på fredag hade Elvy tänkt att vi skulle inhandla lite av livets nödtorft (kaffemaskin och balkongmöbler). 

Nya vänner!

David körde ner till Lugano och hämtade Jennifer och Nigel på förmiddagen och sen körde de runt i Locarno och när det var dags för lunch så kom de hit medförande pizzor. Vi tog en promenad på Monte Verita och David levererade en livfull skildring av vad som hänt där en gång i tiden. Därefter våldgästade vi Regula för en kopp kaffe och sen tog David med dem på en promenad i gamla stan. Pierre, som just nu jobbar vid Verzasca Dam, tog ledigt vid lunch och åkte hem och lagade middag istället. Det är förresten Pierres sista uppdrag, han är ledig tills han åker iväg till Norge om två veckor.

Verzasca Dam är alltså den 22o meter höga fördämningen vid Lago di Vogorno, berömd för att den figurerar i inledningen av James Bondfilmen Golden Eye och för att när den var just färdigbyggd så började en oförklarlig seismisk aktivitet vid dammen. Man fick panik, tömde sjön och den seismiska aktiviteten upphörde och inget hände när man fyllde på sjön på nytt. Men det har sedan dess varit seismisk aktivitet vid ytterligare ett par tillfällen. Dammen ligger så nära tättbebyggt område nära Lago Maggiores östligaste del, att den övervakas extra noga. Skulle den brista så är katastrofen ett faktum.

Vi var alla bjudna på middag uppe i Orselina och det blev en improviserad, men jättetrevlig tillställning. Jennifer och Nigel Johnson har haft ett företag i Albany som de nu har sålt till någon större koncern och deras hem där ligger ute till försäljning. De hade jobbat med formgivning av förpackningar och då hade de naturligtvis mycket att prata med Julia, Leo och Stephan om. När vi skildes åt, så sade de att det kändes nästan som om de redan hade flyttat hit. Nu hade de bokat en resa till Rom idag, men räknade med att komma tillbaka hit och ta reda på lite mer om hus här i slutet av nästa vecka..

Oväntade roliga möten.

Igår hände det något kul. David var i Lugano och när han uträttat sitt ärende passade han på att äta lunch. Det kom in ett par där som jobbade hårt med att försöka tala italienska med servitören när de gjorde sin beställning. Medan de väntade på maten så ringde Davids mobil, det var Pierre och de bytte bara några ord på engelska. Då kom mannen fram till Pierre med menyn och sa ”jag hör att ni talar engelska, kan ni berätta för oss vad det är vi har beställt. Min fru är orolig för att det är kanin”. David kunde försäkra honom om att det inte var kanin utan en rätt med kyckling och fänkål. Sen flyttade han över till deras bord och då berättade de att de kom från Albany och just hade sålt sitt företag och funderade på att flytta till Schweiz. Mannens förfäder hade flyttat tilll USA från Genèvetrakten i början av 1900-talet och hans fru hade förfäder som kom från Tyskland. ”Så vi känner oss om européer”, sa mannen. De ville förstås veta hur det var att bo i den här delen av Schweiz. De hade redan besökt områdena kring Genèvesjön och hade snabbt kunnat konstatera att där var det lite väl dyrt att slå sig ner. De var först och främst ute efter att byta klimat, de var tydligen rätt uppgivna efter de senaste vintrarnas snökaos i nordöstra USA.

David berättade hur det var att bo i Ticino och att huspriserna här ligger lågt jämfört med sydvästra hörnet av Schweiz och att det faktiskt var lite lägre priser i Locarnoområdet än i Lugano. Och så erbjöd han dem att komma med på en rundtur häromkring, vilket de skall göra idag. Sen är vi inbjudna på middag uppe i Orselina, David tyckte att det kunde vara trevligt för dem att träffa andra ”invandrare” här.

Nu är påsken över för den här gången.

Vi har haft en vecka med mycket regn och rätt blygsamma temperaturer. Som tur var, så blev det uppehåll och solsken påskdagens morgon och förmiddag. Då var vi uppe i en bergsby på den italienska sidan av sjön där man klockan sju på påskdagsmorgonen uppför ett spel om den öppna graven och sen bjuder man på bröd och vin - men det är inte någon symbolisk nattvard som jag förstår det - och därefter är det mässa utomhus. Det var några år sedan vi senast var där och numera har det här blivit en riktig turistattraktion. Vi förväntas sen skänka en slant som tack för förtäringen och det är lite kul, de har hängt upp en gryta i en trefot så det är lite julgryta över arrangemanget. Eller påskgryta.

Vi körde härifrån halv sex, och tur var nog det, för det var inte lätt att finna en parkeringsplats för bilen. Det var många som hade kommit dit i husbilar och övernattat. Själva spelet är inte så märkvärdigt, man har en plats där det finns en liten naturlig grotta i bergväggen och en stor sten som råkar finnas alldeles intill och så följer man bibelberättelsen troget men omger den med mycket sång.

Det är alltid problem med parkering när det är något som händer uppe i bergsbyarna. Utrymmet för parkeringsplatser är av naturliga skäl högst begränsat och många bilar hänger nästan ut över vägkanten. Jag skulle aldrig våga parkera så.

När vi köat oss ner från berget, så åkte vi upp till Orselina och åt frukost i det fria. Utsikten över sjön från D&P:s hus är makalös och huset ligger så högt upp att man inte märker diset nere vid vattenytan.

För en del år sedan, när en av etapperna i cykeltävlingen Tour de Suisse gick via Grimselpasset, så hade åskådarna parkerat på vägrenen vid ett stup och då gav marken vika och ett halvdussin bilar trillade ner, djupt ner. I år startar Tour de Suisse den 14 juni med ett individuellt lopp i och omkring Bellinzona och nästa dag går turen upp genom Leventina - på den gamla vägen förstås - och sen skall de ta sig över Gotthard, Furka och Grimsel samma dag och därefter är det en del långa utförslöpor innan dagens mål, Sarnen. Etapperna går sedan mot det nordöstra hörnet av Schweiz för att fortsätta västerut mot Jura och sen ner mot Rhonedalen för att den 22 juni komma till målet i Saas-Fee. Den sista delen av tävlingen, ca 100 km från Martigny till Saas-Fee måste vara en riktig plåga, bara uppför hela vägen...

Idag har det varit gråväder och en hel del regn så vi tröstade oss med att äta lunch på Da Marcello och sen var vi uppe i Orselina och övade lite extra med Diana och Yves inför lördagens stora begivenhet.

Den kommande veckan skall jag ägna mig åt att städa och t o m röja lite här hemma. Sen reser jag direkt till Zürich efter vårt framträdande i Olten och till Uppsala på söndag. Då får jag tillfälle att vara med om valborgsfirandet i Uppsala. Elvy kommer till Sverige på onsdag morgon och hennes flyttlass kommer på förmiddagen den femte maj. Det är mycket spännande som är på gång!!!

Solig söndag

Det kom ett mail från Elvy, allt hade gått perfekt, flyttkarlarna var noggranna och försiktiga, containern räckte till och nu har hon bara att ta vara på det som skall med på flyget. Hon får ha två väskor med 70 lb i vardera, det blir alltså drygt 60 kilo bagage, det blir en hel del! Hon flyger från Toronto via Newark och landar på Arlanda morgonen den 23 april. Sen skall hon träffa mäklaren på förmiddagen den 25. De skall göra en sista inspektion av våningen och därefter går de till banken tillsammans med säljarna. Det har visst varit lite strul med bankerna, den bank som Elvys bank i Kanada samarbetade med i Sverige var inte den bank som hon ville ha, men nu har det ordnat sig.

Nu ser jag fram emot tre saker, först att det blir påsk, sedan vår ”konsert” på konferensen i Olten, och att resa till Uppsala. Jag stannar ett par veckor i Sverige, vi får se om det blir inredningsjobb eller resa till Hälsingland.

Men så är det en sak till, jag måste byta bil. Det där har legat och skavt ett bra tag nu. Jag var och såg på en Nissan Quasqai för ett tag sedan, men den var inte riktigt i min smak, lite för tam. Nu berättade Yves att en kille på hans jobb skall flytta till England och han har en Nissan Outlander som bara gått 8000 km, köpt i november -13. Den är väl lite mer min stil. Jag skall provköra bilen nu i veckan så får vi se. Allt jag vet just nu är att den har dieselmotor, manuell sexväxlad låda och är silvermetallic. Så långt låter det ju bra.

Idag var vi hos Regula för vår samling och gemensam lunch och sen körde vi bort till båthamnen i Locarno och tog en tur med D&P:s båt. Vi seglade inte, det var så gott som vindstilla och även om vattnet fortfarande är iskallt, så var det varmt i luften och därför också lite disigt. Vi tog oss till Brissago, där vi fikade och så vände vi hem igen. Så nu är årets premiärtur avverkad.

Måndag och tisdag skall jag ägna åt en sista översyn av mitt arbete, sen är det klart – två veckor innan deadline. Jag är mycket stolt över mig själv. Det kan väl vara tillåtet?

Övningshelg igen!

Nu ser jag att det kommer att fungera med den deadline som jag själv satt för mitt jobb, klart den 16 april. Jag har tre rätt korta avsnitt kvar och så en ordentlig genomgång av mitt arbete. Skönt!

Är det fint väder, så är det 18-20 plusgrader, men regnar det så sjunker temperaturen med tio grader ungefär. Nu har vi en period med fint väder framför oss, hoppas att det håller i sig över påsk.

Den här helgen har vi haft vi vår efterlängtade övningshelg. Ja, vi har verkligen längtat efter att komma tillsammans och sjunga, det var ett tag sen sist, i november förra året. Och nu har vi två nya medlemmar, Diana och Yves. Pierre har redan övat lite med dem, så de känner till det mesta av vår repertoar. Diana är ett välkommet tillskott till tjejkören, Yves har inte någon erfarenhet av stämsång, så han får jobba lite mer för att passa in i den expanderande barbershoppen. Han har en riktigt snygg baryton så med lite träning kommer han att bli en tillgång för dem.

Vi hade inget nytt på repertoaren den här gången, det har gått så lång tid sen vi sist samlades att vi behövde gå igenom våra sånger igen. Nu har vi alltså blivit tolv stycken (6+6) och det är ju tur att det stora vardagsrummet hos D&P hade “cathedral ceiling”. Inspirationen kom verkligen över oss när vi hade samlats uppe i Orselina på fredagskvällen. Och då kom Dwight med den stora nyheten – vi har blivit inbjudna att sjunga på en ekumenisk konferens i närheten av Olten den 26 april och nu ville han veta hur många av oss som kunde vara med. Det var alla... Nu är det här inte något stort evenemang, de räknade med 50-75 deltagare och vi skall alltså stå för “underhållningen” lördag eftermiddag. Dwight tänker sig att vi kan berätta om hur idén om den här kören föddes under vår kanalresa maj 2012 och kanske visa några bilder från den under tiden som vi sjunger. Under lördagen koncentrerade vi oss därför på det som kan betraktas som “säkra kort” och det som kan knyta an till kanalfärden. Dwight ville absolut ha med “Climbing up the golden stair” där han ändrade “climbing in the light” till “climbing in the flight” - alltså slusstrappan. Yves och Diana tyckte att texten var lite jobbig, men efter några privatlektioner så går det nog bra. David framhöll att det finns engelska texter som är betydligt svårare – och så tog han upp I´ll go in the strenght of the Lord... En garanterad tungvrickare.

Vi fick verkligen skärpa till oss, för något mer tillfälle att öva blir det inte innan den 26 april. Vi börjar nog med Jesus Folk, sen blir det i någon lämplig ordning och urval som Dwight får göra upp; Climbing up the golden stair, Rock of ages, There´s a golden harp in Glory, Shall we gather, Love lifted me, His love remains the same, I´m bound for Canaans shore, With Christ in the vessel, To be like Jesus och så får Pierre förstås framföra sitt bravurnummer If the Spirit says go. Dwight försökte övertyga Rickard och mig om att vi skall sjunga Susen av regn, men jag vet inte... Dwight vill ha med ett lite mer internationellt inslag också. Hm. Vi sa att om Pierre åtminstone kan få till en godtagbar översättning av kören, så skulle vi tänka på saken. Han har lovat att översätta den till engelska i ett par års tid nu, jag har gjort en exakt översättning av texten, men den går ju inte att sjunga. Jag har inte den poetiska ådra som behövs för sådant.

Nu är Elvy inne på upploppet med sin flytt. När hon mailade mig senast, så hade hon tagit en paus i vindsröjningen. Hon väntade på två karlar från en charity shop som skulle ta hand om det som de ville ha och sen köra resten till någon återvinningsanläggning. Böcker är packade, porslin och glas vilar tryggt i därför avsedda lådor och de tavlor som hon vill ha med, är professionellt inpackade i speciallådor och plast. Två av målningarna har hon t o m fått begära utförseltillstånd för. Och så har hon skänkt tre målningar till ett museum i Toronto. De är alltför stora för att passa in i hennes nya våning i Uppsala och dessutom hör de hemma i Kanada för det är verk av två av 1900-talets stora kanadensiska konstnärer.

Lite funderingar (och skvaller) om KK

Nu får jag ta mig samman och skriva lite här. Uppdraget som jag håller på med, det visade sig vara lite mer komplicerat än vad jag räknat med, så jag har fått jobba disciplinerat om jag skall ha en chans att vara klar till påsk, som jag hoppades. Vädret har varit gynnsamt för jobb med många regndagar och mellan dem har inte temperaturen nått några rekordnivåer.

I söndags var vi på mässan i Santi Pietro e Stefano i Bellinzona, det är Leos kyrka. Regula och jag satte oss långt ner i kyrkan, de andra följde med Leo, Stephan och Julia längre fram. Om jag nu skall vara helt ärlig, så begriper jag inte ett dugg av mässan. Leo har förklarat tidigare vad man gör och varför man gör det, men ändå så förstår jag inte. Kyrkan är i alla fall så stor att jag klarade mig från hostattacker, vilket kändes bra. Det hade ju varit oartigt att behöva gå ut. Efteråt så hade vi lunch i det gröna på Castelgrande, borgen där man har en fantastisk utsikt över dalen.

Det finns tre borgar i Bellinzona, Castelgrande ligger mitt i stan med den medeltida stadskärnarn vid foten av borgen och de andra, Montebello och Sasso Corbaro ligger i den östra utkanten av Bellinzona, alla tre ingår i Unescos Världsarv. Vi hade tänkt att köra upp till Montebello också, men det började regna och då körde vi hem till Leo och beundrade hans nya... ja vad var det för något? Leo har en reklamfirma tillsammans med Stephan och Julia och nu hade de införskaffat en maskin som kunde göra praktiskt taget allting, från en sån simpel syssla som att kopiera till att göra riktigt avancerade tryckalster. Nästa objekt på önskelistan var en 3D-skrivare, men först skulle Stephan åka på en kurs i hur man använder denna märkliga innovation. Det är Leo som har huvudansvaret för utformningen av tryckalstren och Stephan sköter tekniken. Julia gör både och, vilket bekräftar att tjejer kan allt. Hon har hållit reda på finanserna också, men nu när företaget växer så har de fått skaffa hjälp med det, och det är en avhoppad nunna som skött det administrativa i ett kloster i Abruzzo, där hon varit i drygt tjugo år. Det verkar intressant – varför hoppade hon av?

Leos, Julias och Stephans familj är en riktigt ärkekatolsk familj. Leo är en förhållandevis konservativ katolik, noga med att följa regelverket medan Julia och Stephan inte tar så allvarligt på det. De har flera släktingar som är präster och ett par av dem ingår i administrationen i Vatikanen och Leo får reda på en hel del intressanta saker via dem. Han läcker lite till oss ibland. Man skickar folk lite hit och dit, ibland för att man har skött sig och ibland för motsatsen. Inom sina ordnar så går prästerna “på order” - men jag vet inte om deras ursprungliga klosterlöften om kyskhet, fattigdom och lydnad har så stor relevans idag. Vatikanen har sin egen “bögmaffia” det är ju ingen hemlighet och nu har tydligen Francis gjort en del försök att flytta på några av medlemmarna i den. Om jag har förstått det rätt, så spelar det en viss roll vilken orden man tillhör, för hur man kan flyttas (eller deporteras). Pierre hävdar att det inte är så stor skillnad på Vatikanen och IHQ...

I Marlenes familj finns det både präster, munkar och nunnor. En av dem är abbedissa i ett kloster i Italien. Dessutom har de haft en numera avliden biskop i släkten. Pierre undrar ibland hur de här katolska familjerna kan vara så stora när det är så många medlemmar som har avlagt kyskhetslöfte.

Marlenes mamma är inte så glad över att Marlene finner sig så väl till rätta tillsammans med oss. Esercito della Salvezza är ju en villolära, men så visade Marlene henne en bild på Linda Bond i audiens hos Ratzinger och då blev hon lite fundersam. Sen har hon fått en CD från en av våra övningshelger och den var ok, hon har ett förflutet som körledare.

Det är så mycket som baseras på okunskap. Jag gjorde ett inlägg på Blod och Eld och fick ett svar av en som ansåg att hon var mer välinformerad om katolska kyrkan. Inte ett uns av försök till att försöka förstå. När jag drog paralleller med FA, så förklarade hon att hon inte var salvationist. Jag antar att det var en äldre dam, inskolad i läran att allt okänt är farligt.

Och Elvy håller på att packa. Jag avundas henne inte, men hon tycks ha en god förmåga att bestämma sig för vad som skall sparas och vad som skall slängas, skänkas eller säljas. Jag kan nog inte avhålla mig från att resa till Uppsala när flyttlasset kommer.  

Att spara är inte alltid en dygd

Det har varit glest med livstecken från Elvy den sista tiden, men jag vet varför. Hon håller på med sin flytt – och det är säkert ett både psykiskt och fysiskt påfrestande jobb. Jag tänkte mig in i om jag skulle flytta härifrån, kanske så långt bort att jag inte kan ta med mig så mycket. Vad skulle jag välja och vad skulle jag slänga, skänka bort eller försöka sälja? Jag blir riktigt stressad bara av att fundera på det. Mitt hus är inte så stort, jag hade inte med mig så mycket när jag flyttade hit från Sverige, men plötsligt så finns det hur mycket grejor som helst. Det skulle nog vara nyttigt att göra en upp- och utrensning.

Men Elvy är en organiserad och realistisk person, så flytten går nog bra. Speditionsfirman kommer den tionde april och transporten till Sverige och Uppsala kommer att ta 20 till 24 dagar. Hon har ett visst antal kubikmeter, en inkapslad del i en ISO-container som hon kan fylla. Men samtidigt så måste det vara skönt att kunna börja på nytt, utan alltför mycket ballast. Men nog kommer det att bli tillfällen när hon undrar varför hon tog med det och varför hon inte tog med det...

I mitt förråd står det en säck och två kartonger som jag borde göra mig av med, men det blir inte av. Säcken innehåller mest kläder och det händer att jag häller ut innehållet på golvet för att se om det möjligtvis finns något som hamnat där av misstag. Och så tänker jag ”den där tröjan kan jag ha när jag städar” och så tvättar jag den och den får ligga i garderoben ett tag, tills jag tänker ”den använder jag aldrig” och så hamnar den i säcken igen.

Feng Shui har sina rötter i orientaliska föreställningar. Jag tror inte på det där med att ”chi” skall kunna flyta genom bostaden. Men att man skall ha ordning och reda för att få sinnesfrid, att allt för mycket i skåp och lådor stressar, det ställer jag upp på. Nu har jag ingen vind, men visst förstår jag att man kan förstå att en överfull vind kan kännas som om den tynger ner dem som bor under den.

Håkan berättade att han var med och städade ur sina farföräldrars stora hus. Allt hade sparats, det fanns decenniers prydligt hopbuntade räkningar, försedda med postens gula postgirokvittens, det fanns ransoneringskort från 40-talet och skokartonger med brev och vykort. Hans farfar hade de sista åren som han bodde där fått färdiglagad mat från hemtjänsten och alla de där vita plasttallrikarna hade sparats, väl diskade och buntade tolv och tolv. Håkan menade att av hänsyn till de efterlevande så borde man slänga allt som man inte behöver. Nu lämnar man över den själsliga våndan om vad som skall, kan och får slängas till nästa generation.

Men samtidigt så tänker jag mig att så mycket går förlorat numera. Jag får mail och sparar dem kanske några dagar, är det något viktigt hamnar de i en mapp som rensas med jämna mellanrum. Vem skulle kunna göra djupdykningar i Strindbergs och Selma Lagerlöfs inre liv om de hade haft tillgång till mail? ”Jaha, ” tänkte Sophie Elkan och deletade ett kärleksfullt mail från Selma...

Jag gör ett undantag, jag skriver ut och sparar Elvys mail. Det är väl så att efter så många års tystnad, så är också ett mail betydelsefullt. Samtalen via Skype däremot, de kan man (väl?) inte spara.

Vi är nog lite galna...

I kväll har vi haft ”kanalmöte”!!!

Andrew har kontaktat David och frågat om vi var intresserade av att låna båten i september. De skulle vara med på ”något” 21-25 augusti och det var inte inne i Bristol, utan på någon mindre plats mellan Bristol och Bath. Om vi inte kommer förrän en vecka senare, så tar de båten ner till Bristol, de har ett bra och säkert ställe att lägga den där tills vi kommer. Så det låter ju bra. David och Rickard har redan bestämt sig för att vara med hela vägen Bristol-Braunston, och så kan vi andra följa med på delar av resan. Marlene kan vara med från 31 augusti och två veckor framåt och när hon reser hem kan Regula komma med. Pierre får avstå i år, han tackar ja till jobbet i Norge som kommer att pågå maj-september, kanske t o m lite längre. Yves och Diana vill gärna följa med, men de är så nya på sina respektive jobb så där får vi se hur det blir. Jag kan förmodligen hänga med när som helst, men jag ser ju helst att jag får vara med på Kennet & Avon, delar av Themsen och hela South Oxford har jag ju varit med på. Nu försöker vi pussla ihop dagar och sovplatser, vi kan ju inte vara fler än sex samtidigt på båten.

Stephan, Leo, Claudio, Julia och Elina har redan hyrt båt i juni. De skall färdas på de nordliga kanalerna, d v s Liverpool, Manchester, Leeds under två veckor. Det är kul att de också har upptäckt det här annorlunda sättet att ha semester.

Här är karnevalsfirandet över men det verkar som om det inte varit så mycket tryck i festligheterna som vi är vana vid. I Bellinzona, där karnevalen kallas för Rabadan och brukar dra massor av människor, där talar man om kris för arrangörerna. Firandet har känts ganska avslaget, kan det vara så att folk blir mindre och mindre entusiastiska inför ett koncept som knappt förnyas ens marginellt från år till år. Nu när de lokala karnevalerna är över så börjar de kyrkliga processionerna som sen fortsätter fram till påsk.

Lotta och Dwight är fortfarande på Nya Zeeland och väntas inte hem förrän i slutet av mars. Jag hoppas att det blir en övningshelg snart, nu när David är hemma igen och Diana och Yves vill vara med. Vi sjunger tillsamman nu också, men det blir inte samma sak som när Dwight är med och styr det hela.

Yvette står nu inför valet om hon skall förlänga sitt kontrakt på kryssningsfartyget ytterligare ett år när det går ut i maj, det är ett välbetalt jobb. Men hon säjer också att hon ibland känner sig som en iakttagare från en annan planet, passagerarna beter sig minst sagt märkligt. En del av dem lämnar inte båten ens när de kommer till de riktigt attraktiva platserna. De sitter i de olika restaurangerna även om det är fint väder och går sällan ut på däck. Sen kommer de med de mest befängda klagomål i förhoppning om att få hela eller del av biljettpriset i kompensation. Det finns en advokatbyrå i Miami som driver sådana här udda mål mot kryssningsrederierna som i sin tur naturligtvis har en skara slipade jurister som för deras talan. De är duktiga på att spåra upp sånt som hänt de klagande tidigare, och det lönar sig knappast längre att samma personer försöker samma trick mot ett annat rederi.

Yvette har varit i kontakt med ett rederi som alternerar mellan nordliga och sydliga farvatten. Det blir ett annat slags kryssningar och passagerare som förhoppningsvis har lite andra preferenser. Problemet är bara att hon måste jobba kvar t o m 15 maj och blir sen ”arbetslös” t o m 1 september innan det är dags att byta rederi. Men det behövs väl alltid sommarvikarier inom sjukvården.

Jo, det var en intressant sak som jag glömt att skriva om. Regula har varit och träffat några f d – jag höll på att skriva kolleger, men f d konkurrenter är mer korrekt. Hon hade fått reda på något intressant, de nätbutiker som säljer hudvård och kosmetika kan hålla låga priser och ändå göra goda vinster då de köper upp gamla lager från producenterna. Några av dem som har skönhetssalonger och parfymerier har för att testa, beställt varor på nätet och sen jämfört dem med det som de har i sitt normala sortiment. Det batchnummer som finns stämplat på förpackningen, ofta knappast synligt för andra än de invigda avslöjar att det är varor av äldre datum. Ibland behövde de inte ens kolla batchnumret, utan kunde se att det var äldre grejor bara på utseendet på förpackningen. Så var det med den saken! Glöm mascara 30% billigare än i butiken!

Ibland får man något att tänka på.

Igår var vi väldigt ekumeniska igen. Men det var av en speciell anledning, Stephan fyllde år och ville bjuda på lunch. Fyra katoliker, calvinisten, lutheranen och vi fyra ex-salvo hade det riktigt gott tillsammans, Stephan hade nämligen bestämt sig för att vi skulle tala om det som förenade oss. Och lunchen efteråt smakade ovanligt bra. Föga anade jag vad jag skulle få läsa på nätet på kvällen.

Det har varit intressant att läsa reaktionerna om att Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Jag har, sedan jag under ett par år i slutet av 90-talet hade kontakt med en församling inom trosrörelsen, varit mycket kritisk till LO och hur det man undervisat om där också har styrt de andra församlingarna. Jag såg hur människor i församlingen mådde dåligt, hur man ändå visade upp en glad min för annars kunde man ju bli anklagad för att inte tro tillräckligt på det som förkunnades. Pastorerna hade stor, otäckt stor makt över församlingsmedlemmarna och märkligt nog, försökte få det även över mig som bara följde med en god vän till gudstjänster och diverse andra arrangemang ibland. Det kom predikanter och annat folk som var direkt knutna till LO i Uppsala och de var snäppet värre när det gällde religiöst tvång och fördömanden än församlingens egna pastorer. Nu verkar det som om Ulf Ekman har glömt det mesta av vad LO har ställt till med, även om han lite i förbifarten ber om ursäkt för det.

Jag har också läst vad Ulf Ekman nu säjer om KK. Jag kan hålla med om en del av det han säjer, bland annat att det finns ett intellektuellt förhållningssätt till kyrkans lära hos människor. Jag har vänner som kan katekesen, som vet vad kyrkan kräver av medlemmarna, men som ändå kan hoppa över ett och annat därför att det inte stämmer med vad de anser sig kunna omfatta av kyrkans lära. Och det förorsakar ingen själslig vånda hos dem, de känner sig inte som sämre katoliker för den sakens skull. Om jag vore katolik, så skulle jag välja bort några av sakramenten, helgonkulten och skärselden. Bland annat. (Nej, jag har verkligen inga planer på att konvertera. Dessutom har jag ju problem med rökelsen!)

Jag har också blivit mer och mer kritisk till hur vissa saker utvecklat sig inom Frälsningsarmén, inte minst hur ett inkompetent ledarskap styrt och ställt med ”management by fear” och hur alla försök till demokratisering av denna hierarkiska koloss manipuleras undan. Det hjälper inte att man marknadsför sitt sociala arbete under diverse klämkäcka deviser, t ex ”doing the most good” när människorna inom organisationen far illa. Jag har fått ett exempel från Lisa på hur det kan gå till, man fryser ut och förtalar en mycket duktig medarbetare som inte varit tillräckligt ”lydig”. Nu har jag bott här i tolv år och jag och mina tre ex-salvo vänner har fortfarande en kärlek till Frälsningsarmén och vi har ett arv med oss som vi förvaltar på vårt sätt. Men vi vet ändå hur det fungerar...

Jag är överraskad av hur saker och ting förändrat sig till det bättre inom den pingstförsamling som mormor tillhörde. Nu har församlingen i och för sig slagits samman med en annan församling, vilket förmodligen drivit på förändringen. Mormor var lite av en rebell. Hon var den första av ”tanterna” som klippte av knuten och permanentade håret, hon förklarade att hon tänkte inte ta på sig hatt bara för att gå till kapellet när hon inte hade det annars heller under den varma årstiden. Som jag förstått det, så behövdes det bara att någon började så hängde andra på. Ett par av äldstebröderna var riktigt förskrämda för allt nytt. TV var synd långt in på 80-talet och jag vet att det fanns de i församlingen som gömde sin TV i skåp, men avslöjades förstås av tv-antennen på taket... Elvy har berättat hur oerhört syndigt det var med dans. När hon gick på realskolan så ingick det i läroplanen för gymnastikundervisningen att man skulle lära sig vals, schottis och ett par danser till. Några av klasskamraterna kom med brev från föräldrarna att flickorna inte fick dansa, medan Elvy inte hade något sådant förbud. Då kom pastorn hem till mormor och morfar för att tala dem till rätta, men fick gå med oförrättat ärende. Mormor (det var hon som var familjens ordförande) förklarade att det var nyttigt att röra på sig och att göra det till musik utvecklade taktkänslan.

Är det bra eller dåligt att Luthers och Calvins m fl efterföljare har splittrats upp i alla dessa kyrkor? Valfrihet kan ju vara bra, alla är inte lika. Jag trivs bättre i frikyrkliga sammanhang än i Svenska kyrkan. Julia, Leo och Stephan var med oss till en metodistkyrka i Llangollen och kände sig hemma där. Jag har varit med Leo på en vallfärd till ett kapell uppe i bergen. Det var också en positiv upplevelse. ”Att de alla må vara ett...”

För att nu återgå till mer världsliga ting, så gjorde jag klart mitt uppdrag med deadline idag redan i onsdags och i morgon skall jag sätta igång med nästa uppdrag. Där har jag tid på mig hela april, men det kommer att bli klart långt tidigare, kanske till påsk om nu inte vårvädret blir alltför bra den närmaste tiden.