Ett tråkigt besked!

I torsdags ringde Andrew till David och berättade att de fått ett rejält motorhaveri på båten. Som tur var, så befann de sig strax söder om Leicester, inte så väldigt långt från Braunston, när det skedde. Andrew hade redan tidigare funderat på att byta ut motorn mot en nyare, tystare och mer miljövänlig och det blev alltså dags för det nu. Tyvärr dröjer det innan man kan leverera en ny motor, och samtidigt skall det göras en del annat underhåll på båten så den har rest färdigt för i år. David ringde hit och frågade om någon av oss hade lust att följa med om han hyrde en båt. Rickard sa ja med en gång, Pierre kan inte och jag tackade nej. Det har varit så mycket åka hit och dit och jag har ju lovat att komma till Sverige efter kanalturen. Nu kan jag åka dit lite tidigare. Men Rickard och David blir inte ensamma, Regula, Marlene och Melanie (som var med oss på Avon ring 2011) skall följa med. Det blir förstås inte Kennet & Avon utan de siktar in sig på de nordligaste kanalerna, Leeds-Liverpool, Rochdale m fl.

Pierre är just nu uppe vid Tafjord, han är mycket entusiastisk över allt han får se och lära. Han blir kvar i området några veckor till och därefter blir det undersökningar av en bergvägg vid Aurlandsfjorden. Sen skall han upp till Troms igen, för att följa upp de undersökningar av permafrosten som gjordes i våras och han kommer att stanna där tills i slutet av september.

David har fått mail från våra nya vänner, Jennifer och Nigel Johnson från USA, de håller på att avveckla sitt liv och sina finanser i Albany och har just lagt in om uppehållstillstånd i Schweiz, för att bosätta sig i Ticino.. De räknar med att det tar 3-4 månader att få besked. Men enligt tjänstemannen på ambassaden så skulle det inte finnas några hinder för att få uppehållstillstånd. Det skall bli spännande, vår lilla krets kan utökas. De tillhör en presbyteriansk kyrka i Albany, men har inte varit några regelbundna besökare. Jag hoppas att de kommer att bli så väl omhändertagna att de inte kommer att ångra sin flytt. Leo har redan frågat David om han vet något om hur det går. Han tänker nog använda sig av Nigels kunskaper...

Erik har hört av sig, han skall maila över ett jobb om ett par dagar. Det tänker jag slutföra här på Geilo, och sen reser jag till Sverige. Alice och Elvy hade funderat på en tur till de baltiska länderna, men det verkade vara alldeles för varmt där. Sen tänkte de på Gotland, men där är det medeltidsvecka nu och då finns det knappt ståplats i Visby. Idag kör de norrut istället, det skall bli spännande att se var de hamnar.

Vädret här skiftar, vi har haft dagar med riktigt busväder och dagar med blå himmel och mer än +20. I morgon kommer Frederike och Hans hit. De har haft ett hus här på Kikut, men sålde det och skaffade en stor båt istället. Bor man i Sandefjord så är väl det minst lika bra. Det är två hus här som skall ut på marknaden inom kort. Det skall bli intressant att se vad ägarna begär. Marknaden för hytter är tydligen rätt mättad, jag läste något om att priserna sjunker märkbart i en del områden, särskilt de som inte har så mycket annat än skidåkning på vintern att erbjuda.

Rickard har börjat laga middag, han brukar vara hemlighetsfull med vad det blir, men det är nog något som skall stå i ugnen. Det blir säkert något gott, han är en riktigt bra kock. Efter middagen skall jag lura med honom ut på en promenad - om det fina vädret som vi har just nu står sig. Men man kan aldrig lita på fjällväder.

Hav och språk

Nu har vi varit på en helt fantastisk båt- och sightseeingtur. Rickards f d kollega Einar ägde båten och så var det hans bror Geir, som bor i Lyon. Och så Rickard och jag. Båten ”Ariadne” var riktigt flott, det var förvånansvärt gott om plats i den och alla ”mod cons” fanns. Och så gick den fort när ägaren var på det humöret. Geir tyckte att han och Rickard nästan var grannar. Han tog fram sin lilla smartphone och kollade, men det var faktiskt 303 km mellan Lyon och Biel. Och till Ascona var det 512 km. Det är helt otroligt hur mycket man kan stoppa in i en av dessa små telefoner. Det fanns förstås gps i den, men Einar sa att han inte litar helt på att köra med gps, han hade riktiga sjökort också och tog ut kursen på gammalt hederligt sätt och visste hur man utnyttjade fyrar, prickar och markeringar på land. Det kändes tryggt.

Resan upp till Ålesund tog två dagar med övernattning vid Kinn, en ö utanför Florö. Öns sevärdhet är en liten kyrka, byggd på 1100-talet. Den ligger på yttersta nordspetsen av den lilla ön, vi fick lägga till på öns öst- och läsida, något annat var inte möjligt. Vi fick alltså använda benen för att bese kyrkan och sen gick vi upp i något som kallas för Kinnaklova, en naturlig spricka i berget.

Nästa dag svängde vi in mot Målöy och såg på Kannesteinen. Det är en stenpelare som formats av havet så den ser ut som... ja, i mina ögon var den mest lik en svamp. Därefter rundade vi Stadlandet och det var exceptionellt lugnt på havet, även om det gungade en del. Stad är annars ett ställe som fruktas av både nyttotrafiken och nöjesbåtar. Rickard har varit med om att det blåste rejält och gick riktigt hög sjö där när han seglade här med några vänner och han roade sig med att försöka skrämma upp oss vilket inte lyckades. Geir kollade sjörapporten i sin telefon. Man har – på fullt allvar – föreslagit att göra en tunnel genom Stadlandet för att undvika den med rätta fruktade udden där också Norges Vestkapp finns. En av Hurtigrutens båtar fick stopp i maskineriet här när det dessutom stormade. Det lär ha varit på håret att det blev en riktig katastrof. Men vi hade tur med vädret. Nästa morgon lämnade vi båten och dess ägare i Ulsteinvik där den skulle förses med helt nytt elsystem och lite elektroniska tillbehör.

Vi andra tre åkte sen till Ålesund, där vi tog in på hotell och brydde oss inte särskilt mycket ocm ”terrortrusslen”.Vi hyrde bil och åkte tunnlarna ut till öarna utanför Ålesund. Det är ”undersjöiska” tunnlar dit ut och väl ute fanns en hel del att se på, bl a en kyrka från 1100-talet, byggd i vit marmor. Ålesunds flygplats, Vigra ligger också därute. Ålesunds centrum är sevärt med alla jugendinspirerade hus. De byggdes efter att hela staden brann ner en stormig januarinatt 1904. På kvällen åt vi "sjömat". Det var krabba, räkor, havskräftor, blåmusslor och kammusslor. Till det fick vi tre olika såser och rostat bröd. När Geir såg på vinlistan att de hade ett av hans "lokala viner"  Château Mont Redon, så tyckte han att det skulle vi dricka till. Det var tur att vi var tre som delade på en flaska, den var inte billig! (För att uttrycka det försiktigt...)

Nästa dag startade vi tidigt och körde via färja först till Molde ”rosornas stad” och sen till Atlanterhavsveien. Rickard och jag hade kört där förr, men för Geir var det premiär. Det är en sån mäktig upplevelse att det går att göra om flera gånger. Vi var sen i Kristiansund och åt pizza och eftersom vädret var så fint, så tog vi en liten extra tur runt Åndalsnes med en snabbvisit vid Trollveggen innan vi körde tillbaka till Ålesund. Det är tur att nätterna är så ljusa – både nordligt och västligt gör sitt till. Lördag ägnade vi åt sightseeing i Ålesund. Vi hade lovat att hålla oss där om jobbet med båten gick snabbare än beräknat, för då skulle vi bli hämtade i Ålesund. Det blev inget med det och vi hade en trevlig dag och en mycket trevlig (men dyr) utekväll. Vädret var helt fantastiskt, ljummet i luften, havsbris och stan var full av folk.

Söndag förmiddag kom Einar och mekanikern med båten till Ålesund och hämtade oss. Det skulle samtidigt vara en provtur för att se att allt nytt fungerade. Det var något som de upptäckte behövde rättas till och först hade de tänkt att göra det måndag morgon, men väderutsikterna, med en front i antågande gjorde att mekanikern jobbade söndag eftermiddag istället. Vi rundade Stad – nu var det faktiskt betydligt mer sjögång just runt udden men väderfronten hade vi bakom oss. Så småningom hamnade vi i Kalvåg, där vi övernattade. Sen var det full fart utomskärs till en ö som heter Fedje, där infarten mot Bergen börjar. Det var mycket båttrafik i den långa infarten, det var små snäckskal till båtar med gigantiska utombordsmotorer och faktiskt en hel del kanoter och så fanns det övermodiga personer som hade gummibåtar som de hoppade i från. Einar var rätt upprörd över detta, det händer olyckor varje år, både drunkningar och att de som dyker blir påkörda av snabba båtar. Hade det varit ”riktiga” dykare hade de haft flaggor på sina gummibåtar och dessutom inte hållit till mitt i farleden.

Vi stannade i Bergen över natten och tog förmiddagståget hit. Vi såg inte något av den utökade bevakningen mer än två trötta poliser på stationen. Bergen hade knappt hämtat sig från invasionen av besökare till Tall Ships Race. Det var ganska skräpigt här och där... Eller överallt faktiskt.

Och nu är det vardagen i Geilo igen. Mulet och... +20 är väl inte så illa. I Ticino regnar det. David säjer att det har vräkt ner och att regnrekord slagits på löpande band. Värst är det tydligen kring Lugano där flera jordskred har inträffat. Men nu ser det ut att lugna ner sig.

Det har varit en olycka med en schweizisk turistbuss i Nord Tröndelag idag. Rickard har just kollat om de schweiziska tidningarna skrivit något om det och det hade de förstås. Han hittade också en artikel i Neue Zürcher Zeitung: ”Schweizerdeutsch ist nicht minderwertig.” Den handlar om att – exakt som i Norge - alla skall ha rätt till sin dialekt. Då menar man inte något slags standardschweizertyska utan den lokala dialekten. När Rickard gick i skolan så var det ”hochdeutsch” som gällde i klassrummet. Den lokala dialekten fick förekomma på skolgården, men helst skulle barnen tala högtyska där också – vilket man förstås inte gjorde. Nu kan ju alla uttrycka sig på högtyska också, skall man skriva något som inte är av privat karaktär så blir det högtyska – även om om man gärna blandar in något enstaka dialektord för att ge innehållet en lite mer personlig prägel. Jag har ju, med undantag för några månader, bara bott i den italiensktalande delen av Schweiz, så för mig är schweizertyskan, eller som den egentligen heter alemanniska, det är ett främmande språk för mig. Ibland blir jag full i skratt för det låter som babyjoller för vuxna. (Förlåt!)

Har de i Schweiz som bestämt att alla har rätt till sin dialekt rådgjort med skol- och språkfolk i Norge? Jag bara undrar.

.

Nu skall vi ut på havet!

En av Rickards f d kolleger har kontaktat honom och frågat om han var intresserad av att följa med på en tur Bergen – Ålesund t o r. Kollegan har en stor snabbgående motorbåt som skulle utrustas med ”något” i trakten av Ålesund. Resan inklusive verkstadsarbete skulle ta 8-10 dagar och påbörjas på tisdag. Rickard tackade ja under förutsättning att det fanns plats för mig också, vilket det gjorde. Det blir tre gubbar och jag. Nu tar vi tåget till Bergen måndag eftermiddag och kommer alltså att vara borta en dryg vecka. Det skall bli kul. Dessutom talar prognoserna om riktigt fint väder. Det får bli inköp av en flaska med hög solskyddsfaktor. Innehållet, inte flaskan.

Elvy och Alice kom lyckligt och väl fram i måndags kväll. I förrgår körde de hälsingegårdarnas väg och nu skall de gå på djupet med var Alices förfäder från Hälsingland kan ha bott. Då blir det mer fotograferande. De stannar i Hälsingland den kommande veckan och sen flyger de till Helsingfors, planerar att också göra ett besök i Tallinn och att ta färja tillbaka till Stockholm. 

Dwight och Lotta är i Ascona och har tydligen slagit sig ner hos mig. De meddelade detta i ett mail till mig som inleddes med Hebr 13:2. ”Do not forget to show hospitality to strangers, for by so doing some people have shown hospitality to angels without knowing it.” (Främlingar???) De tänker stanna nästa vecka också, är tydligen i behov av lite vila efter alla resor och konferenser som de varit med om de sista månaderna. Men inte mer vila än att de på söndag skall medverka i gudstjänsten i kyrkan som Dianas föräldrar tillhör. Det skall t o m bli sång av den något decimerade kören. Det blir Lotta, Dwight, David, Marlene, Diana och Yves.

Mera turistande!

Vi körde till Kongsberg i onsdags, åkte ner i gruvan och besåg silvermuseet och kyrkan, störst i Norge påstås det. (Jag är alltid lite skeptisk till störst och minst...) Men kyrkan är verkligen sevärd med sin fantastiska inredning.

Alice var faktiskt väl påläst om gruvdriften och när en av guiderna komplimenterade henne för det, så gjorde hon en liten gest med händerna och sa ”Google.” Men sen berättade hon att hon hade haft en förfader som jobbade i gruvan och som emigrerade till Kanada.

Efter Kongsberg fick jag ta över ratten och körde via Drammen till Oslo, men på väg dit så gjorde jag en avstickare till Spiralen. Jag sa inget om vad som väntade och på vägen upp, i de sex svängarna så gissades det vilt i bilen vart vi var på väg. Vi bodde sen på ett hotell på Frogner. Jag hade i förväg informerat om att jag helst undviker att köra i Oslo Jag kör alltid vilse och GPS instruktionerna fungerar inte alltid i en stad där man gräver upp gator och ändrar enkelriktningar lite hur som helst.

Vi började torsdagen med ett besök ute på Bygdöy och museerna. Dit körde jag men sen ställde vi bilen vid hotellet och tog taxi in till centrum. Höyblokken tilldrog sig stort intresse och fotograferades i alla vinklar. På kvällen var vi ute på båttur på Oslofjorden och då kom Elvy naturligtvis på att Holmenkollen var ett måste för varje Osloturist. Så det blev Holmenkollen fredag förmiddag och efter lunch så skildes vi åt, jag skulle hämta mina grejor på hotellet och ta eftermiddagståget till Geilo, Alice och Elvy skulle till Nasjonalmuseet. Båda är mycket konstintresserade och framför allt kunniga.

Lördag förmiddag körde de från Oslo, tog sig via E18 till Sunne där de stannade för natten. I dag har det nog undervisats i svensk litteraturhistoria, Fröding och Lagerlöf...

Nu skall vi här på Kikut ta det lugnt ett par dagar, på onsdag kommer Pierre hit och stannar över helgen. Sen blir det Storfjorden med omnejd, rasriskernas hotspot för honom under några veckor.

Worst of Norway.

Nu har vi varit ute på en rätt gedigen rundtur - ”worst of Norway” - onsdag-måndag. Om jag nu skall ta färdvägen i korthet så körde vi Geilo- Aurland- Gudvangen, åkte färja till Kaupanger och via Sogndal tog vi oss till Fjaerland och Sandane. Sen körde vi till Hellesylt, åkte färja till Geiranger och sen Dalsnibba – Lom – Sognefjellsvegen – Laerdal – Borgund – Hemsedal och via Hallingdal tillbaka till Geilo. Hängde ni med? Vi har faktiskt haft tur med vädret ända tills idag. Då regnade det en hel del. När vi var uppe på Dalsnibba var himlen blå och sikten obegränsad. Jag tror att det mesta har varit intressant för Alice och Elvy, men färjeturerna på Sognefjorden och Geirangerfjorden, Dalsnibba, Sognefjellsvegen och Borgund stavkirke var nog höjdpunkterna. Och shopping i Lom. Två lusekofter var, en i traditionell stil och en lite modernare.

Vi kom upp på Hardangervidda på skumpigt traktorsläp förra måndagen. Solen sken och det blåste rätt friskt men vi gjorde en fottur på fyra timmar där. Tisdag träffade vi en oerhört kunnig hembygdsforskare som guidade oss i Uvdal och Tessungdalen. Ett par av de platser som nämndes i släktforskarens rapport finns kvar, men han kunde också visa var några av de andra gårdarna och husen hade funnits. Alice fotograferade och fotograferade och förståndigt nog, hon gjorde korta noteringar om var bilderna var tagna. (Det manar till efterföljd!)

I morgon tar vi det lugnt och på onsdag åker jag med till Kongsberg där vi skall besöka silvergruvan, det var ju där förfadern som utvandrade hade arbetat. Sedan fortsätter vi till Oslo och ser oss om där på torsdag. Fredag eftermiddag tar jag tåget till Geilo och Alice och Elvy kör mot Sverige och Hälsingland lördag morgon.

Det har varit riktigt trevligt att lära känna Alice. Vi sågs som hastigast när jag var i Toronto förra året. Jag blev riktigt överraskad av att hon lärt sig en hel del svenska, började med en kurs på CD i vintras och sen har Elvy förstås hjälpt henne en hel del. Alice viftade bort våra komplimanger med att hon hade språksinne, men det är ändå en prestation av henne. Grammatiken hade en hel del brister, men ordförrådet var imponerande. Och så tyckte hon att norska inte verkade vara så svårt heller.  

Nu är vi på Geilo

Jag kom till Geilo onsdag kväll, solen sken och det var riktigt kyligt i luften. Torsdagen ägnade vi åt städning, jag inomhus och Rickard utomhus. Fredag morgon var vi nere i Geilo och handlade. Jag köpte Jo Nesbös senaste, Sönnen och sen var jag förlorad för världen.

Alice och Elvy anlände till Geilo vid femtiden fredag eftermiddag. Nu är de inkvarterade på Holms. De körde från Växjö tidigt i torsdags, hade valt mindre vägar för att få se mer av Sverige och hade då hamnat i Trollhättan där de hade varit vid slussarna och fått se ett par riktigt stora båtar som tog sig genom slusstrappan. Det finns en kanal mellan Erie och Ontario där ett antal slussar eliminerar höjden som annars tas hand om av Niagarafallen, men det här var något helt annat, så naturskönt och trevligt med många turister. Sen fick de ge sig i kast med motorvägen upp genom Bohuslän. Övernattning i Strömstad och förmiddagsfärjan till Sandefjord och så hade de gjort diverse stopp på vägen hit. De var lyriska över färden genom Numedal, Uvdal och över passhöjderna hit till Geilo.

Vi talade en del om vad vi kunde hitta på under den kommande veckan och det första Alice och Elvy gjorde på lördag morgon, det var att skaffa sig kläder för eventuella strapatser, rejäla kängor med mjuka strumpor, vindjacka med matchande byxor och en tröja. De hade sett på lusekoftor i butiken, men den förståndige säljaren hade övertygat dem om att det kunde bli lite väl bylsigt under vindjackan. Efter lunch så körde vi ut på Hardangervidda och gick en minitur. Lyckligtvis inget skoskav.

Idag såg vi på kongressens hellighetsmöte tillsammans. Rickard har ordnat så att vi kan koppla internetsändningen till tv:n. Alice tillhör United church of Canada och hennes församling har haft några gemensamma aktiviteter med kåren i North York så hon var inte helt främmande för vad hon fick vara med om. Elvy frågade Rickard om han hellre hade velat vara på kongressen men Rickard sade, och det tror jag var ett sanningsenligt svar, det räcker med kongress vartannat år.

Eftermiddagen ägnade vi åt promenader här uppe och planering för veckan. Det ser ut att bli skapligt väder. Tisdag är inbokad för en träff med en hembygdsforskare och en tur genom Uvdal och Tessungdalen. Vi hade funderat på att köra till Flåm i morgon, men då kommer två av de riktigt stora kryssningsfartygen, så då blir det blir trångt på Flåmsbanan. Blir det fint väder så kanske vi kör till Solheimstulen och tar oss upp på Hardangervidda. Rickard känner en som har traktor med släp och som får lov att köra den jobbiga biten från parkeringen upp på vidda. Väl uppe på vidda är det helt fantastiskt och även om solen skiner så får man användning för vindjackor. Vi får se hur det blir. På onsdag startar vi en rundtur, det som Rickard brukar kalla ”the worst of Norway”.

Klar för avresa

Jag blev klar med mitt uppdrag i onsdags och kan med gott samvete resa till Geilo. Nu tänker jag ta ledigt över sommaren. Jag tar tåget till Zürich i eftermiddag och är framme i morgon vid halvåtta på kvällen. Det är ganska knöligt att ta sig till Geilo härifrån sedan både SAS och Swiss dragit ner på antalet direktflyg.

Här firas inte midsommar på samma sätt som längre norrut i Europa. Däremot är Corpus Christi den 19 juni helgdag i de katolska delarna av Schweiz, vilket förstås inkluderar Ticino. Firandet inskränker sig till mässor och processioner. När nu sommarsolståndet i år inföll på en lördag blev det i alla fall en extra markering, det var några byfester mitt på dagen när det egentliga sommarsolståndet inträffar och musik nere i centrum på kvällen så vi drev omkring nere vid piazzan ett par timmar. Firandet av sommarsolståndet betraktas som en hednisk sed och uppmuntras därför inte alls av kyrkan.

På söndag var vi i Lugano. Den luthersk-reformerta kyrka som Dianas föräldrar tillhör hade först gudstjänst och sen grillparty uppe på Monte Bré. Luthersk-reformert går inte riktigt ihop för mig, men den lilla församlingen tycks inte ha något problem med detta. De är eniga därför att de inte är katoliker. De har varit utan ledare i ett par år, men nu har de fått en ung italiensk pastor som kommer från en församling med samma inriktning i Bolzano. Han verkade riktigt trevlig, hade dessutom fått delar av sin utbildning vid universitetet i Exeter.

De senaste dagarna har det varit kraftig åska på eftermiddagarna och igår kväll höll det på och åskade flera timmar, men ovädrets centrum låg över sjöns södra del. Hur som helst så låter det väldigt mycket mellan bergen när det åskar. Just nu skiner solen och det är redan riktigt varmt ute, tjugofem plusgrader. Det blir nog åska till eftermiddagen idag också.

Idag är det Johannes döparens dag, som inte är någon helgdag, men det har varit utomhusmässa med lite speciell utformning på någon plats vid sjön nu på morgonen.

Alice kom till Sverige förra tisdagen och efter ett par vilodagar med lite försiktig sightseeing i Uppsala så reste de till Stockholm i torsdags och hamnade mitt i ett ”bombdrama” i gamla stan. Sen firades det traditionell kylslagen midsommarafton ute på landet i närheten av Knutby. Lördag morgon satte de sig i bilen och körde via Sorunda och diverse annan sightseeing till Söderköping där de övernattade. Jag fick en klump i halsen när Elvy talade om att de varit på kyrkogården i Sorunda, där min pappa och hans släkt vilar.

Söderköping var tydligen en hit, riktigt idylliskt och så var det Göta Kanal. Det väcktes tankar om att kanske göra en sådan resa mellan Stockholm och Göteborg nästa år. Söndag fortsatte de ner till Växjö som nu är basen för deras utforskande av Alices förfäders bygder. I morgon skall hon t o m få träffa två avlägsna släktingar som den energiske släktforskaren letat reda på. På torsdag eller fredag kör de genom Sverige upp till Strömstad för att ta färjan över till Sandefjord.

När de berättar vad de är med om, så märker jag en tydlig skillnad mellan europeiskt och nordamerikanskt kynne. De går in för allt till 150%, ser till att uppleva saker och har en positiv inställning, även om vädret inte är det bästa. Jag tror att jag skall försöka ta efter lite mer av detta. Vädret kanske inte är så enkelt att bortse från, jag är ändå uppvuxen i England där vädret är det absolut vanligaste och säkraste samtalsämnet. Sen har jag nog tagit till mig den schweiziska attityden till tid, det är väldigt viktigt med exakta tidsangivelser. Som att jag avreser från Locarno 1604 och ankommer Zürich Flughafen 1913.

Ganska ointressant rapport söndag eftermiddag.

Nej, jag har nog inte så mycket att skriva om, tror jag. Jag har jobbat på med mitt uppdrag, vädret den gångna veckan blev inte så lysande som prognoserna förutsade och samma vädertyp ser ut att bestå nästa vecka också. Jag kommer alltså att bli klar innan deadline.

Här är det folktomt. Marlene har rest till Luzern i helgen, det var bröllop där, en kusin tror jag. David är i Zürich, teamet skall börja jobba med slutredovisningen av sitt arbete och Regula har rest till Thun, det var hennes moster och morbror som firade 70-årig bröllopsdag. Sånt kan man ju inte missa! Och Pierre är ju på Geilo tillsammans med Rickard. Jag funderade på att ringa till Leo och fråga vad de hade för sig men jag bestämde mig för att sitta hemma och jobba istället.

Alice landar på Arlanda tisdag morgon, sen är programmet inte spikat, men de börjar troligen med att köra ner till Småland och sen till Geilo och därefter till Hälsingland. Med en sån rundtur hinner Alice och Elvy se en hel del av både Sverige och Norge. Det måste vara en rundtur på uppåt 2000 km, enbart transportsträckorna. Men 2000 km kanske inte är så långt med kanadensiska mått mätt.

Dagen efter.

Igår var det pingstdagen. Jag var så väl medveten om det från det ögonblick som jag vaknade – vi skulle samlas här hos mig redan klockan nio och så småningom äta brunch här. Jag hade förberett allt igår kväll för att inte behöva känna mig stressad idag.

Jag behövde alltså inte bekymra mig om praktiska saker, utan det var minnen från pingstgudstjänster i kapellet tillsammans med mormor som blev så levande för mig. Pingstdagen är pingstvännernas ”nationaldag” minns jag att pastorn sade, och precis som Sveriges nationaldag så var det en dag både för allvar och glädje. Vissa saker etsar sig fast i minnet.

För mig var Send the fire pingstsången framför andra, i kapellet hade man andra sånger med pingsttema. Det var i Hälsingland och då sjöng förstås en av bröderna till eget gitarrackompanjemang Carl Östs ”jag vill ha mycket mycket mer” där en av verserna börjar ”och nog är jag tacksam för Andens dop, att få tillhöra pingstfolkets saliga hop” och då blev det rörelse i församlingen. Alla sjöng med i refrängen och bad och tackade Gud samtidigt , någon talade i tungor och jag minns att jag tänkte att det blev en liten genklang av vad som hände i den övre salen. Jag minns bara fragment av andra pingstsånger, det var alltid mycket sång på pingstdagen.

Naturligtvis inledde vi vår samling här i Ascona med att sjunga Send the fire (melodi Tucker – inga nya påfund när jag spelar!) och sen hade David ansvar för vad som skulle göras och sägas. Som vanligt så fick den som hade något att berätta göra det. Marlene ville berätta för oss hur hon upplevde gudstjänsten i Lugano för fem år sedan och vad som hänt med henne sedan dess, Yves berättade om en pingstdag när han var på utflykt med en kristen ungdomsförening. De var inte så särskilt trakterade av att sitta ner och delta i en kort gudstjänst, men en präst som var med berättade så livfullt om vad som hände under pingstdagen och dagen efter, att det kändes riktigt tråkigt när han slutade. Regula berättade om en pingstdag när det regnade så mycket att de blev kvar på kåren i La Chaux de Fonds under en dryg timma efter gudstjänsten, det gick inte att ta sig fram på gatorna. När regnet hade upphört och de vågade sig ut, så fick man se tre gigantiska regnbågar i öster, och även om regnbågarna förknippas med Noa, så blev regnbågarna ändå en påminnelse om Guds löften.

När sen brunchen av avklarad, så tog vi båten och körde runt på sjön. Det var många båtar ute men det var ingen idé att försöka segla, det var i det närmaste vindstilla och sådär +30.

Nu är det en ny arbetsvecka. Sköter jag mig exemplariskt så kan jag vara klar på fredag. Väderprognosen ser inte så lovande ut, för arbete menar jag. Sol och +30 hela veckan. Nästa vecka skall det bli regn så jag blir nog klar med uppdraget som planerat, deadline 22 juli.

Elvy har meddelat att Alice kommer till Sverige den 17 juni, de tillbringar ett par dagar i Uppsala och kör sen upp till Hälsingland för midsommarfirandet. Sen planerar de att köra till Geilo i början av juli. Det kan nog vara en bra idé, det finns mycket vackert att se på vägen.

Och så var det vardag igen.

I torsdags firades himmelsfärdsdagen på traditionellt vis här i Ticino, med utflykter och utomhusmässor. Vädret kunde varit bättre, men regnet höll sig i alla fall borta. Vi, d v s Marlene, Regula, David och jag var med Julia, Leo och Stephan och firade himmelsfärden på en äng ovanför Montebello, en av borgarna i Bellinzona. Det var mässa, elvakaffe – jo det blev faktiskt det... och diverse lekar och musikunderhållning. Sen var det en hel del tappra som hade med sig lunch och stannade däruppe, vi körde till Ronco som ligger på den italienska sidan, för att vara med om lite festligheter där på eftermiddagen. Festligheterna bestod i en teaterföreställning där åskådarna också skulle delta aktivt. Det var drygt 100 åskådare och vi delades in i fyra grupper som hade olika ”roller” i spelet. Det handlade om Duilio, en lokal Robin Hood, en verklig historisk person som rövade från rika som reste i trakten och sen gav åt de fattiga när det hade varit några år med missväxt uppe i bergen,

Marlene, Julia och jag fick vara ”fina damer” som blev av med vårt resgods, Leo och Stephan var med i rövarbandet och David fick vara med gendarmerna som naturligtvis misslyckades med att fånga Duilio. Regula fick vara med bland ”de fattiga” - de belönades med en påse med lokaltillverkat godis och kakor. Hon delade förstås med sig.

Igår var bara David och jag hemma, Marlene var hos sin mamma i Bellinzona och Regula reste till Neuchâtel i fredags. Diana och Yves har varit i Colombier, hans mamma firade sin 75-årsdag på lördagen. Det var riktigt tomt men vi tröstade oss med en engelsk armévideo för att fira att på lördagen var det fem år sedan den där märkliga pingstgudstjänsten i Lugano. Vi hade ingen aning om att Lotta och Dwight skulle ansvara för gudstjänsten och det var då som något hände i oss, vi tog ett steg närmare både Gud och Frälsningsarmén och det märkte Marlene sedan och hon blev mer och mer nyfiken på armén. Och nu är vi sju som har vår lilla husförsamling och delar gemenskapen.

Vi år söndagsmiddag på Villa Orselina, en riktigt fin restaurang som vi besöker rätt sällan. Jag höll på att skriva "tyvärr" men med tanke på priserna så är det nog tur att vi inte är stamkunder där.

Nu är det bara koncentrerat jobb som gäller. Den här veckan blir det nog inte så svårt, det kommer att bli flera regndagar.