Seigmannen

Pierre är knappast att tala med för närvarande, Mannen (fjället alltså) i Romsdalen vägrar envist att rasa så som geologerna tänkt. Han kollar norska tidningar med hjälp av översättningsprogram, NGU:s hemsida, diverse andra mindre kända bloggar i ämnet och mellan varven så grämer han sig över att han reste hem nu när det händer verkligt intressanta saker i Norge.

Nu har fjället fått nytt namn, Seigmannen, d v s sega gubben. Laban Seigmenn är godis i Norge, små gelegubbar i varierande kulörer. Det ser ut som om de står med lyfta händer, så i vissa kretsar kallas de för pinsevenner.

Det är betydligt värre med flommen på Vestlandet. Jag brukar vara i Flåm minst en gång varje sommar och när jag såg filmen som man tagit från helikopter kunde jag naturligtvis snabbt relatera till hur det har sett ut. Det är en tragedi för det lilla samhället och nu är stränderna så underminerade av det framforsande vattnet att geografin kommer att bli helt förändrad.

Vi har ju skyfall här också och vattendrag uppe i bergen som svämmar över, men det blir rätt lokala skador. När regnvädren kommer in från Atlanten, späckade med fuktighet och möter fjällen, så blir ju effekten en helt annan. Flåmsdalen är väl en och en halv mil lång, bergsidorna är jättebranta, tillrinningsområdena är stora och även vid mycket måttlig nederbörd finns det många fossefall som kastar sig ned för bergsidorna.

Det lilla samhället Undredal är helt isolerat, vägen dit har rasat på flera ställen. Som tur är, kan man komma dit med båt. Jag undrar förstås hur det har gått med alla getterna som finns där. Undredal är känt för getosten och för att man varje sommar har en geitostfestival.

Och visst undrar jag också hur seg Mannen är.

"höjder och berg försvinna"

Rickard och Pierre kom lyckligt och väl fram till Biel, men inte förrän torsdag eftermiddag. Det var busväder och långa köer på autobahn så de fick övernatta på ett sunkigt motell någonstans mellan Frankfurt och Heidelberg. Men det var nog lika bra det, för på onsdagskvällen kom det in ett oväder över nordvästra Schweiz med storm och hällregn och nerblåsta träd och ledningar. Dessutom kom årets första snö uppe i Magglingen. Det hade gungat rejält hela vägen från yttre Oslofjorden och ända tills man fick lite lä vid Stora Bält. De hade visserligen gått och lagt sig i anständig tid, men det gick inte att sova, det knakade och brakade i båten. Som tur är, så har ingen av dem anlag för sjösjuka.

Det har inte jag heller, men jag blir så trött i kroppen av att ständigt parera gungningarna, både när man går, sitter och ligger med för den delen. Det värsta jag varit med om i den vägen, det är en tur från Lerwick till Bergen i början av 90-talet. Färjan var inte så stor, när vi lämnade Lerwick blåste det styv kuling, när vi kom halvvägs var det storm. Lyckligtvis västlig vind, så färjan fick ta vågorna i aktern.

Här är vädret rätt okej, halvklart och +11. Uppe i bergen har det kommit en hel del snö.

Pierre är rätt sur över att han inte är kvar i Norge och får vara med uppe i Romsdalen. Nu räknar man med att raset kommer att ske den här veckan, kanske i morgon om det kommer så mycket nederbörd som beräknat. Området är nu evakuerat, inte bara människor och djur utan också inventarier och jordbruksmaskiner. Järnvägen genom Romsdalen är stängd, men det verkar som om vägen (Ev 136) fortfarande är öppen. Det här skredet (40 000 – 120 000 kubikmeter) är bara en liten bagatell jämfört med stora skredet som kommer att utlösas i en inte alltför avlägsen framtid - nu talar vi kanske om ett sekel – men då kommer sannolikt hela Romsdalens norra del att spärras av för gott.

Pierre har sett hur många farligheter som döljer sig i det natursköna norska landskapet. En del av dem är kända av allmänheten, andra talar man lite tyst om för att inte skapa panik. Och så handlar det om inkomster från kryssningsfartygen. Åkernesremna är känd och där verkar det som om rederierna litar på övervakningen, men den stora bergväggen ut mot fjorden mellan Aurland och Flåm verkar vara mindre känd. Nu behöver det ju inte vara så att berget rasar mitt på kryssningsfartygen, det är effekten på vattnet i de trånga fjordarna som är den stora faran. Där kan man tala om tsunami!

Pierre kom hit i fredags kväll och hade med sig molter, römme, brunost, rökt makrill, makrill på tub och flatbröd. Och en form att göra brynost i. Brynost är såvitt jag kan förstå, Östfolds variant av den bohuslänska äggosten. Men jag gör riktig äggost i den. Hur jag har lärt mig göra äggost? Jo, när jag bodde i Stockholm, så bodde det en dam som härstammade från Bokenäset i våningen under. En gång mötte jag henne på parkeringen och hon kånkade på massor av mjölk och ägg och jag frågade naturligtvis vad hon skulle ha allt det till. Då blev jag inbjuden att vara med om tillagningen av äggost, hon skulle göra flera till en fest i något bohuslänskt sällskap. Hon skulle ha björnbärssylt till, jag tycker att det blir ännu mer exotiskt med molter. Och björnbärssylt finns faktiskt att köpa här. Vi har en liten äggostform i hytta, till den behöver man bara två liter mjölk, tre deciliter römme och fyra ägg. Det blir 8 bitar, Den här formen klarar 10-12 portioner.

Det är inte svårt att göra äggost, vad som behövs är massor av tålamod och att man passar mjölkblandningen väldigt noga, den skall värmas mycket långsamt.. Det var jag sysselsatt med i lördags. Och sen packade jag ostmassan i formen. Det blev en del över, som jag packade i en vanlig sil. Då har jag till kaffet idag och i morgon.

Vi samlades här igår och efter vårt ”holiness meeting” blev det rökt makrill med kokt potatis och sås av crème fraiche och finhackad dill och så äggost med molter till dessert. Exotiskt så det förslår!!!

Det var första gången på länge som alla var samlade. Det kändes skönt att få sitta ner tillsammans, men samtidigt kändes det lite ovant. Nu skall vi ha övningshelg i Biel om två veckor, det ser jag verkligen fram emot. Sen var vi visst ”bokade” för en gudstjänst i Lugano i november. Och så planerar Elvy att komma hit en vecka i november. Det skall bli roligt att visa henne hur jag har det och att hon kan träffa mina vänner.

Nu är klockan halv tio, dags att börja dagens jobb.

Några rader innan jag lägger mig

Nu börjar allt återgå till det normala igen. Marlene och Regula är tillbaka i Ascona, Pierre och Rickard är just nu ute på havet med färjan till Kiel. Jag fick sms för ett par timmar sedan, det gungade rejält ute på Skagerack. De kommer till Kiel i morgon förmiddag och hoppas hinna till Biel på kvällen.

Marlene har börjat sina distansstudier. Efter en vecka så tycker hon det är jobbigt, allt är ju så ovant för henne. Jag har varit där och försökt hjälpa henne, men kurslitteraturen och allt som finns på nätet är på franska. Nåja, jag har nog ändå lyckats räta ut en del frågetecken. För mig känns det som ett bra sätt att studera, man distraheras inte av alla aktiviteter som inträffar när man bor i ett studentkollektiv. När jag gick på LSE, så bodde jag i studentkollektiv i St John´s Wood den första terminen. Det var förstås roligt, men det blev alldeles för mycket störningsmoment (fester, pub-besök o s v) som gjorde att man var tvungen att sitta uppe på nätterna och läsa för att hinna med. Sen köpte pappa lägenheten i Vicarage Gate till mig och då blev det betydligt lugnare.

I söndags var vi i Bellinzona, inbjudna av Marlenes mamma. Först var det mässa, sen en mycket god lunch och efter det så var vi på en eftermiddagskonsert, det var en grupp elever från en katolsk skola i Slovenien som var på besök. De var 12-14 år och förutom sin kör så hade de en stråkkvartett och de var riktigt duktiga.

Nu blir det övningshelg i Biel 8-9 november. Sen kommer Johnsons från Albany hit veckan därpå. David har hyrt en möblerad lägenhet i Locarno åt dem, det var en ren tillfällighet att han fick reda på att de som bor där skulle resa till Chile på ett halvår. Så det löste sig bra.

Nu är jag trött, det här får räcka för ikväll.

Lite av varje.

Idag regnar det inte och om jag nu vågar tro prognoserna så har vi en vecka med uppehållsväder framför oss. Helt otroligt! Dessutom med sommartemperaturer.

Jag har varit ute på en långpromenad, regnet har verkligen ställt till det. Grusgångarna uppe på Monte Verita var knappt framkomliga, där fick man vackert hålla sig till asfalten. På gatorna finns det stora högar av grenar, löv och mer svårdefinierbar bråte som hade fastnat här och där och städning pågår. Jag undrar vart alla löven från mitt stora valnötsträd tog vägen när det stormade. På min tomt finns de i alla fall inte.

Jag fick reklammail från Gudrun Sjödén idag. Bland alla färgglada vinterkläder så hade hon bland inredningstextilierna en länk till ”hemma i Hälsingland” och då kände jag att jag längtade dit. Men det var enbart sommarbilder, jag vet allt hur det är där under den mörka årstiden. Min morfars föräldrar hade en gård som inte var tillräckligt stor för att räknas som hälsingegård, men jag har sett svartvita fotografier på hur det såg ut därinne. Det var nog inte så färgglatt då som på de här bilderna men de förmedlade ändå en känsla.

Nu har det kommit siffror på nedgången av antalet utländska studenter i Schweiz. Det är ett resultat av att man sagt att antalet utländska studenter och även forskare i Schweiz skall regleras. Sen vill man straffbeskatta utländska arbetare i Schweiz, vilket i högsta grad strider mot de överenskommelser som gjordes när Schweiz gick in i EES-avtalet. Och ett förslag om statliga insatser i Västafrika mot Ebola har fått kritik, det finns de som tycker att det räcker med att schweiziska Röda Korset finns där. Sorgligt!

Nej, jag följde inte upp vem som fick litteraturpriset. Har aldrig hört talas som honom. Det hade inte Marlene heller, Desto mer intressant var det med fredspriset. Men hur tacklar en sjuttonåring en sådan utmärkelse? Hon har ju, trots sin ålder redan blivit helgonförklarad, fått tala i FN och fått andra priser. Hon är väl värd priset, men man lägger ett tungt ansvar på henne nu. Hur påverkar det hennes säkerhet? Talibanerna är ju kapabla till vad som helst.

Pierre kommer till Geilo på fredag och sen planerar de att köra hit nästa vecka. Rickard berättade att det hade kommit lite snö även på Kikut och att det är minusgrader på nätterna oc hg halkvarning på fjällövergångarna. Det är höstfärger i fjället och Hallingskarvet har fått sin vita mössa. Och här är det just nu +20 och växlande molnighet. Jag tror att jag föredrar Ascona, jo det gör jag.

Regn, mera regn och mycket mera regn!

Det regnar och regnar och regnar... Och som omväxling vräker regnet ner stundtals. Sedan i torsdags har jag inte varit ute mer än en snabb förflyttning från ytterdörren till carporten och så språngmarsch från bilen in i butiken för att handla hem lite mat. Vi är ändå förskonade från de värsta effekterna av regnandet, värst har det varit nere kring Lugano, där har många vägar drabbats av ras och jag hörde på radion nu att flera byar fortfarande är helt isolerade, det går inte ens att ta sig dit med bandvagn. Gerra, som ligger tvärs över sjön från mig räknat, har drabbats av tre stora ras på den branta vägen uppför berget. Det har varit problem uppe i Valle Maggia, det kom alldeles för mycket vatten från bergssidorna och Maggia kunde inte svälja allt. David har vackert fått hålla sig hemma, det var ras på Via Eco och några andra vägar däruppe.

Marlene stannade en dag extra i Genève så hon kommer först ikväll. Diana och Yves kom hem från Kreta natten mellan lördag och söndag, planet var sju timmar försenat och sen fick de vänta tills på morgonen för att kunna ta sig hit. SBB hade i alla fall varit nästan punktliga, trots vädret. Så det har varit några dagar i nästan total isolering för mig, tur att det ändå finns telefon och internet. Och jag har förstås fått gjort en hel del.

Och mitt i all denna förskingring, Rickard och Pierre är fortfarande kvar i Norge och Regula är i Solothurn, så mailade Dwight och frågade när vi kunde ha en övningshelg. Mitt förslag var 1-2 november. Nu skall Dwight och Lotta hålla sig hemma ett tag, de är rätt trötta på allt resande. Det sista besöket i Australien var tydligen rätt påfrestande, de fick vara med som sakkunniga när man internt försökte reda ut en hel del saker i samband med de uppmärksammade skandalerna på ett par barnhem och ett par andra övergreppssaker. Det har funnits en stor kommission som utrett förhållandena, men så fanns det en hel del saker att ta i mer internt. Även om händelserna ligger rätt långt tillbaka i tiden, så måste man gå till botten med en hel del och det har framkommit info om några hittills okända övergrepp på tonåriga tjejer..

Elvy ringde och berättade att stolarna till matsalen hade kommit nu på förmiddagen och att det blev riktigt snyggt med röda stolar. I fredags hade hon köpt ett överkast till min säng, det blev ett blått med lite gröna inslag. Det kommer säkert att bli snyggt. Mattan är beige och blå och gardinerna är svagt beige med vitt tryck. Elvy frågade om jag tyckte det var ok att hon köpt det utan min medverkan. Jag har absolut inget emot det, jag blir bara så vankelmodig när jag skall välja. Dessutom har Elvy säker känsla för nyanser. Hon ser med en gång om något inte stämmer och hon kan ha en nyans i minnet när hon är ute och handlar. Sån är inte jag.

Nu ser jag att det blixtrar på andra sidan sjön. Det är nog bäst att jag klickar på ”sänd” och förbereder mig på att elektriciteten kan försvinna. Hoppas att jag hinner brygga en mugg kaffe först.

Högtidsdag för bokmalar

Nu har det gått en vecka och jag har lagt all (nästan all) min energi på mitt uppdrag. Det har varit några regniga dagar, men milt. Nu har vi tydligen en regnig period framför oss. Just nu är det bara David och jag som är här hemma. Marlene är i Genève, kommer hem söndag kväll, Regula har rest till Solothurn för att hjälpa sin ex-svägerska som verkar få allt större problem med sin ledgångsreumatism. Ex-svägerskan har i vanliga fall hjälp av sin syster, men hon är på semester i Turkiet just nu. Pierres hemresa är fördröjd, så vitt jag kan förstå är han fortfarande uppe i Troms och sen skall han göra ett besök i Romsdalen där ett stort stycke klippvägg börjar hänga allt mer löst. Diana och Yves är också på semester, de lyckades – som nyanställda på var sitt håll - ändå få en vecka tillsammans och är nu på Kreta. Men det har ändå inte varit lugnt här, en granne har bestämt sig för att bygga upp sin sluttande tomt i terrasser vilket både medfört en del sprängning och mycket borrande i berg och ett stort antal bilar som har levererat betong och annat byggmaterial.

Jag ”skypade” med Elvy igår och hon gick runt med sin Ipad och visade hur det såg ut i våningen nu när hon fått det mesta på plats. Det är väl bara stolarna till matsalen som saknas. Jag vill att hon skall komma hit och se hur jag har det, men det får bli någon gång i november. Hon har skaffat sig mycket att göra!

Nu är det en halvtimma till att namnet på nobelpristagaren i litteratur tillkännages. Jag hoppas på Svetlana Aleksejevitj, det gjorde jag förra året också. T o m här i Schweiz spekulerar man över vem det kan bli. Men det finns ju ingen schweizare med bland kandidaterna. Det är inte konstigt, landet är uppdelat i tre språkområden och någon typiskt schweizisk litteratur finns knappast. Jo, det skulle vara de som skriver på rumantsch (rätoromanska) då. Jag känner till två, Claudia Cadruvi och Arno Camenisch men just nu kan jag inte komma på titeln till någon av deras böcker. Men jag tror att Cadruvi jämsides med mer litterära prestationer också gett ut ett par kokböcker.

Jag kanske återkommer med kommentarer till vem som fått priset. Men nu skall jag fixa till lite kaffe.

Mest negativa synpunkter idag..

Jag följer det som skrivs på Frälsningsarméns blogg Blod och Eld. Ibland kan kan jag inte hålla mig utan kommenterar. Nu har jag lust att göra det, men tänker avstå eftersom den person som har tagit rollen av självutnämnd profet och lärare verkar vara helt innesluten i sin lilla bubbla och inte tar till sig motargument. Nu är muslimerna hans speciella varnings- och hatobjekt. Jag undrar hur många muslimer han känner? Om han röstade i valet så var det antingen på KD eller SD. Skillnaden kan för somliga vara hårfin.

Det är synd, för sådana där ordsvamlare skrämmer bort de vardagsnära personerna som brukar göra inlägg. Han avhåller sig från allt som enligt hans mening är synd, så till viss del kan man väl ursäkta honom, han får ingen input av hur samhället fungerar. Det var länkat till en intervju med generalen som jag kollade. Han upplevde sin kallelse när han var på väg in att se en James Bondfilm. Och han gillar fortfarande James Bondfilmer. Undrar om han såg den intervjun.

Hur i allsin dar tror han att folk skall dras till kyrkan när ”de redan frälsta” lever i en sluten värld med sina egna normer och begränsningar? Känns uttrycket ”holier than thou” igen?

I morgon presenterar Löfvén sin regering. Det skall bli intressant. Nu har jag lite mer koll på vilka personerna bakom namnen är. Jag såg Riksmötets öppnande igår. Sen kom Regula hit på kvällen och jag försökte övertyga henne om att hon skulle sätta igång med stylingfirma i Stockholm. Det finns en enorm marknad i riksdagen. Eller skall vi kalla det för förbättringspotential? Helsvarta strumpor är högsta mode, det råder det inget tvivel om. Eller klänningar med småflickssnitt och rynkade kjolar. Sen såg jag en bild på vänsterpartisten som dagen innan bar en t-shirt med texten SD=rasister. Det var modigt gjort. Nye talmannen gör ett sympatiskt intryck. Han lyckas utstråla både värme och professionalitet. Den förre var enbart professionell. Och SD-mannen i folkdräkt såg inte bekväm ut.

Det var allt för idag. Det kändes skönt att få lasta av mig lite. Det som stör mig mest är förstås den självutnämnde "profeten".  

Det är fortfarande sommar.

Nu har de flyttat fram den regniga perioden till nästa vecka. Det krävs alltså en viss självdisciplin för att sitta inne och jobba. Men nu har jag jobbat i tre timmar och tyckte det var dags för en liten paus - vilken inkluderade en mugg kaffe och ett par kex.

I söndags var vi i Lugano och deltog i gudstjänsten i Dianas föräldrars församling. Det var skördehögtid och gemensam middag efteråt. Församlingen är liten, 85 medlemmar och de har ingen egen kör, så vi var ombedda att sjunga två sånger. Vi var bara fem, David, Regula,Yves, Diana och jag, men det gick ändå rätt bra. Vi ägnade en stund på lördagskvällen åt att öva in ”Bringing in the sheaves” som vi tyckte skulle passa och fräschade upp ”Tell me the story of Jesus” som vi har tränat på tidigare i en lite mer komplicerad variant, men nu sjöng vi den rakt av med tvåstämmigt i kören. Nu applåderar man inte i den kyrkan, men vi fick mycket positiv feedback efteråt. De vill gärna att vi kommer tillbaka, men problemet är att det är en italienskspråkig församling och vi har inga sånger på italienska på vår repertoar. Men visst kan vi som bor här i Ticino komma och sjunga någon gång. Till och med på italienska. Kanske. De har gudstjänst varannan söndag, den nye prästen delar sin tjänst mellan Lugano och två mindre platser på andra sidan gränsen.

Marlene tog tåget till Genève söndag morgon. Det tar sex timmar med tåg! Först gör man upp individuella kursplaner för alla deltagare under den här veckan och de får också jobba in sig på datatekniken. Nästa vecka är det gemensam kursstart och veckan därefter får de resa hem och jobba på egen hand. En del av kurslitteraturen är på engelska, det skall bli spännande att se hur den är. Jag tror inte att jag klarar av att tillgodogöra mig innehållet i den som är på franska. Jag behärskar bara de klassiska bank- och börstermerna på franska. På LSE hade vi enbart engelskspråkig kurslitteratur.

Elvy låter inte gräset gro under fötterna, vi talades vid via Skype igår. Hon har börjat på en kurs i krokiteckning och tillsammans med Anita skall hon gå på en serie föreläsningar om Uppsala förr och nu. Anita deltar i en promenadgrupp tillsammans några vänner, två gånger i veckan blir det en två timmars promenad och där är Elvy med. Anita hade också visat Elvy att det finns något som heter Litteraturbanken, där svenska klassiker finns att tillgå i digital form. Elvy, som varit lärare i svenska och engelska en gång i tiden, hade förstås kastat sig över denna digitala skatt. Jag skall in där och kolla också. Böcker har kort livstid numera och klassikerna finns sällan att få tag i.

Och nu återgår jag till arbetet.

Lite av varje...

Nu har sommaren kommit tillbaka. Det är behagliga temperaturer både natt och dag. Vinskörden är i full gång, här odlas mest merlot. Trots att det varit så bedrövligt väder periodvis under sommaren,  blev det en god skörd. Men – för det finns alltid ett men - Drozophila suzukii, som är en asiatisk variant av den vanliga fruktflugan, har förstört en del av skörden. Till skillnad från den vanliga fruktflugan, som föredrar fallfrukt och annan lätt fermenterad frukt och bär, så gillar den här lilla gynnaren växande bär och frukt och lägger sina larver inuti frukten. Jag hörde att den också har gett sig på de kommersiella körsbärsodlingarna i nordöstra Schweiz. Det är där man får bären till den fantastiska mörkt blåröda sylten. Synd – och nu kommer väl ändå mer bekämpningsmedel att spridas i naturen.

Jag försöker att koncentrera mig på mitt uppdrag, men det är lite svårt när solen skiner. Nästa vecka ser mindre lovande ut, så jag får jobba igen då. I eftermiddag skall Regula och jag gå en vandringsled vid Indemini, en pittoresk gammal by uppe vid Nucleopasset. Det är högt uppe i bergen, rakt över sjön härifrån. Det är fortfarande lite dis, men förhoppningsvis försvinner det tills i eftermiddag. Hur som helst så får vi ett par timmars välbehövlig motion.

David har haft kontakt med Jennifer och Nigel Johnson. De har fått positivt förhandsbesked om uppehållstillstånd här, men stannar naturligtvis kvar i USA tills det är helt klart vilket lär bli senast i början av november. De har sålt sitt hus och bor tillfälligt hos släktingar ute på landet i Massachusetts, fördriver tiden med trädgårdsarbete och italiensk språkkurs. David är ute och spanar efter en lägenhet åt dem, han skulle se på en 2,5:a i ett privathus i Gordola nu på förmiddagen.

Diana och Yves letar hus. De har sett på många objekt, men har bestämt sig för att inte köpa förrän det känns helt perfekt. De bodde i Brissago innan de flyttade till Zürich, men nu känns det mer rätt med Locarno, annars blir det för långa jobbresor. På tal om Brissago så var det en äldre herre som i tisdags lyckades köra över en stenmur, bilen föll femton meter ner på en parkeringsplats. Lyckligtvis (?) var det bara bilen och gubben som förolyckades. Det fanns annars en hel del människor på parkeringsplatsen.

There is no place like home.

Huset stod kvar (fattas bara annat) och nötterna satt kvar på valnötsträdet men det var nästan avlövat. Det har varit riktigt busväder flera perioder i augusti och september. Vid ett par tillfällen har det varit stormvindar över sjön, vilket är rätt ovanligt. Lotta och Dwight har bott här under två perioder i sommar så huset var välstädat och Yves har varit här och sett till huset och sopat entrésidan så huset har inte sett obebott ut. Summa summarum: jag kände mig välkommen hem.

Onsdag kväll ringde Marlene och berättade att hon blivit antagen till en distansutbildning i ekonomi på ett relativt nytt universitet i Genève som jobbar med nya undervisningsformer. Marlene läste företagsekonomi i två år men tröttnade och började jobba som flygvärdinna. Hon tröttnade på det efter några år och så hamnade hon på resebyrån. Men nu är det dags att gå vidare. Fördelen med den här distansutbildningen är tydligen, förutom att hon får ta del av föreläsningar och kan kommunicera med fakulteten via internet, också att hon snabbt kan ta sig igenom det hon läst tidigare och tenta av det och sen fortsätta för att få sitt ”dipl.” som är så betydelsefullt här.

För ett par år sedan så var jag rätt trött på mitt jobb. Jag funderade på olika sätt att gå vidare men hur det nu var så dök det upp lite roligare uppdrag och här sitter jag nu... Förslaget om att jag skulle jobba någon månad då och då i Stockholm kanske inte är så dumt. Det som oroar mig mest, det är om det verkligen går att arbetspendla mellan Uppsala och Stockholm. I teorin fungerar det nog, men i praktiken? Det går massor av tåg, men kommer dom fram?

Marlene, Regula, Diana, Yves och David är hemma och Pierre kommer om ett par veckor, beroende på vädret i Troms och Finnmark. För att nu fortsätta med positionslistan så är Lisa och Robbie i London, de skall se till att Katie och Alexandra, (i all synnerhet den senare) kommer igång med studierna där. Lotta och Dwight är i Australien på något slags konferens och Rickard är på Geilo. Han stannar där tills Pierre är klar, och så kör de hit tillsammans. Så nu vet ni det.

I torsdags kväll kom Marlene, Regula och David hit. De hade med sig bilder från kanalresan. Fick anstränga mig för att inte verka alltför avundsjuk. Vart kommer nästa års resa att gå? David hade med sig en nyinköpt karta över kanalsystemen där körtiderna inklusive slussning vid normala förhållanden fanns angivna. Nu händer det ju saker hela tiden, inte minst när det köar upp i slusstrapporna, men det kan nog vara en bra hjälp för planeringen. Vi har fått löfte om att använda båten två veckor i september.

I går kväll samlades vi över en ett par piodadella på Osteria Vacchini. Diana och Yves, Julia, Leo och Stephan var också med. Det otvungna sättet att samlas ”på lokal” är något som jag saknar i Sverige. Man kan ju gå på krogen och ”umgås” men det är inte alls samma sak. Det är mer civiliserat och otvunget här. Det finns förstås de som går till ”vår” osteria för att ragga, men det är ljusår från ”krogkulturen” i Sverige. Rättelse: krog-okulturen.

Nu har jag en hel långpanna med Jansson i ugnen. Det luktar gott i hela huset. Jag fick order att ta med ett större parti ansjovis från Sverige. Hela gänget är på ingående. Jansson och ett glas kall öl blir lördagens festmåltid.

Vädret är inget vidare, +18, molnigt och lite regn av och till. Det lär bli betydligt mer av den varan i kväll och i morgon. Men sen ser det bättre ut.