Ekumenik och resa i österled.

Det var en intressant upplevelse att få träffa deltagarna i samlingen i Interlaken. Det var folk från olika grupperingar inom kristenheten i Schweiz – de flesta var okända för mig - det som var gemensamt för dem var att de var små och teologiskt sett, så var spridningen stor. De hade samlats kring det som förenar, inte det som skiljer. De skall nu försöka få till stånd en konferens kring detta nästa år, så det här var bara en förövning. Vi kunde ju också presentera oss som en grupp med lite olika bakgrund, men där skillnaderna inte betyder något. Vi var ”underhållningen” på lördagskvällen och var sedan med på söndagens gudstjänst, vilken var en fin och annorlunda upplevelse. De uppskattade vår sång och vi fick höra att om det var något som man saknade i många av de här kyrkorna, så var det ett aktivt musikliv. När vi var i Olten för ett år sedan, så fick vi igång deltagarna i den stora konferensen när vi sjöng Jesus Folk. Samma sak hände här, man stod upp, klappade händer, några dansade. Synd att John Gowans inte fick bevittna det. Men det kanske han fick. Om det hinsides vet vi inget. Vädret kunde ha varit bättre, vi fick vara med om tre åskväder varav ett förorsakade ett timslångt strömavbrott.

Alice och Elvy var riktigt nöjda med sin resa i Baltikum. De hade tagit flyg över till Helsingfors förra fredagen, hade turistat där på egen hand ett par dagar och sen hade sällskapet rest med färja över till Tallinn söndag förmiddag. De hade fått se Tallinn, Riga och Vilnius och massor av annat på vägen mellan dessa städer. Elvy tyckte att resan var så välorganiserad, inga onödiga väntetider, mat och hotell var riktigt bra och guidningen i toppklass. Från Vilnius var det sedan flyg tillbaka till Helsingfors.

Nu har jag talat med mina vänner och frågat om det inte kunde vara idé att göra en sån här tur i Baltikum istället för att köra till Dordogne. De andra nappade på idén och Marlene har kollat med bussbolaget. Den 28 juni finns det möjlighet för fem av oss att följa med, vi skall lämna besked i morgon. Det blir nog Marlene, Regula, D&P och jag. David har lovat guida i H-fors, han har ju varit i Finland på vattenkonferenser flera gånger. Marlene tyckte först att hon och jag inte har åldern inne för sådana här resor, men Elvy hävdade att det fanns folk i vår ålder som var med också. 

Klarläggande

Jenny undrade i en kommentar vilka tant Ellen och farbror Sigurd var. Min mormor växte upp hos dem. Så här var det: mormor hade tre äldre bröder, hon var sladdbarn. När mormor var 5-6 år så dog hennes mamma i spanska sjukan. Mormors farmor flyttade då hem till dem för att sköta hushållet. Orsaken till det som sen hände, det fick mormor aldrig riktigt klart för sig. När farmodern hade bott hos dem en kort tid, så kom Ellen och Sigurd för att hämta mormor. Hon skulle bo hos dem. Mormors farmor var bekant med dem sen tidigare och det kan tänkas att mormor skulle komma till dem som ersättning för en liten flicka som de hade förlorat några år tidigare. Det kan också tänkas att farmodern tyckte det var jobbigt med att ta hand om en liten flicka, bröderna var ju betydligt äldre och tog hand om sig själva. Det är inte troligt att det var av ekonomiska skäl som mormor lämnades bort.

Mormor hade det bra, hon hade eget rum, mycket leksaker och fick ett kärleksfullt bemötande. Under de första åren som hon var hos dem, hände det att hennes pappa kom på besök eller att de tog häst och vagn och åkte ut på landet och hälsade på. Men det blev allt glesare mellan besöken. Hennes farmor dog efter ett par år, när hon var 13 år dog hennes pappa i en olyckshändelse i skogen. Då var hennes ”familj” så avlägsen att dödsbudet inte gjorde henne särskilt ledsen. Hennes äldsta bror arbetade på järnvägen som gick från Bollnäs till Orsa, hon hade god kontakt med honom under uppväxten och även senare i livet. De andra två bröderna förlorade hon kontakten med, men den yngste av dem, bodde i Kilafors och när mormor  och morfar sent omsider fick veta att han hade  psykiska problem och som en följd därav konsumerade väl  mycket alkohol, så  såg de till  att ha kontakt och försökte hjälpa honom. Mellanbrodern hade hon ingen kontakt med, det var först när han hade avlidit som den äldste brodern fick besked om detta, Han hade då flyttat runt i Mellansverige.

Jag snabbkollade fakta med Elvy igår kväll, då hade de varit på rundtur i Tallinn. De reser med ett finskt bussbolag som har resor med engelsk guide. Resan går idag söderut till Riga och sedan till Vilnius, dit de kommer på fredag, flyg tillbaka till Helsingfors söndag.

Nu smäller jag av!

Mormor använde inte kraftuttryck. Det står i andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn...” och för henne var de där uttrycken som i nödfall kunde användas som ersättning för en svordom heller inte tillåtna. Men hon sa ibland – men inte särskilt ofta - nu smäller jag av. Då var hon verkligen upprörd över något.

En av mormors vänner påstod att uttrycket kom från en film, som hon hade sett innan hon blev medlem i församlingen. Någon av trettiotalets filmstjärnor hade använt uttrycket. Mormor gick inte på bio på 30-talet. Det var definitivt inte tillåtet. (Senare i livet tyckte hon att det var ett ganska fånigt förbud.) Men mormors och morfars första dejt ägde faktiskt rum vid en filmförevisning i ordenshuset. Det var en man från Hälsingland som hade besökt svenskbygderna i USA, utrustad med en filmkamera. Han reste runt och visade de här filmerna och morfar, som inte var uppvuxen inom frikyrkligheten hade fått tala med tant Ellen och farbror Sigurd för att få lov att bjuda med mormor till den halvtimmeslånga filmförevisningen. Svartvit kornig stumfilm.

Jag tog snabbt efter mormor, kraftuttryck på engelska var jag väl förtrogen med, nu kunde jag lägga ett svenskt uttryck till min repertoar. Men det var ett mycket snällt kraftuttryck.

Igår kväll smällde jag av. Igen. Jag skulle visa Regula vad som hände när man lät Google söka på min bild här på bloggen. Häromdagen visades då upp massor av bilder på kostymklädda herrar. Igår kom det bilder på en dam som jobbar på en handelskammare i vårt östra grannland!!! Med namn och allt. Helt ogenerat. Ringde till Leo idag och frågade om det var vanligt med bildstölder. Han bara skrattade. ”Jag har hittat bilder på mig på fyra olika ställen, Julias bild finns med tre identiteter på Facebook. Stephan är den ende som har klarat sig så vitt vi vet.”

Så var det med det, men även om ”tjuvarna” inte tar bort bilderna, och det inte är så mycket att göra åt bildstölderna, så har jag idag sänt mail nr 2 till det holländska bemanningsföretaget och mail nr 1 till den österrikiska handelskammaren. Det skall bli intressant att se om de hör av sig.

Tills jag vet om någon av bilderna försvinner, så har jag lagt upp en helt neutral bild från Ascona här på bloggen. Neutral, men om man vet om det, så kan man ana mitt hus rätt långt upp på vänstersidan. Mitt hus, ingen annans. 

Det var ju ganska kul!

Göran i Karlstad kommenterade mitt förra inlägg med att han minsann hade kollat upp min nuvarande bild på Google. Det gjorde jag också, och fann att "liknande bilder" på mig, det var ett antal kavajklädda herrar. Så Google söker alltså efter liknande bilder och är man som jag, klädd i kavaj och han håret uppsatt, då blir ser man ut som en man i det här igenkänningsprogrammets ögon.
Jag har ännu inte hört något från det holländska bemanningsföretaget, så ny bild på mig får vänta.

Nu skall jag gå ut i solen, det är +28 och det fina vädret fortsätter i morgon också. Sen blir det mer regn, men högst behagliga temperaturer.

Elvy skall tillsammans med Alice och några från Uppsala fira nationaldagen i Stockholm. Först blir det konstutställning, sen blir det Skansen och en i sällskapet som tydligen har fina förbindelser har ordnat med sittplats åt dem. Hoppas att det blir fint väder. Jag vet inte om jag har nämnt det, men Alice hade "ärende" till London och då passade hon på att komma till Sverige. Nästa vecka skall de resa till Baltikum och sen blir det midsommarfirande i Hälsingland och därefter en tur till Gotland, innan Alice reser hem till Toronto igen.

Vad jag skall göra efter Interlaken vet jag inte, vi (Marlene, Regula, D&P och jag), har talat om att ta en tur till Dordogne. Det har vi talat om i flera år nu men så kommer alltid något i vägen. Jag behöver inte tänka på Geilo i alla fall, dit reser Rickard, Jennifer och Nigel någon av de första dagarna i juli. Jag reser inte dit förrän i slutet av juli, tror jag. Förmodligen tar jag en tur till Hälsingland innan dess. Sen blir det kanalbåt i september och sen, hemska tanke är sommaren - åtminstone i norra Europa - slut. Då känns det bra att bo söder om alperna.

Självupptagen... jag???

Nu skulle jag komma till skott och lägga in en ny bild av mig här på bloggen. Folk i min omgivning har haft synpunkter på min presentation ända sedan jag startade bloggen hösten 2008. Då hade jag en bild där man ansåg att jag såg ut som om jag frös, skiftade den till en helt neutral bild på en staty som finns här i Ascona, fick höra att så kan man väl inte göra, bytte till en bild som jag tyckte var rätt ok men fick höra att den inte alls var lik mig. Blev sur och lade in en bild på mig iförd vinterjacka där pälsen på huvan täckte halva ansiktet. Sen hittade jag den bild som jag haft i flera år nu, den är tagen på förlaget av en proffsfotograf, de ville ha bilder på alla medarbetare. Jag tyckte själv att den var lik mig men att jag såg ”skolfrökenaktig” ut. Nu kom Rickard med en bild som togs när vi var ute och åkte båt Bergen-Ålesund-Bergen i somras, den hade hans f d kollega Einar, som ägde båten lagt ut på Internet. Han tyckte att den var bra. Problemet är bara att när jag är ute på sjön eller när det är knepiga väderförhållanden så kan jag inte ha mina linser. På den här bilden, som jag också tycker är rätt bra, så har jag glasögonen och... ja, jag hade hellre varit utan dem. Men nu skulle jag byta. Jag hade alltså en del synpunkter på att jag hade glasögonen. Rickard sa snällt att jag är på väg mot den ålder då man behöver progressiva glas, så glasögonbilden kan hänga med i många år. Tack för den passningen Rickard!

MEN – när jag skulle lägga in bilden så såg jag att det fanns möjlighet att söka bilden på Google och när jag av ren nyfikenhet gör det så kommer det upp en länk, där en tjej i Holland anställd i ett bemanningsföretag, använt den som sin bild!!! Vad gör man? Jag har mailat bemanningsföretaget och förklarat att jag inte accepterar att den här tjejen använder en bild på mig med sitt namn. Nu får vi se om de hör av sig.

Lisa försökte få mig intresserad av att vara med på Facebook, men jag är ståndaktig. Hon blev med där för några år sedan, när barnen var entusiastiska för FB men har aldrig använt sitt konto. Barnen finns numera i helt andra sammanhang på nätet. Nu hade en ”armébekantas bekant” öppnat ett konto och hade en hel del intressanta saker från Lettland att visa och berätta. Efter viss tvekan så hade Lisa frågat om hon fick vara hennes FB-vän´och det fick hon förstås. Lisa tycker att jag också borde var med även på nya Blod och Eld men jag avstår, det förutsätter ju att man har ett FB-konto.. Vi kollade på nya Blod och Eld, men det känns rätt avslaget, även om ett par deltagare i gamla Blod och Eld anstränger sig för att hålla det vid liv.

Som jag ser det, så måste man vara väldigt aktiv och intresserad av interaktion om man skall vara med på FB. Jag är inte aktiv på Linkedin längre, det gav mig inte så mycket. Däremot, och det kanske är ett tidens tecken på sitt vis, så har jag numera sporadisk mailkontakt med betydligt fler av mina gamla vänner i England än vad jag haft tidigare. Det är en sån ”lagom” kontakt. Man skriver några rader när man har något att berätta.

Idag har Marlene och jag kämpat i fem timmar med ekonomisk-politisk historia. Jag tror att det har klarnat lite, d v s att hon kan se kopplingarna mellan historiska skeenden och ekonomiska förhållanden och hur man också kan tillämpa nationalekonomiska teorier, även en del moderna sådana, på händelser i det förgångna. Nu blir det tentamen i Genève på tisdag, onsdag är det deltenta i redovisning. Redovisning – vilket är ett jättestort ämne, det tycker hon är enkelt. Det tyckte inte jag... Vi är olika.

Måndag morgon.

Vi har haft en helt fantastisk övningshelg hos D&P. Sällskapet från Biel kom redan vid tiotiden på fredag till Locarno. Inte för att börja öva, Robbie, Dwight, Rickard och Nigel skulle gå en runda på golfbanan på eftermiddagen. Vi övriga åkte upp till D&P och gick en lång promenad upp på berget.

Sen drog vi i gång med ”fika” klockan fem. Nu har även Jennifer och Nigel tagit till sig detta svenska begrepp, både ordet och hur ”fika” skall vara. Vi hade kanelbullar, brun pepparkaka, bondkakor och skurna syltkakor – mer svenskt kan det inte bli. Det var Lisa som stod för baket. Sen drog vi igång, Dwight hade bestämt att vi skulle ta oss igenom hela vår repertoar under helgen, dels för att han trodde att vi var lite ringrostiga, dels för att Jennifer och Nigel skulle lära sig den. Vi kämpade på till klockan nio på kvällen. Det gick över förväntan, Pierre hade redan övat lite med Jennifer och Nigel.

Vi startade klockan tio lördag förmiddag, tjugo över tio om sanningen skall fram och med en del mat- och vätskepauser under dagen så höll vi ut till klockan sju. Sen hade Pierre ordnat med middag, hur han hade fått ihop en riktigt exklusiv trerätters samtidigt som vi övade, det är mig en gåta.

Vi började med rostad scampi med bl a grön sparris, varmrätten var en variant av Wellington med champagnesås (!) och nyskördade primörer till, desserten hemgjord glass med bärsås och sen till slut kaffe med pralin. Alla drycker var alkoholfria, men passade precis lika bra till maten som om det varit vin.

I går började vi klockan tio (prick!) med en timmas träning på den sång som Dwight länge har velat få in på repertoaren, Beyond the blue horizon (eller som det stod på Dwights notblad, By the grace of God.) Den sjöng vi i songsters och jag minns att vi kämpade med rytmen och fraseringen, det skulle låta ”lätt” - blue horizons – och rytmiskt och samtidigt innerligt och övertygande. Det gick rätt ok för oss, men tonartshöjningen skippade vi. Jennifer och Nigel gillade den mycket – och det gjorde vi andra också. ”By the grace of God I shall be there!”

Sen hade vi ett riktigt riktigt bra ”holiness meeting”. Det kan inte hjälpas utan att jag undrat lite hur Jennifer och Nigel uppfattar ”traditionerna” i vår lilla grupp, men jag förstod att de känner sig hemma och – by the grace of God – får del av något nytt.

Lunch (potatisgratäng och diverse kallskuret) och sen fortsatt övning fram till klockan fem och därefter kände alla sig väl förberedda för vårt besök i Interlaken om två veckor. Vi får två tillfällen, dels som ”underhållning” på lördag och vid söndagens gudstjänst.

Ett resultat av helgen är att Jennifer bara MÅSTE skaffa sig något att spela på. Hon hade ett piano tills för ca 15 år sedan, sen började det bli svårt att stämma och åkte ut. Nu är hon jättesugen på att börja spela igen.

Jag är klar med mitt uppdrag, men väntar lite med att sända det. Nu skall jag köra till Marlene och bistå henne i studierna. Jag gör det gärna, nu läser hon för en tenta i ekonomisk-politisk historia, ett riktigt intressant område. Tycker jag. Marlene menar att det har man väl inte så mycket nytta av. Hon är så stenhårt inriktad på allt som leder direkt fram till ett jobb. Vi får väl se om jag lyckas omvända henne. Ekonomisk-politisk historia är intressant och relevant även för vår tid. Basta!

Send the fire!

För oss blev det ett oväntat inhopp som kör i kyrkan i Lugano på pingstdagen. Man hade planerat för medverkan av en solist från Bolzano, men han blev förkyld och torsdag morgon ringde prästen till Diana och frågade om vi kunde komma och sjunga. Diana lovade kolla och förklarade att om vi kunde, så fick det bli sång på engelska, vilket prästen tyckte var helt ok.

Alla utom Pierre är hemma, så vi kunde snabbt öva in tre sånger från Spirit: Burning, burning, The fruit of the Spirit och For the mighty moving of thy Spirit. Vi fick välja sådant som var enkelt att öva in och sen hade de här sångerna ett sammanhang också. Efter att ha konfererat med prästen så lade vi in kören till To be like Jesus innan han avslutade med välsignelsen. Det blev en riktigt fin gudstjänst, ganska mycket folk. Diana berättade kort om musikalen och presenterade innehållet i sångerna på italienska, så det fungerade bra.

Men innan pingstdagen så var det pingstafton och finalen i ESC. En sann fröjd för mig och Rickard och en riktigt spännande röstning. Jag är inte så intresserad av den sortens musik, men det svenska bidraget var riktigt bra, både sångaren och sången, refrängen som alla kan sjunga med i och de roliga animationerna.

Rickard är fortfarande kvar här, han har gjort en hel del jobb inne i övervåningen hos Jennifer och Nigel. De började med att knacka ner ytskiktet på grunden och sen kom regnet. Nu har de lagat sprickorna och senare skall det komma ”riktiga” murare och återställa grunden så som den varit en gång i tiden, med ett mönster i murbruket. Det är ett lokalt hantverk och Nigel är noga med att allt som görs skall vara så korrekt som möjligt.

Den här veckan skall jag göra klart mitt uppdrag. Det är nästan rekord, två veckor innan deadline. Sen funderar jag på att slira lite med att sända över det så att det inte dyker upp något expressjobb. Jag vill ha lite ledigt nu!

Fredag kväll startar vår övningshelg, vi skall vara uppe i Orselina, störst hus och bäst akustik. Dwight har fått förfrågan om vår medverkan vid en konferens i Interlaken, det skulle vara redan i mitten av juni. Vi får se hur det blir med den saken, jag tänker i alla fall resa till Sverige till midsommar och sen fortsätta till Geilo ett par veckor senare.

Jennifer och Nigel har bestämt sig för en tur till Norge i juli eller augusti. Rickard ställer upp som reseledare. Rickard kör upp, troligen omgående efter vår ev medverkan vid konferensen i Interlaken och sen stannar han på Geilo fram till vår kanaltur.

Jo, på tal om Sverige, så har min släktforskande släkting Peter kollat upp den eventuella släktskapen med min nya vän Susanne. Jo då, hennes morfars far och min farfars mor var kusiner. Det var Sorunda och von Horn som fick oss på spåret. Och dessutom är hennes pappa fyrmänning med Pierre, det är kollat och bekräftat. Helt otroligt faktiskt och allt detta tack vare att jag inte kunde låta bli att tilltala henne när hon satt och läste Berner Tagesblatt på tåget.

Och nu har klockan passerat tio, dags att börja jobba!

Regn och igår var det 17 maj.

Nu på morgonen har det kommit mycket regn, ja faktiskt ett par riktiga skyfall och mer lär det bli under kvällen och i morgon. Jag undrar hur det ser ut uppe hos Regula nu. Hon lät göra terrasser på sin tomt för ett par år sedan, kraftiga regn spolade bort den lilla jord som var. Jag är faktiskt tacksam för min branta tomt med nästan ingen jord på vid sådana här tillfällen. Den lilla rabatten med vårens lökväxter finns i den enda riktiga bergsskreva som finns här och den är dessutom försedd med en extra stenkant. Och valnötsträdet klarar alla väder, men det händer att någon gren knäcks när det blåser.

Nu undrar jag bara hur det är borta i Ronco. Rickard skulle laga stenfoten (heter det så när den är murad?) och det lär inte gå när regnet vräker ner. Men det finns säkert något att göra inomhus också.

Busväder har en fördel, det är inte svårt att sitta inne och jobba. Trots att jag var i Biel förra veckan, så ligger jag riktigt bra till med mitt uppdrag. Räknar med att vara klar till månadsskiftet, två veckor innan deadline.

Igår var det 17 maj, en dag som jag försöker att fira på något sätt. Det var solsken hela dagen, bara det var en anledning att fira.  Hela gänget var här och det blev stämningsfull (?) allsång av Ja vi elsker, (vers 1, 7 och 8) – Rickard hade gjort sångblad och sen läste han dikt på norska:

Undrer meg på hva jeg får å se over de høye fjelle?
Øyet møter nok bare sne. Rundt omkring står det grønne tre,
ville så gjerne over, tro, når det reisen vover?

Ørnen løfter med sterke slag over de høye fjelle,
ror i den unge, kraftfulle dag, metter sitt mot i det vill jag,
senker seg hvor den lyster, ser mot de fremmede kyster!

Løvtunge apal, som intet vil over de høye fjelle,
spretter når somren stunder til, venter til neste gang den vil,
alle dens fugler gynger, vet ikke hva den synger!

Den som har lengtet i tyve år over de høye fjelle,

den som vet at han ikke når, kjenner seg mindre år for år,
hører hva fuglen synger, som du så trøstig gynger.

Sladrende fugl, hva ville du her over de høye fjelle?
Rede visst fant du bedre der, videre syn og høyere trær,
vlle du bare bringe, lengsel, men ingen vinge? 

Skal jeg da aldri, aldri nå over de høye fjelle?
skal denne mur mine tanker slå, sådan med sne-is og redsel stå,
stengende der til det siste, blive min dødningekiste?

Ut, vil jeg! ut! - å så langt, langt, langt over de høye fjelle!
Her er så knugende, tærende trangt, og mitt mot er så ungt og rankt,
la det så stigningen friste, ikke mot murkanten briste!

En gang, jeg vet, vil det rekke frem over de høye fjelle!
Kanskje du alt har din dør på klem? Herre min Gud! godt er ditt hjem...
la det dog ennå stenges, og jeg få lov til å lenges!

Han läste med inlevelse och Bjørnstjerne Bjørnson borde varit stolt över framförandet och jag förstod ju i alla fall vad han läste. Rickard hade också tagit med sig två dvd, en med 17 mai-firandet från olika delar av landet och en med höjdpunkterna i den norska naturen.

När jag ser de olika tågen, hur man ställer upp oavsett ålder, med flaggor, bunader och korps så kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Det är något alldeles extra, och det är genuint, inget som myndigheterna har tvingat på medborgarna. (Underförstått – den svenska nationaldagen är mest pinsam.)

Jennifer och Nigel var rätt överraskade, inte minst därför att den där halvtimmeslånga skildringen av firandet var så äkta, även för dem. Visst, de firar sin nationaldag 4 juli, men det är tydligen inte samma sak. Nigel frågade Jennifer om de inte kunde planera in en tur till Norge nu i sommar. Det hade hon inget emot och Rickard erbjöd sig att antingen guida eller göra upp en resplan. Vi som har varit med på Rickards turer ”Worst of Norway” borde kanske varna dem?

Maten då? Jo, den fick godkänt. Vossakorven föll samtliga i smaken, men för de kulinariskt ovana Jennifer och Nigel räckte det med en liten, liten provsmakningsbit av brunosten. Men de lär sig nog med tiden. Vi gjorde fiskekaker på fryst torsk och inhemsk gös och kombinationen fiskekaker och potatismos med gräslök och lingonsylt till var det ingen som rynkade på nästan åt. Och inte till blötkaken heller. Den hade fyllning av hallonsylt och vaniljkräm och var dekorerad med grädde, jordgubbar och blåbär. Plus norska flaggor. Så nu vet ni det. Ja vi elsker dette landets kulinariska utmaningar. Också.

Jag har funderat lite över min inställning till Norge. Dels tycker jag att det som nyrikedomen fört med sig är pest, det finns ett mycket vulgärt inslag i hur en del människor tänker och beter sig och den nuvarande regeringen uppför sig också precis på det sättet. På ytan kan det verka som om man bryr sig om dem som inte har det så gott ställt, men så är det inte i praktiken. Erna Solberg håller på att bygga ett monument med den svenska alliansregeringens misstag. T o m en konservativ tidning som Aftenposten kallade henne för Fredriks lärjunge. Det sista jag hört, är att NSB skall delas upp och säljas ut och allt underhåll läggas ut på entreprenad. Och Siv Jensen, där har vi verkligen en ulv, nödtorftigt skyld i fårakläder.

Och så finns det ”det andra Norge”. Bygdenorge, kirkenorge och dugnadsnorge. Vanligt folk som jobbar på som om oljefonder och Stortinget inte fanns. 

Dagen efter himmelsfärden.

Jag har alltså varit i Biel och faktiskt lyckats lära mig fickparkera med hjälp av parkeringsassistenten. Nu kan jag tränga mig in på utrymmen där jag aldrig, aldrig hade vågat ens försöka att komma in. Sen gick vi igenom nästan hela instruktionsboken, och även om det finns saker som jag inte kommer ihåg hur de fungerar, så kan jag ändå slå upp dem i boken och förhoppningsvis komma på hur man gör. Rickard följde med hit, han skall hjälpa Nigel att snygga till huset på utsidan, det är en del som behöver muras och det är Rickard a: road av och b: riktigt skicklig i. Nigel pratade med sin bror i USA och sade att ”nästa vecka får jag hjälp av en brännskadespecialist att snygga till utsidan av huset.” Brodern blev förvånad, Nigel hade inte nämnt att huset var brandskadat!!!

Idag regnar det. Mycket. Igår, himmelfärdsdagen hade vi strålande väder. Vi - hela sällskapet - var tillsammans med Leo, Stephan och Julia när deras kyrka firade. Först var det mässa utomhus klockan nio, men det hade faktiskt varit en mässa redan klockan sex, i soluppgången. Efter tävlingar, både för barn och vuxna kunde man köpa sin lunch från olika stånd. Jennifer och Nigel tyckte det var riktigt spännande att gå runt och botanisera bland de lokala specialiteterna. Ett extra plus var att vinet var gratis, det serverades ur en alldeles riktig tunna. De som inte ville ha vin fick äpplemust. Efter maten var det uppträdande av en grupp akrobater och en teatergrupp och sen dröjde många kvar i gröngräset. Vi gick ner till centrum och drack kaffe på en uteservering innan vi skildes åt.

Nästa festdag blir på söndag, och då skall Rickard och jag stå för ett riktigt genuint 17 mai-firande. Han hade brunost i kylen och Vossakorv i frysen som vi tog med hit och sen skall vi göra fiskekaker och ha potatismos med finhackad gräslök i och lingonsylt till. Avslutningen blir en blötkake med dekoration i blått och rött på den vita grädden. De andra i sällskapet har ju varit med om sådana här exotiska traditioner tidigare, men för Jennifer och Nigel blir det premiär.

Men idag får det bli en alldeles vanlig arbetsdag.

Ny teknik

I morgon tar jag tjuren vid hornen eller rättare sagt tar ett fast grepp om ratten och kör till Biel. Jag gruvar mig som vanligt lite för Gotthardtunneln, där är det så mycket tung trafik och det finns alltid någon galning som inte respekterar omkörningsförbudet. Tunneln är 17 km lång och jag kan försäkra att jag kör hellre Laerdalstunneln med sina 25 km, trots att det faktiskt inte är omkörningsförbud där, men naturligtvis inte så tät trafik. Om det inte stökar till sig i tunneln, tar det tre timmar att köra Ascona -Biel.

Jag har jobbat på rejält, så jag kan ta lite ledigt. Jag har deadline 15 juni, men räknar med att bli klar redan till månadsskiftet.

Nu börjar jag vänja mig vid bilen, men det känns lite nervöst med alla dioder som lyser eller börjar blinka. Elvy har försett mig med en ny iPhone, har jag nämnt det tidigare? En bra sak med den är att jag kan ta en bild på de lysande/blinkande lamporna och sen i lugn och ro ta reda på vad det handlar om. När jag körde upp till Orselina i fredags, så fick jag naturligtvis möte med en stor lastbil på den smalaste sträckan och fick backa ca 10 m för att någon av oss skulle kunna passera. Då började det både tjuta och plinga, jag hade nämligen buskar som stack ut över vägkanten och fick förstås besked om att jag hade hinder både bakom och på sidan. Det är sånt som man får vänja sig vid, samtidigt måste man ju respektera oljudet, det kan ju vara något verkligt hinder. Tack och lov så nöjde sig D&P med en okulärbesiktning av bilen. Och tack och lov för att det kom en regnskur just då.

Min iPhone har fått ett eget abonnemang, jag håller mig fortfarande till min mobil från äldre stenåldern när jag skall ringa. Det är faktiskt så att jag har abonnemanget på den fram till sista juni, så jag har tid att lära mig hantera min nya telefon fram tills dess. Ja, jag vet, när det gäller tekniska innovationer är jag konservativ. Och insiktsfull nog att förstå att man försöker skapa behov av sådant som jag inte har behov av.

Vi försöker hitta ett datum för en övningshelg, det verkar som om alla - inklusive Jennifer och Nigel – kan vara med 1-3 juni och då skall vi vara här i AL. Jo, när Dwight och Lotta konsekvent använde förkortningen LA om Los Angeles, så sa vi AL om Ascona-Locarno. Nu har Jennifer och Nigel börjat använda det uttrycket, de tycker det är riktigt smart eftersom AL är tvillingstäder och man inte alltid behöver definiera exakt var något finns eller hänt.