Måne och stjärnor

Så var det vardag igen! Faktiskt. Vi har haft en riktigt festlig weekend. Först fredagens samling i uthuset; smörgåstårta och cider och därefter kaffe och små bakelser med lingongrädde som Marita gjort, mycket sång och spel och som mormor brukade säja ”god andlig gemenskap”.

I lördags fick vi besök av två av våra nyfunna släktingar, det var Mats som Elvy träffade i Bollnäs för en tid sedan och hans syster Camilla. Två sysslingar, det är bingo!

Igår var vi förstås först på gudstjänsten och på eftermiddagen så var vi på stugmöte i Voxna. Det är den generationen som varit med på stugmöten som har tagit upp traditionen, man har det en gång i månaden och det är ett helt privat initiativ av några ”seniorer”. Jag minns stugmötena som jag fick följa med mormor till. Jag var alltid yngst och blev väl omhändertagen, inte minst när det gällde kakorna som serverades till kaffet. Jag fick förstås saft. En gång, och det har jag nog skrivit om tidigare, så skulle Carl Öst komma till stugmötet. Då fick man skaffa en större lokal, annars hölls de alltid i hemmen. Vi satt i dubbla rader och han hämtade fram mig och jag fick sjunga tillsammans med honom. ”Sjung halleluja, det blir bättre och bättre dag för dag. Synes vägen stundom lång, så stäm upp en jubelsång, sjung ja sjung halleluja.” Så stolt jag var. Och han sa att jag hade en fin sångröst. När vår nya körledare på kåren, många är senare, gallrade ut dem som inte dög - enligt hans åsikt - var jag en av dem. Då tänkte jag; ”jag har minsann sjungit tillsammans med Carl Öst och han sa att jag hade en fin sångröst. Så jag skiter i dig, du är bara en uppblåst viktigpetter.”

I natt var vi ute och såg på den röda månen. Vi kanske inte räknade stjärnorna, men det var stjärnklart också och Elvy citerade ”gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp...” Det var stjärnklart och ganska kyligt men inte frost. Jag minns när vi reste på South Oxford Canal och Rickard en stjärnklar kväll, när vi var långt bort från störande artificiellt ljus, låg på båtens tak och såg på stjärnorna och sjöng Löftene kan ikke svikte. Det blev en magisk stund.

Elvy undrade om det inte stod någonstans i Bibeln att månen skall bli till blod och då gick vi in, halv fem på morgonen, tog fram mormors bibel och läste från profeten Joel:

”Och jag skall låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn han skall varda frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall finnas en räddad skara, såsom Herren har sagt; och till de undsluppna skola höra de som Herren kallar.”

(Nej, så bibelsprängd är jag inte att jag blixtsnabbt kunde komma på var detta stod. Vi googlade...)

Idag är det en riktigt fin höstdag, lite kylig men det finns fortfarande kantareller! Maj plockar trattkantareller, det lär finnas sådana i överflöd men jag kan inte hitta några. Och det räcker så gott med de gula kantarellerna. Det ser ut att bli fint höstväder hela veckan, jag stannar gärna här några dagar till. I morgon skall jag ringa Erik, han var ledig idag för att återhämta sig lite från bokmässan. Nu vill jag gärna ha besked om när han kan förse mig med lite jobb igen.

Blandad kompott

Idag kom det en kopia av en gammal fastighetskarta med posten. Mannen som var här och såg på uthuset ansåg att det var betydligt äldre än nuvarande boningshus. Kartan var från mitten av 1800-talet och det finns markerat för ett hus i det som vi brukar kalla för ”skogskanten” längst bort på tomten. Där finns det en hel del relativt släta stora stenar som nu ligger lite huller om buller. De har troligen utgjort grunden till huset. Sen finns det markerat för ett hus bakom uthuset, troligen en mindre ladugård – inga som helst spår efter den - och uthuset finns alltså med på kartan. Det är nog 200 år gammalt, kanske mer. Spännande. Han skulle återkomma när han vet mer.

Igår fick vi oväntat besök. Maj hade nämnt något om ”Jan och Anita” som skulle komma till henne på en kort visit. Elvy hade inte fäst sig särskilt vid detta, hon kände inte igen namnen. Vid femtiden på eftermiddagen knackade det på dörren och utanför stod ”Jan-Erik och Hjördis”. Jan-Erik hade för länge sedan skippat ”-Erik” och Hjördis hade redan i tjugoårsåldern tröttnat på sitt något ålderdomliga namn och bytt till sitt andranamn Anita. Elvy kände igen dem men kunde inte placera dem sekundsnabbt så det uppstod lite förvirring. Men sen blev det en timmas trevligt samtal över en kopp kaffe i köket. Anita växte upp på en gård en knapp kilometer härifrån och Jans pappa arbetade på sågverket där morfar var förman. De var på väg från Piteå till sin dotter i Huskvarna och skulle övernatta hos Maj.

En sak som vi talade om var att man i allt mindre utsträckning umgås med släkten. Man bor inte på samma plats längre och har inte så mycket gemensamt heller. När föräldragenerationen är borta, så ses man bara vid bröllop och begravningar och knappt det. Dottern i Huskvarna fyller fyrtio, men inget av hennes syskon (en bror i Umeå och en i Torsby) kommer till lördagens fest. Släktingar är en bristvara för mig, de få som jag har kontakt med hör jag av mig till och jag har utfärdat en stående invitation till Ascona. (Kolla bara så jag är hemma!) Elvy fick en mycket oväntad kontakt med en man som är syssling till mig för en tid sedan och nu har även hans syskon hört av sig. En av dem bor på Sandhamnsgatan på Gärdet där jag bodde en gång i tiden. 

Vi har städat – men behövdes det verkligen? Golven i bottenvåningen kanske. I kväll kommer ”alla” hit och då blir det sång och spel i uthuset. Elvy hade egentligen tänkt att bjuda på ”landgång” - något som tydligen var populärt när hon läste i Uppsala och ibland brukade festa på en sådan avlång smörgås med en rad olika pålägg. ”Ett smörgåsbord i miniatyr” säjer hon att det är. Men så vet man aldrig hur många som kommer så det får bli smörgåstårta istället. Elvy tycker att det är konstigt att jag inte har någon personlig relation till landgång, men det är ju så att modet växlar även när det gäller mat.

Jag ringde till förlaget för en stund sedan, jag vill förstås veta när mitt nästa uppdrag kommer. Men det var ju meningslöst, ”alla” var på bokmässan i Göteborg. Så nu får jag se hur länge jag stannar här, hösten är en härlig årstid och när jag sen kommer hem, så är det fortfarande sommar.

Vi skall fara bortom månen

 Igår visade de ett inslag i nyheterna om en konferens i Sverige för astronauter och kosmonauter. Elvy och jag såg på varandra och började, helt spontant sjunga ”astronauter, kosmonauter som har kretsat runt i skyn, skola stå där med förvåning inför denna stora syn”. Elvy blev överraskad att jag kunde den sången och vice versa. Och efter några trevande försök så kom vi ihåg verserna och Elvy hämtade dragspelet. Det gick över förväntan. Det är klart att jag kan texterna till sångerna som skrevs av ”bygdens store son”!

Idag har vi vi städat i uthuset. Då sjöng jag refrängen i en annan av Carl Östs sånger för Elvy. ”Knäna böj och armar uppåt sträck, rösten höj och Jesus handen räck, Denna dagliga motion ger dig kraft och kondition, därför knäna böj och armar uppåt sträck”.

Det har varit en elektriker där nu på morgonen och satt upp lampor, allmänbelysning under takåsen och mysbelysning över bordet. Sen är det är klart så när som på skjutdörrarna i glas, de skall komma om ett par veckor. Väggarna är försiktigt rengjorda och överstrukna med något slags flytande vax, det finns bräder och isolering under plåttaket och golv med breda plankor. Elvy har planer på att skaffa en stor textil till ett stycke på den ena långväggen som inte har så fina stockar. Det kommer att bli och har förresten redan blivit en riktigt bra ”festlokal”. På invigningsfesten åts det surströmming. Tur att inte jag var med då! Surströmming är bara äääckligt... Fredag kväll kommer ”alla” hit och då blir det sång och spel i uthuset. Men ingen surströmming, jag tror det blir smörgåstårta. Gott, kladdigt och kaloririkt.

Elvy har försökt att få mig att förstå hur knapparna på dragspelet fungerar och jag tror att jag börjar fatta det. Det går bättre om jag går på känsla än att jag tänker efter. Jag klarar av att använda två knappar i basen och hjälpligt hålla takten med dem. Men jag gör detta enbart för att göra Elvy till viljes. När det gäller dragspelsövningar så är jag den lilla snälla flickan som vill göra mamma glad.

Om en liten stund skall vi se på Tro, hopp och kärlek. Tre präster och en pastor hoppas hitta en partner. Det skall bli intressant. Nästa säsong blir det väl ett par munkar och nunnor som söker partner.

Slutmål: Hälsingland

Det är inte alls lika höstlikt i Hälsingland som jag hade föreställt mig. Det har regnat en hel del så det är fortfarande frodigt grönt och nattfrost har det inte varit ännu. Resan hit gick bra, men tåget var förstås försenat till Söderhamn så den dryga halvtimmans väntetid tills bussen skulle gå reducerades till tio minuter.

Igår tog jag det lugnt, det är väl inte själva resandet som tar på krafterna utan mest anspänningen när man aldrig vet om saker och ting skall fungera som planerat. Idag skall vi ut och plocka kantareller! Skördetiden är inte slut ännu, regn omväxlande med förhållandevis varma dagar gör att det fortfarande finns gott om dem.

Vi satt och pratade om favoriträtter på båten. Jag hävdade att kantareller är det godaste som finns och fick uppbackning av Rickard. I Ticino är det, som i Italien, Karl Johanssvamp som dominerar, inget fel på den men kantareller smakar mycket, mycket mera.

Jag fick sms från Diana för en stund sedan. De är uppe tidigt för att hinna med så mycket som möjligt. Igår hade de varit på bussrundtur och besökt The National Gallery. Idag skulle det bli British Museum och kanske en båttur på Themsen om vädret var ok. Jag påminde dem om att de inte fick missa Churchill War Rooms.

För ett kort ögonblick så tänkte jag att det hade varit trevligt att vara i London men sen kom jag på att Hälsingland är minst lika bra.

När vi är ute med båten, så är man trots tillgång till internet ändå inne i en liten bubbla och följer inte med tillräckligt i vad som händer i omvärlden. Vi har förstås följt med det som händer med flyktingarna som är på väg – eller försöker vara på väg – upp genom Europa, men mycket annat har gått oss förbi. Dagens fokus har jag på höstbudgeten och Mannen. Budgeten angår ju egentligen inte mig, men det är alltid intressant att höra kommentarerna. Elvy tycks ta det med ro, även om det skulle innebära att hon får betala mer skatt. Hon säjer att hon inte alls betraktar Sverige som ett land med höga skatter, men med begränsade avdragsmöjligheter. Så kan man förstås se på det också. Och Mannen, kommer han/den att rasa idag? Blir det bara Veslemannen som kommer att förorsaka ett stenras med måttlig omfattning när den rasar eller är en större del av bergssidan på väg utför?
.............................
1930
Mannen verkar inte ha några planer på att rasa just nu så vi kan väl pusta ut lite då.
Kantarellskörden blev tre och en halv liter. Sen finns det lingon också men jag har inte lust att plocka. Möjligtvis till en flaska vattenlingon då.

Nu skall jag lyssna till politisk pajkastning i Rapport. Tycker okristligt illa om Ulf Kristerson. Sen är det släktforskningsprogram. Det verkar roligare.

Etappmål: Arlanda

 Dagens frukost bestod i vår båt enbart av smörgåsar och kaffe, lite överbliven juice och mjölk. I den andra båten hade de varit riktigt smarta, stekt deras kvarvarande fem ägg och en paket bacon redan igår (med tanke på städningen) och kunde få lite mer varierad frukost än oss. Nåja, vi klarade oss bra i alla fall. Sen hade Pierre en överraskning åt oss, hans mamma hade skickat en inspelad hälsning till oss via mail, med uppmaningen ”gläd er i Herren alltid”. Det fick bli vår sista morgonandakt. Och nog har vi fått glädja oss åt mycket på den här resan. Från gapflabb åt en del tokigheter till glädjen i att kunna samlas kring Guds ord och be tillsammans.

Marlene har organiserat våra hemresor, takterna från livet på resebyrån sitter fortfarande i. Hon hade beställt taxi till klockan elva, tåget gick från Rugby 1223, framme på Euston 1315. Den mest spännande händelsen under tågresan var att en gammal dam svimmade och Rickard rusade till för att se hur det var fatt. Han krockade med en doktor av omisskännligt indiskt ursprung som också var beredd att göra en insats. Damen kvicknade till men doktorerna stod i gången och övervakade henne. Rickard missade förstås inte tillfället att berätta att han arbetat i Indien och när han nämnde Nagercoil sken den andre upp, hans familj kom från en stad längre norrut i Tamil Nadu och så fick Rickard tillfälle att briljera med de få ord på tamil som han fortfarande minns. Damen klev av vid Euston och där väntade hennes dotter som tog hand om henne. Hon var blek men det såg ut att gå bra. Båda doktorerna fick en avskedskram av henne.

Diana, Yves, Jennifer och Nigel stannar i London för några dagars turistande, Pierre gör en avstickare till Southampton, David och Marlene reste till Zürich 1705, Rickard till Oslo 1730 och jag till Arlanda 1800. Jag var framme 2110 lokal tid (en kvart tidigare än beräknat) - och skall nu övernatta här på Arlanda. Mitt tåg norrut går 1041 i morgon, byte till buss i Söderhamn och så är jag förhoppningsvis framme i Alfta 1310. Även detta har den förträffliga Marlene kollat upp.

Och nu skall jag sova, jag är TRÖTT!

Loggbok dag 13

 Det regnade under natten, men sen har det varit uppehåll, en hel del sol och rätt varmt faktiskt. Idag var det egentligen Dianas tur att ha morgonandakten, men Nigel hade bett att få ha den och han gjorde en sån fin miniskildring av vår resa och poängterade att Gud var god som hade gett oss så fint väder och att han vakat över oss så att inga incidenter hade inträffat.

Sen tog vi det lugnt, enda avbrotten var att vi stannade till i Rugby och handlade lite bröd till frukost i morgon och så de tre slussarna i Hillmorton. North Oxford Canal går genom ett vackert men rätt händelselöst landskap. När vi kom fram till Braunston städade vi och skall nu gå till ”Admiral Nelson” för att äta avskedsmiddag. Allt enligt traditionen. I morgon splittras gänget, men samtliga gör sällskap på tåget till London.  

Loggbok dag 12

Det var förvånansvärt många deltagare i den korta gudstjänsten i katedralen. Sen var det inte guidad visning av katedralområdet förrän klockan halv elva, men vi tyckte att det var väl värt att vänta och det fanns mycket att se på i närheten. Lady Godiva fotograferades från alla håll... Jag var på skolresa till Coventry men det enda jag minns av den var att en av pojkarna i klassen ramlade och gjorde sig illa i armen – nästa dag kom han till skolan med armen i gips! Jag var med pappa där också. Han var intresserad av allt som rörde andra världskriget och berättade för mig om sådant som jag redan visste. Jag hade en bok som hette Blitzcat, som handlade om en katt som under kriget tog sig genom England för att leta efter sin husse. Hon kom till Coventry och där födde hon kattungar som dog under bombanfallet eller om det var under bränderna efteråt. Jag tyckte det var så sorgligt. Men hon hittade så småningom sin husse i alla fall.

Det hade blivit snabbfrukost i båda båtarna så vi åt publunch och såg lite mer på stan (d v s valde en annan väg till båten) innan vi gav oss iväg. Vi kom tillbaka till Hawkesbury Junction och den lilla ”slussen” med ca 25 cm nivåskillnad, som egentligen är en ”stop lock” väckte viss förvåning. När vi kom ut från Hawkesbury Junction så var vi på North Oxford Canal. Nu är vi i Ansty, som ligger rätt nära Coventry om man tar fågelvägen. Vi kom inte så långt idag, men hade vi kört längre, så är kanalen rätt oskyddad ett långt stycke och det är inte så trevligt att moora ute på ett fält. Nu har vi grillat hamburgare och skall ta en promenad upp till den lite småskumma kyrkogården och till Macdonald Ansty Hall. Det uppstod lite förvirring, Jen och Nigel kunde inte förstå varför vi hade köpt hamburgare i Coventry när det fanns ett McDonald i Ansty?

Regnvädret upphörde under gårdagskvällen och idag har det varit solsken och +15. Inget att klaga på alltså.

Loggbok dag 11

Vi lämnade Wykin efter tidig frukost och morgonandakt, nu var det Davids tur igen. Vi avverkade den sista delen av Ashby Canal (för den här gången!) och via Marston Junction kom vi ut ut på Coventry Canal igen, passerade Bedworth, där det fortfarande fanns massor av trädgårdstomtar vid husen som gränsade till kanalen. När vi kom till Hawkesbury Junction, som också kallas Sutton Stop fortsatte vi in mot Coventry. Här kör man genom bebyggelse hela tiden, men för det mesta är det prydliga omgivningar och här och var finns det intressanta skulpturer på kanalbanken. När vi kom till Coventry Basin (där kanalen upphör) så var det mycket skräp i vattnet, såg rätt trist ut. Kanalen slutar precis utanför den stora ringled som omger centrum, försedda med paraplyer tog vi en promenad och kollade först katedralen. Det är morning service där varje vardag klockan halv nio, så vi beslutade att vi skulle gå dit nästa dag.

Det kom några regnstänk när vi körde in mot Coventry och sen blev det lite mer regn på eftermiddagen, men vi misströstade inte, vi befann oss mitt i ett område med många trevliga butiker. Jag behöver väl inte säja mer? Herrarna slog sig ner på en pub under tiden. Nu skall vi ta en liten paus innan vi går in till centrum igen och äter middag. Det är kallare idag, 12-13 grader på eftermiddagen. Lite höstlikt faktiskt, men det ser ut som om det ljusnar lite i sydväst.

Loggbok dag 10

Efter frukost och morgonandakt av Yves så gick vi ett rätt långt stycke där den ursprungliga kanalen funnits, det var lite mer uppröjt och man hade stakat ut ganska långt fram, halvvägs till Measham. Sen var terrängen alltför oländig så vi gick tillbaka. Kanalen stängdes och fick förfalla på grund av att den dels inte behövdes längre för koltransporter dels för att den bitvis var på väg att rasa på grund av sättningar förorsakade av kolgruvorna. På 1960-talet började man restaurera kanalen upp till Snarestone, den blev snabbt ett populärt tillhåll för båtfolket. Det var kanske därför att den var helt slussfri, men också därför att den går genom ett mycket vackert landskap. Delen längst bort, vid Moira har också restaurerats i samband med ett naturvårdsprojekt, men det saknas några kilometer mellan de båda kanalavsnitten och det stör mig!

Sen gav vi oss iväg och jo, vi hann med ett besök på Café Torte också. En sak kan jag skriva under på, när man håller till på så begränsade ytor som det blir i båtarna, så tappar man kondition, även om vi då och då går eller halvspringer bredvid båtarna på towpath. Den långa backen från kanalen upp till Market Bosworth frestade på rejält. Men vi fick ju vår belöning och den trevliga damen av österrikiskt ursprung kände igen oss! Eller rättare sagt Rickard, hon sken upp när hon såg honom. Sen var det full fart framåt och vi hamnade till slut här i Wykin som ligger i utkanten av Hinckley. Rickard och David lagar en sen middag, det blir skinka, fryst ris- och grönsaksblandning och något slags pulversås. I den andra båten skall de äta samma sak, det är inte lätt att variera maten. Och det finns ingen pub i närheten.

Vi var lite oroliga för hur vädret skulle bli idag, prognosen igår talade om regnskurar på förmiddagen och mer regn på kvällen. Men det är nästan molnfritt och på eftermiddagen har det varit 17-18 plusgrader och en svag sydvästlig vind. Nu talar prognosen för i morgon om regn på eftermiddagen, men hade man totalt fel idag så kanske man har det i morgon också?

Loggbok dag 9

Det regnade rejält i natt, vår elektroniska regnmätare visade på 12,8 mm. Frukost och morgonandakt, nu var det Rickards tur. Trots att det kom en och annan regnskur gav vi oss iväg, det finns ett smart och snyggt regnskydd över båtens akter.

När vi kom till Hinckley började molnen spricka upp. Nu var det dags att proviantera igen. Vi hade varit i Hinckley tidigare och visste exakt var närmaste matbutik fanns, sådant sparar tid. Det är glest med butiker längs Ashby Canal.

Vi bestämde oss för att vi sen skulle köra direkt till Snarestone, där Ashby Canal för närvarande tar slut. Vi kunde hoppa över Bosworth Battlefield den här gången, det är nu bekräftat att det inte ligger på den plats som hundratusentals vallfärdat till utan på ett fält cirka en mile åt sydväst. Där finns platsen där Rickard III stupade. Platsen är utmärkt med en sten, markägaren undanber sig turistbesök. Man har kvar besökscentret vid Ambion Hill, men det är förstås inte lika intressant som tidigare. Och Rickard III är numera begravd i Leicester. Däremot så kunde vi tänka oss ett besök på Café Torte i Market Bosworth på återvägen om det stämde med vår tidtabell. Sen fanns det önskemål om att vi skulle köra in till Coventry, det är en trevlig avstickare så det hoppas jag vi hinner med.

Vi kom till Snarestone lagom för att laga en sen middag och medan matlagningen pågick så pratade vi med några som höll på och röjde i det som skall bli nästa etapp av den återskapade kanalen och fick höra vad som var på gång. Det var inte mycket, inget är definitivt bestämt om genomfarten i Measham och det kommer att ta många år innan man har knutit ihop den restaurerade delen uppe vid Moira med resten av kanalen. Om det någonsin blir så, det fanns de som tvivlade. Restaurerar man kanalen upp till Measham, så är det inte så långt till södra ändan av kanalen däruppe och det lär ju vara helt klart med att kanalbolaget fortfarande äger marken, även om några bönder odlar på den. Nu flyter det in en hel del pengar och kanske är man i Measham om 4-5 år...

Regnet och molnen försvann vid tolvtiden och sen har det varit riktigt fint väder.