Terror

Igår kväll jobbade jag intensivt med ett expressjobb som jag fick i torsdags. Jag har en newsticker på min dator och plötsligt byttes den gröna bakgrundsfärgen mot ilsket rödorange. Sen blev det inte så mycket gjort och jag följde sändningarna på TV fram till halv ett, när situationen klarnat lite. Och det första jag gjorde nu på morgonen var förstås att försöka få en bättre bild av attentaten. Det är 800 km landvägen från Ascona till Paris och här känns det naturligtvis ganska tryggt, men om jag skulle resa någonstans, så skulle jag nog tänka mig noga för.

Nu har IS meddelat att de låg bakom terrordåden i Paris, men samtidigt börjar man nu antyda att det finns ett etablerat nätverk av andra terrorister som enbart opererar i Europa. Då får terrorn plötsligt ett annat ansikte, då är man inte trygg någonstans där många människor samlas.

Nu skall jag göra klart mitt uppdrag, hoppas på att få höra mer exakta uppgifter om några timmar, när jag jobbat färdigt. Just nu är det mycket spekulationer och antaganden.

Här växlar det från välsignad till förbannad.

Det är tre månader sedan jag var hemma senast. Vi kom till Locarno med tåg kvart över tio söndag kväll efter en fantastisk övningshelg.

Jag landade torsdag i Zürich enligt tidtabellen. Tåget till Biel gick som på räls (katastrofalt dåligt skämt) och Rickard hämtade mig på stationen. Resten av gänget kom inte förrän vid femtiden dagen därpå så jag tog bergbanan upp till Magglingen och hjälpte Lisa med alla matförberedelserna – vi skulle bli sjutton! Det är fantastiskt hur det som började som spontan sång på en kanalbåt i England har växt.

Fredagen började med en liten buffé (smorgasbord enligt Nigel) och sen drog vi igång med övningen. Dwight har arrangerat en ”ny” sång, There is sunshine in my soul today, en riktig gammal goding med kören ”O there´s sunshine, blessed sunshine, while the peaceful happy moments roll. When Jesus shows his smiling face, there is sunshine in my soul”. Den är perfekt även för vår mindre kör när vi sjunger i kyrkan i Lugano. Vi övade på den och ett par av våra gamla sånger innan det var tid att dela på oss för natten. Vi började öva klockan tio lördag förmiddag, gjorde avbrott för lunch och promenad. Sen fortsatte vi fram till kvällens grillning och sen var det ”praise and prayer” fram till elvatiden – vi hade så mycket att dela med varandra.

Dwight tyckte att vi kunde ha vår egen gudstjänst på söndag, det är ju lite väl mycket begärt att Jen och Nigel skulle kunna förstå vad som sägs på ”schweizertyska” och ärligt talat så har David och jag stora problem med det också. Det blev ett oförglömligt tillfälle för oss alla. Sången Higher ground slog an tonen. Sen var det lunch, mera övning och nu kom Dwight med ytterligare en ”ny” sång, Fanny Crosbys ”To God be the glory” som verkligen passade oss, både text och melodi – även om den blir i en lite modernare tappning. Dwight tror att den också finns på italienska, det får vi kolla upp.

Marlene följde inte med tillbaka hit, hon reste till Genève, har föreläsningar IRL denna vecka och sedan två tentor nästa vecka. Det blir en tenta till innan jul och sen är hon klar med grundutbildningen, men hon nöjer sig inte med att få sitt diplom utan tänker fortsätta, men har inte bestämt med vad ännu. Med hennes sinne för siffror, detaljer och ordning och reda borde hon sikta in sig på revision inom bankvärlden.

Igår var jag fullt sysselsatt hela dagen men tyckte ändå inte att jag fick gjort någonting. Förutom att packa upp så irrade jag omkring med dammsugaren, handlade och plockade upp de valnötter som trillat ner. Det finns massor kvar i trädet och om den här värmeböljan består så kommer det att bli en riktigt god skörd så småningom. Men först måste löven falla och skalen kring nötterna börja spricka.

Värmebölja – klockan är nio och termometern på nordsidan av huset visar redan på +18. Prognoserna talar om eftermiddagstemperaturer på +20 de närmaste tio dagarna. Det är mer normalt med +15 en solig eftermiddag vid den här tiden på året. Global uppvärmning eller vädersystem på vift? Det har ju varit ovanligt varmt även i Sverige.

Elvy reser till Toronto på torsdag. Alice skall läggas in på sjukhuset på måndag och får sin nya höftled dagen efter och sen stannar Elvy i Toronto så länge det behövs, men minst över jul- och nyårshelgen.

Nu väntar jag på att få höra från Erik. Han har två mindre uppdrag åt mig, de skall komma i veckan. Han vet fortfarande inte något om det stora jobbet som varit på gång hela hösten. Mindre uppdrag har sina fördelar, då jobbar jag intensivt och pustar ut och tar ett par dagar ledigt när det är klart. Ett stort uppdrag är roligare, då får man ofta sätta sig in i nya tankegångar och det blir en alldeles speciell känsla när jag vet att det jag jobbat med är på väg till tryckeriet så småningom. Tidningsartiklar och text till utbildningskompendier och liknande är inte alls samma utmaning.

Och så har vi Sverigedemokraterna. Igår lade jag nog mer energi på att vara förbannad på dem, än att göra det som behövde göras här. Jag är lika förbannad på moderaterna och Elisabeth Svantesson. Såg en intervju med henne på nätet igår kväll. Hur länge skall denna märkvärdiga person få lov att stå i en intervju och inte svara på direkta frågor utan som svar på dessa sprida partiets propagandafloskler? Hon och partiledaren har inte ens läst in sig på dublinkonventionen innan de kommer med ett politiskt utspel! Och vart skall de som hon och Kinberg Batra vill stoppa vid gränsen ta vägen? ”Tänkte inte på det...” Skall man ha överfulla färjor som glider omkring på Östersjön mellan Tyskland och Sverige, fulla av flyktingkatastrofens flygande holländare? Räknar man med att Danmark tar emot dem som stoppas vid brons östra ända? Då kanske man får sätta upp tälten som egentligen skulle stå på Revinge Hed på Öresundsbron. Jag tror att lösningen är att Sverige tar emot dem som kommer och sedan i Bryssel tvingar fram en lösning när de andra länderna inte kan blunda för situationen längre. Kraftiga ekonomiska sanktioner för dem som inte tar emot, det borde vara en framkomlig väg för EU.

Det var allt för nu. Nu skall jag läsa vad som står hos Expo och ETC idag.

Happening på Arlanda.

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att gå ombord på planet. Planet skall lyfta 1615. Elvy körde till Söderhamn i god tid, man hade varnat för fläckvis halka i hela södra Hälsingland, vi hade -4 klockan sju. Tåget gick från Söderhamn enligt tidtabellen och kom fram hit 1330,      d v s nästan i tid, Jag tror att det diffade på 13 minuter och i Tågsverige är det väl inte att betrakta som en försening?

Jag har fikat, läst DN, Aftonbladet och Amelia och sparar Damernas tills på planet. (Elvy köper M och Femina så novembernumret av dem har jag redan avverkat.) Just nu ropar de på två passagerare med helsvenska namn som skall med ett Norwegian till Dubai, de har tydligen checkat in och passerat säkerhetskontrollen men inte kommit till boardingen. Planet skall avgå om några minuter. Var är de? Hur kan man missa en sån långflygning när man finns på flygplatsen?

Nu ser jag på displayen att planet till Zürich som skulle gå 1550 är försenat till 1610. Hoppas att inte mitt plan också blir försenat. Utgången är egentligen stängd för planet till Dubai, men en flygvärdinna står och spanar efter passagerarna som inte kommit. Nu börjar jag bli riktigt nyfiken!
........................................

Nu har klockan blivit 1525 och två högljudda herrar står vid boardingdisken och skäller på en av flygplatsens anställda som förmodligen bara råkade komma förbi. Tyvärr är jag lite väl långt ifrån för att höra vad som sägs, men det talas svenska. Det skulle vara riktigt intressant att höra varför de missat planet. Nu har de tydligen fått veta att deras plan startat och nu börjar några som varit lite närmare än vad jag är, att resa på sig för att tjuvlyssna, men nu kommer någon i chefsposition och tar med dem. Och jag undrar fortfarande vad de båda herrarna haft för sig, Vilket jag aldrig får veta.

Hoppas att mitt plan avgår i tid och ankommer Zürich enligt tidtabellen. Det har en viss betydelse för min fortsatta resa – med tåg – till Biel. Nu verkar det vara dags, disken blir bemannad.

Ett högst oväntat besök.

Nu på förmiddagen hände något intressant. Elvy såg att en bil stannade vid landsvägen, två personer klev ur och såg hitåt. Sen gick de sakta på vår infart och den äldre mannen, som hade en dam i sällskap pekade i olika riktningar och verkade berätta något för henne. När de kom till grinden stannade de och Elvy gick ut till dem.

De bad om ursäkt om de gjorde intrång, Elvy sa att det var helt ok, och att hon förstod att mannen kände till omgivningarna. Då berättade han att han som femåring bodde här under ett halvår när hans mamma var sjuk. Mannen såg ut att vara 75-80 år och Elvy räknade snabbt bakåt, det borde ha varit någon gång kring 1940. Nu blev det ju riktigt intressant och hon bad dem stiga in. Mannen bodde i Gävle men var på besök hos sin dotter som bor i Söderhamn och då hade de bestämt sig för att göra en tur hitåt i det fina vädret som vi hade igår. Här var det +13 men i Delsbo hade man rekordvarmt, +15,3. Nåja, vädret idag är inget att klaga på heller även om det inte är rekordvarmt.

De hade kört förbi här en gång tidigare, troligen sommaren 2012, alltså innan Elvy kom hit, men då stod det flera bilar utanför så de ville inte gå fram. Det han berättade, var att hans mamma som bodde i Gävle var ensamstående, eller som han uttryckte det ”jag var oäkting”. När hon blev sjuk skulle han egentligen komma till släktingar här i trakten, men de kunde inte ta emot honom, så av någon okänd anledning så fick han komma till morfar och mormor. Det var 1942. Han kom ihåg dem men mindes bara mormors namn, ”tant Agnes var så snäll och rolig” och så hade han haft den två år yngre Alf-Bertil som lekkamrat och han kom ihåg att Alf-Bertil kallade sig själv för Faffe. Han fick se sig om i huset och rynkade pannan när han öppnade dörren till badrummet och sa att här fanns barnkammaren – och det stämde. Vi gick runt på tomten och han kände igen sig, även om ett par av uthusen är borta nu. ”Vi hade en sandlåda här och på den grenen hängde en gunga. Och så fanns det utedass.”

Han var förstås fascinerad av att Elvy var Alf-Bertils syster och att hon nu hade köpt sitt föräldrahem och att jag bodde i huset i Ascona där han bott . ”Tänk, det känns nästan som om jag är fem år igen, köket ser ju likadant ut.” Vi satt i köket och drack kaffe och han hade en hel del att berätta.  ”Att komma hit från en mörk och trång lägenhet i Gävle med en bakgård att leka på, det var som att komma till paradiset.”

Det här besöket blev verkligen något att minnas och de är naturligtvis välkomna tillbaka. Elvy hade inget minne av att hon hade hört att de haft en liten pojke boende här, men det var ju å andra sidan ett par år innan hon föddes.

Jag har köpt flygbiljett till torsdag. Elvy kör mig till Söderhamn och sen tar jag tåget ner till Arlanda och avslutar förhoppningsvis dagen med att anlända till Biel vid åttatiden. Då har jag gott om tid att ladda för övningshelgen, de andra kommer med tåg vid fyratiden på fredag.

Vart har hösten tagit vägen?

Det har varit en fridfull helg. Lördag var det mulet, milt och nästan vindstilla, i går sken solen men det var mera vind. Lördag var vi på gudstjänst med fokus på dagens namn, Alla Helgons dag. På eftermiddagen körde vi till Hamnebo med ljus och krans och där hände något oväntat. En äldre herre kommer fram till oss och frågar om vi är släktingar till Nils. Elvy säjer att han var hennes morbror och då frågar han varför inga släktingar kom till begravningen! Mannen hade varit granne med Nils och berättade att det hade varit han och hans fru, ett par f d arbetskamrater och en dam som kom på besök till Nils ibland som var med. Elvy förklarade att hon inte visste något om detta, det hade hänt 1984 när hon bodde i Kanada. Men när vi bad honom beskriva damen, förstod vi att damen måste ha varit mormor. Är kyrkogårdar utsedda till platser där det händer märkliga sammanträffanden? Elvy och jag tror faktiskt det. Nej, vi vet faktiskt att det är så!

Sedan körde vi till graven i Ovanåker (inga märkligheter inträffade där) och därefter avslutade vi vår rundtur med att tända ljus och lägga en krans på familjegraven. Då hade det mörknat och det var många ljus tända på kyrkogården. Och en del batteridrivna små lyktor. Tekniken gör sitt intåg även här. När vi kom hem tog Elvy fram de dokument som hon fått av släktforskaren och kunde konstatera att de båda äldre bröderna hade dött före Nils, som var yngst av dem men åtta år äldre än mormor, som alltså var sladdbarn. Elvy hade inget minne av att mormor och Nils – eller de två äldre bröderna - hade särskilt mycket kontakt med varandra när hon växte upp. En bodde i Gävle, den andre i Stockholm och Nils i Kilafors. Hon hade en svag aning om att Nils hade problem av något slag och mormor och morfar åkte dit ibland för att hjälpa honom, men det var inget som de talade med henne om.

Söndag eftermiddag blev det först skogspromenad och sedan dragspelsmöte och fika. Det var elva grader varmt när klockan var sju på kvällen och det var alltså den första november. 

Rickard har rest hem till Biel, han har ”vinterbonat” hytta och satt på fönsterluckorna. Familjen har varit samlad nu i helgen, Lisette fyllde 60 i lördags. Idag är det alla själars dag i Schweiz och det är idag man skall tända ljus på gravarna, men det var många som ”fuskade” och tände ljus igår, de gjorde det också när hela familjen var på plats. Men då var det egentligen alla helgons dag och då handlar det om de ”riktiga” helgonen.

Det finns ett öde kapell uppe i bergen dit D&P och jag har åkt och tänt ljus på alla själars dag. Kommer man vid åttatiden på kvällen så är hela golvet fullt med ljus och sen får man sätta ljusen utanför kapellet. Det sägs att de första ljusen ställdes dit i november 2001, det var två män med rötterna i Locarnotrakten som omkom 11 september och sen har det alltså blivit fler och fler som tar sig dit för att minnas döda som är begravda på någon annan plats.

Nu är det +13 ute, nästan klar himmel och nästan vindstilla. Inga vintertemperaturer i sikte den närmaste veckan, det är verkligen ett märkligt väder. Dags för elvafika och sedan en promenad.

Tillbaka i Hälsingland, långt borta från tågstrulet!

Det blev en rätt turbulent tåg-avslutning av mina veckor på förlaget. Det var värst måndag eftermiddag och tisdag morgon, men det gick inte friktionsfritt sedan heller. Jag var tacksam när jag kom till Uppsala ”bara” en dryg timma försenad tisdag kväll. Det har varit tre trevliga och givande veckor och jag har fått mycket information om vad som är på gång. Uppdraget som först skulle komma i mitten av september, det har inte kommit från England ännu så nu vet jag inte när det kommer eller om det kommer, författaren till boken som först skulle revidera innehållet i den nuvarande upplagan har blivit sjuk. Men det är mycket annat intressant på gång så jag kommer nog att vara sysselsatt de närmaste månaderna. Mina veckor på förlaget avslutades med en trevlig middag på Pelikan på Söder.

Anita och Elvy var på lägenhetsvisning i torsdags, det måste jag berätta om! De hade stora förväntningar, läget var utmärkt, lagom stor lägenhet, stor balkong. Problemet var bara att den som bodde där var en ”hoarder”. Det gick knappast att komma in i lägenheten, de fick vandra i en liten smal gång för att se sig om. Det fanns ett badrum och en gästtoalett. Den senare var omvandlad till ett sprängfyllt förråd. Källarförrådet var det ingen idé att visa sade mäklaren, man kunde inte öppna dörren dit utan att mycket ramlade ut. Så de tackade för sig och hade något att prata om under resten av dagen.

Vi kom hit igår eftermiddag, Marita stannade i Uppsala efter att bouppteckningen var klar i tisdags och åkte med oss hit. (Bil är mer tillförlitligt än tåg, det är bara så.) Det var inte så enkelt att få ihop debet och kredit till att bli en bouppteckning som Skatteverket kan godkänna. Bilen var välfylld när vi gav oss iväg norrut, Marita hade passat på att handla på Ikea och så hade hon och Elvy varit på outleten i Örsundsbro. Plus lite centrumshopping i Uppsala. Det är alltid bra att förena nytta med nöje.

När vi vaknade idag så var det fem minusgrader, björkarna är helt avlövade. Det finns väl ett och annat träd som fortfarande har gula löv men det märks att nu är vintern på gång. Idag har vi varit och köpt kransar och ljus till gravarna. Det var svårt att få tag i kransar, det mesta är granrisdekorationer instuckna i någon grå massa, blir förstås billigare än att binda en krans. Förutom till familjegraven så har vi köpt krans till mormors brors grav i Hanebo. Elvys farföräldrars grav finns i Ovanåker och hon har aldrig reflekterat över att den finns där, men nu efter att ha fått kontakt med kusinbarnen så blev det mer aktuellt. Morfar hade mycket lite kontakt med sin familj efter att han blivit ”läsare” - deras sympatier fanns i den mest högkyrkliga delen av det som då kallades för statskyrkan. Men nu tycker vi det kan vara ok att lägga en krans och tända ett ljus där. Elvys morföräldrars grav är borta, den fanns också på kyrkogården i Ovanåker. Hennes mormor dog i spanska sjukan 1918 och hennes morfar i en olyckshändelse i skogen 1925. Det skall finnas en minneslund där och där tänker vi sätta ett ljus. Jag tycker det är en fin sed att sätta ljus på gravarna, det jagar bort mörkret för en stund.

Nu har det blivit mörkt ute men vägen in till oss blir upplyst av fyra ”gatlyktor” som blivit installerade nu i sommar. Elvy har inte besvärats av att det är mörkt härute, men jag har tyckt att det har varit lite, ja kanske inte kusligt men ogästvänligt med infarten som helt legat i mörker. Det är led-belysning, men belysningsstolparna har en gammaldags design.

Nu har dragspelet kommit fram. Elvys gehör är det verkligen inget fel på och jag måste ha fått gehöret i arv från henne. Morfar lär ju ha varit en duktig dragspelare. Elvy plöjer igenom hela den frikyrkliga repertoaren från 1960-talet och tidigare. Helt underbart faktiskt. Min pappa var en duktig pianist, men spelade enbart efter noter och helst klassisk musik. Jag fick naturligtvis ta pianolektioner men efter några år slingrade jag mig från dessa genom att påstå att det tog alldeles för mycket tid från läxläsningen. Men sett i ett längre perspektiv hade jag förstås nytta av det, även om jag mest spelar på gehör.

I tisdags såg man en vargflock i området mellan Alfta och Runemo. Nu har vi inte fått någon förklaring till vad ”vargflock” är, det kan kanske vara ett vargpar med årsungarna? Någon hade sett tre vargvalpar leka i närheten av Galvsjön för ett tag sedan. När jag säjer att jag inte alls har något emot att få se en vargflock ute i det vilda, så blir folk upprörda. Men så är det. Vi har inte sett några vargar när vi varit ute och plockat svamp eller gått långpromenader. Elvy hade hört om en man i Färila som tillverkade ”vargskramlor” som man kan ha med när man är ute i naturen. Får jag se en björn, då vet jag att det gäller att komma sig undan, men vargarna är skygga för människor.

En jägare som i lördags var ute på älgjakt i skogarna kring Maråker (söder om Söderhamn) fick uppleva hur hans hund jagade upp en björn i ett träd. Jägaren hade sinnesnärvaro nog (eller var dumdristig nog) att stanna och filma evenemanget. Det är intressant med de vilda djuren vi har omkring oss.

I morgon skall vi baka bullar och rulltårta och laga kålpudding till middag. Det är så vanvettigt gott. Kålpudding med kokt mjölig potatis, brun sås och lingon. Jag har trakterat mina vänner med denna helsvenska rätt och dom gillade den. Men jag har också lärt dem tycka om Jansson. Har köpt ett antal ansjovisburkar att ta med hem. Plus lite annan ”svenskmat”. Jag har insett att mina sommarkläder får stanna här så att jag får med mig inköpen och mina nya kläder utan att behöva betala för övervikt. Bagageövervikt alltså.

Och nu är det strax dags för ett annat överviktsprogram , Hela Sverige bakar. Men vi kanske får några tips!

Söndag kväll .

Tiden flyr och nu har jag bara tre dagar kvar av min sejour på förlaget. Det är kul att träffa nya människor, som annars bara är namn på intranätet, kul att få nya impulser och faktiskt också nya

vänner. Men det skall bli skönt att inte behöva stiga upp 0530.

Jag har alltid sett Sverige som en relativt fredlig oas i världen, men nu – flyktingkris, man bränner ner tilltänkta asylboenden och så händelserna i Trollhättan. Dessutom de otäcka fakta som vi fått läsa om när förundersökningen av mordet på Lisa Holm blev offentlig. En rolig grej om man nu får uttrycka det så, var rubriken som fanns i Corriere del Ticino - som jag naturligtvis kollar ibland för att veta lite vad som händer hemma. ”Våldsman i svensk skola sköts med 20 skott av polisen.”

I torsdags kväll kom Marita hit. Hon och hennes man Johnny tillhör Elvys ”inre krets”. En faster till Marita som bodde i Enköping avled för en tid sedan och i fredags förberedde hon och ett annat syskonbarn bouppteckningen, försökte få ordning och reda i diverse papper och bankaffärer.. Den gamla damen hade bott för sig själv, i en egen fastighet och hade skött sin ekonomi själv, men på slutet hade det blivit riktigt rörigt. På tisdag skall bouppteckningen förhoppningsvis kunna äga rum.

Jag har inte tänkt så mycket på sådant här och förmodligen är det enklare att ta reda på fakta nu när det mesta finns i något datasystem, men det är ju inte så många år sedan som det allra mesta fanns i pappersform. Men samtidigt så blir det här en signal även till en person i min späda ålder att se till att ha ordning och reda i bokföring och inventarieförteckning. Jag har aldrig trott att jag är odödlig – inte på det viset i alla fall.

Idag har vi, efter Maritas önskan, varit på gudstjänst i Pingstkyrkan. No more comments. Och i kväll har vi bl a sett på Bron. Jag måste uttrycka min beundran för Hans Rosenfeldt, vilken makalös fantasi den mannen har!

Och nu sängdags!

Ja, då var det tisdag kväll!

I lördags kom Aili till Uppsala. Hon är en av Elvys ungdomsvänner, kom till Sverige som krigsbarn tillsammans med en äldre bror när hon var två år. Sen blev de kvar i Sverige, pappan stupade och mamman ansåg sig inte klara av att ta hand om dem och de blev kvar hos in svenska familj. Hennes mamma dog för många år sedan, men för några år sedan hittade hon några kusiner och en moster som fortfarande är i livet, och sen dess brukar hon besöka dem ett par gånger varje år. Aili känner starkt för dem som kommer hit som flyktingar nu. Även om hon inte minns sin mamma eller något från Finland, så har det alltid känts som ett svart hål i henne att inte ha någon kontakt med sitt ursprung. Hon och hennes bror adopterades av en familj och fick en bra uppväxttid och har haft ett gott liv sen dess, men ändå alltid haft en känsla av att något fattas.

Lördag kväll var vi på konsert med The King´s Singers, en helt fantastisk vokal grupp, allt mellan rent spex och stort allvar. Vi körde Aili till färjan söndag kväll, lyckligtvis reste hon med Silja Line som avgår från Värtahamnen, hade det varit Viking som ligger vid Stadsgårdskajen så vete sjutton om jag hade hittat dit! Ur trafiksynpunkt är Stockholm en bedrövlig stad. När jag bodde där, så körde jag omkring rätt obehindrat, men inte nu längre. Men jag kan ta mig fram med tunnelbana och buss i innerstan, det är vackert så!

I morgon skall Anita och Elvy gå på en lägenhetsvisning. Anita har ständig kontakt med ett par mäklare och nu har en av dem fått in en lägenhet där ägaren inte vill att den skall läggas ut till allmänt beskådande på Hemnet. Priset är satt, nu är det tydligen så att den som ägaren gillar, får den till det priset. Då får köparen ta hand om flyttstädningen, röjning av icke önskade grejor i källarförrådet och så skall det finnas bokhyllor från golv till tak i ett rum och dem tänker man inte ta med sig. Den ligger bra till, lite närmare centrum än Elvys lägenhet. Det där är ju faktiskt ett smart sätt att inte behöva jobba så mycket med en flyttning, jag tar det jag vill ha och resten/skräpet får köparen ta hand om. Och det där med städning kanske inte blir så betungande om man ändå skall renovera lägenheten. Ett ovanligt sätt att sälja en lägenhet, det skall bli intressant att se hur det går.

Det har varit val i Schweiz – jag trycker på ”Ogilla-knappen” och val i Kanada – Elvy trycker på ”Gilla-knappen”. Det räcker som våra kommentarer till detta.

Mer bekymmersamt är det förstås med läget för alla som flyr från krig i Mellanöstern. Vart skall de ta vägen? Nu har vi sett att flera hus som avsetts för flyktingboende har bränts ner och senast i natt hände något i Munkedal. Hur blir det med solidariteten när bilden av den lilla drunknade flyktingpojken bleknat bort? Vad tycker Reinfeldt om hur hans efterträdare hanterar situationen – öppna era hjärtan verkar vara långt, långt borta. Och tiggarna bör inte få störa oss längre. Vi skall kunna gå in i shoppingcenter och ut igen med våra välfyllda kassar utan att få dåligt samvete. Och ”Ebba Grön” står där som en tvärsäker politisk barbiedocka och fattar ingenting. Jag har förstått att många i Uppsala skäms för henne. SD light. Vart är Sverige på väg? Vart är Europa på väg?

En av mina kolleger fick se att en man, iförd någon organisations väst, som fanns på centralstationen i Stockholm för att hjälpa flyktingarna, blev både fysiskt och verbalt antastad av en mycket välklädd herre i yngre medelålder. En polis som stod intill ingrep inte.

Stiftelsen Expo behövde tio sekunder för att hitta den första uppmaningen till att bränna ner asylboenden på ett högerextremt diskussionsforum på internet, Det tog inte många sekunder till att hitta flera uppmaningar på andra sajter.

Och så har det blivit torsdag...

Det har varit fint höstväder, men kyligt. Kallt att stå och vänta på tåget men sen har det gått nästan enligt tidtabellen. Elvys väninna Anita har kommit hem från Frankrike och nu är de ute på långpromenader varje eftermiddag. Anitas två barn bor i Frankrike och hon har varit där över sommaren och klagar nu på den goda franska maten och allt vin hon konsumerat. Därav långpromenaderna.

Yvette kom hem från ”nordpolsexpeditionerna” i måndags. Hon skulle egentligen ha börjat läsa i Lausanne, men eftersom hon inte kunde komma till terminsstarten så får hon vänta tills i januari. Nu ser jag fram emot att höra om de här resorna. Hon har varit både på Grönland, Svalbard, Jan Mayen och så nära Nordpolen som man kunde komma med båt. Och en massa andra intressanta platser. Avundsjuk? Jo, lite... Nu jobbar hon på sjukhuset i Bellinzona fram till nyår så vi kan räkna med henne i vår lilla kör ett tag till.

En glädjande nyhet nådde mig häromdagen. Två män som lever i ett parförhållande har återinvigts som salvationister vid en kår i England. Modigt av kårens ledare och det är nu bara att hoppas att fler följer efter. Jag önskar verkligen att detta skulle kunna bli möjligt för D&P också, de är ju ”army” ända in i märgen. Regula sade en gång att om de får bli salvationister igen, så kommer hon också att vilja bli med igen och jag tror att jag också vill det - om det blir möjligt och alla räknas som lika värda.

Igår var vi ute på ”after work” igen. En anställd på förlaget hade lyckats sälja sin bostadsrätt med en riktigt rejäl vinst och hon tyckte det var dags att fira. Jag har en del invändningar mot de extremt upphaussade bostadspriserna, både i Uppsala och Stockholm men som ”tillfällig gäst*” på förlaget tyckte jag inte att jag skulle starta någon diskussion om detta. 4 280 000 för en tvårumslägenhet, det är mycket pengar. Alltför mycket, även om den ligger inom tullarna.

Anita skall se sig om efter något större, hon tog första bästa lägenhet när hon flyttade tillbaka till Sverige. Den hon har är trevlig men trång. Anita bor i Fålhagen, men vill helst bo i Luthagen. Tyvärr är det många fler som också vill bo här.

I kväll måste jag se på ”Hela Sverige bakar”. En kusin till en av mina kolleger är med och tävlar där. Det är väldigt mycket matlagning i svensk tv.

Söndag kväll i Uppsala

Vi var många som sade ”äntligen” på torsdagen. Svetlana Aleksijevitj, en intressant författare som varit ”på gång” flera år nu, belönades med litteraturpriset och då blev det tårta! Nej, det är förstås ett annat förlag som ger ut henne men när en så modig röst som hennes premieras, så finns det all anledning att fira. Jag har läst Voices from Chernobyl, Tiden second hand och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det är jag stolt över, tre böcker av en pristagare. Elvy skyndade sig till bokhandeln och fick tag i De sista vittnena, hon hade läst i den under eftermiddagen och var skakad. När jag läste Kriget har inget kvinnligt ansikte så fick jag ta det i små stycken, så otäckt var det att läsa om vad som hänt kvinnor och vad kvinnor kunde göra sig skyldiga till under kriget.

Efter jobbet så gick några av oss ut och ägnade oss åt ”after work” - detta begrepp som inte finns i engelsktalande länder, utan är en helt svensk konstruktion. Vi tyckte att det fanns anledning att fira lite extra. Det blev inte sent, flera av oss hade tåg och bussar att passa.

I fredags kväll var Elvy och jag på fiskrestaurang och åt middag. Först kallrökt lax med pepparrotsgrädde och sedan bouillabaisse med aioli. Bouillabaissen är förstås lite mer ”civiliserad” än den man kan få i Frankrike, jag uppskattar verkligen att inte få fiskhuvuden, fenor och ben på min tallrik. Det är intressant att gå på restaurang tillsammans med Elvy. Hon är så världsvan och talar om exakt hur hon vill ha maten och vinet och sen dirigerar hon servisen med små gester och de gör som hon vill. Jag skall försöka lära mig av henne. Hon kan också, på ett skenbart vänligt sätt, tala om när hon inte är nöjd och sen kryper servisen för henne. Är hon nöjd så blir det generöst med dricks.

Lördag blev hemmakväll med tv och pizza. Det finns en pizzeria i Uppsala som gör tunna pizzor med riktigt fräsch fyllning och till det en sallad med flera olika slags kål och generöst med tunt strimlad röd paprika. Till och med för mig, som har ett antal trevliga pizzerior att välja på i Ascona och Locarno, är det här en riktig fempoängare. Elvy har ett par filmkanaler i sitt tv-paket och vi såg Tempelriddaren, efter Jan Guillous roman. Filmen kanske inte är något mästerverk men Elvy blev helt fascinerad av storyn och skall skaffa böckerna om Arn. Jo, en rolig sak inträffade, när filmen hade hållit på en bra stund, så säjer Elvy plötsligt ”men det är ju Saga Norén!” Och visst var det så.

Idag hade vi tänkt att gå till armén på gudstjänst men det var annonserat familjegudstjänst och inget fel i det, men kanske inte det bästa tillfället att besöka kåren om man vill bilda sig en uppfattning om den. Susanne Chevalley kunde inte känna sig hemma där, de åkte till Templet i Stockholm. Det var mycket mera armé för dem. MEN – sen upptäckte vi att det skulle bli kungligt dop på tv, så då stannade vi hemma och såg på det. Man behöver inte vara rojalist för att kolla kändisfolk och kläder. I några fall var väl ”utstyrsel” ett mer lämpligt uttryck för klädseln. Dopbarnets farmor borde skaffa sig en stylist. Eller byta stylist. Kan det vara ett lämpligt uppdrag för Regula?

Det har varit en fin dag, eftermiddagen var som gjord för en långpromenad. I kväll ser vi nästa avsnitt av Bron. Med Sofia Helin. Och godispåse.