Måndag morgon i Ascona

Förra måndagen kom det två män från ett byggföretag och hackade bort kaklet och betongen som höll fast badkaret i mitt gästbadrum. Sen satte de in en avfuktare som stått på och surrat sedan dess. Nu på morgonen kom de för att ta hand om allt skräpet som legat kvar där och göra en närmare undersökning av var läckan finns. David tyckte det var korkat att lämna kvar kakel och betong därinne, det fanns ju en hel del fukt i det materialet. Han har också lokaliserat var läckan bör finnas, litar inte på lokala hantverkare!

Nu har jag fått besked från hantverkarna om det som David redan konstaterat, att det läcker lite från den inkommande vattenledning som finns mellan gästtoaletten vid entrén och badrummet. Det är så ordnat att jag har två inlopp och avlopp, ett på den här sidan av huset och ett på andra sidan där jag har kök och tvättstuga i övervåningen och mitt badrum i suterrängplanet. På den sidan byttes alla ledningar ut när jag renoverade badrummet för en hel del år sedan, men på den här sidan har inget blivit gjort. Nu är det inte så dramatiskt, på gästtoaletten är alla vattenledningar utanpåliggande och de blir inmurade först i övergången mellan våningsplanen. Det har förmodligen läckt högst obetydligt under lång tid och successivt blivit mer läckage. Nu när skräpet är borta, skall de stänga av vattnet som kommer från övervåningen och avfuktningen får vara kvar över helgerna. Sen får de se hur mycket som behöver tas bort, men det verkar som om det bara är ytterväggen och delen in mot berget som behöver åtgärdas. Det svider lite, men sen kan jag ju glädja mig åt att vatten och avlopp i båda delarna av huset är i gott skick.

Nu åker jag iväg och jobbar så snart hantverkarna är klara. Det är så roligt att vara i butiken, kommersen pågår hela tiden. Sophia har tre delar i butiken, en för kläder (inkluderar skor och väskor) en för hemtextil och en för ett brett urval av diverse andra prylar vilket inkluderar lite exklusivare hygienartiklar och dofter. Handdukar i lila toner och skotskrutiga påslakan hamnar i många paket i år. Rent generellt så köper man mer ”opraktiska” julklappar men blir det ett mjukt paket så skall det vara riktigt exklusiva saker. Sophia har väskor från en slovensk firma, de liknar Valentinos exklusiva väskor, utan att vara kopior. Såna lär vi få se en hel del av på stan framöver. Sophia hade tagit in femtio väskor i olika modeller, jag tror att det är fem eller sex kvar nu. Hon tar inte in mer än vad som går åt och det ger väl en viss exklusivitet åt butiken, då står kunderna på kö så de inte missar något.

Det kräver lite när man vara i den här miljön. Jag har t o m målat naglarna i en gråsvartlila färg. Jag ger dock inte avkall på en sak, jag går inte i högklackat! Jag begriper inte hur de andra klarar av att stolpa omkring på skyhöga klackar hela dagen.

Och nu till något helt annat. Rickard har varit uppe på Geilo och då har han sett till att skriva julkort till våra norska bekanta. Jag fick listan över dem han skickat till och blev förfärad. Vi har massor av bekanta, men jag har inte haft kontakt med många av dem på flera år. Det är samma sak med dem i Sverige som jag skrev julkort till förra veckan, trettiosex stycken. Några av dem har jag inte sett på fem år eller mer. Naturligtvis är det så att saker och ting förändras över tid, men när människor som jag har haft god kontakt med och som jag uppskattar bara försvinner ut från min horisont så undrar jag om det är en naturlig utveckling eller om jag är försumlig. Men mitt fokus har förändrats mycket sedan vår lilla husförsamling ”utposten” blev till och när Elvy dök upp på arenan och köpte huset i Hälsingland så fick jag en helt ny bekantskapskrets i Sverige. Så det är kanske tidens gång.
Rickard har en princip som verkar vettig, har han skickat julkort till någon i två år, utan att få julkort eller julmail tillbaka, så stryker han dem från julkortslistan. Jag tror att jag skall göra likadant.

En av våra vänner dök upp helt utan förvarning i lördags, Valentina. Hon flyttade till Denver för en hel del år sedan, har sedan dess arbetat i Dubai, på Hawaii och Nya Zeeland innan hon nu är tillbaka i USA, denna gång i Aspen. Är man en välkvalificerad och välmeriterad fysioterapeut så kan man ha hela världen som sitt arbetsfält. Nu skall Valentina fira jul med sin familj i Chur innan hon reser tillbaka. Det var trevligt att hon tog sig tid att komma och hälsa på oss.

Nu har hantverkarna tydligen burit upp allt ”skrot” och jag får väl ta och konferera lite med dem om hur de tänker sig fortsättningen av arbetet.

Solen skiner, det är +11 ute. Samma väder som i Sverige tydligen. Green Christmas.

Nu blir det butik - eller rättare sagt boutique

Nu har jag jobbat så intensivt att jag kommer att ”ta ledigt” över jul. Ta ledigt innebär att jag för att få lite omväxling kommer att hjälpa Sophia i butiken i morgon och nästa vecka, men på torsdag går jag hem klockan ett och förbereder julbordet. Det skall bli kul att jobba i butiken. Det är alltid lika spännande att se om jag klarar ut situationen på italienska. Ibland går det bra. Regula har varit igång hela veckan, hon jobbar mest med kläderna och har sålt riktigt mycket. Men det är klart, får man hjälp av en stylist, så står man där i provhytten med kläder som passar riktigt bra och då köper man...

Nu skall jag göra upp en lista på vad som skall finnas på julbordet och i vilken ordning jag skall förbereda maten. Det blir ett relativt klassiskt svenskt julbord, skinka, köttbullar, prinskorv, (tysk) leverpastej, rödkålssallad, tre sorters sill, ägg med röd och svart kaviar, Jansson (föreställnngens clou!), räkomelett, bröd, kex, ost och smör. Klockan fem på julafton är det samling här och då börjar vi med glögg och pepparkakor. Vi blir faktiskt elva stycken, Jen och Nigel får besök av hans syster med make. De bor i Minneapolis, heter Lundstroem i efternamn och mannen har alltså svenska anor. Jag hoppas att det svenska julbordet blir lite extra för honom. Han hade nog inte räknat med att få ett sådant när han firar jul i Schweiz.

Sen rullar festligheterna på med julmiddag hos Jen och Nigel och stort annandagsmingel uppe i Orselina. Pierre är inte hemma, han reser till sin mamma i Southampton i morgon.

Elvy kom med en försiktig förfrågan om hon fick ”komma den här vägen” när hon reser från Kanada. Går allt enligt planerna så skall Alice resa till släktingar i Florida i början av januari och stanna där över vintern, hon vill inte halka omkring i Toronto med sin nya höftled. Det går direktflyg med Air Canada från Toronto till Zürich, så Elvy vill passa på att utnyttja den möjligheten.

I bageriet

Jag gjorde min alldeles egna pepparkaksdeg fredag kväll och det gick bra – om man nu undantar att degen blev alldeles för stor. Som den lydiga receptläsare jag är, så började jag med att noggrant mäta och väga och när jag hade blandat alltsammans så stod det längst ner på sidan ”satsen ger ca 250 pepparkakor.” Återstoden av degen ligger i frysen. I lördags bakade jag saffranslussekatter och Sorundatårta och avslutade med pepparkaksbaket. Jag nöjde mig med 106 godkända pepparkakor. Sen var jag trött, klockan hade då blivit kvart över åtta på kvällen.

Igår var vi och sjöng i kyrkan i Lugano. David hade haft lite huvudbry med valet av sånger, det kändes inte som det var läge för christmas carols ännu. Det blev This little light of mine, Let the lower lights be burning och See amid the winter´s snow (det var strålande sol och +12 i Lugano i söndags) och så sjöng Pierre Come thou long expected Jesus på en gammal melodi. Det var sååå vackert. De andra hade övat i lördags medan jag bakade.

Efteråt var det sopplunch hos Diana och Yves, promenad i det fina vädret uppe på Monte Trinita och sen såg vi på en dvd med luciafirande som jag köpte för många år sedan. Därefter blev det luciakaffe. Man får inte enbart fästa sig vid om man får höra att det som bjuds är gott, åtgången är en mycket bättre mätare. Allt tog slut. Jag kanske skall satsa på en ny karriär som bagare?

Higher ground

Dwight hade funderat på om barbershopparna skulle öva in den sången när vi hade vår senaste övningshelg. Men så blev han tveksam, kanske skulle den sättningen uppfattas som alltför käck, kanske lite publikfriande. Vi skulle ha vår egen gudstjänst söndag förmiddag hemma i vardagsrummet hos Lisa och Robbie. Dwight hade tryckt upp texten och nu bestämde han sig för att vi skulle inleda med just den sången. Dwight är en ordningsam man och han hade gjort upp ett program för vår samling – som Pierre alltid kallar ”holiness meeting”. Efter att vi hade sjungit sången så lade han sitt program åt sidan.

Lord, lift me up and let me stand,
By faith, on Heaven’s tableland,
A higher plane than I have found;
Lord, plant my feet on higher ground.

Den timman som vi var samlade där, det blev en timma som ingen av oss kommer att glömma. Det är svårt att uttrycka med ord, men allt som skedde där, det var Guds verk och Anden talade till oss. Jag har knappast ”landat” ännu. Det väckte till liv något som vi har talat om av och till. Vi fyra, D&P, Regula och jag som har rötterna i armén, vi har ibland talat om att man inte har helgelsemöten längre, att söndagens gudstjänst har blivit en mycket neutral, oförarglig mötesplats. Jag är väl medveten om att kårerna måste ta vara på de tillfällen när det finns en chans att inte bara medlemmar utan också andra kan delta i en gudstjänst på en tid som de tycker är rimlig,. Nu har söndagsförmiddagen blivit det tillfälle när man får ha en gudstjänst med ett program som passar alla.

Men vart tog helgelsemötet och helgelseförkunnelsen vägen? Den som borde vara central för soldaterna, den som borde rusta dem för ett segrande kristet liv. Soldatmöte? Nja, det avskaffades för länge sedan.

Frälsningsarmén finns till för soup, soap and salvation, men soppan och tvålen är bara ett medel, en väg fram till frälsningen. Man möter också många som har ett välfyllt kylskåp och kanske t o m ett spa hemma – i mötet med dem blir frälsningen det primära.

Men hur skall salvationisterna bli rustade för att leda människor fram till en avgörelse för Kristus? Det finns de som har en särskild gåva att evangelisera och leda andra fram till tro, men alla salvationister bör ju ändå känna sig kallade att utföra denna för Frälsningsarmén och Guds rike så viktiga uppgift. En svensk vän till Lisa hade i något sammanhang sagt att det känns mer och mer som om Frälsningsarmén är på väg att bli en välgörenhetsorganisation och hade fått svaret att det är väl inte så illa att vara det, den utvecklingen kan man nog inte stoppa. Viftar Frälsningsarmén med parlamentärflagg nu? Är inte Frälsningsarmén en helgelserörelse längre?

Jag bygger mitt hus på klippan

 - och fruktar ej stormars hot. Den sången sjöng gitarrsystrarna i kapellet och mormor berättade för mig att den sången kom från Frälsningsarmén. Orden i sången var fascinerande och jag tror att jag kommer ihåg den första versen.

Mitt hus är bokstavligen byggt på klippan, inte så oväntat förstås när man bor på en bergssida. Det har både fördelar och nackdelar. Jag fruktar inte stormars hot, huset är väl förankrat i berget men däremot fruktar jag när regnet öser ner. David har en avancerad fuktmätare och när det varit extrem nederbörd så kommer han och har med sig den och kollar så att allt står rätt till. Nu har jag varit borta hemifrån ett bra tag under hösten och har inte ägnat mig åt att kolla tillståndet i det andra badrummet, det som mina gäster använder. Men jag gick in där i går och kände att det både luktade lite mystiskt och kändes fuktigt där inne. Ringde förstås David som kom hit med sin mätare. Det var oroväckande fuktigt där. Han gick in och mätte i förrådet som ligger intill, där var allt okej. Noggrannare mätningar visade att det var vid ytterväggen, där badkaret finns, som mätaren gav kraftigast utslag.

Jag har alltså två badrum. Det som jag använder dagligen, det renoverades strax efter att jag flyttade hit därför att det fina kaklet på väggarna hade spruckit och inredningen var sliten. Det andra, gästbadrummet, det har varit i bättre skick och mina gäster har varit fascinerade av det rikligt dekorerade turkos kaklet. Ligger man i badkaret så ser man Poseidon stiga upp ur havet, omgiven av högbröstade sjöjungfrur och sitter man på toan så har man Afrodite rakt framför. Dessutom finns det snäckskal av olika slag, delfiner och fiskar lite här och var på väggarna.

Nu är inte kaklet i gästbadrummet i ”mint condition” längre, det finns en del sprickor men inte värre än att de dekorativa elementen kompenserat detta. David och jag stod där en stund och funderade och kom sen fram till att här får jag nog renovera. Det kanske går att spara kaklet på innerväggen, där Poseidon finns. Men fukten måste vi göra något åt. Badkaret är inmurat och inkaklat så det går inte att utan vidare ta reda på var läckaget finns. Nu skall det ärligt sägas att badkaret har sett sina bästa dagar, det har blivit renoverat invändigt men en sån skönhetsbehandling håller inte för evigt.

Vi ringde firman som renoverade det andra badrummet och nu på morgonen har jag haft besök av en av deras montörer som föreslog att de skulle ta bort badkaret för att se om läckaget fanns därunder, eftersom den övre delen av väggen fortfarande såg ok ut. Måndag morgon kommer de och hackar (?) loss badkaret. Sen får vi se. Han sade en sak som gjorde mig glad, det går att renovera sprickorna i kaklet.

När David var här, så fikade vi och talade om en sak som faktiskt blivit en hjärtesak för både D&P, Regula och mig. Vart har helgelseförkunnelsen inom Frälsningsarmén tagit vägen? Det är många som funderar över det, vi talade lite om det när vi hade vår övningshelg. Håller kyrkor och samfund i ekumenikens namn på att hamna i en gemensam mainstreamteologi? Är inte helgelsen som en arena för personlig andlig tillväxt något att hålla fast vid? Känner unga salvationister till att det fanns en man som hette Samuel Logan Brengle? Det här kräver mer samtal och kanske en blogg.

Så vad är ett fuktigt badrum att bekymra sig om egentligen? Mitt hus är ju byggt på klippan.

Jag bygger mitt hus på klippan och fruktar ej stormars hot,

ej böljornas vreda muller därnere vi klippans fot.

Här bor jag så trygg och säker, hit kan ingen ofärd nå,

ty klippan är Jesus Kristus och håller att bygga på.

Underbart höstväder!

Solsken, nästan vindstilla och eftermiddagstemperatur på minst +12. Så har det varit flera dagar nu och kommer att förbli så under kommande vecka. Inget regn i sikte alltså. Jag satte igång att jobba redan klockan sju och vid tolvtiden tog jag paus, åt lite och tog en långpromenad. Sen var det åter in i grottekvarnen.

Igår hade vi vår samling hos Jennifer och Nigel. Nu är de klara med inredningen av huset och även arbetena på utsidan. Det har blivit ett fantastiskt hem och som grädde på moset har de en vidunderlig utsikt över sjön. ”Vi ser ända till Italien” säjer Jennifer. Det är roligt att hon uppskattar det, men det är nog inte mer än 8 km till ”Italien”

Yvette var med oss igår. Hon jobbar på sjukhuset i Bellinzona fram till nyår och tar alla extrapass som hon kan få, hon skall ju börja läsa katastrofmedicin i Lausanne i januari. Vi hade en riktigt fin stund tillsammans, Jen och Nigel hade bestämt sig för att nu ville de själva ta ansvar för vår samling. Jag blev så glad av att höra hur de berättade för oss om den andliga ”resa” de gjort under året som gått. Nigel sade att som goda amerikaner hade de då och då besökt sin kyrka, men såg det mest som ett socialt event, man gick dit, satt i sin bänk och tänkte stundtals på helt andra saker, ut, tackade pastorn för predikan som man inte hade lyssnat till och minglade lite utanför kyrkan. Nu längtar han efter söndagarna, de läser Bibeln och ber vid frukostbordet och de präglas mer och mer av detta. Eller som Jen sade, ”man kan inte undgå att påverkas, för er ar sådant helt naturligt” Efteråt var det USA-inspirerad buffé och så fint väder att vi kunde sitta ute på altanen och äta.

Jag skypade med Elvy för en stund sedan. Hon hade varit med Alice på återbesök på sjukhuset på förmiddagen, de hade röntgat höften och allt såg ut att vara riktigt bra. Elvy hjälper Alice att träna och efter det att doktorn hade sett på röntgenbilderna, så träffade de fysioterapeuten som introducerade nya, lite mer krävande övningar.

Nu jobbar jag på med mitt uppdrag, har som mål att komma så långt att jag kan ta ledigt veckan innan jul och hjälpa till i Sophias butik några dagar. Jag vet inte om jag gör så mycket nytta, men det är roligt. Det blir ett kvällspass vid pc:n nu när jag har publicerat dagens blogg.

Ikea finns överallt.

Vi har varit på Ikea i Grancia (Lugano) idag. ”Vi” det var Jennifer, Marlene, Regula och jag. Jennifer är en van Ikea-kund, de brukade köra till Ikea i New Haven. Idag köpte hon en del köksutrustning, Regula köpte frottéhanddukar och två lampor, Marlene köpte en matta och jag höll mig till maten. Jo, alla köpte förstås servetter och doftljus också. Fattas bara annat!

Jag hade tur, allt jag hade tänkt köpa fanns. Nu skall det nog bli ett riktigt julbord även här. Jag vågade inte chansa på ansjovisen, läste i någon svensk tidning att det kunde bli brist på sådan till jul så jag inhandlade åtta burkar och tog med hit. Det var tur, för de hade ingen på Ikea. Ingen jul i Ascona utan Jansson!

Igår letade jag i lådorna med sådant som jag tog hand om efter mormor, jag visste att det skulle finnas ett par handskrivna receptböcker där. Där låg också ett litet fotoalbum som jag hade tänkt att ta med till Elvy tidigare, men det hade som så mycket annat, blivit bortglömt. Det innehåller svartvita bilder i ganska små format. Jag bläddrade igenom det och bland bilderna så finns det bland annat bilder på två små pojkar som sitter i sandlådan och stolt visar upp var sin ”kaka”, de båda sitter på morfars cykel och tillsammans med mormor på bänken framför huset. Jag är övertygad om att de här bilderna föreställer Alf-Bertil och Stig, han som kom på oväntat besök till oss för ett par veckor sedan. Jag skall ta med albumet till Leo och be honom fotografera av bilderna och se till att Stig får dem, Elvy har hans adress.

Jag hittade receptböckerna, hade hoppats på att det kunde finnas något matnyttigt till julbordet i dem, men tyvärr. Om jag nu inte vill skaffa en kvarts gris och göra mat från grunden. Lugn... det tänker jag inte göra.

Mycket om bakning.

Nu känns det att hösten har kommit. Och med den en oväntad arbetslust. Det var roligt att sätta igång med ett nytt, stort uppdrag. Men sen fick jag göra ett break, i fredags fick jag veta att D&P hade bestämt att vi skulle samlas här hos mig söndag eftermiddag och ha ”svenskt stugmöte” och adventskaffe efteråt. Det var verkligen en rolig idé men det innebar också att det skulle vara ”svenskt fika” så jag fick baka kanelbullar, plocka fram mormors ”Sju sorters kakor” och ”Kakglädje med Milda” och leta fram recept på mjuk pepparkaka och några småkaksfavoriter. Det blev schackrutor och kanelhjärtan och som kronan på verket så gjorde jag en omgång havreformar som jag sen till serveringen fyllde med vispgrädde och jordgubbssylt. Det ni!

Jag är inte särskilt huslig (inte alls huslig) men när jag var hos mormor så bakade vi jämt. Jag var inte mer än sex-sju år när mormor gjorde en sats med mördeg åt mig och så fick jag dela den i tre delar och göra tre olika sorters småkakor. Till att börja med så fick jag hjälp av mormor med att välja vad som gick att göra av degen, men efterhand så gjorde jag kakor efter eget huvud, oftast med ätbart resultat. Vi bakade matbröd, bullar, mjuka kakor och småkakor.

Elvy och jag har bakat en hel del, det hör till att man skall bjuda på hembakat när man bor på landet. Jag känner att takterna sitter i, kommer man bara igång så är det roligt. Så kände jag det i lördags när jag isolerade mig från omvärlden och bakade. Jag tog vara på mormors bakutrustning och hennes receptböcker, det kunde jag bara inte göra mig av med.

Jag tyckte inte att jag hade tid att få till en pepparkaksdeg men nu känner jag att det får nog bli en sats med pepparkakor till den 13 december, Lucia infaller ju så lägligt på en söndag i år. Mormor hade fina kakmått, en uppsättning med ”hälsingebockar” i tre olika storlekar förutom de vanliga kakmåtten; gris, gumma, gubbe och hjärtan i olika storlekar. De är riktigt gamla och mycket trevligare än nutida stiliserade figurer.

Vi blev hela tio stycken på stugmötet. David hade valt ut sånger som han tyckte passade in i begreppet läsarsånger och hade gjort sångblad. Vi startade med Be glad in the Lord and rejoice - med förklaringen att den är frikyrklighetens främsta adventssång i Sverige. Var glad!!! Vi sjöng Tell me the story of Jesus, Blessed assurance, Pearly gates, Shall we gather at the river och ett par till. Dessutom hade han klämt in några käcka gammaldags körer där det fanns plats på arken. Det var inte utan att jag saknade ett dragspel men vi gjorde vårt bästa med elpiano och gitarr.

Full styrka här är ju annars nio, men nu hade Marlene tagit med sig sin mamma. Hon är ärkekonservativ katolik och har ett förflutet som ledare för några riktigt bra kyrkokörer. Det var väl lite nervöst, hur skulle hon uppfatta vår samling? Jag hade inte behövt oroa mig, hon tyckte det var intressant och gillade våra sånger. Ett par av dem hade hon hört förr. Det var David som var mötesledare, men han ville också att jag skulle berätta om stugmötestraditionen i Sverige, vilket jag gärna gjorde. Jag gjorde en liten avstickare och berättade om konventikelplakatet och att det blev en anledning för somliga att emigrera till USA när det blev förbjudet att hålla gudstjänster i hemmen.

Efter ett rejält stugmöte som tog nästan två timmar, så var det dags att dricka kaffe. Fika sade de andra men jag känner att kaffe efter ett stugmöte är inte FIKA.

Nu fortsätter jag med mitt uppdrag, jag har deadline först sista januari, men behöver nog speeda på lite om jag skall kunna ta det lugnt över helgperioden. Och få tid att baka pepparkakor och lussekatter.

När jag var på förlaget, så förundrades jag över att man redan började planera för julen. Många av de som jobbar där lever i moderna familjebildningar, d v s med ”mina, dina och våra barn” och jag förstod att det krävde en viss logistik för att få det hela att gå ihop. Sen kom jag hem och upptäckte att julplaneringen i vår lilla krets var i full gång. Vi har ju också olika saker att ta hänsyn till, Men vi skall nog få ihop det. En sak är definitiv – det skall vara svenskt julbord med jansson hos mig på julafton. Jag har just varit inne och kollat hemsidan för Ikea i Grancia och jag får nog göra ett besök där, det ser ut som om de har en hel del av det som behövs.

När helgperioden är över skall jag återgå till mitt vanliga icke-husliga jag. Men först nu så måste jag successivt ta vara på alla valnötter som ligger överallt och torkar. Det blev en ovanligt stor och bra skörd i år och jag har gett bort massor.

Nu har det blivit höst!

Väderomslaget kom plötsligt, men vi var förvarnade. I natt har det till och med varit minusgrader uppe på mätstationen på Monte Trinita. I norra delen av Schweiz har det kommit en hel del snö, men det verkar som om alperna skapade en naturlig barriär för nederbörden. Nu på morgonen har det varit många trafikolyckor då snön, som blivit till en blöt sörja under söndagen har frusit till is. Men här skiner solen just nu. Alltid något att glädjas åt även om termometern visar blygsamma +3.

Marlene har kommit hem från Genève och som förväntat klarade hon sina tentor utan problem. Nu läser hon för den sista tentan, som skall äga rum den 9 december. Hon skall göra ett uppehåll i studierna under våren, en av hennes kolleger på resebyrån skall vara barnledig och Marlene vikarierar då för henne. Sen tänker hon fortsätta läsa till hösten.

Jag har mycket att göra, Sophia frågade om jag kunde tänka mig att jobba i butiken vid jul, men jag tror knappast att jag hinner. Men det är verkligen roligt att vara med om julrushen. Man kommer trots ömma fötter verkligen i julstämning. Några dagar borde jag väl ändå hinna med?

Alice har fått sin nya höftled, allt har gått bra och hon kom hem från sjukhuset i lördags. Nu skall Elvy ta hand om henne och se till att hon gör sina övningar. Den gångna veckan, när Alice var på sjukhuset har Elvy bakat till första advent och även passat på att göra lussekatter.

Här har man ett par riktigt fet-söt-kladdiga traditionella adventsbakverk, man kan bara ta en liten bit av dem. Jag skall nog inhandla lite saffran och göra lussekatter till 13 december. Jag borde förstås göra pepparkakshjärtan också, men det kräver en tur till Ikea i Grancia, där brukar de ha färdig pepparkaksdeg. Eller vågar jag mig på att leta fram ett pepparkaksrecept på nätet? Blir det pannkaka av pepparkakorna så får de åka i soptunnan.

Och nu – åter till arbetet.

Jobb på gång!

Nu har jag jobb så det räcker och blir över. Jag har tre småjobb att klara av denna vecka och ett stort redigeringsjobb kommer nästa vecka. Det är inte så att jag har varit orolig för att det inte skall komma något nytt jobb (nya pengar) men jag gillar när det är ett jämnt inflöde så att jag kan planera min tid någorlunda.

Vi har riktigt fint sensommarväder fortfarande men nästa vecka kommer det att bli betydligt kyligare. Efter vår samling uppe i Orselina i söndags var vi ute med båten. ”Vi” var D&P, Regula, Jen, Nigel och jag. Marlene är i Genève, Diana och Yves var i Verona. Det var exceptionella bilköer vid Chiasso när de skulle hem i söndags. Allt och alla kollades noga, även baksätet och bagageutrymmet i bilarna.

Är det verkligen någon idé att ha dessa tidsödande kontroller vid gränserna? De terroristgrupper som förbereder ”något” i Europa tar väl inte risken att åka fast i en gränskontroll?

Stämningen här var riktigt uppjagad i lördags, folk samlades på piazzan och hade synpunkter på händelserna i Paris. Tyvärr också synpunkter på alla muslimer. Regula lurade med mig dit på eftermiddagen och man försökte få med oss i diverse hetsiga diskussioner. Det förekom en del plakat där man propagerade mot invandring. Sympatiyttringar för döda och skadade i Paris såg vi inte till. Det var ganska otäck stämning där och jag tror inte att det hade varit någon idé att försöka komma med sakliga motargument.

Elvy har ringt ett par gånger och hoppas på lite mer info än vad man kan få via nätet och nyhetskanaler i Kanada. Men vi vet ju inte mer än vad medierna berättar. Hon hade också ringt Anita och frågat var hennes barn befann sig. Fick lugnande besked, dottern bor i närheten av Grasse och sonen i Le Muy som också ligger neråt Rivieran.

Kan man skydda sig mot galningar? Nej, varken mentalt eller ideologiskt störda våldsverkare. Det skulle kunna komma en galning med kalasjnikov som fyrade av en salva mot folket på piazzan i lördags. Man kan vara försiktig, men kan ju inte låta extremisterna vinna genom att vi inte vågar gå ut eller delta i olika publika arrangemang. Jag skulle ändå känna mig mer säker i Hälsingland än vad jag gör här i Ticino just nu.

Kollade just om det stått något nytt av intresse i ämnet på svenska tidningar. Men där får domen mot Lisa Holms mördare just nu större rubriker.