Ensam hemma i Uppsala

Idag fick jag en mjukstart på mina jobbveckor i Stockholm. Peter tyckte att jag kunde sova över hos dem när jag ändå var på födelsedagsfirande i Stockholm och nu på eftermiddagen skulle en på förlaget till Arlanda så då fick jag åka med dit – och sen är det ju enkelt att ta sig till Uppsala. Nu var jag tillbaka här redan tjugo över fem.

Det blev ett riktigt trevligt födelsedagsfirande igår. Jubilaren var ovanligt ungdomlig trots sina 80 år, vilket förstås inte får ses som en hög ålder numera. Först var det lunch för släkten, 34 personer av vilka jag kände fyra och kände till ytterligare några när vi blev presenterade för varandra. Några av de äldsta hade lite svårt att fatta vem jag var, en liten söt tant sa ”har Ingemar skaffat sig en sån ung fru” och när jag förklarade att Ingemar var min pappa och, han gick bort för tjugo år sedan så sade hon bara ”ja, det har jag alltid sagt, det livar upp gamla gubbar att skaffa sig en ung fru.”

Efter släktlunchen som pågick i två och en halv timma med god mat och många tal så hade vi en halvtimmas ”ledigt” innan öppet hus fortsatte i en annan lokal. Det kom förvånansvärt mycket folk, gamla kolleger, vänner från föreningslivet och då inte minst från idrotten. Nu serverades det buffé och tårtor. För min del blev det bara kaffe och tårta.

Peter jobbade tidigare på Huddinge sjukhus men har nu bytt till Karolinska sjukhuset i Solna och de har flyttat från Älvsjö till en stor lägenhet i Vasastan, närmare till jobbet för både honom och Anki. Jag är välkommen att sova över hos dem om det strular med kommunikationerna. Martin läser medicin i Lund och Robert är just nu i Texas för ett collegeår så de har gott om plats.

Elvy kommer att stanna i Hälsingland en vecka till. Det var visst mycket på gång i kyrkan och med Röda Korset den här veckan. Alla goda krafter får ställa upp när det gäller att ta hand om flyktingarna och samtidigt visa att”motståndarsidan” inte är så starka som de vill tro.

Och nu blir det svensk tv-kväll. Jag är en varm anhängare av Sveriges Television. I morgon skall jag vara på stationen 0652. Skulle jag bli lite sen så går det ett tåg 0659 också.

Ingen snö i sikte

Elvy och Maj körde upp till Hälsingland nu på morgonen. De lovade att ta det försiktigt och höra av sig när de kom fram. Det ser ut att bli uppehåll under dagen.

Min telefon ringde för en stund sedan och jag tog för givet att det var Elvy. Men det var Peter, min syssling på pappas sida. Han läser min blogg och nu hade han sett att jag var i Uppsala. Harry, en kusin till min pappa firar sin 80-årsdag på söndag och Peter tyckte att jag skulle följa med. Harry är tydligen en mycket aktiv person, så det blir först lunch för släkten och sedan öppet hus i en lokal på Kungsholmen. Det var roligt att Peter tänkte på mig, han är den enda släktingen på pappas sida som jag har kontakt med. Jag har ett minne av att Harry var och hälsade på oss i Manchester, han och pappa var jämngamla. Det kan ju vara trevligt att få hälsa på några av släktingarna på pappas sida.

Släktingar är en bristvara i min värld. Det är Peter på pappas sida och så våra nyfunna släktingar på morfars sida, sysslingen Mats som Elvy råkade på hos en rörfirma i Bollnäs i somras och hans systrar Camilla och Jessica. Mammas bror hade inga barn och pappa var ensambarn så kusiner har jag aldrig haft. Jag får trösta mig med med sysslingarna.

Och nu ringde Elvy. De hade kommit fram lyckligt och väl och skulle nu lasta ur bilen (inköpen från Ikea m m) hemma hos Maj.

Snö.

Vi reste från Bellinzona halv nio igår, Regula körde oss dit och vi landade på Arlanda kvart över tre. Vi hade tur med vädret, nu kunde vi se alla vackra vyer längs järnvägen mot Zürich. Här snöar det och lokalradion har gått ut med många trafikvarningar. Det verkar som om E4 söderut från Uppsala och E18 är värst drabbade.

Vädret i Ascona var inte så vårlikt som jag hade hoppats, men Maj och Elvy var nöjda och det är klart, det är stor skillnad på hur det var hemma hos mig och hur vädret kommer att bli här de närmaste dagarna.

Jen och Nigel har tänkt att resa runt i ”Scandinavia” i sommar. Han vill också försöka få sin svåger att ta reda på lite mer om farfadern som kom från Värmland. De vill ha förslag på en rundresa i alla de fyra nordiska landen vilket förstås inkluderar ett besök i Hälsingland. Vi förklarade att skall de få ut något av en sådan resa så får de nog räkna med tre, helst fyra veckor. Elvy förstod att de vill känna sig som européer, hade först planerat in ett besök i Berlin och sedan en tur till Holland under tulpansäsongen.

Maj och Elvy skall fortsätta till Hälsingland men har inte bestämt sig för om det bli i eftermiddag eller i morgon förmiddag, allt beror på väder och väglag. Då blir jag ensam här under några dagar. Jag frågade Elvy hur mycket hon egentligen använder lägenheten här i Uppsala och hon skruvade lite på sig och sade att det hade ju blivit lite mindre i år på grund av att hon varit hos Alice, och så tillade hon att det är väl bra att lägenheten finns när du skall vara på förlaget. Jo, det tackar jag förstås för.

Jag har redan börjat oroa mig för hur det blir med tåget på måndag. Jag borde inte göra det för de är vana vid att folk som kommer med tåg till Stockholm kommer sent, vare sig de kommer från söder, öster eller norr. Hur jag skall komma tillbaka till Uppsala oroar mig inte lika mycket. Kan det vara så att den schweiziska punktligheten har slagit rot i mig? Å andra sidan är man ju inte så känd för att vara punktlig just i Ticino...

Nu skall vi vara på Ikea när de öppnar klockan tio så jag slutar här.

Det sker igen...

Vad har hänt sen sist?

Jen och Nigel bjöd på lunch i fredags, på eftermiddagen var vi i Locarno och gick runt, hälsade bland annat på i butiken hos Sophia. Det kändes angeläget att ge Maj och Elvy en bild av hur vi har det här, så på kvällen blev det besök på Osteria Vaccini med La piodadella på bordet och för övrigt var det ovanligt uppsluppet där, karnevalsstämningen har väl inte lagt sig ännu.

Lördag förmiddag var det solsken och molnfritt så då var vi först i Madonna del Sasso och sen uppe i Orselina. Det blev lunch där (frittata – Maj tog med sig receptet hem på denna förträffliga resträtt) och sen körde vi hem för att de skulle förbereda söndagsmiddagen. På kvällen drog sig Maj och Elvy undan och planerade för söndagens samling, Jag fick nöja mig med att se eurovisionsuttagningen i Kreuzlingen. Schweizisk-kanadensiska Rykka vann med The last of our kind, en låt som började skapligt men sen tappade bort sig i ett svulstigt arrangemang.

Vi var fulltaliga söndag förmiddag, elva stycken. Maj och Elvy hade valt temat bön för vår samling. Det var så bra, de var personliga och tog fram sina egna erfarenheter av bön. Maj, som i likhet med Elvy växte upp i ett pingstvänshem där man bad tillsammans men som när hon flyttade hemifrån kom bort från bönen även om hon var medlem i en församling. Det var först när hennes man blev sjuk i Parkinson och hon efter en tid förstod att han skulle aldrig bli bättre utan tvärtom, som hon själv började be, naturligtvis för honom men också för sig själv. Det blev ett utdraget och svårt sjukdomsförlopp och som Maj sade, hon hade aldrig orkat om hon inte hade kunnat hämta styrka i bönen.

Elvy berättade om sin ”resa” - från hemmet där mormor bad tillsammans med henne och hennes bror varje dag innan de gick till skolan – till studietiden i Uppsala när hon gled bort från sin tro och allt som hände sedan. Att hon kunde vara i Ascona idag det var allt ett resultat av mormors böner, som var outtröttliga även när Elvy hade brutit all kontakt med henne. Det som sen hänt, det har inte varit några tillfälligheter, bönesvaret kom när Elvy och situationen kring henne var redo för det.

Det var två starka berättelser ur levande livet. Både Maj och Elvy hade känt stort motstånd när de började be igen, de kände sig lite fåniga och visste först inte hur de skulle formulera sig, kanske lite hämmade av sin uppväxt där deras bedjande föräldrar kunde tala fritt ur hjärtat i bönen. Men det gick att komma över den tröskeln rätt snabbt och nu var de båda helt eniga om att utan den dagliga stunden med Bibeln och bönen skulle det kännas väldigt tomt. Men också vetskapen om att det går an att tala med Gud, i ord eller med hjärtat i alla situationer när man känner att det finns anledning till det, gör att man har en ovärderlig trygghet.

Vi fick ”landa” en stund innan middagen, kombinationen andlig och lekamlig spis stod förstås Maj och Elvy för. Det blev helsvensk mat, kalops med inlagda rödbetor och kokt potatis och till dessert skånsk äpplekaka med vaniljsås. Skånsk äpplekaka hade jag aldrig ätit tidigare.

Idag har vårvädret kommit tillbaka, Efter lunch skall vi ta en promenad uppe på Monte Verita. Då får även Maj höra berättelsen om detta intressanta ställe där världens första hippies höll till för drygt hundra år sedan. Vi får spana efter fler vårtecken, Regula hade sett att bluebells höll på att slå ut i skyddade lägen. Maj berättade att i Sverige, inte ens i Skåne, kan det inte bli vår förrän tidigast 15 februari, det har meteorologerna bestämt. Då skall det i det aktuella området ha varit över noll ett visst antal dagar och har våren kommit så kan man inte gå tillbaka till vinter, även om det blir tio minusgrader och snöstorm. Så talar en sann byråkratmeteorolog!

Undrade du över rubriken? Jag citerade en vers som Maj och Elvy sjöng förut. "Det sker igen, om blott vi beder, ja om vi beder, det sker igen. Som svar på bön har Gud gjort under, ja, stora under skall ske igen."

Rapport om vad som sig tilldragit haver.

Om vi backar till måndag eftermiddag så blev det en lokal variant av ”gör om mig”. Maj och Elvy hade kul, det förstod jag. Det började med färganalys – när det var nytt på 80-talet så blev det anledningen till att Regula lämnade jobbet som teckningslärare och slog sig på färganalysen, som sedan så småningom blev ett företag med allt inom skönhetsvård och styling. Takterna sitter i även om Regula ”pensionerade” sig för några år sedan.

Maj använder i vanliga fall inte make up, men nu hade hon fått experthjälp och dessutom, så hade Regula lagt på en isgrå ton i hennes gråa hår, den kamouflerade de kvarvarande blonda stråna. Det blev riktigt snyggt och Maj höll nog med om att det kunde vara idé att bättra på fejset lite också. Elvy hade fått en sköljning med kopparton i sitt mörka hår, färgen blev som nästan osynliga tunna slingor där det finns ett och annat grått strå och så testade Regula en makeup med andra färger än dem hon vanligtvis använder. Sen var det genomgång av vad som passar och inte passar damerna när det skall köpas kläder. (Men det gör man förstås inte här...)

Tisdag var vi i Lugano och sen gick vi en tur uppe vid Verzascadammen. På kvällen var David här, Pierre är och jobbar någonstans borta i Graubünden så han kände sig väl lite ensam.

Igår var vi i Milano, åkte klockan åtta och var hemma igen vid sju på kvällen. Regula följde med, hon känner väl till Milano och inte minst, hon vet var det finns outlets. Nu var det väl inte tänkt i första hand som en shoppingtur, men det finns ju saker som man inte kan motstå... Maj inhandlade en laddning make-up under Regulas ledning. Sånt är mycket billigare i Italien än här. Elvy köpte skor, hon kan gå snyggt på höga klackar och Maj hittade en väska till extrapris, en rymlig axelväska i mellanbrunt skinn. När vi kom hem upptäckte hon att det låg både en matchande plånbok och en liten sminkväska i den.

Idag är det vilodag. Vi hade tänkt att köra upp till Orselina och Madonna del Sasso men det har mulnat på under dagen. Det gör vi nog i morgon istället. Sen får vi se, det enda som är spikat är att vi har vår samling på söndag här (Maj och Elvy ansvarar) med efterföljande middag. De är väldigt hemlighetsfulla med hur de skall utforma programmet. Jag skall sitta vid pianot och göra som jag blir tillsagd.

Vi reser tillsammans till Zürich och Arlanda på onsdag. Jag skall vara på förlaget veca 9-11, sen är det påsk och då reser vi till Hälsingland.

Ny vecka med oanade möjligheter.

Så har det blivit måndag och gårdagens hällregn har upphört och solen tittar fram. I eftermiddag skall Maj och Elvy stajlas av Regula. Elvy har blivit stajlad tidigare, men det behövs alltid lite nya goda råd. Säjer hon.

Igår tillbringade vi nästan hela dagen uppe i Orselina. Det var full uppslutning, med Maj och Elvy blev vi elva stycken. David och Regula hade ansvaret för vårt ”holiness meeting” och jag placerades vid pianot, Pierre fick smyga sig ut i köket några gånger.

Det var definitivt inget fel på den andliga spisen som David och Regula serverade, men den här gången hade Pierre överträffat det mesta. Tre munsbitar med ost till att börja med, sen kall inkokt gös med små varma vackra grönsakstimbaler, flamberad oxfilé med merlotsås och primörer och till dessert en av Pierres paradrätter, tre kulor mousse, en mörk choklad med apelsinsmak, en vit choklad med hallon och en grön pistagekula med ytterst lite finhackad syltad ingefära. Sen, efter en nästan två timmars sittning, så rullade vi över till vardagsrummet och starkt gott kaffe med hemmagjorda praliner. Det är helt fantastiskt hur mycket arbete Pierre kan lägga ner på att överraska oss.

Tyvärr regnade det hela dagen, men vi hade det trevligt och Maj (som talar utmärkt engelska) och Elvy hade inga svårigheter att smälta in i sällskapet. Det blir väl någon klar dag under tiden som de är kvar här så vi får visa utsikten och samtidigt göra ett besök i Madonna del Sasso. Lugano och Milano finns också med i planeringen. Vi tar en dag i taget.

Lördag förmiddag

Först: jag har stängt ner kommentarsfunktionen här. Det är någon som har skrivit rätt förfärliga inlägg med grovt sexuellt innehåll nästan varje dag de senaste veckorna. Jag har varit inne och kollat flera gånger varje dag och tagit bort kommentarerna, men nu ger jag upp. Jag har ändå inte fått så många kommentarer här till det jag skrivit, mina vänner använder sig av e-post om de vill kommentera eller fråga.

Och nu till något mycket roligare. Maj och Elvy anlände hit i onsdags kväll. Det var som jag befarade, det regnade norr om alperna men när de kom på den här sidan Gotthard så var det fint väder. Torsdag åt vi lunch på Eden Roc och sen promenerade vi i gamla stan och jag försökte guida så gott jag kunde. I går förmiddag körde jag till ett par utsiktsställen och på kvällen var vi i Locarno och försökte, så gott det nu gick att delta i festligheterna, Man måste naturligtvis ha en viss lokalkännedom för att uppskatta en del av innehållet i karnevalståget, men det var festligt och färgsprakande och roligt att se folklivet och vi kom därifrån med väskor och plånböcker i behåll.

Nu på morgonen ringde Maj och Elvy till Willy som fyller år idag. Han blev förstås glad men berättade att han nog hade ”husarrest” i dag, det var blixthalka, trappan var täckt av ett tjockt lager is och man varnade bilisterna för att ge sig ut. Här är det +10 och halvmulet.

Idag skall vi äta lunch hos Jen och Nigel och på kvällen skall vi gå på konsert, det är commedia dell´arte, sång, musik och lite teater. I morgon blir det nog en heldag uppe i Orselina. Tyvärr ser det ut att bli regn, synd på en så magnifik utsikt.

Väntar...

Huset är städat, sängarna i gästrummen är bäddade och maten har inhandlats. Nu väntar jag bara på att klockan skall bli fem så jag kan köra bort till järnvägsstationen i Locarno och möta Maj och Elvy. De startade från Arlanda i förmiddags och jag hade hoppats att vädret skulle vara lika fint norr om alperna som det är här, så att de hade fått se alla de vackra vyerna över Vierwaldstättersee, men det verkar som om det både regnar och blåser där. Här är det strålande solsken och +13 just nu.

Jag har fått några mail angående min senaste bloggpost. ”Vart har helgelsemötena tagit vägen?” (Jag vet inte, kanske finns de på International Heritage Centre eller instoppade i något arkiv.) NN skriver att han har haft en ung kårledare som inte visste vem Brengle var. ”Det är möjligt att man skall vara snäll och salig och eftergiven för att framstå som helgad men jag är faktiskt trött på hela cirkusen.” - ”Ungdomarna får ingen ordentlig undervisning, man är så nöjd med att de sjunger i kör eller spelar i musikkåren och åker på festivaler. Sen när det blir motigt så försvinner de. Huset på lösan sand. Lovsång kan inte ersätta undervisningen.”

Jag skall inte förhäva mig, men jag var kårkadett under sex år på 80-talet. En hel del av det vi fick fördjupa oss i handlade mycket om just helgelseläran därför att man ville visa var armén stod när de karismatiska vågorna sköljde över Midlands och andedop och nådegåvorna var dagens lösen. Jag är lite mer stillsam till min natur och föredrog helgelseläran. Den verkade vara mer hållbar och krävde inte att man spelade ut hela registret offentligt.

Jag ser fram emot söndag, då får jag ta med Maj och Elvy till vår samling som blir uppe i Orselina. Först blir det andlig och sen lekamlig spis. David står för det förstnämnda och Pierre för det senare.

Och så ett par kuriosanotiser som jag just hörde på radion. I ett par nya rondeller där det varit en hel del trafikolyckor så skall man sätta upp trafikljus i rondellerna... Sen skall man införa stopplikt på en av de brantaste vägarna på Locarnosidan, där det kan vara riktigt besvärligt att t o m köra uppför. Nu skall man stanna i en korsning där det är så brant uppför att det bara inte går att starta med en normal bil. Det skulle ha införts stopplikt på den korsande gatan som är i stort sett platt men då har de boende där slagit sig samman och protesterat och fått en ändring till stånd. Fortsättning lär följa.

Hvilken glede jeg får når jeg kommer sammen med Guds hellige folk!

Den sången som jag lärt mig i Norge passade perfekt igår. Alla nio var hemma och vi hade en fantastisk stund tillsammans hemma hos Regula. Vi som har rötterna i Frälsningsarmén har ibland undrat vart helgelsemötena tagit vägen. Pierre har envisats med att kalla våra samlingar ”holiness meetings” och ibland, när han har haft ansvaret så har han vinklat in det på helgelseläran, den är viktig för honom. Igår började han med att fråga rakt ut ”Have you been to Boston Common” och Jen, Nigel, Diana och Yves såg frågande ut.

Det blev tyst och sen frågade han Jen och Nigel en gång till Have you been to Boston Common - det är väl inte så långt från Albany till Boston?. Nigel svarade att det var nog 160-180 miles för det tar närmare tre timmar att köra dit och Boston Common är en stor park mitt i staden, men han kunde inte dra sig till minnes att han hade varit där, men Jen sade att hon hade varit där på skolresa, det sägs att det är USA:s äldsta park.

Sen sade Pierre: ”On January 9th, 1885, at about 9 o´clock in the morning, God sanctified my soul.”  Nu rynkade Nigel pannan och såg frågande på Jen. Sen fick Pierre förklara sig, de fyra ”nya” fattade ju inget – men han hade verkligen lyckats fånga intresset. Sen berättade han om Brengle och försökte att på ett enkelt sätt förklara helgelseläran. Jag tror att han lyckades bra med det, vi hade en mycket intressant stund tillsammans och det kändes att Pierre hade lagt grunden för många viktiga samtal framöver.

”Have you been to Boston Common” det ser jag som en uppmaning till mig att inte vara blyg (försagd skulle mormor ha sagt) utan berätta för andra om vad jag upplever genom min tro, även om det inte är samma stora upplevelse som jag förstår att Brengle hade. Men jag är så tacksam för alla välsignelser som jag får del av.

Nu skall jag gå ut, nej inte till Boston Common utan upp till Regula, vi skall ta en promenad uppe på Monte Verita. Det är +18 och växlande molnighet, jag ser hur trädgårdarna i grannskapet börjar skifta lite i grönt, ovanligt tidigt faktiskt. Snön uppe i bergen försvinner, till förtret för världscupen i utförsåkning och alla vanliga skidanläggningar.

Lördag förmiddag.

Idag regnar det. Dags att varva lite praktiskt arbete med att skriva här. Igår kväll var vi på Osteria Antica. Det har blivit allt längre mellan besöken där, för några år sedan var vi där så gott som varje fredagskväll, nu blir det knappt en gång i månaden. Men det är väl så, gamla ”traditioner” bryts och nya kommer till.

Nu är badrummet klart. Damen som restaurerade kakelplattorna har gjort ett fantastiskt jobb. Först var hon här i onsdags och lade på ett första färglager i sprickorna, sen fick det torka över natten och i torsdags var hon här och korrigerade några nyanser som hon inte var helt nöjd med. Igår lade hon ”glasyr” på färgen. Jag trodde att det mest krävande arbetet skulle vara att laga plattorna inne i dekorerna, men det var tvärtom, det som är mest krävande det var att få exakt rätt turkos nyans på de släta plattorna. Men det borde jag nog ha kunnat räkna ut. Ser man kaklet framifrån går det inte att se var det är lagat men lägger man huvudet intill plattorna och ser ”på snedden” så går det att ana. Hon var mycket skicklig och arbetet kostade ju bara en liten bråkdel av vad det skulle ha kostat att sätta nytt kakel i badrummet. Och då hade jag inte fått behålla Poseidon och Afrodite!

Nu börjar man bekymra sig för sådant som händer varje år under karnevalerna. Polisen gick ut med följande varning i vår lokaltidning:

Drick inte alkohol på fastande mage

Drick lite, överdriv inte och drick inte för ofta.

Undvik att blanda olika slags alkohol.

Se upp för drinkar och alkoläsk. Deras alkoholhalt är hög och du blir snabbt berusad.

Blanda inte alkohol med andra substanser (droger eller läkemedel).

Kör inte när du har druckit.

Sett med svenska ögon så är detta elementärt, men med den frikostiga utskänkningen som förekommer inom karnelvalsområdena så är varningarna befogade. Förra året var det nio allvarliga trafikolyckor här i Ticino som var solklart relaterade till karnelvalsfirandet. För några år sedan, när det råkade vara ovanligt kallt, var det tre berusade personer som frös ihjäl utomhus. Det är det nog ingen risk för i år. Fylla är en sak, slagsmål ett annat problem och så är det ficktjuvarna. Jag beklagar att det är så, men det är ligor från Balkan som visar prov på stor yrkesskicklighet. Och det späder på främlingshatet.

Men samtidigt så är det roligt med karnevalerna. Man lägger ner stort arbete på kostymer och vagnar. Men att vistas inom karnelvalsområdet i Locarno oavbrutet i 24 timmar som många gör, det skulle jag inte klara av. Kan bero på stigande ålder förstås. Förra året inskränkte sig mitt firande till ett besök nere på piazzan under karnevalståget och det obligatoriska risottoätandet men då hade jag så mycket annat att göra. I år får det bli lite mer firande, jag måste ju visa Maj och Elvy våra lokala ”specialiteter”!

Nu är det dags att återgå till de praktiska sysslorna. Kvart över fem på onsdag anländer Maj och Elvy med tåg till Locarno. Det ser jag verkligen fram emot.