Strålande minnen

När den första informationen om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl  kom, så tänkte jag att det där, det var  väldigt långt bort. I England var ingen orolig för  strålningen, mer hade man en oro som var grundad på politiska orsaker ”man kan aldrig veta vad ryssarna har för sig”.

Några dagar senare var jag personligen drabbad. Pappa hade bättre koll och talade om för  mig  att nu hade den radioaktiva strålningen nått Sverige. Gästrikland och Hälsingland var hårt drabbade och jag fick bara acceptera att det inte blev något  sommarlov hos  mormor  i år. Men vad då, sommarlovet började ju inte förrän måndagen den 8 juli och då hade väl faran gått över? Pappa satte sig ner och förklarade för mig vad cesium var, om halveringstider och allt det där andra. Men jag totalvägrade, jag skulle  till  mormor på sommarlovet. 

Pappa menade att nu fick vi lugna ner oss lite så skulle han skaffa  mer information. Han skrev brev till kommunen – inget svar, man hade väl annat att tänka  på. Brev till länsstyrelsen besvarades med ett tryckt standardsvar – de var förstås nerlusade  med förfrågningar från oroliga medborgare. Då tog pappa kontakt  med Strålskyddsinstitutet och fick ett trevligt, personligt svar därifrån.  De ville att vi skulle  avvakta tills i början av juni och återkomma  då, så skulle  de förhoppningsvis kunna  ge ett mer exakt svar. Under maj månad fylldes vårt hem av svenska  dagstidningar, pappa köpte allt han kom över och vi stod i daglig telefonkontakt med mormor för att höra hur människorna och naturen påverkades. 

En dag kom det ett nytt brev från Strålskyddsmyndigheten. OM jag ändå skulle resa så skulle  vi införskaffa jodtabletter och jag skulle börja äta dem en vecka innan resan och sedan så länge jag var i Sverige. I början av juni  kom det ett nytt brev med förhållningsorder, nu fick man inte äta bär eller  frukt, inte plocka svamp och  undvika att sitta direkt på marken i de områden som hade drabbats av det radioaktiva  nedfallet..  I början av juni skrev pappa ett nytt brev där han tackade för informationen vi fått och undrade om det var något utöver detta som vi skulle  tänka  på. Det kom ett vänligt svar med lite mer information och pappa insåg att jag nog borde få resa i alla fall. (Det var väl trots allt lugnast så.)

Sen tog han kontakt med någon av dagstidningarna i Manchester och det blev en helsida med bilder både  på pappa och mig och breven och där man naturligtvis instämde i hans beröm över hur han blivit  bemött av Strålskyddsinstitutet. ”Svensk effektivitet” tror jag rubriken var.

Jag kom till  mormor som den sommaren hade fått avstå från att odla grönsaker, landet var istället fullt av sommarblommor. Hon hade noggrant klippt av alla blomklasar på vinbärsbuskarna ”så slipper jag irritera mig  på att jag inte  får ta hand om bären  sedan” och lyckligtvis hade det blivit både regn och blåst i blommen på äppleträden så det hade ändå inte  blivit  någon rekordskörd.

Folk var förstås oroliga för vad strålningen kunde innebära, hur skulle man skydda sig, hur skulle man göra med sådant som måste förstöras, var vattnet farligt att dricka? Mormor hade en rejält djupborrad brunn som var säker och grannarna hämtade vatten till matlagning hos henne. Små  barn fick leka inne och just då var närodlad mat inte att tänka på. Men annars, jag  och mina kompisar levde som vanligt men hade både presenning och filt att sitta på när vi hade utflykt.

En sak som upptog mormors tankar var orden i Uppenbarelsebokens åttonde kapitel.

Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. 
Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

Långt senare fick jag höra att orten Tjernobyl inte har fått sitt namn efter malört, utan efter den nära släktingen gråbo. Noga räknat är det heller inte ryska som är det aktuella språket, utan den nära släktingen ukrainska.Men - vad gäller betydelsen på ukrainska så motsvarar den stort sett även den ryska, chornobyl = svart gräs.  Vad gråbons svarthet beträffar, så har den faktiskt svarta stjälkar. Malörtens stjälkar är grå.

Det blev en speciell sommar, inte minst därför att pappa envisades  med att han, istället för att tillbringa två veckor  hos  mormor och mig skulle ta med oss, inklusive morbror Alf-Bertil  till Danmark. Först var det en vecka  på badhotell och sedan en veckas rundresa. Jag tror att mormor i själ och hjärta  tyckte att det var skönt att komma bort från allt strålningsprat ett par veckor. Det var då jag besökte den lilla staden Christiansfeld första gången och fascinerades av det jag fick höra om herrnhutarna, inte minst deras kyrkogård, Gudsåkern. Jag har  varit  där  flera gånger senare och  gläds åt den fasta tron, alla  gravar är  i snörräta rader, män på ena och kvinnor  på andra  sidan och alla ligger med  ansiktet mot öster för att på uppståndelsens morgon  snabbt kunna se Jesus när han kommer tillbaka.

När jag  kom tillbaka  till  skolan den 2 september, så krävde rektorn att jag skulle skaffa  ett intyg om att  jag inte utgjorde  någon risk för mina kamrater. Pappa tog med mig till vår husläkare som skrattade och ordnade med tid på en radiologisk klinik som hade geigermätare. Jag var strålningsfri och kunde alltså inte utgöra  någon risk – i det avseendet  - för mina klasskamrater. 

Frisk luft, vallfärd och minnen av sång.

Igår var  vi på  vallfärd. Eller pilgrimsfärd. Det råder en viss begreppsförvirring men jag tror att vallfärd är mest korrekt. Jag var med Leo för  en del  år sedan på vallfärd upp till ett kapell där ett ”lokalt helgon” – d v s en person som lokalt uppfattas som en helig  man men där Vatikanen inte har haft något  med hans helgonstatus att göra – denne helige man hade ett litet kapell/krypin på hög höjd. Det var en intressant upplevelse och en mödosam vandring uppför. När vi sedan var på väg nedför igen sjöng deltagarna  gamla psalmer på både latin och rumantsch, det var magiskt. I går gick vi inte  så långt, även om det bitvis var  brant uppför och vägen på ett par ställen hade fått ta stryk av regnet. Efter mässan var det picknick i det gröna – men mer sanningsenligt  var det picknick i det våta. Katolsk picknick är  rätt opretentiös, rött vin och bröd och några skivor ost eller kallskuret.. Med tanke på hur slingrig och gropig bilvägen utför sedan var så hoppas jag att man tog det försiktigt med vinet.

Dagens helgon var Fidelis som kom från Siegmaringen i Tyskland. Han var först jurist, men blev senare präst i Graubünden som på 1600-talet blivit ett starkt fäste för kalvinisterna. Han lyckades omvända många av dem till den katolska läran och blev därför mördad. Han är begravd i domkyrkan i Chur.

Dessutom var han  känd för att ge frikostigt till de fattiga, det finns berättelser om hur han delade med sig av de kläder han hade på sig. Därför  var alla deltagare i vallfärden uppmanade att ta med sig ett klädesplagg, inget som man tröttnat på utan något som man verkligen gillade. Det skulle  sedan via något kloster delas ut till  fattiga. Jag tog med min marinblå jerseyjacka, man fick ju tänka lite på att det skulle vara något som kom till nytta. Det var en god idé, att inte ge något som man tröttnat på. Man ”offrar” ju inte något som blev ett felköp och sen tillbringat något år som hyllvärmare i garderoben.

Det sjöngs även under den här vallfärden. Stillsamma katolska sånger som verkligen inte bidrog till att höja  takten i uppförsbackarna. Jag hade sån lust att klämma i med något som gick i marschtakt men som minoritet i sällskapet gör man inte  så. Dessutom var den första sången jag kom på högst sannolikt bara känd för mig.

Det fanns en dam som hette Elsa som bodde någonstans bortåt Runemo  eller Gäddvik (tror jag det var). Jag vet inte om hon var förståndshandikappad eller hade någon psykiatrisk diagnos men i mina ögon betedde hon sig underligt. Hon var alltid ute och gick, långa promenader och så sjöng hon när hon gick. Och det var alltid samma vers.

”Ja bäst är  att sjungande gå, ja bäst  är  att sjungande gå                                                                   Vårt mål är ju himlen o tänk huru stort,                                                                                             Ja bäst är  att sjungande gå.”

Mormor visste väl vem hon var och vid ett tillfälle när jag var med, så såg vi henne ett par mil hemifrån. Det var en sommardag och det drog ihop  sig till åska så mormor tyckte inte att Elsa  skulle gå där och bli  dyblöt. Hon stannade och frågade om hon inte kunde få köra Elsa  hem, vilket hon efter lite övertalning fick göra. Elsa satte sig i bilen och började sjunga. Jag tyckte det var  rätt pinsamt (jag hade väl hunnit bli 9-10 år) och var tacksam när vi lämnade av henne. Men hennes  sång kom jag ihåg plötsligt däruppe på Alpe Foppa och Monte Tamaro..

Mormor hade både körkort och bil. Körkortet tog hon när hon var ungefär 45 år. Bilen hade morfar skaffat något år tidigare, men han körde för det mesta moped till jobbet. Då tyckte mormor det var onödigt att bilen stod oanvänd hemma och så gjorde  hon slag i saken. Det sågs inte med blida  ögon av några  i församlingen som förstås var avundsjuka, men någon hävdade också att det var obibliskt att kvinnor körde bil. Deras första bil var en Volvo PV 444, det har Elvy berättat. Sen blev det en Volvo Amazon  och efter det en Saab 95, kombimodellen som kallades för ”herrgårdsvagn”.  När den till slut krävde alltför omfattande reparationer, så var mormors karriär  som bilförare slut, jag tror det var i samband med att hon fyllde 80 år. Hon bodde inte längre ute  på landet och tyckte hon kunde  klara sig utan bil.

Det är märkligt vilken kedja av  minnen som kan dyka upp ibland. Och jag kommer att klara mig  alldeles utmärkt  utan min blåa jerseyjacka. Men den var  fin.

Regnig lördag.

Nu börjar det bli  kritiskt på några platser uppe i bergen. Snösmältningen är i full gång och så kommer det regn samtidigt vilket gör att det är risk för jordras  och att vägar undermineras eller spolas bort. Det är inget nytt, så blir  det ju i bergiga områden men nu verkar det vara akut, särskilt på sydsluttningar. Flera mindre vägar är avstängda och gamla människor  som bor i några  av de utsatta byarna har tillfälligt fått flytta. Så egentligen skall jag väl inte klaga på att regnet öser ner här utanför, den sortens  problem drabbas inte jag av. I morgon och några dagar framöver skall det bli riktigt fint väder.

Idag räknar jag med att  bli  klar med mitt uppdrag. (På så vis är det positivt med regnet.) Sen får det vila över söndag och måndag gör jag en sista genomgång. Jag har tid på mig hela nästa vecka, men när jag fått iväg ett färdigt uppdrag så infinner sig en sån behaglig ”sommarlovskänsla”. Men jag gissar att det dyker upp något nytt uppdrag (nya inkomster) inom några dagar. Men jag njuter så länge det går.

Jag har skummat de schweiziska tidningar som finns på nätet och tänkte att något  intressant härifrån borde  jag väl kunna förmedla. Men allt i  nyhetsväg här står sig slätt  mot Miljöpartiets turbulenta vecka. Och som grädde på moset så kommer antydningarna om att islamisterna har fått alldeles för  stort inflytande i  partiet. Är det fakta som ligger  bakom eller är  det någon som utnyttjar situationen för att späda på en allt mer utbredd misstro  mot  muslimer?

Marlene tycker att det skulle  vara praktiskt om alla hälsade med handen mot hjärtat, inte  minst i förkylningstider. Handslag skulle då reserveras för dem som avslutat en affärsuppgörelse eller när internationella ledare skrivit  på någon överenskommelse. Varken Marlene  eller jag tycker om överdrivet kramande eller kindpussande. Det skall  vara något man reserverar för dem som står en närmast. Här kindpussas det hela  tiden. Några gånger har jag räddat  mig när jag riskerat bli  kindpussad  av någon jag som jag verkligen inte  gillar. Då drar jag fram näsduken och ser ut som om jag just var på väg att drabbas av en riktigt kraftig nysning – som inte blir av. Då brukar den anfallande hålla sig på lite  avstånd. Eller också sträcker jag fram handen på ett sådant sätt att det blir  en signal om att jag inte har lust att varken kindpussas eller kramas. David säjer att då ser jag ut  som en finsk timmerhuggare när  jag sträcker fram handen. Finsk timmerhuggare???

Det är tur att det blir fint väder i morgon. Då skall vi vara ekumeniska och gå med Leo & Co till Mario Bottas Mariakapell uppe vid Monte Tamaro. Det blir en kortare pilgrimsfärd dit upp och mässa i kapellet.

Mario Botta är en schweizisk arkitekt som skapat byggnader med djärv arkitektur, allt från kasinot i den lilla italienska enklaven vid Lugano till San Francisco Museum of modern art. Han har även skapat några  kyrkor av vilka kanske den svart-vita kyrkan  uppe i Mogno är den mest spektakulära, tätt följd av Mariakapellet högst uppe på Monte Tamaro.

http://www.myswitzerland.com/en-se/abbeys-churches/mountain-church-by-mario-botta.html

http://www.myswitzerland.com/en-se/abbeys-churches/church-by-mario-botta-on-monte-tamaro.html

Och nu åter  till  arbetet!

Privat???

I går var jag i Bellinzona, Leo & Co hjälpte mig med att kopiera fotografier som Elvy gärna ville  ha. De har ett helt fantastiskt datorprogram som  gör att gamla svartvita foton kan förstoras upp lite och göras klarare – utan att det ser konstigt ut. Nu funderar de på att skaffa ett program som kan fräscha upp gamla färgfoton, men där kan man inte nå så uppseendeväckande bra resultat som med svartvita bilder.

Vi talade en del om utvecklingen inom ”sociala media” och om att snart inget är privat längre, samtidigt som man vid upprättande av olika offentliga register och när man ger tillstånd för övervakningskameror, talar om att värna den personliga integriteten. Jen har en ung släkting i USA som är helt  besatt av att lägga ut snart sagt allting på You Tube. Det är familjens vardagsfrukostar, hennes skypesamtal med kompisar, när hennes yngre bror  sover i soffan och så vidare. På det college som hon går hetsar de varandra  att lägga ut allt mer vågade bilder, allt från farliga stunts till sådant som tillhör privatlivet,  t ex dusch och toalettbesök. You Tube har regler för vad som är lämpligt att lägga ut där, men det kan ändå finnas och beskådas där ett tag. Sen filmar de med mobilkamera och lägger ut live på ett par andra sajter på Internet och eftersom det är livesändning så finns det ingen kontroll.

Det jag  har här, en icke kommersiell  blogg det är forntiden, jag är ett  fossil i Internetsfären. Igår  fick jag reda på något  som jag inte lagt märke till, att det finns statistik över hur många som läser bloggen och från vilka länder de kommer. Det var intressant. Jag skapade  bloggen (med benäget bistånd  av Håkan) för att mina vänner i Sverige skulle  få reda  på vad jag har för mig. För några år sedan så tog jag bort möjligheten att kommentera, det var en stolle i  Sverige som skrev hotfulla inlägg. Sen dök möjligheten av okänd anledning upp igen men jag brydde mig inte om att ta bort den eftersom det kom rätt  få kommentarer,  dem som bloggen i första hand  riktar sig till brukar  maila mig. För en tid sedan började  någon lägga ut kommentarer med grovt sexuellt och  rasistiskt innehåll  och jag fick stänga  ner kommentarsfältet igen.

Men det är kul att se att det finns andra än min bekantskapskrets  som läser bloggen. USA och Kanada är väl representerat liksom flera länder i Europa, sen är läsarna spridda glest över hela världen. Om man kollar läsarnas webbläsare och operativsystem så kan man sluta sig till att det är en relativt stabil läsarkrets som jag har. Det känns lite extra roligt att skriva här då. TACK!

Jag tycker själv att jag har ett intressant liv. Jag har ett något/väldigt  ryckigt men stimulerande  jobb, jag har en krets av goda vänner här i  Schweiz och jag har ganska många  vänner i Sverige. Sen har jag Elvy och hennes vänner och det är gott att ha vänner i det som väl bör kallas för  ”föräldragenerationen”.

Jag tänker ibland på när mormor, mot slutet av sin levnad satt och såg på barnen som lekte utanför. Då sade hon ”Gud har varit så god mot mig och Gud är så god  mot mig.” De orden har jag gjort till mina och det får bli slutklämmen  idag.

Vad har hänt sen sist?

I lördags var Marlene, Regula och jag på Ikea i Grancia. Marlene skulle köpa en ny matta, det hade hänt  ett litet missöde på mattan vid matbordet… Vi andra skulle inte köpa något. Det slutade med att min  bil (som är störst) lämnade Lugano praktiskt taget full med inköp.

Jag inskränkte mig till en arbetslampa, några solcellsdrivna utelampor och en matta att ha i  hallen i suterrängplanet. Vem kan motstå en blåvit matta som även här heter Sommar? Marlene köpte en ”fuskorientalisk” matta som heter Valby, den valdes med tanke på att stå emot eventuella  kommande olyckshändelser. Det var Regula  som verkligen shoppade loss och fyllde bilen.

Dagens behållning blev ändå en gratisbroschyr med möbler och tillbehör  för  sommaren. där fanns en bild på ett uthus som blivit inrett att ha  fest i, då tänkte jag förstås på Elvys nyinredda ”festhus” och plötsligt så längtade jag till Hälsingland. Igår eftermiddag skulle  det vara stugmöte där med temat ”minns du sången”. Dragspel och gitarr och god stämning, det är jag övertygad om.

Igår hade vi vår samling hos Jen och Nigel. Har ni  varit med om att man går till en gudstjänst  med sådär ”lagom” förväntningar? Det är fint att  få komma tillsammans kring Guds ord och man går sällan besviken därifrån. Men ibland får man mycket mer än vad man förväntar. Det behövs inga stora ord, blir inga spektakulära händelser, men Anden är påtagligt närvarande. Så var det igår och när vi skildes åt efter middag och samvaro så kände  jag mig så  tacksam. Tacksam över att få vara med en i en grupp som är öppna för vad Gud vill ge och som har förtroende för varandra.

Nu på morgonen har det varit solsken men det mulnar  på och i eftermiddag skall det komma rikligt med regn. Och rikligt, det är mycket mer än ”rikligt med regn” i Sverige. Men sen kommer det fina vädret tillbaka under några dagar och nu blir det omkring tjugo grader på eftermiddagen, även om det regnar. Man säjer att sommar är det inte förrän  det varit ett par rejäla åskväder. Det väntar vi  fortfarande på förstås, men med svenska referenser så är det sommar här. Men nu skall  jag jobba!

Abrahams barn. Och en hel del annat.

Vi hade en riktigt mysig båttur i torsdags, men vi fick använda motorn, det kom inte en enda vindfläkt. Vi  följde vår traditionella rutt, från Locarno ner till Sant´Anna med strandhugg i Cannobio och Verbania och på hemvägen stannade vi till på Isola di Brissago där det finns en intressant och frodig växtlighet, inte minst ormbunkar. Vädret var strålande och solen värmde så det märktes inte så mycket att vattentemperaturen höll sig på 5-6 grader. När vi sen kom tillbaka till Locarno så förklarade David högtidligt att nu var sommarsäsongen invigd och hällde en miniflaska med något mousserande över flaggan i aktern. (Var får han alla roliga infall  ifrån?)

Igår fick jag kompensera mig med flitigt arbete ”eight to five” men med en rätt generöst tilltagen lunchpaus. Sen ringde Nigel och frågade om jag kunde  komma över till dem och uttala  mig om planerna för deras stora nordiska  rundtur. De är lite stressade för först skall de med på resan på Llangollen Canal i början av maj och sen har de ambitionen att verkligen utnyttja säsongen för midnattssol och naturligtvis kräver en så pass lång resa en hel del planering.

De skall köra upp genom Tyskland till Travemünde och där ta färjan till Helsingfors. Det är vägvalet i Finland som de är mest tveksamma om, skall de köra inne i landet eller kustvägen. Om det vore jag som gjorde den här resan så skulle jag nog ta kustvägen, de kommer att få sitt lystmäte av ödemark om de skall köra genom Lappland upp till  Finnmark. Sen kör de genom Finnmark och Troms och in i Sverige via Narvik  till Kiruna. Visst låter det intressant? Och spännande.

Om det sedan blir Kustvägen eller Inlandsvägen ner till Hälsingland, det tror jag att de får bestämma när de kommer så långt. Ett besök i Stockholm står på önskelistan och sen skall resan gå västerut, via Värmland till Norge och Geilo. Svågern håller på och försöker ta reda på var hans förfader kom ifrån, troligtvis föddes han i Töcksfors och utvandrade från Sunne. Men han skulle kolla vidare. Sen blir det en rejäl rundtur i södra Norge, med tyngdpunkt på Vestlandet och där  kunde jag vara lite mer behjälplig. Hemresan sker via Kristiansand och Jylland. Jag undrar hur många ”skandinaver” som sett så mycket av Norden, för det är ju  så man skall säja när Finland är med.

De får sin nyinköpta husbil nästa vecka, en Concorde Carver. Nigel hade gärna köpt en större husbil, men då hade han fått komplettera sitt  körkort för att få lov att köra den. Hur som helst, så ser den verkligen fin ut och det skall bli intressant att få se den ”live”.

Några av deras vänner i USA har uttryckt oro för att de skall hamna mitt i något terroristdåd under resan. Jag kan inte tänka mig något tryggare resmål än Finland, Norge, Sverige och Jylland. Men ingen kan ju vara helt säker längre. En tur på kontinenten hade nog medfört större risker.

En av mina vänner i Sverige jobbar sedan en tid på ett asylboende. Hon skräms av att det finns några militanta muslimer (eller skall man kalla dem islamister?) som försöker att styra och ställa över huvudet på personalen och säjer att på förläggningen är det inte svenska lagar utan sharialagar som gäller. Tyvärr bryr sig inte ägarna till det här privata boendet om det som personalen berättar och när de vänder sig till polisen, så får de höra att sådana här anmälningar måste gå via ägaren. Skall man inte se till att de här rötäggen förpassas ut ur landet – det finns väl större anledning att de får ge sig iväg än att familjer som fått lämna ifrån sig sina pass till smugglarna skall utvisas. Dessutom är personalen helt  övertygade om att en av de här männen kommit in i Sverige med ett pass som tillhör en annan person. Man kan inte bli en decimeter kortare och se tjugo år äldre ut på grund av umbäranden under flykten. Det här börjar bli jobbigt och alla de här problemen spiller över på alla som söker skydd i Sverige, hederliga människor som fått lämna sitt land på grund av krig.

Elvy har talat med prästen om flyktingarna som är nyfikna på vad kyrkan i Sverige står för. Han tyckte att man visst skulle kunna göra ”studiebesök” – vad de sedan leder till, kan man ju inte veta. Dessutom berättade han att han hört av en kollega i Norge att muslimer har sökt sig till kyrkan för att be, de vill inte gå till moskén där de blir utsatta för olika slags propaganda. Ekumenisk synkretism – eller vi är alla Abrahams barn!  

Missionera? Men i så fall med förstånd!

Det är ganska  varmt ute, men det regnar  och det kommer att fortsätta under resten av dagen, rikligt regn, minst 30 mm var det sista jag hörde på radion. Men i morgon skall det bli riktigt kalasväder och då har David inbjudit till båttur. Variationerna på båtturer på Lago Maggiore är inte så stora, när man kommer till sjöns södra ända så är det stopp när man har en segelbåt. Med motorbåt kan man ta sig ett stycke till på Ticino, tills en kraftverksdamm sätter stopp. Det blir väl David, Jen, Nigel, Regula och jag och det blir knytkalas. Jag har lovat att baka min patenterade valnötskaka och göra en liten Jansson. När vi har ”knytis” på båten så säjer alla ”men allt det här kan vi ju inte äta upp” men det gör vi. Alltid. Sjön suger.

Elvy berättade att ett par av deras deltagare i svenskkursen, ett gift läkarpar från Syrien ville  tala med  henne efteråt. De hade frågor om islam kontra  kristendom och om kyrkans roll i Sverige. De hade varit på språkkafé i en frikyrka och undrade om det var olika slags kristendom där  och i den stora kyrkan.  De undrade också om det var tillåtet för  dem att vara med på gudstjänst i ”den stora kyrkan”. Elvy ville  naturligtvis inte ”missionera” men försökte förklara och sade att  om de ville så gick hon gärna med  till en  gudstjänst. De kunde  sätta  sig långt bak och så kunde hon förklara för dem vad som hände. Hon hade förstås varit artig och frågat om de haft möjlighet att besöka  någon moské sedan de  kom till Sverige. Det hade de inte och hon förstod  att de nog inte hade varit så flitiga  med att be de för muslimer föreskrivna  bönerna  heller.

Elvy skulle ta ett snack med prästen ”i den stora kyrkan” om hur  man skall  förhålla sig till när muslimerna söker kontakt med kyrkan här. Hon vill ju gärna berätta för  dem om vad Gud  betyder för henne men är också lite orolig för vad som kan hända på förläggningarna om de mer  militanta  muslimerna bland  de asylsökande märker att det finns  de som kanske är på väg mot en annan tro.

Borde inte alla  kristna, både i Sverige och i övriga  Europa sätta upp våra muslimska bröder och systrar  på sina bönelistor? 

Innehållsrik weekend.

Måndag morgon och ytterligare en dag med ”nästan sommarväder”.  Sedan jag skrev här senast så har det varit full rulle  hela tiden. Fredag jobbade jag på med mitt uppdrag och på kvällen var vi på  Osterian för en trevlig kväll med många vänner och god mat. En period var vi där varje fredag kväll, då blev det ”jaha nu skall vi ner  till Osterian i kväll igen” – nu när det blir lite mera sällan så gläder man sig åt en kväll  där.

Lördag förmiddag var det dags för inköp och lite hushållsarbete (det låter pretentiöst) och på eftermiddagen var det övning i Orselina inför söndagens framträdande i kyrkan i Lugano. Jag nämnde att vi skulle sjunga O store Gud på italienska. Då hade Stephan satt samman ett bildspel som illustrerade texten i sången och så fick han justera så att det var tajmat med vår sång. Leo skulle sköta tekniken och Stephan och Julia ville vara med och sjunga. Det var roligt för nu blev vi ju en verkligt ekumenisk kör. Leo, som är den mest konservative katoliken av de  tre, föredrog alltså att bidra  med att  sköta tekniken. Förutom O store Gud så övade vi på All things bright and beautiful och The Lord is watching over me. Den börjar så fint: The warmth of the sunshine, the birds in the air, the flowers in the springtime with perfume so rare. Båda var bra sånger när temat skulle vara våren, även om de i England nog mest betraktas som barnsånger.

Det var garanterat första gången som man använde videoprojektor i kyrkan, men det föll väl ut. Prästen  meddelade efter gudstjänsten att om någon av församlingsmedlemmarna ville vara med i vår kör, så fick de höra av sig. Det var två som anmälde sig omgående så nu blir det inte  bara  ”gästartister” i kyrkan. Dessutom får vi skärpa oss och börja sjunga fler sånger på italienska. Vi fick schemat för när det skulle  vara  gudstjänster de närmaste  månaderna, det blir var tredje vecka.

På eftermiddagen tog  vi en liten tur med David och Pierres båt. Det är fortfarande kallt i vattnet men i luften var det ljummet. Det har kommit en hel  del snö uppe i bergen de senaste veckorna, nu smälter den och kyler ned vattnet.

Ja, det var helgens begivenheter, nu är det dags för mig att börja jobba! 

Hemma i Ascona igen!

Det var skönt att komma hem igen, det var nästan åtta veckor sedan sist. Tack till Marlene och Regula som hade köpt hem mat och sett till huset och tomten. (Nej, jag skriver inte trädgården, den här branta tomten med mest berg, ett valnötsträd, tre förskrämda buskar där några perenner och tidiga lökväxter hukar sig under förtjänar inte namnet trädgård.) 

Resan gick enligt planerna och solen sken när tåget körde den vackra sträckan på Vierwaldstättersjöns östra sida. Jag hade sällskap med en irländsk dam som skulle hälsa på landsmän i Bellinzona. Det var hennes första besök i Schweiz och hon var fascinerad och lite skrämd av bergen. Jag förstår henne men tycker nog att Vestlandet i Norge är ännu mer  skrämmande. Rickard håller reda på var de hemskaste vägarna finns och ser till att skrämma upp intet ont anande norgeturister -  vi brukar ju kalla hans rundresor för  ”worst of  Norway”.

Nu  skall  jag stöka undan de nödvändigaste praktiska bestyren och sedan får jag koncentrera mig på uppdraget som skall vara klart till månadsskiftet. Har en deal med mig själv att sätta igång senast klockan elva.

Jag skypade med Elvy igår kväll. Hon strödde lovord över deltagarna i deras intensivundervisning i svenska. De har lagt in korta konversationsövningar där deltagarna själva  får välja ämne.  I går hade de velat tala om skogen. De ville gärna få möjlighet att gå ut där i grupp när snön försvunnit och det torkat upp lite mer. Skogen fascinerar dem och skrämmer dem lite också. Vi tar skogen för given, att vi kan ströva omkring där fritt, vi kan plocka blåbär, lingon och svamp och inser inte hur privilegierade vi är. Elvy tänkte att  de också skulle ordna med en resa till Järvzoo när vädret blir lite bättre, då får de se våra inhemska vilda djur på nära håll. 

På lördag eftermiddag skall vi samlas för att öva, det är gudstjänst i kyrkan i Lugano och vi har blivit ombedda att sjunga tre sånger. Det kommer attl bli en mycket känd sång som vi sjunger på italienska -  O Store Gud. Temat för gudstjänsten skall vara våren - för mig känns  det som om vi nästan har sommar. 

Den intensiva värmen som finns längre söderut har inte nåt  hit men en eftermiddagstemperatur på femton grader, vare sig  solen skiner eller det regnar, det skall man inte förakta. Uppe i bergen har det kommit rejält med snö de senaste dagarna men det är blöt snö  som inte kommer att ligga kvar så länge. Det är förstås en fråga om referensramar och den egna upplevelsen men jag tycker nog att det känns mer som sommar än vår här. Dörrarna till balkongen står vidöppna, fåglarna kvittrar och några av dem väsnas, det ser ut som att molnen kommer att skingras och då krävs det en rejäl dos självdisciplin för att sitta inne och jobba. Börjar jag elva så får det väl bli ett fyratimmarspass idag. Måste träna upp mig  lite...

Det går som på räls

Sitter på tåget från Geilo mot Oslo S där jag så småningom skall byta till tåget som tar mig till Gardermoen. Jag sover över där i natt för att ta ta ett morgonplan (förmiddagsplan?) kvart i tio som tar mig direkt till Zürich. Jag hoppas sedan att vara hemma vid femtiden. Det är alltid knöligt att resa Ascona-Geilo vare sig det är tur eller retur. Reser jag med nattåget så kan man göra resan samma dygn men det blir tröttsamt och stressigt. Utanför kupéfönstret är det grått, inte mycket att njuta av. Däremot så hoppas jag att prognoserna för i morgon stämmer, på eftermiddagen skall det bli fint väder. Det är utsikten över Vierwaldstättersee som lockar, En verklig bonus.

Jag har fått mail från en av mina vänner. Med anledning av det jag skrev i slutet av gårdagens inlägg så undrade hon om jag verkligen tror så reservationslöst på det jag skrev där. Eller var det länken till Guldgrävarsången som var lite provocerande?

Vad då? Det är väl klart att man inte får ta med sig något ”till den andra sidan”. Vare sig man tror på ett liv efter detta i en annan dimension eller att allt är finito när hjärtat slutar slå och all aktivitet i hjärnan avstannar så har man ingen nytta av jordiska ägodelar längre.

Jag blev en gång ”beskylld” för att ha en ”söndagsskoletro”. Jag har nog det och jag har det på goda grunder. Min söndagsskoletro baserar sig på det Bibeln berättar för oss. Vad är alternativet? Behöver jag sitta och klura ut en alternativ himmel, ett DIY paradis?

Men jag är inte bokstavstroende. Jag är helt övertygad om att mycket, och då särskilt texter i GT måste tolkas utifrån den tid när de skrevs. Även mormor hävdade att Bibeln skall läsas med förnuft. Skapelseberättelsen ger oss den information vi behöver – och min tolkning är att den i stora drag överensstämmer med evolutionsläran. Moralregler skall förstås utifrån den samhällsstruktur som rådde på den tiden. Kosherreglerna innehåller en hel del regler för livsmedelshygien som säkert var bra på den tiden, långt innan kylskåpet var uppfunnet. Sen är det så att skriftlärda har lagt till en hel del lagregler ur egen fatabur. Personer med diktatoriska böjelser är inget unikt för vår tid.

Just nu fick jag mail från David. Nu är det klart för årets första kanalfärd. Det blir David, Jen och Nigel och överraskande nog Susannes föräldrar Gilbert och Gunnel. I maj kommer de att köra Llangollen kanal. De får hyra en båt som har sin ”hemmahamn” en liten bit norr om infarten till Llangollen kanal. Avundsjuk? Jo lite... eller ganska mycket. Jag har åkt på den två gånger och jag skulle inte ha något emot att göra det en tredje gång. Det är det mest spännande och intressanta kanalavsnittet som jag fått vara med på. David har aviserat om en resa i september också men jag har lämnat walk over i år. Jag tror inte att jag hinner.

Nu har tåget passerat Nesbyen och det är fortfarande jämngrått. Men det gör inte så mycket, jag har en bok, en svensk bok att läsa. Rickard hade just läst färdigt den. Boken heter En annan gryning, författaren heter Camilla Sten. Boken kategoriseras som en dystopisk framtidsroman. Människor delas in i olika kategorier utifrån etnicitet och tilldelas samhällets resurser därefter. En otäck men nödvändig bok enligt Rickard. Men först skall jag liva upp mig med en chokladbit.