Några rader medan jag väntar

Huset blev städat och  gästrummet bäddat redan igår och nu har jag varit och handlat. Solveig och Hans startade från Grenoble klockan nio och först så kom de strax efter en trafikolycka ett par mil utanför Grenoble. Som tur var, så såg de i backspegeln att det kom en ambulans så doktorerna kunde passera med gott samvete. Sen var det stundtals riktigt busväder uppe i bergen och dessutom ett par vägarbeten som skulle passeras. Sen när de kört förbi Torino var det ytterligare ett par vägarbeten. De ringde när  de lämnat autostradan vid Vicolungo  - där det stora roliga outletområdet ligger - ungefär  halvvägs mellan Torino och Milano. Då räknade jag  med att de hade närmare två  timmar hit.   De skall höra av sig när de kommer till Verbania, då kör jag bort till Ronco och möter dem där.. Man hittar inte hem till mig utan guide, inte ens alla taxiförare hittar hit.

Men det gjorde ett äldre par som kom gående i den branta uppförsbacken i går eftermiddag. Jag tänkte att de hade gått fel och gick ut och frågade. Mannen hade två svartvita fotografier med sig och berättade att han hade bott här i huset som barn. Hans föräldrar arbetade i ett av de stora husen lite längre ner mot sjön. Hans far hade varit chaufför och butler, modern hade skött familjens kläder och serverat vid middagar. Deras arbetsgivare hade varit en fransk-libanesisk finansman och huset här hade blivit  byggt för tjänstefolket på en tomt som ingen ville  bygga på, den är ju liten i jämförelse med det som finns häromkring.  

När han var tolv år - 1946, hade föräldrarna slutat jobba här och börjat arbeta i Lugano, på ett nybyggt hotell. Han kunde berätta att när de flyttade, så kom nytt tjänstefolk  in i huset, men strax därefter blev det något finansiellt debacle, så finansmannen med familj försvann bort  från Ascona. En amerikansk officer som hade mött kärleken i Tyskland och blivit kvar i Europa köpte huset och det var han som byggde till  det. Jag fick alltså veta det jag anat men aldrig fått bekräftat, att huset  blivit  tillbyggt, därmed  blev det ett maximalt  utnyttjande  av den branta tomten.

 Min morbror  Alf-Bertil köpte huset  av en schweizare 1990 och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på vad som hänt huset under årens lopp. Men att försöka få ut gamla handlingar från de kommunala arkiven, det är så krångligt, så krångligt.

Nej, nu är nog herrskapet  Rasmussen på ingående snart, lika bra att jag kör iväg.

Beyond - vad finns där?

Jag har fått tre mail med frågan ”vann rätt låt”? Nu är jag inte rätt person att fråga, jag är faktiskt rätt ointresserad av de musikstilar som dominerar ESC. Men jag satt tillsammans med Marlene framför teven från start till mål. Det hade varit roligt om Australien hade vunnit, Rysslands bidrag var bra – inte minst den fantastiska tekniken. Sen vet jag inte om några av mina vänner sade det för att göra mig  glad, men de tyckte Frans sjöng bra och var ”cute”. Han stack ut genom sitt enkla framträdande. Det vinnande bidraget var bra, att det sen retade upp Putin & Co det får väl EBU tåla - eller sätta upp på meritlistan. Man hade ju kunnat göra bidrag med liknande texter från de baltiska länderna, Stalin deporterade ju massor av människor där till Sibirien och ”ersatte” dem med ryssar. Rysk historieförfalskning och nationalistisk hybris kan vi vara utan. Eller hur?

Jag har börjat bläddra och ströläsa lite i boken The universe in your hand, den verkar vara oerhört intressant. Nu skall det erkännas att jag inte var särskilt intresserad av fysik när jag gick i skolan, så ett och annat guldkorn går mig nog förbi och jag har också upptäckt att det finns intressanta och pedagogiska förklaringar till saker och ting som jag inte har en aning om vad det egentligen handlar om.  Pierre, som är geolog har naturligtvis en bättre kunskapsgrund att stå på, teorierna om jordens tillkomst finns ju dessutom med i hans utbildning.

Det var ordet ”beyond” som fångade mitt intresse när  jag läste en recension av boken. Vad finns det bortom den gräns dit man kan ”se” –    d v s att man med avancerade beräkningar gjorda av astrofysiker  m fl kan göra  sig en bild  av var den del av universum där det finns galaxer     m m  slutar. Man har ju successivt kunnat utvidga det område som man kan förstå, men nu anar tydligen astrofysikerna att man nått till vägs ände. Spännande! När något i boken blir alltför svårförståeligt så får jag kanske be André, Susannes man om en förklaring, han jobbar för  CERN och förstår sig  på kvantfysik och andra vetenskapliga delikatesser.

Jag tänker samtidigt på Carl Öst och sången Vi skall fara bortom månen. Det uppstår  ingen konflikt i  min värld mellan sångtexten och ”beyond”. Sången skrevs på 60-talet och Carl Öst hade pejling på det som  vetenskapen nu tycks ha kommit fram till.

https://www.youtube.com/watch?v=MbbZMFnIm9E

Carl Öst är en favorit. Jag har faktiskt sjungit tillsamman med honom på ett stugmöte. Jag har nog skrivit om det förr, men det förtjänar att nämnas igen. Jag var 8-9 år och  definitivt yngst på  stugmötet.  Då bad han mig komma fram och sjunga tillsammans med honom i kören till den sången som han skulle sjunga. ”Sjung Halleluja, det blir bättre och bättre dag för dag, synes vägen stundom lång, så stäm upp en jubelsång, sjung ja sjung Halleluja.” – Det var mina fem minuter i rampljuset. Jag njuter fortfarande när jag tänker på det.

Och nu – dags att börja jobba. I morgon kommer Solveig och Hans Rasmussen, då skall vi ut och ”turista”. 

Lunedi di Pentecoste

Nu är det några dagar sedan sist, jag har jobbat på med mitt uppdrag och sen blev det pingst. I torsdags reste Jen och Nigel tillsammans med Gunnel och Gilbert (Susanne Chevalleys föräldrar) till Manchester. Nu är de ute på Llangollen canal, igår kväll hade de moorat vid Whitchurch. De har två mindre båtar, 30-35 ft vilket är mer praktiskt på den här kanalen. Den byggdes egentligen inte för båttrafik utan för att förse de större kanalsystemen med vatten från bergen i norra Wales. David får kampera på golvet (nej, det heter väl durken i en båt?) - hos Jen och Nigel men som mycket erfaren kanalfarare så går nog det bra. Vi får sms ett par gånger om dagen med frågor, positionsangivelser och väderrapport. Allt fungerar bra och vädret är ok.

Igår samlades  vi uppe i Orselina och det blev fullt hus. Lotta och Dwight  hade rest hit, Pierre, Diana, Yves, Regula – som hade med sig  sin svägerska Beate som är aktiv salvationist. Dessutom blev det en fin ekumenisk blandning, Leo, Stephan, Julia och Marlenes släkting Luca! Vi blev tolv stycken – inklusive mig då. D&P:s hus ligger högst upp i Orselina så det låg  nära till att påstå att vi befann oss i övre salen.

Det är nu hela sju år sedan överraskningarnas pingstdag. På den tiden fanns det en engelsktalande, löst sammansatt ekumenisk grupp i  Lugano. D&P hade varit där några  gånger och de övertalade  Marlene och mig att följa med dit på pingstdagen. Ingen av oss fyra hade den blekaste aning om att  Dwight och Lotta hade blivit  anlitade för att ha  hand  om gudstjänsten. Det var  förstås en fin överraskning men det mest bestående minnet är ändå  att efter den dagen så började det hända  något  i  vår lilla grupp; tre exsalvo och en katolik. Det har tagit sju år och nu är gruppen större, hade David, Jen och Nigel  varit hemma  hade vi  varit hela femton stycken i går.

Pierre hade  bett om att  få höra pingstbudskapet så som de framförde det i Lugano  för sju  år sedan – vi fick vara med i den övre salen på ett mycket påtagligt vis, rädda och oroliga efterföljare som förvandlades av Anden. Och så sjöng vi förstås  Send the fire. Marlene frågade Luca vad  han tyckte och hans reaktion var odelat positiv!!!  (Kan delvis bero på den maffiga barbecue vi trakterades med efteråt…)

Idag är det Lunedi di Pentecoste – annandag pingst som till skillnad från Sverige är helgdag här. Vädret  är fint och Pierre skall ta med Lotta, Dwight, Marlene och mig på en båttur. Mormor hade en grammofonskiva med pingstberättelsen för  barn och jag  minns en sång – på annandagen så  sjunger  man ”vi blir fler och fler vi  blir fler och fler, ja vi som tror på Jesus  vi blir bara fler och fler…”

Rickard är i Norge, han var på konfirmation i Bergen förra helgen och nu stannar han kvar över 17 maj. I år blir det fyra lediga dagar i sträck för många i Norge, lördag – tisdag, där är också annandag pingst helgdag och därefter nationaldagen.   Sen reser Rickard hem igen och hjälper Lisa och Robbie med  flytten, det är ett stort hus  som skall tömmas och långtifrån allt  skall med till England. Det känns nästan overkligt att de skall flytta, men Lotta och Dwight, de stannar  i Schweiz. Tack för det!

Dwight skall tillsammans med ett par andra skriva en bok. Den skall  behandla hur kyrkorna sköter sina  finanser, hur mycket etik och moral  styr penninghanteringen. Det är en pastor i Australien som kommit med idén och nu har de  kontakt med en anglikansk pensionerad biskop som också skall  vara med. Sen vill de  ha  lite hjälp av mig med den redaktionella utformningen. Bokens syfte skall inte vara att låta vissa kyrkor  schavottera utan att lyfta kravet på etik och moral. (Mormor brukade travestera  komikern Kurt Olsson och tala om ansvaret för  ”fådda pengar”.)

Om en timma skall vi träffas vid småbåtshamnen i Locarno. Jag ser härifrån att redan nu är det en del  båtar  ute på  sjön.

Något hinner jag väl skriva....

Regnet öser ner och det är så mörkt på himlen att jag får ha lampan tänd. Jag kan inte påstå att jag har någon stor arbetslust men när det nu ändå är skitväder så kan jag väl jobba på i alla fall. På söndag skall  det bli uppehåll i alla  fall. Man får ta vara på  de små glädjeämnena.

Elvy har talat om för  mig  vilket underbart väder de har haft, men nu ser det ut att bli mer normala temperaturer och en och annan regnskur även i Hälsingland. En av deltagarna i svenskkursen har rest iväg, hon skall vara praktikant på en vårdcentral i Västergötland, en landsman till  henne är sedan ett par år etablerad som distriktsläkare. Nu skall hon följa honom i arbetet medan hon väntar på uppehållstillståndet och att den formella processen för att bli behörig att arbeta som läkare i Sverige kan börja. Hennes man, som är specialistläkare av något slag kommer att stanna kvar på förläggningen fram till midsommar, sedan skall  han också flytta.

Och vad skall man säja om gårdagens delfinal i ESC? Många av inslagen var pinsamt dåliga, men nog måste jag  motvilligt tillstå att det ryska bidraget var väldigt bra. Jag gillade bidragen från Österrike, Holland och även Malta, men fattade inte riktigt hur texten Walking on water och scenografin hängde ihop. I morgon tävlar Schweiz. Jag tror  inte  att det bidraget går vidare. ESC är inte alls  lika  stort här som det är i Sverige men jag har förstått  att man är imponerad av den hundraprocentiga uppställningen från Stockholms stad, sådant blir  ju god turistreklam.

Och nu är det dags att återgå till arbetet – ackompanjerad av regnet som slår på rutan.

Paus i jobbet

Idag hänger regnet i luften och den kommande veckan ser det ut att bli regn. Bra för arbetsdisciplinen men jag behöver ändå ta en paus nu, jag har hållit på sedan tjugo över sju. Kom igång ganska  bra  efter en rejäl  balja  kaffe. ”Balja kaffe” är ett uttryck som jag har med mig från Hälsingland. Den lokala motsvarigheten skulle väl närmast vara ”doppio” en dubbel espresso,  vilket är en betydligt mindre mängd vätska. Det finns ju en mängd varianter av kaffe här, de flesta utgår från espressobryggt kaffe som blandats med mjölk. Men ser man vad folk (lokalbefolkningen) dricker när man är på någon trottoarservering så är det ”doppio” som dominerar. Caffè Americano är den dryck som mest påminner om ”vanligt kaffe”. Om det är lite stil på etablissemanget så bryggs den på vanligt  sätt men oftast så är det bara utspädd espresso - och då kan det  kvitta! Jag köper tyskt bryggkaffe, det smakar lite  annorlunda än svenskt kaffe, men duger bra åt mig. Och jag har en stor mugg, alltså en balja.

Mina gäster  kommer  inte förrän nästa onsdag. Hans hade  sett fel i kalendern. Den här veckan skall  de vara i La Rochelle. Jag hoppas att de får bättre väder där än vad det bli här den kommande veckan.

I lördags övade vi här hos mig och då ville Marlenes kusin vara med. Han är (förstås) katolik och bor strax utanför Lugano. Vi blir allt mer ekumeniska. Han hade sjungit  i kyrkokör  och en del  andra sammanhang  så han är ett  välkommet tillskott om han vill vara med.  Sedan grillade vi hamburgare och Nigel såg  till att det blev riktigt amerikansk stil  på förtäringen. Jag har en väldigt enkel grill, det är inte någon idé att köpa dyrt kött till  den. Det lämnar vi åt David och Pierre som har en riktigt stor (vräkig) grillanläggning. T o m Jen och Nigel är imponerande  av den. Dessutom är inte min  terrass anpassad för större sällskap,  nu var  vi  tio plus grillen och sen var det fullsatt.

Det blev en glad gudstjänst igår. Diana  hade informerat om valet  av  sånger  och prästen hade i viss  mån anpassat  sig  till sångvalet. Sen åt vi söndagsmiddag tillsammans och avslutade dagen hemma hos Regula där vi plötsligt  kom in på en diskussion om vad man borde ha kyrkan/kyrkorna till och vad man har dem till. Här går meningarna isär lite. Luca, Marlenes kusin som inte är påverkad av  vår syn på omvändelse och bekännelse menade att det viktigaste var att gå till mässan och ta del  av sakramenten. Han var överraskad  av att Marlene hade lämnat den traditionella katolska sättet att ”vara kristen” och det blev riktigt  muntert när han såg allvarligt  på henne och frågade ”känner din  mamma till det här?”  Vi andra vet ju att hon ogillar  sin dotters förändrade syn på katolska  kyrkans teologi – men det är  naturligtvis något  som hon inte  offentliggjort i  familjekretsen. Man tillhör den mer konservativa grenen  av KK med släktingar som tjänstgör i  Vatikanen och även två numera avlidna biskopar.  

Ja, vad skall man ha kyrkan till? Skall  det vara en kyrka  dit  man går och deltar i det som sker i  mässan och går  till bikten inför påsk och  sen är  det bra  med det eller skall det vara en kyrka där man inte bara har krav på omvändelse utan också anser att andlig tillväxt är nödvändig eller  skall kyrkan vara en plats för aktiviteter som ger sinnesro – lågmälda andakter, konserter eller att bara vara öppen för  den som vill ha  en stunds stillhet. Behövs alla och  har någon rätt eller  fel?

Det är pingstdagen nu på söndag. Är det stötande när  vi  sjunger  ”send the  fire” och verkligen menar det? Inte för oss och Luca är  välkommen  upp till Orselina på söndag  om han vill göra  ett  ”studiebesök”  - men han får ta  det som vi har det.

Och nu - åter till arbetet. Vad jag gör? Översätter en bok som handlar om den industriella revolutionen. Ett ovanligt roligt uppdrag faktiskt, jag lär mig en hel del under tiden. 

Short message!

Mitt uppdrag kom redan idag och jag har jobbat flitigt hela dagen, trots att det har  varit strålande väder. Jag får nämligen främmande på onsdag, Solveig och Hans Rasmussen, danskt pensionerat läkarpar som bor på Geilo större delen av året var ute på resa och ville gärna komma och hälsa på.  Det var jätteroligt, nu kan jag återgälda lite av den gästfrihet som de har visat mig och Rickard. De tänkte stanna 3-4 dagar, om det passade mig och det gör det  naturligtvis. Sen får vi anpassa aktiviteterna efter väderleken.

Igår var vi på familjeutflykt med mässa, picknick och underhållning. Det var riktigt trevligt, vädret var ok och sådana här arrangemang som KK anordnar  tycker jag är avslappade och prestigelösa. På söndag blir det  italiensk skönsång i kyrkan i Lugano. Vi har förstått att det behövs lite  mer övning så därför kommer alla hit och så tar vi en repetition i morgon eftermiddag. Resten av dagen får jag  nog jobba med  mitt nya uppdrag.

Elvy berättade att hon hade sett en varg i går. Den var bara 50-75 meter från huset och om inte en kråka hade cirklat över den och kraxat ilsket hade den kanske kommit närmare. Det är tid nu för unga vargar att ge sig iväg från flocken och söka nya revir. Hon hade hört på radio att man hade gjort iakttagelser av varg långt söderut i Sverige. De vargarna får  nog vända tillbaka norrut om de skall hitta någon partner. Det finns ett vargrevir vid Galven,  en sjö ett par mil  bort. Den kom nog därifrån.

Och nu åter till arbetet, jag tar ett pass på 45 minuter sen får det vara bra för idag.

Lite gnällig kan jag väl få vara?

Ytterligare en dag med helt fantastiskt väder. Nu är det sommar och så fick jag  mail från förlaget om att på måndag kommer det ett nytt uppdrag, ett lite större än vad jag hade räknat med.  Deadline 17 juni, det betyder alltså sex veckors arbete. Nästa vecka är  det inget  problem för  då skall det bli  regn hela veckan. Men sen?

På den lokala  fronten så går man till kamp mot kastade cigarettfimpar. Bellinzona  började och nu har även Locarno  och Ascona gått med i kampanjen. Här räknade man kastade fimpar i tre kvadratmeterstora  rutor, två vid piazzan och en inne i gamla stan. Det är ju så att en del  av dem som sitter på uteserveringarna går ett par meter utanför och står och röker, andra struntar i förbudsskyltar och bolmar på mitt inne bland borden. I en ruta fanns det nu efter helgen inte mindre än sexhundratrettiosju fimpar! Då skall man veta att det ändå regelbundet både sopas och sugs med stora  dammsugare. En granne här på gatan brukar stå utanför  entrén och röka, sen slänger  han ut fimparna på gatan. Då var det någon som samlade  ihop  fimparna och ställde påsen vid entrédörren, men han fortsätter som förut.

Ett stort problem här är de rika ryska  turister som gör som de vill – Marlene råkade passera förbi en uteservering där man roade sig med  att kasta tomma vinflaskor och urdruckna glas på huset tvärs över den smala gatan. Tillsägelser från personalen möttes av hånskratt. De orsakar kaos vid  frukostbuffén så nu har en del hotell som haft buffé gått tillbaka till servering  vid  bordet. De  lämnar hotellrum i  kaos och tar gärna med sig ”souvenirer”. Det finns hotell här som till och med vägrar att ta emot ryssar. Marlene visste att sedan tidigare  är ryssar inte  välkomna på många all-inclusive anläggningar på turistorter, och nu börjar de visa sina herrefolksmanér även här. Det är trist när det spårar ur så.

Sen diskuteras det om och i så fall hur Locarno skall växa. Man säjer att man inte har ambitionen att skapa ett större Locarno, men en stadsregion Locarno. Vad är skillnaden? Nu handlar det om orterna vid sjöns norra del,  jag  tror  inte  att man ens  vågar andas om att  inkorporera Ascona, här finns det en annan struktur på befolkningen,       d v s personer som är vana att få som de vill. Jo, ibland så känner  jag mig som en främmande fågel i mina kvarter. Alla andra hus  är  minst dubbelt så stora. Regula talade med någon en gång när hon var på väg  hit (folk älskar skvaller) och hon blev tillfrågad om vem jag egentligen var. Då svarade Regula att jag var en framstående kulturpersonlighet i Sverige. Sen dess har jag mycket försiktigt smugit förbi just det huset . Framstående  kulturpersonlighet…. HJÄLP!

Nu har Lisa och Robbie ordnat med bostad i England. De hade tänkt  att bo  tillfälligt i  London medan de letade hus, men sen hittade de ett lagom stort hus i en förort sydväst om London. Nu är de hemma för att sortera, slänga och packa. De nya ägarna till deras hus vill flytta in under sommaren så att det blir klart med barnens skolor.   

Och när jag ändå är  inne på kapitlet England, så  reser Jen och Nigel tillsammans med  Susannes föräldrar och David dit torsdag nästa vecka, sen startar de färden på Llangollen Canal på fredag. Avundsjuk? JAG???

Italiensk sångövning

En ny vecka och solen skiner, det är redan +20 på husets nordsida. Vi kommer att ha riktigt sommarväder hela veckan, tur är väl det för Kristi himmelsfärdsdag är ju den riktigt stora utflyktsdagen här. Då är vi  i Bellinzona tillsammans med Leo & Co. Först utomhusmässa, sedan blir det picknick i det gröna uppe vid borgen, underhållning och lekar. 

Igår hade vi vår samling hos Jen och Nigel. Där  hade vi också ”utomhusmässa” på deras stora terrass. Det är praktiskt taget insynsfritt där men det kompenseras med en magisk utsikt över sjön. Sen var det grillning och på eftermiddagen drog vi oss inåt och övade tre sånger på italienska. Det var Skurar från höjden – men den italienska texten var faktiskt  väldigt lik den norska med Strömmer, strömmer  av nåde, salighet glede og fred. Vi ber deg om mere än dråper, strömmer kom over oss ned. Sen var det en sång som var en riktigt bra översättning av Charles Wesleys O how happy are they who the Saviour obey – det var kul att verkligen ge järnet i kören ”We´ll  all shout halllelujah as we march along the way.” Vi har framfört lite livligare sånger i kyrkan och det uppskattas alltid. Den tredje sången hade melodin till I´ve found a friend in Jesus (Charles Fry minsann!) men den hade pingstvännernas sångbok en helt annan text till

 Jag har fått en del rapporter från Elvy om svenskkursen. Det går riktigt fort framåt för alla, hon och Torsten får tillbringa en hel del tid med att förbereda lektionerna. Nu har deltagarna själva bestämt att det är  svenska som gäller under hela tiden de är på kursen och det följer man noga. En av deltagarna skulle  ringa sin bror  som är  på  en förläggning i Småland och då bad han först om lov att få tala arabiska med brodern! Nu siktar de in sig på att fortsätta fram till midsommar, därefter får deltagarna utvärdera vad de lärt sig och sen får man se hur det blir till hösten, alla  kanske inte är kvar då. Det är mycket oro för framtiden i gruppen, det har varit mycket strul internt  inom Migrationsverket och det påverkar hur man behandlar  de asylsökande. Flera har fått flytta på sig med bara några timmars varsel. Just den gruppen som läser svenska är så pass resursstarka att de nog kan tala för sig men man förstår att  Migrationsverket ofta fattar oövertänkta panikbeslut.

Hur skall man reda ut flyktingsituationen i Europa? Till  slut är nog enda lösningen att EU kommer med ekonomiska  sanktioner till länder som inte tar sitt  ansvar. Extremhögern växer sig  allt starkare på bekostnad  av en icke existerande  flyktingpolitik och kriget i Syrien lär inte ta slut på länge än.

Men här skiner solen och lugnet breder ut sig förutom att jag har en icke identifierbar fågel som sitter i valnötsträdet och är mycket högljudd. Det blommar överallt och jag behöver bara lyfta blicken lite för att ta del av blomsterprakten i trädgårdarna häromkring.

Jag vågar tänka fritt och ändå tro..

Det skulle egentligen ha varit gudstjänst i Lugano nu på söndag, men den blir uppskjuten till nästa söndag, ett tvillingpar skall döpas i kyrkan i Bolzano. På sätt och vis är det bra, för då hinner vi öva på ytterligare ett par sånger på italienska. David har fått tag i en sångbok som används av italiensktalande pingstförsamlingar och så väntar han på att få de italienska texterna till några armésånger. I morgon skall vi  samlas hemma hos Jen och Nigel och då  passar vi på att  öva på eftermiddagen.

Annars så har jag tagit det ganska lugnt under veckan, väntar nu på ett nytt mindre uppdrag som förhoppningsvis  kommer i slutet av veckan. Jag hoppas att det blir först då, för efter en regnig söndag så har meteorologerna  bestämt sig för  att det skall bli riktigt fint väder hela  veckan.

Nu har vi dammat av planerna på att ta en tur till Dordogne och besöka Lascauxgrottan (kopian av den!) och Les Eyzies med museet över den förhistoriska människan, fyndplatsen för Cro Magnon-människan och de platser som Jean Auel skrivit om i de två  sista böckerna om Ayla. Alla är entusiastiska men det gäller att hitta några dagar där så många som möjligt kan vara med. Det är hundra mil och tar minst tio timmar att köra dit så skall man göra sig det besväret så får vi ju stanna tre eller fyra dagar. Men det är en sak som vi  talat om länge och någon gång blir det väl av. Jen är ett  stort fan av Jean Auel och jag har också läst böckerna  med stort intresse. Nu  har det också kommit fram många nya intressanta fakta, både det som den allra mest avancerade gentekniken kan berätta om vårt ursprung och även om neandertalarna.  

Rickard berättade något spännande. I närheten av den by där  hans far kom ifrån, finns Falköping och där i trakten finns det många arkeologiska fynd och stora  gravfält. Genom att analysera de benrester som man funnit, kan man se att i det samhälle som var där i trakten, så flyttade inte kvinnorna  hem till sin mans familj utan tvärtom, en man flyttade hem till sin kvinnas  familj. Visst är det fascinerande vad modern  teknik kan lära oss!

I Les Eyzies finns det franska nationella  museet över  den förhistoriska människan. Dit kommer fundamentalistiska, bibeltrogna ungdomar  från USA som försöker informera om att allt det som finns där är bluff och båg. Jag tror på evolutionen som ett led i  den pågående skapelseprocessen och kan inte få in i mitt huvud att Bibelns skapelseberättelse motsäger evolutionen.  Jag tror inte  att jorden skapades ur intet för 7000 år sedan - den där dateringen kan dessutom variera!

 Pierre har just läst en bok av Cristophe Galfard  som heter The universe in your hand, a journey through space, time and beyond. Författaren är fysiker och boken betraktas säkert som kättersk litteratur av många. Jag kopierar vad Amazon skriver om boken :

”The Universe In Your Hand takes us on a wonder-filled journey to the surface of our dying Sun, shrinks us to the size of an atom and puts us in the deathly grip of distant Black Holes. Along the way you might come to understand, really understand, the mind-bending science that underpins modern life, from Quantum Mechanics to Einstein's theory of General Relativity.

Through brilliant storytelling and humour rather than graphs and equations, internationally renowned astrophysicist Christophe Galfard has written an instant classic that brings the astonishing beauty of the universe to life - and takes us deep into questions about the beginning of time and the future of humanity.”

Mormor hade en grammofonskiva där någon sjöng:

" Så stor  är Gud, han råder över världar mång’, åt honom kan jag tryggt mig anförtro. Jag vet att Han vars ord bestämmer solars gång, Han också kan uti  mitt  hjärta bo."

För mig är inte Bibeln och vetenskapen i konflikt. Nu skall jag läsa  boken och det är ordet "beyond" som fascinerar mig. När människan har nått gränsen för vad man, även med den mest avancerade teknik kan "se" - vad finns där bortom? Vad innebär egentligen oändligheten?  Finns det ingenting där eller är  det en plats för något som vi inte kan ana, möjligtvis hoppas på?

Utan el inga bullar - om man inte har vedspis.

.Jag har fått mail med frågor om hur trakten där mormor bodde drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det kom inte alls så mycket  som i Gävletrakten och på Hornslandet, men tillräckligt för att man skulle iaktta försiktighet. Två år senare sålde mormor  huset och flyttade in till en bekväm radhuslägenhet och jag kan inte erinra mig att hon varken odlade på friland eller tog vara på bär och frukt någon mera gång. Mormor var mycket intresserad av trädgårdsskötsel, men egentligen var det nog blommor som hon ville omge sig med. Att odla potatis och grönsaker och att ta vara på bär och frukt, det gick av bara farten. Hon hade ju levt under en tid när det var självklart att man skulle odla  för eget behov.

Skall vi ha  kärnkraft? Här i Schweiz drabbades kärnkraftverket i Lucens (ett par mil norr om Lausanne) av en partiell härdsmälta 1969. Verket stängdes förstås efter den händelsen. Nu finns det fyra reaktorer, alla i nordvästra delen av Schweiz och deras existens ifrågasätts av många. Det finns ju praktiskt taget obegränsade möjligheter till  vattenkraft, men det förutsätter att man bygger ännu fler dammar med de risker som de ändå medför – för att inte tala om hur fula de är. Vi har den 220 meter höga Verzascadammen strax utanför Locarno. Första gången man ser den så är man imponerad och säjer  ”oj så hög den är”. Nästa gång man ser den tycker man att den enbart är ful. Dammen har fått en viss ryktbarhet genom inledningsscenen i James Bondfilmen Golden Eye. Pierre hävdar att dammen faktiskt utgör en risk, det bor massor av människor nedanför dammen, som är illa ute om något skulle hända. Terroristdåd kan vara en möjlig risk, tidigare har det mest handlat om seismisk aktivitet.

Nu talar man om solenergi som möjligt tillskott  till kraftförsörjningen, men då har man vinterns snö  och det trista faktum att det kan bli betydligt  mer regn framöver att ta med i kalkylerna. De stora anläggningarna som redan finns i Tyskland har blivit placerade på maximalt gynnsamma platser när det gäller vädret. I det här lilla bergiga landet har  vi inte samma möjligheter.

Idag har jag varit duktig. Jag har bakat 38 stycken helsvenska kanelbullar och en omgång  skurna kolakakor. För några år sedan kunde jag inte tänka mig  att ställa till med bak, trots att mormor lärde upp mig  och jag tyckte att baka var något av det roligaste som fanns. Under ett antal år så inskränkte sig mina ansträngningar som bagare till att göra en valnötskaka som inte ens behövde vispas. Jag undrar om det inte är så att tidningsartiklar om den svenska fikakulturen gjort att jag känner mitt ansvar som svensk medborgare. Regula hade sett ett café i Zürich som skyltade om FIKA för ett bestämt pris. Det var kaffe, kanelbulle och tre småkakor ”som såg svenska ut”. Ombudsman och smorgasbord har fått konkurrens.