På spåret

Nu sitter jag på tåget från Arlanda norrut, det gick punktligt tjugo i fem. Det är rätt mycket folk på tåget, bland annat en mamma med tre barn. Minstingen sover men de två andra har hög social  kompetens och underhåller sig själva och oss med berättelser och diverse kluriga frågor och faktiskt en och annan sång. ”Kan du inte se riktigt sur ut” sade de till en äldre herre. Han gjorde sitt bästa och så sjöng de ”sudda sudda bort din sura min”. Han försökte se sur ut och vi andra log. Nu har mamman tagit fram Festis och bullar så just nu är det paus i  underhållningen.

Flygresan hit gick helt enligt planerna.  Jag var incheckad och säkerhetskontrollerad  i god tid och hann köpa  med mig lite (en hel del) schweizisk choklad och några  presenter.

 Det kom sms från Jen för en stund  sedan. De hade just lämnat en stad som hette Joensu och var nu på väg norrut för  att sedan vika  av västerut mot kusten. Igår hade de besökt världens största träkyrka med 3300 sittplatser. Allt är mycket exotiskt i deras ögon. Och mer exotiskt lär  det bli.

Fotbollsmatchen igår blev riktigt spännande. Om Island  lyckas spela oavgjort mot Portugal, så kan det bli fler spännande matcher. Slovakien har just slagit Ryssland. Det kan kanske bli ett riktigt spännande EM.

Nu får vi se om det går att publicera det här. Uppkopplingen har varit lite skakig under tågresan.

Zürich Flughafen

Nu sitter jag på hotellet, kom hit till flygplatsen kvart över sex och strax efter fick jag höra att pilotstrejken är över. Men nu tar det väl ett antal dagar innan allt blir normalt i luftrummet.. Jag hade kunnat ta ett senare tåg hit,  men då hade det blivit fler byten, nu blev det bara ett. Jag bor på Radisson Blu, hotellet som har direkt ingång till terminalbyggnaden. Det är fint och påkostat men har en nackdel, förutom att det är ganska  dyrt, det är så extremt väl ljudisolerat att man får sätta på musik för  att inte få en mycket märklig känsla  i  öronen.

Det blev en intressant resa Locarno-Zürich. I Bellinzona kom det på två damer, en av dem var amerikanska, den andra hörde nog hemma i  trakten. De hade synpunkter på invandrare och flyktingar, särskilt de som är muslimer och att den amerikanska damen skulle rösta på Trump, det var hundraprocentigt säkert, han skulle rädda USA från samma kaos som Europa hamnat i. De vädrade högljutt och ogenerat alla tänkbara argument för att Europa omedelbart skulle göra  sig  av med inkräktarna, sak samma på vilket  vis. ”De är djur och det  vet du väl vad  man gör med  djur som inte behövs” sade den amerikanska  damen och hennes resesällskap kompletterade med några incidenter från gränsen vid  Chiasso  som hon hade fått höra från säker källa. Och mer och mycket  mer därtill i samma stil.

När de gjorde sig klara att stiga av tåget i Arth-Goldau så steg det fram en man till dem. ”Nu får ni passa er noga så ni inte blir våldtagna på perrongen när  ni stiger av tåget,” sade han. Damerna stirrade på honom och han fortsatte ”Det måste vara ansträngande  att vara så hatiska som ni är, ni upplever nog aldrig någon glädje.” Sen satte han sig  ner och damerna fick väldigt bråttom att komma av tåget. Han hade alldeles rätt, de upplever nog  aldrig någon glädje, knappt ens skadeglädje.

Världen har förändrats hela tiden.  Vi  är nu  inne i en ny period av stor  förändring. Om man jämför med de attityder som präglade Europa efter krigen på Balkan, så var det mer av ”tycka synd om” gentemot  de  flyktingar som kom till olika länder i Europa. Jag minns att man sade om bosnierna att ”de är muslimer men ungefär  lika religiösa som en svensk som tillhör  statskyrkan”. Det kanske  låg något i det.

Nu kommer det flyktingar från mellanöstern,  den övervägande delen av dem är muslimer. Man kan inte  avgöra om många eller få av dem är troende, praktiserande muslimer. Men när man har levt i krig, gett sig iväg  på  den  farofyllda färden till Europa så tror jag att de flesta känt en viss trygghet i att försöka praktisera sin religion, så gott det nu har varit  möjligt. Det ligger i den mänskliga  naturen att vända sig till  en högre  makt när livet står  på spel.

Nu finns flyktingarna i Europa och vi får anpassa oss efter en ny situation. Ingen är betjänt av att man odlar myter om hur flyktingarna är och vad de gör, fördomar och okunskap måste bekämpas.  Vi behöver samtala, mötas som två parter med likvärdig  respekt för  varandra. Här har vi en fin ingångspunkt – vi  är alla  Abrahams  barn. Därför tror jag att det är möjligt att mötas, men då får vi i  den situationen tillfälligt lägga missionsbefallningen åt  sidan.

Elvy har mött flyktingar med ett intresse för kristen tro. De har inte uttryckt intresse för  att ”bli  kristna” utan sett kunskap om den kristna tro som format det svenska samhället som ett sätt  att  förstå det nya landet. Några av dem har varit med på gudstjänster i Svenska kyrkan, har  samtalat med en präst och detta har gett dem som varit med några aha-upplevelser.

Nu återstår det bara några dagar av kursen i svenska. Som det ser ut nu, så kommer bara några få av deltagarna  att vara kvar efter sommaren. Redan nu har Elvy och Torsten talat om att starta en ny grupp efter sommaren och då är de sugna på  en lite  större utmaning, att ta sig an en grupp med bristfällig  skolunderbyggnad, så att de är bättre förberedda när det  blir dags  för SFI ”på riktigt”.

Jag frågade Elvy hur hon orkade  hålla  på. (Hon har fyllt 72 men det får jag inte tala om.) ”Orkar? Jag blir piggare för varje dag, även om jag kan vara trött i huvudet när jag kommer hem, då tar jag en promenad. Det är Gud som ger mig kraft.”

Och nu blir det David mot Goliat. Fotboll Island – Portugal.

Snabbt inlägg måndag förmiddag..

Flygstrejk, kaos på Arlanda, inställda flygningar, stora  rubriker i de svenska  tidningarnas nätupplagor.  Jag har verkligen ansträngt mig för att bli klar med mitt uppdrag  så att jag kunde resa till  Sverige  den här veckan, hade planerat för  att bli klar idag, packa och städa  lite här i morgon och resa  på onsdag. Tänkte att det där  får jag nog ändra på och egentligen så går  det inte någon nöd på mig om jag får  stanna här  ett par  dagar till.

Jag hade inte tagit med Marlene i  planeringen. För henne, som jobbar på resebyrå fanns det inga problem. Det finns  ju fler  bolag än SAS. Nu reser jag med Swiss från Zürich onsdag 1215 och landar på Arlanda 1440. OM det skulle strula till sig, Swiss och SAS har ju ett omfattande samarbete, så har jag en ombokningsbar biljett. Nu blir  det kvällståg till flygplatsen i morgon och övernattning där och så hoppas jag  att jag kommer fram till Hälsingland halv sju onsdag kväll.

I går samlades vi uppe i Orselina. Vi blev ”bara” tio  den här gången. David ansvarade för samlingen, han hade valt Elia som samlingens huvudperson – lite  märkligt att tala om den långa torkan just nu, men han fokuserade förstås på  torka i  andlig  bemärkelse. Han avslutade med att läsa om Elia och Baalsprofeterna ”men det gör  jag  bara för  att vi skall få tillfälle att sjunga Send the fire”. Det är  stor skillnad  på när David och Pierre ansvarar för en samling.  Pierre är teologiskt hundra procent på arméspåret, det är han som inte säjer samling  eller något  liknande, han säjer  att det är  ett holiness  meeting. Det som är så fint med Pierre är att han lever som han lär. Han skulle blivit en uppskattad helgelseförkunnare inom armén- om det inte  varit för att han lever  i  en samkönad  relation. David är mer underhållande, finurlig i det han ger oss. Det blir många  skratt när han talar men han lyckas ändå ge oss så många saker att tänka på. De kompletterar varandra så väl och Regula  har sagt många gånger att de skulle blivit  ett perfekt evangelistpar.

Vi har ju fått signaler om att några samkönade par accepteras som fullgoda salvationister, både i USA och UK, men det går trögt. Om kyrkorna vågade gå före och acceptera att människor är  olika – på många olika  sätt – så hade  man ändå gjort något  för att minska hatet och förföljelsen. Det som hänt i  Orlando  hade inte påverkats av en mer generös inställning från kyrkfolket – galningar kan man sällan stoppa, vi  vet ju också att ”kristna” då och då löper amok och ger sig på HBTQ-personer. Men ändå, en universell attitydförändring inom den kristna kyrkan borde väl i  alla fall betyda en hel  del?

Vi har fått dagliga SMS från Jen och Nigel. Det var rätt oroligt på sjön, men de hade köpt sjösjukepiller i Tyskland så sjöresan hade gått bra. De  var framme i Helsingfors  sent på kvällen, för sent  för  att hitta  någon camping, så de fick stå i  hamnområdet över  natten. Sen har de turistat i Helsingfors, är mycket positivt överraskade av allt  vackert där och hade  gjort två besök i  Tempelplatsens kyrka.  Nu på förmiddagen kör de ”northeast” – det skall bli  spännande att se var de hamnar.

Nu är klockan snart elva – jag skall fika och sen göra en slutkoll av några detaljer i mitt  uppdrag och sen skickar jag iväg det. Då är det utan återvändo  - om inte redaktören har  synpunkter förstås. Det brukar i så fall handla om att  hen tycker att jag  använder  mig  av en del ålderstigna uttryck. Jag hävdar förstås  att det är ett målande  och vackert språk och sen brukar  jag få som jag  vill….

Det börjar bli tjatigt men nu blir det mera väder.

Fördelen med att regnet öser ner, det är att jag inte blir frestad till  andra aktiviteter än att jobba med mitt uppdrag. Jag har satt min egen deadline till i morgon, men den hinner jag inte. Men på måndag skall det bli klart. 

Jag hade tänkt ta en snabbtur upp till  Geilo för att se att allt  var ok där, men nu har Rickard inviterat ett par vänner  från Bergen som skall se på fritidsvåningar på Geilo. Det verkar vara ett gynnsamt prisläge, det är långt till nästa skidsäsong men framför allt så uppfattar norrmännen landets ekonomi som skakig och drar sig för att investera. Sett i ett internationellt perspektiv så är det förstås inte  så bekymmersamt men har man vant sig  vid att oljeinkomsterna skall  flöda  in och arbetslösheten vara näst intill obefintlig så finns det de som inte sover så gott om natten längre. 

Inte Geilo den här gången alltså utan nu blir det Hälsingland istället. Vädret är bättre där än här, även om det är lite kyligare. Här i Ticino är det utfärdat varning klass ett för kraftigt regn, i Valais kommer det att åska kraftigt och i ett område från Berner Oberland och åt nordost mot St Gallen är det orange varning för ännu kraftigare regn. Då skall man beakta att det här är riktigt bergiga områden där det alltid är risk för ras när regnet vräker ner. Nu börjar vinodlarna i centrala Frankrike att bekymra sig för skörden och någonstans i Rheinland hade en stor vinodling på en sluttning rasat ner.

Det finns  en långtidsprognos som heter  AccuWeather. Den är kritiserad, man anser att man inte  kan göra prognoser för så lång tid som de gör. Men om man vågar sätta tilltro till deras förutsägelser så skall det eländiga vädret här i Ticino fortsätta månaden ut och sedan kommer det att förbättras men ändå inte så mycket att man kan tala  om en normal  sommar. Jag kollade  Hälsingland och det verkade som om vädret där skulle  bli rätt okej, bättre än här  i alla fall. Om man nu  vågar tro på deras långtidsprognos. Alltså OM.

Jen och Nigel reste med färjan från Travemünde i natt klockan tre. Det har  nog  gungat en del på Östersjön, men vinden skulle  avta under dagen. De kör i land i Helsingfors sent i kväll.

Det blev mycket om vädret, men ni  får tänka på att jag växte upp i England. 

Solen lyser även på liten stuga - ibland.

Några solglimtar mellan regnskurarna, man får  vara tacksam för det som kommer. Till och med torsdag är det utlovat skapligt väder (inte bra väder men vi har inte så stora krav längre) - men sen blir det regn igen.  Så snart jag är klar med mitt uppdrag så reser jag norrut, antingen till  Geilo eller till Hälsingland – skall kolla prognoserna noga först.

Elvy och Maj har hela  dagen intecknad för nationaldagsfirande. Dagen avslutas med matjessill och potatis, det lär, förutom nationaldagen också vara färskpotatisens dag i Sverige. Jag har tagit fram min svenska  flagga och placerat den väl  synlig. Det får räcka.

Igår samlades  vi uppe hos Diana och Yves och det var fullt  hus, vi blev sexton stycken för Yvette kom på ett mycket oväntat besök. (Yvette har ingått i vår grupp i flera år, men har övergivit oss för studier i katastrofmedicin.) Det blev som jag trodde, vi hade knytkalas men Elena (Dianas mamma ) kom med två sagolikt goda pajer i kolossalformat. En var med svamp och bresaola, den andra med  fisk, spenat och hollandaise -alltså en klassisk florentine i pajform. Det blev både god andlig och lekamlig spis om man får uttrycka det så.

Jen och Nigel kör  norrut idag. De  väljer att köra via Basel och Frankfurt för  att undvika de mest regndrabbade områdena. De tar god tid på sig, skall inte köra ombord på färjan i Travemünde förrän sent onsdag kväll och ett drygt dygn senare är de i Helsingfors.

Rapporteringen kring resultaten av folkomröstningarna  blir  allt mer förvirrad. Nu har det ju  varit en omröstning på  tre  nivåer, nationellt, kantonalt och lokalt och att man börjar träta om lokala resultat av diverse rätt märkliga förslag det är väl  en sak, men när media inte kan komma överens  om en del  av resultaten i de nationella omröstningarna, då måste det vara något i hela systemet som har spårat ur. Man har också tagit upp att vissa valresultat från tidigare omröstningar har  man struntat i eller förhalar in absurdum.  

Nu är det så att alla kantoner har rätt att göra sin röst hörd i frågor  som gäller konstitutionen. Man har vid flera tillfällen försökt få igenom förändringar som skulle göra regerandet och styrandet av landet mer  ändamålsenligt, bland  annat att reglera rätten till medborgarinitiativ för folkomröstningar. Men de små kantonerna lyckas alltid bromsa förändringar, dels för att man gillar  att visa sin makt  men också för  att mycket i det nuvarande systemet gynnar dem.

Halv tolv – jag skall jag försöka hålla  hungern borta en timma till, sen skall jag kalasa på den bit paj med svamp som jag fick med mig  hem.

Referendum in absurdum...

Ytterligare en regnig dag. Det som är positivt med det, är att  jag har jobbat på hela  dagen och hunnit med en hel del. Nu börjar jag anstränga mig för  att bli klar under den kommande veckan.

I morgon samlas vi hos Diana och Yves. Vi blir troligen hela femton stycken för Julia, Stephan och Leo har meddelat att de kommer, och så även Luca. Nu har vi sagt att det får bli knytkalas. Yves får bara se till att det finns dricka hemma. Vi är inte benägna att rationalisera bort  måltiden efter  vår samling bara  för att vi blir många.  Diana misstänker att hennes mamma kommer att ha  med  sig mat så det räcker till alla  ändå. Hon lagar fantastiskt goda, jättestora  pajer.

Det här är så roligt, vi blir fem katoliker och tio stycken med hemvist i olika delar av den icke katolska  traditionen som kan mötas tillsammans inför  Guds ord och i bön. Papa Francesco skulle definitivt gilla  det!

I morgon är det folkomröstningar här. Nedskärning av landets försvar, reformer i sjukvårdssystemet, utökade rättigheter för handikappade, stängning av kärnkraftverken och medborgarlön är det som jag kommer ihåg just nu. Jag tror att det var nio olika saker som man skulle ta ställning till.  Det har aldrig varit  så många tidigare, sägs det. Folk här är så trötta på alla dessa  folkomröstningar som hålls fyra gånger om året. Det är oftast trettio procent  som röstar och eftersom folkomröstningarna inte är rådgivande, utan beslutande så blir  det ingen verklig demokrati när sjuttio  procent låter bli  att rösta. Det har varit några ”stora” ämnen som har fått fler att gå till valurnorna. Den här skenbara demokratin kostar stora  pengar. Men referendum finns inskrivet i grundlagarna men då trodde man väl inte att vissa intressegrupper skulle utnyttja rätten till  referendum på det här viset.

Regnet fortsätter i Tyskland. Nu är det Bayern och norra Tyskland som är värst utsatta  för våldsamma  åskväder. Här hos oss har kanton Lucern lokalt fått enorma regnmängder.  I Paris har Seine sjunkit  något under eftermiddagen men faran är inte över än. Här verkar det faktiskt som om regnet har upphört nu och man kan ana solen. I morgon blir det fint  väder. Hoppas jag.

Lite om universum och vädret på jorden

Vid halvfemtiden vaknade  jag av att det åskade. Riktigt rejäla smällar – som det alltid är här – men blixtarna  såg jag lite av. Jag kunde inte somna om och satte mig för att läsa igenom det som jag skall jobba med  idag. Då försvann elektriciteten och den kom inte tillbaka förrän en timma senare, just i soluppgången. Jag satt och såg ut över sjön och funderade lite över det jag läste igår kväll.

Kvantfysik förstår jag mig inte på, men när jag läser om det i boken (The Universe in your hand) så gör författaren det ändå begripligare och jag blir nyfiken. De här teoretiska resonemangen och vad forskaren si och så har kommit fram till  och att Einstein förmodligen inte hade alla rätt gör att jag läser med stort intresse. Det finns ett antal reservationer och antydningar som gör att jag förstår att nu, när man har nått fram till den vägg, 13,8 miljarder ljusår bort, bakom vilken man tror (?) att det inte finns något, eller i alla fall inte något som kan uppfattas som ljus, så står man inför den verkligt stora utmaningen.

Jag tänker på sången Beyond the blue horizon som vi sjöng i songsters och som Dwight nu har införlivat med vår repertoar. Man kanske  skulle  sjunga  Beyond the dark wall – men det är inte lika  poetiskt förstås. Sången heter väl egentligen By the grace of God  och det är av Guds nåd som vi kommer att få färdas bortom den blå horisonten – eller kanske den mörka väggen.

Vetenskapen kanske skulle ägna  lite mer tid åt  vädret. Vi ser hur den här  intensiva regnperioden börjar gå mot sitt slut men den har ställt till mycket elände på kontinenten. Regulas grannar, som varit på besök i  Frankrike fick ta sig hem utan bil. Lyckligtvis stod den så att den inte drogs med i vattenmassorna men deras hemresa gick först till fots längs en bortspolad väg, sedan på ett lastbilsflak, därefter till fots några  kilometer innan de kunde ta först buss och sedan tåg för  att ta sig hem. De har fått besked om att det kan  ta 3-4 veckor  innan vägen är återställd så de kan  hämta bilen – förutsatt att det inte  kommer mera regn.

I Hälsingland  har det varit  värmerekord och på Öland och Gotland börjar vattenbristen bli katastrofal. Här ser det ut att bli några dagar med uppehåll innan regnet kommer igen. Jag hörde att meteorologerna vill ha ett namn på de regnperioder som drabbar Europa nästan varje år numera. De har en alldeles speciell uppkomsthistoria som sannolikt har sin grund i den globala uppvärmningen och de lär förmodligen inte bli mindre dramatiska framöver. Det skulle bli lite bättre om man hade naturliga våtmarker invid  de  större floderna, istället för  vägar och bebyggelse.

Nu var lunchrasten slut och jag återgår till jobbet. Har satt ett inofficiellt slutdatum för  mitt uppdrag till den  tionde juni, alltså nästa fredag. Vi får se om jag lyckas hålla det.

10%

Just nu är det uppehållsväder och delvis  blå himmel. Tack för det – även om det  är mer, men måttligt regn i  sikte de närmaste dagarna.

Av någon oförklarlig  anledning vaknade jag  halv  sex och kände  mig  hur  pigg som helst. Efter en balja kaffe och smörgås och en snabb dusch så satte jag igång att jobba redan kvart över sex, känner mig oerhört duktig. Men nu  blir  det lite paus för  bloggning.

Igår fick de besök på  svenskkursen av två landstingspolitiker från olika län i södra Sverige. En av dem hade träffat den syriska läkare som tidigare varit med på kursen  och nu får vara med och följa arbetet på en vårdcentral. Varken Torsten eller Elvy har ju några medicinska kunskaper att förmedla, men besökarna var imponerade av hur snabbt och målmedvetet gruppen hade arbetat för att tillägna  sig vardagssvenska och att de nått resultat på så kort  tid.  Det är roligt när ett litet privat initiativ får sådan uppmärksamhet - och som dessutom är  helt  gratis  för  samhället.  En av de ursprungliga deltagarna  är nu  alltså med på en vårdcentral, hennes man skall efter sommaren börja följa arbetet  på  ett sjukhus i  närheten. De besökande  var positiva  till att  försöka  placera ut  fler på vårdcentraler och sjukhus efter sommaren.

I dag klockan elva invigs Gotthardtunneln. Festligheterna övervakas av ett antal  prominenta personer som sedan får premiäråka tåg genom den 54 km länga tunneln. Angela Merkel,  Francois Hollande och Matteo Renzi kommer att vara med. Det kommer  att gå ett tåg söderut och ett norrut och i dem får ettusen schweizare, utvalda genom lottning åka  med.

Jag blir ledsen när jag ser hur församlingar inom Svenska kyrkan använder sina pengar till lyxresor för anställda och förtroendevalda. Samtidigt läste  jag i någon av nättidningarna att människor går ur kyrkan därför att medlemsavgiften är alltför hög. Det kan jag hålla med om, de som inte använder sig av kyrkans tjänster annat än möjligtvis för dop, bröllop och begravning tycker inte att det är rimligt att betala ett par hundra kronor till kyrkan varje månad. Vi  pratade om det här på  förlaget  i höstas, man skulle anmäla  utträde före ett visst datum för  medlemskapet skulle upphöra nästa år. Det var någon som redan hade anmält utträde och samtidigt hade börjat betala motsvarande summa till någon organisation som arbetar bland flyktingar. ”Var och en skall ge  som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.”

Tionde  är  en bra princip, men den kan man tolka på olika  sätt. Mormor  gav tionde av sin pension, troget varje månad. När hon sålde huset  och flyttade in till  en lägenhet  så gick tio procent av vinsten till ett missionsprojekt. Jag har så oregelbundna inkomster och skattar både i  Sverige och här, så  det där med att ge tionde rakt över, det blir  faktiskt lite  knepigt. Jo, jag skulle nog kunna  räkna ut tiondet exakt om jag ansträngde mig lite  men mitt givande blir  lite mer  ”ad hoc”. Men jag är övertygad  om att devisen  som mormor hyllade ”när  jag skyfflar ut, skyfflar Herren in och Herrens skyffel  är  större än min”,  den stämmer.  Om man inte har  med det i kalkylen förstås och förväntar sig kontant utbetalning...  ”Inskyfflingen” kan bli något helt annat  än man förväntar sig, något som inte handlar om pengar utan blir i himmelsk valuta.

Regnig måndag

Här har det regnat och här regnar det.  Nu i helgen har det varit kaos på många platser uppe i bergen, vägar har  rasat och hela samhällen är isolerade. Man får vara tacksam för  att vi slapp de stormbyar som i lördags kväll vräkte ner stora mängder hagel  över delar av kanton Bern. Storleken på dem var allt  från hasselnötter  till pingisbollar. Det årliga kulturevenemanget  Notte Bianca i Locarno  genomfördes ändå trots hällande regn.

Hela nordöstra Italien har ”röd” vädervarning. Här i Ticino tror  man att regnandet skall upphöra onsdag kväll och just nu är det faktiskt uppehåll men jag ser blygråa låga moln både i söder och väster.

Helgtrafiken norrut i går eftermiddag genom Gotthardtunneln hade väntetider på tre timmar.

Kollade SMHI som talar om fint sommarväder i hela Sverige…. Ur led är tiden och vädret är inte vad det varit. Igår sjöng vi i  kyrkan i Lugano. Nej vi sjöng inte skurar från höjden. Då hade vi nog blivit utkastade. Det är glädjande att vår lilla grupp växer. Dianas föräldrar, som är medlemmar i kyrkan, frågade om de  fick  komma till  våra samlingar  de söndagar när  det inte är gudstjänst. De är så välkomna och igår kom Luca, Marlenes katolske släkting  till gudstjänsten. Dessutom funderar Regulas ex-svägerska på att flytta till Ascona. Hon har problem med reumatisk värk och hoppas att klimatet här passar henne bättre. Hon har inte någon i familjen kvar i nordvästra Schweiz.

Jag nämnde en sång här från en barnskiva med bl  a pingstberättelsen. ”Vi  blir fler och fler, ja vi som tror på Jesus vi  blir bara fler och fler. Det gäller för  vår lilla grupp. Jag kallar den för husförsamling, Pierre talar om den som ” utpost”.

När jag hade nämnt den här sången, så letade Jenny fram den skivan och två andra LP på vinden och spelade av dem till mig; Festen, Skeppsbrottet och Är det farligt. Mormor hade skaffat alla tre till mig och när jag lyssnade så kom jag ihåg dem alla. Nu minns jag hur jag satt i ”salen” och spelade dem gång på gång och sjöng med. Och texterna sitter fortfarande, det är märkligt. Mer märkligt är att jag inte kan komma ihåg vad det var jag skulle  köpa när jag kommer till butiken. Men texterna sitter. ”Adam gav namn åt alla djuren i jordens  barndom, i jordens barndom…”

Vilket för mig in på nästa ämne, boken ”The universe in your hand”. Cilla, som just nu sitter hemma med en nyopererad fot, blev nyfiken och skickade Håkan att handla och sträckläste boken. Hon är helt fascinerad och vill diskutera kvantfysik med Håkan som säjer att han inte begriper ett dugg. Jag har tagit  mig  igenom kapitlen om kvantfysik, begrep väl inte så mycket heller men det var ändå lättläst och jag har fått en viss uppfattning om saker och ting som jag  inte haft en aning om tidigare. Nu har jag just varit med om Big Bang. Fortsättning följer.

Cilla fick en sångvers på hjärnan när hon läste. ”Det var ett underverk att skapa stjärnorna, ett under att av intet forma världarna, men när  han frälste mig, tog min synd på sig, det var ett under utav gränslös nåd.” Inte heller Cilla tycker att det finns någon motsättning mellan hennes kristna övertygelse och det hon läst. Författaren utesluter ju heller  inte att det finns något stort bakom allt som skett. Inte så att han talar om Gud, men han har respekt för  att det kan finnas en skaparkraft bakom universums  tillblivelse.

Attackerna  från högerextrema fortsätter här i Schweiz och nu är det inte enbart boenden och asylsökande som man ger sig på utan även dem som arbetar med dem, både organisationer och enskilda medarbetare. Frälsningsarmén driver ett par asylboenden här. Man delar ut broschyrer där man uppmanar alla ”hedervärda schweiziska medborgare” att fysiskt ge sig på dem som arbetar med flyktingarna, ta reda på var de bor, hota familjemedlemmar och attackera deras bostäder med färg.

Man har gjort en överenskommelse att Schweiz skall ta emot 50 000 flyktingar, proportionellt fördelade över hela landet. De flesta av dem finns  redan här, de har tagit  sig in i Schweiz på olika vägar, många via Italien. Byn Oberwil-Lieli strax utanför Zürich, en rik by med 2200 innevånare av vilka är drygt 300 är miljonärer (i CHF förstås) har gjort en omröstning och vägrar nu att ta  emot de tio  asylsökande  som byn skulle  tilldelas. Då betalar man istället de böter som staten utfärdar, jag har sett lite olika uppgifter men det talas om 300 000 CHF, vilket väl bör bli ca 2,5 miljoner omräknat  till svenska kronor. Det är säkert kaffepengar för  de rikaste.

Hade man fått garantier för att det var välutbildade flyktingar från Syrien  ”som skulle kunna passa  in i  byn ”, inte flyktingar från andra länder så hade man kunnat överväga att ta emot  dem. SKÄMS!

Nu börjar det regna igen, en riktigt kraftig skur och jag gör  nog  bäst i att återgå till arbetet.

Lunchpaus.

Jag har två mackor, en med brie och den andra med kalkon och currysallad och en mugg kaffe  på bordet. Strålande sol, +23 och praktiskt taget vindstilla. Jag sitter ute på terrassen och jobbar, har riggat upp ett utrangerat påslakan till skydd för solen. När jag har laptopen så är det hart när omöjligt att se vad som händer på  skärmen annars. Funderar på att köpa ett solparasoll. Det har jag tänkt göra i flera år nu.

Jen och Nigel kom hem från England i tisdags kväll. De var verkligen nöjda  med sin tur på Llangollen Canal. De var ute i elva dagar varav tre i Llangollen. När vi var där  så fick  man bara stanna två nätter i gästhamnen så de hade förstås hunnit med mer, promenad till Horseshoe Falls, varit uppe på Dinas Bran och Elwyseg Rocks (men  när vi var där kallades bergsmassivet för Trevor Rocks)., besökt Plas Newydd och en hel del till. Sen hade de kört på Montgomery Canal, så långt det gick och jo… jag är avundsjuk. Lika bra att erkänna det. Vädret hade skött sig, en riktigt gråmulen dag med skurar av och till och en förmiddag med ösregn, det var allt.

I Basel-land, kantonen som omfattar området runt staden Basel skämmer man ut sig rejält. Där tvingar man de muslimska eleverna att skaka hand med sina lärare före och efter lektionen, allt för  att bryta traditionen att en del muslimer inte tar personer  av det motsatta könet i hand. Det är sant att handskakning är en del  av den schweiziska och europeiska traditionen, men är man så naiv att man tror att man skapar en bättre integration genom att införa denna regel?  Man har framfört det som hände i Sverige som ”normgivande” för vad man skall kräva när man lever i Europa, men i några tidningsartiklar har man kraftigt överdrivit vad som hänt – t o m påstått att en minister som är  muslim vägrade skaka hand  med drottningen… Men det var en viss tidning som brukar ha mycket ”hittepå” i sina spalter.

Vår lokaltidning Corriere del Ticino har däremot en seriös artikel från Norge. Om man skulle  läsa villkoren för de vanligaste apparna som laddas ner till  en smartphone; Netflix, You Tube, Facebook, Instagram och Angry Birds, så tar det längre tid att läsa villkoren för dessa än det tar att läsa hela  Nya Testamentet. Jag snabbkollade de norska tidningarna som  finns på internet men hittade inget. Är det sant – jo,  det tror  jag faktiskt –  eller är det en gammal  nyhet som man fiskat upp?

På söndag blir det sång i kyrkan i Lugano. I morgon kväll övar vi uppe i Orselina. Och grillar.

På söndag är det Mors Dag i Sverige. Nog skulle jag vilja vara där, men jag får fira Elvy ordentligt när jag är klar med mitt uppdrag. Jag har deadline 17 juni, men hoppas att vara klar några dagar tidigare. Sen tänker jag fira midsommar i Hälsingland.

Nu var lunchrasten slut. Jag skall först justera påslakanet lite, nu börjar solen titta in på skärmen.