Hälsingland onsdag kväll

Igår var jag i Stockholm och träffade Erik, min kontaktperson på förlaget och nu på morgonen körde Elvy och jag norrut från Uppsala. Det är en hel del  på gång i höst men jag fick inte  med  mig  något uppdrag nu. Däremot ville Erik att jag skulle vara redo för  några snabba, mindre uppdrag, sådant  som jag faktiskt kan sköta härifrån. Jag tänkte stanna här  tills vid månadsskiftet, det är  så mycket  spännande som händer här.

Det jag vet nu, det är  att de vill att jag skall följa med ett par dagar till  en fackboksmässa i London vecka 39 och sedan vara på förlaget från v 41 till 44 - alltså fram till  allhelgonahelgen. Så ser förmodligen min höst ut – återstående tid kommer jag att vara i Ascona.

När jag var i Stockholm så passade jag på att handla  lite hos  Gudrun Sjödén. Som jag nämnt tidigare så har Elvy och jag helt motsatt uppfattning om kläderna som finns där. Jag blir faktiskt glad av starka färger och okonventionella mönster och den inspiration som hon får från andra kulturer. Dessutom är kläderna bekväma att använda.

Det händer en hel del här. X och Y (som jag nämnde i ett tidigare inlägg) har köpt hus här, tillträde lite längre fram i höst och Z, hon som ville ha ett hus som det i princip  bara var att flytta in i, hon har lagt bud på ett relativt  nytt hus här i närheten. (Inga namn förrän jag har fått informera dem om bloggen!)

Jag undrar hur det fungerar med Hemnet – inget av de här husen har hamnat där. Det är väl en balansgång  mellan att få ut ett hyfsat pris för huset och att behöva lägga ut bilder på nätet så att alla  nyfikna  kan se hur man har det. Hus säljs tydligen genom kontakter och  ”alla” här känner till  en kompetent  person som kan hjälpa  till  med det juridiska och finansiella.

Och så det som hänt som gör  mig så glad, det är att Alice och Villy har funnit  varandra! (Det är offentligt  nu så det är  ok att jag skriver om det.)  De har haft kontakt via Skype hela våren. B-G säjer att de har  ägnat sig  åt nätdejting. De kände varandra lite grann tidigare, Alice har  varit här ett par gånger. Det är aldrig för sent, bara för att man har passerat 70-gränsen kan livet ha överraskningar i beredskap.

Detta skriver en som anser sig vara nöjd med att vara ”evig singel”.  Elvy säjer att det finns  hopp för alla. Även för mig. 

I lördags hade de kräftskiva i uthuset. Den 27 augusti  är det surströmmingsfest. Hur skall jag klara mig undan den? Det hjälper ju inte att man avstår från att äta surströmmingen. Man är omgiven av soptippslukten hela tiden. Jag kunde ju resa hem den 26, men nu är det så att de som brukar ordna med stugmöte har aviserat att det blir  ett sådant söndag den 28 och det vill jag gärna vara med på. Men inte på surströmmingsfesten.

Elvys planer på att bygga ett hus  till på tomten har gått lite i stå just nu. Hon har ritningar, har fått muntligt besked om att det är ok att bygga där den gamla  husgrunden finns. Men husföretaget har fått en stor order på modulhus och vill ta den först. Det kanske inte blir något  bygge förrän till  våren. Om Elvy nu inte  hittar någon annan som vill  åta  sig bygget. Det var ju tänkt att vara monteringsfärdiga delar, bara fasaden skulle utformas på gammalt manér. Får hon tag i en ”vanlig” byggare blir det byggt med lösvirke och tar väl betydligt  längre tid att färdigställa.

När vi kom hit så tog vi en snabb promenad, innan regnet kom och så ville  vi se hur det såg ut på våra kantarellställen. På stigen kom det två äldre herrar (och då menar jag ÄLDRE) som försedda med var sin smartphone var ute på pokémonjakt. Nej, vi kunde inte hjälpa dem. Kantarellerna  fanns där de skulle  finnas, det blev två liter. Regnet? Det kom lite skvätt senare under eftermiddagen, inget att klaga över. I morgon och  på fredag lär det komma mer.

Nu har jag tjuvlyssnat igen!

 Nu sitter  jag i Uppsala, har ätit dumplings och sett på ”Världens bästa veterinär”. Resan hit gick enligt planerna, jag hade intressanta medresenärer på tåget. De kom på i  Gol och det var ett sällskap om fyra personer. De var amerikaner och vad jag kunde förstå var de släkt och ättlingar till  norska utvandrare. (Jag skäms inte ett dugg för att lyssna när man för högljudda samtal i det offentliga rummet!) Efter en stund, när man diskuterat den släktgård som man besökt, så gled samtalet över på presidentvalet i USA. Om de  nu  var släkt, så hade de definitivt inte samma  åsikter om vem som borde bli nästa president. Samtalet var stundtals rätt högljutt och faktiskt mycket underhållande. Nu var det ju inga nya argument för eller emot den ena kandidaten, men det var sättet de framförde sina åsikter på... Två av dem var fanatiska trumpanhängare och mycket av samtalet handlade till slut om rätten att bära  vapen och att freda sig mot den som uppfattas som ett hot. Den diskussionen kanske inte var så underhållande i och för  sig, mer skrämmande. Deras argument var under hela resan in till Oslo så primitiva att jag faktiskt stundtals undrade om det var en fejkad situation. Men det var det inte.

Elvy hade kört till Uppsala igår och  hon hämtade mig på Arlanda. Det har hänt spännande saker, love is in the air och Elvy tyckte att hon kunde  ge dem lite egen tid. Det här var helt oväntat och upptakten har skett först via mail och sedan Skype. Nej, jag  säjer inte mer nu. Men det är så gulligt så jag blir alldeles varm inombords.

Mer spännande saker i  Hälsingland; de som jag kallade för X och Y i  ett tidigare inlägg här, har köpt ett hus och kommer att lämna  Stockholm för gott för att flytta tillbaka  till hembygden. Mannen ville  ha  ett hus som han kunde  fixa till själv, men det blev en halvmesyr i det avseendet. Husets yttre är helrenoverat, nytt tak, träfasad, fönster och även dränering, men inuti  behövs det en grundlig  uppfräschning. Huset ligger bara ett par kilometer från Elvy. Hennes kommentar var att det kommer att bli  trångt i uthuset framöver. (Som B-G har börjat kalla  fritidsgården.)

I morgon förmiddag  skall jag träffa Erik och diskutera höstens uppdrag och vilka  veckor  som jag skall vara på förlaget. Jag hinner nog med en liten shoppingtur också.  Gudrun Sjödén ser ut att ha en ovanligt  snygg  höstkollektion när man kollar hemsidan. ”Barnkläder för  vuxna” säjer Elvy men det tycker inte  jag. Därvidlag är  vi faktiskt helt oeniga.

Söndag kväll på Geilo

Äntligen riktigt fint väder och i morgon klockan elva reser jag. Lyckligtvis ser det ut  att ha blivit mer sommarlikt i Sverige. Några dagar skall jag väl  stanna  där.

Igår var jag på ett riktigt festligt 75-årsfirande i Voss. Voss är ett ganska stort samhälle två timmars  körning västerut  från Geilo. Det är en ganska bra väg, förutom de hemska tunnlarna i Måbödalen.

Jubilaren (som jag inte kände alls – det var en bekant  till  Rasmussens) hade  hyrt lokal och det var jättemycket folk, oceaner av kaffe och ett astronomiskt antal  tårtor och två bord med blommor och presenter. Det var festligt och roligt att mingla bland okända. ”Jaså du är svensk,” fick jag höra flera gånger och någon tillade ”då är du långt hemifrån” och då kunde  jag ju inte låta bli att säja ”ja, det är långt för jag bor  i Schweiz.” Men sedan tillade jag att just nu är  jag på Geilo, så det är inte så långt.

Fjällväggen Mannen rasade inte  den här gången heller. Nu sätter man sitt  hopp till rikligt höstregn innan kylan kommer. Det måste vara oerhört jobbigt att bo där och inte veta när raset kommer att  gå och vilka konsekvenser det får. Nu har  man sänkt från röd alert till  gul alert och järnvägstrafiken skall komma igång igen.

Rickard räknar med att komma hit i början av september och stanna  en månad.  Nu hjälper han till med att göra iordning i huset i Mayford som Lisa och Robbie skall flytta in i. Robbie gav sig inte utan skulle inreda en del  av vinden för att ha  till  arbetsrum. Sen har de bytt kök, håller på att göra om  badrummen och sedan är det ”bara” lite snickeriarbeten, målning och tapetsering som återstår. Det är ett år sedan jag  var i England senast, Lisa och Robbie kan räkna med ett besök när de kommit i ordning! Mayford ligger  mellan Guildford och Woking och nu när sommarperioden är  över, skall de testa vilken kår de känner sig mest hemma  i.

Här har det talats mycket  om färger på hus och i inredning de senaste dagarna. Det finns  en ”grå våg” som har hållit i sig många år nu. Det finns t o m de som målat sina timmerhytter i grått utvändigt och det ser faktiskt helt bedrövligt ut. När man målar dem i hallinggult (en mörkt, dovt  gul nyans, kanske en liten aning åt brunt också) eller t o m i rött, en nyans  som är mörkare än ”falurött” det kan jag till  nöds acceptera, men en timmerhytte i kallt grått, det är ett helgerån. Jag vet att den grå vågen började inomhus, jag kan till  viss del förstå varför man målade timmerväggarna, i äldre hytter blir det en väl intensiv gulaktig ton på  stockarna. De som varit lite mer försiktiga har laserat dem och det har blivit  vanligt  att man målar taket mellan takbjälkarna vitt för att få bättre ljus. Här i hytta  behandlades väggarna när min pappa  lät bygga huset, så de har inte blivit så där intensivt furu-gula, men jag tror  att det är dags att låta en fackman göra om det igen. Jag är nöjd med den brunsvarta fasaden och gröna  och röda  snickerier utomhus och tänker inte ändra på något. Jo, jag är konservativ  i vissa avseenden.

Nu skall jag gå en rond i huset och se till  att allt  är iordning. Rickards bil är tankad och står i  garaget, min taxi kommer halv elva i  morgon. 

Farligt, farligt - och väldigt avlägset.

Nu är det högsäsong för olyckor i fjällen. En basehoppare – utländsk turist - sitter fast på den branta  fjällväggen vid Hårstadnebba i Sunndal och man fruktar att han är död. Hans kamrat tog sig ner och slog  larm när den andre hopparen dröjde. Räddningsmanskapet fick ge upp när det mörknade och dessutom har det snöat där. I söndags omkom en amerikansk hoppare i Eikesdalen.

Ett sällskap som var på Via Ferrata i Loen fick tillbringa den gångna natten på berget. Det finns olika svårighetsgrader på lederna där och de hade tydligen valt en led med alltför hög svårighetsgrad. Fjällräddarna kom fram till  dem vid tvåtiden i  natt men det var svårt att hjälpa  dem ner och aktionen var inte avslutad förrän nu på morgonen.

De senaste dagarna har  man börjat diskutera hur man skall kunna reglera äventyrsturismen. Leden till Prekestolen stängdes när det blev busväder,  men det respekterades inte, man vill  försöka att stoppa vandrare till Trolltunga när vädret medför risker. Nu får i första hand frivilliga  ge sig ut för  att hjälpa dem som råkar illa ut, i andra  hand  blir det kommunernas räddningsmanskap.

I samband med räddningsaktionen i  Sunndalen läste jag en artikel där ordföranden i Rauma kommun ville att det trettio år gamla förbudet att hoppa från Trollveggen skulle  upphävas, Det är ändå varje år omkring 500 basehoppare som kastar sig ut därifrån. Räddningsaktioner vid Trollveggen är oerhört svåra, väggen är  i det närmaste lodrätt och man kan inte använda sig av helikopter för att fira upp skadade hoppare. Men det är en förhållandevis  ”säker” plats att hoppa ifrån.

Jag hörde en kommentar från en frivillig fjällräddare, han menade att till slut  blir det som på Mount Everest, man kan inte ta ner liken utan de får ligga kvar. Det är inte  meningen att fjällräddarna skall riskera livet för att ta ner döda kroppar. Jag har hört samma  sak om kroppar på Mont Blanc. De anhöriga kräver att räddningsmanskapet skall utsätta sig för livsfara och speciellt utländska  tidningar slår upp sådana här saker med mycket snyft  och stora rubriker.

Thailand  har uppfattats som ett lugnt turistmål förutom den sydligaste provinsen. Nu smäller det både här och där och frågan är nu om det är vågen av islamistisk terror som nått landet eller om det är en reaktion på militärjuntans styre. Jag har aldrig varit i  Thailand och faktiskt aldrig längtat dit heller. För mig  har det handlat om att jag vill undvika turistexploatering och sexturism. Det är väl därför som jag inte kommer längre än till Norge och Hälsingland.

Vart skall man resa då? Alla  behöver ju sol och värme och miljöombyte någon gång. Jag föreslår  Azorerna. Jag har inte  varit där, men Marlene har varit på mutresa dit en gång och hon gillade öarna långt ute i Atlanten.

Jag har alltid talat om Saint Helena, när de nu äntligen skulle  få sin flygplats och minst en tur i veckan från Johannesburg. Flygplatsen är klar men planen kan inte landa på grund av vindkast och arbete för att eliminera dem pågår. (Hur det nu skall ske, mitt ute i Atlanten.) Flygplatsen skulle invigts i maj, men ännu finns inget datum för start av kommersiell flygtrafik. Resor till  St Helena  har fått gå med flyg till den nordligare ön Ascencion och sedan med båt cirka tusen kilometer  till St Helena.  Trots detta så har det varit en hel del turister som besökt ön. Förutom att det är en av jordens  mest avlägsna  bebodda platser – bara det är ju spännande – så finns det  minnen från Napoleons tid där, en trappa med 700 steg som kallas för Jacob´s ladder och den enda platsen där Pelargonium Cotyledonis växer vilt. Och så finns det en armékår där. För ett par år sedan så sökte man officerare dit och Dwight frågade Lotta om hon var intresserad.  Jag tror att Dwight var lite lockad av det, Lotta ville inte vara med på det tåget.

I morgon skall Solveig Rasmussen och jag köra till Voss på ett födelsedagsfirande. Solveig vill inte köra själv så då blir jag medbjuden. Alltid kul  med lite kalas. 

............................
Jag chansade och sökte på  St Helena Newspapers och "bläddrade" lite i The Sentinel. I det senaste numret som finns  på nätet fick jag veta vad man hade för sig  på armén på St Helena. Nu har jag lagt in tidningen bland mina favoriter. Sånt bör man vara uppdaterad på, eller hur?

Activities at the Army this weekend

7 AUGUST MORNING SERVICE AT THE JAMESTOWN HALL AT 11AM. ALL ARE WELCOME.

EVERY WEDNESDAY EVENING PRAYER MEETING & BIBLE STUDY AT THE HALF TREE HOLLOW HALL AT 7.30PM. ALL ARE WELCOME.

FRIDAY & SATURDAY THRIFT SHOP OPEN FROM 10AM TO 1PM

There is always a warm welcome for you at the Salvation Army. If you would like to know more about The Salvation Army’s activities, contact Lt. Coral Yon on telephone nos 22703/24358. Take care and God bless.

Nej, Mannen har inte rasat ännu.

Det kan tyckas konstigt att jag väntar på att raset skall ske, men det kommer förr eller senare och nu är man förberedd, de som bor i gårdarna närmast det förmodade rasområdet  är evakuerade och de önskar faktiskt också att raset skall gå. Men helst ett mindre ras som lättar på trycket i området för  det som kan bli ett riktigt stort ras. Området är övervakat med avancerad apparatur så om det mindre raset utlöses så kommer man ändå att ha järnkoll på det som kan hända  i framtiden.

Idag har det varit solsken och en lätt bris men kyligt. Maxtemperatur har nog varit tio  beskedliga plusgrader. Fredag-lördag blir det mulet och regn,  söndag fint väder men kyligt och på måndag reser jag. Sen kommer det fina vädret… TYPISKT!!!

Nu diskuteras hijabförbud i norska skolor. Religionsfrihet är  en sak – men är det rimligt  att sjuåringar bär slöja (jo, det förekommer både i Norge och Sverige) och måste ha heltäckande  klädsel  mitt i sommaren och inte får vara med och bada. Det sägs att det är ”oskicket” med blandade klasser med pojkar och flickor som ligger till  grund för  detta.

Niqab och burka är en uppfinning av män, inget annat. Nu har vi också sett hur turkiska kvinnor har sin egen variant av niqab, en stor sjal som arrangeras så att den täcker huvud, ansikte och axlar och bara lämnar en liten smal springa för ögonen. Elvy berättade att ett par av dem som var deltagare i svenskkursen och som bar slöja, diskuterade när det kunde vara dags att lägga av slöjan. Så länge de bodde på förläggning kunde  gick det inte, det fanns radikala islamister som övervakade dem.

Ett förbud mot burka och  niqab ser jag inte som ett övergrepp. Det handlar både om säkerhet och om kvinnors människovärde. Att kräva att en skolelev klär sig heltäckande och med slöja, det  är  i mina  ögon ett övergrepp. Även muslimska  barn har rätt till  en barndom,  rätt  att få vara ute och leka med vem de vill, rätt att delta i idrott och simning och när den dagen kommer, också ha rätt att  säja  nej till att bära slöja.

Förr i tiden så skulle det vara hatt i pingstkapellet. Jag ser damerna  som kallades för gitarrsystrarna framför mig. Av någon anledning minns jag dem i sommarkläder, blommig  klänning med trekvartsärm, kjolen slutade ett stycke nedanför knät och så var det hatt, vita stråhattar med kanske möjligtvis en liten blomma i. Smycken var otänkbart om det inte  var ett kors i kedja runt halsen. Armbandsur och giftasringar var tillåtet.

I armén var det egentligen likadant… men då hette det uniform och skulle  vara lika för alla. Men lite personlig  kunde man ju få vara. Jag hade en blank sköld med ”Frälsningsarmén” som min farmor antagligen hade haft i sin ungdom. Kompisarna som hade den vanliga lilla blå broschen på blusen var mycket avundsjuka. Sen hade skölden en oväntad funktion – jag kom vid flera tillfällen i kontakt med svenska salvationister som var på besök i England..

Uniformen gick med till Ryssland i början av 90-talet. Jag hoppas att den kom till  användning där. Skölden har jag kvar.

Kommer Seigmannen att rasa nu - äntligen...

Jen och Nigel  kom fram till Hirtshals enligt  planerna, men det var en jobbig resa. Nigel var sjösjuk, men inte Jen. De körde några mil och stannade sedan över natten på en camping utanför Hjörring och fortsätter idag söderut. Jag hoppas att de har det varmare än här, just nu är det +8. Men det skall bli  bättre väder, påstås det.

”Mannen” har börjat röra på sig igen. Igår var det stora rörelser i bergsmassivet, idag har det stannat  av. Fjellet gör verkligen skäl för sitt öknamn, Seigmannen=sega gubben. Nu är det tredje gången som det är  ”red alert” för  rasfaran. Geologen är faktiskt hoppfull att det kommer att rasa bara det blir  tillräckligt  med regn. Problemet är bara hur  mycket  som kommer att rasa. Blir det bara toppen av Veslemannen (lilla  mannen) så lär gårdarna nere vid Rauma klara sig och så kanske de kan få lugn och ro i några år i alla  fall, men det finns en risk att betydligt mer av fjellet skall rasa och då kan kommunikationerna genom Romsdalen bli utslagna för lång tid framåt. Det finns både väg och järnväg genom Romsdalen (från Dombås till Åndalsnes) och att finna alternativa vägar om vägen spärras, det är inte så enkelt. Det blir långa omvägar. Sen finns det ett skräckscenario  att så stor del av fjellet skall  rasa så raset når ner till Rauma och dämmer upp älven. Pierre följer förstås händelserna med stort intresse och önskar naturligtvis att han varit uppe i Romsdalen.

Jag läste i Corriere del  Ticino  idag att en hög  kran som stått kvar i centrala Ascona flera år efter avslutat byggarbete, fortfarande står  kvar, trots föreläggande om att den och några bodar och diverse byggskräp  skulle vara borta senast sista juli. De som  bor  i bostadshusen närmast är oroliga för att kranen skall rasa, det har inte gjorts något underhåll på den under tiden som den stått där och armen längst upp på  kranen svänger betänkligt när det blåser. Anledningen till  att kranen inte tagits ner lär vara en tvist mellan beställaren av arbetet och företaget som utfört arbetet.  Det var ett liknande ärende i Locarno  för några år sedan, då hade företaget som ägde kranen helt enkelt  upphört och eftersom den stod på privat mark, det var en bostadsrättsförening, så fick de boende själva bekosta nedtagningen av kranen, men de fick inte sälja  den utan nu ligger den i något industriområde där markägaren vill  ha  hyra. Ibland, nej ofta är kommunerna  väldigt slöa och allt  som kan förorsaka lite besvär det ser man till att driva så  att ansvaret och kostnaderna inte hamnar hos  kommunen. Sen är det ett problem att kantonerna har så stor självbestämmanderätt i många frågor, har man inte aktiva politiker som driver på även mindre ärofulla frågor utan bara sådant som ger positiva rubriker – vilket Ticino har ”begåvats” med,  så följer kommunerna den mest bekväma  vägen.

Nu skall jag  inte  påstå  att allt i Norge och Sverige fungerar perfekt heller. I Bollnäs är det en segdragen rikskänd historia med ett torg som såldes till ett danskt företag som hade stora planer för torget – som det inte blev något  av, man skyllde på finanskrisen. Sen köpte kommunen tillbaka  torget från danskarna till ett betydligt högre pris . Torget har under många år varit en sandöken, det var någon kreativ person som tillverkade en kamel och en pyramid och ställde dit. Man hade en arkitekttävling  och det vinnande förslaget kom från Karavan (!) landskapsarkitekter och nu har  man  efter år av kommunalt  manglande kommit å långt  att torget förhoppningsvis kommer att invigas ”i höst”. Jag är tveksam till  de betongkolosser  som man ställer upp på torget, men smak och tycke  skall man förstås  inte diskutera. Vi  får se hur det bli när det blir klart.

......................................................

Just nu ringde Erik och frågade om jag kan komma till förlaget på tisdag. Det bör jag väl kunna, lika bra att börja planera resan nu – det är alltid ett pyssel  när man skall kombinera Bergensbanans tidtabell med flyg.

Det kan väl inte vara höst ännu?

Nu säjer man att det är den första höststormen som drabbar Norge. Usch! Här var det som mest 11 grader igår eftermiddag och då ville man inte gå ut i den hårda vinden. Nu har det mojnat och när  jag vaknade var det +5 ute….

Jen skickade sms  igår kväll, de skulle med färjan nu på morgonen kockan åtta, sedan har jag inte hört något. På rederiets hemsida kan man se att ”Superspeed” som båten heter,  nu är halvvägs till Hirtshals.  Det lär nog gunga – eller skumpa – en hel del, det blåser styv kuling från väst ute på Skagerak.

Jag plöjde igenom Washingtondekretet  igår, den var bra men slutet var lite krystat. Det blir ofta så, man har alla möjliga häftiga infall och vinklingar medan man skriver, men så är det som om luften går ur författaren när det kommer till finalen. Så är det ofta i TV-deckare också, det har ni väl märkt?

Jag läste i  The Guardian att två engelska bergsklättrare har frusit ihjäl på den italienska  sidan av Matterhorn. De hade bara tunna  kläder. Fyra klättrare har fått sätta livet till uppe i  Kaukasus. Det har varit  en hel del inslag  om säkerhet vid klättring både i tv och radio de senaste dagarna och fjällräddare har berättat om hur totalt okunniga och dåligt utrustade turister ger sig iväg  upp i bergen. Jag minns att för några år sedan var det en familj med tre barn,  jag tror att de kom från Belgien, som hade tänkt sig en liten trevlig promenad över  Hallingskarvet. Andra vandrare försökte övertyga dem om att det var långt och kunde bli kallt när de helt  saknade varma kläder och utrustning men de fortsatte. Till  slut var det några vandrare som fick slå larm och de blev räddade med helikopter. Då var det bara ett par plusgrader och ingen  i familjen hade ens en ordentlig  jacka.

Sen har vi Hivjufossen borta vid Hovet som har krävt två turisters liv, en amerikan nu i sommar och en holländsk man för några år sedan. Okunniga turister förstår inte att det blir oerhört halt invid fossarna. Nu hade en amerikansk tidning skrivit att de anhöriga till mannen övervägde att stämma norska  staten, ett så farligt område måste vara inhägnat. Något liknande hände när en engelsk basehoppare fastnade på väg ner från Kjerag och dog, sällskapet hade trots varningar hoppat i dåligt väder. Då skulle  de anhöriga stämma de frivilliga  fjällräddarna  som på grund  av vädret inte  kunde komma fram till mannen. Jag minns faktiskt inte hur det gick, förmodligen fick väl någon dem att ta  reson och acceptera att deras familjemedlem hade hoppat trots varningar.

Det går ju inte att eliminera alla  risker i ett land som Norge, då skulle vi inte kunna  komma ut i naturen på grund  av alla stängsel. Det finns ju riktigt farliga områden i Schweiz också, men landet är  mindre, betydligt  mindre och i de mest frekventerade områdena för  äventyrsturism är mycket reglerat på olika sätt. Norge är i det avseendet ett  ”fritt land”. Ett exempel, förbudet mot att hoppa från Trollveggen i Romsdal är svårt att övervaka.

Jag har fått rapporter från Elvy om generös tillgång på  kantareller. Vi har sådana här  också, lettiska kantareller på Coop. När jag kör ner och handlar så tror jag att jag skall köpa en påse. Rätt tillagade så är kantareller nog  det  godaste som finns.

Nu ser jag på hemsidan att färjan är på väg in mot Hirtshals. Jag tror  att passagerarna känner stor  tillfredsställelse över detta. Väntar med spänning på  rapport från Jen.

Busväder.

Vaknade i natt  av en kraftig åskknall och trodde att jag var hemma i Ascona. Där händer det att man väcks  av en knall mitt i natten och sedan blir det inget mera. Men strax efter mullrade det igen och då insåg  jag att  jag faktiskt var på  Geilo. Det kraftigaste regnet har nog upphört, men nu tilltar vinden. Jag undrar hur det blir med färjeturen i morgon för Jen och Nigel. Idag är färjeturerna Kristiansand-Hirtshals inställda p g a styv kuling och risk för liten storm ute på Skagerack.

Jag tog det lugnt igår efter att jag vinkat  av Jen och Nigel. Vädret tillät inget annat och jag rotade i Rickards bokhög. Där fanns en bok ”Called up” där den hittills enda svenska generalen, Erik Wickberg berättade om sitt liv. Mycket intressant bok. Den läste jag från pärm till pärm och funderade på att fortsätta med ytterligare en armébok, det finns flera som han köpte i London i vintras. Men så kände  jag att det kan vara bra  att  få lite balans i läsandet och tog Washingtondekretet av Jussi Adler- Olsen. Boken visade sig ha ett högst aktuellt tema, det är en mycket spännande thriller som handlar om hur skör demokratin kan vara. Boken är på 657 sidor och jag har knappt tvåhundra kvar. Så jag kan inte avslöja hur det slutar.  

Jag har sparat det mest sensationella till  sist. Jag har inte mindre än två pokémonfigurer på tomten. En på garageuppfaten och en på  baksidan av hytta. Jag blev varse det igår när två damer i  högst respektabel  ålder ringde på och frågade  om de  fick gå runt huset – de hade redan klivit in på garageuppfarten då. De var inte alls ovilliga att inviga mig i spelets mysterier och nu  vet jag hur de små  figurerna  ser ut. Och jag behöver väl inte ringa polisen om någon  smyger runt  huset. Jag antar att de små figurerna finns  kvar på tomten, glömde fråga om de möjligtvis fångades in för gott av damerna. Nej, jag  har inga  som helst planer på  att ladda  ner spelet. Jag har  faktiskt  motivation att  gå ut och promenera alldeles  av mig själv.

Sen undrar jag hur det ser ut på min tomt hemma i Ascona. Finns det en Pokemon på tomtens branta baksida? Inte alls bra i så fall. 

Lördag förmiddag i timmerkojan.

Igår blev det en dag med många aktiviteter. Först handlade vi  mat nere på Coop, sedan körde vi Rv7 till Vöringfossen tur och retur och på kvällen var Rasmussens här på ”nästan amerikansk” middag. Jen fick inte tag i det som hon helst hade velat ha, men inför  helgen var det välfyllt i köttdisken och till middag blev det stora möra biffar med tre olika ”röror” till, en med stekt lök, paprika och barbequesmak, en med portobellosvamp med vitlök och den tredje med en riktigt eldig salsa. Till  det helt vanliga ugns-PF, de fick helt godkänt av Jen och Nigel och så zinfandel till. Desserten var blåbärspaj med vispad grädde och kaffe. Menyn kändes om än inte helamerikansk, så mycket o-norsk.

De närmaste dagarna kommer det att bli rätt trist väder och nu har Jen och Nigel bestämt sig för att ta vägen över Rjukan och Setesdal till Kristiansand för att där ta färjan över till Danmark,  istället för att chansa på att det blir bra väder på Vestlandet. De kör i morgon förmiddag. De är just nu ute och städar i husbilen och tänkte nog tvätta av den också. De lämnade Ascona den 6 juni och har alltså varit på resande fot (eller hjul) i två månader nu. De har bl a siktet inställt på att få se Vemork, denna mytomspunna plats som alla tycks känna till och de  har redan bokat plats på färjan Kristiansand- Hirtshals tisdag morgon.

Om vädret är ok blir det några dagar i  Danmark. ”Flåmsbanan får vi ta nästa gång vi kommer hit och då  skall  vi verkligen se oss om på Vestlandet också” var det beslut  som de hade kommit  fram till. Så nu blir det några ”ensamma” dagar här. Jag skall nog  fylla dem med något trevligt, promenader och läsning t ex.

Jag skall ge dem några  tips om intressanta platser i Danmark. Museet i Silkeborg med Tollundmannen, Christiansfeld, Ribe och om det är fint väder, Römö.

Fint väder – hemma i Ascona  har det regnat mycket den sista tiden och  neråt  Lugano  och på den italienska sidan av gränsen, bortåt Lecco  skall det ha kommit kopiöst mycket. Så lite regn nu och då här är inget att gnälla över. I Bergen har det slagits regnrekord i juli. Och så skall Märtha  Louise och Ari Behn skiljas. Stora  rubriker, ett lyft för kvälls- och veckopressen. VAD betyder detta för monarkin och så vidare och så vidare. Trump fick bli en liten notis längst ner på första sidan.

Nu skall jag fixa till lunch. Det blir rökt fjordörret med romsås och nypotatis.

Studiedag

En stund  på  förmiddagen var det riktigt fint väder och vi tog en promenad och  beskådade några av de dyraste hytterna utifrån. Och Nigel kommenterade att BMW verkar vara ”standard” för de här  hytteägarna. Hade det varit i deras hemtrakter i USA  hade det troligen varit Mercedes som stod utanför.

Nu på eftermiddagen har vi haft snabbundervisning  i elementär norska, både bokmål och nynorsk, norsk historia, norsk litteratur, kända norrmän, norskt styresskick och politik och norsk ekonomi.  Jag har berättat om ”dugnad” och om 17 mai och om märkliga matvanor. Jen och Nigel har lyssnat intresserat och ställt relevanta frågor. Jag borde få något norskt kulturpris för detta. Och jag har inte sagt ett ord om att Bert Karlsson anser att norrmännen är världens lataste folk.

 Nja, så märkvärdigt var det väl inte men det blev många frågor och förhoppningsvis korrekta svar medan det regnade och vi  konsumerade  fyrstekake och kaffe.

I morgon kväll får vi middagsgäster. Det är Rasmussens, det danska läkarparet. Jen och Nigel träffade dem när Rasmussens var i Ascona i maj. Vi har diskuterat menyn och Jen tycker att det bör bli en amerikanskinspirerad middag. Hoppas att Coop är med på noterna då.