Regn, regn, regn och +9.

Så har det hänt igen  - en dödsolycka utanför Färila, förorsakad av en älg. När  Berit och Sven-Erik körde hem i lördags kväll var det nära ögat, två ståtliga älgtjurar gjorde sällskap över vägen vid infarten till Bollnäs. I går eftermiddag blev en hund ihjälsparkad av en älgko. Till straff för detta fastnade sedan älgkon i en myr och skulle sedan få plikta med livet för sitt illdåd. Jag tycker inte om älgar!!!

 Fille kan nog bli en riktigt duktig agility-hund. Träningen i lördags  fick på grund av blåsten flytta inomhus i en tom fabrikslokal, men det fungerade bra ändå. Han fick vara med om ett förberedande träningspass  lördag förmiddag när hundarna skulle lära sig ett moment i taget, t ex slalombanor  och gungbräde, på eftermiddagen fick de hundar som hade fattat galoppen pröva på kombinationer av moment. Det enda som Fille var tveksam inför, det var att springa genom en tunnel. Han hade definitivt talang för  det här och nu  hoppas jag att Maj tar med honom fler gånger till  träning, han gillade verkligen detta.

Det hördes att surströmmingsfesten lördag kväll var en uppsluppen tillställning. Jo, det är så att man kan ha roligt utan starkare drycker än svenskt lätttöl.  Fille och jag hade en trevlig tv-kväll tillsammans. Jag hjälpte Elvy  att ställa i ordning i uthuset  igår kväll och tro det eller  ej, den vidriga lukten fanns kvar.

Igår eftermiddag var vi på ett riktigt trevligt stugmöte. Förresten trevligt är nog inte rätt ord, jag tror att det något  mer ålderstigna uttrycket gemytligt passar bättre. Den här gången var det verkligen blandade åldrar, allt från en tremånaders baby (som uppförde sig exemplariskt)  till Signe, som fyller 98 om några dagar. Det är kul att den här formen för sammankomst även  kan attrahera yngre och medelålders.

Nu är det dags att packa ihop och göra i ordning i mitt rum. Elvy kör mig till  tåget i morgon. Lite sorgsen att resa härifrån, lite förväntansfull att komma hem och som alltid lite stressad – fungerar det med kollektivtrafiken, kommer planet i tid till Zürich och hur ser det ut hemma?

Så får det bli!

I morgon är det surströmmingsfest och dagsnoteringen är fjorton deltagare. Det skall bli  knytkalas. Nu har jag skaffat mig ett gott skäl att inte vara med om denna orgie. Fille, Majs hund gillar inte surströmmingsdoften och då kan jag ta hand om honom. Vi skall åka och prova på att träna agility och sen tar han och jag hand om varandra under kvällen. (Fille heter egentligen Phil, men det har  blivit Fille med tiden. Det låter rätt trevligt tycker jag.)

Det är lustigt, jag drar paralleller mellan huskurer mot  sjösjuka och surströmming. Säjer någon att man har problem med endera så översköljs man av goda råd. Nu har jag inte problem med sjösjuka men andra i min bekantskapskrets har det. Surströmmingslukten skall  bli  uthärdlig om man häller lite vichyvatten över, om man har lite rå lök i munnen under kalaset (hela kalaset alltså...), man skall  dricka mjölk till och undvika både öl  och starkare varor, hälla Vademecum på små bomullstussar och stoppa upp i näsan... och mycket annat.. Påminner  mig  om de rättspatologer som numera  finns  med i varje tv-deckare, oftast en riktigt snygg ung tjej som knappast kan ha hunnit med sin läkarutbildning. Hon gnider  in lite eucalyptusolja under näsan och erbjuder spyfärdiga poliser samma undermedel.

Nej, Fille och jag ser på tv och tar oss var sin bit västerbottenpaj och kanske en god kaka efteråt.

Alice är modig, hon säjer att surströmming är helt okej, men jag undrar vad hon innerst inne tycker. Jag föreslog Elvy att hon skulle skicka med Alice och Villy ett par burkar surströmming när  de åker till Toronto så kan de bjuda Alices vänner på denna läckerhet. Elvy var inte helt  övertygad om det lämpliga i mitt förslag.

Jag tar tåget ner till Arlanda på tisdag och övernattar där och fortsätter till Zürich nästa morgon. Då är jag hemma vid femtiden på eftermiddagen utan att  behöva stressa. Elvy erbjöd sig att köra  mig, men jag tyckte att hon hellre skulle köra Alice och Villy, de reser till Toronto via Kastrup lördag den 3 sept. 

Jag kanske skulle lära mig dansa hambo?

 Jag fick ett sms från Marlene igår kväll – Yvette har rest till jordbävningsområdet i Italien. Hon utbildar sig inom katastrofmedicin och även om utbildningen just nu har lov, så samlade man ihop de elever som snabbt kunde  komma , för att de på plats skulle  skaffa sig erfarenheter av jordbävningskatastrofer.

Marlene fortsätter med sin ekonomiutbildning nu i höst, hon har haft ett års studieuppehåll då en av hennes kolleger från resebyrån skulle vara föräldraledig. Nu siktar hon in sig på en master i ekonomiplanering.

Jag får nästan dagligen sms med info om vad  som händer därhemma och frågor om när jag tänker återvända till  civilisationen. Nu har jag varit borta så länge att jag nog  längtar hem lite mer än att jag vill stanna kvar  här. Men ändå, så känns det mer och mer som om det är här  jag hör  hemma. Jo, jag  vet, jag är velig. I oktober kommer jag tillbaka, visserligen då till  Uppsala med daglig pendling  till Stockholm. Men efter en månads pendling med ständig oro för att tåget skall vara inställt eller försenat, då längtar jag  hem till  Ascona. November  är en betydligt behagligare månad i  Ascona än i  Sverige, så är  det bara.

Nu återstår det bara två björnar att skjuta här i länet. Det påstås att det finns en enormt stor gammal  hane i skogarna vid Los, som man gärna vill få korn på men han slipper ständigt undan. Finns det fiskeskrönor så finns det väl också jaktskrönor? Och på tal  om vilt så var det en viltolycka just på den vägen vi körde den gångna helgen, en bilist körde på en älg vid Dalfors som ligger vid länsgränsen. Jag har verkligen respekt för älgarna, de dyker snabbt upp från tomma intet. Mitt märkligaste älgmöte inträffade i rondellen vid Coop i Kilafors. Mitt i rondellen stod en stor älgtjur, helt blickstilla, kanske paralyserad av trafiken. När  jag såg den på håll, så trodde jag att man hade satt upp en ”älgstaty” tillsammans med hambodansarna där. När jag kom närmare, så hoppade han över  vägen  och gräsmattan vid Hambogrillen och försvann. I Kilafors är  de mycket för  hambo, det finns också Hambogatan och Hambo krog. Hårgalåten är en folkmelodi som oftast dansas som just hambo och Hårga ligger strax utanför Kilafors, platsen där det en gång hände hemska saker. Enligt folktron gick det till  så här:

”En lördagsafton, då ungdomen i byn ej ens vid sabbatens inbrott avbröt sin yra dans, kom en främling till gillet, tog ledningen av dansen och föreslog till slut en slängdans eller "slinker". Dansen begynte: främlingen, som var ingen annan än "den lede" själv, var förste man i kedjan, och sedan följde de unga hand i hand. Som en virvelvind bar det åstad genom alla rum ur gård i gård, in genom dörrar och ut genom fönster. Ingen förmådde slita sig lös, och en dräng, som i förtvivlan högg sin fällkniv in i en dörrpost för att hålla sig fast, fick hela armen avsliten. Allt vildare gick dansen över åker och äng upp till Hårgabergets spets, och där fortsattes den ej blott tills livet flytt ur de dansande, utan ända tills deras ben var uppslitna; ja, huvudskallarna fortfor sedan att hoppa, tills även de var förnötta. Därför är ännu i dag Hårgabergets topp slät som ett jämnslipat stengolv.”

Inte så underligt kanske att dans ända fram i vår tid ansetts som syndigt i vissa kretsar. När Elvy gick på realskolan så ingick det gymnastikundervisningen att man skulle lära sig de vanligaste folkdanserna. Klasskamraterna som också kom från pingstvänshem hade med sig intyg hemifrån att de inte fick dansa, något som Elvy överhuvudtaget inte tänkt på. Hon tyckte det var roligt och sedan var det någon av klasskamraterna som skvallrade hemma, vilket i  sin tur ledde till ett besök  av pastorn hemma hos mormor  och morfar. Han vände därifrån med oförrättat ärende, fick inte medhåll av mormor som sade något i stil  med det var nyttigt att röra  sig  till musik och dessutom utvecklande för taktkänslan. (Undrar om pastorn förstod dubbelmeningen i det sistnämnda?)

Det är fint väder och varmt ute men det märks att hösten är på gång. En del växter har ju  naturliga cykler här och efter ett bestämt antal  dagars växtperiod så börjar de se lite  trista ut. Därför skall det bli trädgårdsarbete efter elvafikat. 

Naturens nycker.

Nu har det  hänt igen i Italien, ett rejält jordskalv uppe i Apenninerna i trakten av Norcia, inte  så långt  från L´Aquila som drabbades svårt av en jordbävning 2009. Nu är  det ju så att det som skapar charmen med de här  städerna på den italienska landsbygden, inte minst i bergsområdena,  är den gamla  bebyggelsen – som bara rasar samman när det kommer ett tillräckligt stort jordskalv. Vid skalvet i L´Aquila som uppmättes till 5,8 ”på Richterskalan” säjs det att det kändes ända uppe i  Bologna.  Det nya skalvet har uppmätts till  6,2 men sådant kan justeras senare, både uppåt och nedåt.

Naturen säjer ifrån ibland, med  katastrofala  följder. Det kan inte jämföras, men idag skall det under ett par  timmar komma 40-60 mm regn på Vestlandet.  Nu har det redan regnat  så mycket, särskilt i  området kring Bergen att marken är övermättad av regnen och det  behövs inte så mycket  för  att marken skall börja  flytta  på  sig med de följder som det blir för framkomligheten och kanske husras.

Här är vädret rätt bra, växlande  molnighet och  +20. Alltså  inget att klaga  på. Tillgången på  kantareller är mycket god, igår plockade Maj och Elvy fyra liter. Jag vet inte varför det kommer så  extremt mycket här i år, B-G och Irene har  nästan inget  på sina kantarellställen, de bor en dryg mil härifrån. (Lugn, bara lugn – vi delar  med oss.) Däremot finns det inte så mycket av skogens röda guld. Men det är lugnt, det finns ekologisk rårörd lingonsylt i affären.

Björnjakten fortsätter, på lokalradion meddelade de att nu har totalt 21 björnar fällts, varav 11 i det som väl  kan kallas för vårt närområde. (Men i Norrland  är  närområden rätt stora...) Känslomässigt påverkas jag lite av björnjakten, men inte av den kommande älgjakten. Dessa trafikmarodörer får skjutas hur mycket  som helst, men nu har en ny fara för älgarna  dykt upp. Det är en sjukdom som benämns CWD och som har  konstaterats hos  både ren och älg i Norge. CWD påminner om BSE, ”galna  kosjukan”. Man befarar att även andra hjortdjur drabbas och med tanke på att de här djuren inte bryr sig om landsgränser så kan man nog  räkna  med  att sjukdomen även kommer till  Sverige.

Vi som bodde i  England  när galna kosjukan grasserade  minns den befogade hysteri som spred sig. Ingen köpte nötkött, under en period fanns det inte hamburgare av nötkött ens på McDonalds. Sedan kom det importerat kött från sjukdomsfria områden, det var väl från Nya Zeeland om jag  minns  rätt och kanske från Argentina men pappa sade ifrån till  mrs Wilson, vårt hembiträde att nu tillsvidare äter vi inget rött kött, varken från ko, gris eller får.  Pappa köpte dessutom en stor bok om vegetarisk mat som mrs Wilson aldrig använde sig av. Jag  minns all lax och kyckling som vi  åt under ett par år... Fish & chips var inget alternativ under en tid, oljan som man friterade i kunde vara uppblandad med fett från nötkreatur för  att ge en fylligare smak.

Men just nu är  mitt  största bekymmer hur jag skall klara mig från lördagens  surströmmingskalas med hedern i behåll. 

Storstäder och björnar.

I går flyttade Alice över sitt pick och pack till Villy.  De håller på med att sätta sig  in i allt juridiskt som de behöver veta och anpassa sig till. Nu reser de till  Toronto i början av september, Alice måste hem för att ansöka om uppehållstillstånd och Villy vill naturligtvis lära känna den miljö Alice kommer ifrån. De är så fina  tillsammans, har faktiskt lite äktenskapstycke men framför  allt så syns det hur lyckliga de är och det blir man glad av.

Det är faktiskt så att Alice redan för  två år sedan sade, halvt på skämt och halvt på allvar, att hon kunde tänka sig att flytta till  Sverige om hon kunde få uppehållstillstånd, det var när hon hade fått reda på att hennes anmoder kom från Arbrå-trakten – och faktiskt långt innan hon kände Villy. Precis som Elvy  så tyckte hon då att livet i Toronto var stressigt och slitsamt. Det är ett jättestort sammanbyggt område  som omfattar många  flera städer än bara 2,5 miljonstaden Toronto. Hela  storstadsområdet har 6 miljoner innevånare.

Nu pågår björnjakten, man får skjuta tjugofem björnar här i länet, igår hade man fällt  tolv. I Dalarna får man skjuta fyrtioåtta, men trettio  av dem är i det jaktområde som ungefär  till  hälften gränsar mot Hälsingland. Man får inte fälla björnhona  som åtföljs av ungar, både årsungar och ettåringar.  Jag inser det nödvändiga i att hålla nere björnstammen men ändå blir jag lite ledsen när jag ser bilder  på  fällda  björnar.

Vargar och björnar  är något  som jag  börjat intressera mig för nu. När jag var hos  mormor hörde jag aldrig talas om att det fanns  björnar eller vargar i närheten. Nu får barnen lära sig i skolan hur man gör om man skulle  stöta på varg eller  björn. En kunskap  som är nödvändig  men som troligen  få av  dem någonsin  får  nytta av.  Jag har också fått lära mig, en knapp mil härifrån har man siktat björnar  nu i sommar  och det finns  förmodligen vargar på lite närmare håll. När vi passar Majs hund, så håller vi oss till promenadvägar i mer öppen terräng.

Från vilda djur till maskiner. Om en stund skall jag köra  in till Bollnäs med  Elvys bil  för  att göra femtusenmilsservice. Den bilen har sannerligen blivit  använd och fått bekänna färg. De frågade om jag ville ha  en ersättningsbil  men servicen tar bara ett par timmar och då kan jag fördriva  tiden i  denna fantastiska  metropol och inte minst  kolla hur det  går med  torgbygget. Kan man få ordning  på denna kommunala fadäs?

Långt bortom allfarvägen.

Lördag och söndag har Elvy och jag varit hos Vanja  och Kjell, ett par av dem som väl  får räknas till  den ”inre kretsen”. Kjell är dalmas och familjen har en släktgård i östra utkanten av Dalarna. Vägen dit var inte den roligaste, mil  efter  mil genom ödslig skog och jag skulle  aldrig våga köra den vägen när det är mörkt. Från landsvägen fick vi sedan köra flera kilometer på en skogsväg. Men - när vi kom fram så fick vi lön för  mödan, det var en gård där man kunde  känna historiens vingslag. Det fanns inte mindre än fyra bostadshus i olika storlekar från olika tidsepoker plus några uthus, en hel  liten by alltså.  Ingrid,  Kjells syster som i  vanliga fall bor i Stockholm tillbringar sommarhalvåret här och så var det några andra släktingar  på tillfälligt besök på gården. För att få den rätta känslan betar både getter och får runt husen. Djuren får gå in varje natt så de har klarat sig  från angrepp av rovdjur. Det var sju getter och tolv får. Det finns  enstaka vargar i området, men det lär lufsa omkring betydligt fler björnar, därför har man en särskild sopugn där allt hushållsavfall eldas upp dagligen. Björnarna kan tydligen lukta sig till  allt ätbart.

Det finns  ingen elektricitet dragen fram till gården, men de har ett litet elverk så att de håller kyl och frys igång och kan ha LED-lampor i sovrummen, men det är begränsat hur mycket man kan använda elektriciteten. Sedan är det vedspis och gasolspis och lyktor. Man fick en härlig känsla av hur det var en gång i tiden.

Vädret var rätt okej och vi ägnade en god stund på lördagseftermiddagen åt att spela kubb, detta märkliga spel som har regler som kan tolkas lite hur som helst och där regeltolkningen alltid skapar diskussioner. Det här  kubbspelet var ovanligt  vackert, alla spelpjäserna var målade, antingen i mönster och färger som dalahästar eller med kurbitsmotiv. Det är tveksamt  vem vilket lag som vann, men vi hade roligt.

På kvällen satt vi inne i storstugan och åt fäbodmat och fick höra Ingrid  och Kjell berätta om gårdens och släktens historia. Gården har gått i arv i släkten sedan 1704 och deras farföräldrar var de sista som bodde permanent på gården, de flyttade därifrån 1961, då var de 80 och 84 år. Sedan tog barnen över underhållet av byggnaderna och nu är det barnbarnen som har tagit över. Nu har de ansökt om bidrag för underhållet av den här  historiskt intressanta, men för allmänheten nästan okända gårdsmiljön. Några som går utbildning till byggnadsantikvarie har varit där och hjälpt dem med ansökan och gjort en förteckning på de arbeten som måste utföras inom de närmaste åren. Det blev en intressant kväll.

Det är långt till närmaste kyrka och då gjorde vi som förr i tiden, vi samlades till husandakt söndag förmiddag. Det fanns en gammal  tramporgel men när jag försökte spela på den, så var det mer rosslande andetag än toner. Det fanns en bok från 1800-talet  i huset som hette ”Husbondens andakter för gårdens tjänstefolk” – eller något liknande. Det var psalmer, böner och en betraktelse för varje söndag på året. Inledningspsalmen var enligt boken Allena Gud i himmelrik (den kunde inte jag) och betraktelsen var mer en uppmaning till flitigt arbete och lydnad för husbonden, än något  som var uppbyggligt. Kjell följde texten noga och vi försökte se ut som tjänstefolket som behövde få både en jordisk och en himmelsk åthutning. Till avslutning föreslog Kjell en psalm som alla kunde, I denna ljuva sommartid. När vi sedan såg ut genom fönstret kom det en kraftig regnskur.

Vanja hade vid något tillfälle  nämnt att Kjells systerdotter Carina var så lik Elvy och nu fick vi träffa henne. Det stämde – det var nästan kusligt hur lika de var. Vi är jämnåriga och när Carina står invid Elvy  så kan man mycket väl tro att det är mor och dotter. Sannolikheten för att vi är bortbytingar är noll, jag är född i Södertälje 1972  och hon i Växjö ett år senare.

Elvy har naturligtvis GPS i bilen men vi satte inte på den när vi skulle köra hem, när vi körde dit så fick vi hela tiden uppmaningar om att göra u-sväng och vända om när vi kom in på skogsvägen. Av någon oförklarlig anledning så körde jag åt  väster istället för  öster när  vi kom ut  till  landsvägen. Vi hade kört en dryg mil när Elvy  försiktigt påpekade att vi  nog var på fel väg. Sen satte vi på GPS. (Jag brukar skryta om mitt goda lokalsinne  och att jag har en inbyggd kompass. Det får jag nog  sluta  med nu.)

Närmast på programmet står nu en skogspromenad och den nästan dagliga kantarellplockningen. Nu på morgonen  har det varit mulet men nu ser det faktiskt ut att spricka upp. Det ser ut att bli några dagar med skapligt väder framöver..

. 

Regn=kanelbullar.

En trist och regnig dag men här i huset luktar det kanelbullar. Bakning är ett utmärkt sätt att fördriva tiden när det regnar - enligt Elvy. Vårt behov  av fika med kanelbulle är enormt. Jag tror att det blir en ”matpaj” till  lunch också.

Jen och Nigel kom hem till Ronco igår. De har kört runt i Danmark och  ”sett allt utom Köpenhamn” – det blir en annan gång. Två och en halv  månad  har de varit runt och sett sig om i Norden. Fortsätter de så här, så kommer de snart att ha sett mer av Europa än vad den flesta européer har gjort.  När de var här, så talade Nigel om att ta en tur genom Tjeckien och Polen till Baltikum nästa år. Jag kunde inte annat än avråda dem från det och tipsade om den researrangör  som vi var i Baltikum med förra året. Det var verkligen en välordnad och lärorik resa i de tre baltiska länderna. 

Dwight hade lovat Stig att försöka få reda på något om hans  morbror, som bodde i Tulsa och  stupade i andra världskriget. (Jag skrev om detta den 9 juli). Dwight har en bekant som har tillgång till  de här  registren och han har kommit så långt att det fanns en Erik Nelson (Nilsson?) som bodde i Tulsa, där åldern stämde. Han stupade på  Guam 1944. Nu skulle han se om det gick att hitta  något användbart om hans  efterlevande. Hade han en fru med tyskklingande namn så kan det vara rätt Erik.

Nu har Elvy sett till att jag fått en grundlig  genomgång  av Sveriges geografi. Vi har haft sluttenta. Jag fick godkänt. Nu skall jag på egen hand  försöka lära mig lite  mer om svensk historia. Vad som har hänt efter slutet av 1700-talet har jag väl  rätt bra koll  på,  men inte dessförinnan. Jag har läst böckerna om Arn men det var länge  sedan.

Jag börjar känna mig mer och mer svensk men ändå rätt okunnig om hur det här landet fungerar på gräsrotsnivå. Hur landet styrs och hur det fungerar med de olika politiska partierna, det har jag väl rätt bra pejling på och jag förstår resonemangen kring stadsbudget, skatter o s v. (Fattas bara annat!) Men när vi  sedan kommer ner på län och regioner, för  att inte tala  om kommuner då känner jag mig lite vilsen. Det verkar som om man i mångt och mycket gör som man vill och negligerar påbud uppifrån. Och så är det detta med polisen.

B-G och Irene har varit hos  sin dotter i Kungälv några dagar. På väg norrut på E45 såg de några som högst troligt var vägpirater och som försökte stanna dem. Irene tog fram mobilen och ringde 11414. Efter tjugo minuters väntan gav hon upp. Det komiska är att ett par dagar innan hade hon läst i en lokaltidning att polisen enträget uppmanade trafikanter att ringa och berätta var det fanns vägpirater. Det är tydligen ett större problem söderut i  Sverige. Det är bra att bo lite mer avlägset alltså.

Det negativa  med att bo i områden som här, med större avstånd och mindre befolkning, det är att polisen inte alltid hinner fram eller inte ens har någon bil  att skicka om det t ex gäller pågående inbrott. Vid trafikolyckor verkar de vara snabba – men då kan ambulansen dröja om det inte är livshotande tillstånd.

Nu är det dags för elvafika med nygräddade kanelbullar. Livet har sina ljusa stunder även om regnet vräker ner..

Det här brinner jag för.

Maj  visade en länk för mig,  och jag vidarebefordrar den här.

http://www.dt.se/dalarna/falun/fralsningsarmen-vaxer-i-falun-flyttar-till-nya-lokaler

Högkvarteret beslutade  om nedläggning  - och nu växer verksamheten. Det gäller att  man vågar satsa. En sak som jag tror är livsfarlig för Frälsningsarmén och andra kyrkor med för den delen, det är när man nästan helt slutar med traditionell mötes/gudstjänstverksamhet till  förmån för många olika ”aktiviteter”. En av mina vänner här i Sverige säjer att de inte längre är Frälsningsarmén, de är Fritidsarmén. Genom att man har olika trevliga aktiviteter som får  många deltagare så håller man uppe statistiken. Men blir  människor frälsta, inviger man soldater, har  man upptagning av civilmedlemmar? Kanske i bästa fall det sistnämnda.

Den frikyrka som Elvy och de flesta av hennes vänner här tillhör, de brottas med liknande problem. Det finns aktiviteter för människor i olika åldrar  som har många deltagare och jag hörde att någon  i församlingen kallade dem för  ”ofarliga aktiviteter”. Men om deras församling inte växer, hur ser då framtiden ut?  En viss tillväxt har skett då flera nyblivna pensionärer flyttat till hembygden och några av medlemmarnas barn som kommit upp i tonåren har blivit medlemmar. I Guds rike är alla lika  värda men man måste  ju vara realist och förstå att Elvys generation kommer att trappa ner på  sina insatser så  småningom och vem tar då över?

Jag växte upp inom Frälsningsarmén i Manchester och där (och då) var det fokus på omvändelse, att människor  skulle  ”bli frälsta” och utvecklas som kristna. Varför  är man så rädd för  att tala om behovet av syndaförlåtelse och varför talar man så lite om nåden? I en tid som är  så fylld av oro och osäkerhet behövs den trygghet som tron på Gud ger. Men den tryggheten får man inte gratis, man måste växa in i den.

 Jag känner till en församling i Schweiz där  man har böneskola. Tänk att få hjälp  att komma över den där tröskeln som det kan vara att tala fritt  med Gud, att lära  sig att det inte  behövs fromma  formuleringar och att Gud inte tycker illa  vara om man uttrycker sig fel. 

Varför är man inte mer energisk att leda människor  fram till  tro? Hoppas  man att närvaron i de här attraktiva och  trevliga aktiviteterna kommer att skapa en längtan, ett behov av att bli frälst? Men hur mycket av förkunnelse och undervisning blir det i de här aktiviteterna?  Talar man om att det behövs ”arbetare i vingården” och att man har ett stort gemensamt mål, att bygga Guds rike på jorden och att få fler med till himlen?

I vår lilla  grupp hemma i  Ascona så brottas vi med problemet hur vi skall kunna nå ut till  flera, samtidigt som vår grupp har  växt så mycket att en husförsamling inte kan bli  så mycket större. Vi har blivit fler och fler, nu är vi sexton men det är människor som redan är troende som på olika vägar kommit till  vår grupp. Antalet katoliker i gruppen har blivit fler. Det finns en längtan hos dem efter en – låt oss kalla det ”annan vinkling” på tron. Vi har kunnat fokusera mycket på hur man växer som kristen och  vad helgelse är men samtidigt så ställde Yves frågan, ”skall vi ha  detta bara för  vår egen skull”.

Hälsingland onsdag kväll

Igår var jag i Stockholm och träffade Erik, min kontaktperson på förlaget och nu på morgonen körde Elvy och jag norrut från Uppsala. Det är en hel del  på gång i höst men jag fick inte  med  mig  något uppdrag nu. Däremot ville Erik att jag skulle vara redo för  några snabba, mindre uppdrag, sådant  som jag faktiskt kan sköta härifrån. Jag tänkte stanna här  tills vid månadsskiftet, det är  så mycket  spännande som händer här.

Det jag vet nu, det är  att de vill att jag skall följa med ett par dagar till  en fackboksmässa i London vecka 39 och sedan vara på förlaget från v 41 till 44 - alltså fram till  allhelgonahelgen. Så ser förmodligen min höst ut – återstående tid kommer jag att vara i Ascona.

När jag var i Stockholm så passade jag på att handla  lite hos  Gudrun Sjödén. Som jag nämnt tidigare så har Elvy och jag helt motsatt uppfattning om kläderna som finns där. Jag blir faktiskt glad av starka färger och okonventionella mönster och den inspiration som hon får från andra kulturer. Dessutom är kläderna bekväma att använda.

Det händer en hel del här. X och Y (som jag nämnde i ett tidigare inlägg) har köpt hus här, tillträde lite längre fram i höst och Z, hon som ville ha ett hus som det i princip  bara var att flytta in i, hon har lagt bud på ett relativt  nytt hus här i närheten. (Inga namn förrän jag har fått informera dem om bloggen!)

Jag undrar hur det fungerar med Hemnet – inget av de här husen har hamnat där. Det är väl en balansgång  mellan att få ut ett hyfsat pris för huset och att behöva lägga ut bilder på nätet så att alla  nyfikna  kan se hur man har det. Hus säljs tydligen genom kontakter och  ”alla” här känner till  en kompetent  person som kan hjälpa  till  med det juridiska och finansiella.

Och så det som hänt som gör  mig så glad, det är att Alice och Villy har funnit  varandra! (Det är offentligt  nu så det är  ok att jag skriver om det.)  De har haft kontakt via Skype hela våren. B-G säjer att de har  ägnat sig  åt nätdejting. De kände varandra lite grann tidigare, Alice har  varit här ett par gånger. Det är aldrig för sent, bara för att man har passerat 70-gränsen kan livet ha överraskningar i beredskap.

Detta skriver en som anser sig vara nöjd med att vara ”evig singel”.  Elvy säjer att det finns  hopp för alla. Även för mig. 

I lördags hade de kräftskiva i uthuset. Den 27 augusti  är det surströmmingsfest. Hur skall jag klara mig undan den? Det hjälper ju inte att man avstår från att äta surströmmingen. Man är omgiven av soptippslukten hela tiden. Jag kunde ju resa hem den 26, men nu är det så att de som brukar ordna med stugmöte har aviserat att det blir  ett sådant söndag den 28 och det vill jag gärna vara med på. Men inte på surströmmingsfesten.

Elvys planer på att bygga ett hus  till på tomten har gått lite i stå just nu. Hon har ritningar, har fått muntligt besked om att det är ok att bygga där den gamla  husgrunden finns. Men husföretaget har fått en stor order på modulhus och vill ta den först. Det kanske inte blir något  bygge förrän till  våren. Om Elvy nu inte  hittar någon annan som vill  åta  sig bygget. Det var ju tänkt att vara monteringsfärdiga delar, bara fasaden skulle utformas på gammalt manér. Får hon tag i en ”vanlig” byggare blir det byggt med lösvirke och tar väl betydligt  längre tid att färdigställa.

När vi kom hit så tog vi en snabb promenad, innan regnet kom och så ville  vi se hur det såg ut på våra kantarellställen. På stigen kom det två äldre herrar (och då menar jag ÄLDRE) som försedda med var sin smartphone var ute på pokémonjakt. Nej, vi kunde inte hjälpa dem. Kantarellerna  fanns där de skulle  finnas, det blev två liter. Regnet? Det kom lite skvätt senare under eftermiddagen, inget att klaga över. I morgon och  på fredag lär det komma mer.

Nu har jag tjuvlyssnat igen!

 Nu sitter  jag i Uppsala, har ätit dumplings och sett på ”Världens bästa veterinär”. Resan hit gick enligt planerna, jag hade intressanta medresenärer på tåget. De kom på i  Gol och det var ett sällskap om fyra personer. De var amerikaner och vad jag kunde förstå var de släkt och ättlingar till  norska utvandrare. (Jag skäms inte ett dugg för att lyssna när man för högljudda samtal i det offentliga rummet!) Efter en stund, när man diskuterat den släktgård som man besökt, så gled samtalet över på presidentvalet i USA. Om de  nu  var släkt, så hade de definitivt inte samma  åsikter om vem som borde bli nästa president. Samtalet var stundtals rätt högljutt och faktiskt mycket underhållande. Nu var det ju inga nya argument för eller emot den ena kandidaten, men det var sättet de framförde sina åsikter på... Två av dem var fanatiska trumpanhängare och mycket av samtalet handlade till slut om rätten att bära  vapen och att freda sig mot den som uppfattas som ett hot. Den diskussionen kanske inte var så underhållande i och för  sig, mer skrämmande. Deras argument var under hela resan in till Oslo så primitiva att jag faktiskt stundtals undrade om det var en fejkad situation. Men det var det inte.

Elvy hade kört till Uppsala igår och  hon hämtade mig på Arlanda. Det har hänt spännande saker, love is in the air och Elvy tyckte att hon kunde  ge dem lite egen tid. Det här var helt oväntat och upptakten har skett först via mail och sedan Skype. Nej, jag  säjer inte mer nu. Men det är så gulligt så jag blir alldeles varm inombords.

Mer spännande saker i  Hälsingland; de som jag kallade för X och Y i  ett tidigare inlägg här, har köpt ett hus och kommer att lämna  Stockholm för gott för att flytta tillbaka  till hembygden. Mannen ville  ha  ett hus som han kunde  fixa till själv, men det blev en halvmesyr i det avseendet. Husets yttre är helrenoverat, nytt tak, träfasad, fönster och även dränering, men inuti  behövs det en grundlig  uppfräschning. Huset ligger bara ett par kilometer från Elvy. Hennes kommentar var att det kommer att bli  trångt i uthuset framöver. (Som B-G har börjat kalla  fritidsgården.)

I morgon förmiddag  skall jag träffa Erik och diskutera höstens uppdrag och vilka  veckor  som jag skall vara på förlaget. Jag hinner nog med en liten shoppingtur också.  Gudrun Sjödén ser ut att ha en ovanligt  snygg  höstkollektion när man kollar hemsidan. ”Barnkläder för  vuxna” säjer Elvy men det tycker inte  jag. Därvidlag är  vi faktiskt helt oeniga.