Lite av varje.

Nu är jag klar med översättningen av de två artiklarna. Den ena handlade om det politiska spelet kring de förhandlingar som  skall förbereda Storbritannien  för utträdet ur EU och där ställde man också frågan om det verkligen kommer att bli ett utträde. Den andra var mer intressant, där tog man upp de orimliga kraven om fri tillgång till EU:s inre marknad, men däremot skall man ha självbestämmande över långtgående brittiska begränsningar när det gäller den fria rörligheten för människor, varor och tjänster. Med den inställningen lär  man inte komma långt i eventuella förhandlingar.

Idag läste jag i brittisk press att det är massflykt från UKIP, Nigel Farage hävdar att nu har hans idéer fått genomslagskraft och tories kommer att genomföra dem, så UKIP behövs inte längre. Han lovordar också sig  själv som den mest framgångsrike politikern sedan Margaret Thatcher. Hybris???

Om det inte var så oroligt i världen, som det är så skulle detta vara god underhållning. När man inte förstår att det finns ett enormt värde i att Europa  håller samman, är man då värdiga företrädare för en stor  europeisk nation?

Hur går det nu för Hillary? Hon var extremt välsminkad och leende i ett nyhetsinslag på TV nu på morgonen. Har hon haft lunginflammation och går på antibiotika så kan hon inte se så fräsch ut. Dom har duktiga sminköser i  USA, det kan ni väl hålla med om?

Nu ser det ut som om de drabbade hushållen i Locarnoområdet kommer att få tillbaka sitt vatten idag eller i morgon. Men först måste alla  ledningar spolas rena, även de inne i fastigheterna och alla  hushåll kan  inte göra  det samtidigt för då kan avloppssystemen  kollapsa. De som har privata vattenfilter måste byta ut dem innan vattnet blir användbart igen. Tänk så viktig vattenförsörjningen är och hur bortskämda vi är som har tillgång till  rent vatten!

I går morse kom det två män och stakade ut för bottenplattan där det nya huset på Elvys tomt skall  ligga och idag tas den gamla  stengrunden bort och sen kommer det en grävmaskin som förbereder bottenplattan. Elvy blev mycket överraskad eftersom husföretaget hade sagt att det inte skulle hända något  i höst, de hade fått  stora beställningar på modulhus. Sen kanske det inte blir något  bygge i höst, det beror på vädret, men det var inga problem om bottenplattan fick stå över vintern, snarare tvärtom. Egentligen  skulle huset ha s k torpargrund, men både Elvy och kommunens arkitekt tyckte att man skulle försöka få så låg utvändig  takhöjd som möjligt för att inte fördärva känslan av ”undantagsstuga”, huset kommer att ligga längst bort på tomten, faktiskt en smula lägre än de andra husen  och förhoppningen är väl att det kommer att se ut som om huset tillhör den ursprungliga  bebyggelsen, vilket det ju på sätt och vis också gör.

Om någon undrar, så regnar det så där lagom just nu och det är +20 ute. På söndag skall vi samlas  här hos mig, jag tänkte vara huslig och baka något i eftermiddag. Middagen beställer jag från en cateringfirma. Nu behöver jag bara få klart för  mig  hur många vi blir, annars får jag kanske  äta rester hela veckan...  

Skurar, skurar från höjden...

Idag regnar det! Det vräker inte ner men det kommer tillräckligt  mycket regn för att det skall kännas behagligt. Termometern har stannat på +20.

Nu är uppehållstillstånden på tapeten igen – och som vanligt här i Schweiz så blir det sällan några klara besked eftersom kantonernas åsikter går isär. Jag fick, efter diverse turer ett permanent uppehållstillstånd ”klass C” för ett par år sedan, man skulle då ha bott i Schweiz i minst tio  år. Dessförinnan hade jag ett klass B som skulle förnyas varje år. Klass C får man om man är integrerad i samhället, klarar sig med språket och har tillräckliga inkomster. Nu var det lyckligtvis inget språktest – då hade jag varit illa ute, men jag fick argumentera för varför jag inte hade lärt mig italienska bättre. Sen var det förstås lite skumt att  jag inte hade inkomster från Schweiz utan från Sverige. Nu skärper man reglerna för klass C, man skall  ha bott här i femton år, man talar om att införa språktest och i  ett par kantoner skall  man i så fall klara den på både tyska och franska. Dessutom skall man inte ”ligga samhället till last”. Den som har ett av klass C kommer att fråntas det om man behöver försörjningsstöd av något slag. Då blir det klass B med prövning inför varje gång det skall förnyas och kanske får man inte stanna i landet. Däremot är man relativt generös med möjligheten till familjeåterförening för flyktingar. En sak är faktiskt  positiv, man har för avsikt att ha samma regelverk för flyktingar och andra invandrare. Hur det sedan kommer att tillämpas, det får vi väl se. 

Och SVP (högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet) kampanjar för att schweizisk lag alltid skall stå över internationell rätt och multinationella överenskommelser. Men hallå, är vi inte i Schweiz med olika FN-organ och Röda Korset med mera....

Torsten och Elvy har hört sig för om det kan finnas en grupp kvinnor som kan delta i deras svenskkurs. Det är ganska rörigt just nu, asylsökande bussas hit och dit, förläggningar stänger och många är väldigt oroliga inför framtiden. Men de hoppas på en grupp med 8 kvinnor med ”ringa skolunderbyggnad” där man verkligen kan göra skillnad  med kursen.

Det är ofattbart att de kompendier som var mitt uppdrag har passerat ”nålsögat” för att översättas. Men jag gissar att någon bländats av att ett stort företag i Storbritannien påstås ha använt dem i sin personalutbildning. Nu har man blåst av all vidare hantering och jag är  sitter faktiskt och väntar på att det skall  komma två tidningsartiklar om Brexit som skall översättas per express..

Brexit ja, det är ett sorgligt kapitel. Ingen verkar veta något och Theresa May tiger. Blir det någon Brexit? Hade man någon plan för utträdet innan man utlyste folkomröstningen? Hade alla  räknat med att britterna skulle ta sitt förnuft till  fånga och rösta nej till Brexit? Det skall  bli  spännande att få ta del av texten i artiklarna.

Nu plingade det – jag har fått artiklarna och det är bäst att jag sätter igång omedelbart.

Bara ett litet livstecken

- från en hårt arbetande översättare som har fått ett omöjligt uppdrag. De undervisningskompendier som jag jobbar  med  kan inte ha passerat varken faktagranskare eller redigerare i England,  jag hittar sakfel och faktiskt också påståenden från ett antal anonyma forskningsrapporter där jag är tveksam till om de överhuvudtaget existerar. Nu har jag mailat Erik och frågat om vi inte skall  lägga ner det här  projektet. Del 1 (det är tre delar) var rätt okej. Del två trasslade in sig i statistik och grafer som knappast gick att förstå sig på och nu i del tre, som jag läste igenom igår kväll och en gång till nu på morgonen, så verkar det vara forskningsfusk av Macchiarini-klass.

Termometern tangerar trettio grader och det är vindstilla och hög luftfuktighet. Jag ser fram emot regnet som är utlovat för torsdag och fredag och de något  sjunkande temperaturer som kommer sedan.

Kort rapport - min hjärna börjar bli trött.

Idag har jag  sysslat med att göra begriplig text till ett antal grafer och teorier om prisbildning. Det var en ovanligt rörig engelsk text att jobba med. 

Nu verkar det som om den riktigt varma perioden går mot sitt slut. Onsdag – lördag blir det regn och därefter blir det mer behaglig temperatur, tjugo på dagen och kanske lite svalare nätter. Men sommaren här  är långt ifrån slut ännu. Uppe  i Hälsingland har hösten smugit sig  på. När Elvy säjer ”i natt var det åtta grader” så avundas jag henne.

I Toronto är det också fint sommarväder och i morgon skulle  Alice och Villy åka och se Niagarafallen. En dag förra veckan var de uppe i CN Tower och Villy sade efteråt att han inte hade haft en aning om att han var höjdrädd. Jag tyckte också att det var lite läskigt, särskilt uppe i The  Pod längst upp i tornet, då var man på mer än 400 meters höjd. Men är han inte höjdrädd hemma hos Alice då? Hon bor ju på tjugonionde  våningen (tror  jag det var) i ett av höghusen vid Central Waterfront och med en makalös utsikt över sjön.

Här börjar saker och ting återgå till det normala så sakteliga. Jen, Nigel, Regula, Annemarie och David är hemma. Vi var hemma hos Jen och Nigel i söndags. Det är roligt  att kunna hälsa Annemarie välkommen till  oss, nu har vi en ”riktig” salvationist i gruppen. Nästa söndag är också Diana, Yves och Marlene hemma igen. (Men den 27 september reser jag till London och sedan direkt till Uppsala. Inte hemma igen förrän efter allhelgonahelgen så vem är jag att gnälla över att de andra reser iväg på välförtjänt semester?)

I delar av Locarno har vattnet råkat ut för en kemisk förorening och får inte användas vare sig till matlagning, personlig hygien eller tvätt och städning förrän tidigast fredag. Det hjälper inte att koka vattnet. Jag tycker verkligen synd om de drabbade men funderar över vad som menas med kemisk förorening. Det har vi inte fått någon ordentlig  förklaring på. Nu dyker det upp diverse konspirationsteorier. Är det  IS eller Putin som ligger bakom föroreningen?

Det var allt för idag. 

Hur stor makt skall facebook ha?

  

Jag läste att den klassiska bilden från Vietnamkriget med den lilla skrikande flickan, som norska statsministern Erna  Solberg lagt ut, hade censurerats av facebook och nu  svarar hon med att lägga ut andra klassiska bilder med motiv från krig m m där hon har täckt över ansikten. Norska Aftenposten har denna bild på första sidan i pappersupplagan och ett öppet brev till  Mark Zuckerberg.

För en tid sedan censurerades en bild som en stolt nybliven far här i Ticino lagt ut på  facebook, mamman höll det nakna barnet i famnen och barnet visade rumpan, inte vilket kön det var - om det nu är sådant facebook är rädda för. Bilder på  mammor som ammar sina barn försvinner med  blixtens hastighet och en svensk familj upptäckte nyligen att ett par badbilder, där  det fanns en naken liten flicka långt bort i bakgrunden, hade censurerats.

Jag är inte på facebook längre, stängde mitt  konto  där för länge sedan men ett par av mina  vänner finns där. Då undrar jag varför  man är  så hysteriskt  noga med vad som visas i bild, men accepterar vilka  vidrigheter som helst i texten. En kompis till  Julia fick som liten sitt ansikte brännskadat. Bilden på henne som hon själv lagt ut togs bort, den ansågs tydligen stötande. När hon rätt ofta får  olika kommentarer om sitt utseende, en del av dem är riktigt grymma och kombineras med mycket tydliga hot om att man skall döda henne  eftersom man inte  kan ha  ett  ”monster”  gå omkring, och hon försöker få kontakt med facebook hör de inte av sig. Polisen på orten har även försökt  få kontakt med facebook för att se om de kunde  få fram identitet eller IP-adress till den som skriver, men förgäves.

Skall facebook få bestämma hur verkligheten skall få se ut? Bilder kan naturligtvis vara starka dokument, men är inte elakheter och hot värre? Genom facebook har man släppt loss möjligheten att med elakheter och hot förstöra livet för många.

Jag stängde ner kommentarsfältet här i bloggen, först för några år sedan då en person som inte gillade vad jag skrev på det numera insomnade diskussionsforumet Blod och Eld, vräkte oförskämdheter över mig, sedan öppnades det förmodligen mig ovetande i någon uppdatering och plötsligt svämmade kommentarsfältet över av inlägg  - på svenska - med grovt sexuellt och sadistiskt innehåll. Det var inte någon som slumpvis hittat min blogg och ”skrev av sig” där utan det fanns  saker där som gjorde att den här  personen mycket  väl visste vem jag  var.

Jag började med den här bloggen för att mina vänner  i Sverige skulle få reda  på vad jag hade för mig, sedan har den blivit ett slags dagbok. Jag ”mörkar” en del ortsnamn och personnamn, däremot är de händelser som jag skriver om helt autentiska. De i Sverige som med namn eller förhållanden av  något  slag som blir  omnämnda här, har sagt ok till att jag skriver, mina vänner här i Ticino känner till bloggen och nog blir en och annan omskriven utan att veta om det,  men då är det personer och förhållanden som jag bedömer inte kan påverkas av det jag skriver – som i gårdagens blogg.

Åter till  facebook.  Hur mycket information  samlar man in om varje användare? Vad använder man den informationen till förutom att vräka riktad reklam över användaren. Hur kan det komma sig att alla dessa bedrägeriinlägg får vara kvar? Varför vill man inte medverka till att hot och rent  kriminella oförskämdheter rensas bort – men snabbt och effektivt  censurerar man en bild på ett litet naket, några timmar gammalt barn?  

Om informationen på facebook hamnar i orätta händer, så är demokratin i fara. Det är tack och lov frivilligt att vara med på facebook – men i vissa fall kan du inte komma åt nödvändig offentlig information utan att vara med där.

Facebook är ett privat storföretag som håller sig med sitt eget regelverk och det är frivilligt att vara med på facebook, men därför kan man faktiskt inte låta bli att kritisera dem. Det är världens största nätverk för offentlig  debatt som gjort sig till ett  monopol för  åsikter. Då angår facebook oss alla.

Mordhot, det är  väl inget  att by sig om, men nakna små barn, det är en samhällsfara. Eller???

Jag, en brottsling?

Värmen håller i sig och det ser inte ut att bli någon  förändring nästa vecka. Jag undrar bara när det oundvikliga åskvädret kommer.

Igår blev jag anklagad för medhjälp till  stöld, något som då skulle ha hänt för ungefär fem år sedan. Jag var på Coop för att handla och när jag kom ut därifrån så tvärstannade en bil framför  mig och ur klev Marlenes ex- särbo. De hade haft en relation long-distance eftersom han var styrman på ett stort kryssningsfartyg med hemmahamn i USA, och hon hade enligt en överenskommelse mellan  dem fått  bo i hans lägenhet här i Ascona, han var ju bara hemma 3-4 gånger om året. Men så en dag  dök han helt oväntat upp och talade  om att hon fick  en vecka på sig för att flytta ut sina saker. Han skulle  ha lägenheten för eget bruk. Det var inget skrivet mellan dem som gav henne rätt att bo i hans lägenhet så det var bara för Marlene att packa och så fick hon bo hos  mig och ha sakerna här tills hon hittat en ny bostad. Sedan har hon hört av en granne att lägenheten stått obebodd.

Han ville veta var han kunde  få tag i Marlene och jag sade att hon hade rest på semester, visste inte vart. Då talade han om för  mig att hon hade stulit en antik spegel från honom och den skulle han ha tillbaka omgående. När han beskrev spegeln, så visste jag att det var en spegel som Marlene köpt  när hon var på loppis i  Bellinzona och den var inte alls antik, men hade fått fuskpatina. Han är burdus (fattar inte att Marlene en gång i  tiden fastnade för  honom) och när jag sade att om det var spegeln med blå inläggningar i ramen och två ljushållare, så var det hennes egen och dessutom var den inte alls antik, då blev han högröd  i ansiktet och talade om för  mig med mycket hög röst  att han skulle polisanmäla stölden. Startade sen sin gula sportbil med ett vrål (jo, så var det) och nu väntar jag bara på att polisen skall kontakta mig. Men det gör de nog inte. Marlene är förvarnad.

Det har hänt en sak här som upprör  många. Uppe på bergstopparna finns det ofta kors, Gipfelkreuze, särskilt i de östliga kantonerna. Nu har en konstnär  som känner sig störd av dessa kors placerat en två och en halv meter hög månskära på en topp som heter Gipfel der  Freiheit, i den superkatolska delen av kantonen Appenzell. Den  lyser, drivs med solceller och anledningen till  att han placerat den där, skall vara som en protest mot de trista korsen. Månskäran uppfattas förstås  som en muslimsk symbol och konstnären skall ha fått en vecka på sig att avlägsna  sin installation. Skall jag  bli upprörd? Jag vet inte, installationen har startat en diskussion om vikten att ta vara på de kristna värdena här i landet – det talar man sällan om annars.

Mitt jobb och andras drickspengar.

Idag fick jag mitt  nya  uppdrag och det är bara  att konstatera, det blir inte mycket tid  till social samvaro och nöjen denna  och nästa vecka. Vädret kommer att bli milt  uttryckt strålande om prognoserna håller. Men så behöver jag ju inkomster så det är bara att bita ihop och ställa väckarklockan på halv sju och sedan börja  jobba klockan sju.

Jen och Nigel kom hem i söndags, de tyckte att det var vackert vid Lago di Garda men alldeles för mycket turister och så var de irriterade över att alla skulle ha extra dricks i alla  situationer. En servitör som inte är  nöjd  med de drickspengar som han fått, blir helt enkelt stående  vid bordet och när de checkade ut från hotellet bad receptionisten om drickspengar till  rumsbetjäningen. De hade gjort som de var vana vid från USA, hade lagt en sedel på rummet. Fullt så aggressiva är de inte här, men visst märker man på servitörens kroppsspråk om han inte är nöjd med drickspengarna.

Nu börjar man ju tigga generöst med dricks även i Sverige, tar fram dosan för  kortbetalning till bordet och låter gästerna slå in slutbeloppet. Elvy är stenhård, har betjäningen varit ointresserad och man har fått vänta länge på maten, så blir det inte ett öre utöver slutbeloppet på notan. Hon hart ett makalöst sätt att visa vad hon anser om servicen utan att höja rösten. Hon höjer ögonbrynen istället och ser servitören in i ögonen och det räcker. Det behövs en god ”restaurangvana” för detta.

Nu är min ”lunchrast” slut och jag återgår till arbetet, trots att termometern på nordsidan börjar tangera trettiogradersstrecket. 

Telefoner.

Elvy höjde verkligen på ögonbrynen när hon såg att jag använde en gammal Nokia som mobiltelefon. Hon köpte en iPhone till mig och sedan dess använder jag den här hemma, men jag har ett svenskt Telia kontantkort i min gamla Nokia, det är lite skakigt med täckningen i delar av Hälsingland, men Telia fungerar överallt där jag vanligtvis rör mig.

Sen har jag en stationär telefon, kan inte göra mig av med den eftersom telefonabonnemanget är kopplat till min internetleverantör. Nu när jag reste från  Ascona i juni så gjorde jag så som alla förståndiga människor här gör, drog ur telefonjacket och stoppade i  en manick som skall skydda mot  åsknedslag.

När jag var på Arlanda stängde  jag av min Nokia och när jag kom till  Zürich satte jag på min  iPhone. Inget konstigt med det. Men när jag kom hem så glömde jag totalt bort att koppla min stationära telefon.

Lördag förmiddag, vid elvatiden så stannade en bil här  utanför och någon ringde på. Det var Melanie från Fribourg som tillsammans med en kompis var ute och körde. Yves hade talat om för  Melanie att jag var hemma, men hon hade bara numret till min stationära  telefon som alltså inte var inkopplad. Men hon hade gjort sig besvär att leta sig fram till  mitt  hus. Duktigt gjort, inte ens alla taxichaufförer klarar av det.

Melanie har varit med på ett par av våra kanalresor och Emeline, som var med henne har varit med på en övningshelg som jag missat. Hon har anknytning  till FA via släktingar i Frankrike.  De hade bara tänkt komma förbi och säja hej, men efter bragden att hitta fram hit så tyckte jag att de kunde stanna här. Vi var uppe på Monte Verita – ingen av dem hade varit där tidigare men kände förstås  till vad som utspelats där tidigare och på kvällen var vi på Osterian och träffade ”folk” och åt piodadella. De körde hemåt tidigt söndag förmiddag, Melanie skulle  börja jobba idag.

Alice och Villy kom lyckligt och väl och ”enligt tidtabellen” fram till Toronto i lördags. Villy hade skickat sms till  Elvy och talat om för henne att Toronto var lite större än Söderhamn.

 Nu väntar jag på mitt uppdrag, jag hoppas att det kommer idag så jag inte behöver stressa för att få det klart. Det kommer att bli  riktigt soligt och varmt väder här både denna och nästa  vecka, enligt prognoserna.

Och nu fungerar min hemtelefon igen.

+32, vindstilla och disigt.

Idag är det till och med jobbigt att andas. Jag skall ta bilen och köra upp till Orselina, där är det väl något svalare och lite mer vind. Men först måste tvätten bli klar, jag har kläder i tvättmaskinen som mår bäst av att hängas upp direkt.

Orselina ligger på andra sidan av Maggia, högt ovanför Locarno och David och Pierres tomt gränsar till skogen ovanför. Jag är betrodd  med nyckeln och larmkoden och att tillbringa eftermiddagen där är nog mycket  behagligare. Bara det inte blir  åska, då känner man sig rätt utsatt däruppe.

Idag kör Elvy Alice och Villy till Uppsala. De flyger till Köpenhamn i morgon förmiddag och sedan direkt till Toronto. Det här blir spännande – de har fått väldigt olika besked om uppehållstillstånd för  Alice, allt från tre månader till ett och ett halvt år. Man kan maila  migrationsverket och de beklagar att det kan dröja  upp till  fyra arbetsdagar innan det kommer  svar. De mailade redan den 18 augusti och upprepade sin fråga en vecka senare, har fortfarande inte hört något. Alice ringde sedan till ambassaden i Ottawa för att höra sig för  om tid att komma dit, fick då samtidigt besked om att tre månader borde vara rimlig väntetid. Elvy  känner  någon på migrationsverket, de påstod att det inte fanns några prioriterade ärenden eller separata köer – alla som vill  bo i Sverige är ju inte flyktingar som skall genom asylprocessen – och att det kan ta ett och ett halvt år innan någon ens ser på ansökan.  Det låter ju deprimerande men nu har de skaffat en juristkontakt som tänker att ligga på så snart Alice har lämnat ansökan.

Nästa vecka får jag mitt nya uppdrag, det är inte så stort och skall  vara klart v 38, veckan därpå skall jag följa med till  en fackboksmässa i London och sedan reser jag direkt till Sverige för att vara på förlaget hela oktober. Nu hinner jag knappast ”landa” här innan jag skall  iväg igen. Men det ser ut  som om alla kommer att vara hemma här vecka 37 och 38 i alla fall. Hur roligt det än är att vara tillsammans med Elvy, vi har så  mycket att ta igen, så saknar jag ändå mina vänner. Jag saknar också den dagliga trygga lunken med uppdrag som kräver att jag planerar min tid och då känns tiden som jag umgås  med mina vänner också som fritid.

Några trötta rader....

Här är det semestertider och ”alla” är bortrsta. Pierre är i Southampton, David åker kanalbåt med sin syster och hennes man, Jen och Nigel vilar upp sig vid Lago di Garda, Diana och Yves är hos hans föräldrar borta i Vaud, Marlene är uppe i Goms hos sin syster och Regula är i Solothurn tillsammans med sin ex-svägerska som håller på att flytta hit.

Jag hade tänkt städa idag, men det är alldeles för varmt. Prognosen sade +26, men här är det +32 på nordsidan av huset och alldeles vindstilla. Åska i kväll eller till natten? Högst troligt.

Jag har i alla fall provianterat och får väl försöka klara mig veckan ut, på söndag kommer Jen och Nigel, Regula och ex-svägerskan kommer i början av nästa vecka. Hon heter Annemarie, inget annat – jag tror  att jag har döpt om henne i  något tidigare blogginlägg.

Jag är trött, miljöombyte, resa och så värmen här. Det var betydligt fräschare i Hälsingland, men då klagade vi på att det bara var 15-17 grader om inte solen tittade fram. Man blir aldrig nöjd.