Mera dragspel!

Tisdag kväll blev det liv i luckan här. Jag trodde att det var Elvy, B-G och Johnny som skulle öva inför ett framträdande, men det kom ytterligare två dragspelare och även om de övade med stängda dörrar i uthuset så fick nog närboende som råkade vara utomhus del av musiken.

Jag blev ombedd att ordna med kaffe till dem och när jag kom med det så blev det paus i övandet och en animerad diskussion om vad gruppen skulle heta. Någon föreslog ”Dragspelsbröderna och lillasyster” – Elvy är den enda damen i gruppen, men hon protesterade, det är faktiskt så att de andra är ett eller ett par år yngre än henne. Dessutom har hon inga planer på vare sig en lokal, nationell eller internationell karriär som dragspelare. Jag tycker att det är fantastiskt att Elvy, trots att det gått många år, så snabbt kunde komma igång med spelandet. Morfar hade ett knappdragspel och det var när Elvy var tonåring som hon lärde sig spela. När hon sedan som tjugoåring flyttade till Uppsala, så var det slut med spelandet.

”Dragspelsbröderna” det är ett namn som förpliktar. Mormor lämnade efter sig en välskriven berättelse om sitt liv och där berättar hon om hur Dragspelsbröderna från Söderhamn spelade en viss roll.

Mormor och morfar träffades första gången då hon skulle hämta ett paket på stationen. Paketet visade sig vara betydligt tyngre än hon räknat med och morfar, som var där i samma ärende erbjöd sig att sätta paketet på sin cykel och så gjorde de sällskap till fots. Sedan träffades de i byn en gång, tilltalade varandra med fröken Stark och herr Hultin – mycket sedesamt och korrekt. Mormor lär ha varit sjutton år då och morfar tre år äldre.

Ett par veckor senare kom morfar och frågade om fröken Stark ville följa med och se en filmförevisning, en man från Hälsingland hade varit i Amerika och filmat utvandrare från Hälsingland. Dessutom skulle han hålla ett föredrag om vad han sett och hört därborta i det stora landet i väster. Mormor som var pingstvän, visste att film ansågs syndigt, men å andra sidan visste hon att någon annan kyrka hade visat film från Kongo. Men vad skulle man säja om hon gick och såg film? Westermarks, som hon bodde hos var ganska liberala men vad skulle de andra i församlingen säja?

Mormor hade en plan. Hon tackade ja, med förutsättningen att morfar följde med till kapellet nästa lördag. Då skulle Dragspelsbröderna från Söderhamn komma och hon hade hört dem tidigare, visste att de hade ett ganska lättsamt program. Mormor följde alltså med till filmförevisningen och morfar till lördagskvällens möte i kapellet. Det var så det började, en försiktig flirt som så småningom resulterade i ett fyrtiotre år långt och lyckligt äktenskap. Mormor tog lite längre tid på sig att fatta tycke för morfar, men han blev tydligen blixtförälskad och lär ha sagt att om hon hade bett mig följa med på bönemöte så hade jag tackat ja.

Morfar var den som fick offra något för kärleken. Han kom från en välbärgad och högkyrklig familj som inte såg med blida ögon när han så småningom blev frälst, döpt och medlem i församlingen. Han blev mobbad hemma och lämnade familjen och den framtid som hans far hade tänkt för honom, att ta över driften av den stora gården och sågen.

Jag tycker att Dragspelsbröderna och lillasyster skulle vara ett passande namn för de fem – om det nu blir fler framträdanden, vilket jag hoppas. Synd bara att jag inte är här och får se och höra dem nästa vecka.

Och nu skall ”lillasyster” och jag fika och sedan skall vi hämta tapetprover till undantagsstugan. Elvy tror på en tidig vår och ett snabbt bygge.

Hälsingland tisdag kväll

Jag kom fram till Hälsingland igår kväll efter nästan tolv timmars resa. Jag hade funderat på om det var möjligt att komma med ett tidigare plan från Gardermoen, men vågade inte chansa. Flygplatser är en intressant miljö, det blir  inte alls långtråkigt att vänta där. 

Det finns en del snö här men för övrigt är det inte särskilt vinterlikt. +3, grått och den nederbörd som kommit under natten har varit i form av snöblandat regn. Men det gör inte så mycket. Det är så roligt att vara här.

Jag stannar här tills måndag morgon. Under den tiden skall vi hinna med att bestämma en del inredning i ”undantagsstugan” och planera för möbleringen. Elvy menar att det är mitt hus, men jag är ju inte här alltid och då kan hon ha huset till gäststuga.  Det finns en storstuga med köksdel, ett stort sovrum och ett litet sovrum. Det sistnämnda tänker jag ha  till arbetsrum och kunna hänga in mina  grejor i när jag inte  är  här,  resten av huset får vara öppet för gäster.

Idag är det dagen S, S som i semla, fettisdagen. Det är ett mer stillsamt firande än i katolska länder där firandet med karnevaler drar igång idag – även om man har tjuvstartat på en del håll redan i lördags. Jag såg ett tidningsreportage om olika nya ”kreativa” sätt att göra en semla, men jag är en konservativ person och vill ha en traditionell semla. En god vetebulle med kardemumma, mjuk mandelmassa med lite större mandelbitar i och generöst med spritsad vispgrädde och florsocker på det lilla trekantiga locket överst. Jag har tajmat in min vistelse i Sverige väl, hela semmeltiden fram till påsk!

Vi hade gäster till semmelkaffet nu på  eftermiddagen. Elvy har hållit kontakten med två av de kvinnor som deltog i deras svenskundervisning under hösten och som fortfarande befinner sig i närområdet. Hon har träffat dem en gång i veckan och gläder sig åt att de fortfarande gör språkliga framsteg. Att äta semla tillsammans och berätta om varför denna märkliga sed finns och hur man firar fastan på andra håll i världen blev en introduktion till påskberättelsen och hur den påverkat svenska traditioner. Det var intressant att träffa dem och att också höra deras historia, som de kunde förmedla på förståelig svenska.

De som var med i den första svenskkursen, för asylsökande med bakgrund inom yrken med medicinsk anknytning, förstod faktiskt vikten av att man hade kunskap om hur kristendomen har påverkat det svenska samhället. Alla deltagare har flyttat till andra delar av Sverige, några har fått jobb, andra har praktikplatser och någon studerar. Ett gift par har talat med Elvy om att de vill bli kristna. Elvy stöder dem i deras beslut, men vill att de kommer lite längre på vägen till ett självständigt liv i Sverige innan de går ut med detta offentligt. Det kan bli jobbigt för dem annars. Men hon har förklarat innebörden i bibelordet ”om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner” – och har sagt till dem att det är det viktigaste, dopet kan då sedan bli en bekräftelse på deras val. Nu har de fått kontakt med en pastor på sin nya bostadsort, han har börjat undervisa dem och är enig med Elvy om att det kan finnas anledning att ta det lite försiktigt.

Nu kommer Bengt-Göran och Johnny, det skall övas på dragspel här i kväll, inför ett musikkafé nästa vecka. Aldrig hade jag kunnat tro att Elvy skulle kunna bli en sådan hejare på detta folkliga instrument!

Sitter här och väntar...

Nu väntar vi på att Cilla och Håkan skall komma. De körde från Karlstad vid lunchtid och räknar med att vara här vid sextiden. Det är strålande sol fortfarande, knallblå himmel och minus sex. I natt skall det bli riktigt kallt, femton minusgrader och i morgon stiger temperaturen men då är det ett rejält snöväder på väg  in. Vi har haft rätt variationsrikt väder men det har blivit tillfälle till en hel  del skidåkning. Det var ju  därför jag reste hit. Men det är rätt mysigt att sitta inne och läsa en bok eller slötitta på  TV också. Det är sanslöst hur många märkliga tv-program som går  på dagarna. Matlagning i alla  de  former, program om husrenoveringar och husköp, överviktiga stackare som utsätts för de grymmaste träningsprogram, lastbilsförare på livsfarliga vägar  i Kanada och Alaska och så mera matlagning...

Nästa vecka får Rickard sällskap av Cilla och Håkan, jag reser till Arlanda på måndag f v b till Hälsingland. Jag skall infinna mig på förlaget den 7 mars och kommer att vara kvar där till den 7 april – det är i alla fall planerat så.

Rickard står i köket och lagar middag, det blir gulaschsoppa med nybakat bröd och det doftar väldigt gott. Var är ni, Cilla och Håkan? Jag börjar bli hungrig!

Geilo tisdag förmiddag.

Nu börjar benen rätta till sig igen men det var jobbigt i fredags kväll., När jag skulle ta trappan till oppstugu så måste jag ha sett väldigt rolig ut... Ett ben i taget och så fick jag hjälpa till med hela kroppen för att ta mig till nästa trappsteg.  Jag räknade med att det skulle bli en mycket stel lördag, men det rättade till sig skapligt under natten – värme och liniment var det som behövdes. Men då sade Rickard att nu blir det ingen skidåkning idag. Det spelade inte så stor roll, för  vi  blev bjudna till Rasmussens. Det är ett pensionerat danskt läkarpar som tillbringar största delen av året på Geilo. Det blev lunch, stillsam långpromenad och ”aftens” – vilket kan betyda antingen kvällsmat eller supé. Jag anser att det sistnämnda är rätt benämning, Solveig Rasmussen är en förträfflig kock.

Sen hade vi återhämtat oss och det blev skidor några timmar på söndag och även igår. I söndags var det en ung man som råkade riktigt illa ut, han gjorde en kullerbytta och landade sedan med båda benen under sig, bindningarna löste inte ut heller. Som tur var, så fanns Rickard och en läkarstudent alldeles i närheten och kunde få överblick över skadorna. Det blev transport i ilfart till Bergen, där han hörde hemma. Rickards bedömning var att han hade brutit båda underbenen (heter det så?) och även fotlederna plus nyckelbenet och en arm. Jag såg inte när det inträffade, men var på väg upp i liften när de tog hand om honom. Sedan åker man ganska försiktigt.

Men det verkade inte s om att olyckshändelsen påverkade åkningen i backen i går. Dessutom kom det fem danska  män i mogen ålder som betedde sig som om det varken fanns regler för åkningen eller några som helst risker med den. De var i alla fall fortfarande vid liv när vi lämnade backen vid halv fyra-tiden.

Just nu är Rickard på besök i en bilverkstad. Vindrutetorkarna och spolningen fungerar inte alls. Efter lunch blir det en tur i backen igen. Solen skiner men vinden ser ut att ta i. I morgon skall det bli snö, mycket snö och kraftig vind. Då lär det inte bli något besök i backen.  

Skall jag skriva något om Trump? Det mesta är väl skrivet nu? Känner presidenten till att det finns något som heter källkritik? Hur kan man lita på en president som ständigt ljuger eller när tillfälle ges, förvränger fakta till sin egen fördel?  Hur kan man lita på en president som inte har förmåga att ta in att han kan ha fel och att omvärlden faktiskt känner till fakta? Situationen har vissa komiska inslag men allt eftersom blir den mer och mer hotfull. Även för oss som bor på andra sidan Atlanten.

Växlande molnighet och stela ben.

Igår var vi ute i backen i två plus två timmar och stretchade ordentligt under vår lunchpaus. Det kanske hjälpte lite. På kvällen såg vi på fotboll och fick se Zlatan göra hat trick. Rickard informerade  mig om att det till  och med  var ett  äkta hat trick, samma spelare gör tre mål på raken. Det känns ju lite extra när Man United vinner och att det sker med svensk hjälp! Idag har vi varit ute i två timmar, det räckte! Min erfarenhet säjer att det är stelt även den tredje dagen, men sedan brukar det rätta till sig.

Vi har fått nya grannar, visste faktiskt inte att hytta var såld, men den har stått i det närmaste obebodd i ett par år nu. När de nya grannarna såg att vi hade kommit, ringde de på för att hälsa. Då hände det som brukar hända när någon träffar Rickard och mig första gången. Man tassar försiktigt och vet inte om vi är ett par, om vi är far och dotter eller något annat. Och det är praktiskt taget aldrig någon som kommer till skott för att fråga. Och så är det lite konstigt att två svensktalande personer kommer till Norge från Schweiz för att åka skidor. Men de nya grannarna verkade vara trevliga och Rickard förklarade hur det förhåller sig.

Han fick ta det ett par gånger innan de var med på tåget. Jo, det var väl praktiskt att man delade på hytta när man bodde så långt bort och nog kan det vara trevligare att åka skidor i  Norge än på en överfull skidort i alperna. Och – jag hoppas att de förstod att det var alldeles sant – vi är vänner sedan många år. Sen frågade de hur det kom sig att jag hade en hytte och jag fick berätta att det var min pappa som lät bygga den för tjugo år sedan och Rickard hade hamnat i Geilo eftersom han jobbade som doktor i en grannkommun. Då visade det sig att grannfrun var ortoped och att mannen var invärtesmedicinare. Då hade de plötsligt mycket att tala om och det var ingen som ville veta vad jag försörjde mig på så jag passade på att brygga lite kaffe till dem.

I kväll blir det Skavlan men innan dess så skall vi äta tacos. Rickard gillar tacos och då får han göra i ordning alla tillbehör till dem.

Geilo onsdag kväll.

Vi kom till Geilo 1917, helt enligt tidtabellen, resan hit fungerade som planerat. Vi hade t o m tid för en promenad i Oslo mellan flygtåget och Bergensbanan. Det första som Rickard gjorde när vi kom hit, det var att sätta bilbatteriet på laddning. Jag kanske har nämnt det tidigare, han blev så less på att köra genom ”halva Europa” för att ta sig hit, så när han kom över en begagnad, fem år gammal Toyota Rav4 i somras, så slog han till. Det är faktiskt inte gratis att köra tvåhundra mil enkel resa och inte heller att hyra bil här, så det var nog en bra affär.

Det var +3 inne när vi kom, så det var bara att sätta på värmen och tända brasor, både i stua och i oppstugu. När klockan var halv elva hade vi fått upp temperaturen till +12 och då gick vi och lade oss. Jag hade thermounderställ och mysdress plus duntäcke. Halv fem vaknade jag, badande i svett. Då var det +20.

Mitt på dagen sken solen från en nästan helt blå himmel. Vi avstod från skidorna idag, har varit och provianterat och städat av lite i hytta och vädrat sängkläderna. Sen latade vi oss.  Även om det gick smidigt att ta sig hit igår, så blir man lite däven både i kroppen och i knoppen.

Elvy ringde igår kväll och förutom att hon ville höra att vi kommit fram, så berättade hon att husfirman hade hört av sig och att nu fanns alla delar till ”undantagsstugan” klara på fabriken och så snart vädret medger, så kan de montera upp huset. För att allt skulle gå så snabbt som möjligt så ville de redan nu veta vilken köksinredning vi ville ha och hur inredningen i duschrummet skulle se ut. Jag tyckte att det kunde väl Elvy bestämma men hon menade att det faktiskt skulle vara ”mitt” hus. Jag skall få bilder på skåpsluckorna och vilka alternativ det finns till duschrummet. Lyckligtvis behövde vi inte bestämma tapeterna nu och golvmaterialet är deras standard, björkplankor.

Nu vet jag i alla fall var jag skall tillbringa påsken. Alice och Villy ÄR gifta – det skedde redan i oktober i Toronto – men de kommer hem till påsk och då skall det bli fest. Det är duktigt av dem att de har lyckats hålla det hemligt så länge. Nu blev de ändå tvungna  att bekänna färg, de ville naturligtvis  att så många som möjligt av deras vänner skulle planera så att de kunde vara med på festen.

I morgon blir det utförsåkning och på fredag förmodligen väldigt stela ben. Och så hoppas jag att det är något roligt på TV ikväll. Jag har ett oändligt antal kanaler men ser nästan bara på NRK...

En lite annorlunda söndag.

Vi samlades uppe i Orselina hos  David och Pierre till frukost och sedan såg vi på damernas och herrarnas störtlopp i  St Moritz och efter det åt vi middag och övade inför kvällens sångandakt.

Anledningen till att vi var uppe i Orselina var främst den att D&P har en ny, enormt stor TV där bildskärmen är svagt böjd. Man får faktiskt en känsla av att sitta mitt inne i det som händer.

Dwight hade bestämt att sångandakten skulle, så mycket som det var rimligt, påminna om ett armémöte. Det blev en mix av sånger på engelska och italienska, det var vittnesbörd och Dwight berättade om vad som var utmärkande för Frälsningsarmén om man jämför med andra kyrkor och så landade han med att tala om hur mycket vi har gemensamt och att detta egentligen är det enda som betyder något.

Nu, är det verkligen börjar hända saker i kyrkan, så reser jag bort. Det känns lite surt faktiskt. Jag räknar med att vara tillbaka här vid månadsskiftet april-maj.

I morgon går tåget från Locarno 0535. Det är alltid lite nervöst när man skall iväg så tidigt.  Men det brukar gå bra.  Nu skall jag packa, jag har redan lagt fram allt som jag skall ha med men nu skall det  ner i väskan också. Förr, när man hade hårda flygväskor av traditionell resväskmodell så kunde man sitta på locket för att regla och låsa den. Produktutveckling har för- och nackdelar.

Nästa gång vi hörs blir från Geilo.

Positiva nyheter!

Igår kväll tjugo över åtta skickade jag iväg mitt uppdrag! KLART!

Nu går det att resa härifrån till Geilo samma dag! Det är den nya tunneln genom Gotthard som gör det möjligt. Tisdag morgon reser vi från Locarno 0535 och kommer till Geilo 1917. Om allt fungerar enligt tidtabellerna. Alltså.

Rickard och jag har med jämna mellanrum haft en diskussion om det inte vore smartast att sälja min hytte därför att det faktiskt tar två dagar att ta sig till Geilo. Nu känns det inte alls lika krångligt att resa dit. Avsätter man en vecka, så blir det i alla fall fem hela dagar som man kan vara där. Och som sagt, vi reser dit på tisdag och jag tänker stanna ett par veckor och Rickard planerar att stanna över påsk.

Nästa positiva nyhet är att Lotta och Dwight tänker stanna här 2-3 veckor  till. Just nu är det trist väder men nästa vecka kommer våren att göra en framstöt. Sedan planerar de för resa till  Sverige i slutet av mars för att se på hus. De skall bo här  hos mig – jag har ju ett elpiano om de vill jobba med några arrangemang för kören.

Nu på morgonen var jag nere i förrådet och rotade i lådorna, letade efter en pärm med kopierade noter. Då hittade jag något som jag trodde hade försvunnit i hanteringen. Jag gjorde ett par inspelningar på kassettband med mormor, där hon berättade om sitt liv och så var det ett band där mormor spelade sina favoritsånger och berättade om varför hon valt just dem.  Den kassetten trodde jag var försvunnen, men så fanns den plötsligt där och jag blev jätteglad. 

Nu har jag spelat den och mormor blev plötsligt så närvarande. Hon börjar med ”Vi skall fara bortom månen” och berättar om morfars fascination för den nya rymdtekniken, allt från Sputnik till månfärderna. Morfar, som var en mycket ordentlig och plikttrogen person tog ledigt från jobbet när det var uppskjutningar från Cape Kennedy och när astronauterna landade – för att inte tala om när det var månlandning. Då köpte han bakelser och avnjöt dem tillsammans med mormor framför TV:n.  

Den sista sången på bandet, det var ”Gud är trofast” en sång som jag nog skulle vilja utnämna till mormors signaturmelodi. När sången var slut, så läste mormor den sista versen och tillade ”Man brukar tala om att man tror, tror på Gud, tror på frälsningen. Jag vet, jag vet att Gud är trofast och att jag kan vila tryggt i hans hand.”

Som han var, förblir och är han,

lika trofast år från år.

Både dig och bördan bär han,

tills du evigt bärgad står.

Då skall sången åter tona

om hans nåd och trofasthet.

Gud är trofast, Gud är trofast!

Sjung det i all evighet!

Här har det övats!

Lotta och Dwight kom hit i torsdags och vi hade ett par timmars övning på kvällen. Fredag kväll övade de med dem i Lugano som förhoppningsvis kommer att bilda en egen kör och lördag hade de ett övningspass med dem och sedan kom vi dit och fick sjunga tillsammans.  Söndag var det gudstjänst och då blev det världspremiär för kyrkans ”egen” kör. Prästen överträdde nog sina befogenheter när han lät Dwight predika, tolkad av Marlene. Det var fullt hus i kyrkan och när vår kör, som ”postludium” sjöng ”This little light of mine” i vår svängiga version, så fick vi faktiskt stående applåder. Det har inte hänt tidigare. Lotta och Dwight stannar här och kommer att öva mer med kören i Lugano nästa weekend. Då blir det sångandakt söndag kväll och den ansvarar Lotta och Dwight för. Det ser vi fram emot!

Jag är faktiskt nästan klar med mitt uppdrag, räknar med att skicka iväg det på onsdag eller torsdag. Sen är jag ledig fram till dess att jag skall vara på förlaget den 6 mars. Nästa tisdag reser Rickard och jag till Geilo. Han tyckte att huset inte skulle stå tomt hela vintern och det har han förstås rätt i. Skidsäsongen är full gång och det är gott om snö. De närmaste dagarna kommer det att bli ordentligt kallt, nästa vecka ser det ut att bli behagligare temperaturer. Jag känner att jag är väldigt otränad så det gäller väl att ta det vackert de första dagarna. Men sen, när jag är ute i Vestlia så är det så roligt att jag glömmer bort mig. Det värsta är att det gör Rickard också... Han, som doktor, borde väl stå för förnuftet. Och kunskap om vad som händer när man överanstränger otränade muskler.

Jag tänker inte kommentera Trump idag. Men hans agerande skapar många  fyndiga, elaka och pricksäkra skämt, som detta från en av våra schweiziska dagstidningar:  ”Nu hänger Trumps trovärdighet på att ett gäng jihadister tar sig in i USA och utför ett antal terrordåd.”

Nu blir det mera politik.

Jen och Nigel hade mycket intressant att berätta från sin vistelse i USA. De hade besökt släktingar i Wisconsin, Michigan och Kalifornien innan de återvände till sin gamla hemstad, Albany NY. De hade väntat det värsta efter Trumps tillträde som president och det har blivit ännu värre och som Nigel sade, det var egentligen inte ett tillträde utan ett maktövertagande. Trump verkar vara väl medveten om vilka områden som han kan regera över lite som han vill, annat verkar han ligga lågt med tills vidare. En liten tröst är väl att sprickan i det republikanska partiet börjar bli synlig.

Jag har sett till deras hus medan de varit borta och som tack för det fick jag ett par böcker och en rosa ”pussymössa”. Jo, jag skall förstås använda den. Fattas bara annat!

Om jag nu skall fortsätta med storpolitiken, så är det inte så lustigt i Storbritannien heller. Mycket återstår innan det blir några förhandlingar om Brexit, men nationalistiskt sinnade britter beter sig som om utträdet ur EU redan var klart. Davids syster har en granne som är holländsk medborgare och arbetar i City. Deras arbetsgivare, ett finansbolag, har nu meddelat alla EU-medborgare som är kontraktsanställda att när deras kontrakt löper ut, så kan de inte räkna med någon förlängning. Banker vill inte låna ut pengar, ”ni skall ju ut härifrån snart”. Företag gör sig av med EU-medborgare på olika kreativa sätt, och utanför en stor matvarubutik fanns det en skylt ”här betjänas ni enbart av brittiska anställda”. Undrar vad man skulle säja om man gjorde motsvarande mot de brittiska medborgare som arbetar i andra EU-länder? Theresa May får nog problem framöver och hennes lilla romans med Trump kan nog snart vara över om inte Theresa gör som Donald säjer.

Jag fick ett mail häromdagen där en bekant tyckte att jag ägnade för mycket tid och plats här åt politik. Det finns viktigare saker att skriva om, menade han.

Jag håller inte med.

Situationen i världen är sådan att man måste bilda opinion, ha åsikter om sådant som sker. Det handlar om ”dessa mina minsta” i ordets vidaste bemärkelse. Skall vi kristna stillatigande se på hur människor far illa, diskrimineras eller dödas? Är det rimligt att en nytillträdd president ogenerat ljuger gång på gång eller att han helt ignorerar riskerna med ökade utsläpp i atmosfären och hånfullt hävdar att allt tal om global uppvärmning är hysteri? Samtidigt flirtar han ogenerat med den kristna högern som inte drar sig för att stötta en president som både personlighetsmässigt och politiskt står långt från grundläggande kristna värderingar.