Här firar vi annandag pingst!

Nu har det hänt igen, den här gången i London och i kvarter som jag känner till. Var blir det nästa gång? Nej, jag tror inte att det hjälper att Theresa May säjer ”enough is enough” och kräver hårdare tag. Jag tror i det hela taget inte på Theresa May som ledare för tories och som PM. Och jag föraktar Donald Trump som vill kapa åt sig politiska poäng på ett terrordåd i London. Nog om detta och över till något helt annat.

Det blev en trevlig helg tillsammans med en del kända och många nya vänner i Bolzano. Vi var nittiofem deltagare i alla åldrar och förutom god gemenskap och andlig spis så fick vi makalöst god mat. Det var förstås inte alltid så lätt med språket, men med lite god vilja och många skratt så löste det sig för det mesta.

Lördag eftermiddag startade med ett seminarium om församlingstillväxt och ett om ekonomi, då fick vi stå för ”underhållningen” och Pierre fick också tillfälle att berätta om hur vår lilla husförsamling hade växt fram och om samarbetet med församlingen i Lugano 

På kvällen var det middag med utsökt mat och förstklassiga viner och både formella och uppsluppna tal. Jag blev lite överraskad av att både Jen och Nigel skrattade på rätt ställe, de har verkligen jobbat med att lära sig italienska! (Usch, jag skäms, jag har bott här i femton år nu.)

 I pingstdagens gudstjänst sjöng vi två sånger från Spirit. Det verkade inte som om de här församlingarna hade så starkt fokus på pingstbudskapet som vi är vana vid. Det var mer som att de hade en intressant berättelse att delge oss än att det var en realitet att Anden föll och den kristna kyrkan föddes.

Medan jag satt där och försökte hänga med i italienskan, så kom ett minne för mig. Det hände att jag fick följa med mormor på stugmöte. Någon gång var Carl Öst med och sjöng och vid andra tillfällen så sjöng man hans sånger. I en av dem ”Jag vill ha mycket mycket mer” lyder en strof ”- och nog är jag tacksam för Andens dop, att få tillhöra pingstfolkets saliga hop”. Då blev det liv i stugan! Det var halleluja och amen och pris ske Gud och samtidigt som jag var road av den tillfälliga oredan, så förstod jag att det här var äkta. Jag får naturligtvis inte döma, men skillnaden mellan pingstbudskapet i gudstjänsten i Bolzano och stugmötet i Hälsingland, den var stor!

Efter lunch tog man skadan igen – då var det ett bibelstudium där man vågade lyfta fram denna underbara, revolutionerande händelse och även tala om att kraften fortfarande finns, om man vågar göra anspråk på den. På så sätt knöt man samman pingstbudskapet med det första seminariet om församlingstillväxt. Men varför själva gudstjänsten var så ”försiktig” det måste jag fråga Diana om. 

Här hos oss är annandag pingst helgdag, men inte i Italien, så vi skildes åt vid tretiden. Det tog fem och en halv timma att köra hem i den täta trafiken. Vi valde vägen som går åt väster från Milano och på sjöns västra sida, den är längre men vi slipper den täta trafiken från Milano mot gränsen och köerna i Chiasso.

I Sverige fick annandag pingst stryka på foten när man skulle göra sjätte juni till den arbetsfria nationaldagen. Vilket är viktigast att fira, 1809 års regeringsform (som gällde fram till införandet av 1974 års regeringsform) och att Gustav Vasa valdes till kung just den dagen eller att, efter Petrus tal på pingstdagen tretusen lät döpa sig. Det där med antal i Bibeln skall man förstås vara lite kritisk till, men det var ändå så många att den första kristna församlingen kom till dagen efter pingstdagen. Enligt katolsk tradition (enligt Marlene) så var det dagen efter pingstdagen som de tretusen lät döpa sig.

Nu frågar jag, vilket har påverkat världen mest, 1809 års regeringsform och Gustav Vasa eller att människor blev döpta och blev grunden till den kristna kyrkan?  Det är faktiskt något som har påverkat oss alla i västvärlden, troende eller icke troende.

Vi skall samlas hos Diana och Yves klockan fem, då skall vi fira annandag pingst. Vi tycker att vi har mycket att fira och vara tacksamma för!

Middagspaus.

Värmen håller i sig men det ser ut att komma lite regn och i samband med det lägre temperaturer under ett par dagar den här veckan. Det är så torrt ute, de av mina grannar som har gräsmattor och planteringar vattnar och vattnar och vattnar... Problemet är nog att vattnet rinner nedåt sluttningen under marken, så man kan aldrig räkna  med att jorden blir mättad av bevattningen. Men om det regnar, när det regnar, så kommer det rejält vilket medför vissa konsekvenser i form av jord som rinner iväg. Jag behöver inte bekymra mig om detta, här rinner vattnet nedför berget – men jag är alltid lite orolig för om något sipprar in i det förråd som jag har mot berget på bottenplanet. Hittills har jag klarat mig.

Nu till helgen är vi inbjudna till Bolzano, det är gemenskapshelg där. Gemenskap betyder att ”moderförsamlingen ” i Bolzano och de tre små församlingarna i Lugano, Bergamo och Feldkirch träffas en gång om året och i år blev vi särskilt inbjudna. Vi sluter upp mangrant, med undantag av Rickard som håller på och snickrar i Sverige. Tisdag och torsdag kväll skall vi öva inför det som Luca kallar ”vår internationella debut”.

Det är ganska långt till  Bolzano, ungefär 350 km. Vi har två vägar att välja på, antingen via Milano med motorväg eller Davos. Är vädret ok så blir det nog den senare vägen, även om den också är ”senare” eftersom den går via Graubünden, d v s backe upp och backe ned.

I morgon förmiddag reser Alice, Villy, Irene, Bengt-Göran och Maj till Toronto. Elvy får stanna hemma och passa Fille, Majs hund. Jo, jag är lite avundsjuk, vill gärna upp i CN Tower igen. Niagara är inte så dumt det heller.

Och nu åter till arbetet!

Aldrig nöjd. Nu är det för varmt.

  

Nu är det faktiskt för varmt, men jag är väl otränad förstås.. Här hos mig har det varit drygt +30 dagtid och +22-24 nattetid de senaste dagarna. Officiella mätningar visar några grader lägre, men jag bor  längre ner på sydsluttningen än den officiella mätstationen som jag tror står på Monte Verita.

Det krävs en del självdisciplin för att jobba, trots att jag har en liten portabel air conditioner som sänker temperaturen med  några grader. Ett välkommet avbrott i jobbet var torsdagen, himmelsfärdsdagen. Då var vi med på tidig morgonmässa i det gröna tillsammans med Julia, Stephan och Leo och därefter åt vi utflyktsfrukost tillsammans. Sedan var det ”återsamling” uppe i Orselina klockan fem, då årets officiella invigning av grillsäsongen ägde rum. D&P hade läst på om hur en sydamerikansk asado skulle vara och vi serverades massor av kött och kryddstarka korvar, till det lyckligtvis också sallader. Kvällen var varm och vi skildes inte åt förrän vid midnatt.

Igår jobbade jag hela dagen men idag på förmiddagen var Regula, Annemarie och jag med D&P ute med båten ett par timmar. Det var så friskt ute på sjön, vattnet har inte blivit uppvärmt ännu, så det kyler. Det blir lite dis av temperaturskillnaderna men det får man väl stå ut med. Nu i eftermiddag skulle D&P ta med Jen, Nigel, Yves, Diana, Marlene och Luca ut på sjön. Enligt försäkringspappren får man vara högst åtta personer i båten och det måste finnas flytvästar till alla.

Förutom arbete så har jag förstås följt med det som händer i Manchester. Fallowfield, där attentatsmannen bodde ligger inte alls långt från Sale. När jag bodde i Manchester så var Fallowfields arbetarkvarter, Sale var ett par pinnhål högre på samhällsstegen. Det är lite otäckt att tänka på att Fallowfields har varit ett center för terroristerna och jag undrar förstås hur utvecklingen i Sale har varit. Det är rätt många år sedan jag var där senast. När man visat gatuscener från centrum i Manchester så var det många minnen som dök upp.

Naturligtvis undrar jag, som alla andra, var nästa attack kommer att äga rum. För den kommer, var så säker. En krönikör i en schweizisk tidning varnade för bombattacker på tåg. Han ansåg att de inte var tillräckligt bevakade och då hängde en annan krönikör på och menade att ett en bomb på ett tåg inne i Gotthardtunneln skulle kunna ställa till enorma skador, både på människor och material och så var spekulationerna i full  gång. Lite märkligt men inte alls konstigt att terrorismen också lockar till spännande spekulationer.

Men allt handlar om var i Europa nästa attack sker. 29 kristna i Egypten, kopter som var på väg  till  ett kloster har dödats och IS säger sig ha utfört dådet. I år skall mer än 100 kopter ha fallit offer för terrordåd. Men det var som sagt inte i Europa och Indonesien ligger också långt bort...

Nu har jag skrivit färdigt för idag, jag har ett deadline att bevaka och med det här fina och alltför varma vädret tar saker och ting lite längre tid än vanligt.

Inte en gång till!!!

Så har det alltså hänt igen i Manchester. Men den här gången var det inte IRA utan då förmodligen IS eller någon som inspirerats av dem.

Jag växte upp i Manchester under tiden som IRA var som mest aktiva men upplevde aldrig att jag var rädd, men däremot i vissa situationer extremt vaksam. Det var London som var mest utsatt även om Manchester fick sin del av bombningarna. 1978 skall det ha varit explosioner i flera städer i England, bland dem Manchester men det är inget som jag minns. I början av december 1992 exploderade två laddningar nästan samtidigt, en vid varuhuset House of Frazer och den andra nära katedralen. Det var många skadade men inga dödsoffer. Samtidigt ryktades det om en samordnad attack mot lokaltrafiken, så pappa körde mig till universitetet och hämtade mig där varje dag ända fram till jullovet.  Sen blåste man faran över, på vilka grunder vet jag inte och när jullovet var över så blev det lokaltrafiken igen. Aningslöst? Kanske.

Sedan var det den stora bomben, dold i en skåpbil, som förstörde stora delar av shoppingområdet vid Corporation Street en lördag i juni 1996. Då läste jag i London men var hemma över weekenden och hade tagit pappas bil för att uträtta ett ärende i centrum. Jag befann mig inte i omedelbar närhet av explosionen, men tillräckligt nära för att bilen, som jag satt i vid tillfället, skulle flytta sig ett bra stycke av trycket från explosionen. Då trampade jag gasen i botten och bröt troligen mot alla tillämpliga trafikregler på vägen hem mot det trygga Sale. Inga dödsoffer den gången eftersom IRA hade förvarnat om bomben, men teknikerna hann inte desarmera den i tid. Jag minns att man trodde att IRA hade planerat för att man i detonationen skulle döda bombteknikerna, men de hann undan.

Det är minnen som dyker upp nu när det händer igen... 22 döda och 59 skadade. Var händer det härnäst? Hur kommer det att bli med sommarens alla konserter och festivaler?

Nu plingar telefonen och det står att det varit en explosion i eller vid Arndale Center – alltså där bomben 1996 briserade. Jag hoppas att det är en alldeles ”normal” liten smäll – men nu är förstås alla på helspänn. Inte fler explosioner idag... 

Nu blir det lite av varje.

Vi firade 17 mai med en opretentiös men trevlig fest igår. Norska flaggor, servetter i de norska färgerna och tre blötkaker som gick åt. Nu laddar vi för Danmarks nationaldag och Sveriges dagen efter. Allt förtjänar att firas, men Nigel var lite tveksam till om vi verkligen skulle fira USA den 4 juli.

Trump... vet han vad han håller på med? Vet han att han är förenta Staternas president och inte en råbarkad affärsman som kan göra som han vill? Nu har han ett alltmer vacklande stöd av ”sina egna”. Fortsättning följer.

Något annat som jag börjar irritera mig mer över, är stölden av min bild från bloggen, som nu återfinns både på ett företags hemsida och på Facebook. Man upptäckte ju att en österrikisk handelskammare hade kopierat flera bilder som fanns på förlagets hemsida och försett oss med ”nya identiteter”. Det har varit en del mailväxling mellan förlaget och handelskammaren och på förlaget trodde man att man till slut (och efter hot) hade kommit tillrätta med problemet. En av IT-killarna fick ett infall och följde upp ärendet och vad finner man? Jo att en av de kvinnliga tjänstemännen har bytt arbetsplats och har tagit med sig bilden på mig dit!!! Söker man på hennes namn, så finns hon i bild förutom det jag nämnt tidigare, också på ett par ställen till på internet. Det finns väl en viss likhet, men inte så att det kommer i närheten av att vara dubbelgångare. Hårfärg och bruna ögon och ungefärlig ålder och dessutom en mörk kavaj och vit blus. Jag blir så trött och jag vet att det är ingenting jämfört med vad andra kan drabbas av. Men vad är syftet? Är hon bara lat? 

Nu funderar jag på hur jag skall göra, skriva ett ilsket mail till företaget hon arbetar hos eller bara låta saken bero och kolla upp vad som händer. Jag tror ju att företaget ogillar att ”fel” person presenterar sig som anställd hos dem.

Och nu till något helt annat. Igår kväll så talade vi om midnattssol och ljusa nätter. Vi kollade på nätet och kom bl a fram till att jämfört med oss kan Elvy njuta av tre timmar längre dag just nu och att solen i Kiruna befinner sig under horisonten i tre timmar – vilket väl betyder att det är ”ljust” dygnet runt, även om midnattssolen ännu inte har infunnit sig.

”Men känns det inte trist när sommarsolståndet är passerat och det blir mörkare,” frågade Yves. Nej, det gör inte det – så är min erfarenhet. Det är först efter midsommar som den verkliga sommaren infinner sig, i alla fall i mitten av det avlånga Sverige. Då spelar det ingen roll om solen går ner en timma senare. Man lever i takt med naturen på ett annat sätt i Sverige än vad man gör här. Augustimörkret signalerar lingon- och svampsäsongen, kräftor och surströmming och jag tror att det är först när klockorna ställs tillbaka till normaltid som det känns mörkt. Men då vet jag de som räknar dagarna ”tills det vänder” – d v s vintersolståndet och då lyser förhoppningsvis snön upp och när den försvinner så börjar man längta efter vår och sommar.

Idag är inte vädret särskilt sommarlikt här. Det är mulet och framåt eftermiddagen kommer det regn och i morgon kommer det rikligt med regn = jobbdagar. Näsa vecka ser betydligt bättre ut, så det är väl dags för mig att börja jobba.

Medan tårtbottnen gräddas..

Här är det sommarväder, eftermiddagstemperatur på +25 idag och ljumma kvällar när serveringarna vid piazzan är välbesökta. Men just nu tätnar molnen och det kanske kommer lite regn.

I morgon är det 17 mai och traditionen kräver att jag bjuder hela gänget på ”bløtkake”, d v s tårta. Nu har jag satt in en form med tårtbotten i ugnen och innan kvällen är över skall jag ha bakat två  till. Fyllningen blir vaniljcreme, mosade färska jordgubbar och över generöst med vispgrädde och mer jordgubbar.

Jag fick ett rätt stort uppdrag i går, deadline 16 juni och jag inser att nu gäller det att utnyttja tiden väl och inte sura om det kommer ett antal regndagar.

Vindruvorna och minikiwin som växer på terrassen har skött sig väl under min bortovaro men den perenna luktärtsplantan ser ut att vara död. Synd, för den luktade så gott. Skräpet som samlats i branten under vintern, det har fått fart av de kraftiga regnen och samlats längst ner på tomten. Nu får jag knacka på hos grannen nedanför och be att få gå via deras tomt för att hämta mitt skräp.

I söndags var vi först hemma hos Regula för vår samling och gemensam middag. Sedan blev det promenad uppe på Monte Verita innan vi körde ner till Lugano och sångandakten. Det var fullt hus i den lilla kyrkan och kvällens tema var ”sånger med en historia”. Några var på italienska och några på engelska. Och så sjöng jag första versen av "Navnet Jesus blekner aldrig" på norska, det var innan de sjöng den på italienska.

Jo, jag måste berätta något roligt som hände när damerna var i Ullared. Maj undrade varför en man följde efter dem länge inne i butiken, var det en butikskontrollant eller en skummis?

Men så gick han fram till Elvy och bad att få hennes autograf. Innan Elvy han fråga varför, så berättade han att han sedan tidigare hade de båda andra domarnas autografer och så tillade han att Let´s dance var ett så trevligt program och att han hade tävlat i bugg.

Alla säjer att Elvy och Cecilia Lazar är så enormt lika, men det har hon bara inte velat ta till sig. ”Vi är väl inte lika?” Jag hoppas att Elvy nu förstår att det faktiskt ligger något (nej, mycket) i vår uppfattning. Hon fick faktiskt också sedan bekänna att det hade hänt att folk hade tittat lite väl intresserat på henne vid några tillfällen. Så hon hade nog sett likheten själv tidigare. Mannen fick förstås inte Elvys autograf.

Hemma igen.

  

Det är tre månader sedan jag var hemma, det var som att komma till en annan värld och en helt annan årstid, även om det var gråväder i Zürich och här hemma har det regnat sedan jag kom hem....

Men – när Dwight körde mig till Landvetter igår så var det vitt och nollgradigt eller lite därunder, på marken hela vägen till flygplatsen. Men det var inget mot Gotland, där man hade -7,8 på Visby flygplats. En sådan dag undrar man förstås – mot bättre vetande – om det verkligen existerar en global uppvärmning. Men det gör det ju, inget tvivel om den saken!

 Planet till Kastrup gick 1245 och sedan var det en 1 ½ timmas väntetid där på Zürichplanet. Jag var i Locarno halv nio. Hällregn och inte en taxi inom synhåll. Jag fick ringa till Regula som kom och hämtade mig. Tack!!!

Resan söderöver i måndags gick bra, vi höll ”tidtabellen” och kom till platsen där Lotta och Dwight skulle hämta mig, bara några minuter efter att de kommit dit. Resten av sällskapet, d v s Anne, Elvy och Maj fortsatte till Ullared och sedan hade de en heldag med shopping där, innan de fortsatte till Halmstad. Anne och Maj har båda bott i Halmstad och arbetat på samma skola för ungefär tjugo år sedan. Naturligtvis ville de gärna ta en tur dit när de ändå var i närheten.

Huset som L&D har köpt ligger vackert en bit utanför Ulricehamn. Det är en typisk svensk vitmålad mangårdsbyggnad. Välskött på utsidan men i stort behov av uppfräschning inomhus. Då råkar Lotta har en bror som heter Rickard och när jag kom dit så var han i full färd med att ta bort en ful plastmatta med imiterad parkett som täckte golvet i det största rummet. Under fanns ett riktigt fint brädgolv.

Officiellt så skulle tillträdesdagen vara den 30 april, men de hade fått komma in i huset redan annandag påsk och ett par dagar senare kom Rickard från Geilo och började jobba. Han gillar verkligen att hålla på med att renovera hus. Varför blev han läkare? Dwight är inte lika händig men drar sig inte för att bli lortig eller få stickor i fingrarna. Han har tagit sig an att röja på övervåningen där det finns ett par rum med gamla prylar. Kanske en skattkammare?.

Först bodde sällskapet på en B&B i närheten men när bottenvåningen var städad så hyrde de en kärra och åkte till Ikea i Jönköping och köpte det mest nödvändiga, sängar, matbord och lite köksgrejor. Sen införskaffades utemöbler som tills vidare får vara sittgrupp. Det fungerar bra. Mobiltäckningen är ett problem, det är ungefär som vi hade det hos Elvy innan bredbandet kom. Behöver man använda mobilen så skall man vistas på övervåningens västsida. Telia verkar vara mest stabilt. Dwight skulle höra sig för om det inte fanns något slags förstärkningsantenn, det kan man sätta upp när det är besvärliga mottagningsförhållanden i Schweiz.

De räknar med att använda hela sommaren till att fräscha upp huset invändigt. Tills vidare kommer de att vara sommartorpare (torpare???) och räknar med att återvända till Mörigen när höstmörkret lägger sig. Det skall bli spännande att se när Rickard kommer tillbaka till Ascona igen! Det finns hur mycket som helst att göra i huset.

Regula informerade mig om att det är vår tur at ha sångandakten på söndag och att de har övat in två sånger på italienska. En av dem är Because He lives, den andra – till min stora överraskning Navnet Jesus, David Welanders odödliga sång. Den har tydligen funnits översatt till italienska sedan länge.  Vid tiotiden ringde David och frågade om jag kunde tänka mig att sjunga en vers på norska. David hade en engelsk armébok där de skrivit om Welander och om tillkomsten av sången så han tänkte förstås berätta lite om detta.

Jag hoppas att översättningen till italienska är någorlunda trogen den norska texten. I Norge har den blivit vald till århundradets psalm. Jag undrar om en av hans andra sånger, Jeg har vandret med Jesus i mørke och lys, om den finns översatt till italienska. Rickard brukar sjunga kören till den när han håller på med något praktiskt jobb på hytta. Orden som återkommer flera gånger i den sången är så sanna ”Han er trofast idag som igår.” En annan sång som han brukar sjunga för sig själv är ”Jeg kan ikke tie om Jesus.”  

Ibland får jag en sång som fastnar i huvudet. Det kan vara en poplåt eller en gammal schlager eller naturligtvis en sång med kristet innehåll och jag blir inte av med den. Men jag går inte omkring och sjunger. Utom i sällsynta fall.

Dwight brukar också gå omkring och sjunga, gärna sånger ur operetter och musicaler blandat med klassiska taktfasta armésånger. Kan de enas om samma repertoar som ”musik under arbetet” eller är det ett program på bottenvåningen och ett annat på övervåningen?

Resklar.

I morgon klockan åtta startar vi och räknar med att vara framme vid en rondell i närheten av Jönköpings flygplats vid 15-tiden, inräknat ett stopp för lunch. Lotta och Dwight kommer att hämta upp mig där. Sedan har damerna knappt två timmars körning till shoppingparadiset Ullared. Allt är planlagt med precisionen av en militärmanöver. Vädret ser ut att bli bra.

Även om jag faktiskt längtar hem till Ascona, så är det med en viss tvekan jag reser härifrån. Jag känner mig mer och mer som svensk, inte som tidigare utlandssvensk. Jag uppskattar det enkla livet här och att man känner sig fri. Det är inte riktigt likadant i Uppsala eller när jag jobbar i Stockholm, då blir det mer stress. Samtidigt trivs jag med den italienska livsstilen som präglar även kantonen Ticino... Det som drar mest är förstås mina vänner där och vår lilla husförsamling. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så är det bara och skall jag vara ärlig, så plockar jag russinen ur kakan genom att föra en ambulerande tillvaro mellan Schweiz och Sverige. Det är inte allom givet att ha det på det viset.

Då kan man dra en suck av lättnad, Marine Le Pen blir inte president. Men det vore naivt att tro att allt kommer att gå som på räls i Frankrike. Macron har ett tufft jobb, oerhört tufft jobb framför sig. Lyckas han inte leverera, så kan Le Pen dyka upp som segrare vid nästa presidentval. Macron har skapat en ny rörelse, han har inga egna parlamentsledamöter för En Marche och skall försöka samla de båda blocken, socialister och konservativa och dessutom klara alla fällor som Le Pen kommer att lägga för honom. Skulle han lyckas, så kan vi säkert se liknande rörelser i flera europeiska länder. Kanske t o m en ny politisk karta. Enighet mot högerextremism.

Nu är det dags för en sista koll så jag inte glömmer något. Sen är det god natt.

Philip och pizza.

Jo, visst undrade jag vad det var för något som hade hänt i England när personal från de kungliga slotten blivit sammankallade och det skulle hållas presskonferens. Hela världen höll andan. Och så var det bara det att den snart 96-årige Philip skulle avsluta sina officiella engagemang. Jag trodde faktiskt inte att han ens hade kvar sådana, bara deltog i sådant som roade honom.

Britternas förhållande till sina kungligheter är minst sagt kluvet. Antingen gillar man hela gänget eller åtminstone ett urval av dem eller också tycker man att man skulle klara sig bättre utan dem. Min pappa klarade sig undan en del diskussioner i ämnet genom att säja att han var svensk och därför inte hade varken rätt till eller anledning att ha några synpunkter

Nu på senare tid har de skött sig rätt bra, annat har det varit med Diana och Charles och Camilla, Annes skilsmässa, prinsessan Margaret och hennes fotograf och deras avancerade drogmissbruk. Men det talade man förstås inte om förrän efter hennes död. Philip lär vara förtjust i damer – vi får avvakta och se vad som framkommer i ämnet när han tagit ner skylten. Jag har läst en bok som kom i slutet av 90-talet, den heter The Royals och är skriven av en amerikanska. Den är så full av ”avslöjanden” och snaskiga detaljer att det förvånar mig att något förlag vågade ge ut den. Om bara hälften är sant så är det chockerande.

Igår, när vi åt pizza så berättade Elvy att morfar hade varit omåttligt förtjust i pizza. Hans favorit var calzone och mormor, som inte var riktigt lika förtjust i pizza ville ha quattro stagioni . Jag minns att när jag var hos mormor så hände det att hon köpte pizza och då ville jag ha Hawaii.

Elvy föredrar en kryddstark sort, kallad mafioso och jag ville ha kebabpizza. Ingen av oss orkade äta upp hela  pizzan så resterna avnjöts sedan  till första avsnittet av Broadchurch. Ingen av oss tyckte att den var särskilt bra. Men vi är faktiskt båda två trötta på kriminalserier. Elvy talar om Forsythesagan och Familjen Ashton. Den senare utspelas under andra världskriget i Liverpool och jag skulle gärna vilja se den, men det är hur många avsnitt som helst... Mitt tålamod sträcker sig till åtta avsnitt av en serie. Sedan får det vara klart.

Nu skall jag fortsätta med att snygga till runt huset. Det har varit soligt men rätt kallt nu på förmiddagen och det blåser från norr men en stund skall jag  nog härda ut, det blir middagspaus om en timma. 

Sol och vår

Igår var vi och köpte möbler till undantagsstugan. Jag hade gärna lämnat åt Elvy att välja men nej, jag fick engagera mig också. Jag tror att det blir bra, Elvy har säker smak och ser sådant som jag inte lägger märke till. Leveranserna kommer om 3-4 veckor och då får Elvy ordna med gardiner och lite annat också, jag reser hem nästa vecka och lär väl inte komma tillbaka hit förrän i slutet av juli.

Irene, Bengt-Göran och Maj skall resa till Toronto tillsammans med Alice och Villy, det blir i början av juni. Alice väntar på att få tid för sin intervju, den skall väl göras på svenska ambassaden i Ottawa. Dessutom skall hon hem och träffa sin tandläkare.  Sen får vi se när de kommer tillbaka hit. Men då bör allt vara ordnat och både Alice och Villy och alla vi andra kan pusta ut.

Elvy får stanna hemma, hon skall vara hundvakt. Jag räknar med att både Fille och Elvy kommer att ha nöje av det. Fille är en sån trevlig hund, mellanstor, lurvig och mycket klok för att inte säja intelligent.

Nu är det riktigt fint vårväder, man ser hur gräset växer och björkarna börjar skifta lite i grönt. Jag tror att det kommer att hända mycket i naturen bara på några dagar. Vitsipporna har slagit ut och i rabatterna har krokusen vissnat och ersatts av andra lökväxter.  De utplanterade små påskliljorna gör sitt till för att liva upp växtligheten.

Det ser ut att ha blivit såpass torrt att det går att börja kratta gräsmattan och blir sedan det torra gräset och annan fjolårsväxtlighet i utkanterna borttaget så kommer det att bli riktigt fint. Det är en speciell känsla när man städar upp under våren och förbereder för sommaren. Den känslan får man inte hemma i Ascona, där är ”varm årstid” något man tar för givet, inte något som man väntar på som här. Men jag tror inte att jag klarar mig helt undan vårstädningen på tomten i alla fall. Den utförs med risk för livet på den branta och steniga tomten. Jag skulle aldrig komma mig för med att tala om den som ”trädgården”. Men om man nu undantar uppröjning vår och sen höst, så är den helt förtjusande arbetsfri.

Nu tror jag att jag hämtar en kratta och sätter igång. Elvy är i kyrkan, först var det kaffeträff klockan elva och sedan skulle de putsa fönster. Hon skulle köpa med pizza hem. Det ser jag fram emot.