I yllemössornas land.

Elvy fyllde år igår, ett visst antal år, ointressant hur många. Elvy brukar tala om att hon är född exakt klockan sju på morgonen. Må så vara, men någon utpräglad morgonmänniska är hon inte.

MEN - klockan sju exakt var jag uppe och väckte henne med kaffe och en bakelse och sedan fick hon ta det lugnt en stund men fick order om att vara klar till klockan nio, då kom Alice, Villy, Maj och Benny hit på frukost. På eftermiddagen var ett antal av vännerna här på tårtkalas . Det var -12 och för kallt för att värma upp i uthuset, så vi fick vara i ”salen” – vi använder den benämning som mormor och morfar hade på det som med nutida vokabulär borde kallas för vardagsrummet. Trångt men trevligt.

Det är flera av Elvys vänner som fyller 70 och 75 nu under våren och jag märker att ett visst vemod inställer sig när de annars så fräscha, välvårdade och hyggligt vältränade vännerna talar om sin ålder. Man refererar gärna till hur deras föräldrar hade det när de var lika gamla som de själva är nu. Jag ser ju hur stor skillnaden är mellan mormors generation, alltså de som var födda i början på 1900-talet och deras barn som nu är i 70-årsåldern. Mormor var ovanligt ungdomlig, till utseendet men inte minst till sinnet. Jag träffade många av hennes jämnåriga vänner och de betedde sig på ett annat sätt, klädde sig annorlunda och den värld som hade förändrats mycket under deras levnad, den verkade skrämma dem, inte minst det när de  talade om "avkristningen". Deras barn har en helt annan framtoning, men samtidigt så känner de sig lite främmande i den nya digitala världen, även om de använder sig av den. Jag är väl inte så hundraprocentigt med på det digitala spåret heller, även om jag kan en hel del, men jag är väl medveten om de faror som finns och kanske ännu mer om de faror som lurar runt hörnet.

Igår kväll var det ett nytt avsnitt av På spåret. Jag vill inte skryta, men jag tog alla tre städerna på sex poäng, Dresden, Reykjavik och Damaskus. De frågor som ställs om de olika resmålen, de klarade Elvy och jag tillsammans rätt skapligt.  Min svaga punkt det är musikinslagen. Jag har inte en aning om vad det är som framförs. Och sedan var det Skavlan och Ari Behn gjorde ett sympatiskt intryck medan däremot Fredrik Lindström (som också är en av domarna i På spåret) tilläts breda ut sig allt för mycket. Programmets behållning var två starka unga kvinnor, en same och en filmare.

Starka kvinnor, det epitetet kan man däremot inte sätta på de båda kvinnliga kriminalpoliserna i dramaserien Scott & Bailey. Tänk om de här två hade varit poliser på riktigt... Serien utspelas i Manchester och jag spanade intensivt för att se om det var någon gatumiljö som jag kände igen, men förgäves.

Det är mulet, -8 och det skall komma en hel del snö under eftermiddagen och kvällen. Den kommande natten sjunker temperaturen och även om det sedan blir klart väder, så får vi en riktigt kall söndag. Kylan håller i sig och nu börjar man bli orolig för vasaloppsvädret, alltså nästa söndag. Men då är jag hemma i Ascona igen.

Blandad konfekt, från snö till snö och en del däremellan.

Kallt idag, men ingen ny snö. Snövallarna vid vägarna är imponerande. Något som förvånar mig är att man inne i tättbebyggt område plogar upp snön i stora högar vid en del korsningar och helt tar bort sikten där. 

En av mina vänner i England tillbringade ett par veckor i Helsingfors den extremt snörika vintern 2010. Hon mailade mig dagligen och berättade om de vedermödor som hon fått utstå. Det var säkert kallt också, men det var all snö som ställde till det för henne. Militären var ute och skottade för hand där plogbilar inte kunde komma fram och den taxi som hon hade blivit lovad skulle transportera henne från hotellet till företaget där hon konsultade, den kunde inte ta sig fram utan hon fick gå till fots halva sträckan. För den som är född och uppvuxen i London är det förstås en hemsk, nästan makaber upplevelse. Numera är hon bosatt i Singapore, garanterat snöfritt antar jag.

Här är det faktiskt mysigt med all den vita snön men det räcker nog nu, Där Vasaloppet skall  gå har de fått för mycket snö, läste jag. Aldrig lagom alltså. Elvy har kängor med dubbar under, det verkar vara en bra innovation, men man kan ju inte använda dem inomhus. Jag såg en dam inne på ICA som tydligen hade sådana kängor, hon gick så försiktigt och dubbarna rasslade mot stengolvet.

Just som jag skrivit ”ingen ny snö” så börjar det snöa.

På förmiddagen har jag haft ett intressant samtal med en rektor. Vi diskuterade mina meriter och plötsligt sade han ”du är attraktiv”. Han förstod sen att det kunde missförstås och vi fick oss ett gott skratt. Sen fick jag en komplimang – ”det ena utesluter inte det andra”.

Nu vet jag i alla fall att jag duger som vikarie och det är bra, inte minst i en förhandling med förlaget. Men samtidigt, så börjar jag bli lite trött på dem. Även om vi kommer fram till att två månader om året i Stockholm räcker, så kommer högst sannolikt frågan upp igen. Och igen. Och igen.

Men jag åtar mig INTE att undervisa i matematik, inte ens på högstadiet. Matematiska uträkningar kan göras på olika sätt, och så som jag lärde mig en gång i tiden i England, så gör man inte idag i Sverige. Dessutom får de små kanaljerna använda miniräknare. Vart är världen på väg?

Jag var ointresserad av matte i skolan, men jag hade på ett tidigt stadium i livet sagt att jag skulle läsa ekonomi på universitetet.  Pappa förklarade att då fick jag se till att förbättra mina resultat i ämnet högst väsentligt, annars skulle det inte vara någon idé med ekonomistudier. Han hyrde in en privatlärare, vi satt fyra timmar varje vecka i nästan ett års tid och sedan tyckte jag att matte var, nej inte roligt, men i alla fall helt okej och kunde så småningom ta mig an ekonomistudierna med viss framgång. Där fick man använda miniräknare!

Elvy och Benny har sett på hockey och tröstar sig nu efter förlusten (Sverige Tyskland 3-4) med kaffe och snabbtinad rest av prinsesstårta. Elvy får väl trösta sig med att Kanada kommer att slå ut Tyskland i nästa match.

Maj är hos frissan och Fille får min tårtbit – om det nu blir något över. Jag har faktiskt svårt att engagera mig i det som händer i Pyeonchang med omnejd.  (Stavas det så?) Till viss del beror det väl på att tävlingarna inte går på det som för oss är den bästa tv-tiden.

Nu skall Fille och jag ta en promenad innan det mörknar. Han älskar snö och rullar sig i lössnö och det är ett helt  företag att befria  honom från snöbollarna som bildas i pälsen. Helst vill  man ställa honom i duschen, men det gillar inte Fille. Hans favoritbad det sker i badkar med lagom varmt vatten, hundshampo och balsam och sedan skall han lindas in i ett varmt badlakan och så småningom får Maj ta fram hårtorken och sedan blir det hundgodis.. Den vovven ser till att ha det bra!

Till slut hamnar vi på en kanal i England.

Jag hade hoppats på ett soligt och gnistrande vitt Hälsingland, men det är gråkallt och bara någon enstaka minusgrad. Det skall bli bättre längre fram i veckan. Jag stannar här över nästa helg, Elvy har födelsedag på fredag. Jag avslöjar inte hur många år, men nästa år blir det nog stort kalas.

Igår såg vi p娔Mello” och det var ett sorgligt kapitel. Finns det inte bättre låtskrivare och artister i Sverige, ett land som ofta beskrivs som världsledande inom populärmusik!!!

Idag har vi varit i kyrkan och sedan åt vi middag här tillsammans med Maj och Benny. De har haft kontakt med varandra sedan han kom på ett oväntat besök tillsammans med sin son i somras. Nu är det officiellt att de är ett par, passade på att ”växla ringar” på alla hjärtans dag och kommer att gifta sig inom kort. Romantiken blomstrar i hälsingeskogarna och ålder det är bara ett par siffror.

Jag känner inte Benny så väl, men jag har haft en hel del kontakter med hans son Mattias, som undervisar i pedagogik på högskolan. Om jag skulle byta karriär, så skall han hjälpa mig att få ihop ett ”lagom” utbildningspaket. Jag skulle vara attraktiv som vikarie i ekonomi, samhälls- och statskunskap och även engelska på gymnasiet. Det låter som om det skulle kunna bli en rätt omväxlande och fri tillvaro. Får jag jobb ungefär halvtid så är jag nöjd. Jag skall ta kontakt med den rektor som erbjöd mig jobb i somras och höra lite mer hur man kan tänka sig ett sådant arrangemang.  Det som lockar mig är att jag får kolleger, förhoppningsvis några i min ålder. Jag känner en lång rad underbara människor här, men få i min generation.

Flytta till Hälsingland? Inte helt uteslutet. Skall jag bo här permanent, så blir undantagsstugan för liten. Det finns inget stort utbud av vare sig hus eller större lägenheter här, men det löser sig väl på lite sikt.

Lämna Ascona? Ja, det är väl där skon klämmer. Mitt hus, klimatet, mina vänner, husförsamlingen och mitt fria arbete. Men det andra alternativet, att bo i Ascona åtta av årets tolv månader, det kanske fungerar. Men då måste jag ha någonstans att bo i Stockholm under de fyra månader som jag är på förlaget.

Vi får se vad som händer, jag har haft planer på en förändrad tillvaro tidigare men det har inte blivit något av dem. Men visst har alla, från och till, funderingar på att göra något annat?

När klockan var fem så satte jag mig och zappade lite på måfå på tv:n.  Plötsligt kom det ett program på kunskapskanalen som gjorde mig lyrisk. Kanaler, båtar och kärlek. Skådespelarparet Prunella Scales och Timothy West reste i en narrowboat på South Stratford Canal, från Kingswood ner till Stratford-upon- Avon. Det var en resa i Shakespeares ”fotspår” där de båda åldrade skådespelarna reciterade ur hans verk och berättade minnen. Vi var tvingade att läsa Shakespeare i skolan och inte nog med det, vi skulle lära oss rätt långa partier ur de viktigaste verken utantill. Så jag kunde... eller åtminstone kände igen en hel  del av det som reciterades.

Prunella Scales är nog mest känd i Sverige för rollen som Sybil, maka till Basil Fawlty (John Cleese) i Fawlty Towers, som jag tror hette Pang i bygget när den visades här. Timothy West spelade bl a i Eastenders och Coronation Street. Men båda två har gjort betydligt seriösare roller på olika teatrar, mycket Shakespeare.

Och – det som gjorde mig så exalterad, det var att i maj 2011 gjorde vi en riktigt långtur där en del av vår resa gick på South Stratford Canal.  Jag har inte haft möjlighet att vara med på de sista årens kanalfärder, men nu började jag längta efter att få vara med. Det är David som arrangerar kanalresorna och jag vet att han har talat om resor i maj eller september och nu måste jag nog ta kontakt med honom och höra om det blir någon tur i år. Jag vet att han har talat om Kennet & Avon och även om de nordligaste kanalerna.

Så skall det låta är ett trevligt program som börjar om en stund, men den nya programledaren är visst inte så omtyckt. Sedan blir det dramatisk avslutning av Bron. Jag har inte riktigt koll på vad som hänt, men upplösningen blir säkert spektakulär. TV-kväll alltså. 

Vart är vi - och jag - på väg?

Resan Geilo – Uppsala fungerade trots snöoväder och lite förseningar. Idag har jag varit på förlaget och träffat Erik och Joakim, som var en ny bekantskap för mig. Jag anade redan i förväg att man hade något slags förändringar på gång, men styrkt av att jag nu är ”stadd vid kassa” efter försäljningen av hytta, så tyckte jag att jag hade en hygglig förhandlingsposition. Det de ville, det var att jag nu skulle vara fyra månader om året på förlaget, istället för två. Nu skulle det alltså bli en månad per kvartal istället för en månad vår och höst. Skälet till det är att det blir allt mer datorbaserat interaktivt undervisningsmaterial.  Jag lyssnade på dem och tog sedan upp den ekonomiska delen av en sådan förändring.

Jag vet att det kommer att bli mindre av traditionell översättning framöver, men det har faktiskt inte bekymrat mig. Jag värderar den frihet som min nuvarande arbetssituation ger mig och även om jag på sätt och vis tycker att det kan vara trevligt att tillbringa mer tid i Sverige, så ogillar jag den dagliga pendlingen från Uppsala till Stockholm och tillbaka. (Ogillar är egentligen ett alldeles för snällt ord, jag hatar pendlingen...) Det är dessutom inte rimligt att skaffa en bostad i Stockholm som skall användas fyra månader om året.

Nu har Erik fått lite att tänka på och det har väl jag också. Jag har faktiskt fått ett annat jobberbjudande, men då behöver jag komplettera med pedagogikstudier, vilket till stor del kan ske på distans. Jag har funderat på det sedan i somras, det är väl så att om jag skall byta karriär, så är det dags att göra det nu. Men jag känner samtidigt att jag har en bra förhandlingsposition gentemot förlaget.

Nu tar jag tåget upp till Hälsingland i morgon, stannar där några dagar. Jag har, oavsett den diskussion som varit, ett nytt uppdrag på gång och vi har planerat för att jag skall vara på förlaget under april. 

I kväll skall jag se På spåret och sedan blir det Skavlan. Svensk tv är rätt okej faktiskt.  Dessutom händer det att jag kommer på resmålen i På  spåret på 6 poäng – ibland. Eller också begriper jag inget ens på två poäng. Vart var vi på väg???

Privatisering löser inga problem. Privatiseringen skapar nya problem.

Jag har just läst en artikel i en schweizisk, tyskspråkig webbtidning. Efter rubriken så handlade den om omröstningen den 4 mars, skall man ta bort radio- och tv-licensen? Många ser det bara som en onödig utgift och vill därför inte ta till sig de effekter som ett slopande kommer att föra med sig. Redan nu ser vi hur allt fler dagstidningar köps upp av stora mediakoncerner vilket leder till att informationsflödet styrs av dem – obehagliga sanningar undviks. Vi har förutom alla kommersiella kanaler oberoende tv, finansierad av licenspengar. Vad kommer att hända med den? I ett land som är uppdelat i fyra språkområden, kommer verkligen en licensfri tv att bevaka och försvara minoriteterna, d v s oss i Ticino och de områden där man talar rumantsch (rätoromanska)? SBC  har 21 regionala radiostationer och 13 regionala tv-stationer. Man vill gärna marknadsföra Schweiz som ett land där fyra språkgrupper och en rad olika inhemska kulturer tillåts blomstra, men så är det inte i den kommersiella världen. Bara det som är lönsamt är värt att bevara.

Det är intressant är att man där tar upp utvecklingen i Sverige som avskräckande exempel. Samma krafter som vill få bort licensen, börjar tala om privatiseringar av annat i Schweiz, de federala järnvägarna, Swisscom och Swiss Post. Man försöker marknadsföra illusionen om att privatiseringar leder till besparingar och högre effektivitet.

Huvudskälet till att jag drar mig för att vara i Uppsala och pendla till förlaget i Stockholm är den osäkerhet som tågresorna medför. Då reser jag bara Uppsala- Stockholm C. Posten skall vi bara inte tala om. Elvy har avtalat med en granne att hon skall gå in i lägenheten i Uppsala en gång per vecka och lägga all adresserad post i ett stort kuvert och skicka det vidare upp  till  Hälsingland. Det kan bli rätt välfyllda kuvert men det hjälper inte, de försvinner. När Elvy har talat med posten, så har de ett helt batteri med fantasifulla bortförklaringar. Att något enstaka kuvert försvinner, det kan man kanske acceptera, men här är det vart tredje som försvunnit spårlöst. Och skyll inte på brevbäraren, han kan sitt distrikt och är garanterat pålitlig.

Referendum (folkomröstning) är ett otyg, inte alls det ultrademokratiska system som man gärna vill tro. Tanken var att folkviljan skulle styra, men hur är det nu? Små intressegrupper får tillräckligt många underskrifter för att ett förslag skall komma med i nästa omgång av referendum. Ofta får förslagen inte tillräckligt med röster och det finns förslag som visserligen får majoritet men som aldrig genomförs. I det politiska klimat som sprider sig över Europa kan referendum bli ett vapen för de mest extrema åsikterna, antingen så genomförs något eller också ligger det som en jäsande surdeg och skapar oreda i politiken och högljutt missnöje ute på yttersta högerkanten. Dessutom, vad man kan åstadkomma med hjälp av illasinnad ryktesspridning i sociala medier, det skall vi  bara inte tala om!

Men det är inte nog med referendum om tv-licensen, större saker är på gång. Det kommer en folkomröstning som på engelska kallas för ”full money initiative”.  Skulle det förslaget gå igenom kommer det att förändra (läs: vända upp och ner på) hela det schweiziska banksystemet. Men det tar vi en annan gång. 

Det var dagens litania. Nu är det strax lunch – Rickard är kock idag och sedan blir det en tur ner till Geilo för att inhandla den viktiga brunosten. David skulle bli så besviken om jag inte hade köpt med mig denna delikatess. (Sedan har jag en hemlig misstanke om att samma brunost går att inhandla  i en välsorterad mataffär i Uppsala, men nu skall det vara brunost från Norge...)

I morgon förmiddag sätter jag mig  på tåget till Oslo och Gardermoen.

Tisdag förmiddag på Kikut.

Ett par timmars utförsåkning lördag förmiddag, sedan kom snön. Söndag snöade det rejält, de flesta fjällövergångarna var stängda och några hade kolonnekjöring. Alltså trafikkaos för dem som skulle köra i väst-östlig riktning eller tvärtom. Idag är det nästan uppehåll, en och annan snöflinga trillar ner. Det är inte så kallt just nu, så jag skall nog ge mig ut i backen en stund i eftermiddag. Stämmer prognoserna så blir det visserligen solsken i morgon, men också rejält kallt och så även på onsdag.  Då blir det nog inte någon skidåkning. Torsdag reser jag men Inte tillbaka till Ascona som det var tänkt från början, utan till Uppsala. Jag skall till förlaget och träffa Erik på fredag. Han har några idéer som han vill diskutera. Just nu så känner jag att jag inte vill göra några stora förändringar i mitt arbete. Vi får se vad han har att komma med.

Vi håller på och städar i hytta, när vädret är som det är, så kan vi lika gärna lämna ifrån oss hytta i toppskick. Rickard tar hand om de möbler som han hade med sig hit och jag tar det antika skåpet. Sen finns det några saker i köket som Rickard vill ha, men jag lämnar ändå ifrån mig en fungerande hytta, som de nya ägarna kan bo i när de kommer hit till sportlovet.

Och så är det OS, eller OL som man skriver här. Man har väl hämtat sig från chocken när Charlotte Kalla tog guldet som Marit Björgen naturligtvis skulle ha fått. Nu öser man in medaljer, om man får tro pressen och någon kommentator på radio påstod frimodigt att detta skulle bli de mest framgångsrika vinter-OL för Norge någonsin. Med hjälp av astmamedicin alltså. Jag tycker inte att sport, vare sig sommar eller vinter d:o är roligt längre.

Nu blir det lunch och sedan skall jag nog våga mig ut en stund, det kanske blir sista tillfället i år. 

GEILO!

Då var allt klart, hytta är såld, tillträde officiellt 1 mars, men köparna kommer hit fredagen den 23 februari. I Bergen har de sportlov vecka 9. Rickard har köpt en fritidslägenhet, storstuga med kök och två sovrum. Inflyttningen blir först efter påsk, men det är okej för honom.

Jag håller på och samlar ihop mina tillhörigheter, det är faktiskt mindre än vad jag trodde det skulle vara. Det som skall vara kvar här – mest skidkläder och förstås skidor -  det tar Rasmussens hand om tills vidare. Det antika bondeskåpet hoppas jag får plats i undantagsstugan. Vi har mätt, och det går att transportera i Rickards bil, om man fäller ner baksätet.

Det snöar nu och det kommer att snöa en hel del framöver, vi får se om det kan bli några turer nedför i Vestlia eller från Geilotoppen.

Idag och i morgon är det Stranociada, den ”stora lilla” karnevalen i Locarno och igår började Rabadan i Bellinzona, deras stora karneval som pågår en hel vecka. Tyvärr är det mycket fylla och bråk under Rabadan, ficktjuvarnas paradis säjer polisen. Jag både vill och inte vill vara hemma när karnevalssäsongen sätter igång. Det är festligt, men känns samtidigt väldigt tomt, det kommersiella har tagit över helt. När jag kom till Ascona, för sexton år sedan, så var det mer en folkfest. Sexton år, är det verkligen så länge som jag har bott i Ascona! Jag kom dit den 2 februari 2002, en lördag och jag minns hur jag satt på tåget från Zürich på kvällen  och undrade om jag hade gjort världens största misstag som flyttade till Schweiz. Men det var inget misstag!!!

Jag hade varit i Ascona några dagar runt jul och nyår och sett till att huset var i någorlunda ordning, så där fanns det ingen anledning till oro, men jag retade mig på att jag inte hade köpt med mig något att äta i Zürich, visste inte om det fanns några kvällsöppna butiker eller kiosker och hur jag skulle få ihop en anständig frukost på söndagen. Men det ordnade sig, jag köpte en pizza och det som blev över av den åt jag till söndagsfrukost, tillsammans med en mugg starkt snabbkaffe. Senare på dagen gick jag till en restaurang och när jag hade ätit middag där, så frågade jag om de hade något bröd som jag kunde få köpa. Jag förklarade läget och då fick jag med mig bröd och en skål med pastasallad och en halv flaska rött vin. ”Nej, det bjuder vi på, Välkommen till Ascona!” Så länge den lilla restaurangen fanns, så var jag stamkund där!

Nu skall vi snart göra oss i ordning och köra ner till Holms Hotel. Restaurant Christian är uppkallad efter grundaren, Dr. Ingebrikt Christian Holm och där serveras det norsk mat med fransk touche. Vi skall ha en helkväll tillsammans med Solveig och Hans Rasmussen. En dyr helkväll, måste jag nog tillägga.

Resklar och dessutom lite kristidsfunderingar.

Nu är allt klart, uppdraget skickade jag iväg redan innan lunch, resväskan är packad och huset är i acceptabelt skick. Fungerar allt som tänkt, så landar jag på Flesland vid halv sjutiden i morgon kväll.

Här regnar det, är +4 och känslan av att våren är på gång, den som jag hade förra veckan, den är borta. Hos Elvy var det -17 den gångna natten, lyckligtvis är ingen mer snö i sikte de närmaste dagarna.  Men nätterna fortsätter att vara kalla. Iskalla.

Vi skypade för en stund sedan och Elvy undrade hur i all sin dar man klarade sig under de kalla krigsvintrarna. Mormor klarade sig nog skapligt, morfar hade på uppmaning av farbror Sigurd satt in en kökspanna och element, alltså vattenburen uppvärmning i huset. Men det var två system med vattnet, på övervåningen var elementen tömda på vatten och trappan dit upp var stängd, så det var bara köket, kammaren och ”salen” som värmdes upp under den kallaste tiden. Värre var det med vatten. Det fick bli smältvatten och allt som skulle användas till dricksvatten kokades på kökspannan. Morfar var inkallad och vaktade gränsen mot Norge. Elvy var inte född då, men både hon och jag har hört många berättelser om hur livet var under de här åren, krig i Europa, männen var inkallade och vintertemperaturerna slog rekord gång på gång. Och på landet hade man fortfarande utedass, kompletterat med ”toaletthinkar” och helt vanliga pottor.

Farbror Sigurd var tekniskt intresserad och såg till att skaffa sig tekniska nyheter allteftersom. I hans eget hus fanns det en panna i källaren, som försåg huset med värme och varmvatten. De hade badrum och märkligt nog också byns enda wc. Jag undrar vart det avloppet tog vägen! Tant Ellen hade elektriskt strykjärn, tvättmaskin, kylskåp, elektrisk spis och dammsugare, även i början av 40-talet. Farbror Sigurd körde under hela krigstiden omkring i en gengasdriven bil och firmans lastbil hade också gengasdrift. För den som nu undrar vilka Sigurd och Ellen var, så växte mormor upp hos dem, efter att hennes mamma hade dött i spanska sjukan 1918.

Mormor har skrivit en lång berättelse om sitt liv och jag har även tillgång till hennes dagboksanteckningar.  Man skulle kunna tro att anteckningarna från krigsåren bara skildrade jämmer och elände, men mormor verkade ta de praktiska problemen med ro och hon var uppfinningsrik och arbetsam så de klarade sig – om än inte bra - så i alla fall tillfredsställande. Textilier var ransonerade, ”på kort” som det hette. Mormor inventerade vinden hos Ellen och Sigurd och tog hand om deras omoderna (eller urvuxna) kläder och sydde om dem både till familjen och även till de i församlingen som hade det knapert. Stickade plagg repades upp och blev till något nytt. Det verkar som om skor och stövlar var det största problemet, även om byns skomakare ibland kunde ta hand om det som inte var utslitet och göra något användbart av det.

Värre var det med maten, men vis av skadan från den första krigsvintern så konserverade hon och även torkade både frukt och grönsaker, äggen lades i vattenglas och allt eftersom vintern led, så offrades ett och annat av värphönsen. Jag undrar hur man skulle klara sig idag om något slags katastroftillstånd skulle pågå en längre tid? Jag har läst att det skall komma en ny utgåva av ”Om kriget kommer” i Sverige. Mormor hade sparat originalet och jag läste och blev nog lite rädd. Det hade inte varit krig i Sverige, men i England där talade man fortfarande på 80-talet mycket om ”kriget”, Sovjet ansågs då vara det stora hotet mot världsfreden. 

Men nu, just nu i alla fall så har vi ett överflöd av allt vi behöver, vi reser obehindrat mellan både länder och kontinenter och den digitala utvecklingen och Internet har gjort livet mycket bekvämare för oss. Men samtidigt så nöter vi i rask takt på jordens tillgångar, vi bidrar till den globala uppvärmningen och riskerna som finns i den digitala världen, ja dom skall vi bara inte tala om.

Nästa gång vi hörs, blir väl från Geilo.

Mera brunost och mera regn.

Idag var det vår tur att ha sångandakten i Lugano och efteråt var vi här hos mig för gemensam middag och gemenskap. Vi var inte så många, Regula och Annemarie är på Teneriffa, Rickard är förstås på Geilo, Pierre är i Southampton, Luca är förkyld och Leo är i Rom eller rättare sagt, han är i Vatikanstaten och hälsar på en släkting, en av de mer prominenta prästerliga tjänstemännen där. Men vi klarade av sångandakten utan dem och det var förstås sånger som på något vis handlade om ljuset som vi hade på programmet.

När vi skildes åt, så tog David mig i handen, såg mig djupt i ögonen och sade ”glöm nu inte att köpa brunost”. Nej det skall jag inte göra, jag lovar. Brunost tillhör livets nödtorft för David. Det finns en fördel till med denna norska delikatess, gourmeten Pierre är inte så våldsamt förtjust i brunost, David får ha den för sig själv.

Jag funderade på att ändra namnet på bloggen, men kom på att det måste jag nog behålla. Mellan A och G, alltså Ascona och Geilo. Nu har Rickard en annan fritidslägenhet på gång, den har två sovrum och jag vet att jag är välkommen att vara där, så G kan stå kvar. Men bilden på hytta får väl tas bort.

Idag har det varit +12, men nu har det börjat regna och det blir snabbt kallare. I morgon väntas det snö, men det blir väl knappast här nere vid sjön. Hoppas jag..

Sol här och snö där.

Idag skiner solen och det är just nu +8. Annat är det i Hälsingland. -8, mulet och snön som fallit de senaste dagarna yr omkring. Benny har haft fullt upp med snöröjningen, både  hos Elvy och hos Maj. Men Maj bor alldeles intill en väg som plogas, Elvy har en egen uppfart från landsvägen, men den har den snälle grannen Sivert, som har snöplog till sin fyrhjuling tagit hand om. Elvy säjer att om det skulle komma ytterligare ett snöoväder av den här kalibern, så kommer hon och Benny att logera hos Maj, tända brasa i öppna spisen, dricka glögg och berätta nästan sanna historier för varandra. Det låter mysigt.

Värre är det som jag läste nyss, när det plingade till i telefonen, i Västernorrland har tre äldre personer har hittats döda utomhus, nära sina hem. Jag erinrar mig något som hände i Norge, när det var snöoväder. Då hämtade kommunen upp de äldre personer som bodde avsides och inkvarterade dem i centralorten. Allt fungerade bra, förutom att man också fick ta hand om ett antal hundar och katter. Det hade man inte räknat med.  

Jag fortsätter med mitt uppdrag, har bestämt mig för att vara klar med det på lördag kväll, låta det vila på söndag och göra en sista koll på måndag innan jag skickar iväg det. Tisdag morgon reser jag till  Norge.