Dagen efter den urvattnade nationaldagen.

Vi ”firade” nationaldagen med att se på ett folkdanslag och lyssna till en välsjungande barbershopkvartett som framförde några av de klassiska sommarsångerna. Sen fikade vi, gott hembakat av idrottsföreningens damer. På kvällen såg vi på firandet från Skansen på tv. Hur positiv programledaren försökte vara och hur bra en del av de musikaliska inslagen var, så känns firandet lite påtvingat.

Maj och Benny lämnar Ascona tisdag morgon och kommer tillbaka hit på onsdag. De mailade i måndags och frågade om vi kände till om något studieförbund hade kurser i italienska. Vi får ta reda på det, men då blir det först till hösten förstås. Göran tycker det är ambitiöst, de klarade sig ju gott med engelska.

Annars är det sig likt här, även om det blivit betydligt svalare och kommer att förbli så ett par dagar till vilket vi faktiskt inte har något emot. Men sedan kommer sommarvärmen tillbaka. Det skall bli spännande att se hur den här sommaren blir.

Nu har jag två undervisningsdagar kvar plus skolavslutningen på tisdag. Jag hade gärna varit med på studiedagarna som lärarna har onsdag-fredag, men vi måste ge oss iväg till Geilo torsdag morgon, Rickard är där nu men reser till Oslo och kongressen nästa torsdag och vi vill ju gärna stanna på Geilo några dagar innan vi reser hem igen.

Det var allt för idag, nu blir det eftermiddagsfika.

Och så har det blivit måndag.

Det blev en riktigt fin dag i Hirsta igår. Någon ”fäbod” var det inte utan en välbevarad gammal skogsgård och Hirsta var det gamla namnet som inte längre är i bruk. Gården hade gått i arv i många generationer och föräldrarna till nuvarande ägare hade tagit upp en gammal tradition att ha gudstjänster där. Det hade skett i hemlighet även då konventikelplakatet fortfarande var i kraft, men hade senare utvecklats till att människorna i trakten, som hade långt till kyrkan samlades till gudstjänster på gården.

Den nuvarande ägaren, som inte bor på gården utan i Falun har sett till att det hållits några gudstjänster där under sommaren och även utvecklat det till en dag i det fria, med gudstjänst klockan elva och ett sångprogram på eftermiddagen. Vi var trettiotvå på gudstjänsten och cirka åttio under eftermiddagens ”minns du sången”. 

Gudstjänsten leddes av en präst från svenska kyrkan och inleddes naturligtvis med ”O store Gud”.

Sedan var det dags för medhavd lunch och god gemenskap och vid halvtretiden strömmade folk till.. Förutom våra tre dragspelare och Villy med fiolen, så kom det en familj från Rättvik, mamma, pappa och två tonårsdöttrar som stod för sången. Det var bara gamla sånger som framfördes och som vi andra fick vara med och sjunga i. Det var en härlig stämning och nästan myggfritt.

FIlle var förstås med och han vilade sig i skuggan för det mesta. Men Fille har en favoritsång – det är BG som har lärt honom den. När man sjunger O sällhet stor, så sjunger Fille med i de sista raderna i verserna, ”Halleluja, halleluja, halleluja vår Gud.” Han vet när det är dags för honom att komma in i sången – och att sluta. Det väckte förstås visst uppseende och efteråt så fick vi samlas en gång extra och sjunga O sällhet stor medan Fille blev filmad.

Filmade under dagen gjorde också Alice och nu skall hon redigera och skicka över resultatet till Toronto. Exotiskt så det förslår!

Idag har det varit en vanlig arbetsdag och nu märks det att terminen snart är slut. Man får verkligen skärpa sig för att hålla uppe intresset under lektionerna. En dag i förra veckan lyckades jag fånga intresset en stund genom att berätta om terminssystemet i de engelska skolorna och hur man har lov, Idag lärde jag ut en del meteorologiska termer och hur man talar om vädret. Jag tror att lite om Glastonburyfestivalen och legenderna kring området där kan fånga intresset och så har vi ju kanalerna. Varför de kom till, varför de förföll och hur de används idag. Jag funderar mycket på de här ”sista kvarten” inslagen – det är ju hela fyra lektionsdagar kvar.

Svalare idag, ännu lägre temperatur i morgon, men sedan återkommer sommarvärmen.

Tropisk värme i Hälsingland

Det råder uterumsfeber här. Elvy har fått sitt uterum på plats, Alice och Villy bygger isolerat uterum längs hela baksidan av huset. För att inte förlora så mycket ljus blir även taket på uterummet i glas, vilket väl gör att det trots tillbyggnadens storlek kommer att se rätt luftigt ut.  Plattan är klar och nu sätter hantverkarna upp förstärkningar på husväggen där glaspartierna skall fästas. Irene och BG bygger också uterum, men det blir som en vinkel ut från huset med glas på tre sidor. Det gäller att ta vara på dagsljuset även under den kalla årstiden och visst ger möjligheten att ha gröna växter året om en behaglig känsla.

I veckan   fick vi broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Mycket läsvärd, sådana borde alla länder ge till sina innevånare. Nu skall vi också göra en del av det som vi rekommenderas att göra, det finns sådant som är enkelt och elementärt  –  vi börjar där.

Men för övrigt så är det mest reklam från tv-firmor i brevlådan. Nu MÅSTE vi ha en storbilds-tv för att se matcherna i fotbolls-VM. Men tänk om Sverige åker ut efter gruppspelet...  I andra sammanhang så talas det om måttfull konsumtion, återanvändning och riskerna med allt avfall som vi sprider omkring oss. Men icke när det gäller elektronik! Villy köpte en ny tv för två år sedan. Nu fick han mail från butiken med budskapet byt ut din gamla omoderna tv mot en med knivskarp bild och nya möjligheter att få tv on demand. Villy har nu avslutat sin kundrelation med butiken.

Men det är viktigt att vi tar vara på alla tomma förpackningar, lämnar tidningarna i pappersinsamlingen, pantar flaskor och burkar och smakar och luktar på maten för att veta om den är ätbar trots att den passerat sitt bäst-föredatum. Men elektronik av alla de slag, den är ok att konsumera i obegränsad utsträckning och att byta ut bara för att tillverkarna har gjort lite förändringar av sina produkter.

Igår regnade det en stund och vi hörde en del åskknallar, men det var på avstånd. Bortåt Ockelbo och Gävle hade det visst blixtrat och dundrat rejält på eftermiddagen. Det är så torrt i markerna att ett blixtnedslag kan starta en skogsbrand även om det regnar under åskvädret.

Gårdagens tv-händelse var förstås finalen av Let´s dance. Det var en välförtjänt seger för Jon Henrik och det är synd att fredagskvällarnas trevliga underhållning är över för  den här säsongen. Vi hade synpunkter på Elvys dubbelgångares klädsel. ”Har hon sytt den själv” kommenterade Anne den gula klänningen. Och så hade båda domardamerna märkliga halsprydnader. Kombination av halsband för överdekorerad knähund ägd av excentrisk miljonärska och rysk storhertiginna klädd till fest..

I kväll blir det samling i uthuset. Det blir knytkalas och naturligtvis allsång, gamla läsarsånger och Taube. Villy brukar bli ombedd att sjunga Fritjof och Carmencita som solo, men sen sjunger ändå alla med. Alla kan texten. Huldas Karin är ett annat av hans slagnummer, men den texten får han framföra solo.

När jag växte upp hade vi ett hembiträde som kom från Jamaica. Hon hette Ebrevita Wilson. Pappa brukade sjunga sången på svenska men bytte förstås ut Carmencita mot Ebrevita, som är ett mycket ovanligt förnamn. Det tog flera år innan hon kom på hur texten verkligen var och då kvitterade hon med att säja att pappa hette ju inte Fritjof heller, han hette ju Ingemar. 

I morgon skall vi till en plats som heter Hirsta och som skall ligga någonstans i sydligaste Hälsingland. Där brukar man ha fäbodgudstjänst några gånger varje sommar och i år börjar de tidigt. Det är våra dragspelare plus Villy som blivit inbjudna. Gudstjänst klockan elva och på eftermiddagen blir det ”Minns du sången” med fler solister och så blir det förstås allsång. Vi har sökt på Google och kartor efter Hirsta, men hittar det inte. Men det är lugnt, både BG och Sven-Erik har varit där tidigare.

Medan jag skrivit har jag sneglat på Stockholm Marathon. Vilka prestationer – jag blir trött bara av att se på löparna... För ungefär tio år sedan deltog jag och några vänner i ett välgörenhetslopp som startade på Monte Verita och efter diverse kringelkrokar och upp och ner slutade vid Rotondan i Locarno. Vi skall ha varit drygt 300 som startade och jag fick ett diplom där det stod att jag hade kommit i mål som nummer 228. I lokalpressen stod det sedan att 40 deltagare hade brutit loppet. Men jag slutförde det i alla fall och det var mitt livs första och enda försök att delta i sådana övningar. Raska promenader, gärna med hund är mycket trevligare.

Släkthistoria och en hel del annat.

Det blev, helt oväntat en fullspäckad weekend. Fredag kväll kom vår släkting Mats på besök och han hade med sig två fotoalbum som han helt överraskande hade hittat i en kartong med diverse julprydnader (!) som tillhört hans föräldrar. Det var fotografier från hans farmors – och min morfars – uppväxt och ett album med bilder när deras föräldrar hade haft olika tillställningar hemma hos sig. Eftersom morfars mor fanns med på bilderna så är de från åren innan 1938, då hon avled. Tre uppslag längst bak i albumet är tomma och man får väl anta att sällskapslivet avtog efter hennes bortgång och sedan kom ju också kriget.

Mats är intresserad av släktens historia och Elvy kan bidra med vad hennes far berättade om sin uppväxt och ungdom och hur han bröt med familjen när han inte orkade med deras mobbning efter att han blivit medlem i pingstförsamlingen. Vi skall försöka att samla den information vi har om de fyra syskonen, Wilhelm, Magda, morfar Ernst och Renate, farmor till Mats.

Wilhelm vet vi en del om, han fick utbilda sig till ingenjör och började arbeta hos LM Ericsson, gifte sig med en dam som skall va varit ur överklassen och de skildes efter ett par år. Wilhelm reste då till USA och började jobba hos Graham Bell, samma bransch alltså. Han kom inte hem till sin mors begravning 1938, men däremot till sin fars, 1951. Kommunikationerna hade väl blivit bättre under de åren. Han körde  ihjäl sig ett par månader senare, var på väg från en krogkväll i sin cabriolet och körde av vägen. Han hade inga barn, men när man i samband med bouppteckningen ändå behövde få koll på om han hade några barn i USA, så förstod man att Wilhelm nog haft mer intresse av män än av kvinnor.

Magda var folkskollärare och lär ha varit en sträng sådan. Hon levde ogift och hade kyrkliga intressen. Det som vi har hört, är att hon vid de tillfällen som Renate, Mats farmor träffade henne så var hon otrevlig och dominant och var snabb att kritisera andra. Dessutom ansåg hon att eftersom Wilhelm, när han reste tillbaka till USA efter begravningen, hade gett henne fullmakt att företräda honom vid bouppteckningen så borde hans andel av arvet tillfalla henne. Det hade hon naturligtvis inget för och efter en ganska stormig förrättning av bouppteckningen hade hon inte någon kontakt med Renate och högst sannolikt inte heller med min morfar. Det är en trist historia men inte desto mindre värd att försöka reda ut lite mer om och dokumentera.

Lördag förmiddag ringde Cilla. Hon och Håkan hade åkt iväg med husbilen fredag eftermiddag och hade hamnat i Rättvik. Sen kom de på att det inte var så långt till oss och så blev de kvar här tills söndag eftermiddag. Elvy har inte träffat dem tidigare, så det var roligt att de kunde göra varandras bekantskap. Fille fick också göra en ny bekantskap, Peggy. Hon är i likhet med Fille en blandrashund som har cockerspaniel i sina gener. Fille uppträdde som den verklige gentlemannen och de hade riktigt roligt tillsammans.

Lördag kväll bjöd vi hit Anne, Marita och Johnny. Anne och Johny är pensionerade lärare så vi tänkte att de hade något gemensamt med Håkan – som förstås fortfarande är mitt uppe i karriären. Cilla och Marita delar intresse för odling, även om Cilla har en fin blomsterträdgård och Marita odlar grönsaker. Igår var vi i kyrkan innan det blev middag och hemresa för Cilla och Håkan.

Håkan var intresserad av mina erfarenheter från skolan och tyckte att jag hade haft tur som fått börja med en knapp halvtid i engelska, så jag smidigt kunde komma in i hur det svenska skolsystemet fungerar. Men jag inser ju också att det blir något helt annat att vikariera på gymnasiet och dessutom i andra ämnen.

Idag var det begravningsgudstjänst för Lill-Babs i Järvsö kyrka. Det var inte en statsbegravning men näst intill. Jag är ju inte uppväxt med henne så som de flesta svenskar i min ålder är, men förstår att hon var en stor artist. Vi hade Klas-Göran på en singelskiva och den lärde jag mig snabbt och mina kompisar i Manchester fattade inte ett dugg när jag sjöng den. Jag minns ett tillfälle när jag var hos mormor på sommarlovet och Lill-Babs hade sjungit vid en lokal festlighet och någon av de griniga tanterna i församlingen ondgjorde sig över att ”den ogudaktiga hoppan” hade fått framträda. Då bet mormor ifrån och talade om att hon hade glatt så många, inklusive henne. När jag nu sett minnesprogrammen så förstår jag bättre hennes storhet som artist och som medmänniska. Dessutom har hon satt Hälsingland och Järvsö på kartan, i en bransch där så mycket är koncentrerat till Stockholm

Vädret? Fortfarande högsommarvärme och inget regn i sikte. Men mot slutet av veckan kommer det att bli lite svalare, men fortfarande varmt för att vara i maj.

GDPR och High Council 2018

Elvy hade hört på nyheterna att även personer som omnämns t ex i en blogg omfattas av GDPR – General Data Protection Regulation. Vi kollade vad som gällde och kom fram till att så som jag omnämner människor i bloggen, utan efternamn eller bostadsort, så behöver jag inte bry mig. När det gäller de svenskar som jag skriver om så är de faktiskt rätt anonyma – även om det är människor av kött och blod som figurerar i de sammanhang som jag skriver om. Mina vänner i Schweiz är också anonyma, även om det i vissa fall går att koppla samman ett ortsnamn med en person. Och framför allt, de jag nämner känner till att jag skriver om dem och om vad de gör i bloggen och de har inget att invända mot det. Elvy och jag får väl bjuda på att vi blir lite mer exponerade. Så nu är den saken avklarad.

Världen blir allt mer digitaliserad, på gott och ont även om jag ibland känner att det är mest på ont. Man klagar över ensamhet men vad skapar digitaliseringen? Det uppstår allt färre tillfällen för människor att mötas. När jag var hos mormor så erbjöd jag mig ibland att uträtta postärenden för henne. Det fick jag göra, men jag förstod också att i hennes vardag – trots att hon hade många vänner - så var kontakten med damen i postluckan något positivt. Mannen på banken var också en viktig kontakt, han hette Nisse och tyckte inte att det var något konstigt att mormor skrev en uttagsblankett och tog ut tusen kronor kontant i stället för att ta ut pengar i bankomaten. Mormor var inte främmande för den nya tekniken, men först blev hon av med sitt bankomatkort då det blev ett strömavbrott just som hon stoppat i det. Hon fick ett nytt kort en vecka senare och det var något fel på kortet, så det svalde automaten så fort hon stoppat i det. Jag skulle också bli misstänksam om något sådant hände mig. Mormors tilltro till bankomater återupprättades så småningom men hon påstod att både pulsen och blodtrycket steg när hon skulle ta ut pengar där.

Hur man kan tycka att det är bra att handla kläder i internetbutiker, det övergår mitt förstånd. Nu är jag ju lite speciell i vissa avseenden, jag är lång och smal, ganska bredaxlad och ser man till proportionerna i övrigt, så har jag inte så mycket midja att skryta med. Inger, som är en klassisk storlek 40 med lagom kroppslängd, hon köper praktiskt taget alla sina kläder på nätet. Allt passar och samtidigt så bidrar Inger och hennes gelikar till att de lokala klädaffärerna blir allt färre. Till slut får vi väl köra ner till Gävle för att köpa kläder i butik.

Marlene berättade att det fanns en fysisk butik i Lyon (tror jag att det var) som hade ett plagg av varje slag och storlek. Man provade och beställde och sedan kunde man hämta sina kläder i butiken eller få dem hemskickade 10 dagar senare. Butiken hade sitt lager i Tjeckien...

Generalsvalet pågår för fullt, bör väl bli klart i morgon eller övermorgon. Det känns konstigt att de numera håller till på ett flott hotell på Heathrow istället för på Sunbury Court, en plats med anor. Men det är förstås så att betydligt flera deltar i valet, armén växer till nya länder och så får ”fruarna” vara med nu för tiden. Jag har varit en weekend på Sunbury Court en gång, det var när jag hade avslutat kårkadettprogrammet. Vi var några som förmodligen betraktades som påläggskalvar och skulle uppmärksammas lite extra.

Jag läste John Larssons bok ”1929 – a crisis that shaped the Salvation Army´s future” med stort intresse. Den berättar om de dramatiska händelserna på Sunbury Court när Bramwell Booth avsattes som general på grund av allt  mer vacklande hälsa och hans efterträdare skulle väljas. Medlemmarna av familjen Booth motsatte sig att han fick lämna sitt uppdrag och dessutom menade man att det var självklart att armén skulle ledas av en Booth även i fortsättningen. Så blev det inte, Edward Higgins blev vald till general. John Larsson skildrar allt med respekt men bitvis är boken mycket underhållande.

Nu skall jag ta med Fille på en promenad, det är +20. Lätta moln och lite mer vind än de senaste dagarna. Det fläktar skönt. I kväll blir det korvgrillning hemma hos Vanja och Kjell. Det ser Fille fram emot.

Björnfrossa

Min mormors farfar kom från Los, en plats i norra Hälsingland som i dagarna blivit aktuell därför att orädda björnar kommit in i bebyggelsen, Björnar skall man ha respekt för, de är inga gosedjur. Björnarna söker sig dit det finns mat, de har ett gott luktsinne och kan nosa sig till om det finns en soptunna inne i ett uthus. Man kan inte ha soptunnor stående hur som helst i björnrika områden. Länsstyrelsen gav lov till skyddsjakt, en björn är skjuten, men jag tror faktiskt inte att det hjälper. Det är flera björnar som lufsar omkring där.

I Kanada har man samma problem, det finns olika mer eller mindre effektiva lösningar. Men det mesta fungerade bara en tid, sedan lärde sig björnarna hur man ändå kom åt soporna.

Egentligen gillar jag björnar, de är uppfinningsrika och energiska - och hungriga. Och björnungar är väldigt söta.

Sommarvädret håller i sig och nu ser det ut som om det äntligen skulle bli stabilt väder i Ascona. Maj och Benny verkar ha funnit sig väl till rätta trots att det regnat varannan dag. Nu skall de ta tåget till Rom, Milano har de redan avverkat och kanske blir det också en tur till Lausanne och Genève. Det är kul att de tar för sig, nu när de skall stanna så länge i Ascona. De väntas hem igen den 12 juni, den 15 får de nycklarna till huset.

Och nu är det sängdags. Jag börjar tidigt imorgon men det är svårt att komma till ro när det är så fint väder och ganska ljust ute.  

Det fina vädret häller i sig.

Håkan mailade och frågade, med anledning av det jag skrev i fredags, om jag bestämt mig för att flytta till Sverige. Nej, det har jag inte men jag kommer högst sannolikt att tillbringa tiden fram till skolavslutningen 2019 här. Sen får vi se hur det blir. Huset i Ascona har jag kvar, reser väl dit ner på loven.

Det är inget lätt beslut, men skall jag göra något annat, så är det dags för en kursändring nu. Jag har kvar mitt uppehållstillstånd i Schweiz, så det är inte omöjligt att jag flyttar tillbaka dit. Vi får se.

Vi har bestämt att köra bort till Geilo och hämta bondeskåpet m m efter skolavslutningen. Det är 60 mil och inga motorvägar precis, men vi klarar det på en dag om vi turas om att köra. Gissningsvis tar det tio timmar. Pappa köpte skåpet på en auktion, betalade sjuhundra kronor för det och innan han lämnade in det för en försiktig renovering, så hade han kontakt med någon museimänniska, dels för att se till att renoveringen inte förstörde skåpet, men också för att få reda på ungefärlig ålder. Skåpet bedömdes vara från mitten av 1800-talet men virket inne i skåpet och på baksidan var utbytt betydligt senare, därför var det inte en antikvitet av speciellt intresse, trots de fina målningarna på utsidan. Nu har jag kollat upp hur det förhåller sig och så som det står i museets utlåtande, är det ok att föra ut det från Norge. Den svenska tullen har inget att säja i ärendet. Smuggling av antikviteter är inget som jag vill ägna mig åt...

Idag har Elvy köpt tre bänkar och en del växter att ha inne i uterummet. Det blev gurka, aubergine, mera tomater, en bägarranka och ett gäng pelargoner. Det ser riktigt fint ut och växer de till sig så blir det ännu finare.

Kanalfararna kom fram till Birmingham igår, de lämnar båten i en marina där och flyger hem i morgon. Det har varit en del gråa och kyliga dagar, men inte så mycket regn. De verkar vara nöjda med sin resa. Resan i sig är en attraktion och man färdas i ett mycket speciellt landskap, så jag vet av egen erfarenhet att bara det inte regnar så har man oavsett vädret, god underhållning.

Nu blir det eftermiddagsfika och sedan promenad med Fille. Han verkar ha funnit sig väl tillrätta hos oss och vi trivs med honom. Han är en klok hund, vet precis vad vi skall göra och anpassar sig efter det. Dessutom har han en liten dam som kommer och hälsar på ibland, en svensk-dansk gårdshund. Jag är väldigt nyfiken på hur han kommer att bete sig när Maj och Benny kommer hem igen. När jag kommer från skolan så hälsar han på mig som om jag är någon som han längtat efter i hela sitt liv. Hur blir det då när hans högt älskade matte kommer hem igen efter en dryg månads bortovaro?

Och så till slut var det VM i ishockey

Ett sådant underbart pingstväder – och så synd att man tog bort annandag pingst som helgdag till förmån för nationaldagen den 6 juni. Jag har förstått av mina kolleger att de överlag tycker att det var ett korkat beslut. Några känner sig, på grund av föreningsengagemang e d, tvungna att delta i någon aktivitet på nationaldagen, men de flesta ser det bara som en ledig dag. Någon vägrar t o m att flagga just den dagen.

Flaggning är inget problem här hos oss. Vi har ingen flaggstång. Mormor och morfar hade flaggstång och var noga med att flagga på allmänna flaggdagar och egna bemärkelsedagar och att följa reglerna om vid vilka tidpunkter på dagen som flaggan skulle hissas och halas. Men det var då det.

Idag är det en stor bemärkelsedag, kristenhetens födelsedag. I morgon är det en lika stor bemärkelsedag, dagen för Petrus andefyllda tal och alla hedningar som blev frälsta. Men i en sekulariserad värld är det inte någon betydelsefull händelse. Den kunde man offra till förmån för att införa nationaldagen – trots att både LO och TCO ville behålla annandag pingst som helgdag.

 
I Italien är inte annandag pingst helgdag, men det är den i Schweiz, med undantag för kantonen Valais. Varför? Det vet jag inte. För övrigt är det en riktig röra med helgdagarna i Schweiz, det finns vissa helgdagar som är för hela nationen, men annars har kantonerna fått bestämma själva.

Igår hade vi en liten invigningsmiddag i uterummet, Alice, Villy, BG, Irene samt Elvy och jag. Fille var förstås med också. Det här uterummet kommer att bli en lyckad investering och bäst av allt, det dominerar inte bilden trots sin storlek, mycket tack vare den gröna stommen och kanske också att möblerna är naturfärgade. Kommer det in lite växter så blir det nog ännu bättre.

Idag var det först stillsam gudstjänst i kyrkan och... jag vet att jag är besvärlig men när man talar om pingstundret, så gör man det som om det var en unik händelse att Anden föll. Det tillhör kyrkohistorien och kan inte ske idag. Varför?

Då var det betydligt mer fart och liv på vårt stugmöte i Inger och Görans trädgård. Temat var gamla sånger och vi höll på i två timmar och sedan blev det kaffe och på allmän begäran fortsatte vi med ett halvdussin önskesånger. Sen var jag rätt slut i halsen och nu har jag fått smörja in Elvys axlar med Voltaren. Även om hon sitter och spelar för det mesta, så sliter det på armar och axlar. BG och Sven-Erik har väl byggt upp bättre muskler genom att de haft mer av kroppsarbete. Villy spelar ju fiol och det lär inte vara så bra för nacken, men han klagar inte.

Jag är så imponerad av Elvy. Morfar hade ett knappdragspel och Elvy lärde sig spela på det. Sedan hon började läsa i Uppsala hade hon inte tagit i ett dragspel tills för tre år sedan. Nu spelar hon riktigt bra, även om hon inte vågar sig på det där riktiga finliret som BG och de andra – som spelat hela livet – gärna smyckar ut melodierna med. Elvy har gett mig sitt första dragspel, som hon köpte begagnat. Efter ett år så hade hon ”växt ur” det och skaffade ett i full size och jag fick det lilla röda Hagström Skandia. Det står hemma hos mig nu och det händer att jag och Nigel spelar lite tillsammans, han har blivit jätteduktig på ett par år. Men han har stort tålamod med mig och vi spelar bara enkla melodier. Jen har inte riktigt samma tålamod med Nigels övande. Hon tycker att de skall inreda ett ljudisolerat rum i källarvåningen där han kan sitta och öva.

Ja, så var det giganternas kamp i ishockeyrinken. Vem hade kunnat tro att Sverige och Schweiz skulle mötas i VM-final? Egentligen brydde jag mig inte om vem som blev världsmästare, så intresserad är jag inte. Men nu blev det  Sverige och det var väl välförtjänt?

Fredagsmys i uterummet,

Igår kväll var det ett tv-program från Norge, det handlade om en kvinna som körde med draghundar på vintern och som drev en fjällstuga uppe på Hardangervidda sommartid.

När jag fick se bilderna därifrån så längtade jag upp till Geilo och den fria naturen som finns däromkring. De fiskade öring och rökte den, red omkring med Hardangerjökulen i bakgrunden, jag såg andra vyer som jag kände väl igen. Det var så många minnen som plötsligt gjorde sig påminda. Jag är en sådan person som ofta längtar någon annanstans. Nu längtade jag till Geilo, när jag är hemma i Ascona längtar jag hit till Hälsingland, nu när mina vänner är på kanalfärd i England så längtar jag dit och förresten, när det är busväder här så längtar jag till soliga Ascona - som inte är så soligt just nu. Ibland känner jag att det vore underbart att få trängas med massor av människor på Oxford Street, att få ta en tur in i de välfyllda butikerna – men den känslan brukar inte hålla i sig så länge. Jag är ingen storstadsmänniska.

Jenny ringde igår kväll, hon hade fått vara med om en otäck upplevelse på eftermiddagen. Hon var på väg från Örebro till sin syster i Uddevalla och kom precis när en husbil och en personbil kolliderade, husbilen välte och personbilen började brinna. Andra bilister hade redan sprungit fram till fordonen så hon satt kvar i bilen och fick sitta där länge innan trafiken leddes om. ”Gissa om jag körde försiktigt de sista milen till Uddevalla!” Sedan hade    hon fått höra att tre personer hade dödats i olyckan och två var svårt skadade.

Jag kör drygt 40 km varje dag och får se en hel del idiotiskt beteende i trafiken. Livsfarliga omkörningar, vänstersvängar utan att använda blinkers och vem förutom jag och några betydligt äldre personer håller hastighetsgränsen? En kvinna i en äldre kombimodell av Volvo hade bilen full av ungar, både i baksätet och bagageutrymmet och hon susade förbi i god fart. Barnen i bagageutrymmet vinkade så käckt åt mig. Hon skulle säkert inte så långt... eller?

I Ticino är trafikkulturen inte den bästa, man kör fort, chansar och tutar gärna. Trafiken är tät och de som kommer från andra delar av Schweiz suckar och säjer att trafiken är värre än i Rom, vilket är en grov överdrift. Men när alla har samma beteende, så är man på helspänn och är beredd att agera blixtsnabbt och det är faktiskt färre småkrockar än vad man skulle kunna tro. Det som händer här, att det är mycket, mycket glesare trafik men att de som bär sig idiotiskt och farligt åt, de är så hänsynslösa. De tror att man kan bete sig hur som helst och bryter en trafikrytm som egentligen skulle vara rätt olycksfri, om man nu undantar viltolyckor. I Ticino har vi inga älgar.

Idag får vi gå på de nylagda golvplattorna i uterummet. Elvy har köpt möbler dit, ett bord i teak med metallstativ och 6 matchande stolar. Det är rätt nätt i utförandet så det tar mindre plats än man kan tro. Sedan finns det en tvåsitssoffa, två fåtöljer och ett litet runt bord i rotting, lite modernare design än man är van vid och väldigt sköna att sitta i. Det som saknas nu är ett par bänkar att ställa växter på. Jag skrev någon gång att uterummet var på 20m2, men det är fel, det är 24,8 m2, så det är gott om plats därinne.

I morgon blir det invigningsfest i det lite mindre formatet, vi blir sex till bordet. Men vi har redan tagit uterummet i bruk, jag fick eftermiddagsfika när jag kom från skolan och när jag varit ute på en promenad med Fille äter vi kvällsmat därinne. En sak fattas, det är myggardinen för det stora öppningspartiet, den kommer vecka 23. Vi får hoppas att myggen håller sig lugna till dess. Däremot har de öppningsbara takpartierna myggnäten monterade. Det påstås att vi får en riktigt bedrövlig myggsommar i år då det är så blött i markerna fortfarande men varmt om dagarna. Det påstås också att det kommer att bli en rekordvarm sommar. Nästa vecka kommer det säkert någon ny prognos – seriösa meteorologer säjer att man kan förutse vädret någorlunda säkert 10 dagar och komma med en kvalificerad gissning för max 20 dagar.

Nu är det fjorton undervisningsdagar kvar innan skolavslutningen. Sedan har jag också tio veckors sommarlov, eller hur? Jag försöker redan nu få lite struktur på ledigheten, måste till Geilo och hämta bondeskåpet och en del andra tillhörigheter, måste hem till Ascona och se till huset och hämta min bil, måste åka och hälsa på Lotta och Dwight och måste se till att jag får lediga dagar så att jag hinner läsa några av de böcker som jag samlat på mig.

 Jag har bestämt mig för att sätta punkt för mitt arbete på förlaget, jag har sysslat med detta extrema ensamarbete i snart tjugo år och jag har verkligen insett att det här med att ha kolleger, det är något positivt.

Sedan vet jag ju att det är högst osannolikt att det dyker upp något vikariat under de första månaderna av höstterminen, men jag vill ändå vara beredd att hoppa in med kort varsel om mina tjänster behövs och jag går gärna med som ”praktikant” för att komma in i det tänk som präglar den svenska skolan. Det är stor skillnad mellan mina minnen från skolan i Manchester och hur det fungerar här idag. På gott och ont.

Svalt = skönt.

Betydligt svalare +14 och riktigt behagligt ute. Det tycker både Fille och jag. Vi har varit ute på en timslång promenad. Vi såg något märkligt i en slänt, blommande smultron. Minst tre veckor tidigare än normalt.

Idag är det 17 mai och Elvy har hört att då äter man bløtkake i Norge så hon hade bakat en tårta och fyllt den med en blandning av vaniljkräm, vispgrädde och skogsbär (frysta förstås) och dekorerat den med blåbär och hallon – alltså i de norska färgerna. Alice och Villy var inviterade, Alice har ju norska förfäder på fädernet. Fille fick en bit och så fick han slicka tårtfatet, är det fest så är det!

I onsdags lyckades den yngste norrmannen någonsin, 23 år att ta sig upp till toppen av Mount Everest. Det är kanske värt att fira men det är väl ännu större anledning att fira att han kom ner helskinnad.

Igår skrev jag om tågstrulet och idag är det nya incidenter. Så där riktigt eländigt som nu, har det inte varit under de perioder som jag pendlat Uppsala-Stockholm tur och retur. Men det kan inte hjälpas, jag var lite orolig varenda dag. Skulle jag komma till förlaget i tid... skulle jag komma hem på kvällen i anständig tid...

Nej tack och lov att jag har en bil att köra till skolan i så att ansvaret vilar på mig. Förresten så tror jag inte att det hade varit möjligt att ta bussen, då hade nog hela dagen gått åt även om jag bara hade ett par lektioner. Jag gillar min lilla Toyota Yaris, men det tog ett tag innan jag hade vant mig vid att köra en så liten bil.