Nu har vi varit på utflykt!

Vi har tillbringat helgen i en primitiv stuga ovanför Lavizzara som ligger uppe i bergen, en bit norr om Locarno. Stugan ägs av en katolsk ungdomsförening men används sällan. I trakten däromkring finns det ett ovanligt stort utbud av bättre eller sämre underhållna små ”kapell” tillägnade katolska helgon. Den stora attraktionen är annars Chiesa di San Giovanni Battista uppe i  Mogno, en av de moderna, verkligt häftiga kyrkor som ritats av arkitekten Mario Botta.

Vi har varit där förr och i tider av turistinvasion undviker man sådana attraktioner.  Vi gjorde i stället en lång vandring på lördag upp till Gheiba där det finns ett stort stenbrott och om man anstränger sig lite till, en makalös utsikt söderut. Söndag var vi halvvägs uppe på Pizzo di Brünesc (2429 m ö h) när det kom mörka moln i väster så vi avstod med glädje från att försöka ta oss längre upp. Men det kom aldrig något regn.

Vilka var vi då? Det var David, Marlene, Leo, Julia, Stephan, Yves, Diana, Luca och jag. Gruppen är decimerad, det är ju semestertider.

Att det är semestertider, det syns också på trafiken. Tät trafik, långa köer och inte en parkeringsplats så långt ögat når. Däremot ser man många bilar som är placerade på oerhört kreativa sätt. En bil hade parkerat inne i en av de kommunala rabatterna i Locarno och nere på vår piazza hade en turistbuss placerat sig så att laglydiga parkerare inte kunde ta sig ut. Det tog två timmar innan sällskapet och föraren behagade återkomma till brottsplatsen. Minsta lilla incident ute på vägarna skapar enorma köer. I lördags var det periodvis helt stopp på motorvägen söderut, ner mot Lugano.

Jag minns att för ett par år sedan skrev lokalpressen om parkeringskaoset i Järvsö. Dom borde göra ett studiebesök här!

Jag ser fram emot att få ta mig norrut nästa vecka, trots att situationen i Hälsingland kanske inte är den bästa. P-platser finns det i alla fall gott om.

Hur skall det här sluta?

Jag följer händelseutvecklingen i Sverige via webben och det känns riktigt otäckt. Det är det nordvästra hörnet av Hälsingland som är värst drabbat, långt från ”mina trakter” men så torrt som det är i markerna kan naturligtvis bränder blossa upp överallt.

Min mormors farfar kom från Färila, men hans familj härstammade från Los. På de platserna har jag varit, men aldrig i Kårböle, byn som är hotad av elden.

Det var i samband med en torkperiod som jag hörde en anekdot berättas:

Det hade inte regnat på länge i Dalarna och nu fruktade man att både skörd och foder till djuren skulle torka in.  Då annonserades det att man skulle samlas i kapellet i Äppelbo och be om regn. Man slöt upp mangrant och även gamla Anna kom. Hon hade med sig ett paraply och man log i smyg åt hennes tilltag att släpa med sig paraplyet. Man samlades, sjöng och bad och under tiden kom regnet. ”Skulle vi inte be om regn” sade Anna, fällde upp paraplyet och gick hem med torra kläder.

Jag har just talat med Elvy. Brandlukten sprider sig söderut och nu ser man också hur röken påverkar sikten. Dessutom syns det tydligt att röken för med sig aska, de vitmålade trädgårdsmöblerna är grå och Elvy är belåten med att hon körde in bilen i garaget när hon kom hem igår.

Nu håller bränderna som härjar i Ljusdals kommun tillsammans att bli större än katastrofbranden i Västmanland 2014. De sprider sig hela tiden. Brandflyget har svårt att agera i vissa områden, röken är alltför tät.

Det är riktigt otäckt faktiskt.

Tio år = ett decennium,

Jag blev faktiskt lite överraskad när jag skrev här för några dagar sedan att jag bloggat i snart tio år. Visst har jag vetat om det, men ändå. Tio år går fort.

Hösten 2008 var jag på förlaget en vecka och sedan var jag hemma hos Cilla och Håkan några dagar och det var då som han övertygade mig om att jag borde börja blogga. Håkan öppnade ett konto åt mig och så, efter att ha funderat lite, så började jag skriva. Det blev väldigt krystat, jag visste inte vad jag skulle skriva om och efter några dagar tog jag bort inläggen. Sen kom jag på att Håkan hade menat att det var bra att veta vad jag hade för mig, mina andra vänner i Sverige ville nog också veta. Så jag tänkte, okej jag skriver om det som faller mig in, berättar om vad jag har för mig och annat som jag funderar på. Och så blev det.

Bloggens innehåll har väl förändrats en hel del och det har jag också. Trots att jag hade många goda vänner i Ascona och Locarno så flöt jag nog omkring rätt planlöst där. Jag kom till Ascona i slutet av januari 2002 och visste inte riktigt vad jag höll på med, trots att jag hade ett fritt och intressant jobb.

David, Pierre och jag hade vår bakgrund inom The Salvation Army gemensamt och vi hade en hel del att tala om och skvallra också för den delen. D&P sörjde över att det inte fanns någon plats inom armén för dem längre. Att vara gay och aktiv salvationist var helt uteslutet när de bestämde sig för att lämna UK. Jag hörde uttrycket  ”you can take a man out of The Salvation Army but you can´t take The Salvation Army out of a man” många gånger. Jag förstod vad det innebar men att ha lämnat armén var inte lika smärtsamt för mig som för dem.

Men sedan ändrades mycket och vår lilla husförsamling kom till. Vi var fyra från början, D&P, Marlene och jag. Nu är vi nitton stycken och det är nog den mest ekumeniska samling som man kan tänka sig, med fem katoliker, sex med rötterna i armén och de övriga från alla möjliga evangeliskt inriktade kyrkor.

Mitt liv har förändrats på ett annat sätt också. Efter trettiofem år fick jag kontakt med min mamma igen. Tv-kanaler sänder program där man letar reda på föräldrar och familjemedlemmar som man förlorat kontakten med, men för vår del löste det sig ändå. Dagen innan mormor somnade in sade hon till mig att Gud hade gett henne visshet om att Elvy och jag skulle mötas igen.

Det dröjde tolv år men sedan var tiden inne och den gemenskap som vi har, den är ovärderlig. Jag blev van att klara mig själv när först pappa och sedan mormor gick bort, men plötsligt blev det så annorlunda när vi lärde känna varandra.

Nu står jag inför ett nytt kapitel i mitt liv, vet inte hur det blir; lärarvikariat eller jobb på nättidningen eller kanske en kombination av båda. Jag har haft ett par intressanta samtal med min eventuella uppdragsgivare. Den som lever får se.

Oväntat besök.

Torsdag kväll ringde Anki, som är gift med min syssling Peter och frågade om hon och tre väninnor kunde komma på besök. De är ute på en biltur där de har bestämt två saker, att inte köra på motorvägar och inte besöka stora städer. Just då var de i den franska delen av Jura och räknade med att komma hit fredag eftermiddag. Det blev snabbstädning i huset, bäddning av gästsängarna och en tur till Coop under fredagen. Alla fyra har känt varandra sedan tonåren, de tillhörde samma frikyrkoförsamling i Örebro och har hållit kontakten sedan dess.

En av dem bor i Bryssel och de flög dit och började bilturen där. Den hade gått genom Normandie och Bretagne, ett stycke ner längs atlantkusten och sedan österut. De har lyckats att undvika motorvägarna vilket faktiskt är en prestation och när de räknade upp namn på platserna de hade besökt, så hade jag förstås inte en aning om var de låg. Ett originellt och trevligt sätt att resa och upptäcka sådant som finns långt från de stora vägarna.

Vi körde omkring på lördag och besökte alla turistiska ”måste” och på kvällen såg vi bronsmatchen här. Söndag var de med i kyrkan, det var vår kör som skulle medverka. Finalen såg vi på storbild uppe i Orselina, men innan dess så tog vi en promenad upp på berget och beundrade utsikten medan David m fl ordnade med en grillmåltid.

Nu har de rest vidare, skall ta en tur upp mot Schwarzwald och Alsace innan de återvänder till Bryssel. Nu kan det bli knivigt att helt undvika motorvägar men de är beredda till omvägar för att inte bryta mot sina föresatser. Det skall bli intressant att höra hur de lyckats.

 Här regnar det lite av och till idag men det är fortfarande riktigt varmt. Regnet skulle kanske göra mer nytta i Sverige, jag har läst om alla skogsbränder som härjar. En av dem är i nordligaste Hälsingland, och det bör väl vara tillåtet att tycka att det är bra att den inte breder ut sig i närheten av Elvy utan långt därifrån. Visserligen har hon skog bakom husen, men det är sedan ungefär 50 meter till ett vattendrag som inte ens under en torksommar som denna är utan vatten.

Det var något snille som hade lagt ner en engångsgrill i soptunnan vid en hembygdsgård. Soptunnan fattade eld men lyckligtvis så upptäcktes detta. Det mest idiotiska var ändå att man hade soptunnan stående vid det gamla timrade husets vägg. ”Tänkte inte på det” sade den man som sköter om anläggningen. Allt enligt Elvy som sedan kom på att hon har soptunnan stående i ett ”skåp” med tre träväggar och den står nere vid vägen. Det är ju helt tänkbart att någon skulle kunna slänga en engångsgrill eller något annat eldfängt i soptunnan av plast när man passerar förbi. Nåja, huset brinner inte upp i alla fall..

Fortsättning på det jag skrev om sist.

Jag blev påmind av Cilla om att jag har berättat om kattungen och min smarta lösning på vädret tidigare här. Det har jag säkert gjort, jag har ju bloggat i snart tio år och jag är övertygad om att detta och annat som hände när jag var hos mormor på loven är sådant som präglat mitt liv.

Mormor var en levande kristen, en bönemänniska men samtidigt en modern människa. Hon kunde skaka på huvudet åt sådant som fanns i ”syndkatalogen”. Den bestod av lite lämpligt småplock ur Bibeln och de oskrivna regler som församlingsmedlemmarna hade att hålla sig till.

Mormor var den första av damerna i församlingen som klippte av knuten och permanentade sig. Morfar var äldstebroder och fick förstås höra av de andra äldstebröderna och pastorn att han borde hålla sin hustru i Herrans tukt och förmaning. Sonen Alf-Bertil höll sig i utkanten av församlingens aktiviteter och blev aldrig medlem. När han hade att välja mellan att konfirmeras i kyrkan eller gå i församlingens kristendomsskola valde han det senare, men ställde inte upp på att döpas och bli medlem. Han var idrottsintresserad, spelade fotboll och bandy och orienterade. Elvy var heller inte övertygad om att hon skulle döpas efter avslutad kristendomsskola, men föll för kamrattrycket. Mormor hade talat med henne och sagt att dopet var en så viktig handling att om hon kände sig det minsta tveksam, skulle hon avstå. Möjligheten fanns alltid senare.

Det är kanske inte så underligt att mormor satte prägel på mitt liv. Hon kunde leva nära Gud men det var inte församlingens regler som styrde hennes liv. Nu har jag förstått att hon faktiskt blev respekterad för att hon valde själv och stod upp för sina val. Jag tror att jag ganska tidigt, jag var väl i tonåren, hade av henne tagit till mig det som var väsentligt om man ville vara en kristen. Det gjorde att jag vid några tillfällen kom i konflikt med ungdomsledarna på kåren hemma i Manchester. Där var man konservativ på ett annat sätt än i pingstförsamlingen. Sådana syndiga saker som bio, dans och läppstift var helt ok i Manchester medan idrott och andra söndagsnöjen och till och med tv en söndagskväll var klandervärt. Dessutom hade man en rätt konstig uppförandekod som vi tonåringar skulle anpassa oss till. Men vi var nog den första generationen som ignorerade den.

Samtidigt fick jag med mig det bästa från två världar, det är jag väl medveten om.

När klockan var tio i förmiddags så slog termometern om från +30 direkt ill 32 och nu är det 35 grader utomhus. Jag bör väl tillägga att jag bor på sydsluttningen ner mot Lago Maggiore och här blir det varmare än den rapporterade temperaturen som jag tror mäts uppe på Monte Verita. Men det är ruskigt varmt ute och bättre att stanna inne.

Nu behöver vi regn!!!

Nu på förmiddagen ringde Rickard. Tillsammans med Hans Rasmussen har han varit ute på en veckolång vandring över Hardangervidda. De startade vid Solheimstulen och blev upphämtade i Eidfjord av Solveig. Det är en prestation, ingen av dem är tonåring längre. Det var visst åskväder en natt. men vädret har sällan varit så gynnsamt för vandring som de sista veckorna. Och det fina vädret fortsätter.

Det gör det här också och även i Hälsingland så det spelar inte så stor roll var man befinner sig. En ovanlig situation, eller hur? Men det är trist att höra att fodret till djuren är på väg att ta slut och som sista nödåtgärd måste man slakta.

Jag har ett så mysigt minne från när jag var hos mormor på sommarlovet. Jag bör ha varit sex år då. Mormor skulle, sin vana trogen avsätta en stund för bibelläsning och bön på förmiddagen och då hade hon köpt kritor, målarböcker och annat pyssel som jag skulle ägna mig åt under tiden. Men efter ett par dagar vid köksbordet reagerade jag. Jag var ju där för att vara tillsammans med mormor, så då skulle jag väl vara med även när hon hade sin andaktsstund. Mormor hade svårt att säja nej och fick förstås anpassa andakten till att jag skulle vara med. Om mormor bad, så skulle jag också be. Jag hade ett akut böneämne, en kattunge i granngården hade fått ögoninflammation och det var tal om att avliva den. Jag bad för kattungen, inte ville väl Gud att en sån gullig kattunge skulle dö. Ett par dagar senare var kattungen mycket bättre och jag var övertygad om bönens kraft. (Dessutom fanns det en ögonsalva som hette Noviform men det visste jag inte då.) Mormor fick förklara för mig att Gud hör bön men det är inte alls säkert att det blir som vi önskar. Gud vet alltid bäst.

Och så var det vädret. Jag bad Gud om fint väder och att det inte skulle regna. Mormor förklarade att det behövs regn för ett det som växer på åkrarna skall ge skörd och för att djuren i beteshagarna skall ha något att äta. Då fick jag en lysande idé. Jag bad Gud om regn på natten och fint väder på dagen. Nej jag blev nog inte alltid bönhörd. Men det var alltid lika roligt att vara hos mormor i alla fall.

Jag letade i bokhyllan u söndags och där fanns det inget som lockade så jag tog fram en kartong med böcker som jag tänkt att slänga eller skänka bort, Där hittade jag Chaucers The Canterbury Tales som jag köpte för länge sedan när jag var i Canterbury och besökte vad jag vill minnas hette The Canterbury Experience, en pilgrimsvandring från London tillsammans med de olika figurerna som under färden underhåller varandra med  sina intressanta och inte alltid helt rumsrena berättelser. Jag har läst  halva boken och ser fram emot mera intressant läsning och kommer kanske ett rodna lite när The Wife of Bath berättar sin historia...

I kväll blir det fotboll. Vem hamnar i finalen tillsammans med Frankrike???

Det blir inte alltid som man föreställer sig...

Efter att ha fått inloggning och kunnat ta del av innehållet i nättidningen så är jag faktiskt tveksam till erbjudandet. De politiska idéer som framförs ligger klart till höger. ”Skolupplagan” är inte så uppenbart konservativ/nyliberal men det är ingen tvekan om att eleverna skall informeras i en viss riktning.  Nättidningen är seriös, inte tu tal om det, men har en ekonomisk/politisk inriktning som jag kanske inte kan ställa upp på. Nu har jag kontaktat dem och talat om var jag står politiskt och sen får jag se vad de tycker.

Valet i Sverige närmar sig och det kommer att bli riktigt intressant att kunna följa det på nära håll. För att nu inte tala om det som sannolikt kommer att ske efter valet – vem skall regera och viktigast av allt, tillsammans med vem? Lyckas man manövrera ut Sverigedemokraterna? Kan man lita på Kristersson? Jag kan det inte.

Det skulle verkligen ha varit intressant att ha fått vara med i Almedalen. Både för att lyssna till partiledarna och tyvärr – att se nassarna i aktion. Det är märkligt att Sverige har ett så exceptionellt grundlagsskydd för åsikts- och mötesfrihet att man inte kan förbjuda dem. Tanken bakom grundlagen var säkert god när den instiftades, men nu har verkligheten kommit i kapp.

Idag var prästen i Lugano för gudstjänsten och kyrkans egen kör medverkade. Vi kom dit för att visa att det också är ”vår” kyrka även om vi inte formellt tillhör församlingen. Styrelsen har skrämt upp honom lite, de hade hotat med att ”starta eget”.  Nja, sånt tycker jag är att överreagera, men jag vet att de inte är nöjda med den nuvarande ordningen.

Visst var det sorgligt att Sverige åkte ur VM, men samtidigt skall de vara stolta över att de kom så här långt, när självklara favoriter redan åkt ur. Men det var väl typiskt för de engelska fansen att de i något som bör ha varit en organiserad aktion började bråka på flera av Ikeavaruhusen i England. Men det förvånar mig alltså inte, det finns en grupp inom den engelska fotbollen som bär sig illa åt, även efter ligamatcher. En sportjournalist kallade fansen för gorillor och bad sedan alla vanliga gorillor om ursäkt, de hade nog större hjärnor än fansen.

Nu på eftermiddagen var Marlene, Luca och jag hos Regula och åt middag. Luca stod för maten, han är en utmärkt kock. Senapspanerade kycklingklubbor och en rejäl skål matig sallad.

Nu skall jag kolla i bokhyllan och ta fram någon bok som jag inte läst på länge. Jag vet inte vilken det blir, men ibland när jag gör så blir jag överraskad och tänker ”varför har jag inte läst om den?” Eller också undrar jag varför sånt skräp får stå och ta plats i bokhyllan.

Åsnan mellan hötapparna – nytt jättebra erbjudande!

Nu på morgonen fick jag ett oväntat och överraskande telefonsamtal.

För ett par år sedan så kontaktade Håkan mig, det var en man på universitetet som hade varit med och startat en nättidning med artiklar inom ekonomi och politik. Jag skrev två artiklar, mest för att det var intressant att få dem publicerade i en nättidning. Sen fick jag ett par förfrågningar till, men de kom just när jag hade mycket att göra och så rann det ut i sanden.

Nu har nättidningen köpts upp av ett brittiskt bolag och det kommer att finnas en internationell upplaga som riktar sig till elever på gymnasiet och motsvarande. Idag fick jag alltså ett erbjudande att jobba för dem. Jag blev förstås överraskad och lite tveksam, men en stor fördel med erbjudandet är att jag kan fortsätta att disponera min tid fritt, bo kvar i Ascona men vara mycket i Sverige. Dessutom så kommer jag att vara i England ibland.

Jag trivdes bra med att jobba i skolan och att fortsätta där med en deltid skulle inte kännas alltför betungande för mig som inte är van att ha fasta tider. Jag trivdes också jättebra med kollegerna och har svårt att helt lämna den möjligheten att få nya bekanta i min ålder.

 Nu har jag alltså fått ett erbjudande som är svårt att säja nej till, men jag måste skaffa mig mer information om företaget och finansiärerna. Det sistnämnda är faktiskt viktigt, jag vill inte ”gå ärenden” åt vem som helst. Jobbet ger mer i plånboken, men det är inte det viktigaste. Friheten och att jag kommer att kunna vara i Sverige ibland men ändå bo kvar här, det överväger. Jag har bett att få två veckors betänketid.

Jo, jag har just sett åttondelsfinalen och gladdes förstås åt Sveriges seger. ”Och vi har bara en bitter smak i munnen” skriver vår lokaltidning, Corriere del Ticino och flera av de andra tidningarna som finns på nätet har inte mycket til övers för det svenska spelet. ”Surt sa räven...”

Pierre har rest till England för att fira sin mammas 90-årsdag och David är på besök hos vänner i Finland. Det var lite dålig tajming, hade de varit hemma hade jag kunnat se kvartsfinalen och efterföljande matcher på deras storbildsskärm. Jag tror att min tv är på 35 tum, en dvärg i detta sammanhang.

Men någon av dem är väl hemma till finalen i alla fall, den är ju inte förrän nästa söndag. Till dess skall jag ha kommit fram till ett beslut om det blir skolan eller nättidningen som jag skall jobba med. Elvy håller på skolan..

Varför blir det såhär?

När vi kom till kyrkan i Lugano igår fick vi veta att prästen per telefon lördag eftermiddag hade meddelat att han inte kunde komma och han menade att det var helt ok att ställa in gudstjänsten. Det tyckte inte Dianas pappa. Så han bestämde sig för att så långt det var möjligt för en lekman, hålla en gudstjänst. Vissa element i liturgin får endast utföras av en präst, men vi tyckte nog alla att det var en fullödig gudstjänst i alla fall.

Det gnisslar i kontakterna med både prästen och biskopen, Det handlar om ekonomin och troligen också om rädsla för att församlingen blivit alltför ”modern” och att man klarar mycket utan att stå och skrapa med foten och be moderförsamlingen eller stiftet om hjälp. Men å andra sidan har man ju ökat antalet gudstjänstbesökare högst väsentligt och det har blivit en vitamininjektion för församlingen. Vi har förklarat att vi absolut inte vill bidra till oenighet och splittring, då drar vi oss tillbaka.

Det är trist, men som dom sjunger i Norge, "det som såg omöjligt ut, har Gud en lösning på".

 -----------------------------

Nu fick jag texten till den här sången från Rickard. Få se hur det går att kopiera in den här.

En seiersang nå fyller min sjel, en seiersang nå fyller min sjel for det som ser umulig ut  har Gud en løsning på, Når jeg ser på meg selv, da får jeg ingen ro, men når jeg ser på Jesus,  begynner jeg å tro. En seiersang nå fyller min sjel, en seiersang nå fyller min sjel, for det som ser umulig ut, har Gud en løsning på. 

Nu 1830, är det +33 på nordsidan av huset.

Det är skönt att vara hemma igen men det tar lite tid och ibland lite tankemöda innan jag är inne i invanda rutiner igen. Torsdag kväll var jag hemma hos Regula, hon sitter med en gipsad arm sedan två veckor, ett resultat av att hon skulle ägna sig åt lite trädgårdsskötsel i den brantaste delen av tomten. Annemarie är i Solothurn så resten av vännerna har fått hjälpa till med både det ena och det andra och på fredag blev det min tur att ta hand om henne. Det gör jag så gärna, jag handlade, städade (lite) och på kvällen kom Nigel och hämtade oss, det blev grillning på deras terrass.

Idag har det varit +30 och vindstilla så David tyckte att vi skulle ta en tur med båten men det var faktiskt lika varmt på sjön som på land. I morgon är det gudstjänst i Lugano och Pierre tror att de förväntar sig att vi skall medverka med sång. Det har varit ganska rörigt med turordningen, 

kommunikationen fungerar inte så bra mellan prästen i Bolzano och Dianas pappa, som är ordförande i församlingen. 

Daniel, prästkandidaten har flyttat till  en församling i Ravensburg, det är synd för han var omtyckt av församlingen i Lugano. Det är trist om det skulle komma grus i maskineriet nu när det har blivit nytt liv i församlingen och fler och fler kommer till gudstjänsterna.

Nu har jag ett oväntat fokus på mig – jag antas vara väldigt splittrad inför tisdagens åttondelsfinal. "Kan du bestämma dig för vilket lag du håller på?" Jag är inte ett dugg splittrad, håller på Sverige men samtidigt tycker jag att bästa laget skall vinna och då är det på grund av deras prestationer på planen, samspelet, offensiver och försvarsspel. Det är inte kul när en så pass viktig match avgörs av straffar, varken under ordinarie speltid eller efter förlängning.