Löv i olika former.

Man får inte slå sig till ro och tänka att allt går sin gilla gång. Jag har en deltid som engelsklärare, det stämmer – kanske. Men från och med i tisdags och minst fram till höstlovet så vikarierar jag på heltid. Jag ställer upp, men med en reservation, jag undervisar inte i matematik. Jag kan matte, det är inte det saken handlar om, utan det är bara det att jag kan matte på ett helt annat sätt, så som man lärde ut i England på¨80-talet. Jag vill absolut inte röra till det, varken för eleverna eller för mig. Men vår rektor har lyckats att lägga pussel med ämnen och lektionstimmar så det har löst sig. Så mycket fritid lär det inte bli de kommande två veckorna. Och mina lediga måndagar, glöm dem...

BG & co har hört av sig och frågat om det går an att stanna ytterligare en vecka i Ascona. Det skall bli riktigt fint sommarväder. Det får de så gärna!

Jag reser till Ascona 27 nov och hem igen 4 nov. Jag vet inte om jag skall fortsätta att jobba heltid efter höstlovet. Det kan bli lite stressigt att resa hem på söndagen om jag skall jobba på måndag, men jag chansar. Fungerar det bara med tåg och flyg så går det att resa på en dag. Jag missar förstås ”alla helgon” som är en fin helg här i trakten, man lägger ner granrisdekorationer och tänder ljus på gravarna. Men då kör vi upp till det lilla ödekapellet uppe i bergen över Locarno och tänder ljus där.

Det är riktigt fint väder idag, +20 och lite vind. Nu faller löven på en del trädslag men björkarna runt tomten här har inte gett upp. Det skulle vara bra om det kommer en lite kraftigare vind när de faller, så att de blåser in mot skogen. Om inte, så blir det att kratta och kratta och kratta... Jag har varit ute och klippt bort en del perenner som såg skräpiga ut, men man skall visst inte klippa alltför hårt på hösten, det som är kvar kan skydda växten under vintern. Sådana bekymmer har jag inte i Ascona.

Andra bekymmer har man på vägarna här, s k vägpirater står vid vägen när det börjar skymma och försöker få bilisterna att stanna. En person står och vinkar och stannar man så dyker det upp ett par män som försöker öppna bildörrarna. En kollega till mig har råkat ut för detta men hon var förvarnad och hade låst bildörrarna inifrån, men saktade in för att se personen som vinkade. Han såg inte direkt svensk ut och när hon saktade in så såg hon i backspegeln att två män dök upp och försökte öppna bildörrarna. Det blev förstås gasen i botten och när hon kommit till ett säkert ställe så försökte hon ringa 11414, men fick ge upp efter en kvart, det var massor av samtal före.

Jag kan spara ett par kilometer genom att köra en mindre väg när jag skall till skolan och jag är inte ensam om att ta den genvägen. Just när jag skulle köra ut på den större vägen kom en man springande från en bil som placerats så att den såg ut att ha kört i diket. Av hans utseende så bedömde jag att det var en klar risk att det var en vägpirat, så jag körde iväg och ringde 11414 och hade turen att komma fram, så jag meddelade mina iakttagelser och en trött röst svarade att det kände de redan till och de hade verkligen ingen patrull att skicka och var jag verkligen övertygad om att det var något fuffens med att han försökte stoppa mig. Naturligtvis så refererade jag till vad polisen sagt om vägpiraterna i somras, att man inte skall stanna. ”Vi har i alla fall ingen patrull att skicka” sade den trötta rösten och ringde av. Jag har faktiskt goda erfarenheter av svensk polis, de har alltid varit vänliga och hjälpsamma. Men det här var något helt annat. Jag trodde att vägpirater var en företeelse sommartid på vägarna i Sydsverige, men det verkar som om de har hittat ett nytt verksamhetsfält längre norrut. Skall vi tro att de försvinner när snön kommer?

Nej, nu skall jag nog gå ut och kratta löv en stund, vädret är alldeles för fint för att jag skall sitta här inne. Halv tre kommer jag att under alla omständigheter vara inne, då blir det pressträff med Annie Lööf och Jan Björklund, de skall ge besked om regeringsfrågan. Sen blir det att skriva en notis – minst – till nättidningen.

Nu har hösten kommit.

Fredag kväll kom Villy hit och han hade med sig en korg med rensade trattkantareller. Nu har jag förvällt en del av dem, en del har jag fräst i smör och nu ligger de i frysen. En del har jag lagt i torkapparaten,. Elvy gillar att ha dem torkade och smula ner som smaksättare. Jag vet att det tidigare har pågått en animerad diskussion om bästa sättet att ta vara på trattkantarellerna.

När Alice kommer hem från Kanada så har hon tolv paket med förvällda trattkantareller i frysen och det lär nog bli mer, Villy är en hejare på att hitta svamp. Jag kan inte se trattkantarellerna, trots att Maj har försökt lära mig. De gömmer sig effektivt bland torrt gräs och bruna löv. Nog om svamp.

Lördag kväll var jag hemma hos Inger och Göran. De hade gjort en fyrtio minuter lång film om sin vistelse i Ascona i april, det var roligt att höra deras kommentarer till vad de hade fått vara med om. Söndag förmiddag var jag i kyrkan och när jag var på väg hem så ringde Rickard, han var i Sundsvall och spelade bowling.

Jag blev jätteförvånad, dels över att han var i Sundsvall, jag trodde han var hemma i Ascona och dels för att han spelade bowling. Jag har känt honom i snart tjugo år och jag har aldrig hört honom ens nämna ordet bowling. Det har varit golf för hela slanten. Nu var det så att han och några andra läkarkolleger brukar spela golf tillsammans och att de här fem herrarna skulle sammanstråla i Sundsvall var bestämt sedan en tid, men på grund av vädret blev det bowling istället för golf.

När sällskapet hade skingrats tog han sin hyrbil och kom hit i går kväll och det var ju trevligt. Efter frukost så körde han vidare ner till Arlanda, planet till Zürich går 1515.

Priset i ekonomi ”till Alfreds Nobels minne” går till två amerikanska forskare, Romers och Nordhaus har vi just fått veta. De har utvecklat metoder för att besvara några av vår tids mest utmanande frågor om hur vi skapar långsiktig tillväxt och globalt välstånd. Deras forskning berör också det som larmrapporterna som FN:s klimatpanel just publicerat, vi har mindre än tio år på oss att begränsa effekterna av den globala uppvärmningen.

Dags att läsa på om detta och skriva något till nättidningen. Men det är snabba puckar nu, i morgon är det intressant och på onsdag försvinner ekonomipriset i det stora nyhetsflödet.

Fredag kväll.

Det är faktiskt jobbigt att vara ensam hemma. Jag måste handla mat och ibland laga mat och dessutom se till huset och vattna blommorna och när jag lägger smutstvätt i tvättkorgen så ligger den kvar... Jag har faktiskt blivit bortskämd av Elvy, hon fixar det mesta och jag behöver bara se till att förbereda lektionerna och komma i tid till skolan.

När jag var hemma i Ascona fick jag ju sköta handling, matlagning, tvätt och dessutom städning (ibland) samtidigt som jag skötte mina uppdrag men jag disponerade min tid alldeles själv så livet var lite mer avslappnat då.

Men jag trivs här och det är så mycket som är positivt, jobbet på skolan, mina trevliga kolleger och så får jag ju umgås med Elvy – men just nu är hon i Toronto förstås. Alice och Elvy skall på en stor privat fest i morgon och söndag eftermiddag skall de vara med på något event, som det museum där Elvy satt i styrelsen skall ha. Nästa vecka reser de åt var sitt håll, Alice till sin syster i Halifax och Elvy till vänner i Montreal. Hemresedagen är inte spikad ännu men enligt vad de säjer så skall de återförenas i Toronto och ägna sig åt ”serious shopping” ett par dagar innan hemresan.

Det händer mycket i världen just nu. Nobelprisen delas ut och igår skulle litteraturpriset delas ut, men det blev inget i år. Låt oss hoppas att Svenska Akademien blir beslutsfähig till nästa år och att de nya ledamöter som nu väljs in har en vettig syn på vad  och vem det är som skall belönas. Man skall inte enbart belöna en författare utan också skapa intresse för litteratur, då får inte  pristagarens verk vara alltför svårtillgängliga.

Nu hade jag tänkt skriva om de båda fredspristagarna, men Villy ringde just och frågade om han kunde komma över en stund, han hade plockat massor med trattkantareller. som han ville delamed sig av.

Slut för idag!

Idag blir det lite av varje.

Det kom ett sms från Irene nu på morgonen. ”Vi tänkte stanna här över vintern. Går det bra?” Det är fortfarande sommarväder i Ascona. I Toronto har det varit riktigt busväder ett par dagar men nu ser det ut som om det kommer att bli fint väder framöver med solsken och eftermiddagstemperatur på minst +20.

Här är det några få plusgrader och regn av och till. I natt har det varit minusgrader på en del håll. Jag får väl passa mig när jag kör till skolan på morgonen. Man kan få en del otrevliga överraskningar!

Det är kanske dags att byta till vinterdäck? I Schweiz finns det en hel del restriktioner om hur-var-när man får använda dubbdäck, så jag har odubbade men kraftiga vinterdäck. Elvy har riktigt rejäla dubbdäck till Volvon, men dem har hon förstås inte satt på ännu. Det är lite läskigt att vänta på den första halkan. Eller som BG säjer ”då går vi in i Kaanans land”. 

Nu har moderatledaren fått i uppdrag att sondera terrängen för en ny regering. Han får två veckor på sig, Kommer han att lyckas bilda en regering utan eftergifter till Sverigedemokraterna? Det är bäddat för konflikter.

En kvinna är med och delar nobelpriset i fysik, det var en positiv nyhet. Dessutom har de tre pristagarnas arbete skapat förutsättningar för avancerade behandlingar inom ögonkirurgin. Det blir lite extra intressant då. 

En av eleverna i nian gick omkring och frågade lärarna vem de skulle vilja ge priset i litteratur – om det nu hade blivit en pristagare i år. Det är inte lätt att komma på snabbt, men jag föreslog Roy Jacobsen. Såvitt jag vet har det inte varit någon norsk litteraturpristagare sedan Sigrid Undset 1928.

Sen kom ett par kolleger och frågade vem Roy Jacobsen är. Jag rekommenderade läsning av De osynliga och Vitt hav, skildringar från Helgelandskusten.

Ensam hemma.

Nu har Alice och Elvy rest till Toronto. Villy körde dem ner till Uppsala igår eftermiddag och om allt har fungerat enligt planerna så skall de landa om tre timmar på Pearson International, den stora flygplatsen som ligger nästan för centralt i Toronto.. Jag har flyttat in i stora huset, det är mer praktiskt så och det känns lite tryggare att vara där nu när det mörknar allt tidigare.

Idag har jag latat mig och gjort det jag har haft lust med.  Sova till nio, äta rostat bröd med aprikosmarmelad till frukost, ta en kort promenad – det var kyligt ute även om solen sken. Sedan började jag läsa ”Svälten” en bok som handlar om missväxten och svältkatastrofen i Sverige 1867-1869. Elvy läste den för några veckor sedan men så fick den ny aktualitet genom att man talade om svältperioden i ”Allt för Sverige” förra söndagen. (Det är ett program där svenskättlingar från USA får hjälp att finna sina rötter.)

Boken ger en skakande skildring av hur utlämnade människor var till naturens makter, man bokstavligen svalt ihjäl. Svältkatastrofen blev också början på massemigrationen till USA.

Efter en primitiv lunch på filmjölk och müsli så fortsatte jag att läsa och det blev inget av den hälsosamma långpromenad som jag hade planerat för på eftermiddagen. Nu börjar jag bli hungrig och skäms nästan för det, jag åt ju för fyra timmar sedan.

Det får bli en solidarisk kvällsmåltid, jag får fundera lite på hur jag skall tackla vetskapen om att det finns ett välfyllt kylskåp med det jag läst om i boken.

Kort torsdagsrapport.

Jag har skrivit en notis om talmansvalet och att sverigedemokraterna förlorade posten som andre vice talman till en vänsterpartist och lite om talmannens roll när en ny regering skall bildas. Sen meddelade jag mina uppdragsgivare att jag väntar med att skriva något tills vi vet om det blir något  slags resultat av partiledarnas inledande samtal med talmannen.

Då frågade de om jag hade något annat att bidra med och då skrev jag en artikel om fjället Mannen i Romsdalen som ”håller på” att rasa varje höst och där läget varit relativt kritiskt de sista dagarna. Sen fick jag med lite om Åkernesremna som förr eller senare kommer att rasa ner i Sunnylvsfjorden och orsaka enorma skador.

BG & Co kom fram till Ascona helt enligt planerna, Nigel hämtade dem vid stationen i Locarno och såg till att de blev installerade i mitt hus. Igår hade de utforskat gamla stan i Ascona och idag skulle de hem till Jen och Nigel på middag.

Och nu måste jag försöka få grepp om vad som hänt i politiken idag! Tror ni det går?

Sång, musik och politik.

Det blev underhållning på överraskande hög nivå i uthuset i lördags. Dels fick vi lyssna till de mer klassiska Bellmansångerna – av vilka jag kände till flera – men också några mindre kända i ett litet spel där BG var Bellman. Sven-Erik föreställde Mowitz och Villy en strålande vacker Ulla. Det vill jag se en gång till!

Efter kaffet blev det Frykmans sånger och nu fick vi alla sjunga med. Mellan sångerna så berättade Villy om Frykman och bland annat om att Frykman skrev sången ”Nu är jag nöjd och glader” efter att han blivit uppsagd från sin folkskollärartjänst på grund av sin trosuppfattning. Då skall en av verserna ursprungligen varit ”nu världen fritt må rasa och prästen hjälpa till” – numera  lyder den ”nu satan fritt må rasa och världen hjälpa till”. Vi sjöng också det som sägs vara den ursprungliga texten till en av verserna i O sällhet stor, ”där få vi sitta var minut och vinet det tar aldrig slut.” 

Martin kom med ett bra förslag, att leta fram gamla sång- och psalmböcker med de ursprungliga texterna – och oftast också många fler verser. Då påminde Maj om den inofficiella versionen av textraden ovan ”där få vi sitta var minut och sången den tar aldrig slut...”

Men visst var det ett utmärkt förslag, alla gillar de gamla sångerna och kanske man också kan få fram lite mer om olika sångförfattare och varför sångerna  skrevs.

Idag kör Sven-Erik, Marita, BG och Irene ner till Arlanda, Sedan tar de morgonflyget till Zürich och om allt fungerar som planerat, så kommer de att vara i Locarno klockan två. Nigel hämtar dem på stationen och ser till att de blir installerade hemma hos mig. De hade stora planer på att köra Ascona tur och retur men insåg lyckligtvis att det var mindre riskabelt och mer praktiskt att flyga och vid behov hyra bil.

Det är skönt att veta att huset inte står tomt. I november kommer Lotta och Dwight och de har seriösa planer på att sälja huset i Mörigen och flytta ner till Ticino. När de kom från USA för några år sedan så bodde alla de fyra syskonen nära varandra, men så är det inte längre. Nu kan de provbo i mitt hus och känna sig för. Sommarmånaderna i Sverige och resten av året i Ticino, det tycker jag låter riktigt bra.

Måndag är min lediga dag och jag har ägnat en hel del tid åt att följa det politiska spelet och att försöka förstå det. Det må vara ett hedersuppdrag att bli vald till talman (närmast kungen i rangordning faktiskt!) – men i den nuvarande situationen avundas jag honom inte. Han har som sin uppgift att se till att vi får en funktionsduglig regering. Lycka till!

Solig, blåsig och kylig lördagseftermiddag.

Jag är positivt överraskad av mina ”sjuor”.  Jag tyckte att de var lite okoncentrerade när terminen började och undrade hur det skulle bli efter en vecka med vikarie (som är en mycket erfaren lärare!) när jag sedan kom tillbaka. Men allt har gått bra och det är ett ambitiöst och vetgirigt gäng. Jo, jag vet att jag har lite gratis eftersom de vet att jag växt upp och gått i skolan i England. Jag testade samma sak som jag gjorde i våras, berättade hur det gick till på lektionerna och föreslog att ”nu går vi i en engelsk skola den här lektionen”. Mina andra elever, de som nu är åttor och nior tyckte att det var roligt och har bett att vi skall ha ”engelsk lektion” ibland.

Det är förstås en helt annan disciplin som gäller när vi har ”engelsk skola” och alla måste tala engelska, även när man viskar till bänkgrannen. Jag tror att det är en god övning och vår rektor tyckte att det var ett bra pedagogiskt knep när jag berättade om det i våras. Kan jag hålla intresset uppe med att utnyttja min bakgrund så tror jag att en del är vunnet med det. Sen har vi Brexit och jag hoppas kunna nöta in en del ord och uttryck hos högstadieeleverna när vi talar om Brexit och vad den kan innebära för Storbritannien och innevånarna.

En av mina första insatser var att få eleverna att inse att England bara är en del av Storbritannien, även om man lite slarvigt (även jag) säjer England om hela ö-riket.

I kväll är det samling i uthuset. BG, Villy och Sven-Erik har satt samman ett program som heter "Bellman och Frykman". Det blir Bellman innan kaffepausen och Frykman efteråt. Kaffe blir det, men tilltugget blir pizzapiroger. Det är Anne som står för receptet och det är en riktigt bra ”fusion cuisine”. Östeuropa möter Italien.

Jag har skrivit två notiser till nättidningen om efterdyningarna till valet. De togs väl emot och nu vill de ha minst en notis i veckan tills dess att en regering tillträder. Det kräver att jag läser tidningar, lyssnar på radio och tv och även går in på olika sajter, från vänster till höger. Nästa akt i dramat bli talmansvalet.

Nu märks det att det går mot höst. I morgon är det höstdagjämning och nu lägger sig mörkret allt mer som en svart filt över oss. Sedan väntar vi på vintersolståndet och då börjar vi räkna ner mot vårdagjämningen. 

Skomakare bliv vid din läst! Eller?

 Helgen tillbringade jag hos Anki och Peter i Stockholm. Där var även Carro, en kusin till Anki på besök. Det var en trevlig överraskning, vi har inte träffats på många år.

När jag bodde i Stockholm i slutet av 90-talet, så läste Carro på Handels. Hennes pappa hade ett fastighetsbolag med ett större bestånd av bostads- och kontorshus i Sydsverige och hon skulle utbilda sig för att jobba i företaget och så småningom ta över ansvaret. Hennes pappa ville att företaget skulle stanna i familjen, Carro var enda barnet. Det blev så och sedan 2010 har Carro lett företaget men nu är hon trött på det och vill göra något annat. Hon har både juridisk och teknisk expertis i företaget, finansiellt är det stabilt men hon fick aldrig välja själv och nu känner hon att hon måste göra något annat, innan hon blir för gammal.  (Gammal? Hon är fyra år yngre än mig.)

Det säjs att en generation startar ett företag, nästa bygger upp och utvidgar det och den tredje generationen...  Förvärva, förvalta och fördärva heter det ju. Carro har inte fördärvat något, men hennes pappa dog för några år sedan och nu vill hon sälja företaget. Det skapar en hel del vånda hos henne och jag förstår hur hon känner det.

Annes farfar byggde hyreshus i Närke, hennes pappa byggde upp företaget till ett stort fastighetsbolag, men som Anne säjer, han hade förstånd nog att sälja det medan han levde. (Anne är en av dem i kretsen som träffas här i uthuset.)

När jag växte upp, så var jag intresserad av vad pappa gjorde ”på jobbet” och han förklarade för mig hur det gick till att göra affärer, både marknadsmässigt och ekonomiskt. Han var en god pedagog och det blev helt naturligt för mig att börja läsa ekonomi. Nu har jag aldrig arbetat som ekonom utan fick användning för de kunskaperna på annat sätt, jag har ju huvudsakligen jobbat med facklitteratur och annat utbildningsmaterial  inom ekonomi. Om min pappa hade levt tills jag var klar med studierna så hade jag kanske varit kvar i England och jobbat med ekonomi i något storföretag. Hade jag trivts med det? Jag tror inte det. Så det var nog bra som det blev, trots att jag inte fick behålla min underbara pappa så länge.

Nu undervisar jag i engelska och tycker det är roligt, men vill jag hålla på med det i tjugo år till? Knappast. Skulle jag söka jobb som ekonom, så skulle jag snabbt få besked om att mina kunskaper nog är lite föråldrade. Skall jag börja om på ruta ett då? Jag har funderat en del på detta.

Någon som funderar på något helt annat, det är Elvy. Hon hade bokat tid i går för att tala med sin bankman i Uppsala, men kom lite tidigt och stod och kollade mäklarannonserna som fanns uppsatta i bankhallen. Då får hon höra ett meningsutbyte mellan en äldre herre och en bankkassör. Han hade med sig tjugotusen kronor i sedlar som han ville sätta in på sitt konto och han blev utsatt för ett regelrätt förhör inför öppen ridå. Var kom pengarna ifrån? Han förklarade att han hade haft pengarna hemma men förstod att det med tanke på hans ålder inte var så klokt, en bekant hade råkat illa ut. Damen i kassan verkade inte tro honom och frågade upprepade gånger med allt högre röst var han fått pengarna ifrån och han sade att det var hans sparpengar och om banken inte ville ta emot dem så skulle han ta hem dem igen, tog sitt kuvert och gick.

När Elvy träffade bankmannen, så redogjorde hon för vad hon hört och påpekade att om hon skulle råka ut för något liknande, så skulle hon omedelbart byta bank. Elvy har sedan faktiskt funderat på att plocka ut pengar lite successivt från bankomaten och göra en liknande test nästa gång hon kommer till Uppsala.

Och så till något helt annat – nu är amatörastronomen Janne här och gör klart med köpet av sitt hus. Försäljningen av hans lägenhet i Stockholm är redan klar och nu har han två månader på sig att ordna med flytten. Efter att ha läst boken The Universe in your hand så har jag blivit nyfiken på vad som rör sig därute i rymden. Janne har en gigantisk stjärnkikare – eller skall man kalla den för teleskop? ”Riktigt kalla och klara vinternätter ser man bäst vad som finns därute,” säjer Janne. Dags att kolla om det finns någon begagnad vargpäls på loppisarna här i trakten?

I väntans tider.

Vi väntar fortfarande på besked om valutgången. Söndag kväll är visst sista budet. Spekulationerna fyller kvällspressen...

Igår fick Elvy besök av Stig, som barn vistades han en tid hos mormor och morfar. Elvy har inte hört av honom på länge och hon hade faktiskt tänkt kontakta dottern och höra hur det stod till med honom.

En gång när Stig kom på besök var Lotta och Dwight här.  Dwight fick höra om Stigs morbror som emigrerat till USA och som stupade i andra världskriget.  Dwight har sedan lyckats att spåra upp släktingar till honom i USA.  Med tanke på hur stort landet är och att sekretessen är hög, så är det faktiskt en prestation. Nu kom Stig och dottern och berättade att de hade varit och hälsat på ett par av släktingarna, en fin upplevelse för dem båda. 

Stig hade åkt förbi här en gång för länge sedan, men då stod det flera bilar vid huset så han hade nöjt sig med att se det från landsvägen. Några år senare körde han och dottern förbi och vågade sig då fram till huset och Elvy fick omedelbart god kontakt med dem. När Stig vistades här, så var inte Elvy född, men hon hade förstås hört talas om honom.

För ett par år sedan började jag gå igenom ett par skokartonger med brev och vykort som mormor hade sparat. Breven är intressanta och ett par av dem kom från Stigs mamma och dessa fick han tillfälle att läsa igår och han fick naturligtvis behålla dem. Många av vykorten är intressanta tidsdokument. Vi funderar på vad man skall göra med korten, kanske blir det en tavla med några av de finaste gratulationskorten och en med intressanta vykort. Resterande kort sätter vi nog in i album.

Ett kort är vi särskilt rädda om, det har mormors pappa och bröderna skickat till hennes tioårsdag. En present hade knappast funnits kvar idag, men kortet finns.

I morgon skall jag följa med en kollega till en bygdegård där programmet heter ”Har ni hört den förut”. Det fanns ett tv-program med det namnet för många år sedan, man berättar ”roliga historier” och så sjungs det visor till gitarr.  När jag bestämde mig för att ta jobb här, så ville jag träffa folk i min ålder och med andra intressen än kyrkan. Elvys vänner är helt underbara människor och jag trivs så bra tillsammans med dem, men det har känts som en brist att jag inte känner fler i min ålder här. Om fjorton dagar har idrottsföreningen modevisning. Det ser jag fram emot.

Fredag eftermiddag kör vi ner till Uppsala. Elvy skall träffa några av sina vänner och jag fortsätter till Stockholm för att träffa Anki och Peter. Nu när jag bor i Sverige så kan vi träffas lite oftare.