Politik och astronomi.

Den här veckan har hittills varit hektisk. Jag har, förutom att förbereda lektionerna, fått läsa mycket om vad som händer i riksdagen. Idag blev det en ”delfinal”, riksdagen röstade ner förslaget att välja moderaten Ulf Kristersson till statsminister. Kristersson är besviken på centerpartiet och liberalerna som han fortfarande trots allt räknar som sina alliansvänner. Jag hade tillfälle att lyssna på partiernas inlägg innan omröstningen och samtliga – utom Ebba Busch Thor - distanserade sig tydligt från alla slags samarbete med Sverigedemokraterna. Borde inte KD byta namn och inte profitera på påståendet att det är ett parti med rötterna i kristen etik, men absolut inte ett kristet parti. Nej, det är ett parti som är på väg så långt till höger man kan komma utan att vara högerextremistiskt. Moderaterna är på väg ditåt, men där finns det starka motkrafter inom partiet och halkar man för långt åt höger, så kommer i första hand Centerpartiet att vinna på det.

Jag noterade en sak som liberalernas Jan Björklund sade, att historiskt sett så hade liberalismen bidragit till det samhälle och det välstånd vi har idag. Jag vet inte hur långt tillbaka hans definition av ”historiskt” sträcker sig men hamnar vi på de liberala idéer som definieras som Manchesterliberalismen och dess efterföljare under artonhundratalet och tidigt nittonhundratal, så är Björklund ute på hal is. Välstånd för de starka, men de svaga och fattiga fick skylla sig själva. Sedan kom socialliberalismen som insåg att man i ett civiliserat samhälle också måste ha ett starkt socialt skyddsnät.

Nu har jag skickat iväg en artikel till nättidningen. Jag hade läst på ordentligt och skrivit några alternativa scenarion och slutsatser. Sen var det ”bara” att redigera om det och snabbt få iväg artikeln. Nyheter måste vara pinfärska.

Och sen får vi se hur det går. Får Annie Lööf sonderingsuppdraget eller blir det Stefan Löfven? Nu börjar man tro att han kommer att ta hem segern när de andra slagit huvudet i kaklet. Oavsett vem som blir statsminister så kommer det att bli en ovanligt jobbig uppgift att styra Sverige under mandatperioden. Om det nu inte blir extraval...

Från politik till något trevligare. Det var alltså knytkalas i uthuset i lördags och då var den nyinflyttade amatörastronomen Janne med. Han berättade om vårt lilla solsystem och om rymdens oändlighet på ett helt fascinerande sätt och då  fanns det önskemål om att han skulle berätta mera. Då kom Martin på en lysande idé, en studiecirkel i astronomi. Janne nappade omgående på idén och på tisdag startar den. Avslutningssången blev ”Vi skall fara bortom månen” tillsammans, den kan ALLA här.

Nu får vi hoppas att det blir stjärnklart på tisdag. Enligt tiodagarsprognosen kan det bli så. Kanske.

Det blev ganska magert det här...

Lördag eftermiddag och det är mörkt ute och ärligt talat är det rätt dystert. Elvy låter sig inte påverkas av vädret, vi använder oss av det uppvärmda växthuset/uterummet när det är ljust ute och där finns det en hel del växter som piggar upp, bl a en gul hibiskus som blommar och en novemberkaktus som är på väg att slå ut.

Förutom prydnadsväxterna så odlar Elvy tre olika sorters sallad, mangold och kryddväxter därute. De får extraljus under dagen och verkar trivas bra. Det är trevligt att äta pinfärskt närodlat i mitten av november.

I skolan tuffar det på som vanligt och nu börjar eleverna i sjuan räkna ner fram till jullovet. De har satt upp ett rutat ark på anslagstavlan och kryssar av varje dag som passeras..

I kväll är det en informell samling i uthuset, improviserat knytkalas och mycket sång förstås. Det var en välbesökt höstfest förra lördagen, med tema sånger om himlen. Men nu i veckan tyckte Alice och Maj att det fanns anledning att göra något som piggade upp i höstmörkret så det blir lite fest i kväll också.

Det var vad jag hade att meddela idag, nu skall jag hjälpa Elvy att göra klart för kvällen. Det är samling klockan sex.

Hemma igen!

Resan tog tretton timmar, från sju på morgonen till åtta på kvällen. Det är nackdelen med att resa en söndag, färre turer. Men allt gick enligt planerna och det är väl huvudsaken.

De första dagarna i Ascona regnade det kopiöst, torsdag och fredag var det inte dagsregn men en hel del skurar och på lördag sken solen och igår var det i alla fall uppehåll.

I Italien har det regnat så mycket att det i flera delar av landet klassas som naturkatastrof. Jag fick hjälp av Marlene att tyda texten i de italienska tidningarna som finns på nätet och fick ihop en liten artikel som jag sände till nättidningen. Den publicerades redan efter ett par timmar. Den nordöstra delen av Italien drabbades först, inte bara Venedig utan hela Veneto och Dolomiterna. Sedan kom rapporterna från området kring Genuabukten och Sicilien. Men det finns katastrofrapporter från i stort sett hela Italien, utom några områden i öster, i den mellersta delen av landet. Nu skall de så småningom röja upp efter ovädren (obs pluralis) och reparera eller bygga nytt allt det som förstörts. Landet hade en mycket skakig ekonomi redan innan allt det här hände...

I veckan som gick fick vi veta att en vargfamilj slagit sig ner i Ticino. Var de håller till är hemligt, men det lär vara någonstans i öster mot gränsen till Italien. Det har funnits en liten vargstam i västra Schweiz sedan länge, de håller till i mellersta Jura. Nu väntar vi bara på björnarna. Det skall finnas björn i östra Slovenien.

När jag kom hem var allt sig likt och det kändes bra. Nu är jag tillbaka i gamla hjulspår igen, d v s jag är ledig på måndagarna och kan i lugn och ro förbereda veckans lektioner. Det är mulet och fem plusgrader ute och det verkar som om det t o m skall bli lite mildare de kommande dagarna, men en hel del regn. Min nya fina Canada Goose parka hänger på sin galge och den ser inte ut att bli använd de kommande tio dagarna i alla fall. Det blir nog regnjackan som får fortsätta att tjänstgöra. Från Ticino till Hälsingland alltså.

Sitter inne och hör regnet slå hårt mot rutan.

Det har regnat oavbrutet sedan jag kom hem i lördags kväll. Dessutom blåser det rejält och löven som faller ner från träden täpper igen avloppsbrunnarna. Vägar rasar och både små och stora vattendrag svämmar över. Fredag-söndag skall det bli uppehåll, nästa vecka kommer regnet tillbaka. Men då är jag tillbaka i Sverige.

Uppe i bergen faller nederbörden som snö, blöt snö och plogbilarna hinner inte med att hålla vägarna farbara.

Men vädret bekymrar mig inte så mycket, jag har inte kommit hit för att bedriva friluftsliv utan för att se till mitt hus och träffa mina vänner.

Rickard hämtade mig på stationen i Locarno lördag eftermiddag. I går samlades vi hemma hos Diana och Yves, alla var där och efter vårt ”holiness meeting” så åt vi middag tillsammans, satt och pratade länge och fick kaffe och tårta innan vi skildes åt. 

Nu har det blivit så att prästen i Bolzano kommer bara var fjärde vecka, då är det kyrkans egen kör som sjunger plus en gång till och de andra två gångerna är det vår kör som har hela ansvaret. Dianas pappa, som är ordförande i församlingen säjer att prästen verkar dra sig undan allt mera, de skulle troligen kunna bli en helt fristående församling men det känns trist att inte ha förankring i något större sammanhang. Ekonomiskt klarar de sig, det skulle bli en församling som helt baseras på lekmannamedverkan,

Nu kanske saker och ting förändras om Lotta och Dwight gör allvar av sina funderingar att flytta hit för gott. De skulle bli ett utmärkt tillskott till kyrkans verksamhet. Problemet är bara att Dwight inte kan någon italienska. Lotta däremot klarar sig skapligt har jag förstått. Men å andra sidan har det ju fungerat med en ”tvåspråkig” verksamhet ett par år nu.

Idag har jag inventerat, är det något som jag behöver ta med mig till Sverige? Det blev en stor hög med blandade saker. Jag får nog kolla igenom den igen.  Och en gång till.

Det går som på räls.

Nu sitter jag på tåget söderöver, det är fullt med folk och om jag har förstått det rätt, så har hela Sverige höstlov samtidigt, därav trängseln. Jag reser direkt till Arlanda och övernattar där, det blir onödigt stressigt på morgonen om jag skulle övernatta i lägenheten i Uppsala.

Nu hoppas jag vara framme i Locarno halv fem i morgon eftermiddag, i bästa fall kan det bli en halvtimma tidigare. Nästa vecka kommer det att regna mest hela tiden, så det var ju ingen bra timing på det viset. Men huvudsaken är att jag får träffa mina vänner.

Alice och Elvy kom hem i tisdags. Jag fick en röd Canada Goose parka, en lite mer praktisk modell än de korta jackorna som man brukar se i Stockholms innerstad. Nu var det så att någon hade läst att ett danskt meteorologiskt institut hade förutspått en enormt kall och lång vargavinter i Skandinavien och då skall jag inte behöva frysa. Förutom jackan fick jag en matchande halsduk och fodrad mössa i merinoull och ett par tumvantar som garanteras hålla mig varm om händerna även om det blir minus fyrtio grader. Så Kung Bore – nu är jag redo! Eller också blir det den mildaste vintern i mannaminne.

BG&co kom alltså hem från Ascona sent onsdag kväll och jag körde hem till BG och Irene efter skolan i går och fick en utförlig rapport. Jag förstod att de hade blivit väl omhändertagna av mina vänner och att de nog tänkte höra sig för om det kanske gick att resa dit ner igen till våren. Maj och Benny vill gärna resa dit igen, Johnny och Marita beklagar att de blir uppbundna av sina ekologiska odlingar från mitten av januari...  Det är inte för inte som Ascona kallas för Ticinos pärla.

Tåget rullar söderöver, jag har höstlov och firar det med att ta fram en chokladkaka, kollar igenom vad jag skrivit (får knappast godkänt) och därefter trycka på SÄND.

Blandad söndagskonfekt.

Jag är inte lättstressad, men uppdraget jag har att tillfälligt undervisa i flera ämnen, det gör att jag ändå går upp lite i varv. Maj ringde och frågade om jag skulle komma till kyrkan idag och sedan äta middag hos dem, men jag tackade artigt nej. Jag vet att det blir flera timmars trevlig samvaro efter maten och jag har en hel del att förbereda. Samtidigt som jag förbereder lektionerna så lär jag mig mycket nytt. Som det ser ut nu, så blir den kommande veckan den sista med heltidsjobb.

Reseinformation: Alice och Elvy kommer till Arlanda tisdag förmiddag och Villy kör dit och hämtar dem. BG&co kommer till Arlanda sent på onsdag eftermiddag och kan fortsätta med tåg norrut. Sen reser jag ner till Arlanda fredag kväll och tar det första planet till Zürich lördag morgon. Det skall bli skönt att komma hem några dagar och träffa alla mina vänner.

Jag är tacksam för att politiken går – åtminstone utåt – på lågvarv just nu. Det verkar som om sverigedemokraterna är de som hörs mest och som vill skynda på processen. Vi har haft en diskussion i fikarummet om att Sverige borde ha färre riksdagsmän och högre spärrar för småpartier. Det kan nog vara en god idé. Demokratin behöver inte bli sämre för det. Det är ingen hemlighet att en del (några få?) riksdagsmän inte är så aktiva och produktiva som de borde vara.

Om det blir svårare för nya partier att komma in i riksdagen så har de möjlighet att lära upp sina politiker genom arbete i kommuner och landsting och om man t ex har grupperingar med samma partibeteckning som arbetar för t ex sjukvård eller kollektivtrafik i landstingen, så kan det bli en väg in i riksdagen för dessa partier.

De som bott här i många år har namngett ett par personer från länet som haft riksdagsplats men inte lämnat några spår efter sig under en mandatperiod, bara dykt upp till voteringar och någon gång då och då i de utskott som de valts in i. En av dem hade fullt upp med att sköta familjeföretaget, den andre skröt t o m om vilket bekvämt liv han hade som riksdagsman.

Förutom sådant oskick så har vi dem som väljs in och sedan lämnar sitt parti och väljer att bli ”politiska vildar”. Det finns tydligen ingen möjlighet att bli av med dem och de gästspelar  kanske lite då och då på Helgeandsholmen och tar emot sitt arvode mandatperioden ut. Jimmie Åkessons svärmor är en av dessa.

Och så är det Veslemannen, en del av Mannen, detta seglivade bergsparti i Romsdalen i Norge. Gång på gång blir det ”röd farenivå” när man märker att bergspartiet rör sig snabbare och alltså kan rasa ner i Romsdalen. Men så lugnar det ner sig och man går över till ”gul farenivå” och de boende som evakuerats får återvända hem.  Så där har det hållit på i några år nu och det är på hösten som sprickbildningen blir större. Men när kylan kommer, så stabiliseras det rasfarliga partiet och sen blir det samma cirkus nästa höst.

Det första jag gör när jag vaknar är att kolla nyheterna på min smartphone. Har det kommit några nyheter om Mannen? Jag hoppas verkligen, för dem som bor i området, att det oundvikliga raset kommit och att de kan börja anpassa sitt liv till lite mer normala förhållanden. Men nu kanske det händer något, det har rört sig mer i det nedre partiet av det tänkta rasområdet, vilket betyder att det inte finns något som håller emot så som det varit tidigare.

Även lärare får "läsa läxor".

Det är tur att det inte händer så mycket i politiken just nu så att jag inte behöver skriva notiser till nättidningen. Jag har fullt upp med att förbereda lektionerna, en del ämnen är jag inte så bevandrad i.

Man lär sig mycket i skolan, även som lärarvikarie. I kväll skall jag läsa på om den svenska stormaktstiden, om Anderna och om reformationen.

Igår lärde jag mig att det fanns ett bär som jag aldrig hört talas om, nämligen åkerbär och att pinfärska granskott är oerhört nyttiga, även för människor. Många av eleverna i sjuan hade på en friluftsdag ätit tunnbrödssmörgås med messmör och finhackade granskott. Jag får väl pröva det till våren.

Det är lärorikt att vara lärare. Eller pedagog som man säjer nu för tiden.

Amatörastronomen Janne som köpt ett avlägset beläget hus ungefär en mil härifrån, han har varit där med en del av sitt bohag. Han skall lämna sin lägenhet innan den tolfte november och det har varit svårt att få någon av de seriösa flyttningsfirmorna att ta sig an flytten hit upp. De har väl mer lönsamma uppdrag i stockholmstrakten gissar jag. Janne har drag på sin bil så han tänker lösa problemet genom att köra hit upp med fullt lass ett par  omgångar till och så kör han möblerna hit upp i en hyrd lastbil. Det skall bli spännande att få vara med och kolla stjärnhimlen i hans teleskop. Jag läser om valda delar av The universe in your hand för att inte verka alltför okunnig.

Jag såg en artikel om befolkningsminskningen i delar Hälsingland. Det må så vara att ungdomarna flyttar härifrån, många av dem för studier, men som jag upplever det, så sker det en inflyttning, kalla det för återflyttning hit.

En bidragande orsak är säkert huspriserna. Vad får man för 800 000 kronor i Stockholm? Här kan man få en välskött 60- eller 70-talsvilla, ofta med källare och fjärrvärme för de pengarna. Enbart i Elvys bekantskapskrets har det kommit fem återflyttare efter att hon köpte sitt föräldrahem och dessutom Alice, men härstammar man från New Brunswick i Kanada kan man inte räknas som återflyttare.

Nu väntar jag på besked om när damerna Alice och Elvy behagar komma tillbaka från Kanada. De skulle boka om flygbiljetterna, men till vilken dag sade de inget om.

Nej, nu är det dags att ”läsa på” inför morgondagen.

Tio år går fort.

Jo, jag var medveten om att det i fredags var på dagen tio år sedan jag började skriva i den här bloggen, men jag tyckte att det kunde verka lite egotrippat att gratulera mig själv. Men gratulerade gjorde istället både Håkan, Cilla och Jenny. Det var Håkan som satte igång bloggen åt mig, jag var ganska ovillig och låtsades att jag inte begrep mig på sådana nymodigheter som en blogg. Jag skrev ett par inlägg, tyckte att det jag skrivit var under all kritik och deletade dem. Den 13 oktober 2008 startade jag på allvar och bestämde mig för att jag skulle skriva rakt upp och ner om vad jag gjorde och vad jag funderade på. Ibland får jag anstränga mig mycket för att få ihop något läsvärt, andra gånger rinner det till snabbt.

De inlägg som skall ha blivit lästa flest gånger är ”Källa så klar” – som kom till när jag hade köpt en ny kran till badrummet och det var inte en traditionell kran utan ett litet vattenfall. Det inlägget skall ha blivit läst 13912 gånger, men det tror jag beror på att de som sökt på  sångtexten har hamnat på min blogg. Som god tvåa kommer ”Stjärnor i kronan” som började med att jag satte upp en adventsdekoration och då kom jag att tänka på sången Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, som jag hörde när jag var tillsammans med mormor i kapellet. Den skall ha blivit läst 1944 gånger. Om man nu vågar lita på statistiken.

Livet har växlat under de här tio åren. 2008 hade jag fortfarande min lägenhet i London, hytta på Geilo och förstås huset i Ascona. Det var trevligt men också stressigt. Den allra största händelsen under de här tio åren har varit att jag har fått kontakt med Elvy, min mamma igen. När vi träffades i London i mars 2013 hade vi inte setts på 35 år.

Lägenheten i London är såld, hytta likaså och nu har jag en fot i Ascona och en i Hälsingland och vet inte riktigt vilket ben jag skall stå på. Men jag fortsätter blogga, så får ni väl reda på hur det blir så småningom.

Löv i olika former.

Man får inte slå sig till ro och tänka att allt går sin gilla gång. Jag har en deltid som engelsklärare, det stämmer – kanske. Men från och med i tisdags och minst fram till höstlovet så vikarierar jag på heltid. Jag ställer upp, men med en reservation, jag undervisar inte i matematik. Jag kan matte, det är inte det saken handlar om, utan det är bara det att jag kan matte på ett helt annat sätt, så som man lärde ut i England på¨80-talet. Jag vill absolut inte röra till det, varken för eleverna eller för mig. Men vår rektor har lyckats att lägga pussel med ämnen och lektionstimmar så det har löst sig. Så mycket fritid lär det inte bli de kommande två veckorna. Och mina lediga måndagar, glöm dem...

BG & co har hört av sig och frågat om det går an att stanna ytterligare en vecka i Ascona. Det skall bli riktigt fint sommarväder. Det får de så gärna!

Jag reser till Ascona 27 nov och hem igen 4 nov. Jag vet inte om jag skall fortsätta att jobba heltid efter höstlovet. Det kan bli lite stressigt att resa hem på söndagen om jag skall jobba på måndag, men jag chansar. Fungerar det bara med tåg och flyg så går det att resa på en dag. Jag missar förstås ”alla helgon” som är en fin helg här i trakten, man lägger ner granrisdekorationer och tänder ljus på gravarna. Men då kör vi upp till det lilla ödekapellet uppe i bergen över Locarno och tänder ljus där.

Det är riktigt fint väder idag, +20 och lite vind. Nu faller löven på en del trädslag men björkarna runt tomten här har inte gett upp. Det skulle vara bra om det kommer en lite kraftigare vind när de faller, så att de blåser in mot skogen. Om inte, så blir det att kratta och kratta och kratta... Jag har varit ute och klippt bort en del perenner som såg skräpiga ut, men man skall visst inte klippa alltför hårt på hösten, det som är kvar kan skydda växten under vintern. Sådana bekymmer har jag inte i Ascona.

Andra bekymmer har man på vägarna här, s k vägpirater står vid vägen när det börjar skymma och försöker få bilisterna att stanna. En person står och vinkar och stannar man så dyker det upp ett par män som försöker öppna bildörrarna. En kollega till mig har råkat ut för detta men hon var förvarnad och hade låst bildörrarna inifrån, men saktade in för att se personen som vinkade. Han såg inte direkt svensk ut och när hon saktade in så såg hon i backspegeln att två män dök upp och försökte öppna bildörrarna. Det blev förstås gasen i botten och när hon kommit till ett säkert ställe så försökte hon ringa 11414, men fick ge upp efter en kvart, det var massor av samtal före.

Jag kan spara ett par kilometer genom att köra en mindre väg när jag skall till skolan och jag är inte ensam om att ta den genvägen. Just när jag skulle köra ut på den större vägen kom en man springande från en bil som placerats så att den såg ut att ha kört i diket. Av hans utseende så bedömde jag att det var en klar risk att det var en vägpirat, så jag körde iväg och ringde 11414 och hade turen att komma fram, så jag meddelade mina iakttagelser och en trött röst svarade att det kände de redan till och de hade verkligen ingen patrull att skicka och var jag verkligen övertygad om att det var något fuffens med att han försökte stoppa mig. Naturligtvis så refererade jag till vad polisen sagt om vägpiraterna i somras, att man inte skall stanna. ”Vi har i alla fall ingen patrull att skicka” sade den trötta rösten och ringde av. Jag har faktiskt goda erfarenheter av svensk polis, de har alltid varit vänliga och hjälpsamma. Men det här var något helt annat. Jag trodde att vägpirater var en företeelse sommartid på vägarna i Sydsverige, men det verkar som om de har hittat ett nytt verksamhetsfält längre norrut. Skall vi tro att de försvinner när snön kommer?

Nej, nu skall jag nog gå ut och kratta löv en stund, vädret är alldeles för fint för att jag skall sitta här inne. Halv tre kommer jag att under alla omständigheter vara inne, då blir det pressträff med Annie Lööf och Jan Björklund, de skall ge besked om regeringsfrågan. Sen blir det att skriva en notis – minst – till nättidningen.

Nu har hösten kommit.

Fredag kväll kom Villy hit och han hade med sig en korg med rensade trattkantareller. Nu har jag förvällt en del av dem, en del har jag fräst i smör och nu ligger de i frysen. En del har jag lagt i torkapparaten,. Elvy gillar att ha dem torkade och smula ner som smaksättare. Jag vet att det tidigare har pågått en animerad diskussion om bästa sättet att ta vara på trattkantarellerna.

När Alice kommer hem från Kanada så har hon tolv paket med förvällda trattkantareller i frysen och det lär nog bli mer, Villy är en hejare på att hitta svamp. Jag kan inte se trattkantarellerna, trots att Maj har försökt lära mig. De gömmer sig effektivt bland torrt gräs och bruna löv. Nog om svamp.

Lördag kväll var jag hemma hos Inger och Göran. De hade gjort en fyrtio minuter lång film om sin vistelse i Ascona i april, det var roligt att höra deras kommentarer till vad de hade fått vara med om. Söndag förmiddag var jag i kyrkan och när jag var på väg hem så ringde Rickard, han var i Sundsvall och spelade bowling.

Jag blev jätteförvånad, dels över att han var i Sundsvall, jag trodde han var hemma i Ascona och dels för att han spelade bowling. Jag har känt honom i snart tjugo år och jag har aldrig hört honom ens nämna ordet bowling. Det har varit golf för hela slanten. Nu var det så att han och några andra läkarkolleger brukar spela golf tillsammans och att de här fem herrarna skulle sammanstråla i Sundsvall var bestämt sedan en tid, men på grund av vädret blev det bowling istället för golf.

När sällskapet hade skingrats tog han sin hyrbil och kom hit i går kväll och det var ju trevligt. Efter frukost så körde han vidare ner till Arlanda, planet till Zürich går 1515.

Priset i ekonomi ”till Alfreds Nobels minne” går till två amerikanska forskare, Romers och Nordhaus har vi just fått veta. De har utvecklat metoder för att besvara några av vår tids mest utmanande frågor om hur vi skapar långsiktig tillväxt och globalt välstånd. Deras forskning berör också det som larmrapporterna som FN:s klimatpanel just publicerat, vi har mindre än tio år på oss att begränsa effekterna av den globala uppvärmningen.

Dags att läsa på om detta och skriva något till nättidningen. Men det är snabba puckar nu, i morgon är det intressant och på onsdag försvinner ekonomipriset i det stora nyhetsflödet.