Annandag jul.

Firandet av vintersolståndet i fredags väckte ett visst uppseende. Grannarna runt omkring var förvarnade och inbjudna att komma (glögg och pepparkaka) och så kom det några till. Brasa och raketer. Som tur var, så var vädret gynnsamt för avskjutningen. ”Nu ryktas det nog att vi har övergått till asatron,” sade BG.

Igår fick jag tillfälle att se Fanny och Alexander. Det var en ruskig historia – men med en hel del burleska inslag. Jag är ingen beundrare av Ingmar Bergman, men den här långdragna historien har förstås sina poänger. På kvällen var vi hemma hos Maj och Benny och då såg vi Sällskapsresan, varken Elvy eller jag har sett den tidigare men vi kände förstås till att det är en kultfilm som många relaterar till, inte minst med några bevingade repliker. Om filmen var bra? Den var definitivt underhållande. Maj och Benny hade sett den flera gånger tidigare och tyckte tydligen att det var helt ok att se den en gång till.

På tal om tv, så var Marlenes mamma  precis som vanligt i bild flera gånger under midnattsmässan från Peterskyrkan. Hon har släktingar som ordnar så att hon får vip-plats där varje år. Jag kunde konstatera att hon hade bytt frisyr och hade ett alldeles för mörkt läppstift. När man passerat en viss ålder ser det bara patetiskt ut med mörka, tunna läppar.

I kväll kommer Janne hit och hämtar sin tvätt, Han började julaftonen med att lägga in en omgång vittvätt i sin tvättmaskin - som strax därefter gav upp andan. Den blöta tvätten fick följa med hit och nu är den ren och torr. Goda vänner hjälper varandra. Även om det råkar vara jul. Torsdag och fredag kväll kan det kanske bli stjärnklart. Eller nästan stjärnklart och då får Elvy en lektion i astronomi som tack för hjälpen.

I morgon är det vardag, eller nästan vardag. För en del tog helgen slut redan tisdag förmiddag då många butiker hade mellandagsrea. Man kan inte vänta tills det blir ”mellandag” utan måste dra igång kommersen redan på juldagens morgon. Dessutom anses det vara mycket bluff och båg med prissättningen, man klämmer dit en prislapp med högre pris än vad prylen kostade den 23 december och sätter en röd realapp över med ungefär samma pris som tidigare. Och folk köper...

Julafton skypade jag med mina vänner i Ascona. Det mesta verkade vara sig likt. Lotta och Dwight hade kommit tillbaka efter att ha avslutat försäljningen av sitt hus i Mörigen. De har 2 ½  månad på sig att tömma huset och hitta ett nytt i Ascona eller Locarno, annars får de väl bo i kappsäck ett tag. Det skall bli intressant att komma hem igen, nu räknar jag dagarna.

Vågar man hoppas på en fridfull jul?

Nu är jag mitt inne i julkarusellen, fridens högtid känns långt borta. Lilla julafton i uthuset med tjugosex deltagare i onsdags, julbord med kollegerna igår och terminsavslutning idag på förmiddagen. På eftermiddagen har Elvy och jag handlat julmaten, i morgon skall vi göra julfint inne och i uterummet.

Julklappar? Nej, det köper vi inte. Det finns de som behöver en julgåva, vi har allt vi behöver. Undantaget från julklappar är förstås Fille, han får en påse med sina favoritkex.

Men vi spelar julklappsspelet på julafton. Insatsen för att vara med är en julklapp som kostar högst hundra kronor och det skall inte vara något ätbart.

När vi åt julbord i torsdags så blev jag tillfrågad av rektor på gymnasieskolan om jag var tillgänglig för vikariat när skolan börjar igen. Jag svarade att jag hade planerat att sitta hemma i Ascona och skriva för nättidningen. Det är hyperaktuellt nu när nästa statsministeromröstnng inte kommer förrän den 16 januari och cirkusföreställningen kanske inte upphör med detta.

Sen ringde han för en stund sedan och frågade hur mina planer mer exakt såg ut. Han visste redan nu att han hade behov av vikarie vecka 8–9, alltså två veckor innan sportlovet. Jag bad om betänketid över julen. Det är nog som en av mina kolleger sade, har man bara fått in en fot så blir man plötsligt oumbärlig.

Jultrafiken är igång och lokalradion rapporterar om mindre och större missöden i trafiken. E4 är förstås ”värst”. Men det är inte enbart kollisioner och avåkningar, utan också haverier, d v s bilar av skiftande slag som står olämpligt till på vägarna och utgör en risk för andra bilister.

Minus fem och en blek decembersol.

Måndag är min lediga dag och det är jag glad för, väglaget nu på morgonen var väl inte det bästa. Ledig dag betyder inte att jag ligger på latsidan, det är fullt upp med julstök inne hos Elvy och nu på förmiddagen har vi gjort fint inne i uthuset. Där skall det firas ”lilla julafton” onsdag kväll. Sedan reser flera av dem som brukar vara med där, bort över helgen. Vi firar jul tillsammans med Maj, Benny, nyinflyttade Janne och så Fille förstås. Nu får jag se Karl Bertil Jonssons jul, det ser jag fram emot. Jag hoppas också att SVT sänder midnattsmässan från Peterskyrkan, där sitter alltid Marlenes mamma på vip-plats. Men det är först nästa måndag.

Innan dess är det julbord för skolans personal torsdag kväll och på fredag är det terminsavslutning. Lite trist att få lämna eleverna men vi ses förhoppningsvis i april igen.

Fredag klockan 2323 inträffar vintersolståndet och Elvy tyckte det kunde vara kul att fira detta klockslag. Sedan spred ryktet sig och nu blir det bål och raketer hemma hos Inger och Göran. Sonen med familj kommer på fredag och de bör ha hunnit fram til detta unika firande.

Det finns alltså en hel del på programmet framöver.

Igår kom min släkting Mats och hälsade på. Han har haft möjlighet att använda ett fritidshus inte långt härifrån, men nu behöver ägarna själva använda det. Mats ser sig om efter ett annat fritidshus men det är väl inte riktigt läge för husaffärer just nu. Han får gärna bo i undantagsstugan om han kommer hit upp och letar hus efter helgerna.

Nu har jag varit hemma hos Janne och sett på stjärnhimlen. Det har varit mest molnigt, men en kväll klarnade det upp och då ringde han och frågade om jag kunde komma. Det blev intressantare och bekvämare när Janne ställde in teleskopet så att jag kunde se vissa bestämda delar av stjärnhimlen, men det var kallt! Men nu fick jag nytta av min nya Canada Gooseparka! Om man får för sig att man skall ”se på stjärnorna” så blir man både yr och stel i nacken – förutom att myriaderna av stjärnor egentligen inte går att identifiera, förutom Karlavagnen och Plejaderna. Nu fick jag se andra intressanta delar av stjärnhimlen och via teleskopet kunde man se mycket som inte kan se med blotta ögat. Månen och dess kratrar och hav kom väldigt nära också. Jag hoppas att det blir något mer tillfälle till att se på stjärnhimlen under sakkunnig ledning medan jag är kvar här.

Tio minusgrader men inte mer snö i sikte.

Idag har det varit lucia i skolan, samling för alla i gymnastiksalen och julmust och lussekatt till alla. Treorna stod för luciatåget och det var gulligt och stämningsfullt.

Elvy och hennes vänner har varit igång hela dagen, det har bjudits luciakaffe med hembakat på flera olika platser och några av de äldsta, som fortfarande bor hemma har också fått besök – men damerna har inte varit klädda i lucialinnen – lyckligtvis.

Det har varit en hel del skriverier om lämpligheten av att fira Lucia i förskolor och skolor. Lucia var ett kristet helgon, då kanske inte alla kan vara med, tomtarna i lussetåget är rester av en hednisk tradition, barn med annan hudfärg kanske blev ledsna av pepparkaksgubbarna, det var också något med stjärngossarna som kunde uppfattas som stötande, alla föräldrar har inte råd att köpa lucialinne eller tomtedräkt (på vår skola finns det en hel garderob med sådant att låna) och de minsta barnen på förskolorna kanske blir rädda för Lucia och föräldrarna får absolut inte filma och lägga ut på nätet Det sistnämnda kan jag väl hålla med om men de andra argumenten, betydligt fler än jag räknat upp här, det är bara trams. Visst finns det en legend om Lucia från Syrakusa som blev martyr och sedermera helgon, men luciatraditionen är lika mycket, kanske mer en folklig sed i Sverige. Man kan argumentera sönder det mesta om man bara anstränger sig!

Det var omröstning om statens budget igår. I morgon är skall det röstas om Löfven, som vi alla på förhand vet i den omröstningen inte kommer att få förtroendet att leda Sverige de kommande åren. Trots att han är den mest och bäst lämpade för den uppgiften. Tragiskt. Men det kommer att bli fler omröstningar och kanske ett, som det heter, extraval. Kristersson har hållit sig ganska lugn, tur är väl det för han gör bort sig när han, som skulle bli ”den vuxne i rummet ” speedar upp sig så man undrar om han är sådan eller...

Theresa May får sitta kvar till vidare, Macron försöker hålla sig kvar vid makten och i Egypten får butikerna inte sälja gula reflexvästar. Hur mycket av oron i världen orkestreras av ryska och kinesiska trollfabriker? Inte ens i det lugna och trista Schweiz är det lugnt längre.

Om jag nu skall bli lite positiv, så har förhandlingarna på en kursgård ute på den uppländska tundran lett till lite hopp om förbättringar för de drabbade i Jemen.

Alltid något.

I all hast...

Jag fick ett uppdrag från nättidningen, ”skriv en artikel om Svenska Akademin och varför det inte delas ut något nobelpris i litteratur i år”, Det har jag gjort, vilket krävde att jag fick fördjupa mig i ämnet och hoppa över en del av det som kvällstidningarna frossat i.

Men nu är det gjort och jag har sett prisutdelningen från Konserthuset och häpnat över Sara Danius rosa-orange bakelsekreation.  Nu kommer jag att sitta framför tv:n hela kvällen och se sändningen från Nobelfesten, när nu tillfälle bjuds.

Elvy och hennes vänner ägnar sig åt bakning. Ibland hjälper jag till, mest för att få ett och annat smakprov. En stor del av kakorna och lussekatterna skall serveras på äldreboenden m m när Luciatåget kommer dit på torsdag.

Jag har tillbringat rätt många jular här hos mormor, men inte varit med om det hektiska julstöket, vi brukade komma ett par dagar innan julafton och då var allt klart. Det blir en helt annan sak när man dras med i allt som skall göras och allt som skall hända innan julafton – och för den del också efter julafton. När jag är hemma i Ascona så brukar jag göra lite ”svensk jul” – pepparkakor glögg och så den obligatoriska Jansson på julafton. I år får de ingen Jansson, undrar om det bli jul då?

Vädret är eländigt. Det ligger en del blöt snö och det skall komma mer snö i natt. Jag får nog ge mig iväg till skolan tidigare än vanligt då.

Men nu skall jag ägna mig åt Nobelfesten. Flärd och vetenskap i skön förening.

Förändring på gång.

Idag fick jag besked om att mitt vikariat går ut och med terminens slut.  Den som jag vikarierar för hade i och för sig begärt tjänstledigt hela läsåret, men har nu ändrat sig. Mitt aktuella anställningsbesked sträcker sig t o m 21 december och om någon behörig lärare hade dykt upp till vårterminen så hade jag ändå fått sluta. Jag trivs bra på skolan men beskedet som jag fick var inte enbart negativt.

Jag reser hem till Ascona efter trettonhelgen och där kan jag ägna mig åt att skriva för nättidningen. Jag har också känt olust för körningen till skolan den kommande vintern, det är fyra mil dagligen och delvis på väg som inte är högprioriterad med snöröjning.

Men sen, från mitten av april och vårterminen ut är jag välkommen tillbaka som lärare på högstadiet igen, nu i so-ämnena och på heltid. Då är det vikariat för en lärare som skall vara pappaledig. Nu hinner jag förbereda mig väl fram till dess.

Jag ser fram emot att få komma hem till Ascona, jag har saknat mina vänner där.

Gå Sion din konung att möta! Nu är det advent!

Plötsligt blev det lite ljusare i gråvädret när adventsstakarna tändes. Uterummet är dekorerat med ljusslingor och på uppfartsvägen har lyktorna fått gnistrande istappar. Det blev adventskaffe hemma hos Vanja och Kjell lördag eftermiddag och sen var det mangrann samling i kyrkan söndag förmiddag.

Vi började med Gå Sion din konung att möta, en sång som jag inte har något personligt förhållande till. Den finns i engelska armésångboken men där har den inget adventstema. I Norge sjunger man den året om, enligt Rickard. Men den är så fin och alla sjunger med. Det blir församlingssång av sällan skådat slag faktiskt. ” Var glad, var glad i din Herre och Gud...”

Janne, som nyss flyttat hit från Stockholm sade att han fick ståpäls när vi sjöng Gå Sion, det var så många minnen som plötsligt dök upp.

Vi talade vid kaffet efteråt om förväntningar inför julen och de som är ”den äldre generationen” säjer att som barn hade man förväntningar inför julen, trots att det materiellt kunde vara lite knapert. Man fick i alla fall inte något överflöd av julklappar och julgodiset hade man gjort själv och det skulle räcka minst över nyår. Upptrappningen skedde under december och alla traditioner skulle följas. Efter första advent följde andra advent och därefter var det lucia, söndagsskolans julfest i kapellet, skolans terminsavslutning i kyrkan och sedan julen och en lång rad av lediga dagar.

Jag frågade om de upplevde något av denna förväntan numera och svaret var ganska entydigt. När den första julreklamen kommer i brevlådan redan i slutet av oktober, när gamla traditioner skall samsas med eller ersättas av nya och kommersialiseringen blir allt värre, då finns inget av förväntan kvar. Snarare en trötthet när man kommer till december.

Dat man upplever som positivt, det är att trots den kommersiella hysterin, så lyckas många hålla tillbaka julklappsinköpen. Barnen får hellre en lite dyrare julklapp som flera i familjen bidrar till och de vuxna köper inte julklappar till varandra längre, blir det något så blir det en ”inte-julklapp” som Göran uttryckte det, ett gåvobevis på att man skänkt en slant till någon välgörenhetsorganisation. Eller också blir det kanske årets julklapp, ett återvunnet klädesplagg. Men vi har ingen uppsjö av sådana secondhandbutiker häromkring, de säljer mer prylar än kläder. Men tanken är god, problemet är bara detta med storlekar. Man kanske kan ge en begagnad halsduk?

Den stora behållningen av första advent, det blev för mig när Janne sade: ”Tänk att jag inte har förstått förrän nu, vad jag har missat under så många år.” Välkommen hem, Janne!

Gråvinter.

Idag har det varit fläckvis halka på vägarna, förrädiskt när man inte vet var isen finns. Det var först vi fyratiden som sandbilen körde förbi nere på vägen, men det är ju ingen huvudväg förstås.

Det blev heltid hela veckan och några dagar nästa vecka också. Förståndiga doktorer ordinerar att ett sjukt barn skall vara hemma istället för att skriva ut antibiotika.

Annars är allt sig likt här, mörkt och trist och temperatur kring nollan. Nästa vecka skall det bli snö. Eller regn. Sedan kommer det att bli kallare.

Jag har märkt att adventsstakarna dyker upp i allt fler fönster. Elvy bestämde att vi skulle sätta fram dem och kolla att de lyser men det är först fredag eftermiddag som de skall tändas. Det finns en stake till varje fönster och eftersom de är försedda med LED-lampor så får de stå på dygnet runt sedan, till och med trettondagen. I undantagsstugan nöjer jag mig med en adventsstake. Det får räcka.

När jag flyttade till Ascona 2002, så hade jag med mig två adventsstakar. Nu ingår inte fönsterbräden som standard i husen, så jag fick ordna med något att ställa dem på. Det blev ett besök på IKEA i Grancia och inköp av enklaste sortens piedestaler, tänkta för krukväxter. Men så hade de en stilig golvstake i mässing och den köpte jag. Det fanns ingen runt omkring mitt hus som hade adventsstakar då, men nu finns det överallt.

Adventskalender är en tradition som finns i hela västvärlden. Fille får en alldeles egen adventskalender. Det fanns kalendrar för både hundar, katter och kaniner. Något gott varje dag fram till jul.

Det har bakats till flera olika ”adventskaffe” i kyrkan. Lussekatterna och pepparkakorna gör entré redan till första advent. Plus några andra sorters småkakor. I Ticino bjuds det på en speciell adventskrans, den är fylld med frukt och nötter och något slags röra med råsocker och kanel. Alldeles för söt för min smak. Problemet är bara att det går helt enkelt inte att ta en liten, liten bit utan man får ta en bit som är 4-5 cm bred, annars rinner det söta kladdet ut. Nej, då föredrar jag lussekatter.

Men det är inte kaffebröd som upptar mig mest nu. Spelet om vem som skall styra Sverige fortsätter och jag skickade iväg en artikel idag. Annie Lööf framstår som allt mindre sympatisk och hon spelar ett högt spel. Enligt Johnny, som är centerpartist så finns det tre fraktioner inom centerpartiet. De miljöintresserade, lantbrukare och annat landsbygdsfolk och så det som brukar kallas för Stureplanscentern, den ultraliberala falangen som just nu försöker sätta agendan. Ett samhälle fritt från regler och regleringar där den starke har rätt. Ett parti som i och med detta befinner sig till höger om moderaterna. Varför kallar man dem för mittenparti?

Förr var folket på landsbygden kärnan i centerpartiet men allt eftersom jordbruket förändrats och många gårdar drivs som storföretag, så har många jordbrukare blivit moderater. Johnny menar att även om Annie Lööf visar engagemang i flyktingfrågan och hennes mycket tydliga avståndstagande från sverigedemokraterna, så är detta ett medvetet spel från henne. Johnny säjer att om det skulle bli ett extraval, så kommer han inte att rösta på centerpartiet.

Kommer Löfven att sälja sig billigt för att förbli statsminister? Gör han det, så kommer vänsterpartiet att kamma in många röster i nästa val. Man kan inte gå allt för långt från klassisk socialdemokrati och räkna med att få behålla sina sympatisörer. Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme vrider sig i sina gravar.

Dramat fortsätter och kommer kanske att nå sin kulmen den tredje december.

Det är mörkt ute nu.

Veckan blev stressigare än jag hade tänkt mig. Tisdag morgon blev jag ombedd att jobba heltid, två kolleger fick stanna hemma på grund av sjuka barn. Vi får se hur det blir den kommande veckan, än så länge har inte rektor hört av sig om morgondagen. Måndag är vanligtvis min lediga dag.

Nu år Lotta och Dwight installerade i mitt hus i Ascona, de tänker stanna där ett par veckor och känna efter om de skulle trivas att bo permanent i Ascona eller Locarno. Nu är de ute och ser på hus där, deras hus i Mörigen är ute på marknaden sedan ett par veckor och det finns köpare till det. Det är skönt när någon bor i mitt hus. Det finns larm, men det kan hända en hel del innan någon patrull dyker upp.

Det är trist när det mörknar så tidigt. Idag gick solen upp 0828 och ner 1457. I Ascona gick den upp 0739 och ner 1644. På morgonen kanske det inte märks så mycket, men på eftermiddagen, nästan två timmars skillnad. Jag tänder alla lampor för att få ljust omkring mig medan folk i allmänhet nöjer sig med mysbelysning, många mindre ljuskällor.  Det ser förstås mysigare ut, inte tu tal om den saken.

Fredagen den 21 december klockan 2223 inträffar vintersolståndet och då går det mot ljusare tider igen. Det är knappt fyra veckor dit. Man kanske skulle fira det? Midvinterblot är inte aktuellt men kanske fyrverkerier?

Nästa söndag är det den första söndagen i advent. Då är det -  i min värld – tillåtet att börja med julförberedelserna. Men i den kommersiella världen har det varit jul länge nu. För att inte tala om dem som serverar julbord. De första annonserna kom redan i augusti.

Luciafirandet har diskuterats i ett par år nu och det jag läste senast var ett dagis som inte skulle ha luciafirande vilket gjorde föräldrarna skogstokiga. Åtminstone en del av dem. Popularitetstävlingar med omröstning om vem som skall bli ortens lucia verkar vara i utdöende. Nu är det unga damer som kan sjunga vackert som får gå runt och hålla traditionen vid liv. Cilla berättade att de sju unga damerna i deras kommun förra året fick turas om att bära luciakronan.

Det religiösa budskapet i luciafirandet förefaller mig vara mycket tunt. Men jag reagerar ändå på att både dagis och skolor ”firar” halloween med spökfester och liknande där barnen skall skaffa sig lämplig klädsel. Ett av argumenten för att det ovan nämnda dagiset skulle skippa luciafirandet, var att föräldrarna inte hade råd med att skaffa lucialinnen eller tomtekostymer åt barnen. Vi skall i alla fall ha lucia i skolan och det är mellanstadieeleverna som på frivillig väg har rekryterats och sedan får öva tillsammans. Evenemanget äger rum i gymnastiksalen.

OCH – nu ringde rektor och frågade om jag kunde jobba i morgon. En av föräldrarna skall till vårdcentralen med sin femåring.

Slut för idag – tack för idag.

Arg och glad.

Igår stannade jag hemma från gudstjänsten eftersom det var ett i all hast sammankallat extra församlingsmöte efteråt.

Elvy var lite upprörd när hon kom hem, allt är ju inte perfekt i en församling. En förkunnare som styvt håller på den ordagranna skildringen som beskriver skapelsen i första Mosebok, hade inviterats av en grupp medlemmar för att hålla en serie möten i februari – mars. Nu är det så att den dominerande uppfattningen i församlingen är nog att skapelseberättelsen, så som den beskrivs i 1 Mos, den är skriven på ett sätt som den tidens människor kunde förstå och i grunden, i dess starkt koncentrerade form så strider den inte mot vad vetenskapen sedan kommit fram till. Det är faktiskt så att skapelseberättelsen och modern vetenskap kompletterar varandra och därmed ger varandra legitimitet.

De höll styvt på att mötesserien skulle genomföras och om deras kyrka inte ville stå värd för den så skulle de, tillsammans med andra med liknande uppfattning i ett par närbelägna församlingar se till att mötesserien ändå genomfördes. Ett nästan enigt församlingsmöte beslöt att tacka nej till den här mötesserien.

Kreationism, eller skapelsetro som det också kallas är uppfattningen att världen och allt levande kommit till genom en avsiktlig gudomlig skapelse och en övernaturligt styrd process. Sen finns det en rad olika uppfattningar om detta alltifrån att Bibelns skapelseberättelse är den exakta och orubbliga sanningen till dem som accepterar vissa delar av evolutionsläran, utom att människan skall ha varit en del av evolutionen. Andra kontroversiella ämnen är jordens geologiska historia, universums uppkomst genom Big Bang - trots att man då kan anta att det fanns ett skapelseögonblick.

Det är trist att sådant här kan komma in och splittra församlingar. Ett annat ämne som splittrar ät synen på HBTQ-frågor. Alice har berättat om en församling i Toronto där de gudstjänstbesökare som levde i samkönade förhållanden o s v, alltså inom hela HBTQ-spektrat, bara var välkomna om man accepterade att sitta på de två nedersta bänkarna i kyrksalen. Kyrkan gränsade till ett område där de här ”avvikande” personerna brukade röra sig och många av dem var kristna och ville vara med i gudstjänstgemenskapen. Det hela löste sig genom att ett par pastorer inom United Church skaffade en lokal och började ha gudstjänster där alla var välkomna.

Nu är det inte så illa här i församlingen men de som har lite längre tidsperspektiv bakåt än vad jag har, kan namnge några personer som inte passade in i det förhärskande heterosexuella mönstret, kände sig välkomna längre och som begärde utträde. Då skall en ”broder” offentligt framfört sin tillfredsställelse över detta.

Sent igår kväll fick jag se något som gjorde mig glad. Jag minns Backabranden väl, bodde i Stockholm då och jag har fått tillfälle att se den välgjorda programserien om brandkatastrofen, som var för 20 år sedan. Redan från början fattade jag sympati för Deniz, som var en av arrangörerna av festen. Det var modigt gjort av honom att ställa upp och berätta. I gårdagens avsnitt, det sista, så berättade de som funnits med i programmen, mamman som förlorat sin dotter, tjejen som förlorade sina båda systrar och tjejen som blev illa brännskadad och Deniz som arrangerade den olycksaliga festen, om hur de hade det nu. Han hade gått igenom perioder med tungt missbruk, dels för att glömma, men också för att han fanns i miljöer med drogmissbruk. Så får vi i nästa klipp se att Deniz har en tröja med en liten armésköld på framsidan. Sen reser han sig, ler mot kameran och visar ryggen, där det finns en stor armésköld på tröjan.

 Jag kollade med Cissi som visste att han jobbar som boendeassistent på stödboendet Lilla Bommen. Om han har någon annan relation till FA kände hon inte till. Men det kvittar, hans stolthet när han visade upp sin ryggtavla med arméskölden, det räcker.