Synnerligen oklara besked.

Lotta och Dwight har hört sig för om flygresa till Zürich och om de blir insläppta i Schweiz överhuvudtaget. Det verkar knivigt, han är amerikansk medborgare, Lotta svensk och de reser från Sverige.

Man skriver på officiella sidor att gränsen kommer att bli öppen mot EU och EFTA-länderna från den 15 juni. På ett annat ställe står det att endast schweiziska medborgare eller personer med uppehållstillstånd kommer att släppas in. Och uppehållstillstånd, det har ju både Lotta och Dwight naturligtvis. Men när Marlene ringde till någon myndighet för att fråga, så sade de att amerikanska och svenska medborgare inte kommer att släppas in, även om de har uppehållstillstånd. Då frågade hon om det gäller när de kommer direkt från sina resp. ”hemländer” och fick svaret att det handlade om medborgarskap, inte var de kom ifrån! Någon tid i karantän var det inte fråga om.

Om det inte kommer klara besked så sitter Lotta, Dwight, Rickard och jag fast här i Sverige tills vidare. För vem vågar chansa på att köpa en dyr biljett? Jag hade tänkt stanna här över sommaren, men vad händer om det kommer en andra våg?

Söndag kväll.

Även om mycket fortfarande är oklart, så ser det ut som om det kommer att gå att resa till Schweiz. Jag tänker faktiskt stanna här tills vidare men Lotta och Dwight planerar att resa hem, åtminstone för ett par veckor, om det går att få flygbiljetter. Rickard däremot, han stannar i Sverige och kommer kanske hit upp till midsommar.

Idag hade Sven-Erik och Maritha ansvar för vår söndagssamling. Sven-Erik är mycket intresserad av historia och vi fick en intressant inblick i Bibelns historia, hur den sammanställts och hur den sedan spreds över Europa och blivit översatt till de lokala språken. Vi fick lära oss en visa om Bibelns böcker. ”Fem moseböcker komma, Josua, Domar, Rut....  och sedan sjunger man om alla bibelböckerna i ordningsföljd. Den slutar så fint; ”sen följer vad Johannes på Patmosön fick se, för allt vi prisa Herren som allt av nåd vill ge.” Jag tror att det går att lära sig alla böckerna i rätt ordningsföljd om man memorerar texten och sjunger. Väl värt att pröva.

Men annars så går allt sin stilla lunk. Pandemin gör att man växlar ner, tar det lugnt och tänker på att hålla avstånd och tvättar händerna och när det inte finns tvål och varmt vatten så blir det handsprit. Nya goda vanor.

Sjukvårdsupplysningen 1177, dit man vänder sig med frågor om sjukdomar m m, det tillhör sällsyntheterna där att de får telefonsamtal med frågor om kräksjuka. Den bekämpas alltså utmärkt med god handhygien. Väl värt att komma ihåg. Om en stund blir det partiledardebatt i tv om hur man hanterat covid-19. Måste nog följa den.

Och på onsdag skall vi få besked om ... ja om vad? Vem som sköt Palme för trettiofyra år sedan eller att man lägger ner utredningen eller något annat. Västgötaklimax?

Pingstdagen.

Idag har det varit sommarvarmt och de kommande dagarna blir det ännu mer sommarlikt. Det händer något hela tiden, inte minst i rabatterna kring huset. Nu börjar Elvy oroa sig för att det skall komma några sena frostnätter, men perennerna klarar väl av det och utplanteringsväxterna får vänta inne i uterummet tills vidare.

Och så var det pingst. Det var tänkt att vi skulle samlas i uterummet, men det blev så många att vi fick sitta ute. Solen sken och det var drygt tjugofem plusgrader och en svag vind gjorde att det ändå var behagligt. Det var Irene och BG som ansvarade och nu var det pingstbudskapet som var i fokus, både i ord och sång. BG menar att den enda riktigt genuina pingstsången är William Booths O Gud du klara rena låga, så den hade han tagit med på dagens sångblad och dessutom hade han tagit med ett elpiano så att jag fick spela till den. Han tyckte inte att den kom till sin rätt med dragspelsackompanjemang.

Annars – livet rullar på som det gjort de senaste veckorna. Tills vidare stannar jag här i Hälsingland. Jag vet inte ens om det går att resa hem till Ascona just nu. Där var det igår två nya fall men inget dödsfall, många oroar sig ändå för vad som sker när man släpper på restriktionerna i Italien.

Här är det skogsbrandfara och en och annan björn som lufsar omkring. Något måste man väl oroa sig för.

Nu blir det äntligen vår. Hoppas jag.

Jag har inte skrivit något på över en vecka nu. Varför? Jag tyckte inte att jag hade något att skriva om, jag kunde nästan kopierat föregående inlägg. Och inga nyheter är förstås goda nyheter. Jag läser, funderar, skriver och tar en och annan promenad när vädret tillåter. Det har blivit lite mer utejobb och den här veckan ser det ut att bli tillfälle till ännu mer. 

I eftermiddag blir det bibelstudium i uterummet, just nu håller de på med Nehemja och jag kommer att vara där och lyssna, har inte haft tid att fördjupa mig i texten. Torsdag blir det terminens sista studiecirkel i astronomi och på söndagarna samlas vi till en informell gudstjänst i uterummet. Förra söndagen var det Villy som ansvarade, han och Alice hade temat Den barmhärtige samariern, med den naturliga följdfrågan ”vem är min nästa”. Det mynnade ut i att vi just nu är så upptagna av det som händer runt oss att vi glömmer nöden ute i världen, som är så oerhört mycket större.

 I söndags var det Marita och Johnny som ansvarade och det blev förstås deras favoritämne ekologisk odling som fick en helt ny betydelse, sund andlig odling. Det var tänkvärt.

Igår hände det något som gjorde att jag tog mig samman idag och skriver lite. En för mig helt okänd person ringde och naturligtvis blir man lite avvaktande. Men hon berättade att hon fått mitt telefonnummer av Reinhold, som hon är granne med (i Stockholm) när hon nämnde för honom att hon var besviken över att inte kunna resa till Lettland, hon hade planer på att resa dit på semestern. Hon hade börjat skriva ner sin släkthistoria. Då blev förstås Reinhold mycket intresserad.

Inese hade en mycket intressant historia att berätta. Hon kom till Sverige 1979 på ett ovanligt sätt. Hon var gymnast i Lettland och hade förstått att om hon dels var framstående inom sin sport, dels var en mycket entusiastisk medlem i en kommunistisk ungdomsorganisation, så skulle hon kunna ha en möjlighet att få följa med på någon tävling utomlands, i bästa fall i något västland. Chansen kom när hon fick följa med till Finland. Deltagarna i gruppen övervakades noga men genom att på natten slingra sig ut genom ett litet fönster på en toalett och upp på ett tak lyckades hon rymma och fick lift till en större stad. Där gick hon in på polisstationen och sade att hon ville till Sverige för att begära politisk asyl. Då var det  en handlingskraftig polis som satte henne i sin bil, tog färjan till Umeå och gick med in på polisstationen. Det var helt säkert inte enligt regelboken, men hon fick stanna i Sverige där hon hade en farbror som flytt hit under andra världskriget.

Enbart den här historien är värd att dokumenteras, men hon ville också veta lite mer på djupet hur hennes släktingar i Lettland hade det fram till självständigheten, hon kände ett behov av att dokumentera detta. 

Är det en trend att börja skriva släkthistoria? För några veckor sedan träffade jag Jenny som skulle skriva ner det hon kunde få reda på om sin mammas förfäder. Jag har funderat lite över varför det är så. Slump eller finns det något underliggande i vår tid som gör att vi söker oss bakåt?

Pandemiska funderingar.

När man som jag gör, sitter och jobbar själv, så borde ju inte vardagen påverkas. Jag läser, funderar, skriver och redigerar... tar en promenad om vädret tillåter och servas av Elvy med regelbundna och vällagade måltider. Torsdag och fredag bjuder på lite omväxling, då är det inköp av mat till dem som inte vill riskera att bli smittade i butiken. På söndag får jag inte jobba, det ser Elvy till.   

Elvy umgås med sina vänner, de sitter i uterummet på rekommenderat avstånd och hittills har alla hållit sig friska. Tisdag eftermiddag är det bibelstudium och fika, torsdag kväll har Janne haft studiecirkeln i astronomi, men under flera veckor har det enbart blivit teori. Det har varit mulet och nu börjar det bli alltför ljust. Men de tänker kämpa på månaden ut, två gånger till. I kväll är det otvungen samvaro, dragspel och knytkalas.

Det har varit lite fram och tillbaka med gudstjänst på söndagarna, några går till Svenska kyrkan där det är gott om plats och i morgon samlas några här. Det är Villy som tar ansvar för detta och man kan väl säja att vi blir en liten husförsamling då. När det blir ordinarie gudstjänster i deras församling vet de inte. Ovissheten gör att de liksom inte bryr sig, de tycker att det är bra som det är. Och vi får det säkert gott tillsammans. Det blir som vi har det hemma i Ascona, hoppas jag.

Jag kom just att tänka på en gammal sång; ”Inga vackra kyrkor, inga tempel, men i stugorna det trängsel var. Inga ritualer, allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar.” Det där med trängsel får vi förstås hoppa över.

Jag känner att den här ovissheten, inte bara om hur länge pandemin skall skapa inskränkningar i kyrkornas verksamhet, utan också den känslan som jag märkt av i vår grupp, kommer kyrkan att repa sig efter en lång tids inaktivitet? Man borde kunna göra något. Hur det är med Frälsningsarmén i Sverige vet jag inte, men i Norge verkar det vara full fart, kreativitet både IRL och digitalt.

Aftonbladet har en rubrik: Hoppas kunna sniffa sig till smittade. Hur skall det gå till? Kan Fille kanske göra en insats? Men då behöver han förstås träffa någon som är smittad först. Det står så mycket märkligt i tidningarna. Man spekulerar vilt. Men Fille kan sniffa sig fram till kantareller, så han kanske har potential för att bli en rubrik i kvällspressen?

Vår på vänt.

Nu har våren bytts till ett riktigt busväder. Det har regnat sedan på förmiddagen men den snö som de varnade för, har vi inte sett till ännu.

Mina känslor inför de restriktioner som åläggs oss, pendlar mellan att det är intressant att få uppleva det här till att det känns rätt trist. Men jag har mina inköpsrundor, har gjort tre intervjuer under veckan och jobbar på med materialet till boken.

För ett par veckor sedan fick jag låna en gammal avhandling om bondelivet i Hälsingland, nu har jag lånat en fyllig inventering av fest och högtider i Hälsingland på 1800-talet. Det sprider sig att jag har börjat skriva och nu får jag lite prestationsångest. Folk som tycker att de har kunskaper att tillföra är så vänliga och hjälpsamma. Jag kan ju inte göra dem besvikna. Det måste bli ett resultat och helst ett bra resultat.

I Ticino börjar saker och ting sakta, sakta att återgå till mer normala förhållanden. Butikerna skall vara öppna 0800-1000 enbart för dem som är över 65, och det gäller tydligen alla butiker. Sophia, som har en klädesaffär som i vanliga fall öppnar klockan tio, hon har nu öppet från åtta och det har kommit en del 65+kunder som vill ha vår- och sommarkläder.  Mellan de relativt fåtaliga kunderna så har hon förstås jobb som hon kan göra. Förr jobbade hon klart innan hon gick hem för dagen, nu gör hon jobbet på morgonen och hon funderar på om det inte kan vara idé att fortsätta så, även när butiken återgår till normala öppettider. Just nu jobbar hon ensam, annars brukar Regula hjälpa till men på grund av att hennes svägerska Annemarie tillhör riskgrupp, både ålder och sjukdom, så stannar Regula hemma nu.

Regula är en känd stylist och hennes närvaro i butiken drar naturligtvis kunder. En kund som absolut ville höra hennes åsikt om ett inköp fick visa upp sig via sin smartphone för att få råd av Regula. Det är intressant med den digitala utvecklingen. Skriver jag som tycker att IRL är långt överlägset kontakter via telefon eller internet. Jag är nog lite gammaldags.

Nu börjar de bli oroliga för att pandemin skall ta ny fart i Italien, främst då i Lombardiet när man släpper på en del restriktioner. Dödstalen har visserligen gått ner, men det är ju ”gamla” fall. Och jag undrar förstås när jag kan resa hem igen, Med tanke på bokskrivandet är det ändå en stor fördel att vara ”på plats”, det måste jag medge.

Nu i veckan har jag varit och handlat kläder, bestämde mig för att handla för 2000 kronor, Det blev ganska mycket kläder eftersom det var rea på en del och 20 eller 30 procents rabatt på annat. Nu är jag ekiperad för en rätt långvarig vistelse här.

I det kombinerade uterummet/växthuset frodas primörerna och de frösådda blommorna har kommit långt i sin utveckling. Ett intressant experiment är blomsterbönorna, de kom upp efter drygt en vecka och nu växer de minst en dm per dygn. Elvy mätte igår, då var den högsta 70 cm. Våren är på väg inomhus i alla fall!

Bara så ni vet att jag lever.

Nej, jag har inte drabbats av covid-19 och vi har inte heller blivit av med vår internetuppkoppling. Jag har bara inte haft tid att skriva.

Vad har jag gjort då? Det är det som jag inte riktigt vet. Men det är det jag säjer, ingenting är som vanligt längre, När jag tänker efter har jag gjort tre intervjuer, jag har läst på om det gamla bondesamhället i Hälsingland, fick låna en avhandling från 1938 som var jätteintressant och så har jag gjort de numera schemalagda inköpsrundorna. Plus lite utejobb när vädret så tillåter.

Alla här är friska, mina vänner i Ticino har också klarat sig från att drabbas av denna eländiga pandemi och jag blir mer och mer övertygad om att Sverige har valt en bra, men ändå kontroversiell väg ut ur eländet. I Ticino börjar man redan tala om ”den andra vågen” nu när man har släppt på en del restriktioner.

I morgon släpper också Italien på en hel del restriktioner men kan snabbt återinföra dem om antalet sjuka och döda stiger. Det är som att balansera på en skarp knivsegg, hålla samhället igång och inte sätta fart på smittspridningen.

Nu är klockan halv elva och det är sängdags för mig. God natt!

Våren har tagit lite paus nu.

Igår eftermiddag gjorde jag min första intervju. Det blev med Marita, jag kände att det var bra att börja med en av dem som jag inte känner bäst för att få struktur på samtalet. Dessutom kan det sätta gränser för hur mycket av vars och ens berättelse som jag skall dokumentera. Marita kom hit som femåring, familjen kom från Uppland och hade tillhört en församling där, så det var inga problem för henne att få vänner och komma in i ett socialt sammanhang.

Jag skrev att jag hade fjorton personer som skulle vara aktuella för intervjuerna. Det var fel, det är tolv. På måndag skall jag intervjua Göran. Han reste iväg efter studenten och kom tillbaka som nybliven pensionär.

Fredag förmiddag ägnade jag åt inköp. Det är flera av Elvys vänner plus ett äldre par i församlingen som jag handlar åt. Det gör jag på torsdag eller fredag. Nu anar jag en sak – att det som funnits lagrat i deras frysar börjar ta slut. Nu fyller man på med annan frysmat eller sådant som enkelt kan frysas in. Potatisen börjar det bli lite sämre med i de båda butikerna. Det är illavarslande, färskpotatisen kommer väl inte förrän om ett par månader. Frukt börjar det bli lite sämre sortering av också. En ljuspunkt var att det i en av butikerna fanns nyskördade äpplen från Chile, sex för 20 kronor.

Jag börjar bli både kvalitets- och prismedveten. Man lär så länge man lever.

Idag är det gråkallt och nordlig vind. Ingen bra dag för utearbete alltså. Jag skall jobba lite med materialet till boken, men det blir först efter middagen. I kväll är det ett roligt tv-program, Smartare än en femteklassare. Där tävlar vuxna mot femteklassare. Det går inte alltid så bra och jag är SÅ tacksam att jag inte behöver ställa upp där. Men jag kan ju alltid skylla på att jag gick i skolan i England.

Solen skiner, himlen är blå.

Det känns som om vi befinner oss i ett stort vakuum, lever för stunden och planerar egentligen inget. Lite dystert men ändå intressant. Vi har varit vana att planera, ha en viss tidshorisont som vi styrde över och rent allmänt också haft kontroll. Just nu har vi inte det. Jag har ingen aning om när jag kan resa hem till Ticino igen. Det som bekymrar mig mest just nu är att jag bara har rejäla vinterkläder. Jag får möta våren i min Canada Goose-parkas. Hittills har det gått sådär, jag har haft en tunn t-shirt under.

Men nu gäller det att vara kreativ och se till att ”göra” något av den tid som vi ändå har till vårt förfogande. ”Göra” kan betyda det obligatoriska vårarbetet i trädgården, men det är lite tidigt ännu. Det blir lite halvhjärtad städning så det ser lite fräschare ut. Men det ser ut att bli ändring på det om några dagar, termometern kan kanske mitt på dagen tangera 20-strecket och då torkar det väl upp.

Jag har startat ett nytt projekt, känner att jag skall låta boken vila lite. Det nya projektet hänger faktiskt på sätt och vis samman med boken. Jag skall göra intervjuer med de fyrtiotalister i Elvys bekantskapskrets som växte upp inom pingstförsamlingen. De är faktiskt hela fjorton stycken. Nu vet jag förstås inte om alla ställer upp, men jag vill gärna dokumentera deras upplevelser. Somliga var strängt hållna och andra kunde leva nästan som andra ungdomar. Men bara nästan. Det fanns de som revolterade mot ”församlingstukten” men kom tillbaka när pingströrelsen blivit mer liberal. Det kan bli fjorton spännande berättelser.

Igår skypade jag med Yvette, hon är sjuksköterska och jobbar på en avdelning inom intensivvården där de som kopplats från andningshjälpen vårdas. Nu kommer man att lätta på en del restriktioner i Ticino, byggarbetsplatser och industrier kommer att få öppna igen och viss trafik mellan Italien och Ticino blir tillåten. Dessutom kommer tiden i butikerna fram till klockan tio på förmiddagen att vara reserverad för 65+. Butiker har hittills varit no-go-zone för dem.

 Yvette menar att man har kunnat ana ljuset i tunneln, det sista dygnet hade ingen på just det sjukhuset avlidit och man hade bara fått in tre till intensivvård och fem patienter hade fått lämna sjukhuset. Men vad händer framöver? Hon är orolig för att när man släpper på restriktionerna, så kommer folk att tro att det börjar bli ok att närma sig ett vanligt liv.

Det är samma oro som folkhälsomyndigheten i Sverige har visat, nu när man talar om att man har kommit upp på en ”platå” – alltså ingen större ökning av sjuka eller avlidna. Men det är sannerligen inte dags att blåsa faran över. Stockholmarna tror att flockimmunitet är något som gäller dem alla – eller också säjer man ”jag tillhör inte någon riskgrupp” och tar en sväng till krogen. Det lär ha varit rätt trångt på en del av dessa inrättningar nu i helgen.

Nu skiner solen, det är +15 och nästan vindstilla ute. Dags att gå ut och leta reda på lite torrt fjolårsgräs eller något liknande.

"Tredjedag påsk."

Då var påsken över för den här gången. En annorlunda påsk men ändå ok. Påskaftonen bröt vi mot karantänsrekommendationerna, då var Alice, Villy, Maj, Benny och Janne här och vi åt ägg, sill och lax med tillbehör och påsktårta. Den hade Alice bakat och det var ett kanadensiskt recept, tunna nötbottnar, apelsinkräm och gul vispgrädde med chokladägg ovanpå. Det skall egentligen vara små påskharar men sådana existerade inte hos någon av våra två livsmedelsbutiker. Men för övrigt är de välsorterade.

Det fanns ett rikligt utbud av onlinesända gudstjänster på påskdagen, men det känns rätt torftigt att kolla på dem på skärmen. Nej, gudstjänster skall upplevas live.

Ingen av Elvys vänner har smittats av covid-19 och i Ascona är mina vänner fortfarande friska. I Schweiz finns det 26 000 konstaterade fall och 900 döda. Jag har inga aktuella siffror för Ticino, men kantonen är näst värst drabbad, Geneve har förstaplatsen.

Det är inte bara Donald Trump som ”intresserar” sig för hur man gör i Sverige för att begränsa smittan. De schweiziska tidningarna som finns att läsa på nätet är också intresserade, men mer seriöst. Man skriver både beundrande och kritiskt och visar bilder från uteserveringarna i Stockholm.

Odlingarna i uterummet växer fort. Bondbönorna som vi sådde någon av de sista dagarna i mars, de är 30 cm höga och nu börjar vi oroa oss för att inte insekterna kommer att vakna tillräckligt tidigt för att pollinera dem. Men å andra sidan har vi två små humlor som förutom pollen också får sockerlösning. De bor i en lerkruka som står upp och ner, inuti är det lite mossa och jord. Vi har sett att de flyger ner i krukan, så jag antar att det är en rätt metod om man vill ha dem som husdjur. Vi har inte gett dem namn ännu, men det kommer nog...

När jag inte studerar humlorna så jobbar jag med materialet till boken. Just nu befinner jag mig i Föne som ligger i närheten av Färila och tiden är tidigt 1800-tal.

Nu har det börjat regna, kan t o m bli snöblandat regn i eftermiddag. Dessutom är det middagsdags, det blir visst tack- och farvälföreställning för det som är kvar av påskmaten.