Tillbakablickar.

 

Min kompis Marlene fick en bok i julklapp. Den är på italienska och heter kort och gott 50. Marlene fyller femtio i år. Boken är en humoristisk handledning i hur det är att passera halvseklet. En sak tyckte jag var intressant. Man skulle göra upp en tidsaxel, från noll till femtio – så att man kunde komma ihåg vad man hade gjort under den tiden, när man sedan så småningom fyllde 75. Jag har lite tid på mig, fyller jämnt först i slutet av augusti.

Jag tog fram ett rutmönstrat block när jag satt och slötittade på tv en kväll. Från noll till tjugo var det enkelt. Sedan började jag på LSE i London, min pappa dog, jag flyttade till Sverige och  mormor. Fick så småningom jobb på förlaget, flyttade till Ascona när det fanns möjligheter att jobba på distans. Mormor hade dött ett år tidigare, inget höll mig kvar i Sverige. Jag byggde upp ett liv och en vänkrets där, reste ofta mellan Ascona och Geilo och så småningom fick jag kontakt med min mamma igen, vi hade inte setts sedan jag var fem år. Livet ändrades, nu reste jag mer mellan Ascona och Hälsingland – min mamma flyttade från Kanada och köpte sitt föräldrahem där. Nya intressanta människor, de flesta i min mammas ålder, blev erbjuden jobb på en nättidning i England, prövade det ett tag och fann att det inte var så kul som jag hade räknat med. Började jobba som lärare på högstadiet, det var roligt men jag hade inga planer på att skaffa mig en formell lärarutbildning. For mellan Hälsingland och Ascona, pandemin ställde till det och så började jag fundera på att skriva boken, den som jag håller på med nu. Så var det i stora drag.

Men när jag funderade och noterade så dök det upp händelser och människor, många av dem som jag inte ägnat en tanke på många år. Har jag ordning på när olika saker inträffade? Är det dags att göra en ordentlig genomgång av allt som hänt? Jag har god hjälp av bloggen, jag började skriva här i oktober 2008. Tretton och ett halvt år sedan.

En dagsaktuell notering – det kan bli en kanaltur i maj eller september. Eller både ock. Om det nu inte blir dieselransonering.  I år kommer jag att vara med, det var många år sedan sist.

 

Nu är det vår på riktigt!

 

Jag har varit inne i en mycket produktiv period och därför inte haft vare sig tid eller ro att skriva något här. Jag har så mycket material, det finns så många intressanta livsöden. Någon måste berätta om dem och inte minst hur människor och händelser hänger samman.

Igår nåddes vi av budet att John Larsson har avlidit. Han var Frälsningsarméns general 2002–2006. Jag minns honom från ett läger och något divisionsarrangemang på 80-talet. Han var lite annorlunda än många andra officerare, modern och rakt på sak och hade en torr, ibland lite sarkastisk humor. Som kompositör till de många sångerna i musicalerna visade han verkligen prov på mångsidighet. Dessutom var han ju svensk.

I morgon skall vi vara med på gudstjänsten i Lugano. Dwight skall predika och vi skall sjunga två sånger. Ärligt talat har jag inte koll på vad det blir, så jag kanske får avstå från deltagande i kören. Jag har hört att de har fått texter på italienska till ytterligare några sånger och dem har jag inte hunnit att öva på. Det krävs lite övning att sjunga på italienska.

Jag planerar att resa till Geilo i början av april. Rickard är där och sköter om hytta. För en bokmal  är det perfekt med den sortens isolering. Han har hunnit med många böcker, han brukar rapportera när han börjar läsa och så kommer det en recension när boken är läst. Rasmussens har varit i Danmark några veckor så hans kontakter med omvärlden inskränker sig nog till några ord med grannarna när man skottar. Det har varit en hel del snö att skotta, lindrigt uttryckt.

Från Geilo reser jag sedan vidare till Hälsingland. Jag har inte några planer på att stanna där särskilt länge, men måste stämma av en del detaljer ”på plats”. Det är viktigt att allt i min bok är korrekt.

Sen måste jag erkänna att kriget i Ukraina tar mycket av min uppmärksamhet. Krigets hemskheter och galningen Putin förstås, men dessutom får vi genom olika media och kanaler kunskaper om landet Ukraina. Sorgligt försummat tidigare för min del.

 

Sen kväll i Ascona.

 

I morgon är det internationella kvinnodagen. Det kommer nog inte att uppmärksammats av någon mansperson i min bekantskapskrets. Jag inser att händelserna i Ukraina överskuggar ett eventuellt firande av 8 mars.

Jag jobbar flitigt och det ger ett synligt resultat. När jag är på jobbhumör så gäller det att utnyttja denna sinnesstämning. Det kan ändra sig snabbt.

Nu märks det så väl att våren är på gång men det är inte särskilt varmt på dagarna, bara 5–6 grader och vi har fått en hel del regn. Det är ändå så pass milt i luften att täckkappan har hamnat i garderoben och bytts ut mot en lite mer vårlik, blå jacka.

Uppe i Hälsingland är det fortfarande nästan vinter. Det finns fortfarande snö och först dagsmejan och sedan flera minusgrader nattetid har förvandlat snön till is. Elvy funderade på om hon skulle ge sig på snön med den elektriska borrmaskinen eller om hon skulle vräka på med varmvatten på alla envisa isfläckar runt huset. Jag tyckte att hon skulle låta naturen ha sin gång.

Nu har sällskapslivet däruppe kommit igång igen. Efter att ha umgåtts med avstånd i det stora uterummet, så har man börjat samlas i uthuset igen. Det har visst varit både allsångskväll och semmelorgie där. Jag skulle gärna ha varit med om båda tillfällena, i synnerhet semlorna.

Kvällen är sen, nu skall jag gå och lägga mig.

Nu kommer våren.

 

Lillefar Putin är galen och farlig. Dessutom är hans kunskaper om rysk och ukrainsk historia mycket bristfälliga. Han kommer med lösryckta fakta och stuvar om dem efter eget huvud. Vad kommer att hända härnäst? Det är drygt 100 mil fågelvägen från oss till Ukrainas gräns.

Något som ändå måste uppfattas som positivt är att Schweiz rejält har rubbat på den neutralitet som varit ledstjärna här. Humanitär hjälp av olika slag, det har varit ok, men inte mer. Nu är det annorlunda.

Förkylningen har gett med sig, det som hängde med längst var en envis hosta. Nu tänker jag vara frisk några år framöver.

Rickard är på Geilo, Där har det varit rejält busväder i omgångar och en dag lyckades de under några timmar inte hålla nedfarten från Kikut öppen. Rickard är en riktig bokmal och han har tydligen hunnit med en stor hög böcker som han planerat att läsa- Vädret har gjort att innevistelse varit nödvändig.

Jag har jobbat på och känner mig ganska nöjd. Jag har en plan, men det är svårt att följa den då jag får nytt material då och då. För att bli klar med boken så måste jag resa tillbaka till Sverige om ett par månader. Jag har planerat att boken skall vara klar någon gång under 2022. Nu har min redaktör och jag börjat fundera på om den skall delas upp på två volymer. Men det kräver en hel del omarbetning.

Idag har det varit ´10 och rätt soligt, det märks att våren har kommit hit aven om temperaturen svajar lite och en del nätter har vi frost. Men bara lite.

Förkylt.

 Det är ett tag sedan jag skrev här. Jag har varit förkyld, en riktig ”bonnförkylning” av gammalt hedervärt slag. Men jag är på väg att tillfriskna nu. Min röda näsa är fortfarande en sevärdhet.

Jag har varit så påverkad av förkylningen att det inte har blivit så mycket gjort med skrivandet heller. Jag har läst och sett på tv och försökt att hålla mig uppdaterad på händelserna i Ukraina. Putin är en riktigt äcklig typ, en man med både storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. En nättidning hade projicerat Putins och Hitlers ansikten på varandra, det blev en skrämmande bild.

Förra söndagen och igår såg jag på gudstjänster från Frälsningsarmén i Oskarshamn. Lite annorlunda mot vad jag är van vid men mycket intressant. Det blir två gudstjänster till och det är ju generöst av SvT att de visas även i utlandet. Det var Lotta som informerade mig om möjligheten. Dwight tyckte det var förskräckligt att den manliga officeren inte hade slips till uniformen igår. Annars tyckte han det var ok.

Borta bra och hemma bra.

 

Nu har jag hunnit acklimatisera mig och det mesta känns hemvant. Det är förstås en stor skillnad på att vistas på landet i Hälsingland och att vara i den här staden som är starkt påverkad av italienskt liv men också har blivit en ”tillflyktsort” för människor av många olika nationaliteter, de allra flesta med en tjock plånbok. Det är en påtaglig skillnad mellan Ascona och vår tvillingstad Locarno. Det är förstås ingen normal stad det heller men där finns det ändå ett större inslag av ”vanligt folk”.

Jag trivs i Ascona. Det beror förstås mycket på att jag råkar ha ett bra, alldeles lagom hus här. Det innehåller vad jag behöver och lite till och det har ingen arbetskrävande trädgård. Bara en brant bergssluttning som behöver städas ett par gånger om året och det är förstås inte det allra enklaste. Men ingen gräsklippning och ingen ogräsrensning.

Jag har bott här i 20 år nu. Flyttade hit på vinst och förlust när jag fick ärva det här huset och hade möjligheter att arbeta på distans. Sedan dess har mycket hänt, jag har övergett bokförlaget jag jobbade åt, jag har tillbringat rätt långa perioder uppe i Hälsingland och prövat på att arbeta som lärare. Nu skriver jag på en bok om människorna i Hälsingland. Den skulle handla om mina förfäder på mödernet men har blivit så mycket mer. Jag är påhejad både av folk med intresse för hembygden och ett par som är historiker till professionen.

Ibland kör jag fast och nu har jag lärt mig att släppa det jag håller på med utan att få dåligt samvete, göra något annat under en kortare period och sedan flyter det på igen.

Mina vänner betyder förstås mycket för mig. De är ju min familj. Vår husförsamling är en trygghet och vår relation till den lilla kyrkan i Lugano är mycket intressant. Vi är på sätt och vis en samling främmande fåglar och några av oss är inte så väldigt hemma med italienskan men det fungerar bra i alla fall. Nej, jag har inte på alla dessa år lärt mig italienska ordentligt. Jag klarar vardagslivet men det fungerar inte så bra med mer avancerade samtal. Då tar jag till engelskan.

När jag är i Hälsingland så trivs jag och när jag är hår i Ascona så trivs jag också. Men det är stor skillnad. Livet där är lugnt och förutsägbart. Här är det mer puls och något mer oförutsägbart. Jag är lyckligt lottad som har tillgång till och hemvist i dessa båda världar.

Måndag eftermiddag i Ascona.

 

Jag kom hem till Ascona söndag kväll. Allt gick snabbare än vad jag räknat med. Men jag hade allt som behövdes för att få resa med SAS och att bli utsläppt från ankomsthallen på Kloten. Jag fick ta en ny test idag, skall stanna hemma tills jag får svar vilket lär bli i morgon.

Lotta och Jen har varit här och städat och köpt mat så det går ingen nöd på mig. Det känns skönt att vara hemma igen, jag har så många vänner som jag inte träffat sedan i oktober.

Här i Ascona är det snöfritt och just nu är det +5 och solen har visat sig av och an under dagen. På andra sidan sjön, på Monte Gambarogno är det en stor skogsbrand. När det är mörkt så ser man elden, trots att brandhärden huvudsakligen är på andra sidan av höjden.  Under dagen har det mest varit rökmoln men nu när skymningen faller så ser man faktiskt att det brinner, men inte så mycket som på morgonen.. Det är verkligen inte tid för skogsbränder nu men det har varit ovanligt torrt en längre tid, varken regn eller snöfall.  Innevånarna i en by som heter Indemini har fått evakueras.

Uppe i bergen är det ganska mycket snö och nu väntar man ett oväder med snökaos på låglandet, alltså områden norr och nordväst om bergen. Än är det inte slut på vintern här men man brukar räkna med att omkring den 10 februari kan vi här i sydliga Ticino börja se en bestående väderförändring.

Alla mina vänner mår bra, men flera av dem har haft mer eller mindre känningar av omikron.

Pierre har bestämt sig för att stanna här hemma när deras ”sommarperiod” uppe i Anderna tar slut i mars-april. Han har fått nog av Chile säjer han, vad det nu kan betyda, de arbetar ju uppe i bergen långt från civilisationen. Är det inte detta som han fått nog av?

Annars är allt som vanligt här såvitt jag kan förstå. Nästan. Den lilla församlingen i Lugano har efter många turer hit och dit fått dels en tillfällig lokal, dels en tomt som de skall bygga sin nya kyrka på. Dessutom blev den ekonomiska uppgörelsen med företaget som ville komma åt marken, mycket bra. Just nu har de ingen verksamhet men det är p g a pandemin.

Nu gäller det att jobba på, jag har en hel del som är ”halvklart” och det gäller att få det klart innan våren kommer för då finns det så mycket annat att göra...

Uppsala.

 

Elvy och jag är i Uppsala, vi reste hit för ett par veckor sedan. Det var ganska trist hemma hos oss, alla är så försiktiga nu med tanke på all smitta som grasserar. Det är inget fel på det, men är man van vid att kunna ses under ordnade former och med respektabla avstånd och sedan vet man inte om man vågar ses, utan skjuter det mesta på framtiden.

Vi körde i alla fall ner till Uppsala, lägenheten behövde ses till. Den har inte stått tom, ett par av Elvys vänner har bott där under tiden som deras lägenhet reparerades efter en stor vattenskada. Det var nästan en repris på vad som hände här för ett par år sedan. Rakt över dem fanns en nyinredd vindsvåning, den hade fått en ny ägare men vederbörande, som bodde i Paris hade inte för avsikt att flytta in förrän i slutet av november. Så där fanns en vattenledning som pytsade ut lite lagom med vatten, inte så att det flödade in i lägenheten under utan stillsamt droppade ner i väggarna. Men det var ordnat nu, så de har  flyttat in i sin nyrenoverade lägenhet. Hur vanligt är det med sådana svårupptäckta vattenskador?

Den som bodde över Elvy, han installerade en diskmaskin med hjälp av ståltråd och silvertejp och sedan reste han på semester. Elvy var förstås inte här då, det var först när vattnet började sippra in i lägenheten under henne som eländet upptäcktes. Men det är historia nu.

Vi har varit ute på stan en hel del när vädret tillåtit, Uppsala är en trevlig stad att promenera i. När vi varit och handlat, så har vi haft munskydd och sett till att komma på de tider då det varit lugnt i butikerna.

Jag har träffat två intressanta personer och fått råd av dem inför mina planerade studier. Det skall nog gå i lås. Har man bara goda kontakter så löser sig det mesta.

Nu har jag snart varit i Sverige i tre månader. Dags att bege mig hemåt alltså. Såvitt jag kan förstå så räcker det med att man är vaccinerad och kan uppvisa ett negativt PCR-test. Jag får kolla om flygbolagen har några andra bestämmelser. Men först skall vi köra upp till Hälsingland. I morgon om vädret tillåter.

 

Januari är en ganska trist månad.

 

Här är det kallt och mörkt och kanske en decimeter snö. Ännu har inte dagarna blivit märkbart längre, men det kommer!

Det händer inte så mycket, folk är oroliga för omikron och de flesta håller sig hemma. Det gör vi också, uträttar nödvändiga ärenden, tar en promenad när vädret tillåter och försöker finna trevliga saker att fördriva tiden med. Jo, jag har fullt upp att göra, men man kan inte sitta vid skrivbordet hela dagen.

I onsdags träffade jag Anna-Brita, pensionerad professor i historia och hon hade flera tänkbara alternativ för hur jag skulle kunna studera historia i Uppsala till hösten. Att jag saknar svensk gymnasiekompetens i historia och samhällskunskap såg hon inte som något stort problem. Hon har talat med ett par kolleger och nu skall jag sätta ihop ett cv – eller kanske är det mer lämpligt att kalla det för Lebenslauf och skicka till en av dem.

Hemma i Ascona verkar det vara mer dramatiskt med smittspridningen än här. Det kan bero på ett aktivt vaccinmotstånd, så är det tydligen i hela Schweiz. Mina vänner har klarat sig bra, de är vaccinerade och några av dem har fått omikron i dess lättare form, men det gör ju också att man inte umgås live. Det får bli digitalt. Det är en märklig tid vi lever i.

Märklig också så till vida att den ryska björnen tycks ha vaknat och gärna vill resa sig på bakbenen och vråla för att skrämma till lydnad modell Sovjet. Jag läste att den svenska utrikesministern hade sagt i en intervju att ”vi kan gå med i Nato i morgon om vi vill.”  Skulle hennes motsvarighet i Finland våga säja så också?

I kväll blir det hemlagad pizza. Fyllningen lär bli sista resten av julskinkan (den har legat i frysen en vecka) och ananas. Hawaii à la Hälsingland alltså.

Kursändring???

 

Jag har funderat på en sak under det gångna året. Det är så mycket intressant som dyker upp i de dokument och de berättelser till boken, som jag har fått del av. Jag vill studera historia, helst i Uppsala. BG känner Anna-Brita, pensionerad professor med specialitet medeltidens kvinnor. Vi har haft telefonkontakt och skall träffas på onsdag. Det finns ett program som skulle passa mig bra, men jag har inte rätt behörighet, saknar svenska gymnasiekurser i historia och samhällskunskap. Nu skall hon informera mig om studierna och sedan kolla hur viktigt det är, kan jag inte antas till programmet så finns det möjlighet att välja olika kurser. Det kan inte bli aktuellt förrän till hösten, och då är det mycket som behöver ordnas. Skall jag behålla huset i Ascona eller sälja det? Jag vet att jag får behålla mitt uppehållstillstånd där när jag studerar i ett annat land.

BG ställde frågan : Vad skall du ha det till? Det kan jag inte ge något exakt svar på, men det här är något som jag vill, mycket mer än de olika infall jag haft under årens lopp. Jag vet inte om jag hinner skriva klart boken till i augusti, men har jag en morot hängande framför mig så kanske det går.

Nyår firades hemma hos Janne men något stjärnskådande blev det inte. Lokal dimma. Idag har vi haft knytkalas på rester av julmat i uthuset. Fille gillar julmat. Hoppas att hans hundmage tål allt som han med stor förtjusning lät sig matas med idag.