Sommarvärme men inte sommarlättja.

Sommarvarmt, lite regn någon dag, buskar och rabatter blommar, träden är vackert ljusgröna och jag sitter inne och jobbar. Jo, en och annan paus blir det väl men den här gången får jag verkligen disciplinera mig om jag skall bli klar tills jag skall resa till Toronto. Det är jobb mellan 0830 till 1200 och sen fyra timmar på eftermiddagen eller kvällen. Men jag skall nog klara av det. När jag har en tydlig deadline så brukar det gå bra. Står det att man är tacksam för att få manus vid månadsskiftet eller något sådant, så blir jag tidsoptimist.

Vi tog ett tårfyllt avsked av Yvette i söndags. David hade kommit hem och Pierre hade förberett en helt fantastisk söndagsmiddag och Yvette, Regula, Marlene och jag fick slå oss ner vid dukat bord och avnjuta en trerätters middag, värdig en krog med stjärnor i Guide Michelin. Förrätten var gratinerad hummer, varmrätten lammstek, inbakad med färska örter och desserten en riktigt fluffig citronpaj. Snålvattnet rinner till bara jag tänker på det... Det är annat än den djupfrysta portionen pasta med champinjoner och ostsås som jag "fick" idag! Men är man lat så är man och då är frysdisken en räddare i nöden.

Den 22 september skall det bli folkomröstning om burka-förbud. Såvitt jag kan förstå gäller det även för niqab. Nu får jag ju inte rösta, men vad tycker jag egentligen? Jag tycker att det skall förbjudas. Det är ytterst få av kvinnorna som själva vill ha heltäckande klädsel, de allra, allra flesta tvingas till den obekväma klädseln av sina män och släktingar. När jag bodde i London i början av 1990-talet så berättade en granne som var sjuksköterska på en akutmottagning att det var mycket vanligt att kvinnor med heltäckande klädsel kom in efter att de hade fallit omkull ute på stan. Dels därför att de inte såg tillräckligt bra var de gick, dels därför att de var tvingade att ha kläder som släpade på marken så fort det var någon nivåskillnad som de skulle förbi. Nej, ett förbud mot heltäckande klädsel kan inte motiveras som ett ingrepp i religionsfriheten. Det har varit ett par företrädare för islam på TV de senaste dagarna som säjer att det finns inget i islam som talar om heltäckande klädsel. Slöja av olika slag, det tycker jag är ok att ha - om man nu gör det helt frivilligt, inte därför att mannen eller familjen kräver det. Vi har sett ett exempel här på att man plötsligt kastar slöjan. Det är en libanesisk familj här i närheten som har tre döttrar, gissningsvis mellan 12 och 20 år . Plötsligt fick jag se den äldsta dottern utan slöja, sen hennes systrar och ett par veckor senare även deras mamma. Och jorden har inte gått under för det och pappan verkar vara samma sympatiska, jovialiska person som tidigare. Det skall bli spännande att se om flickorna lättar på klädseln för övrigt också nu när det börjar bli riktigt varmt. Fortsättning kanske följer.

Hemma igen!

Det kändes riktigt skönt att komma hem till Ascona igen, när jag klev ur tåget i Locarno onsdag kväll så var det +20. I går handlade jag, sen gjorde jag vårrensningen i mina garderober d v s hängde bort och hängde fram och skurade av möblerna på terrassen, ansade vinet och kiwin som redan växt långt upp på pergolan och klippte bort döda grenar på rosorna och snyggade till lite i största allmänhet på tomten. Sen kom Regula och Marlene hit på kvällen. De hade med sig en grönsakspaj och så satt vi och gick igenom vad som hänt sedan vi sist sågs.

De hade en nyhet som inte var så kul, Yvette börjar jobba som sjuksköterska på ett kryssningsfartyg den 15 maj, men innan dess skall hon gå två veckors utbildning i Miami, så hon ger sig iväg redan den 27 april. En släkting som är frisör på båten har lockat över henne. Så nu blir det avskedsfest redan på söndag, sen åker hon hem till sina föräldrar i Aigle ett par dagar innan hon ger sig iväg.

Annars verkar livet gå sin gilla gång här. David jobbar med sitt internationella prestigeprojekt inom vattenvård, men lyckas ändå komma hem ibland och Pierre jobbar med ett rassäkringsprojekt i närheten av Biasca, det är väl ungefär 50 km härifrån.

Det ser ut att komma en hel del regn de närmaste dagarna, men sen skall det bli riktigt fint sommarväder. Det är väl bra på sätt och vis, men jag har ett uppdrag som jag måste få klart innan jag reser till Toronto så nu är det arbetsdisciplin som gäller. Även om solen skiner och det är sommarvarmt ute.

Geilo goodbye!

I lördags var vi på 70-årskalas. Nu kanske man skulle kunna tro att ett 70-årskalas är en stillsam tillställning men här var det fullt ös hela tiden och vi var ungefär sextio gäster. Det var Hans Rasmussen, dansk pensionerad läkare som delar sin tid mellan Köpenhamn och Geilo som fyllde. Själva festen var lite annorlunda än vad jag tror är vanligt. Vi var inbjudna till klockan fem på eftermiddagen, då var det mingel med kaffe och tårta, presenter och tal och det skålades i champagne av bästa slag, Grand Siècle, lär kosta minst tusen kronor flaskan. Jag tyckte att den smakade lika trist som de flesta andra torra mousserande viner. Fram för svensk Pommac, det är en dryck för festliga tillfällen!

Klockan sju satte vi oss till bords och när den goda maten (typiskt norsk festmat) var uppäten så var det dans till livemusik, mest 50- och 60-talslåtar. Det var tryckare och bugg och allt däremellan. När orkestern spelade Rock around the clock, så blev en av gästerna, en ortoped från Århus så till sig att han trillade omkull och gjorde sig illa i ena armen.. Men på något vis så lyckades andra närvarande medicinmän åstadkomma ett spjälkat förband och förse honom med något smärtlindrande och sen fortsatte han dansen. Rickard var lite tveksam till kombinationen smärtlindrande och alkohol men Solveig, jubilarens fru sa att det är många här som kan hjärt-lungräddning så det är nog ingen fara.

Rickard är inte så förtjust i att dansa, men när vi efter lite övertalning fick upp honom på dansgolvet för en tryckare med jubilarens fru, så lossnade det. Han är faktiskt bra på att bugga, visste ni det Lisa och Lotta? Det var ett riktigt roligt kalas som avslutades klockan tolv när alla sjöng först en sång på danska och sen Auld lang syne. Trots att det var snaps och exklusiva viner till maten och baren sen var öppen hela kvällen, så spårade festen inte ur. Ja, om man undantar den ovan nämnda ortopeden och en redaktör från Oslo som somnade i en fåtölj.

Det är alltid spännande att vara iakttagare vid sådana här tillställningar. Rickard inskränkte sig till att skåla för jubilaren i champagne och jag drack dessutom sparsamt av vinet till maten. Men vi hade lika kul som de andra.

I morgon reser jag till Oslo med eftermiddagståget, framme på Gardermoen vid åtta på kvällen och bor över natten på Park Inn. Sen går mitt plan kvart i tio och om allt fungerar så är jag framme i Locarno kvart över fem onsdag eftermiddag. För några år sedan gick det faktiskt att ta sig både till och från Geilo samma dag, men med allt färre flygförbindelser, inte minst då få direktflyg Oslo-Zürich så får man avsätta två dagar för resan numera.

Nu är det nästan sommar i Ascona, Enligt Marlene har det varit +20 idag och det kommer att bli ännu varmare mot slutet av veckan. Sånt gör att det inte är så svårt att lämna Geilo nu när vårvindarna, regnet och slasket gör entré. Rickard tänker stanna här fram till mitten av maj, det är väl 17-majfirandet som lockar. Då är jag i Toronto. Jag ser fram emot det!

Busväder.

Så var det slut med det fina vädret för den här gången. Jag har delat min tid mellan skidåkning och översättning. Nu är det slut på bådadera. Idag har jag ägnat mig åt städning och inköp, Rickard kommer hit med kvällståget och sen skall vi på sjuttioårsfest i morgon. Tisdag reser jag hem till Ascona, hinner inte stanna här längre. Jag reser till Toronto den 15 maj och kommer hem igen den 23. Innan dess skall jag klara av två uppdrag. Plus en del "sociala åtaganden" - det låter väl stiligt. Nu längtar jag faktiskt hem, även om det är riktigt skitväder där just idag så är sommaren på gång där. Här kan det bli extremväder, d v storm och kraftig nederbörd söndag kväll och måndag. Värst blir det på vestlandet men vi lär också få vår beskärda del av det. Bara jag kommer iväg till Oslo på tisdag så är det inte så mycket att oroa sig för.

Jag kan inte komma på något djupsinnigt att skriva om, Möjligtvis kan jag förundras över att man planerar att bygga en bro över Sognefjorden för att göra E39 färjefri. Men då har man vaknat till liv i Osloområdet och säjer att det är mycket mer angeläget med en bro över Oslofjorden. Och så har man tydligen bestämt sig för att bygga en skeppstunnel vid Stad, för att undvika en av de värsta passagerna vid kusten, den när man passerar Vestkapp. Den kommer att kosta MASSOR. Men pengar finns det ju. Undrar om de skall ha bompengar för båtarna som passerar? Det blir väl en ny attraktion för Hurtigruten - om den nu finns kvar så länge. Bolaget har visst problem... Och så skall Bergensbanan förbättras. Det tackar vi för! Sen kan man ju undra varför man så plötsligt blir så generös med pengar till olika vägprojekt. Är det kanske så att man inte vågar placera nya pengar från oljemiljarderna i utlandet. Man kan i alla fall inte ha kvar dem här för då kommer vi att få se en inflation som heter duga!

Och nu skall jag förbereda lite mat tills i kväll. Jag hoppas att tåget är här i tid, det skall vara inne 1942 men är nästan alltid tio-femton minuter försenat.

Annandag påsk

Vi har haft ett vidunderligt väder hela påsken! Nätterna har varit riktigt kalla men mitt på dagen har det bara varit ett par minusgrader och strålande sol. Vi har varit i Vestlia eller på Geilosidan hela dagarna och trots att träningsvärken gjort sig påmind, så det inte avskräckt oss från att åka i backarna.

”Oss” det är Cilla och Håkan, Viktor och hans kompis Martin. Enligt planerna så skulle Viktor ha tillbringat påsken tillsammans med sin mammas familj, men det satte ett häftigt utbrott av kräksjuka bland dem stopp för. Och så fick kompisen Martin följa med hit. De här killarna är riktigt duktiga på skidor, de åker ofta i Torsby och Sälen. Det kan ha varit luften här, två tolvåriga killar som somnar sött vid åtta, halvniotiden. Då har man gett järnet hela dagen i backarna.

Nu åkte de hem till Karlstad efter lunch. Det tog sex timmar hit i torsdags och Håkan befarade att det kunde ta lite längre tid hem idag. Det är tyst i hytta, bara tvättmaskinen ger sig till känna ibland.

Vid tretiden knackade det på dörren. Det var Hans och Solveig Rasmussen, ett pensionerat danskt läkarpar som tyckte att de skymtade mig nere på Geilo i lördags och ville se om Rickard också var här. Jag satte på kaffe och de stannade en stund. Deras ärende var att bjuda oss till 70-årskalas den 13 april, och då kommer också Rickard att vara här. Och jag har en riktigt stilig klänning design Michael Kors som jag kan använda! Inga klädproblem den här gången alltså...

Jag tror att jag har berättat här på bloggen om att Solveig började släktforska och upptäckte att hon var släkt med sig själv. Hans inspirerades att också sätta igång och han har hittat riktigt intressanta människor i sin släkttavla. Hans kommer från Marstal på Aerö, som tidigare har varit en av de största hamnarna för fraktskutor i Danmark. I Hans bakgrund finns det en ”kapare”, en storsmugglare, en som avrättades misstänkt för spioneri, en världsomseglare och en präst som fick sparken för att han tafsade (milt uttryckt) på konfirmanderna. Plus några mer vanliga sjömän. Kvinnorna verkar inte ha utmärkt sig för något särskilt. Hans hade räknat med att också finna något släktskap med Solveig, men det fanns det inte.

Det finns ju professionella släktforskare, Elvy och jag kanske skall anlita en sådan för att ta reda på mer om vår bakgrund. Jag har lite koll på några generationer tillbaka på min pappas sida, så det kanske är dags att få lite koll på det hälsingska arvet. Jag känner till att två byar utanför Edsbyn med de lustiga namnen Knåda och Böle lär ha haft något att göra med mormors ursprung och att det finns anknytning till en stor gård som heter Kyan någonstans där i trakten, men mer är det inte.

Igår fick jag SMS från Lisa. Hon och Robbie, Lotta och Dwight har varit på Hawaii och turistat och hälsat på en f d kollega till L&D som nu driver ett hotell där. De satt på flygplatsen i LA och väntade på ett plan som skulle ta dem till Frankfurt, men starten var av okänd anledning försenad med minst fyra timmar. ”Nu har vi sett hawaii, tur att vi passade på innan den där kim gör en grushog av hela harligheten” stod det bl a. De borde vara hemma nu, men man kan aldrig veta. Jag är inte mycket för långdistansflygningar och jetlag, men jag har lovat att komma till Toronto i maj. Då skall jag upp i CN Tower och gå på glasgolvet där uppe, 340 meter över marken. Elvy berättade att man kan gå Edge Walk, runt utanpå tornet, ovanpå restaurangen. Det tänker jag inte göra. Men man kan också ta sig ytterligare en bit upp, till något som hette Sky Pod. Sånt gillar vi! Elvy utlovade också en dagstur till Niagara. Jag har varit där en gång tidigare, när jag var 9-10 år, men jag tyckte faktiskt att det var rätt skrämmande där då.

Men innan såna har roliga saker som födelsedagskalas och resor till Kanada, så måste jag sätta igång och jobba. Jag har ett relativt enkelt, men rätt omfattande uppdrag som jag skall ta itu med i morgon. Men inte idag. Idag är det helgdag.

Ascona - London - Geilo

Nu är jag i Geilo efter en bra vecka i London. När planet lyfte från Heathrow vid tiotiden i söndags så regnade det, det var faktiskt lite snö i luften också. När jag kom fram hit på kvällen, så låg det gnistrande vit snö överallt och det var inte så väldigt kallt. Men när jag vaknade måndag morgon, då var det minus 20 och det var det nu på morgonen också. Sen jag kom har jag haft fullt upp med att skotta snö och att montera bort lämmarna som skyddar de mest utsatta fönstren och att få ordning på värmen, inte så enkelt, huset var nästan utkylt när jag kom och utetemperaturen skiftar mellan någon plusgrad och minus 20. Första natten sov jag med mysdress, värmedyna och två filtar. Men ingen mössa.

Jag reste alltså från Ascona till London förra söndagen och det skall ärligt säjas att jag var rätt nervös under resan. Jag skulle ju träffa Elvy, min mamma som jag inte sett sedan 1978, jag var sex år då. Vi har haft en del mailkontakt de senaste månaderna och det har fungerat väl, men nu skulle vi ju mötas ansikte mot ansikte.

Jag hade inte behövt oroa mig. Visst var vi artiga och formella till att börja med när vi åt middag, det fanns ju högst neutrala samtalsämnen att ta till. ”Hur är det att bo i Toronto, hur är det att bo i Schweiz...” Och när den utsökta maten kom på bordet kunde vi prata mat. ”Ni äter förstås italienskinspirerad mat där du bor” och ”Toronto ligger ju så nära USA, är det samma matkultur där?” Och kläder, jag kände att min blå klänning från Gudrun Sjödén inte var tillräckligt fin för restaurangen på The Berkeley (som hotellet hette) men det tyckte Elvy att jag kunde strunta i. Själv var hon riktigt elegant i en mörklila klänning och sjal med silverbroderier och skor med riktigt höga klackar. Och så pratade vi om skor och att när man är så lång som jag är, så är det nog mer praktiskt med lågklackat. Elvy är också lång, men hon hävdade att hon växt neråt några centimeter de sista åren. Och då sa jag något om att längden har jag ju från din sida, mormor var ju också lång. Men så tillade jag att annars lär jag ju vara väldigt lik min farmor till utseendet, vilket hon höll med om.

Det kändes, trots att det först var en hel del kallprat och artighetsfraser, att vi ändå nådde fram till varandra och sen var det inte så svårt att komma in på väsentligheter under de kommande dagarna. Mormor blev nog det som mest påtagligt knöt oss samman. Jag fick berätta för Elvy om hur jag varit hos henne på skolloven, hur banden mellan oss blev allt starkare när jag växte upp och hur hennes starka och levande tro verkligen har berikat mitt liv. Vardagen där i Hälsingland, kapellet, mormors vänner som Elvy mindes några av, sånt gjorde att vi förstod att vi faktiskt hade en del andra gemensamma referensramar.

The Berkeley ligger inom bekvämt gångavstånd från både Harvey Nichols och Harrods. Jag var ju lite generad över min klänning (förlåt Gudrun!) och när vi var ute på shopping så berättade Elvy att hon en gång varit på shoppingrond tillsammans med en väninna som skulle handla åt sin dotter. Då insåg Elvy att dottern och jag borde vara jämngamla och då sved det till, hon kunde ju också haft någon att köpa kläder till. Elvy sa att nu tänkte hon faktiskt kompensera både sig och mig och så shoppade hon loss till mig på Harvey Nichols! Nu har jag bland annat en riktigt fin aprikosfärgad klänning, värdig restaurangen på ett femstjärnigt hotell. Det kan verka banalt, men sånt förde oss också närmare varandra.

Det var med ett visst vemod vi skiljdes åt, men jag har lovat att komma till Toronto och Elvy har planer på att resa till Sverige i sommar. Då vill hon att vi två tillsammans ”gör” Hälsingland. Elvy vill se byn där hon växte upp och sitt barndomshem och så vill hon tillbringa några dagar i Uppsala, där hon en gång i tiden läste in sin fil mag. Jag ser fram emot det, både att få komma till Kanada och till Hälsingland. Men nu tänker jag tillbringa 3-4 veckor på Geilo, Håkan och Cilla kommer hit på torsdag och då blir det förhoppningsvis väder för skidåkning.

Och när jag känner efter, så har en viktig pusselbit fallit på plats.

Ett mycket kort meddelande

I morgon reser jag till London, framme vid femtiden. Sen kommer jag att vara där tills på söndag, fortsätter till Geilo och där stannar jag 3-4 veckor.

Habemus papam!

Här talar man bara om en enda sak idag, den nye påven. Och de allra flesta är positiva. Vi satt uppe i Orselina igår kväll, D&P hade inbjudit till ”påvevaka”. Hade valet inte blivit klart då eller nu under ”kontorstid” så hade vi bänkat oss hemma hos Stephan ikväll. Det är en sak som jag gillar med katolikerna, man tar faktiskt alla tillfällen att ”fira” och vara tillsammans.

På Petersplatsen stod det människor av alla nationaliteter, troget väntande i ösregnet. Ni som tillhör Frälsningsarmén, skulle ni kunna tänka er att stå i timmar i ösregnet utanför Sunbury Court i väntan på besked om en ny general?

Julia råkade befinna sig i Rom när den förre påven valdes och hon berättade om allt roligt som hände när de stod där och väntade. Det var den 19 april 2005, en dag med vårväder men det blåste en del. Hon och ett gäng likasinnade var utrustade med bröd och vin och en fällstol som de turades om att sitta på. Sen dök det upp ett gäng amerikanska studenter, också försedda med bröd och vin och där stod de tillsammans och lekte det som jag tror kallas för viskleken på svenska. När Benedictus hade gjort sin entré, så fortsatt de firandet på en restaurang i närheten som snabbt blev överfull. Då ställde krögaren ut stolar och bord mitt på den lilla gatan och blockerade trafiken. ”Det var väl ingen som jublade över valet av Ratzinger men vi hade roligt i alla fall.” Man har oftast omnämnt honom med hans civila efternamn, kanske ett medvetet avståndstagande.

Men nu hoppas mina katolska vänner att det skall bli storstädning i Vatikanen. Trogna och lojala katoliker som Julia, Leo och Stephan och ”avhopparen” Marlene som genom sin familj har förgreningar i olika maktcentra inom KK är bedrövade över hur korrupt organisationen är, hur man oblygt har anknytningar till olika företagsgrupper och finansinstitutioner som styrs av maffian och hur man på olika sätt gör sig av med kritikerna. Vad som hände med Johannes Paulus I, som bara hann vara påve i 33 dagar och som påstods ha dött av en hjärtattack i sömnen, har en engelsk journalist, David Yallop skrivit en bok om. Det är verkligen ingen fantasifull historia á la Dan Brown, utan en verklighetsförankrad thriller om vad som hände när en påve hade modet att tänka själv.

Vi får väl se vad som händer, än så länge är de flesta positiva till Franciskus I. Men – Berner Zeitung ställde nyss frågan i sin webbupplaga hur hans kontakter med militärjuntan såg ut. ”Jesuiterna anklagas för samarbete med den argentinska militärjuntan i deras "smutsiga krig" 1976 till 1983,” står det där. Han har själv arbetat bland de fattiga, men anklagades redan på 70-talet för att vara ansvarig för försvinnandet av två ”befrielseteologer” Orlando Yorio och Francisco Jalics. Fortsättning följer.

Färdigsjunget för den här gången.

Så var jag hemma igen efter en innehållsrik och fantastiskt rolig övningshelg i Magglingen.

Vi (D&P, Regula, Yvette, Marlene och jag) reste till Biel med tåg i fredags eftermiddag och kom hem igår kväll vid tiotiden.

Vi sjöng upp oss och övade tillsammans fredag kväll, lördag förmiddag hade killarna/gubbarna huset för sig själva medan vi tjejer/damer tog bergbanan ner till stan och fördrev tiden på Nidaugasse med omgivningar. D v s shopping. Ett studiebesök på konditori ingick också. Sen var det vår tur att öva och nu börjar det låta riktigt bra. Vi har nog inte haft tillräckligt självförtroende tidigare, har jämfört oss med barbershopparna som är otroligt säkra på sina stämmor och som vågar ta sig friheter och skoja till det ibland.

På eftermiddagen hade vi sen huset och elpianot för oss själva ett par timmar medan barbershopparna var och tittade på några gamla sportbilar uppe i Tavannes. Dwight har tänkt till sedan vi träffades sist och nu har han fixat till ett par arrangemang med blandning av barbershop och ”damkör”. Vi testade på kvällen och det gick rätt skapligt, men det kommer att krävas mycket övning för att det skall bli helt rätt. Men det är alltid kul att pröva på något nytt.

Söndag var det först gudstjänst och sen tillbaka till Magglingen för att fortsätta öva. Men då blev det strömavbrott och vad gör man utan ström, även om det finns ett elpiano? Dwight som fått rollen som ledare för våra aktiviteter bestämde att vi skulle ta oss an våra favoritsånger från sommarens kanalfärd och så blev det och det var jättekul, vi sjöng á capella och berättade minnen och skrattade mycket och ofta. Strömmen kom tillbaka vid tretiden och då först fick vi lunch. Vi hade hållit oss vid liv fram tills dess med hjälp av det fikabröd som var tänkt för eftermiddagen, men lunchen var mycket välkommen. Dessutom är Lisa en alldeles förträfflig kock. Vi tog tåget hem kvart i sex och var i Locarno vid tiotiden.

Nästa vecka kommer generalen till Schweiz. Men då är jag i London och reser sedan därifrån direkt till Geilo. Det hade varit intressant att lyssna till generalen, men jag har faktiskt viktigare saker på agendan, jag skall ju träffa Elvy. Nu börjar jag snart räkna timmarna, men jag skall ju inte resa förrän på söndag.

Idag regnar det, vi har +5 just nu och våren känns avlägsen. Under de 11 år som jag bott här, har jag inte upplevt att vädret har svajat hit och dit så som det gjort de sista 5-6 veckorna. Visserligen sticker det upp lite vårblommor här och där och i skyddade lägen finns det magnolior och forsythior och en del annat som jag inte kan namnen på som blommar, men vår är det inte! Och inte lär det bli så mycket bättre när jag kommer till Geilo heller...  

Vårväder med visst förhinder.

Jag hade deadline på mitt uppdrag idag, var klar med det redan igår eftermiddag och tänkte ha en lugn och behaglig fredag i solskenet. För en stund sedan plingade det till och jag fick mail om ett expressjobb som skall vara klart på onsdag. Det var bara att acceptera. Och jag som hade tänkt njuta av att våren äntligen kommit... Vår, det betyder att det just nu är strålande sol och +12. Något regn är inte i sikte förrän på onsdag eller torsdag, men då är det vårregnet som kommer.

Nästa vecka har vi övningshelg i Magglingen. Vi lyckades få till en weekend när skaran var fulltalig, vilket inte är det enklaste... Det skall bli jättekul! Nästa stora tilldragelse blir att jag reser till London söndagen den 17 mars, skall träffa Elvy då. Sen reser jag vidare till Geilo i slutet av veckan och räknar inte med att komma tillbaka hit förrän efter påsk.

Det blir ingen kanalfärd nu i maj, däremot planerar vi för en tur i september.

Det var allt för idag, nu skall jag börja jobba. Jo, jag skall kosta på mig lyxen att printa ut texten och sätta mig ute i solskenet och läsa igenom den. Det finns laptops med skärmar som fungerar även ute i solskenet, då hade jag kunnat sitta ute och jobba. Men tyvärr har jag inte en sådan.