Hus och hem.

Sven-Erik överraskade mig igår, han ringde och talade om att nu hade han hittat ett hus som borde passa mig, om jag tänkte slå mig ner här för gott. Nu är mina planer inte alls så konkreta, jag har sagt att jag tar det här vikariatet terminen ut som test på om undervisning är något som passar mig och sedan får jag fundera på om jag tackar ja till erbjudandet om att vara vikarie på gymnasieskolan under nästa läsår.

Nu vet jag att de ämnen som tidigare varit på tal kan kompletteras med engelska, samtidigt som jag också kan få vikariat på grundskolans högstadium. Jobb är inget problem utan nu är det frågan om vad jag vill. Men jag vill absolut inte jobba heltid!

 Det är inget lätt beslut att lämna Ascona, men mitt uppehållstillstånd i Schweiz behöver inte förnyas på några år, så jag kan jobba här ett läsår utan vidare, kanske längre och sedan resa tillbaka. Problemet är bara vad jag skall jobba med då, vill förlaget ha tillbaka mig och finns det arbetsuppgifter för mig? Jag har svårt att tänka mig att jag skulle passa på en schweizisk arbetsplats, jag är alldeles för van vid att ha fria tyglar.

Skall jag stanna här t ex nästa läsår, så kan jag bo i undantagsstugan, men skulle det kanske bli permanent så kan den nog kännas lite trång. Jag får tacka Sven-Erik för omtanken, men just nu känns det inte aktuellt med något husköp.

Sedan jag började jobba på skolan har min ”horisont” vidgats, man har synpunkter på sådant som jag knappast tänkt på och så börjar jag fundera.

Det finns ett tv-program som heter Vem bor här. Jag har sett det ett par gånger och förundrats över hur det kan se ut i svenska hem. Nu är inte urvalet av hem representativt, det är påkostade hem, antingen mycket sparsmakat och dyrbart inredda eller också är det inredningsdetaljer och dekorationer i tidigare aldrig skådad omfattning i de hem som visas upp. Sen skall deltagarna gissa vem som bor i de olika hemmen.

”Igår kväll satt jag och knarkade Hemnet” sade en kollega. Jag fattade inget så jag fick fråga vad hon menade. Att ”knarka Hemnet” det är att sitta och se på interiörbilder från hem som är till salu. Jo, jag har väl lite förstrött klickat omkring bland annonserna ibland men mest förundrats över den förhärskande inredningstrenden, som är svart-vit. Svart golv, vita köksskåp och så livas bilden upp av att man har ”vitvaror” i rostfritt. Samma sak i vardagsrummen, svart golv, svartvita tapeter, svarta eller grå och vita möbler och en förskrämd vit orkidé i svart kruka. Det var i början av 2014 som jag var med Elvy och såg på lägenheter i Uppsala. Då var det också svartvitt i de lägenheter som beboddes av yngre eller kanske medelålders människor. Det var en befrielse att komma in i en lägenhet där ett pensionerat professorspar bodde. Kanske inte så smakfullt och praktiskt men det kändes att det varit ett hem, inte en utställningslokal.

Man får naturligtvis ha det som man vill i sitt hem, men är det verkligen så att man TRIVS med svartvitt och om man ändå inte skall ha mer än det allra nödvändigaste av möbler, behöver man så stora golvytor då? Och har folk inga böcker längre?

Det finns massor av bilder från varje objekt på Hemnet. Jämför jag med de mäklarsajter i England och Schweiz, som jag känner till, så nöjer de sig med 4-5 bilder. Jag kollade på mäklarsajten Immo och den största villan de har till salu i Ascona just nu, där har de vräkt på med 12 bilder, men då är det inte inredningsbilder utan sådant som visar standarden i och utanför villan, att det finns dubbelgarage o s v. Möbleringen verkar inte vara så intressant.

Vi fick en reklambroschyr från en möbelkedja för ett par dagar sedan. Elvy sträckte fram den till mig och visade att det fanns en RÖD soffa där. Det kanske är på väg att hända något?

I naturen händer det en hel del. Visst finns det snö kvar, det är riktigt surt i markerna och på en del mindre vägar borde man nog ha en amfibiebil. Men samtidigt så börjar små gröna knoppar bli synliga här och var och snödroppar och krokus blommar invid husväggarna.

Det har varit nationella prov i engelska den här veckan, jag har varit med men har inte behövt ta något ansvar för genomförandet, det har en rutinerad kollega sörjt för.

Nu är jag ledig fram till onsdag, valborgsmässoafton har eleverna lov och första maj är förstås ”röd dag”. I morgon skall vi städa i uthuset, det skall  vara fräscht och rent när vi inviger våren på måndag. Vi har haft ett avfuktningsaggregat där sedan tisdag morgon och det verkar ha fungerat bra. Vädret ser ut att bli rätt okej och blåser det inte så blir det en liten majbrasa på kvällen.

Tisdag är det knytkalas hos Marita och Johnny. De bedriver ekologisk odling av grönsaker och än så länge har småplantorna fått plats i det mindre växthuset. Nu tänkte de ha en vårfest i det stora växthuset innan de möblerar om och flyttar ut småplantorna dit. Jag tror att det kommer att bli mycket folk där. Så de närmaste dagarna har jag fullt upp, får försöka stjäla mig till lite tid att förbereda nästa veckas lektioner. 

Elände, bara elände. Nästan..

Vi fick höra på tv igår att det varit en skåpbil som kört på ett tiotal människor i korsningen av Yonge Street och Finch Avenue ”i centrum av Toronto”. Elvy reagerade omedelbart ”det är i North York, inte i centrum”. Hon kollade med en gång på The Star, Torontos stora tidning på nätet och enligt den, så skall skåpbilen ha kört på folk under en längre sträcka, ner till Sheppard Avenue. Tre döda först, sedan fyra och idag tio. Bilen hann att köra ungefär två kilometer och under tiden avsiktligt köra på så många som möjligt. Ytterligare femton blev påkörda och skadade och ett stort antal har fått större eller mindre skador när de kastade sig bort från bilen.

Elvy känner väl till gatan, den långa Yonge Street som startar i norra utkanten av Toronto och går ner till Ontarios strand. Den har felaktigt blivit omnämnd som ”världens längsta gata” men är ändå 82 km lång, enligt Wikipedia. De nordligaste delarna av Yonge Street är en del av en breddad regional väg, men i Toronto så håller man styvt på att hela sträckan är Yonge Street. Och nu har gatan blivit ”berömd” på grund av något helt annat.

Hade inte Elvy reagerat så kvickt på det som sades, så hade det för mig bara blivit en av alla oväntade händelser med dödlig utgång, sånt som sker, vare sig det är ett terroristdåd eller en ensam galning med helt andra motiv.

Jag frågade Elvy om hon längtade tillbaka till Toronto. Nej, det gör hon inte, men det finns några vänner som hon längtar efter ibland. Då finns det möjlighet att umgås ”på nätet” och ett par av dem har planerat att resa hit i sommar för att träffa henne och Alice.

Jag tycker det är rätt fantastiskt hur väl torontoborna Alice och Elvy anpassat sig till småskaligheten och livet i Hälsingland. Elvy växte upp här, men när hon var 20 och hade tagit studenten så flyttade hon. Alice är bonddotter från New Brunswick som i likhet med Elvy lämnade livet på landet när hon fick ett stipendium och kunde börja på universitet i Ottawa, så tvättäkta storstadsbor är de inte.

Vi satt och fikade i lärarrummet och någon ställde frågan ”om ni skulle skriva en bok, vad skulle den handla om.” Jag har aldrig haft några konkreta funderingar på det, men visst har jag någon gång tänkt att jag har så mycket material om mina morföräldrars bakgrund och deras liv, att det skulle räcka till en bok.

Men det fanns andra som hade tänkt till, någon hade tänkt sig en bok som handlar om en framtid där mynt och sedlar sedan länge är borta, butikerna finns inte längre och all handel sker via myndighetskontrollerade e-butiker. Allt som kan uppfattas som ekonomiska transaktioner människor emellan är reglerat. Vill någon t ex ge bort urvuxna barnkläder till en granne, så skall varje plagg prissättas och registreras och ses som en ekonomisk transaktion. Alla har ett inopererat chip som behövs för allt och bryter man mot myndigheternas regler, så blir man av med sitt chip och hamnar i ett arbetsläger. Sen hade han tänkt att dessa enorma datacentraler och system som registrerar och behandlar alla ekonomiska transaktioner skall slås ut och förstöras av en elektrisk storm (?) som kommer från rymden och människorna får bygga upp sin tillvaro igen, en tillvaro som visserligen hotas av mörka krafter som åter vill tvinga fram regleringar men där solidaritet och oegennytta till slut segrar, mynt och sedlar återinförs, marknader och butiker börjar dyka upp igen.

Han berättade så levande om detta – som jag försökt att återge – att vi satt helt stumma och lyssnade. Jag tänkte på det som står i Upp 13, om vilddjurets märke och då efteråt sade någon att det finns redan nu de som låter sätta in ett chip på handen, som kommer att kunna användas som en bekväm och säker betalningslösning.

Mormor hade en bok där man skrev om just de här sakerna, den var förmodligen tryckt på 70- eller tidigt 80-tal. Jag läste den och frågade mormor om referenserna till det som står i Uppenbarelseboken. Mormor, som var en mycket sansad person menade att det här var skrivet för att varna oss och att det fanns mycket i Uppenbarelseboken som man tagit upp i olika situationer och som lösryckt ur sitt sammanhang kunde tolkas lite hur som helst och användas felaktigt..  

Men nu är vi där, märket på handen utan vilket man kanske inte i framtiden kommer att kunna köpa eller sälja, är det en profetia som uppfylls eller är det bara teknisk utveckling, tänkt att göra livet lite enklare för oss?  (Upp 13,16-17)

Mynt och sedlar kan väl inte vara någon gudomlig princip? Är det inte snarare så att chipet på handen blir en symbol för ett samhälle där girigheten tagit över, där allt skall kontrolleras och alla möjligheter till att ”tjäna pengar” måste tas till vara? Vi lever i ett samhälle där de rika blir rikare och trots Hans Roslings positiva konstateranden så blir de som står utanför den utveckling som han beskriver, de blir fattigare och ännu mer utsatta.

Jag har läst ekonomi, har en bachelor från universitetet i Manchester och diploma i några ämnen från LSE. Jag skulle ha tagit en master i internationell ekonomi, men pappa avled hastigt och efter det hade jag inget som höll mig kvar i England, utan jag avslutade de kurser jag hade påbörjat och sedan flyttade jag till Sverige. Jag märker att den kunskap jag har med mig, delar av den börjar faktiskt bli föråldrad i en värld som snurrar allt snabbare och en ekonomi som siktar in sig mer och mer på rovdrift, trots att miljökämpar och humanister försöker att bromsa upp den.

I söndags började en serie på tv, The Handmaid´s Tale. Serien är baserad på Margaret Attwoods roman som utspelas i New England efter det andra amerikanska inbördeskriget. De få kvinnor som fortfarande är fertila, tvingas in i slaveri för att föda barn åt sina herrar. Jag började läsa boken för många år sedan, men läste nog drygt femtio sidor innan jag lade bort den.  Elvy har inte läst den, trots att Margaret Attwood är kanadensiska och boken blev mycket omskriven när den kom ut på 80-talet.

Nej, jag tänker inte se serien. Världen är dyster nog utan att vi späckar den med skildringar av en mörk framtid. Jag läste för ett tag sedan att fantasy kommer att ersättas av dystopi, både i litteratur och på film. Det stämmer nog. Min kollega, som lekte med tankarna att skriva en bok om en framtid där vi inte kan köpa och sälja utan ett chip under huden på handen, han är redan inne i den genren.

Just nu är världen dyster, även om det ser ut som om Trump och Kim Jong Un kanske kan sätta sig ner och samtala. Just nu känns Putin som ett större hot.

Jag tröstar mig med en sång som mormor gärna citerade::

När världsriken vackla och störta i grus

Och allt mot förgängelse går.

Ja då är det gott att ha grundat mitt hus

På klippan som evigt består.

Jesus min frälsningsklippa,

Saliga verklighet.

I skiftande öden, i livet, i döden

Är han min rättfärdighet.

Snösmältning.

Halvmulet – eller halvsoligt – och +12 som mest på eftermiddagen. Efter gudstjänst och kyrkkaffe så följde Irene och BG med hit för att äta middag och inspektera uthuset.

Under ett par veckor var uthuset helt täckt av snö, det såg ut som en kulle.Nu har snön så sakteliga smält undan så att man kan komma in där. Snön verkade inte ha ställt till med något, men det var fuktigt därinne och BG skulle ordna med ett avfuktningsaggregat. Tanken är att vi skall ha säsongsinvigning på valborg, det enda problemet är att vattnet måste rinna undan så pass att det går att köra fram och parkera. Det brukar vara rätt många bilar, men vi skall be att alla så långt möjligt samåker. Det är fortfarande riktigt surt både på uppfartsvägen och den gräsytan som brukar användas som parkeringsplats. Det kommer regn i morgon, men sedan ser det ut att bli uppehållsväder så långt som prognosmakarna vågar lämna information. Så nu planerar vi för valborgsmässofest och majbrasa.

Snösmältningen ställer till det, men det är värst längst norrut i Hälsingland samt i Medelpad. Där är det störst bekymmer med avstängda vägar just nu.

Janne, (en gång i tiden kallad Bus-Janne) som kom hit tillsammans med Reinhold i påsk, han funderar tydligen allvarligt på att flytta hit upp, om han kan hitta en lämplig bostad. Janne är mycket intresserad av astronomi och vill bo någonstans där man inte störs av ljus från bebyggelse eller vägar. Sven-Erik har kollat och han vet nu ungefär var i den här kommunen som man har de mest idealiska förhållandena för nattliga aktiviteter.  Nu gäller det bara att hitta ett hus där också. Det kan nog bli svårare. Men han får väl kolla i grannkommunerna också.

Jag har skrivit om det förut, det är som om det finns en magnet här som drar hit folk med anknytning till bygden efter att de gått i pension. Det är lugnt, naturskönt och den kommunala servicen får godkänt, däremot är det betydligt sämre med sjukvården, både vårdcentraler och sjukhus. Elvy har tecknat en privat sjukförsäkring och hon säjer att det måste jag också göra om jag väljer att stanna här. Jag vet inte riktigt hur sådant fungerar och det är en hel del annat som jag behöver ta reda på om jag nu skall välja att arbeta här en tid, jag har ju uppehållstillstånd i Schweiz och det släpper jag inte utan vidare. Det finns i alla fall inga begränsningar för mig att vistas och arbeta i Sverige, jag är svensk medborgare. Allt hade varit enklare om Schweiz varit med i EU, allt täcks inte av EES-avtalet.

Nu skall jag sätta mig en stund och gå igenom morgondagens lektioner en gång till. Sedan blir det Mästarnas mästare på TV. Kul att se toppidrottsmännen utan att protestera utföra de mest bisarra tävlingar.  

Nu blir det hemmakväll.

Fredagar är en bra dag, då slutar jag till lunch. Elvy kom hem från Uppsala en timma efter mig och hon hade med mina kläder, de var efterlängtade. Men jag fick ändå ta en tur till ”stan” nu på förmiddagen för att komplettera lite. Blir det normalt väder nu och fram till skolavslutningen, så klarar jag mig nog. Tropisk värme skulle förstås bli en trevlig överraskning, men det ser ut som om kyligare väder är på gång, mer normalt väder för årstiden alltså.

Inger och Göran verkar stortrivas i Ascona. Nästa vecka så tar Regula med dem på en dagstur till Milano – hon är en utmärkt guide där, kan mycket mer än bara var alla intressanta butiker finns. Inger sa att det var tveksamt om de ville åka hem igen. Jo, jag kan förstå dem. Inget snöslask och inga kalla nätter och nu är det temperaturmässigt den behagligaste tiden, som en bra svensk sommar ungefär. Men vädret i slutet av nästa vecka ser inte så lovande ut, då blir det regn.

Maj och Benny jobbar febrilt med att tömma hennes hus. De nya ägarna tar över från 2 maj. Jag flyttade aldrig ner till undantagsstugan, det är bättre att de får använda den till förvaring av sånt som inte skall in i lagerlokalen hos Sven-Erik där Bennys möbler och andra tillhörigheter finns. Det var ju en himla tur att den lokalen stod tom när Benny flyttade hit. De kommer sedan att resa till Ascona, har köpt flygbiljetter till den 5 maj. Det är samma tid som Inger och Göran reste, och det fungerade bra med tåget till Locarno. Det känns tryggt när någon bor i huset när jag inte är hemma, nästa resenärer blir nog Marita och Sven-Erik. Irene och BG vill också gärna åka, men det skall påbörjas med en tillbyggnad för ett stort uterum så snart markförhållandena medger och då vill de förstås vara hemma.

”Hela Sverige” sörjer Avicii och jag får väl skämmas som inte visste att han var svensk. Men å andra sidan är mina kunskaper om populärmusik inget att yvas över. Visst hör jag artistnamn och förstår att de är stora i underhållningsvärlden och en och annan sång fastnar i minnet. Aftonbladet skriver att han var den mest spelade svenska artisten på Spotify och 2014 den mest spelade artisten i hela världen där. Jag har inte ens Spotify, men Elvy har det. Hon vill kunna lyssna till sina favoritartister från Kanada. Radion kan vara på när jag utför praktiskt arbete, men behöver jag koncentreras mig, så skall det vara tyst.

Men visst är det trist när en 28-åring dör.

Kändisar av annat slag är Marit Björgen och Therese Johaug. De skulle ha åkt Skarverennet idag, men det blev avlyst p g a väderförhållandena. Skarverennet är en 38 km långt skidlopp som startar på Finse och målet är på Ustaoset, som ligger väster om Geilo. Det går varje år en lördag i slutet av april och man ser det som slutet på skidsäsongen. Marit Björgen skulle avsluta sin karriär nu, hon anses vara världens främsta kvinnliga skidåkare genom tiderna och Therese Johaug, också hon med stjärnstatus, skulle börja åka igen efter avstängningen p g a doping. Men det blev alltså inget av det idag, vädret ställde till det och de drygt 12000 skidlöparna fick roa sig med något annat istället.

Här är det i alla fall fint väder, sol och fortfarande nu klockan sju, tio plusgrader. De närmaste dagarna ser ut att få riktigt skapligt väder.

Elvy och jag har hemmakväll idag. Vi skall  se på ”Smartare än en femteklassare”. Där får vuxna, oftast med en riktigt gedigen utbildningsbakgrund svara på frågor i de olika skolämnen som man har från första till femte klass. Nej, jag klarar inte alla frågor, knappt hälften. Jag kan alltid skylla på att jag gick i skolan i England. Sedan är det ett urfånigt program som heter ”Tror du att jag ljuger” men man ser det ändå med stor behållning eftersom de deltagande kändisarna har så hejdlöst roligt och får oss att skratta med. Sedan blir det lite allvarligare, ”Unge kommissarie Morse” är en deckare som utspelas i klassisk oxfordmiljlö. Bra intrig och trovärdiga rollgestaltningar. Det är Elvys tur att fixa till något att äta, vi får se vad det blir, hon håller på nere i köket nu.

Myggfri grillkväll.

I kväll har det varit grillpremiär. En av kollegerna har nästan snöfritt på sin tomt och en stenlagd grillplats. Han tyckte att det var lika bra att sätta igång med att grilla innan myggen kommer.

Ja, det kanske är något att tänka på, de har både lövskog och vatten alldeles invid tomten vilket lär vara goda förutsättningar för myggorna. Här ligger huset lite mer fritt så mygg är inte något jätteproblem, men visst finns de. Men inte ännu.

Vi grillade vildsvinskött, som kom från gränstrakterna mellan Småland och Halland. Det säjs att vildsvinen som bökar omkring i Gävleborgs län fortfarande kan få i sig lite väl mycket radioaktivt nedfall. Det är ett minne från Tjernobylkatastrofen som kommer att finnas kvar länge på de platser där nedfallet var störst. Hälsingland väster om E4 lär inte ha drabbats så svårt, det var värre nere i Gästrikland, längs kusten och norr om Hälsingland.

Jag minns att mormor hade klippt av blomklasarna på vinbärsbuskarna och grävt ner dem och det odlades inga grönsaker, men grönsakslandet var fullt av sommarblommor i stället. Det kom regn i blommen så det blev inte så många äpplen, de grävdes också ner. Var det så klokt?

 Jag skulle först inte få resa till mormor på sommarlovet men efter mycket tjat så började pappa skriva brev till myndigheterna i Sverige och det var Strålskyddsmyndigheten som tyckte att jag nog kunde resa. Jag fick börja äta jodtabletter en vecka innan resan och minns jag rätt så fick jag äta dem en tid efter att jag hade kommit hem till Manchester också. När jag skulle börja skolan igen, så krävde rektor att jag kunde visa upp ett intyg på att jag var ”strålningsfri”. Pappa letade reda på något laboratorium med utrustning för sådana test och de skrev ett intyg, jag utgjorde ingen risk för skolkamrater och lärare.

Om några dagar har det gått 32 år sedan reaktorn i Tjernobyl exploderade, men ändå är alltså inte faran över. Vildsvinen bökar och det kan tänkas att de då är på platser där det radioaktiva nedfallet finns under ytskiktet på marken, därför fick vi alltså för säkerhets skull grilla vildsvinskött från södra Sverige.

Hur det smakade? Det var gott och mört och påminde varken om fläsk- eller nötkött. Och det var ju en rolig grej att ställa till med grillfest nu, för att det skulle vara garanterat myggfritt!

Annars går det sin gilla gång i skolan, jag tycker att det är roligt att undervisa och det som jag föresatte mig, att det skulle så långt möjligt bara pratas på engelska under lektionerna, det fungerar bättre än jag vågade tro. Eleverna har ett brokigt ordförråd, invektiv och könsord har man lånat från amerikanska tv-serier, det förstår jag, men hellre en elev som säjer en del ”fula ord” än en elev som är helt tyst eller bara talar svenska.

Men jag har också stött på ett problem som jag har lite svårt att förhålla mig till. En pappa kom till skolan och skulle hämta sin dotter, hon hade fått en återbudstid hos tandläkaren. Eftersom vi inte hade träffats tidigare, så sträckte jag fram handen för att hälsa och presentera mig. Han skakade på huvudet, och sträckte inte fram sin hand och gjorde heller inte någon märkbar gest mot hjärtat, vilket jag hört att muslimska män gör istället för att ta en kvinna i hand. Att han inte ville göra det, det spelade ingen roll för mig, men sedan, när jag nämnde det på lärarrummet, så fick  jag höra att han sagt till en kvinnlig lärare i början av höstterminen att hon var en hora, hon hade en kortärmad blus på sig.

Hur skall vi tackla sådana här problem? Att han inte ville ta mig i hand, det spelar ingen roll, men är han av den åsikten att kvinnor som visar för mycket hud är, eller generellt oblygt kan kallas för horor, då blir det allvarligare. Det var ju tur att jag hade en långärmad tröja på mig när han kom, för hade han kallat mig för hora, då vet jag inte vad som hade hänt. Jag kan bli oerhört verbal i sådana situationer.

Elvy är kvar i Uppsala, hon har fått besök där av sin studiekamrat Anita som numera bor i Bergslagen. När Elvy var ny i Uppsala så råkade hon av en slump på Anita i en butik. Anita hade bott i Frankrike många år och var ganska ny i Uppsala. Sedan dess har de hållit kontakten. Det är fint när man möter vänner som man inte sett på många år och kan återuppta kontakten. Så blev det ju också när Elvy kom till Hälsingland och faktiskt också för mig, jag hade ju bara varit på korta, tillfälliga besök här efter att mormor gick bort. Eller rättare sagt, mormor gick hem.

Anita och Elvy hade träffat på någon som var med i den vandringsklubb som de tillhört och hade följt med till en föreläsning om hur äldre skall hålla sig i form. Det var en doktor som föreläste och han menade att promenader, promenader och åter promenader var det bästa för att behålla hälsan. Kan man inte gå ut på grund av vädret, så skall man ha ett löpband och ta sina promenader där. Nu har Elvy köpt ett löpband och jag vet att det inte kommer att stå hopfällt i ett hörn. Jag kanske också behöver använda det, när vi är ute och går så är det Elvy som bestämmer takten och jag får försöka hinna med...

Klockan är elva strax och det är +9 ute. Jag vågar knappast tro att det är sant. Kan det vara fel på termometern? Våren är här och med den kommer det varningar för höga flöden i vattendragen här i Hälsingland. Det är ansenliga mängder snö som skall omvandlas till vatten nu. Vi har inget vattendrag i närheten, det är minst ett par hundra meter dit och husen här ligger lite högre än det omgivande landskapet, men jag får nog kolla upp hur det ser ut längs vägen som jag kör till skolan. Bäst att vara förberedd.

Mat, teknik och snösmältning.

Nu på förmiddagen fick jag en riktig överraskning, Anne stod inne i lärarrummet när jag kom. Hon har hoppat in som vikarie någon enstaka gång och nu var det kris, så hon hade lovat ställa upp några dagar. Anne har arbetat som mellanstadielärare i Halmstad och i Örebro innan hon blev pensionär och flyttade hit. I Halmstad arbetade hon på samma skola som Maj. 

Inger och Göran har blivit väl omhändertagna i Ascona.  Igår var de med i Lugano, det var vår kör som hade ansvaret för sångandakten. Sedan var det grillning hemma hos David och Pierre i Orselina och jag förstår att förutom gemenskapen och förtäringen så var också utsikten något i särklass. Och det är den ju.

I fredags var de på lunch hos Regula. Hon och Annemarie skulle resa till Solothurn över helgen och ville passa på att bekanta sig med dem innan dess. Annemarie, som har haft besvär med reumatisk värk i många år, har nu lagt om sin kost helt och blivit märkbart bättre. Lunchen som serverades var enligt hennes nya kostregler. Det var en god lunch och Inger verkar nu vara intresserad av att göra en försiktig omläggning av kosthållet.

Det talas mycket om att äta och inte äta vissa saker bland Elvys jämnåriga. Elvy är mer inne på att mat skall vara hemlagad av goda råvaror så att man vet vad det är man stoppar i sig. Jag är väl också inne på den linjen, men tror att mycket grönsaker till vardags legitimerar något onyttigt på helgen.. Igår åt jag middag tillsammans med Maj och Benny. Han är mycket upptagen av att broccoli är nyttigt, så det blev köttfärslimpa med broccoli och pressad potatis. Det var gott och säkert nyttigt. Potatismos är inte nyttigt, skall man göra något med potatisen så skall den pressas. Enligt Benny.

Maj håller på att sortera sina tillhörigheter inför flytten. Hon visade mig ett par fotoalbum med  gamla bilder. Det var många formella uppställningar av olika grupper inom församlingen, inne i kapellet och utanför och det var söndagsskolbarn och cykelutflykter, ”systrarna förbereda kaffefest”  - jo, det stod så. Fotografier i svartvitt från 30- och 40-talet som faktiskt har behållit sin skärpa. Många fotografier är små, men med hjälp av ett förstoringsglas så kan man urskilja ansiktsdragen. Senare tiders färgfoton bleknar bort.

Nu finns det dokumentation från den svart-vita tiden, omsorgsfullt insatt i fotoalbum och med någon text under bilden. Att fotografera var viktigt och kanske lite exklusivt också och man gick inte runt och knäppte bilder hur som helst. Hur blir det med alla bilder som tas idag? Har man en riktig digitalkamera så kanske fotograferandet är viktigare än när vi knäpper av mer eller mindre meningslösa bilder på våra smartphones. Hur många av oss sparar bilderna och kommer de att bevaras till eftervärlden när den digitala tekniken förändras?

Maj har en vevgrammofon och vi spelade några gamla godingar. Det finns allt från Benny Goodman till Einar Ekberg på stenkakorna.

Min släkting Peter ropade in en vevgrammofon med tillhörande stenkakor förra sommaren. När vi var och gjorde iordning för vintern i deras torp, så lyssnade vi till många av stenkakorna. Jämfört med dagens teknik så har förstås stenkakorna stora brister, men det är något speciellt med dem, det finns ett intressant  djup i ljudet. Nu kommer vinylskivorna tillbaka och det kan jag förstå, CD kan låta väldigt platt, faktiskt lite konstgjort. När man tankar ner musik till en smartphone eller en pc, så låter det också väldigt platt.

Tekniken förändras snabbt, VHS ersattes av CD-rom, nu kan man ha en hel långfilm på ett USB.minne. Jag har ett elpiano som anses ha både anslag och ljud som är mycket bra och mycket likt ett vanligt piano, men ändå så känns det annorlunda att spela på det.

Solen skiner och snön smälter. Det kan fortfarande bli ett par minusgrader nattetid, men nu har vi förhoppning om att snön skall försvinna. Sen kommer tjälskotten och så småningom blir det nog  sommar.

Första veckan avklarad!

Nu börjar jag känna mig hemma i lärarrummet och jag behöver inte fråga så mycket. Kollegerna är trevliga och när tillfälle ges så diskuterar vi dagsaktuella ämnen. Igår var det Syrien, idag återigen akademien. Syrien är ett betydligt större problem än Svenska akademien, men det är förstås lättare att ha synpunkter på den senare. Det finns en hel del elever som på olika sätt har anknytning till mellanöstern och det märks att de är oroliga.

Vad gör man åt en sådan gubbklubb som akademien? Gamla stötar sitter där och håller en ”kulturprofil” vars fru tillhör akademien, om ryggen trots att vittnesmålen om att han begått sexuella övergrepp av varierande slag, hopar sig. Hade det inte varit för #metoo kanske aldrig de här missförhållandena inom akademien, som också är av annat slag än just sexuella övergrepp, de hade aldrig kommit upp till ytan. Nu skall kungen, som är känd för att delta i uppsluppna gubbfester med ”kaffeflickor” försöka skapa reda i den här röran genom att skriva om akademiens stadgar. Just nu är akademien inte ens kapabel att välja in nya ledamöter nu när så många har lämnat arbetet. I december skall litteraturpriset delas ut. Hinner man med arbetet att utse en ny pristagare? Det skall läsas böcker och det skall diskuteras. Tar man kanske förra årets ”tvåa”?

Jag äger ingen knytblus, hade jag haft en, så hade jag tagit på den idag som stöd för Sara Danius och protest mot det unkna gubbväldet. Men jag ser på bilder i pressen att manliga kändisar stöder Sara Danius genom att knyta en scarf om halsen.

Kläder ja, nu verkar det som om våren äntligen är på väg. SMHI har en karta över hur långt våren kommit och enligt den så skall det just ha blivit vår här nu, men det är nog mer en statistisk registrering än en upplevd verklighet. Elvy har fått order om att ta med de kläder som jag har kvar i Uppsala, något bör väl vara användbart nu. Elvy kommer inte hem förrän i början av nästa vecka, shopping och teaterbesök står på programmet.

I onsdags var jag på modevisning, det var trevligt. Nu vet jag att modet domineras av vida storblommiga klänningar, starka färger och vida byxor med stora och fantasifulla  överdelar till. Kanske inte det jag längtar efter, men mycket är djärvt och intressant. Jag lutar nog mer åt klassiska sommarkläder, rött-vitt-blått och mer kroppsnära snitt. KappAhl har en serie som heter Hampton Republic, den stilen gillar jag. Min fascination för kläder från Gudrun Sjödén har gått över. Det är Elvy tacksam för. Hon kallade hennes stil för ”barnkläder för vuxna”.

Rickard är kvar på Geilo, glädjande nog drabbades han inte av vinterkräksjuka och han har inrett sin fritidslägenhet i lugn och ro. Nätterna är fortfarande kalla däruppe, men med stigande dagstemperaturer blir det isigare i backarna och Rickard har bestämt sig för att skidsäsongen är över för hans del. Han tänker resa hem till Ascona nästa vecka. Jag har en del saker kvar på Geilo, men det får väl bli till sommaren som jag kör och hämtar dem. Vi har räknat ut att det antika bondeskåpet som jag vill ha hit, det bör gå in i Elvys bil. Det går att ta ut baksätet.

Nu skall jag ta det lugnt i helgen och förbereda mig inför nästa vecka och vara ute så mycket som möjligt i solskenet. I morgon kommer Sven-Erik hit och byter däck på min bil. Jag får väl hålla mig till de större vägarna tills vidare. Vågar man verkligen lita på SMHI?

Tre dagar som engelsklärare är avklarade!

Det var med en märklig känsla som jag körde iväg till skolan måndag morgon. Samtidigt som jag kände mig säker på att jag behärskade mitt ämne , så hade jag ingen erfarenhet av att  undervisa. Jag är ju tvåspråkig och drömmer och tänker fortfarande ofta på engelska. Det där kan vara lite opraktiskt, jag är inne i en affär och skall fråga efter något och kan inte komma på vad det heter på svenska. Eller när jag blev stoppad i en vanlig trafikkontroll och utan att tänka på det svarade polisen på engelska. Hemma i Ascona är engelska mitt vardagsspråk, trots att jag bott sexton år där, så känner jag mig inte bekväm med italienskan. Jag förstår det mesta, men undviker att bli inblandad i konversationer där man behöver uttrycka sig mer exakt.

Men nu är jag i Sverige och jag har alltid känt att det är helt naturligt för mig att tala svenska. Stavningen har jag fått nöta in och numera behärskar jag tje- och sjeljuden och en del andra exklusiva stavningsvarianter till fullo.

Men – att undervisa, det har jag ingen erfarenhet av. Det går knappast att lyfta fram minnen och erfarenheter från när jag själv gick i skolan i England, hela situationen är så annorlunda. Men det har gått skapligt, faktiskt bättre än jag räknat med. Eleverna uppför sig väl, är artiga och intresserade men kanske lite rastlösa. Jag har inte riktigt klart för mig hur de 43,5% som jag skall jobba beräknas, men jag tar det jag får. En positiv sak är att det blir en del ”håltimmar” för mig och då kan jag i lugn och ro sitta och förbereda mig och så är mycket avklarat när jag kommer hem.

Igår körde Elvy ner till Uppsala för att se till lägenheten och samtidigt åkte Inger och Göran med henne. Nu är de framme i Ascona och allt har gått bra, Nigel och Jen hämtade dem på stationen i Locarno och sedan hade de fikat tillsammans och fått tillfälle att installera sig. I kväll äter de middag hos Jen och Nigel och även om det nu blir några regndagar framöver, så vet jag att mina vänner tar väl hand om nykomlingarna.

Och så var det succédokusåpan Svenska Akademien;

Igår fick jag mail från Melanie, som är bibliotekarie i Fribourg. Hon hade läst i en fransk nättidning som riktar sig till bibliotekarier, att svenska akademien skulle upplösas vid sitt ordinarie sammanträde på torsdag och att kungen i fortsättningen skulle ansvara för valet av litteraturpristagare tillsammans med fem experter. Var det verkligen korrekt? FAKE NEWS svarade jag! Var får dom allt ifrån? När jag mailade tillbaka frågade jag om det var något slags humorsajt hon fått informationen från. Svaret kom snabbt, det var en seriös informationskälla som hon brukade kolla.

Men det kanske är en genomförbar idé, istället för att låta några gamla herrar som håller varandra om ryggen dominera akademien, så kanske man kunde få fram yngre och lite mer lättlästa författare som nobelpristagare. I en tid när det ändå ges ut massor av böcker, men många av tvivelaktig litterär kvalitet, så borde man kunna vaska fram några goda författare som kan locka ”de breda massorna” till att läsa deras böcker. På så sätt kan man kanske motverka att boken byts ut mot tv-serier. Elvy hade läst om en kanadensisk författare som slutat skriva böcker och som nu skulle ägna sig helt åt att skriva för tv.

Idag slutade jag halv tre, handlade på vägen hem och sedan lade jag mig på sängen och somnade. Som tur var väckte telefonen mig efter en halvtimma. Jobbet är ovant och jag blir  trött. Men det är roligt!

Nu skall jag låna Elvys kängor, som är försedda med dubbar och gå en promenad. Solen skiner och det är ett par plusgrader men väldigt, väldigt halt. Söndag är sista dagen att ha dubbdäck på bilen, men jag har förstått att det kommer att bli en hel del ”civil olydnad” – det är inte tillrådligt att köra  på de mindre vägarna med sommardäck ännu! Dagtid kommer det att vara rätt många plusgrader nästa vecka, men fint väder på dagarna bäddar för flera minusgrader på natten, säjer ortsbefolkningen.

"Ni är mina vittnen."

Frikyrkan som Elvy tillhör är en trevlig kyrka, gudstjänst varje söndag och däremellan många aktiviteter. Kyrkan fyller på så sätt en social funktion i samhället och har blivit en mötesplats, inte minst för de äldre. Ungdomarnas behov av aktiviteter tillgodoses också och man har nått en del som är nya i Sverige.

Jag har funderat över om jag skulle trivas som medlem i den kyrkan, OM jag nu skulle bestämma mig för att – åtminstone tillsvidare – stanna här. Förkunnelsen känns rätt avslagen, ingen skall behöva bli provocerad av det som säjs. Det var annat förr, Faktiskt.

Pastorer och förkunnare har olika personligheter. En del av dem är försiktiga och reflekterande, andra bullrar på. Men evangeliet måste framstå som något revolutionerande, inte som något sövande. Man skall inte behöva gå från gudstjänsten varje söndag och vara omskakad i djupet av sin själ, men ibland måste det hugga till, ibland måste Anden få tala, till och med ta över.

Dagens text handlade om Påskens vittnen. Man följer för det mesta kyrkoårets texter. Från en av mina vänner hemma i Ascona som tillhör den katolska kyrkan, har jag fått lära mig att den här söndagen kallas för Quaso modi geniti vilket lär betyda ungefär ”som just född” och det finns en förklaring till detta..

Den här söndagen kallas också inom den katolska kyrkan för de vita klädernas söndag.

Det skall ha varit så en gång i tiden, att de vuxna som döpts under påsken, "just födda" bar sin vita dopdräkt under veckan efter påsk, men sedan bytte de till sina vanliga kläder och deras uppgift var nu att gå ut i vardagslivet och vittna om den uppståndne Frälsaren. Med sig hade de då löftet om att även om de ibland tvivlade, så var de bärare av traditionen att Jesus efter uppståndelsen visade sig för de tvivlande lärjungarna.

Mina katolska vänner har med sig mycket kunskap om kyrkans första tid som de förmedlar till oss andra.

I dagens förkunnelse ville jag gärna hört att vi också, fortfarande måste vara påskens  vittnen. ”Ni  är  mina vittnen idag", inte bara höra berättelser om de som fick möta den uppståndne Frälsaren, det som man kan läsa om i inledningen av Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Jag vill vara med i en modern och missionerande församling, där vi utmanas att gå ut i vardagslivet och vittna om vad Jesus gjort och vad han gör för oss  - fortfarande.

I vår husförsamling så har vi talat mycket om hur vi skall kunna nå ut, inte bara sitta och ha det mysigt tillsammans. Husförsamlingen har växt, vi är ett bevis på att kristna kan mötas över de etablerade gränserna mellan olika trosriktningar och har hjälpt till att få fler besökare till den lilla kyrkan i Lugano. Och ännu är vi inte nöjda.

Snösmåltning.

Igår var det full rulle hela dagen, städning, gäster till elvafikat, handla mat till helgen, vissa försök att få undan lite snö så att smältvattnet har någonstans att rinna undan, resebyrå (lite mer om det sedan), Let´s dance och efter det så var det ytterligare ett ”minnesprogram” om Lill Babs som vi måste se.

Vädret? Mulet och några få plusgrader och snön smälter. Ett tag så var det så mycket snö här att det var som att ta sig fram i skyttegravar om man skulle till huset eller bort till undantagsstugan. Sedan försökte Benny reducera snömängderna närmast gångarna, både med snöslunga och med skyffel. Nu är det så olyckligt att tomten sluttar en aning och snön som smälter rinner ner på det som borde vara en gångbana och på natten fryser det till = skridskobana. Tösalt hjälper bara för stunden, det rinner bort. Så ser det ut här och vi tar oss fram med stor försiktighet. Nog om snöeländet nu.

Regula ringde och frågade om det gick bra att deras släktingar som lånat mitt hus, också kunde stanna kvar över helgen. Och det går väl bra.

Jag tog kontakt med Inger och Göran som sagt att de gärna ville resa ner till våren i Ascona ett par veckor. De bokade flygbiljetter till morgonflyget på onsdag. Nu har jag ordnat med tågbiljetter, de kommer att vara i Locarno redan klockan två och där hämtar Nigel dem. I Ascona är det eftrmiddagstemperatur på runt femton grader nu, men det ser ut att bli ett par dagar med riktigt busväder nästa vecka.

”Hur länge får vi stanna” frågade Inger och det lägger jag mig inte i, jag är glad att huset inte står tomt. Nästa besökare blir sedan Maj och Benny, men de reser inte förrän i början av maj, när hennes hus blivit tömt och tillhörigheterna magasinerade i väntan på inflyttning i deras ”nya” hus i mitten av juni.

Nu skall jag skriva ett PM angående sådant Inger och Göran bör veta och tänka på. Men det går säkert bra, Jen och Nigel ställer alltid upp och hjälper till. Det finns ett problem, det är inte enkelt att hitta till mitt hus. Först är det en labyrint på bergssidan av små smala gator utan någon ordning och reda och sedan bor jag vid en liten återvändsstump på en av dessa gator. Nigel hittar dit, det har han lärt sig men för den som inte känner till området och topografin kan det vara rätt lurigt både att hitta ut och hitta hem igen. För ett par år sedan, när jag hade varit i Sverige ett tag och en granne hade tagit bort två stora cypresser och målat om sitt garage, så trodde jag att jag hade kört fel.  GPS? Glöm det, den ger de mest märkliga instruktioner som inte går att följa.

Svenska Akademien är en märklig institution. Och ledamöterna är väl inte mindre märkliga? ”Snille och smak” skall vara deras motto. Det var en kulturjournalist som efter presentationen av en nobelpristagare tyckte att det borde bytas ut mot ”Ju konstigare ju bättre”. Är det en förening för inbördes beundran där intriger och avund döljer sig under den intellektuella ytan? Där sitter, om man får tro tidningarnas kulturjournalister, minst åtta personer som inte tycker att det som den s k kulturpersonen gjort inte är särskilt klandervärt och skyddar därmed även hans fru. Sen är det några mesar som inte vågar tycka något utan ”förhåller sig neutrala”. Fortsättning följer...

Nu skall jag gå ut och försöka få bort lite mer snö vid gången. I kväll kommer Inger och Göran hit, så jag får väl se till att ha mitt PM klart då.