Våren har tagit lite paus nu.

Igår eftermiddag gjorde jag min första intervju. Det blev med Marita, jag kände att det var bra att börja med en av dem som jag inte känner bäst för att få struktur på samtalet. Dessutom kan det sätta gränser för hur mycket av vars och ens berättelse som jag skall dokumentera. Marita kom hit som femåring, familjen kom från Uppland och hade tillhört en församling där, så det var inga problem för henne att få vänner och komma in i ett socialt sammanhang.

Jag skrev att jag hade fjorton personer som skulle vara aktuella för intervjuerna. Det var fel, det är tolv. På måndag skall jag intervjua Göran. Han reste iväg efter studenten och kom tillbaka som nybliven pensionär.

Fredag förmiddag ägnade jag åt inköp. Det är flera av Elvys vänner plus ett äldre par i församlingen som jag handlar åt. Det gör jag på torsdag eller fredag. Nu anar jag en sak – att det som funnits lagrat i deras frysar börjar ta slut. Nu fyller man på med annan frysmat eller sådant som enkelt kan frysas in. Potatisen börjar det bli lite sämre med i de båda butikerna. Det är illavarslande, färskpotatisen kommer väl inte förrän om ett par månader. Frukt börjar det bli lite sämre sortering av också. En ljuspunkt var att det i en av butikerna fanns nyskördade äpplen från Chile, sex för 20 kronor.

Jag börjar bli både kvalitets- och prismedveten. Man lär så länge man lever.

Idag är det gråkallt och nordlig vind. Ingen bra dag för utearbete alltså. Jag skall jobba lite med materialet till boken, men det blir först efter middagen. I kväll är det ett roligt tv-program, Smartare än en femteklassare. Där tävlar vuxna mot femteklassare. Det går inte alltid så bra och jag är SÅ tacksam att jag inte behöver ställa upp där. Men jag kan ju alltid skylla på att jag gick i skolan i England.

Solen skiner, himlen är blå.

Det känns som om vi befinner oss i ett stort vakuum, lever för stunden och planerar egentligen inget. Lite dystert men ändå intressant. Vi har varit vana att planera, ha en viss tidshorisont som vi styrde över och rent allmänt också haft kontroll. Just nu har vi inte det. Jag har ingen aning om när jag kan resa hem till Ticino igen. Det som bekymrar mig mest just nu är att jag bara har rejäla vinterkläder. Jag får möta våren i min Canada Goose-parkas. Hittills har det gått sådär, jag har haft en tunn t-shirt under.

Men nu gäller det att vara kreativ och se till att ”göra” något av den tid som vi ändå har till vårt förfogande. ”Göra” kan betyda det obligatoriska vårarbetet i trädgården, men det är lite tidigt ännu. Det blir lite halvhjärtad städning så det ser lite fräschare ut. Men det ser ut att bli ändring på det om några dagar, termometern kan kanske mitt på dagen tangera 20-strecket och då torkar det väl upp.

Jag har startat ett nytt projekt, känner att jag skall låta boken vila lite. Det nya projektet hänger faktiskt på sätt och vis samman med boken. Jag skall göra intervjuer med de fyrtiotalister i Elvys bekantskapskrets som växte upp inom pingstförsamlingen. De är faktiskt hela fjorton stycken. Nu vet jag förstås inte om alla ställer upp, men jag vill gärna dokumentera deras upplevelser. Somliga var strängt hållna och andra kunde leva nästan som andra ungdomar. Men bara nästan. Det fanns de som revolterade mot ”församlingstukten” men kom tillbaka när pingströrelsen blivit mer liberal. Det kan bli fjorton spännande berättelser.

Igår skypade jag med Yvette, hon är sjuksköterska och jobbar på en avdelning inom intensivvården där de som kopplats från andningshjälpen vårdas. Nu kommer man att lätta på en del restriktioner i Ticino, byggarbetsplatser och industrier kommer att få öppna igen och viss trafik mellan Italien och Ticino blir tillåten. Dessutom kommer tiden i butikerna fram till klockan tio på förmiddagen att vara reserverad för 65+. Butiker har hittills varit no-go-zone för dem.

 Yvette menar att man har kunnat ana ljuset i tunneln, det sista dygnet hade ingen på just det sjukhuset avlidit och man hade bara fått in tre till intensivvård och fem patienter hade fått lämna sjukhuset. Men vad händer framöver? Hon är orolig för att när man släpper på restriktionerna, så kommer folk att tro att det börjar bli ok att närma sig ett vanligt liv.

Det är samma oro som folkhälsomyndigheten i Sverige har visat, nu när man talar om att man har kommit upp på en ”platå” – alltså ingen större ökning av sjuka eller avlidna. Men det är sannerligen inte dags att blåsa faran över. Stockholmarna tror att flockimmunitet är något som gäller dem alla – eller också säjer man ”jag tillhör inte någon riskgrupp” och tar en sväng till krogen. Det lär ha varit rätt trångt på en del av dessa inrättningar nu i helgen.

Nu skiner solen, det är +15 och nästan vindstilla ute. Dags att gå ut och leta reda på lite torrt fjolårsgräs eller något liknande.

"Tredjedag påsk."

Då var påsken över för den här gången. En annorlunda påsk men ändå ok. Påskaftonen bröt vi mot karantänsrekommendationerna, då var Alice, Villy, Maj, Benny och Janne här och vi åt ägg, sill och lax med tillbehör och påsktårta. Den hade Alice bakat och det var ett kanadensiskt recept, tunna nötbottnar, apelsinkräm och gul vispgrädde med chokladägg ovanpå. Det skall egentligen vara små påskharar men sådana existerade inte hos någon av våra två livsmedelsbutiker. Men för övrigt är de välsorterade.

Det fanns ett rikligt utbud av onlinesända gudstjänster på påskdagen, men det känns rätt torftigt att kolla på dem på skärmen. Nej, gudstjänster skall upplevas live.

Ingen av Elvys vänner har smittats av covid-19 och i Ascona är mina vänner fortfarande friska. I Schweiz finns det 26 000 konstaterade fall och 900 döda. Jag har inga aktuella siffror för Ticino, men kantonen är näst värst drabbad, Geneve har förstaplatsen.

Det är inte bara Donald Trump som ”intresserar” sig för hur man gör i Sverige för att begränsa smittan. De schweiziska tidningarna som finns att läsa på nätet är också intresserade, men mer seriöst. Man skriver både beundrande och kritiskt och visar bilder från uteserveringarna i Stockholm.

Odlingarna i uterummet växer fort. Bondbönorna som vi sådde någon av de sista dagarna i mars, de är 30 cm höga och nu börjar vi oroa oss för att inte insekterna kommer att vakna tillräckligt tidigt för att pollinera dem. Men å andra sidan har vi två små humlor som förutom pollen också får sockerlösning. De bor i en lerkruka som står upp och ner, inuti är det lite mossa och jord. Vi har sett att de flyger ner i krukan, så jag antar att det är en rätt metod om man vill ha dem som husdjur. Vi har inte gett dem namn ännu, men det kommer nog...

När jag inte studerar humlorna så jobbar jag med materialet till boken. Just nu befinner jag mig i Föne som ligger i närheten av Färila och tiden är tidigt 1800-tal.

Nu har det börjat regna, kan t o m bli snöblandat regn i eftermiddag. Dessutom är det middagsdags, det blir visst tack- och farvälföreställning för det som är kvar av påskmaten.

Dymmelonsdag. Ja det heter faktiskt så.

Stilla veckan – jo, den verkar hittills ha varit ganska stilla.  Det kommer att bli en ovanlig påsk, inga gudstjänster och våra vänner stannar hemma och firar var för sig. 

Jag handlar åt några av Elvys 70+vänner ett par gånger i veckan. Igår var det en man som stod och flåsade mig i nacken när jag stod i kassakön. Det fanns en skylt om att hålla avstånd och dessutom markeringar på golvet. Hade det varit i Ticino så hade han troligen blivit avvisad från butiken. De är visst stentuffa där. Matbutikerna har vakter både utanför och inne i lokalen.

Jag får listor på vad jag skall köpa och står det 1 liter mellanmjölk så är det väl ok, men skriver man bordsmargarin då blir det problem. Vilken sort och skall det vara en stor eller liten förpackning?  En limpa? Vilket slags limpa föredrar man? Det skulle vara roligt att leverera exakt det de vill ha. Men alla är snälla och säjer att det jag köpt var just det de ville ha. Jag är inte riktigt säker på det.

Man har ofta använt uttrycket ”nära och kära” nu när man bestämt avråder från påskresor, då insåg jag att även om både Elvy och jag har många vänner, så har vi nästan inga släktingar. På mormors sida dör släkten ut med Elvy och mig, på morfars sida har jag tre sysslingar, men ingen av dem har barn.

På min pappas sida har jag fyra sysslingar, men jag känner bara en av dem, alltså Peter. Rotar jag lite mer så kanske det dyker upp fler släktingar, men det är de äldre släktingarna på mormors och morfars sida som kommit i fokus nu när jag börjat skriva boken. Det dyker upp en del intressanta människor som det skall bli ett nöje att få berätta om.

Jag känner förstås en del folk i förlagsvärlden och en av dem hade fått nys om att jag skulle börja skriva släkthistorien. Nu har jag någon att bolla idéer med. Det känns jättebra. Och någon som hjälper mig att välja rätt prepositioner. Vet ni om att det är svårt att välja rätt prepositioner i svenskan? Det vet jag. Och att använda ”före” och ”innan” rätt. Och helst inte börja meningarna med ”och”. Man lär så länge man lever.

Nu handlar det mesta om Covid-19, på ett eller annat sätt.

Det är en hel vecka sedan jag skrev något här senast. Tiden bara flyger iväg. Jag fortsätter att sköta inköpen åt de flesta av Elvys vänner och så har jag en rejäl laddning med material, där en hel del kan vara relevant att ta med i min bok. Vi odlar och när vädret tillåter så promenerar vi. Ofta i sällskap med Fille.

Alla Elvys vänner är friska, om man tänker på Covid-19, men Benny har fått ”vatten i knät” vilket de på vårdcentralen tycker är en riktig bagatell. De säjer att han kan avvakta och återkomma om två veckor. Det har de sagt tre gånger nu

Jag orkar inte lyssna på radio längre, det är virusinformation högt och lågt. Det finns ett ord som jag avskyr: ”coronatider”. Vi räknade till att de sade det elva gånger i ett morgonprogram på tv, under den en och en halv timma som vi lyssnade.

I Ticino är det en liten ljusning, toppen har kanske nåtts, vilket skall tolkas som att det är färre nya insjuknade dagligen och något färre dödsfall. Ingen mera av mina vänner har drabbats av Covid-19. Luca, Diana och Yves har tillfrisknat, men skall fortfarande hålla sig hemma.

En svensk tidning skriver om alla de avlidna som nu förvaras i bårhus och kylbilar. Det är inte värdigt att ha det så. Dessutom lär många familjer inte kunna bestämma sig för när och hur begravningsakten skall ske. När min morbror Alf-Bertil dog på ett sjukhus i Ticino, så var mormor och jag helt eniga om att han skulle kremeras där och urnan sändas till Sverige så att vi kunde ha en ceremoni kring den i kyrkan. Prästen blev lite överraskad och fick ta reda på om det fanns någon ritual för detta. Det fanns och jag tycker att det var lika värdigt och fint att ha det så.

En släkting till Rickard hade skrivit i ett dokument att han ville kremeras och att askan sedan skulle placeras anonymt i en minneslund. Han ville inte ha några som helst ceremonier eller deltagande av de anhöriga. Däremot kunde de samlas till en fest på hans nästa födelsedag, men det fick inte förkomma några anföranden. Släkten, eller valda delar av den, protesterade och ville ha ”en anständig begravning” men där fick de ge med sig, hans vilja var avgörande.

Rickard lämnade Geilo och körde till Lotta och Dwight i onsdags. En liten tur på 60 mil. Han tänker inte lata sig, nu skall den del av vindsvåningen som fortfarande är en kallvind, isoleras och göras iordning. I fredags var de och köpte material och idag har de börjat arbetet. Han hade visst planer på att bygga om det ena uthuset också, det skall bli en gäststuga  -  om pandemin blir en långdragen affär.

Och så har självaste Boris Johnson hamnat på intensiven. Hoppas han klarar sig och tillfrisknar snabbt. Annars lär Brexit bli århundradets segaste process – om den ens blir av.

En måndag i Coronans tid.

Jag får dagligen flera lägesrapporter från Ticino, i lördags var det 1837 smittade och 93 dödsfall. Då skall man betänka att det finns ca 350 000 innevånare där.

När jag skulle kolla hur det såg ut idag i Ticino så fanns det inga siffror angivna, men däremot ett stort antal avancerade grafer som man behövde ha fräscha kunskaper i demografi för att förstå. (Mina kunskaper i ämnet ligger 25 år tillbaka så jag hoppade snabbt över graferna.)

Det finns säkert ett stort mörkertal av smittade, Ticino går som en kil ner i Lombardiet och det finns många småvägar som korsar gränsen, så är smittspridningen kanske ändå inte så våldsam – men situationen är allvarlig och enligt sjuksköterskan Yvette har man tagit höjd för betydligt flera som behöver ha sjukhusvård.

Pierre har varit på ett akut jobb borta i Graubunden, men det är slut nu och han får nog ta paus tills snön har smält. (Pierre är alltså geolog.) David sitter hemma och räknar på avsmältningen av glaciärerna i Himalaya och vad den kommer att betyda både för vattenförsörjning och jordbruk. Det är inte någon uppmuntrande uppgift.

Jennifer och Nigel verkar ta situationen med ro. De har en rejält tilltagen altan och ett litet gym i källaren. Nigel övar på sitt dragspel och har en del videokonferenser i ämnet både med BG och Elvy. Jennifer ägnar sig åt quiltning, hon hann att köpa hem en bättre symaskin och material innan coronaspridningen började bli kritisk.

Problemet är förstås att ingen i Ticino vet hur länge den här situationen kommer att fortsätta. De enda i min bekantskapskrets som hittills varit sjuka är Luca, Diana och Yves men alla är på bättringsvägen nu.

Regula vakar som en hök över sin ex-svägerska Annemarie som har rätt allvarliga besvär av reumatism och även om Marlene känner sig helt frisk, så vill de inte umgås med henne. Det är nog förståndigt. Hade Marlene haft sitt gamla jobb på resebyrån, så hade hon nog löpt stor risk att bli smittad, det är tydligen många som vill resa från Ticino till sina respektive hemländer, men det är svårt att hitta flighter och även att få biljett. Då är det nog lugnare på banken där hon jobbar nu, håller på med fastighetskrediter och liknande.

För att fortsätta med mina vänner, så har Julia, Leo och Stephan inte så mycket att göra just nu, företagen lägger inte så mycket slantar på reklam. Men de verkar inte vara så bekymrade.

Och – som jag skrev tidigare, har jag ingen aning om när jag kan resa hem igen. Rickard har i alla fall bestämt sig för att lämna Geilo och köra till Lotta och Dwight. Det är inga problem att lämna Norge men nästan omöjligt att resa in från Sverige. Rickard har gjort iordning hytta som den skulle behöva stå tom över en vinter, tömt vatten- och värmesystem t ex. Vi vet ju inte när någon av oss kan resa dit igen. Det är märkliga tider vi lever i.

Den svenska pressen kommer med de mest märkliga nyheter. Nu kan det bli så att allsången på Skansen i sommar kommer att ställas in. Det är osäkert om Let´s dance i TV4 kommer att kunna fortsätta och Sveriges television byter program på SVT1 och sänder underhållande reprisprogram fram tills ordinarie kvällsprogram början. Elvy gläder sig åt att kunna se program som de andra talar om och rollprestationer man refererar till, men som hon aldrig har sett. Just nu är det en film med Sven-Bertil Taube och sedan blir det en riktig klassiker, serien Hem till byn. Den skall jag se.

Rapport från Ticino.

 Från och med igår är det förbjudet för personer 65 år eller äldre att göra inköp.  Sen verkar det som om det mesta är stängt, men hotellen får ta emot max 50 boende gäster. Känns inte riktigt logiskt.

Efterlevnaden av alla förbud och inskränkningar som står på den långa, långa listan,  den bevakas av polisen. Den som bryter mot någon bestämmelse får böta CHF 100, vilket är ungefär en svensk tusenlapp.

Och så var det måndag förmiddag.

Just nu känns det som om det mesta snurrar fortare och fortare. Är läget så kritiskt som man vill göra gällande? Jag tänker då inte i enbart på utbrottet av coronaviruset utan även på den inverkan som det har på arbetsmarknad och ekonomi.

Löfvens tal igår var ganska bra. Hans allvar och samtidigt lugn bör ha gjort intryck. Men vad händer framöver? Det första som man borde ändra är max 500 deltagare i något event. Max tio borde vara lagom.

Man kan inte sätta på radio eller tv utan att man talar om coronaviruset och dess konsekvenser. Ok, lite överdrivet kanske men andra nyheter som normalt skulle fått större plats, de nämns knappast. Det tog flera timmar innan svenska media rapporterade om jordskalvet i Zagreb – t ex.

Då är läget betydligt mer desperat hemma i Ticino. 1165 konstaterade fall av corona och 48 dödsfall. Det bor ca 350 000 människor där. Man antar att mörkertalet är stort när det gäller smittade personer. Mina vänner där har klarat sig hyggligt, Luca och Diana har varit sjuka men är på bättringsvägen. Diana har smittat sin man Yves, men han är inte så allvarligt sjuk, febern gick ner rejält efter tre ”heta” dagar. De andra isolerar sig och Yvette, som är sjuksköterska hon jobbar.

Lotta och Dwight reste till Sverige i början av mars, skulle på ett släktkalas den 14 mars. Kalaset blev inställt och de är nu i sitt sommarhus utanför Ulricehamn. De tar det lugnt och tycker att det inte är så jobbigt att vara hemma – undantag en och annan biltur för att proviantera. Rickard sitter i hytta på Geilo och för hans del är det ok. Han hade gärna velat åka till Lotta och Dwight men det låter sig inte göras just nu och hem till Ticino vill han förstås inte.

Här är ingen som jag känner till smittad. Inger och Göran avslutade sin frivilliga karantän efter ett par veckor. Min uppgift nu, det är att åka och handla mat åt en del av Elvys 70-plusvänner. Det verkar inte som om de är bekymrade för att jag skall bli smittad. Och jag har tvättat händerna och spritat dem så många gånger nu att det knappast hjälper att smörja in dem med handkräm.

Elvy och jag har börjat med odlingar i lite större format inne i det kombinerade uterummet/växthuset. Salladen som hon sådde i januari den börjar ta slut nu. Vi har sått ny sallad, minimorötter, persilja, dill och rädisor. Jag måste skaffa några säckar jord, sen skall det bli sockerärtor, ett par sorter chili och en extremt tidig bondböna. Plus ett par sorters blommor. Det är tur att Elvy investerat i bergvärme, tillsammans med ledlampor kan man hålla på med sådan här tidig odling. Annars skulle det vara ett rätt dyrbart sätt att bli ”självförsörjande”.

När vi inte odlar och jag fungerar som varubud så håller jag på med research för boken. Jag har fått över en diger hög av dokument som kräver en hel del att verkligen förstå och dra ut de viktigaste informationerna ur.

Jag har ingen aning om när jag kan resa hem till Ascona. Det lär inte bli förrän till sommaren, man sticker inte in huvudet i lejonkulan. Ticino är ju en ”kil” rakt ner i Lombardiet där coronaviruset härjat som värst.  Men jag har full sysselsättning här och det känns faktiskt ganska tryggt att vara i Hälsingland.

Det gick ju bra för Edsbyn i lördags, de klarade sig utan publikstödet. För er som inte vet vad det handlar om så var det SM-final i bandy och den spelades med tomma läktare. Ett märkligt spel där man spelar om en liten boll som definitivt inte syns på tv och enligt vad jag hört, knappast syns om man ser en match live heller. Men Edsbyn från Hälsingland blev alltså svenska mästare och det var ju roligt.

Ett oväntat möte.

Fredag förmiddag var jag och handlade och passade på samtidigt att tanka. Vem vet när bensinpriset rusar uppåt igen!  Då blev det ett minst sagt oväntat möte. Det var Jenny som jobbar på förlaget och som jag inte har träffat på flera år. Senare på dagen kom Jenny hit och vi hade förstås en hel del att prata (skvallra) om. Jag visste faktiskt att hon hade rötterna på sin fars sida här i Hälsingland, men det kom som en total överraskning att rötterna fanns på en gård en dryg kilometer från oss.  Fågelvägen alltså.

Jenny har också börjat jobba på distans, hon håller på med läromedel, både i tryckt form och digitalt. När jag berättade att jag just nu jobbar på heltid (nästan) med min släktberättelse, så sken hon upp och berättade att hon har haft funderingar på att skriva ner det hon känner till om sin mormors förfäder. Jennys kusin har blivit intresserad av släktforskning och har fått fram intressant information om förfäderna som bodde i trakten av Kinnekulle och Mariestad i Västergötland. Jenny kommer att vara kvar här denna veckan och vi skall ses igen.

Och så var det coronaviruset. I Norge verkar de ha blivit lite galna. Många flyttade upp till sina fritidshus på fjället nu när de själva inte kunde gå till jobbet och barnens skolor är stängda. Problemet var bara att de populära skidområdena som t ex Geilo och Hemsedal blev minst sagt överbefolkade. Nu har man tvingat hyttefolket att resa tillbaka till städerna, gör de inte det frivilligt så hotar man t o m med civilförsvaret och böter.

Då undrar jag förstås hur detta påverkar Rickard. Han är i hytta, men har ju ingen annan bostad i Norge. Och han lär inte ha möjlighet att ta sig hem till Ascona nu heller.

I Schweiz är situationen betydligt värre än i Sverige och Norge och nu är det utfärdat ”extraordinär situation” vilket faktiskt betyder undantagstillstånd. Däremot är det inte riktigt klart vad det betyder för innevånarna, olika kantoner har olika tolkning av begreppet.

 Av mina vänner är Luca sjuk, men det är inte så farligt, han har haft feber och hosta några dagar. Diana är på bättringsvägen, hon har varit mer sjuk med hög feber. Yves är fortfarande frisk, men man påstår att alla inte är mottagliga vid alla tillfällen. Men de är ju ändå gifta. De andra är fortfarande på benen.

Nu ställer Janne in veckans studiecirkel, men håller på att skriva ner det som veckans träff skulle handla om och skicka med ett antal frågor. Då räknas tydligen det som en samling, det här är ju numera en ”riktig” studiecirkel. Det ser ut att bli några kalla och kanske också stjärnklara nätter kring kommande veckoslut, så vi har i alla fall något att hoppas på.

Kyrkan har ställt in en del aktiviteter men kommer tydligen att ha gudstjänst på söndagarna. Elvy menar att de borde ställa in dem också och jag tror att hennes vänner håller med. Hon ställer in det som planerats för lördagskvällarna i uthuset, men funderar på om det framöver kan bli korvgrillning eller våffelgräddning utomhus på eftermiddagen när vädret tillåter.  Vi får väl se, vännerna är ju alla i det som kallas riskgruppen, även om de är förhållandevis friska för sin ålder.

Kaos

Jag talade med Marlene igår och hon menade att det italienska kaoset håller på att sprida sig till Ticino. Märkligt nog är det fortfarande tillåtet att resa in i Ticino för att arbeta, men flera av de mindre gränsövergångarna är stängda, man vill ha ”kontroll” över inresande vid de större passagerna. Men folk är uppfinningsrika, det går fortfarande fritidsbåtar över Lago Maggiore och vid de turstigar som går över gränsen passerar en hel del människor. Så man får nog säja att trots att myndigheterna i Ticino verkar ha varit på tårna, så finns det ett okontrollerat inflöde av smitta från Lombardiet.

Mina vänner mår bra, de ser till att hålla sig hemma så mycket som möjligt och har hamstrat förnödenheter. Jennifer menar att det blir frukt och grönt som man kommer att sakna mest, om situationen blir långvarig. Först skulle de ”ta det lugnt” och inte drabbas av stressen att behöva handla mat, men sen insåg de att det nog ändå var nödvändigt.

I USA har Trump satt på sig ett par rejäla skygglappar. Han förbjuder inresor från Europa – utom UK – och vill att folk skall tro att det är enbart därifrån smittan kommit. Han har totalt glömt av den intensiva flygtrafiken som varit från Kina över Stilla Havet till USA:s västkust.

Om det nu är så att 70-plussare drabbas extra hårt av viruset, så ser det lite dystert ut för USA. Trump är 73, Biden 77 och Sanders 78.

De finns de som tycker att Sverige inte införde tillräckligt stränga regler igår för att stoppa smittspridningen, men å andra sidan har varje inskränkning sina konsekvenser och avigsidor. Om man stänger skolor och förskolor, vart skall de mindre barnen ta vägen då? Friska föräldrar behövs på sina jobb. Att ställa in alla arrangemang som drar mer än 500 deltagare eller åskådare, är det mindre farligt med 499 deltagare? Dramaten, Sveriges nationalscen tänkte lösa det på det viset. Sälja 499 biljetter till föreställningarna...

Å andra sidan så fick vi tydligt besked om att blir det nödvändigt, så kommer det snabbt att komma mer restriktioner. Man är förberedd.

På Geilo har det varit lugnt, inga rapporterade fall – ännu. Men på grund av det eländiga vädret har det faktiskt varit lite mindre folk än vanligt i år. Idag kommer Erna Solberg att presentera åtgärder som är ”de mest omfattande som det norska folket upplevt i fredstid”.

Sjukdomsfallen är EN sak. Hur viruset påverkar världsekonomin är en helt annan och som vanligt har de hypernervösa börserna världen över en stor del i det spelet. När problemen hamnar på maktpyramidens botten och drabbar vanligt folk och småföretag, det är då tragedierna uppstår.

Så egentligen är det bara dystert. Jag tycker att kyrkorna har varit väldigt tysta i det mediabrus som uppstått. Det är naturligtvis inte lätt att ingjuta hopp i den här situationen, det blir lätt bara plattityder.

I kväll riktar vi blicken uppåt, mot stjärnorna. Då blir det studiecirkel i uthuset. Elvy bakar bullar. Jag hoppas att det bli nybakad bulle till elvakaffet. Jo, här håller vi på traditionerna. Elvakaffe är en av dessa. Hur skulle det vara om vi avslutade studiecirkeln med att sjunga Löftena kunna ej svika. Jag tänker särskilt på versen ”Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp, medan du stjärnorna räknar, växer din tro ditt hopp”.