Jo, jag är avundsjuk!

Fredag, solen skiner (just nu i alla fall) och jag kan se tillbaka på en vecka när jag har varit väldigt flitig. Men det kan ju bero på vädret...

Jag har fått mail från Rickard, de är i Snarestone nu. Man har gjort klart en sträcka på ytterligare 40 meter(!) av Ashby Canal vilken kommer att invigas den 14 oktober. Enligt någon som de talat med, så kommer nästa del av projektet att omfatta en betydligt längre sträcka, 1200 meter upp till Illott wharf. Nu skulle de ta en tur så långt det går på den gamla kanalsträckningen, förhoppningsvis ända till Measham. Det är inte en public footpath men det är tydligen helt ok att gå där i alla fall. Fattar ni att jag är avundsjuk!!! De har haft tur med vädret, det har regnat kvällar och nätter och varit uppehåll på dagarna. Måndag är de tillbaka i Braunston och Rickard räknar med att komma till Geilo onsdag kväll.

Vi har ett lokalt radiomysterium här. Jag är inte riktigt vän med radion i Rickards bil, jag tycker den gör lite som den vill. Så fort jag startar den, så får jag numera in en station som jag antar är närradio i Hordaland - av dialekten att döma. Den spelar religiös musik – riktigt trevliga traditionella sånger. Är det en närradiostation, så borde den inte höras ända hit. Jag hörde den första gången när jag körde över Hardangervidda för en vecka sedan, men så fort jag startar bilen här uppe på Kikut så sätter den igång och när jag kommer ett stycke nedför Vestlia så tystnar den. I förrgår var jag i Dagali och hämtade en s k peiskrakk (en pall med förvaring) som Rickard lämnat till en dekorationsmålare. Då hörde jag stationen hela vägen med undantag av när jag var nere i Dagali och längst ner i Skurdalen.

Dagens utomhusaktiviteter inskränker sig nog till en liten promenad på vägarna här – där det inte är allt för stora pölar. Det börjar bli väldigt vått i markerna här och jag har sett några små obetydliga rännilar som blivit till breda bäckar. Och så tar jag kanske en tur ner till Geilo , matförråden tryter och jag kan inte dricka kaffe utan en skvätt mjölk i!

Ny arbetsvecka och solen skiner.

Idag skiner solen och även om det varit frost i natt, så kommer det nog att bli en rätt behaglig temperatur mitt på dagen - det betyder 6-7 plusgrader. Då skall jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Eller tomtarbete rättare sagt. Det innebär att jag skall samla ihop kvistar och grenar som har blåst in här. Tidsåtgång cirka en timma. Sen skall jag skava bort mossan mellan stenarna vid ingången och garaget. Blir det barfrost så blir mossan väldigt hal. Tidsåtgång max en timma. Til slut skall jag kratta det grova gruset på infarten - ett rätt tungt jobb faktiskt. Tidsåtgång cirka 30 minuter.

I fredags tog jag en tur över Hardangervidda bort till Eidfjord och Kinsarvik. Solen sken, det var kallt och svag vind. Jag åt lunch, tankade - dieseln var hela 20 öre billigare där borta (havsnära läge)  och jag stannade till vid Vöringfossen på hemvägen. Det gör man inte under turistsäsongen, då brukar det vara svårt att få p-plats där. Då lurar man in turisterna vid en avgiftsbelagd p-plats nära Rv7. Vi som har varit där förr, vi ser till att komma högre upp, till Fossli hotell.. Där har man en mycket bättre (otäckare) bild över den djupa kanjon som är den östligaste delen av Måbödalen. Minns jag rätt så är Vöringfossen 182 meter totalt, men det lodräta fallet är "bara" 145 meter. Det var mycket vatten i fossen nu. Googla på Vöringfossen så får ni se hur det ser ut.

Mitt ute på vidda finns det en rastplats med informationstavlor om Hardangerjökulen, geologi, växt- och djurliv. Jag stannade till där och satte mig i solskenet. Då kom det en schweiziskregistrerad bil och fyra damer i mogen ålder klev ur. De såg att min bil (Rickards bil) var registrerad i kanton Bern, och var överförtjusta över att ha träffat en landsmaninna som dessutom kom från samma kanton. De pratade i mun på varandra och jag begrep inget av vad de sade. Schweizertyskan, eller rättare sagt alemanniskan, finns inte med i mitt kompetensområde. "Vanlig" tyska klarar jag sådär...

Nå, alla missförstånd klarades ut och de övergick vänligt nog till engelska. De hade rest via Sverige över till Trondheim och sen söderut. Det verkade som om de haft relativ tur med vädret, men  det bästa av allt var att det inte var någon trängsel. Nej, tacka för det, Norge i september är bara till för entusiasterna! Nu var de på väg mot Odda och skulle sen ta sig ner till Kristiansand via Setesdal. Nej, de tyckte inte att det var dyrt i Norge, förutom när de skulle dela på en flaska vin till maten...

Igår längtade jag hem till Ascona. Jag längtade efter mina vänner och jag visste att de hade sitt "holiness meeting" tillsammans på eftermiddagen. Så plingade e-posten och det kom mail från Rickard som berättade att de just hade lämnat Birmingham & Fazeley Canal och kört in på Coventry Canal. Då tyckte jag att det var trist att jag inte var med där... Sen tog jag mig en portion Krokan-is och återgick till arbetet. Jag får nog vara glad åt att jag har hunnit göra så mycket på mitt uppdrag. Nu kan jag med gott samvete följa med till Hälsingland. Vädret ser inte särskilt lovande ut den här veckan heller, så jag får jobba på.

Och nu har termometern stigit till hela +5 och solen skiner så nu går jag ut och jobbar!

Tempus fugit

- vilket betyder "tiden flyr".  Nej, latin finns inte med i min meritförteckning, men jag har en gammal väggklocka där de orden finns målade på urtavlan. Därför briljerar jag nu med detta uttryck, som lär komma från Vergilius, den romerska diktaren.  Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus - Under tiden flyr den oersättliga tiden. (Men nu blev ni väl lite imponerade i alla fall?)
SLUT PÅ SKRYTAVDELNINGEN.


Det har varit några fina dagar och några kalla nätter och nu börjar höstfärgerna komma. Vi har hört de första varningarna om besvärligt väglag uppe på fjällövergångarna, även här nere i södra delen av Norge. Vi får behålla det fina vädret över helgen, sen skall det bli regn igen. Jag har jobbat på så bra att jag tänkte belöna mig med en tur över Hardangervidda ner mot Eidfjord i morgon. Det kommer att bli flera minusgraderuppe på vidda så det är vinterjacka, mössa och vantar som gäller.


David och Co laddar upp för sin kanaltur. Jo, jag är förstås lite avundsjuk på dem men samtidigt är det roligt att Lisa och Robbie hade möjlighet att följa med. De startar från i Birmingham på söndag och räknar med att vara ute en dryg vecka.


Det var allt för idag. Roligare blev det inte.

Mera släktforskning

Jag läste en artikel om släktforskning igår. Nu handlade den om släktforskning i Norge, som tydligen kan ha sina svårigheter. Någon hade inte lyckats att komma längre än tre och fem generationer tillbaka i tiden i sina norska släktgrenar på sin mors sida. På sin fars sida, han härstammade från svenskar som kom till Norge under unionstiden, så hade han lyckats att ta sig ända till mitten av 1600-talet när en förfader från Flandern kom till Finspångs bruk via en ö i Estland som Axel Oxenstierna hade erövrat. Ungefär så var det.

Peter, som tillsammans med sin familj var på besök i Ascona för en tid sedan, hade ett nyvaknat intresse för släktforskning men hade ännu inte kommit igång. Då erinrade jag mig att i min pappas efterlämnade papper fanns det en del om hans släkt. Nu fick jag mail från Peter där han berrättade att han skulle börja släktforska på allvar nu i höst. Det går visst något program om det på svensk tv.

Det har blivit en del om släktforskning den sista tiden, i ett tidigare inlägg berättade jag om min danskättade bekant Solveig som via släktforskning fick reda på att hon var släkt med sig själv. Spännande!

Och för att fortsätta på nästan samma tema, så hörde Rickard av sig och frågade om jag hade lust och tid att åka en tur med honom i Sverige innan vi styr kosan söderut. Han skulle hälsa på en f d kollega som bor i Hudiksvall. (Varför har läkare alltid så många f d kolleger? ) Jag sa att det gör jag gärna, men då skall vi också ta en tur till Alfta och så samtidigt passa på att se på de gamla hälsingegårdarna som nu blivit världsarv. Det är länge sedan jag var i de trakterna.

Idag skiner solen men det blåser också. Nåja, en liten tur blir det nog, det gäller att ta vara på soltimmarna och möjligheterna till lite motion. Det har blivit väldigt mycket innesittande framför datorn de senaste dagarna.

Inget av intresse.

Om ni till äventyrs skulle tro att jag har något intressant att berätta, så kan ni sluta läsa här.

Och till er som framhärdar: Veckan som gått sen jag skrev här sist, har dominerats av en påträngande arbetslust. Det kan ha berott på vädret, regn eller blåst eller regn och blåst. "Gradestokken" som man säjer här i Norge har inte orkat särskilt långt upp, +8 som mest. Nu på eftermiddagen har solen tittat fram men klart väder betyder också risk för nattfrost. Hösten är alltså här.

Månadens kanalbåtsresenärer blir David, Rickard, Lotta och Dwight, Lisa och Robbie. Trots att Robbie är engelsman så har han bara ett par dagsturer med kanalbåt på sin meritlista. De startar den 23 september och räknar med att vara ute en vecka. Sen kommer Rickard hit och ser över hytta inför vintern och när det är klart drar vi söderut i hans bil, innan de norska myndigheterna belägger den med kvarstad (eller något i den stilen).

Och nu blir det kaffe och sen jobb fram halv sju. Då blir det distriktsnyheter och sen dagsrevyen. Man får försöka hålla sig informerad om vad som händer i omvärlden.

Busväder och genetik.

Idag tänker jag hålla mig inomhus. Det regnar och blåser och är varslat om "liten kuling" framåt kvällen. Nåja, det är inte så farligt här, på Stad är det varslat om storm. Stad är den västliga udden en bit söder om Ålesund, jag tror att det är den västligaste punkten på norska fastlandet, ett riktigt blåshål.

I söndags blev jag bjuden på middag hos Rasmussens. Det är ett pensionerat läkarpar som har en hytte i Havsdalen på andra sidan Geilo. Deras förfäder har kommit från Danmark och Hans hade sedan tidigare lite koll på sina förfäder som kom från Aerö. Solveig däremot hade noll koll och hade därför beställt en utredning av en släktforskare. För att nu göra en lång historia kort, så visade denna att hon "var släkt med sig själv". Sex generationer tillbaka i tiden hade ett syskonpar bildat var sin släktgren och Solveigs föräldrar "knöt ihop" släktgrenarna igen, troligen helt omedvetna om detta förhållande. Dessutom kom någon av hennes förfäder från samma lilla by utanför Marstal där Hans släkt kommer ifrån. Nu skall han också beställa en utredning, det är inte alls omöjligt att de är släkt med varandra.

Jag vet väldigt lite om mina förfäder. Min mamma växte upp i en by utanför Alfta i Hälsingland och jag vet att min morfar kom från en annan by utanför Alfta och mormor kom från en by utanför Edsbyn. Jag har ett svagt minne av att jag varit med mormor på kyrkogården i Ovanåker - men om det var någon av mina förfäder eller andra släktingar som var begravda där, det vet jag inte.

På min pappas sida så vet jag att farfar kom från Sorunda och farmor kom från Mariefred. Efter att de gift sig så bodde de i Södertälje. Nu är både min pappa och hans äldre syskon borta, så det är ingen som kan berätta. Vi talade faktiskt lite om det här när jag hade besök av Peter med familj.

Men har det någon betydelse, egentligen? Vi är de vi är och både min pappas och mammas släktgrenar dör ut med mig. Jag läste en bok av Jostein Gaarder för en del år sedan, Maya hette den. Gaarder har ju alltid tid och rum som ingredienser i sina böcker och i boken finns det en man som är  desperat därför att den genetiska kedjan som han bär på kommer att dö ut med honom. Jag funderade lite på det här när jag läste boken men tyckte inte att det kändes som något problem. (Ja, ja nu vet jag de som säjer att du har ju nyss fyllt 40 så tåget har inte gått ännu. Men jag är 41 nu.. Dessutom består mitt umgänge av singlar som är nöjda med sin tillvaro.)

Nej, nu är kaffet slut och jag skall återgå till näringarna. Jag fick förklaringen till strulet med texterna,
den engelska versionen av boken skall tryckas i ny upplaga och hela kapitlet skall levereras i reviderat skick nästa vecka. Tidsmässigt ligger jag annars väldigt bra till - tack vare busvädret. Hade jag varit i Ascona hade det sett annorlunda ut.