Julkalas

Det blev en riktigt festlig julmiddag hos D&P. Vi var tretton till bordet (Leo, Stephan, Julia, Yvette, Diana, Yves, Verena, André, Caroline, Regula, D&P och jag) men det inträffade inga katastrofer, inget allvarligt i alla fall*.

. 

Menyn var riktigt traditionell med kalkon med stuffing och alla tänkbara tillbehör och till dessert christmas pudding med vaniljkräm och cognacssås. Vi hade naturligtvis crackers med pappershattar, dåligt skämt, förutsägelser för det kommande året och en liten present. Jag kommer att vinna pengar (måste börja satsa först förstås) kommer att företa en resa till främmande land och möta en man som kan betyda mycket för mig i framtiden. Sen blev det charader och engelska julsånger. Eftersom vi var tretton, så kunde vi också framföra ”The Twelve days of Christmas” - David var sångledare och trakterade pianot. Vi fick var och en ett nummer, och skulle på något vis illustrera gåvan för just den dagen. Jag drabbades av åtta, Eight maids-a-milking vilket inte var så enkelt, men jag löste det med att ställa upp åtta tekoppar framför mig som jag låtsades mjölka i.

*Yves skulle vara Six geese-a-laying och han hade förberett sig genom att smyga ut i köket och hämta sex ägg. Hur det nu kom sig, så lyckades han knäcka fyra av äggen när han ruvade dem och tillbringade sedan återstoden av kvällen iförd smokingöverdel och blå träningsdressunderdel. Innan vi hade kommit till den tolfte dagen, med Twelve Drummers drumming så var vi förstås helt förstörda av allt skrattande.

Och idag kom det ett nytt mail. ”Jag blev sa overraskad av ditt brev. Firar julen tillsammans med vanner i Rancho Palos Verdes, Calif. Skall samla tankarna och skriver nar jag kommit hem igen.”

Ja, jag skulle också behöva samla tankarna om jag var i samma situation. Svarade: "Ser fram emot att få höra från dig."

Och i morgon är det butiken igen. Då har jag så mycket att göra att jag inte hinner fundera.

Julmail

När jag kom hem från butiken igår så hade jag fått ett mail. ”Tack for kort som jag fick nu pa morgonen. Reser bort, kontaktar eventuellt dig efter hemkomst. Elvy Milton”

Bättre än inget i alla fall, nu är valet hennes om hon vill ha någon kontakt med mig. Jag bör väl tillägga att brevet som jag lade i kortet inte var särskilt långt. Jag berättade helt kort om vad som hände på kyrkogården och att jag kopplade samman att hon varit där den 27 april med det jag såg på Oxford Street några dagar senare. Jag skrev inget om hur jag fått reda på hennes adress.

Här regnar det,  +8 ute nu. Vi har inte fått del av värmen som kommit upp från Afrika en bit väster om oss, men det ser i alla fall ut som om vi kommer att få riktigt fint väder över nyår. Klockan två är det traditionell julmiddag hos D&P. Det ser jag fram emot.  

GOD JUL!

Idag har butiken varit stängd och jag har fått vila fötterna. I morgon jobbar jag tio till fem och är ledig tisdag och onsdag. Sen jobbar jag torsdag-lördag och veckan därpå måndag och onsdag-lördag. Därefter är min karriär som butiksbiträde över för den här gången. Det är jättekul att jobba i affär, men jag skulle inte vilja hålla på med det hela tiden. Till jul köper man presenter till familjen och till nyår skall vänner, kolleger och grannar få en liten present.

I år hinner jag inte ordna med ”svenskt julbord” så det blir något traditionellt från Jura hemma hos Regula och på juldagen en synnerligen engelsk julmiddag uppe i Orselina. Annandagen äter vi på Osteria Vaccini och sen faller det på min lott att ordna med sylvestersupé.

Det är inte särskilt jullikt ute, +10 och garanterat snöfritt. Vi samlades hemma hos Regula idag och sen gick vi en långpromenad uppe på Monte Verita innan vi åt middag tillsammans. Vi var bara fyra, Regula,, David, Pierre och jag. Marlene har rest till sin syster som bor längst upp i Goms och Yvette jobbar.

Det skall bli spännande att se vad som händer med Die Heilsarmee och You and Me. Man har sagt ifrån att om man inte får heta Die Heilsarmee och använda uniformerna, så drar man sig ur tävlingen. Namnet, uniformerna och sången är en helhet och det var med det paketet som man vann. Nu tror jag ändå att det finns ett visst förhandlingsutrymme. You and Me spelas i alla tänkbara radiokanaler, ibland med kommentarer för eller emot ”paketet”. Men man säjer också att efter alla förnedrande förluster i ESC så har Schweiz plötsligt en låt med chans att vinna. Vi får väl se hur det går.

Julrush i Ascona

Igår fick jag , högst oväntat en ledig dag. Jag skulle just gå till butiken när Sophia ringde och berättade att det var strömlöst i huset och att det skulle ta minst sex timmar innan felet var reparerat, så butiken fick vara stängd.

Jag skrev vanliga julkort, skrev på LSE:s forum och på Blod&Eld och förberedde årets mail-julkort. Sen kom David och berättade att han fått erbjudande om att leda ett prestigefyllt forskningsprojekt som kommer att pågå 2013 och 2014. Det är ett projekt inom UNEP, som uttytt blir United Nations Environment Programme. Han var lite tveksam om han skulle tacka ja, det kunde inte bli några kanalfärder på två år och undrade vad jag ansåg om det. Jag sa som det var, att vi klarar oss faktiskt utan honom, om vi nu skulle vilja ge oss iväg.

Sen pratade vi om att det är konstigt att det inte finns något nobelpris inom ämnet miljö. Om den globala uppvärmningen fortsätter så som man befarar – ja, det är väl tämligen säkert att blir så – så kommer världsfreden att hotas av stora strömmar migranter från de mest utsatta områdena, det kommer att bli strid på kniven om tillgångarna på sötvatten och hela världsekonomin kommer att påverkas. Varför inte göra om Fredspriset till ett Miljöpris? Så enkelt är det ju inte, Alfred Nobel kunde ju inte ana vad som skulle hända och han hade ju väldigt bestämda åsikter om prisen. Men kunde inte norrmännen instifta ett miljöpris till Alfred Nobels minne?

Det blivit ett ”mediamaraton” efter segern i Kreuzlingen. Det är för och emot, det är främst företrädarna för gay-rörelsen som är mot. En homofobisk kyrka kan inte få tävla i Malmö, ESC är gay-rörelsens största och bästa tillfälle under hela året att sprida sitt budskap.... Fattar inte Hella von Sinnen  och hennes kompisar att de med de här högljudda och vulgära protesterna mot You and Me, mest skadar sin egen sak? Sen har det ifrågasatts om en kristen grupp får framträda i ESC, men det var ingen som stoppade finska Lordi, så här har man ett prejudikat. Ni minns väl Hard Rock Hallelujah? Hur skulle man uppfatta Carola idag, när hon sjöng Fångad av en stormvind. Men det var nog ingen som fattade vad sången egentligen handlade om.

Jag nämnde att jag skickat julkort. Jag skickade ett till Toronto, med ett brev i. Det skall bli spännande att se om jag får något svar. För att inte krångla till det i onödan, så lämnade jag min mailadress också.

Idag har det varit mycket folk i butiken, inte en lugn stund och middagen bestod av en panini och ett äpple Nu skall jag lägga mig så att jag orkar med en dag till. Tröttsamt men väldigt roligt.

VI VANN!

Det blev en klar seger för You and Me i den schweiziska finalen och alltså Malmö nästa!

Vi satt uppe i Orselina och kollade finalen och en del av tävlingsbidragen var bra, annat kunde vi ha varit utan. Eurovision Song Contest är inte en lika stor grej här som i Sverige, men jag tror att salvationisternas bidrag gjorde att intresset (nyfikenheten) blev lite större. Kan det vara så att schlager och poplåtar är ute och helt andra typer av musik slår an? Vi såg  de roliga ryska gummorna förra året och andra länder har kommit med tävlingsbidrag som stuckit ut rejält.

Nu får man väl hoppas att kårerna i Malmö-området kan hänga på finalyran. Jag var inne på ett par hemsidor och skall man döma av innehållet på dem, så finns det förbättringpotential. Kan en kår helt utesluta gudstjänst på söndag? Inte i min värld i alla fall, även om man har andra mer ”moderna” tillfällen till samling under veckan.

Tre dagar i Sophias butik känns faktiskt i ben och fötter. Men det är så roligt att vara där så jag märker inte av det förrän jag kommer hem. Vi säljer kläder, bijouterier, inredning, lyxiga tillbehör till hemma-spa och en hel del annat, julhandeln pågår för fullt. Dåliga tider? Det märker vi inte av.

Nu skall jag sätta fötterna i en balja med varmt vatten uppblandat med havssalt med örter och sedan skall behandlingen avslutas med att man smörjer in fötterna med en undergörande kräm och stoppar in dem i plastpåsar som får sitta kvar en timma. Vi får se om det har önskad effekt, jag börjar jobba halv tio på måndag. Sen håller jag på fram till nyår. Blir det som förra året, så märker jag en klar förbättring av min italienska för varje dag, som en välkommen biprodukt av jobbet!. Eller rättare sagt, jag blir lite modigare för var dag som går. Övning ger färdighet.

Klockan fyra samlas vi hemma hos Marlene. Vi missar inte ett tillfälle att samlas, även om skaran inte är fulltalig.

Övningshelg

Rickard, Lisa, Robbie, Lotta och Dwight kom hit vid sjutiden i fredags, de hade valt att åka tåg från Biel eftersom det har snöat en hel del ”norr om alperna” - inte minst i kanton Bern. De tyckte att det var skönt att komma till ett snöfritt och soligt Ticino. Vi åt tillsammans, Pierre hade varit här och lagat mat till oss och så sjöng vi upp oss lite. På lördag samlades barbershopparna i Orselina och vi tjejer här hos mig och så övade vi hela dagen och på kvällen var det buffé hemma hos Regula.

Det går faktiskt riktigt bra med sången, vad vi saknat är nog lite självförtroende. Det beror nog på att killarna/gubbarna så snabbt blev en riktigt bra barbershopquartet under vår kanalbåtsfärd medan vi sjöng mer för nöjes skull. Men nu har Marlene och Yvette stadgat upp stämföringen och självfötroendet. Rock of ages på den svenska melodin Tyndal låter riktigt bra. Lottas idé om att vi skulle kunna låta som en svensk strängmusik, den har vi skippat. Det behövs gitarrer till det. Hon hade med sig ett kassettband inspelat från en gammal skiva som en svensk strängmusikkår gjort inför ett besök i Australien. Den var verkligen bra, men så kommer vi aldrig att kunna låta, dessutom är vi bara sex. Men hon kommer nog att leta fram några svenska sånger som finns översatta till engelska. Har hälften av oss rötterna i Sverige så är det väl en demokratisk rättighet?

Söndag morgon körde vi upp till Orselina för att ha vårt holiness meeting. Dwight inledde med att läsa ur Johannesevangeliet: "There was a man sent from God whose name was John. He came as a witness to testify concerning that light, so that through him all might believe. He himself was not the light; he came only as a witness to the light.”

Och sen berättade han att John Gowans hade blivit befordrad till härligheten under lördagen, vilket skapade rätt blandade känslor bland oss som kände till honom. Vi visste ju att han glidit mer och mer in i dimman under en längre tid och att han den sista tiden inte varit kontaktbar längre, men det kändes ändå tomt. Samtidigt unnar man honom vilan och segerkransen. Hans sångtexter och hans poesi har berört oss. Han skall heller inte glömmas för att han inledde reformer av Frälsningsarméns otidsenliga personalpolitik. Och så sjöng vi To be like Jesus innan Dwight återgick till sitt planerade ”mötesprogram”. Och hur avslutade vi vår samling tror ni? Pierre sjöng If the Spirit says go.


Sen bestämde vi att vi skulle ägna resten av dagen åt att sjunga sånger ur musikalerna och se om vi också kunde ha en gemensam repertoar. Marlene kände till en del av historien bakom dem, men för Yvette var det faktiskt en nyhet att Frälsningsarmén en gång i tiden ägnade sig så mycket åt att sätta upp musikaler. ”His love remains the same” med solo i verserna av Yvette kan bli något riktigt bra.


For his love remains the same,
He knows you by your name,
Don't think because you failed him he despairs;
For he gives to those who ask
His grace for every task,
God plans for you in love for he still cares.

*************

Jag räknar med att sända iväg mitt uppdrag i morgon och sen så skall jag jobba i Sophias butik. Det skall bli roligt – men tröttsamt för ben och fötter. Butiken är så pass exklusiv att det inte duger med mina ”Foppatofflor”. Inte ens piratkopiorna med bling-bling på.
Och nu – åter till arbetet!

Nästan klar!

Jag vet inte hur det gick till, men vid tretiden i eftermiddag så var jag klar med jobbet och satte den sista punkten. Nu låter jag texterna vila i morgon och går sedan  igenom alltsammans en gång, och sen kommer jag att vara klar i mitten av nästa vecka. Då blir det jullov!

Fredag kväll kommer Lisa, Robbie, Lotta, Dwight och Rickard hit. Då skall det bli sångövningar igen. Stephan kommer att ta med inspelningsutrustning till Orselina, inte för att göra någon "riktig" inspelning utan för att de skall höra hur de låter så att de kan slipa till sina sånger om det behövs.

Vi tjejer skall vara här hos mig och lyckligtvis är vi inte färdiga för någon inspelning, kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Men vi har kul.

Det har blivit betydligt kallare här, nattetid någon enstaka minusgrad och dagtid 6-7 plusgrader och sol. Julens tingeltangel är på plats och Sophia har frågat om jag har lust att jobba i butiken några dagar innan jul och i mellandagarna. Det har jag!

D&P, Regula och jag firar jul tillsammans och Yvette kommer när hon är ledig. Det skall nog bli en trevlig jul.   Nog längtar jag lite till Geilo, med snö och månsken över Hallingskarvet, men det får bli i februari, när dagarna är längre och solen skiner mer intensivt.

Och nu tror jag att jag skall öva lite, har jag skaffat mig ett fint elpiano, så får det ju inte stå oanvänt.

Snabbt svar!

Fotomysteriet är löst! Luc hörde av sig omgående till Regula och berättade att fotot togs vid en 50-årsfest i Murten, 1992 eller 1993. Han kände Bertil lite flyktigt, de tillhörde samma golfklubb vid Neuchâtel. Det stämmer, för de första åren i Schweiz bodde Bertil i Bôle i närheten av Neuchâtel. Hans "dam" sitter längst till vänster, hon heter Arielle. Luc och Irene, (hans nya) har fortfarande sporadisk kontakt med henne och nu tänkte de kontakta henne och visa bilden. Nu undrar jag förstås vilken relation Bertil och Arielle hade. Förhoppningsvis följer det en fortsättning på detta märkliga sammanträffande.

Det var väl allt för idag, förutom att jag kan tala om att det inte regnar och att det kommer att bli fint väder de. närmaste dagarna

Fotografier, elpiano och mera, mycket mera regn.

Jag har tre kartonger med saker efter min morbror Bertil. Ett par av dem har jag gått igenom för några år sedan. Något blev slängt, annat hamnade på en loppis men det mesta finns kvar. I en kartong fanns det fotoalbum och kuvert med fotografier. I lördags fick jag för mig att gå igenom den, jag hoppades att det skulle finnas några gamla foton av det här huset. Regula kom och vi satt och kollade fotografierna, jag kan väl säja så mycket som att det var många ögonblicksbilder från ett uppsluppet sällskapsliv bland dem.

Och så ger Regula till ett utrop och håller fram ett foto och frågar om jag vet vilka som finns på det. Det är fem personer som trängt ihop sig vid ett dukat bord och håller fram sina vinglas mot kameran. Nej, det visste jag inte. Två av dem var Regulas ex och hans nya. Vilka de andra är har vi ingen aning om, men jag antar att Bertil har hållit i kameran. Bilden bör vara tagen under första hälften av 90-talet. Regula och hennes ex har en bra relation, så hon har skickat fotot till honom. Jag vill förstås gärna veta om och i så fall hur Regulas ex och min morbror kände varandra. Eller är det så att två sällskap som är ute och gör sig en trevlig afton tyckte att de kunde dela bord? Det gör man ju här. Fortsättning följer.

I söndags träffades vi hos Marlene för ”holiness meeting” och gemensam middag. Vi satt länge och talade om begreppet synd – vilket är ett oerhört svårdefinierbart begrepp. Ingen av oss känner sig särskilt syndig – vilket enligt David kanske är ett tecken på att vi är syndiga. Den 8 och 9 december kommer alla fem från Biel hit för övningshelg. Killarna får hålla till uppe i Orselina och vi tjejer här hos mig. Och – jag har köpt ett elpiano! Ett begagnat, men ett av de bättre från Yamaha. CLP 480 heter modellen om någon undrar. Det var en bekant till Stephan som har musik som bisyssla, som skulle byta ut det mot något ännu bättre och då kunde jag köpa det till ett rimligt pris. Det har ett anslag som för en amatör som mig är fullt jämförbart med det hos ett akustiskt piano. Dessutom finns det massor av inbyggda ”instrument” - men jag föredrar det rena pianoljudet.

Det har varit varannandagsväder den gångna veckan och när det har regnat så har det kommit mycket regn. Idag regnar det, det skall regna i morgon och på torsdag och det är inga små nederbördsmängder som väntas, 90 mm idag och 120 i morgon. Nu börjar det bli problem på de mindre vägarna som rasar och rinner bort. Temperaturen håller sig i alla fall på minst +10 om det nu kan vara till någon tröst. Det ser ut att bli två dagar med koncentrerat jobb, möjligtvis avbrutet av lite pianospel.

Are your garments spotless?

I dag är det en stor dag – jag får hem min nya tvättmaskin. Den gamla fanns kvar sedan min morbror bodde här i huset och bör väl ha minst femton års trogen tjänst bakom sig. Jag hoppas att den nya är tystare, energisnålare och gärna lite snabbare också. Och att den inte vandrar omkring när den centrifugerar.

Min morbror hette Alf-Bertil, men mormor omtalade alltid honom som Alf, själv föredrog han det något mer prestigefyllda Bertil. Alf-Bertil ägnade sig åt fastighetsaffärer i Sverige fram till slutet av 1980-talet och hade förstånd nog att sälja innan fastighetsbubblan sprack. Då flyttade han till Schweiz. Jag tror inte att det enbart var av ekonomiska orsaker, han hade ägnat sig både åt skidåkning och bergsklättring här under många år. Efter en tid köpte han det här huset i Ascona och hade planer på att renovera det och tillbringa sin ålderdom här i solen. Tyvärr blev det inte så, han hade haft diabetes i många år och plötsligt så förvärrades sjukdomen, så han orkade inte sätta igång med renoveringen. Sen fick jag ärva huset, det stod tomt en tid, men när mormor dött så flyttade jag hit, jag var ju i de ”lyckliga omständigheterna” att jag kunde jobba på distans. Först hade jag en galen idé om att jag skulle renovera huset och sälja det med vinst, men renoveringarna drog ut på tiden, dels av ekonomiska orsaker men inte minst av den anledningen att det här är den italienska delen av Schweiz – ja ni förstår nog vad jag menar. Men nu, efter tio år och ett renoverat hus så har jag inga tankar på att varken sälja eller flytta.

Igår blev det inget holiness meeting. Alla var bortresta eller upptagna med annat – utom jag. Men så blir det ibland. Jag kompenserade detta genom att se två gamla videorullar från TV-serien Marching as to war, från 80-talet. Den var på sin tid lika omtalad i UK som You and Me har blivit här i Schweiz. Ja, vi får väl se hur det går i den nationella finalen. Men hur som helst så har armén fått god PR och jag antar att man kommer att använda You and Me även i andra länder.

Jag hör så mycket trist om FA i Sverige, medlemsras och ledarkris. Även de av mina vänner i Sverige som bör inräknas i kategorin ”trogna salvationister” börjar misströsta. Jag vet egentligen inte varför jag bryr mig så mycket, jag har ju inte haft några mer omfattande kontakter med armén i Sverige, men jag är ju faktiskt svensk. Jag läser på forumet som heter Blod och Eld ibland och det verkar som om det finns en dragkamp mellan progressiva krafter som vill söka nya vägar och konservativa, bibeltrogna som vill se en mer fundamentalistisk väg. Jag frågade Håkan om detta och han menade att det nog stämmer rätt väl, men mellan de här ytterligheterna så finns det tyvärr en rätt uppgiven skara ”vanliga” salvationister som inte har så stor framtidstro. Lisa och Lotta talade lite om det här förra helgen och de har nog ungefär samma bild av läget. Sen vaknade ekonomen i mig och jag tänkte på en gammal sanning, länder där den största delen av befolkningen antingen räknas in bland de rika eller de fattiga och man saknar medelklass, de länderna har sämst utsikter till ekonomisk tillväxt.

Här skiner solen och så snart som tvättmaskinen är på plats, så skall jag ta en långpromenad uppe på Monte Verita. Leveransen är utlovad till senast klockan ett – men vi befinner oss som sagt i den italienska delen av Schweiz.

Mera sång och oväntade nyheter

Först: ”Sömnlös i Hägersten” frågade i en kommentar vad LSE var förkortning för. Det står för London School of Economics and political science. (Sorry, jag missade det när jag skrev mitt förra inlägg här.) 

-----------------------
 

Den gångna weekenden hade vi en riktigt trevlig ”övningshelg” i Magglingen. Vi ( Marlene, Yvette, David, Pierre och jag – Regula hade rest i förväg) tog tåget till Biel fredag eftermiddag och sen började vi så smått att sjunga upp oss under kvällen. Tillsammans med Lisa och Robbie, Lotta och Dwight samt Rickard var vi alltså hela elva stycken. Killarna har löst det bra med att de är fem barbershoppare, de väljer en del sånger där någon av dem har ett solo så blir allt så rättvist, så rättvist så...

”Damkören” håller nog på att hitta sin stil, vi har en mjukare repertoar och lämnar ”stridssångerna” till killarna. Vi har bestämt oss för att endast använda sånger ur engelska sångboken – det finns en sångskatt som inte får falla i glömska. Dwight är inte riktigt snäll – han föreslog att vi skulle ha ”Let the lower lights be burning” som vår signaturmelodi, men det fick han snabbt igen från Lisa som sa att vi redan hade bestämt oss för ”Saviour while my heart is tender...” 

Killarna är jätteduktiga och sporras naturligtvis av att Stephan har lovat göra en inspelning med dem. De har övat in The world for God, med solo i verserna och fyrstämmigt i kören och lite uptempo – otroligt bra!

Vi har tre sånger som faktiskt låter riktigt bra, He lifted me, This one thing I know och Rock of ages, på den svenska melodin. Vi har bestämt oss för ytterligare en övningshelg innan jul och då blir det i Orselina. Det är så kul att Marlene och Yvette, som kommer från en helt annan tradition så helhjärtat går in för att sjunga armésångerna. Marlene har en gedigen musikalisk bakgrund och Yvette har den absolut bästa rösten av oss sex. Lisa kände till ett gammalt uttryck, ”inte fiska i andras sumpar” men det har vi inte gjort, det har bara blivit helt naturligt att de är med oss. Marlene har fått en del gliringar från sina släktingar, det är en riktigt ärkekatolsk familj som hon kommer från, men hon kan svara för sig och jag tror att åtminstone hennes mamma, om än motvilligt, har accepterat att hon är med i vår gemenskap. Marlene har försett henne med doktrinerna på franska och hon förstod nog efter att ha läst dem, att Frälsningsarmén inte är någon sekt á la JV eller mormonerna.

Lite extra draghjälp har Marlene väl fått av You and me, som nu kvalificerat sig för deltagande i den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest. Lys Assia lyckades inte gå till final med All in your head, vilket blev ett nationellt trauma. Nu blev den legendariska 88-åringen passerad av den 94-årige salvationisten Emil Ramsauer från Thun.

Efter gudstjänsten i söndags så ville Rickard att jag skulle boka om min returbiljett till måndag när vi ändå var nere i Biel. Då först berättade han att han hade skaffat information från Kanada, men han ville inte berätta något så länge de andra var kvar. Han var nog lite orolig för hur jag skulle reagera.

Efter en eftermiddag som var så lång, så lång så fick jag reda på att Rickard på eget bevåg och med viss assistans av Dwight hade anlitat en seriös private investigator som rätt snabbt hade fått fram en del information. Min mamma heter inte Vaugh längre, utan Milton men både mr Vaugh och mr Milton är döda. Hon bor fortfarande i Toronto, i ett exklusivt område som heter Rosedale och ägnar sig åt ideellt arbete. Hon har det gott ställt, har god hälsa och lever ett stillsamt liv men har en stor bekantskapskrets. Jag fick se en bild på huset där hon bor och två bilder på henne, ingen av dem var särskilt tydlig men nog var det samma person som jag såg på Oxford street. Skall jag kontakta henne, jag har ju adressen? Det har jag inte tagit ställning till ännu. Men jag är förstås tacksam för att Rickard och Dwight tog det här initiativet.

Nu har jag jobb att utföra, jag hade kalkylerat med att jag skulle vara klar senast den 15 december för att sen vara ledig över jul och nyår. Så jag lägger nog undan alla tankar på att kontakta henne tills jag är klar med det här stora uppdraget.

Och för att göra er lite avundsjuka så kan jag berätta att vi fortfarande har dagstemperaturer på 14-16 grader här nere i Ascona, att trots prognos om mulet väder idag, så skiner solen och ser ut att fortsätta göra så de närmaste dagarna. Det ser ut som om regnperioden är över. För den här gången i alla fall....

Avstängd från världen

- i klartext, internet har inte fungerat sedan i lördags. Det lär ha berott på mjukvarufel hos vår internetleverantör. Vi har internet via fiberkabel här i området, det finns så många "betydelsefulla herrar" här omkring så det grävdes för kabel till alla som ville ha det för några år sedan - och det har fungerat bra, jag minns bara ett längre och ett par kortare avbrott.

Annars har det inte hänt så mycket, i lördags var det fint väder och vi var ute på en tur på sjön, kanske årets sista och vi hade vårt "holiness meeting" i söndags hemma hos Regula som också bjöd på middag. Nu laddar vi för vår övningshelg i Biel/Magglingen.

Ja, det var allt för idag.

Snö, storm och sång.

De sista dagarna har varit ovanligt kyliga, blåst och regn. Kyligt i Ascona, det är inte minusgrader utan när termometern visar som högst 4-5 grader. Det ser ut att bli lite mer normalt väder i mitten av veckan, sol och +10-12 som maxtemperatur. Det har inte snöat här, men det har varit stormbyar och stängda vägar på grund av nedfallna träd. Uppe i bergen och norr om alperna har de fått en hel del blötsnö och i kanton Bern har man registrerat 80 trafikolyckor de sista 24 timmarna, hörde jag på radio för en stund sedan. Lyckligtvis utan några nämnvärda personskador. Bortåt Grenoble har det lokalt kommit upp mot en meter snö. Långt ner i Italien har det varit snökaos. Ja, nu behövs det inte så mycket för att det skall bli kaos i trafiken när det snöar i Italien.

Det är en fördel med dåligt väder, då får jag mycket gjort, både på mitt uppdrag och sånt som behöver göras inomhus. Jag har t o m städat ur köksskåpen. Mitt nya kök kom på plats januari 2010 så det var nog på tiden!

Idag hade vi vårt ”holiness meeting” här hos mig och startade redan klockan elva eftersom Pierre skulle ge sig iväg i eftermiddag. Just nu är det inte Glarus som är föremålet för hans omsorger utan Appenzell-Innerrhoden, som ligger längre österut och med tanke på väglaget så är det nog bra att han inte behöver stressa för att komma dit i kväll..

Vi hann äta middag tillsammans och sjunga upp oss lite innan Pierre körde iväg. Sen fortsatte vi (David, Regula, Marlene, Yvette och jag) en stund till. Det planeras för övningshelg i Magglingen om fjorton dagar när Lotta och Dwight har kommit hem från Kanada. Det är Yvettes lediga långhelg så då kan hon vara med. Nu vill Lisa och Robbie också vara med. Då blir vi faktiskt elva stycken. Vi hade en ambitiös övningshelg i mitten av juli så det är nog dags att vi tar tag i det här nu igen. Det är ingen som vet vad det blir av det, mer än att vi har kul tillsammans. Jo, barbershopparna har ju planer på en privat CD, men vi tjejer har lite svårare att komma på vad som passar oss. Nej, vi sjunger därför att det är roligt och för att det finns så många härliga armésånger.

Det har regnat av och till hela dagen, men nu verkar det ta i rätt ordentligt – med understöd av en rätt kraftig vind. Dags att ta fram fleecefilten och en bok – jag skall börja läsa Avhopparen av Robert Dam. När jag läste på LSE så var eller blev en del av mina studiekamrater scientologer, lockade till det av löften om att man skulle kunna få bättre studieresultat genom att delta i deras utbildningssteg och när de i sinom tid fick de ledande positioner som de räknade med, så skulle de ha stor nytta av att ha studerat dianetik.

Det är fortfarande sommar!

Oj, det har gått en hel vecka sen jag skrev här sist! Jag har verkligen jobbat på, driven av en kombination av arbetslust och pliktkänsla. Jag tror jag är i fas med min ursprungliga jobbplanering – jag har faktiskt en deadline att tänka på.

Men nu i helgen slog jag mig lös, fredag kväll på Osterian med piodanella och trevligt sällskap, i lördags var vi ( D&P, Marlene, Regula och jag) först ute med båten på sjön och på kvällen var vi hemma hos Regula och åt piroger med svampfyllning och sjöng upp oss lite... det har inte blivit så mycket sång här den senaste tiden när vi varit spridda för vinden. Det är Marlene och Yvette som hållit ställningarna, D&P har varit ute i diverse obygder och jobbat och Regula har varit på spa i Ungern tillsammans med sin ex-svägerska som är reumatiker. Hon ville förstås ha sällskap på resan men ansåg också att Regula kunde blötas och knådas i förebyggande syfte. Men nu skall vi hålla oss hemma!

Och igår hade vi vårt första ”holiness meeting” tillsammans. Marlene och Yvette hade följt kongressen i Prag på nätet tillsammans och var överraskade av mångsidigheten i armén och imponerade av generalens förkunnelse. ”Hon verkade vara en alldeles vanlig liten tant” sa Yvette, ”men hon var ett riktigt kraftpaket”. Det känns skönt att vara tillsammans igen och att tillvaron börjar gå i gamla kända och vana hjulspår.

Jag har fått några mail med anledning av det jag skrev om min mamma. Jo, jag vet att ni tycker att jag till varje pris måste försöka få kontakt med henne – men jag vet inte. Jag vet inte vem hon är idag och det där med blodsband det köper jag inte. Rickard har redan tagit reda på hur man skulle kunna bedriva efterforskningar. Vi får se hur det blir. Skulle jag snava över henne en tredje gång, så får jag väl se det som ett omen.

Idag har vi haft fint väder, sol och +22 som bäst. Det ser ut att bli två eller tre sommardagar till, sen skall temperaturen dala neråt.

Oj, det här blev långt!

Hemma igen igår eftermiddag, packade upp och åt lite och gick och lade mig halv nio, personligt rekord! Sen vaknade jag halv sex, hur pigg som helst och har redan hunnit med att göra en hel del, tvätta, städa, handla och äta lunch. Det regnar och blåser men i morgon skall det bli riktigt fint väder och uppåt + 20 grader. Men idag är det en perfekt dag för diverse göromål, som att skriva här   t ex.

Vi hade några trevliga dagar i Sverige - men det hände också något som skakade om mig ordentligt.

Efter avslutat födelsedagsfirande återvände Rickard till Hudiksvall sent, sent på söndagskvällen och måndag efter lunch körde vi via Ljusdal, Järvsö och Arbrå till Edsbyn. Hälsingland visade sig verkligen från sin bästa sida med mörka barrskogar, lövträdens höstfärger och blanka sjöar. På vägen kollade vi ett par av hälsingegårdarna på utsidan och en på insidan. Det är egentligen bara visningar på sommaren, men ägaren blev nog imponerad av att det kom en bil med schweiziskt regnummer, så vi fick se de häftiga målningarna i bottenvåningen.

Tisdag förmiddag var vi på kyrkogården med blommor och då hände det något märkligt. När vi stod där så kom det en gammal dam som sa ”Men är det inte lilla Maria... och så fina blommor Agnes får.” Och så fortsatte hon, innan jag hann att säja något ”Tänk att Elvy kom hit till Agnes hundraårsdag. Ända från Kanada. Det var en sån stor bukett röda rosor hon hade med sig. Men det var synd att Elvy inte kom hit medan Agnes levde, det sa jag till henne men så sa jag att det var tur att Agnes hade Maria.” - ”Jag var väldigt fäst vid mormor. Sa Elvy något mer?” - ”Nej, men hon satt länge på bänken därborta. Agnes tyckte så mycket om blommor. Det här blir hon nog glad för. Nej nu skall jag inte störa längre. Adjö.” Och så gick hon och jag var så överraskad, för att inte säja chockerad att det tog en stund innan jag riktigt fattade vad hon sagt och jag var tvungen att kolla med Rickard om jag verkligen hört rätt. Rickard såg att hon gick in i en väntande bil, så jag fick inte tillfälle att fråga något mer. Jag tyckte att jag kände igen henne – hon kände i alla fall igen mig.

Det var en upplevelse som faktiskt gjorde mig rätt matt resten av dagen men vi gjorde ändå en tur runt i världsarvsområdet och såg på flera hälsingegårdar från utsidan och huset där mina morföräldrar bott. Sedan körde vi till Gävle där vi övernattade. Nästa dag fortsatte vi söderut och stannade till i Västerås där det fanns ett gigantiskt Ikea där vi handlade en del och åt en billig och god lunch. Det finns Ikea både utanför Bern och nere vid Lugano – men det är klart, de har inte samma stora sortiment av onödigheter där...

Vi stannade till för kvällen i Skara, där jag aldrig varit tidigare. Vi gick en tur i centrum och såg den stora domkyrkan från utsidan. Annars var staden inte så mycket att hurra för. Plötsligt fick Rickard en idé, vi skulle köra till Göteborg via Blidsberg, där han inte varit på minst 20 år.. Han tänkte visa mig gården där hans pappa växte upp och så skulle vi besöka kyrkogården där och i grannbyn Dalum.

Kielfärjan skulle inte gå förrän sju på kvällen så vi hade gott om tid, men för säkerhets skull så körde vi iväg rätt tidigt på morgonen. Det var kallt och klart och vackra höstfärger. Nu fick jag se en del av Sverige där jag aldrig varit tidigare. Rickard var välinformerad och kunde berätta om ett och annat.

Vi körde söderut från Skara , kunde se en skymt av Hornborgasjön där tusentals tranor stannar till varje vår på sin resa norrut, kom till Falköping där Rickard visste var det fanns megalitgravar, äldre än pyramiderna, som låg mitt inne i stan. Vi köpte blommor i Falköping, som förutom de här fornminnena verkade vara en rätt vanlig småstad och fortsatte sen söderut.

Efter besök på kyrkogården i Blidsberg, där vi lade blommor på två gravar, letade Rickard sig fram till gården där hans pappa växt upp, bara för att konstatera att boningshuset var rivet och ersatt av en rätt ordinär villa och att flera av ekonomibyggnaderna var borta, det var nog ingen bondgård numera. Och ingen var hemma så han kunde inte fråga. Rickard tog i alla fall några bilder för att kunna visa sina syskon. Sen var vi på kyrkogården i Dalum, där var det mycket mer stämningsfullt än i Blidsberg, och där lade vi blommor på ytterligare två gravar. Vi fortsatte genom ett vackert landskap ner till Ulricehamn. Den staden var mycket trevligare än Skara och Falköping, men vi hade en färja att passa i Göteborg så det blev ett rätt kort besök, men vi hann ändå med att gå nere vid sjön och längs gågatan och så fikade vi innan vi fortsatte mot Göteborg. På väg dit, så kom vi på att det ändå var rätt gott om tid, så vi stannade till lite i Borås också, ytterligare en plats i Sverige där jag aldrig varit tidigare. Vi tog en snabb promenad i centrum och där hittade vi en välförsedd bokhandel och köpte några (läs: en hel del) nyutkomna svenska böcker. Sen fortsatte vi mot Göteborg och shoppingcentret Frölunda Torg, Rickard hade nämligen fått en inköpslista av Lisa, vilken krävde att vi hittade en välsorterad livsmedelsbutik. Sen var vi rätt nära färjeterminalen så vi kom dit i god tid och hamnade långt fram i kön. Vid det här laget var vi jättehungriga, men hade som tur var köpt med oss några bananer som vi åt medan vi väntade på att få köra ombord.

Det var lugnt på sjön och inte så mycket folk på färjan. Vi åt middag och sen hade vi var sin nyinköpt bok att fördriva tiden med och satt samtidigt och spanade efter ljuset från någon fyr. Rickard läste Sandmannen, Keplers nya och jag läste Guillous nya, Dandy. När man kom en bit bortom öarna utanför Göteborg var båten omgiven av kompakt mörker. Nu navigerar ju båtarna med hjälp av GPS så vi kom fram till Kiel i alla fall.

Vi körde raka vägen ner till Hamburg, parkerade vid stationen och åkte sen in till centrum där vi gjorde slut på lite mer pengar. Det blev en lång dag med trist väder och vi var rätt trötta när biltåget äntligen rullade ut från stationen. Man sover inte så bra på färjan och man sover ännu sämre på tåget, men det är ett praktiskt (men dyrt) sätt att undvika hetsen på Autobahn när man skall tvärs igenom Tyskland.

Från tågets slutstation Lörrach till Biel är det drygt 100 km, en tur som brukar ta högst två timmar. Först var det köer ner mot gränsen, där vi stannade och köpte en Autobahn-Vignette vid tullen. Utan en sådan på vindrutan får man inte köra på motorvägarna i Schweiz. När vi kom till Sissach så var det enorma köer, längre fram bärgade de ett vält långtradarsläp. Vid Niederbipp som ligger strax norr om Solothurn hade de stängt av en fil på motorvägen p g a vägarbete och där gick det med snigelfart. Det tog oss tre och en halv timma att komma från Lörrach till Biel. Rickard hade ringt till Lisa och beställt lunch så vi körde raka vägen upp till Magglingen. Hon skulle ändå ha sina kassar med svensk mat; rårörd lingonsylt, hjortronsylt, ostkakor, flera sorters inlagd sill, slottssenap, västerbottenost, tunnbröd, hönökaka och som kronan på verket hade Rickard också köpt två burkar surströmming och en påse mandelpotatis. Lisa och Robbie kom hem från England fredag kväll så vi hade väl inga krav på någon mer avancerad matlagning, men som vanligt överträffade Lisa alla förväntningar, vi fick gulaschsoppa och nybakat bröd.

Sen tog vi en riktig långpromenad, det var sol och vindstilla men bara 8-9 plusgrader. På kvällen såg vi ”One Mission” från Europakongressen i Prag. ”Celebrate what God is doing”. Och nog firades det! Generalen är verkligen en annorlunda ledare, hon vågar vara personlig och när hon talar så berörs man av det. Och så är det, ja jag finner inget annat ord än gulligt när hon skall leda i sång (säjer man så?) Hon har ju inte världens bästa sångröst och ljudteknikerna låter henne höras under första raden i sången och sen tonar man bort henne så sakteliga. Men varför måste nya sånger, som den här specialskrivna sången ha så svåra melodier? Lisa skyllde på kompositören med det där krångliga namnet – han gillar att konstra till det.

Söndag förmiddag tog jag tåget hem, fick välja en förbindelse där jag bara behövde byta i Zürich. Jag hade stor resväska, en tung väska med laptopen och allt mitt arbetsmaterial, en stor sportbag med maten och andra inköp som vi gjort under veckan och så min axelväska. Gissa om jag stressade upp mig när tåget närmade sig Zürich!

Nu är jag i alla fall hemma, och har sovit som en gris i natt. När vi höll på och reste, så tänkte jag inte så mycket på det som hände på kyrkogården, men idag gör jag det. Det verkar som om min mamma fortfarande bor i Kanada och jag funderar på vad som gjorde att hon reste hem till mormors hundraårsdag. Hon hörde ju inte av sig på alla år. Jag vet inte om den gamla damen kände igen henne eller om hon frågade vem besökaren vid graven var. Jag borde ha frågat henne om det.

Den tjugosjunde april var min mamma på kyrkogården, det råder inget tvivel om det. Den andra maj såg jag någon som var så oerhört lik min mormor på Oxford Street i London. Nej, det kan inte ha varit någon tillfällighet, det måste ha varit min mamma.

Det känns ändå som om det inte är någon slump att det efter alla dessa år dyker upp två ”livstecken” från henne. Rickard menar att jag måste försöka få kontakt med henne och han hjälper gärna till. Jag vet bara att hon troligen bor i Kanada och att hon kanske fortfarande heter Vaugh i efternamn. Jag har googlat på Elvy Vaugh, men hittar inget. Skriver jag Elvie Vaugh så dyker det upp både män och kvinnor med det namnet men ingen av dem kan vara hon. Hon kanske blir glad om jag hör av mig eller också blir det som när pappa dog, jag får bara ett meddelande via hennes advokat att hon inte vill ha någon kontakt. Jag kan faktiskt ta ett sånt besked, det är nog så att om hon vill ha kontakt, då vet jag inte hur jag skall hantera det.

Men tänk om vi ändå kunde träffas, bara en enda gång. Om hon nu ändå reste till Sverige för att gå med blommor till graven på mormors 100-årsdag, så kanske hon vill veta mer om mormor, sånt som jag kan berätta. Jag vill veta vad hon gjort sedan hon lämnade oss, i stora drag bara och hur hon lever idag. Jag skulle kunna berätta för henne att jag har det bra, om jobb och vänner. Vi behöver inte skapa någon relation, bara träffas som två vuxna, civiliserade människor och talas vid en stund. Är det för mycket begärt? Troligen är det en utopi. Brända broar förblir nog brända.

Hälsning från Hudiksvall

Vi kom till Hudiksvall i går eftermiddag efter att ha tillbringat en natt i Sälen – inte i Särna!!! När vi vaknade i Sälen var var det dimma och ett par minusgrader. Sen klarnade det upp och blev en fin, men kylig dag. Rickard hade valt en väg som går ungefär där Vasaloppet går för att vi skulle få en uppfattning om den prestation som skidåkarna utför. Det var ödsligt, mycket skog och långt mellan de enstaka hus som fanns längs vägen. Till slut kom vi i alla fall fram till Mora där vi fikade. Sen körde vi norrut och när vi passerat Orsa tog civilisationen slut. Det var inte förrän vi lämnat Dalarna och kom bortåt Ljusdal som civilisationen återkom.

Jag hade uppfattat det som att Rickard skulle hälsa på en f d kollega här i Hudiksvall, men det var fel, f d kollegan bor i närheten och så skulle de mötas här och tillsammans köra till Sundsvall och uppvakta en annan f d kollega som fyller 70 i dag. Så nu sitter jag här på hotellrummet och roar mig bäst jag kan. Svensk tv är rätt bra och Hudiksvall verkar vara en ok stad, men var finns alla innevånare? Visserligen är vädret inte det bästa, men jag tog en promenad i centrum innan de första regnstänken kom och jag såg bara bilar.

Bye, bye Geilo!

Rickard kom igår kväll och vi har jobbat hela dagen med att göra i ordning här. De hade haft en trevlig kanalbåtsresa trots höstvädret, det mesta regnet kom faktiskt kvällar och nätter. Den sträcka som de körde, Birmingham – Braunston med en avstickare till Snarestone, den har ju vi rest ett par gånger tidigare, men Rickard sa att det blir aldrig tråkigt, man upplever alltid något nytt. Sällskapet hade traditionsenligt besökt konditoriet med den österrikiska damen i Market Bosworth – hon hade känt igen Rickard med en gång. David har stora planer för nästa år... då skall vi norrut. Problemet är att om alla som varit involverade i de här kanalfärderna skulle vilja och kunna resa med, så blir det en hel armada och då kan det bli rätt segt i slussarna. Julia, Leo och Stephan har gjort en tur själva tillsammans med några släktingar, men Leo tyckte det var roligare tillsammans med oss. Melanie har hört av sig och frågat om hon kan få följa med nästa gång och Yves och Diana, som aldrig kom med därför att de flyttade samtidigt som vi skulle åka, har också hört av sig. Rickard har ett förslag, det är att David lägger av sitt jobb och håller på med kanalfärder på heltid.

Hytta är rustad för vintern, nu skall vi strax äta en kreativ middag tillagad av diverse rester, och vi kan med gott samvete lämna Geilo tidigt i morgon. Som det ser ut nu, så kommer inte någon av oss hit förrän i februari. Vi kör via Gol till Fagernes och Elverum för att förhoppningsvis hamna i Särna när kvällen kommer. Det blir en tur på cirka 450 kilometer och det ser ut som om vädret blir rätt hyggligt. Nästa gång vi hörs... ja, det beror på tillgången på WiFi.

Jo, jag är avundsjuk!

Fredag, solen skiner (just nu i alla fall) och jag kan se tillbaka på en vecka när jag har varit väldigt flitig. Men det kan ju bero på vädret...

Jag har fått mail från Rickard, de är i Snarestone nu. Man har gjort klart en sträcka på ytterligare 40 meter(!) av Ashby Canal vilken kommer att invigas den 14 oktober. Enligt någon som de talat med, så kommer nästa del av projektet att omfatta en betydligt längre sträcka, 1200 meter upp till Illott wharf. Nu skulle de ta en tur så långt det går på den gamla kanalsträckningen, förhoppningsvis ända till Measham. Det är inte en public footpath men det är tydligen helt ok att gå där i alla fall. Fattar ni att jag är avundsjuk!!! De har haft tur med vädret, det har regnat kvällar och nätter och varit uppehåll på dagarna. Måndag är de tillbaka i Braunston och Rickard räknar med att komma till Geilo onsdag kväll.

Vi har ett lokalt radiomysterium här. Jag är inte riktigt vän med radion i Rickards bil, jag tycker den gör lite som den vill. Så fort jag startar den, så får jag numera in en station som jag antar är närradio i Hordaland - av dialekten att döma. Den spelar religiös musik – riktigt trevliga traditionella sånger. Är det en närradiostation, så borde den inte höras ända hit. Jag hörde den första gången när jag körde över Hardangervidda för en vecka sedan, men så fort jag startar bilen här uppe på Kikut så sätter den igång och när jag kommer ett stycke nedför Vestlia så tystnar den. I förrgår var jag i Dagali och hämtade en s k peiskrakk (en pall med förvaring) som Rickard lämnat till en dekorationsmålare. Då hörde jag stationen hela vägen med undantag av när jag var nere i Dagali och längst ner i Skurdalen.

Dagens utomhusaktiviteter inskränker sig nog till en liten promenad på vägarna här – där det inte är allt för stora pölar. Det börjar bli väldigt vått i markerna här och jag har sett några små obetydliga rännilar som blivit till breda bäckar. Och så tar jag kanske en tur ner till Geilo , matförråden tryter och jag kan inte dricka kaffe utan en skvätt mjölk i!

Ny arbetsvecka och solen skiner.

Idag skiner solen och även om det varit frost i natt, så kommer det nog att bli en rätt behaglig temperatur mitt på dagen - det betyder 6-7 plusgrader. Då skall jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Eller tomtarbete rättare sagt. Det innebär att jag skall samla ihop kvistar och grenar som har blåst in här. Tidsåtgång cirka en timma. Sen skall jag skava bort mossan mellan stenarna vid ingången och garaget. Blir det barfrost så blir mossan väldigt hal. Tidsåtgång max en timma. Til slut skall jag kratta det grova gruset på infarten - ett rätt tungt jobb faktiskt. Tidsåtgång cirka 30 minuter.

I fredags tog jag en tur över Hardangervidda bort till Eidfjord och Kinsarvik. Solen sken, det var kallt och svag vind. Jag åt lunch, tankade - dieseln var hela 20 öre billigare där borta (havsnära läge)  och jag stannade till vid Vöringfossen på hemvägen. Det gör man inte under turistsäsongen, då brukar det vara svårt att få p-plats där. Då lurar man in turisterna vid en avgiftsbelagd p-plats nära Rv7. Vi som har varit där förr, vi ser till att komma högre upp, till Fossli hotell.. Där har man en mycket bättre (otäckare) bild över den djupa kanjon som är den östligaste delen av Måbödalen. Minns jag rätt så är Vöringfossen 182 meter totalt, men det lodräta fallet är "bara" 145 meter. Det var mycket vatten i fossen nu. Googla på Vöringfossen så får ni se hur det ser ut.

Mitt ute på vidda finns det en rastplats med informationstavlor om Hardangerjökulen, geologi, växt- och djurliv. Jag stannade till där och satte mig i solskenet. Då kom det en schweiziskregistrerad bil och fyra damer i mogen ålder klev ur. De såg att min bil (Rickards bil) var registrerad i kanton Bern, och var överförtjusta över att ha träffat en landsmaninna som dessutom kom från samma kanton. De pratade i mun på varandra och jag begrep inget av vad de sade. Schweizertyskan, eller rättare sagt alemanniskan, finns inte med i mitt kompetensområde. "Vanlig" tyska klarar jag sådär...

Nå, alla missförstånd klarades ut och de övergick vänligt nog till engelska. De hade rest via Sverige över till Trondheim och sen söderut. Det verkade som om de haft relativ tur med vädret, men  det bästa av allt var att det inte var någon trängsel. Nej, tacka för det, Norge i september är bara till för entusiasterna! Nu var de på väg mot Odda och skulle sen ta sig ner till Kristiansand via Setesdal. Nej, de tyckte inte att det var dyrt i Norge, förutom när de skulle dela på en flaska vin till maten...

Igår längtade jag hem till Ascona. Jag längtade efter mina vänner och jag visste att de hade sitt "holiness meeting" tillsammans på eftermiddagen. Så plingade e-posten och det kom mail från Rickard som berättade att de just hade lämnat Birmingham & Fazeley Canal och kört in på Coventry Canal. Då tyckte jag att det var trist att jag inte var med där... Sen tog jag mig en portion Krokan-is och återgick till arbetet. Jag får nog vara glad åt att jag har hunnit göra så mycket på mitt uppdrag. Nu kan jag med gott samvete följa med till Hälsingland. Vädret ser inte särskilt lovande ut den här veckan heller, så jag får jobba på.

Och nu har termometern stigit till hela +5 och solen skiner så nu går jag ut och jobbar!

Tempus fugit

- vilket betyder "tiden flyr".  Nej, latin finns inte med i min meritförteckning, men jag har en gammal väggklocka där de orden finns målade på urtavlan. Därför briljerar jag nu med detta uttryck, som lär komma från Vergilius, den romerska diktaren.  Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus - Under tiden flyr den oersättliga tiden. (Men nu blev ni väl lite imponerade i alla fall?)
SLUT PÅ SKRYTAVDELNINGEN.


Det har varit några fina dagar och några kalla nätter och nu börjar höstfärgerna komma. Vi har hört de första varningarna om besvärligt väglag uppe på fjällövergångarna, även här nere i södra delen av Norge. Vi får behålla det fina vädret över helgen, sen skall det bli regn igen. Jag har jobbat på så bra att jag tänkte belöna mig med en tur över Hardangervidda ner mot Eidfjord i morgon. Det kommer att bli flera minusgraderuppe på vidda så det är vinterjacka, mössa och vantar som gäller.


David och Co laddar upp för sin kanaltur. Jo, jag är förstås lite avundsjuk på dem men samtidigt är det roligt att Lisa och Robbie hade möjlighet att följa med. De startar från i Birmingham på söndag och räknar med att vara ute en dryg vecka.


Det var allt för idag. Roligare blev det inte.

Mera släktforskning

Jag läste en artikel om släktforskning igår. Nu handlade den om släktforskning i Norge, som tydligen kan ha sina svårigheter. Någon hade inte lyckats att komma längre än tre och fem generationer tillbaka i tiden i sina norska släktgrenar på sin mors sida. På sin fars sida, han härstammade från svenskar som kom till Norge under unionstiden, så hade han lyckats att ta sig ända till mitten av 1600-talet när en förfader från Flandern kom till Finspångs bruk via en ö i Estland som Axel Oxenstierna hade erövrat. Ungefär så var det.

Peter, som tillsammans med sin familj var på besök i Ascona för en tid sedan, hade ett nyvaknat intresse för släktforskning men hade ännu inte kommit igång. Då erinrade jag mig att i min pappas efterlämnade papper fanns det en del om hans släkt. Nu fick jag mail från Peter där han berrättade att han skulle börja släktforska på allvar nu i höst. Det går visst något program om det på svensk tv.

Det har blivit en del om släktforskning den sista tiden, i ett tidigare inlägg berättade jag om min danskättade bekant Solveig som via släktforskning fick reda på att hon var släkt med sig själv. Spännande!

Och för att fortsätta på nästan samma tema, så hörde Rickard av sig och frågade om jag hade lust och tid att åka en tur med honom i Sverige innan vi styr kosan söderut. Han skulle hälsa på en f d kollega som bor i Hudiksvall. (Varför har läkare alltid så många f d kolleger? ) Jag sa att det gör jag gärna, men då skall vi också ta en tur till Alfta och så samtidigt passa på att se på de gamla hälsingegårdarna som nu blivit världsarv. Det är länge sedan jag var i de trakterna.

Idag skiner solen men det blåser också. Nåja, en liten tur blir det nog, det gäller att ta vara på soltimmarna och möjligheterna till lite motion. Det har blivit väldigt mycket innesittande framför datorn de senaste dagarna.

Inget av intresse.

Om ni till äventyrs skulle tro att jag har något intressant att berätta, så kan ni sluta läsa här.

Och till er som framhärdar: Veckan som gått sen jag skrev här sist, har dominerats av en påträngande arbetslust. Det kan ha berott på vädret, regn eller blåst eller regn och blåst. "Gradestokken" som man säjer här i Norge har inte orkat särskilt långt upp, +8 som mest. Nu på eftermiddagen har solen tittat fram men klart väder betyder också risk för nattfrost. Hösten är alltså här.

Månadens kanalbåtsresenärer blir David, Rickard, Lotta och Dwight, Lisa och Robbie. Trots att Robbie är engelsman så har han bara ett par dagsturer med kanalbåt på sin meritlista. De startar den 23 september och räknar med att vara ute en vecka. Sen kommer Rickard hit och ser över hytta inför vintern och när det är klart drar vi söderut i hans bil, innan de norska myndigheterna belägger den med kvarstad (eller något i den stilen).

Och nu blir det kaffe och sen jobb fram halv sju. Då blir det distriktsnyheter och sen dagsrevyen. Man får försöka hålla sig informerad om vad som händer i omvärlden.

Busväder och genetik.

Idag tänker jag hålla mig inomhus. Det regnar och blåser och är varslat om "liten kuling" framåt kvällen. Nåja, det är inte så farligt här, på Stad är det varslat om storm. Stad är den västliga udden en bit söder om Ålesund, jag tror att det är den västligaste punkten på norska fastlandet, ett riktigt blåshål.

I söndags blev jag bjuden på middag hos Rasmussens. Det är ett pensionerat läkarpar som har en hytte i Havsdalen på andra sidan Geilo. Deras förfäder har kommit från Danmark och Hans hade sedan tidigare lite koll på sina förfäder som kom från Aerö. Solveig däremot hade noll koll och hade därför beställt en utredning av en släktforskare. För att nu göra en lång historia kort, så visade denna att hon "var släkt med sig själv". Sex generationer tillbaka i tiden hade ett syskonpar bildat var sin släktgren och Solveigs föräldrar "knöt ihop" släktgrenarna igen, troligen helt omedvetna om detta förhållande. Dessutom kom någon av hennes förfäder från samma lilla by utanför Marstal där Hans släkt kommer ifrån. Nu skall han också beställa en utredning, det är inte alls omöjligt att de är släkt med varandra.

Jag vet väldigt lite om mina förfäder. Min mamma växte upp i en by utanför Alfta i Hälsingland och jag vet att min morfar kom från en annan by utanför Alfta och mormor kom från en by utanför Edsbyn. Jag har ett svagt minne av att jag varit med mormor på kyrkogården i Ovanåker - men om det var någon av mina förfäder eller andra släktingar som var begravda där, det vet jag inte.

På min pappas sida så vet jag att farfar kom från Sorunda och farmor kom från Mariefred. Efter att de gift sig så bodde de i Södertälje. Nu är både min pappa och hans äldre syskon borta, så det är ingen som kan berätta. Vi talade faktiskt lite om det här när jag hade besök av Peter med familj.

Men har det någon betydelse, egentligen? Vi är de vi är och både min pappas och mammas släktgrenar dör ut med mig. Jag läste en bok av Jostein Gaarder för en del år sedan, Maya hette den. Gaarder har ju alltid tid och rum som ingredienser i sina böcker och i boken finns det en man som är  desperat därför att den genetiska kedjan som han bär på kommer att dö ut med honom. Jag funderade lite på det här när jag läste boken men tyckte inte att det kändes som något problem. (Ja, ja nu vet jag de som säjer att du har ju nyss fyllt 40 så tåget har inte gått ännu. Men jag är 41 nu.. Dessutom består mitt umgänge av singlar som är nöjda med sin tillvaro.)

Nej, nu är kaffet slut och jag skall återgå till näringarna. Jag fick förklaringen till strulet med texterna,
den engelska versionen av boken skall tryckas i ny upplaga och hela kapitlet skall levereras i reviderat skick nästa vecka. Tidsmässigt ligger jag annars väldigt bra till - tack vare busvädret. Hade jag varit i Ascona hade det sett annorlunda ut.

Jag väntar på mail...

- och därför kan jag väl skriva lite här under tiden. Normalt sett så sitter jag inte passivt och väntar på mail, men nu har det krånglat till sig. Det står en sak i boken som jag håller på och översätter och redigerar och en helt annan sak i den CD-r som jag fått - och i de bilagor till mail som jag fick allra först, innan boken och CD kom med snigelpost, så saknas stora delar av ett kapitel. Väntar alltså på en förklaring hur de vill ha det. Sånt här händer ibland och erfarenheten har lärt mig att det är lika bra att ta en paus och vänta på ett klarläggande.

Här händer inget särskilt, det börjar bli tomt i hytterna, Birk  med familj reste till Oslo igår och det enda livstecken som jag ser från mitt fönster är en mäklarbil som parkerat utanför en hytte ett stycke härfrån. Det ser också ut som att vädret håller på att stabiliseras lite och det tackar vi för.

Det är fredag idag och nu överväger jag om jag skall köra ner till Geilo och proviantera samt att köpa Gunnar Staalesens nyutkomna bok om privatdetektiven Varg Veum, Der hvor roser aldri dör. Den har fått bra kritik och det är alltid en njutning att läsa hans nyanserade språk. Varg Veum i boken har inte mycket gemensamt med den Varg som jag har sett på tv. Han liknar utseendemässigt mer min bild av Jo Nesbös Harry Hole medan Staalesens Varg Veum börjar närma sig de 60. Eller... jo, filmens Varg är faktiskt lite lik Jo Nesbö. Och vad hände med Harry Hole, är han verkligen död? Blir det en "Bobby Ewing" som inleds med att  Harry just skrivits ut från sjukhuset och plötsligt är mitt innne i ett nytt ruskigt drama?

På tal om Bobby Ewing så går den nya versionen av Dallas på TV här i Norge. Jag skall inte delge er vad jag anser. Nu sticker jag ner till Geilo, hoppas att mailet kommer under tiden jag är borta.

Stillsam söndag

Lotta, Dwight och Rickard övergav mig i fredags, de tog förmiddagståget till Oslo för att sedan fortsätta åt var sitt håll lördag förmiddag, Lotta och Dwight reste till Gotland och Rickard reste hem till Biel. Nu är det tyst i hytta och jag får ställa mig in på att jobba intensivt kommande vecka. Eller rättare sagt tisdag till fredag för då skall det regna. Enligt yr.no i alla fall – men träffsäkerheten i deras prognoser har inte varit något att hurra för den senaste tiden. Fel, det har varit något att hurra för, för vissa dagar har de faktiskt förutspått sämre väder än det blev. Nästa vecka inleds (kanske) en period med vackert väder, troligen rätt kyligt. Hösten kommer tidigt här.

I går kväll var jag inbjuden till grannarna, de som hade den stora newfoundlandshunden Bamse. Bamse vistas nu i hundhimlen men har efterträtts av en något mer hanterbar vovve som jag blev presenterad för. Bamse var snäll och lydig, men han tog stor plats – på alla sätt och vis – och jag saknar honom. Den nya hunden är en buhund, en gammal norsk ras som har varit den klassiska gårdshunden. Han heter Birk, är fyra månader och faktiskt förvånansvärt lydig men har väldigt mycket spring i benen. Vi blev snabbt vänner och på förmiddagen har jag varit ute på en liten promenad med honom. Vänskapen förstärktes med en karbonade (pannbiff heter det väl på svenska) - men det är vår hemlighet. Matte och husse har förutom hytta ett hus i Spanien och de är angelägna om att hunden vänjer sig vid olika människor, deras hund får inte alltid följa med dit.

Jag vet inte om det har att göra med den ekonomiska krisen i Europa eller med en alltför överdådig norsk levnadsstil, men två av de elegantare husen här i närheten skall säljas, i båda fallen handlar det om tvangssalg. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, men för att undvika tvangssalg så kan den skuldtyngda ägaren frysa processen genom att lägga ut huset till försäljning på vanligt sätt. Kreditorerna brukar föredra den lösningen eftersom reglerna kring tvangssalg gör att de husen generellt säljs till lägre pris.

För en stund sedan fick jag ett mail från David med rubriken ”Will you go?” Han får låna båten sista veckan i september – och gärna några dagar till. Båten skall hämtas någonstans i närheten av Birmingham och sen kan de köra Coventry-Ashby-North Oxford vilket bör ta ungefär en vecka om man vill se sig om. Jag tror inte att jag hinner följa med, men Ashby Canal lockar...

Apropå kanaler, så har jag kollat lite på direktsändningen från Telemarkskanalen. Tyvärr fungerar inte tekniken så bra, men en del fina vyer blir det. Sista delen av resan går över sjön Bandak till Dalen. Bandak var en gång, under någon av de tidigare istiderna en fjordarm och det påstås att på botten av sjön finns det saltvatten som hamnade där för något hundratusental år sedan. Dessutom finns det en speciell stam av stora öringar där som vandrat in efter den sista istiden. Stränderna är så branta att det bara finns bebyggelse på några få platser. Huvudort är Dalen vid sjöns västra ända. Där ligger hotell Dalen, ett häftigt kråkslott i s k schweizerstil. Kör man sen söderut så hamnar man i Setesdal, men det är en annan historia.

För en stund sedan samlades det stora svarta moln i väster och nu börjar det regna. Dessutom har de varnat för åska framåt kvällen. Men jag har att göra...

Och så hamnar jag på Ashby Canal igen...

Nu har det varit några dagar med sol och jag har varit mycket disciplinerad, arbete 0830-1230 och sen har jag ”tagit ledigt” på eftermiddagen. Men nu blir det omslag i väderleken, från fredag regn minst en vecka framöver och successivt sjunkande temperatur. Jag hoppas att få riktigt mycket gjort under den här perioden.

I eftermiddag har jag tagit en tur bort till Hakkesetstölen och sen finns det en liten turslinga där, det tog två och en halv timma. Solen skiner, det är hela +15 och måttlig vind. Perfekt turväder och jag skall nog ta en tur till innan det blir kväll. Då blir det kanske upp på Ökle, en 1000 m hög topp strax väster om min hytte. Man har en fin vy mot Hallingskarvet och över Geilo där. Jo, 1000 m låter högt men enligt tomtkartan så ligger mitt hus 823 m ö h. Det är alltså ingen prestation att ta sig upp dit, men bitvis är terrängen rätt besvärlig.

I Ascona håller sig termometern på +30 och kanske lite däröver om dagarna och Marlene har åkt på en riktigt rejäl förkylning, air condition är på för fullt ös på hennes arbetsplats. David sitter isolerad någonstans i närheten av Zermatt, de har fått ett något udda uppdrag, man skall undersöka skidturismens påverkan på några högt belägna sjöar. Han hade berättat för Marlene att det mest påtagliga beviset hittills på skidturismens påverkan hade varit några avbrutna skidstavar och omslagspapper till choklad och energy bars... Pierre är fullt sysselsatt i Glarus – konstigt att inte hela den kantonen har rasat ihop redan – där finns hur mycket rasrisker som helst att kartlägga.

Regula är just nu i Dordogne och där lär det vara minst lika varmt som i Ascona. Regulas ex-svägerska är ett stort fan av Jean Auel och nu skulle hon ha sällskap på något slags vallfärd till platserna som finns omnämnda i de två sista böckerna i serien om Ayla. Och som sagt, Marlene jobbar.

David har hört av sig angående en liten kanaltur i slutet av september. Han kan få låna båten i slutet av september, hämta den någonstans på Trent & Mersey Canal och sen ta den via Coventry och North Oxford Canal till Braunston. Då skulle man utan problem hinna med Ashby Canal t o r på 7-8 dagar. Det låter lockande, Lotta och Dwight följer gärna med. Få se om jag har tid. Det är detta med Ashby Canal som lockar och nu lär vägen där kanalen skall gå efter att den någon gång i framtiden blivit helt restaurerad, vara markerad som vandringsled. Sylvia och Andrew har väl kört de här sista sträckorna fram till Braunston från olika väderstreck så många gånger att de gärna tar sig dit med alternativa färdmedel.

För den som nu inte förstår min besatthet av Ashby Canal, så kan jag berätta att det är en slussfri kanal som slingrar sig norrut från Coventry Canal och som var en viktig transportled för kolgruvorna i området. Det var planerat att Ashby Canal skulle passera Ashby de la Zouch och sen vidare till Trent & Mersey Canal, men den kom aldrig längre än till en plats som heter Moira. När koltransporterna upphörde, så förföll kanalen och den norra delen drabbades av sättningar, förorsakade av ras i de övergivna gruvorna. Nu slutar kanalen i Snarestone, där man nu börjat restaureringen. Den södra halvan av den 50 km långa kanalen har under många år varit en populär plats för båtfolket och där finns bl a Bosworth Battlefield där Rickard III lär ha stupat (A horse, a horse, my kingdom for a horse!)

För den som vill veta mera:

http://www.leics.gov.uk/index/environment/countryside/environment_management/ashbycanal.htm

Under den här värmeböljan så har det inträffat ovanligt många trafikolyckor i Ticino. Förarna blir trötta och ouppmärksamma av värmen, men dessutom så blir asfalten mjuk och mycket hal där solen värmer allra mest. Här har det inträffat en del trafikolyckor därför att asfalten längst ut på vägbanan är underminerad på grund av allt regn, om det nu inte är så att det blir stenras eller jordras på vägen efter allt regn...

Regn på Geilo, sol i Ascona

Lotta, Dwight och Rickard körde till Bergen på förmiddagen och här sitter jag ensam och allena och försöker att vara produktiv. Jo, det går ganska bra, men så måste jag ta paus ibland, som jag gör nu.
Jag har kommit igång riktigt bra med mitt uppdrag, har tvingat ut de andra tre på både fotturer och bilturer för att få lite arbetsro. De räknar med att vara tillbaka på onsdag och sen reser Lotta och Dwight till Gotland på fredag och Rickard reser hem till Biel. Sen infinner sig (förhoppningsvis) lugnet och arbetsron här. Då skall det jobbas! Jag stannar här tills Rickard kommer och hämtar sin bil  - och mig, det blir nog inte förrän i månadsskiftet september-oktober. Jo, lite längtar jag nog hem till Ascona, där är det +30 och strålande sol - men hur mycket jobb blir det gjort då???

Här regnar det, men i morgon och på måndag och tisdag skall det inte regna. Vi får hoppas att det inte regnar så mycket att höstfärgerna på fjället regnar bort - det händer ibland och då blir alla så besvikna.

Jag var inne och kollade på några armésidor förut, bland annat  Blod & Eld, som jag faktiskt trodde hade lagts ner. Men den fanns kvar, ävenom aktiviteten inte verkar vara så hög. Där fanns det en intressant rubrik "Skeppargatan 82" och en FB-grupp för de som har gått eller bott där. Nu är jag inte på FB, men jag kunde ju faktiskt ha anslutit mig till den, jag har bott på Skeppargatan 82 - men efter det att den anrika byggnaden fick en mer profan användning, som hotell Karlaplan.

Jag skulle till Stockholm för att träffa folk på förlaget och Erik hade bokat rum åt mig. Nog blev jag förvånad när taxin stannade utanför "William Booths minne" och det var med en viss vördnad som jag gick in där. Pierres mamma har alltid hävdat att jag skulle ha blivit en utmärkt officer så jag fick ringa henne och berätta "I´ve entered training" och då blev det alldeles tyst i luren. Minns jag rätt så varade min krigsskoletid fyra nätter.

Jag kanske skall skriva något om detta på B&E??? Det var länge sen jag skrev något där. Men först måste jag jobba lite mer... har ett rätt intressant stycke om råvarubörserna att ta tag i.

The worst of Norway!

Igår kväll kom vi hem från vår rundtur. Rickard hade utlovat att det skulle bli ”the worst of Norway” och han hade lyckats med att plocka in en hel del nervkittlande inslag under vår resa.

Vi började med att köra från Geilo till Aurland, såg först andra sidan av Hallingskarvet och sen började den långa serien av tunnlar med Geiteryggstunneln, där är ”worst” ett helt okej omdöme, 3,2 km, trång och mörk. Sen kommer en ganska kort, ännu mörkare tunnel, men därefter är tunnlarna ner mot Aurland mycket ljusare och bredare. Sen körde Rickard, utan föregående varning in i den 24,5 km långa Laerdalstunneln. Vi stannade till i en av ”salarna” för fotografering och om nu Lotta och Dwight hade trott att dagens prövningar var över, så körde Rickard - efter fika och lite sightseeing i idylliska Laerdal - tillbaka via Aurlandsvegen över fjället och sen den hisnande nedfarten mot Aurland, inklusive utsiktsplattformen Stegastein. Efter kort promenad ner till fjorden i Aurland, och lunch där så körde vi vidare till Flåm. Inget kryssningsfartyg i hamnen, så vi kunde i lugn och ro studera turistfällan där. Sen blev det Flenjatunneln 4 km och en avstickare till lilla gulliga Undredal – men ingen av oss är någon vän av getost så vi nöjde oss med att insupa miljön. Gudvangatunneln 11 km och sen upp genom Neröydalen och ”bakvägen” via tunnlarna till Hotell Stalheim där vi skulle övernatta.

Dag två inleddes med att Rickard körde nerför Stalheimskleivane (vägen är numera enkelriktad) och sen tillbaka genom tunnlarna tills vi kom dit där vi tog av mot hotellet. Sen var det en tur uppför och nedför Vikafjellet och efter en glass i Vik så gjorde vi ett besök hos Fridtjof den frökne på Vangsnes. Den enorma statyn väcker alltid munterhet hos besökarna och Rickard kunde hela historien om Kaiser Wilhelms årliga besök vid Sognefjorden. Men sen kom första världskriget och historien tog en annan vändning. Men Fridtjof och de båda fejkade gravhögarna över honom och hans Ingeborg finns kvar i Vangsnes, en verklig pseudohändelse för turister. Och dessutom är Fridtjofsagan en svensk ”uppfinning”. Men det känner norrmännen inte till – tror jag.

Vi åkte färja över till Dragsvik, fortsatte uppför hårnålskurvorna på Gaularfjellsvegen, beundrade Stakaldefossen och körde norrut via Skei, den vackra Våtedalen och Byrkjelo. Sen var det uppför och nerför via de branta backarna till den bedrövligt dåliga vägen längs Innviksfjorden till Loen, där vi skulle övernatta på hotell Alexandra. Men innan det var dags att sova, så gjorde vi en tur in till Bödal, där det inträffat två stora rasolyckor med många dödsoffer när Ramnefjell släppt ifrån sig stora delar av sin sin norra sida. Rasmassorna hamnade i sjön och åstadkom stora flodvågor. Vid det första raset 1905 omkom 65 människor och vid det andra, 1936 omkom 74 människor. Det uppges att flodvågen då var 70 meter hög.

Nästa morgon körde vi via Stryn och Strynefjellet och den makalöst vackra utsikten från Videseter och via turistvägen mot Breidalen och sedan längs Otta fram till Lom. Fikapaus och kort promenad i Lom och sen fortsatte vi via Böverdalen och då anade jag var vi skulle ta vägen. Nu blev det uppför och uppför och uppför på en bedrövligt dålig väg, upp till Juvvasshytta. ”Worst of Norway” sa Dwight upprepade gånger när vi tvingade oss uppför grusvägen där mycket av vägbeläggningen hade försvunnit nu när det regnat så mycket. Vi fick belöningen, en sen lunch, såg mot toppen av Galdöpiggen och den makalösa utsikten mot Jostedalsbreen innan det bar iväg utför igen. Att åka utför var mycket intressantare än när vi körde uppåt. Nu kunde vi se de olika höjdskillnaderna, små blå sjöar på olika nivåer och framför allt, utsikten mot Jostedalsbreens glashav följde oss en god bit på väg ner mot Böverdalen.

Vi fortsatte sedan via Sognefjellsvegen med den mäktiga utsikten mot Hurrungane och Fannaråken och så började nerfarten från 1434 m ö h till O – d v s havsytan. Det står ”Low gear” på flera skyltar men ändå ligger ovana bilister och slirar på bromsen i de branta utförsbackarna. Vi såg fyra bilar där man tåligt fick vänta på att bromsarna skulle kallna – om det nu inte inträffat ännu större katastrofer. Vi körde sedan den vackra vägen längs Lustrafjorden ner till Solvorn där vi övernattade på Norges äldsta hotell, Walacker.

Igår körde vi sedan via Sogndal och färjan Fodnes - Mannheller och den ovanligt breda och ljusa tunneln till Laerdal. Jag undrade förstås vilken väg vi skulle ta tillbaka till Geilo, Hemsedalsfjellet eller via Aurland. Det blev det senare och ännu en tur via turistvägen uppe på Aurlandsfjellet och alla de branta backarna ner. Vi stannade till och åt lunch på det trevliga kaféet i Aurland och då sa Dwight något om att det var skönt, nu är det väl slut på alla tunnlar. Rickard och jag hade svårt att hålla oss för skratt. Jag vet inte om de var så övermätta på upplevelser, men det var inte förrän vi skulle in i den första tunneln, där det är trafikljus, som Dwight och Lotta plötsligt förstod att nu skulle vi köra uppåt genom alla tunnlarna.

Ja, dom överlevde det med och tyckte till och med att det var ganska kul att åka genom tunnlarna och se hur miljö och växtlighet förändrades, ända tills vi kom till Geiteryggstunneln, då sa Lotta ”Finns det ingen alternativ väg?”

Nu är det onsdag och Lotta och Dwight får väl försöka smälta intrycken från den här rundturen. Nu skall vi ner till Geilo och handla och sen skall vi bara ta det lugnt...

Friidrott på tv

- och nu hejar vi på spjutkastaren Thorkildsen.

Vi kom till Gardermoen som planerat tisdag förmiddag och åkte med flygtåget in til Oslo S. Vi såg på tidningarnas första sidor att det hade varit skyfall i området mellan Drammen och Kongsberg, så Rickard köpte en tidning. Väl framme på Oslo S så fick vi besked om att Bergensbanan hade råkat ut för ett ras vid Hokksund och därför skulle tåget gå en annan väg. Vi hade några timmar på oss i Oslo och låste in vårt bagage och gav oss ut på stan. Det regnade lite av och till, men inte mer än att Dwight kunde komma så nära höyblokken som det gick och fotografera huset och omgivningarna. Sen lyckades vi hitta en restaurang som serverade varm mat mitt på dagen – det är knepigt hur nistepakkekulturen lever kvar, trots att det är en storstad med många turister sommartid. Kafeterior och ställen som serverar uppvärmd paj och sallader finns det gott om.

Tåget gick enligt tidtabellen men vi fick åka norrut, mot Roa och sen till Hönefoss, där vi kom in på ”rätt” väg. Vi hade förberett oss på förseningar, men vi var faktiskt framme i Geilo mindre än en halvtimma efter tidtabellen – vilket nästan är normalt även när tåget kör den vanliga vägen via Drammen.

Det var riktigt kallt när vi kom upp till hytta och förutom att vi skruvade upp värmen så fick vi elda i öppna spisen. Mysigt! Idag har det kommit lite regn, men vi har skymtat solen också, maxtemp på 13-14 grader. Vi har varit nere i Geilo och provianterat och kollat alla bygg- och anläggningsarbeten som de håller på med. Sen gick vi en tur häruppe, det händer saker hela tiden och man kan undra när området här uppe, särskilt då på andra sidan Skurdalsvegen, blir färdigbyggt. I morgon skall Dwight köpa en fleecetröja, han tycker det är kallt här. Men vädret ser ut att successivt bli stabilare och lite varmare. Rickard har planer på en rundtur ett par, tre dagar, om det blir fint väder.. Ja, inte till fots utan med bil. Han planerar för en tur som han kallar ”Det värsta av Norge".

Men tills dess att han drar oss med ut på smala serpentinvägar och tunnlar med ytterst sparsam belysning så är vi här uppe på Kikut och tar det lugnt.

Snabba beslut!

Lotta ringde för en halvtimma sedan och talade om att de hade bokat biljetter med morgonflyget till Oslo på tisdag. Planet lyfter klockan sju på morgonen och det medför att vi får övernatta på Radisson på flygplatsen, men även detta var fixat, liksom tågbiljetterna till Geilo. Tågbiljetten till Zürich fick jag faktiskt fixa själv och det har jag gjort nu. Avresa 1603, ankomst 1913. Så var det med den saken och nu får jag försöka att fixa till det här hemma.

Marlene, Regula och jag skall upp till D&P för grillning och söndagsandakt i eftermiddag så jag blev lite stressad, jag vill inte lämna huset här i totalt kaos, det dröjer några veckor innan jag kommer hit igen. Men jag har några timmar på mig i morgon också, så det skall nog fungera.

Mitt nya uppdrag kom med e-post i torsdags, uppdelat på inte mindre än tolv mail! Det är ett stort uppdrag, det visste jag på förhand. Erik hade sänt både böcker och cd-rom med snigelposten så den får Regula vara så snäll att vidarebefordra, om det nu inte kommer i morgon.

Jag har en del referenslitteratur som jag gärna skulle vilja ha med mig, men det går inte att släpa med den på flyget. Jag nämnde det för Stephan för en tid sedan och nu har han scannat in ett par hundra sidor från olika böcker åt mig. Stephan har en riktig superscanner där man kan anpassa scanningen efter sidornas storlek, det blir mycket mer lättläst på det viset.

Jo, jag måste delge er vad som står i nätupplagan av Berner Zeitung idag. Man har gjort en undersökning vilka kantoner och städer som är mest populära bland sina innevånare. Nu ges tidningen ut i Bern och ja, man kan väl dra vissa slutsater av att Bern toppar listan. Men det är en trevlig stad, det kan jag skriva under på. Slutklämmen i redogörelsen kan jag inte undanhålla er:

"Der sympathischste Kanton ist in der Meinung der Bevölkerung nach der Tessin. Er kam bei 100 möglichen Punkten auf 81,66 Punkte. Dahinter folgt Bern mit 77,56 und Luzern mit 75,12 Punkten. Das Schlusslicht bildet Nidwalden mit 60,69 Punkten.

Isopublic wollte auch herausfinden, welche Charaktereigenschaften den Menschen in den verschiedenen Landesteilen zugeschrieben werden. Dazu wurden ebenfalls 1326 Personen befragt. Die Resultate zeigen, dass sich einige Urteile hartnäckig halten. So gelten die Zürcher als arrogant, während die Tessiner in der Wahrnehmung der Bevölkerung als lebenslustig, aber nicht gerade fleissig beschrieben werden."

Levnadsglada men inte särskilt flitiga, sådana är vi i Tessin!!!

(Men jag måste nog ändå vara lite flitig fram klockan två, när jag skall hämta Regula och Marlene för färd upp till Orselina och den väntande grillen.)

Igår var det Schweiz nationaldag

- vilket firas på olika sätt i olika kantoner. Jag tror att nationaldagen kom lite i skymundan för OS i år. Men man är på god väg mot ett nationellt trauma, inga medaljer ännu i OS. Berner Zeitung hade en läsarfråga idag:

Die Schweiz ist nach sechs Tagen Olympia noch ohne Medaille. Enttäuscht?

Ja
Nein
Olympia interessiert mich nicht

Ja

33.3%

Nein

34.9%

Olympia interessiert mich nicht

31.9%

1425 Stimmen

Nej ni kan inte rösta här. Och jag är inte tillräckligt intresserad för att sitta framför TV:n. Möjligtvis när det blir friidrott, då händer det lite mer. Heja på Sverige? Nej, må bäste man/kvinna vinna. Mina vänner som lånat min lägenhet i London säjer att det är ganska lugnt i stan. De har varit och sett cykeltävlingarna (gratis inträde) och sparar på krutet till friidrotten.

I Biel sammanföll nationaldagen med Bielerseefest och när det mörknat avfyrades ett grandiost fyrverkeri. Här var vädret inte det allra bästa, men det var många som passade på att göra en utflykt tillsammans med familj eller vänner. Och så talade politikerna till folket på utvalda platser. En av de allra värsta, Giuliano Bignasca som är ordförande i högerextrema Lega dei Ticinesi talade på Monte Bre (vid Lugano) och hyllade Jobbik och utvecklingen i Ungern. Jobbiks ideologi sprider sig till Österrike och det finns de även  här som ogenerat talar om att vi måste rensa ut allt icke-europeiskt från Schweiz. Det inkluderar romer och judar... Pierre hade sett ett program i någon italiensk kanal där man inte hyllade, men ville förklara varför Behring Brievik ändå hade en poäng i sin ideologi.

Man kan undra vart Europa är på väg. De här extremt främlingsfientliga strömningarna vaknar alltid till liv när det blir ekonomiskt kärva tider. I stället för att gå till räfst och rättarting med dem som verkligen ligger bakom eländet, så gör man de mest sårbara till syndabockar.

Tomt i huset

Så var det tomt i huset igen, efter en riktigt trevlig vecka tillsammans med Peter, Anki, Martin och Robert. De hade besökt en tidigare kollega till Peter och kom hit från Salzburg måndag kväll. Peter är doktor och jobbar på Huddinge sjukhus. Anki är lärare om nu någon undrar... De hade kört via Tyrolen och Liechtenstein, genom Graubünden och över San Bernardino hit till Ascona, en rätt tuff dagsetapp.

Det känns alltid lite osäkert när det finns tonåringar med i sällskapet, de har oftast helt andra önskemål när det gäller sysselsättning, men det har gått bra. Båda två kör mountainbike (eller något liknande), och David visste var man kunde hyra sådana, så när de kände för det så tog de en tur. Sega uppförsbackar och branta nedförsdito har vi gott om här.

Sen tidigare var det bestämt att David skulle jobba ”på distans” förra veckan, Pierre kom hem onsdag förmiddag, det var något i deras utrustning som hade gått sönder och reservdelen skulle komma från USA först denna vecka. Det var en rätt lyckad tillfällighet, Martin som skall börja tvåan på gymnasiets naturvetenskapliga program, räknar inte med att få så bra betyg att han kan konkurrera om platserna på läkarlinjen, utan har haft funderingar på att bli meteorolog eller geolog och han fick en hel del information av Pierre om hur det kan vara att arbeta som geolog. Pierre tog också med sig killarna upp till ett par geologiskt spännande platser uppe i Vallemaggia. Robert tyckte också det var intressant, men det ändrade inte hans karriärmål – proffs i NHL.

Sen har vi varit ute med båten, en heldagsutflykt tillsammans med D&P, vi avverkade hela sjön, körde ända ner till Sant´Anna och gjorde strandhugg på ytterligare några platser. En dag var vi i Lugano och Campione. Nej inte för att spela på kasinot utan därför att Ankis mormor hade en släkting som arbetade där en gång i tiden och dessutom höll på med diverse mycket skumma affärer vilket ledde till att han ”sköt sig i gryningen” istället för att bli arresterad. Killarna tycker det är spännande att ha haft en skurk i släkten.

En vecka har gått fort och de körde hemåt igår. Jag hann med att få klart mitt uppdrag innan de kom och nu väntar jag med spänning på att få materialet till nästa uppdrag. Det kommer att hålla mig sysselsatt under några månader, kanske året ut. Jag väntar varje dag på att få materialet, det är alltid spännande att få ta tag i något nytt.

Lotta, Dwight, Rickard och jag kommer att resa upp till Geilo, troligen i början av nästa vecka. De andra har tänkt att stanna där i ett par veckor, vi skall ha hytta som bas för diverse utflykter, och sen stannar jag kvar ett tag till för att få arbetsro. Rickard kommer upp sen och hämtar mig och sin bil. Den måste vara ute ur Norge någon gång i oktober. Jag vet inte riktigt hur de kollar sånt här, men det finns en hel del regler kring att ha utländska bilar i Norge. Det finns ett par hantverkare som har haft en litauiskregistrerad bil i Geilo i flera år, man känner igen den på en amatörmässigt utförd reklam på bakdörrarna. Antingen kör de olagligt, eller också reser de hem någon gång varje år med den. Norge är fullt av konstiga regler, det måste jag erkänna. Känner man till dem så kanske man följer dem, men känner man som utlänning inte till dem så går det bra i alla fall...

Julia har kommit hem på ett par veckors semester. Om jag inte nämnt det här tidigare så jobbar hon på ett dataföretag i Tolouse som servar Airbusfabriken med diverse tjänster. Hon har kontrakt året ut, sen kommer hon tillbaka och börjar jobba i deras dataföretag. Eller rättare sagt, Leo och Stephans företag. Airbus har fått stora bidrag från staten för utveckling och produktion, men nu har man strypt tillförseln av euro till företaget... Alla länder som inte har infört euro har mycket att vara tacksamma för. När jag läste på LSE, det var i mitten av 90-talet, så diskuterades detta med en gemensam valuta för hela EU ”ecu”och våra föreläsare tog helt avstånd från projektet, med ett undantag - en tysk ekonom. När rasar korthuset och vad kommer det att kosta vanligt folk? För det blir i slutändan de som får betala.

Idag har det kommit en hel del regn och jag har "roat" mig med att städa upp i mina två källarförråd. Det är en evigt pågående plan, att få iordning där. Och min digitalkamera låg inte i sportbagen. Men när jag letade efter den där, det finns ett otal fack i sportbagen, då kom jag på var den fanns. Vill ni veta var? Nej, det håller jag för mig själv.