Förkylt

När jag skrev mitt senaste inlägg här, så kände jag att det kliade i halsen och när jag vaknade på söndagsmorgonen så var jag riktigt rejält förkyld. Det är lite märkligt att råka ut för sådant mitt i sommaren – och dessutom blir jag rätt sällan förkyld. Men nu börjar jag känna mig rätt okej. Jag har levt som en eremit och undvikit mina vänner, ville inte att de skulle bli förkylda till vår kanalfärd. Vi reser till England nästa måndag och planerar att vara ute med båten tio dagar.

Jag har försökt att jobba på så gott det har gått med hjälp av nässpray och Pamol men jag ligger lite efter så nu gäller det att hinna ikapp. Jag har deadline den 7 sept, men hade räknat med att vara klar några dagar tidigare.

Mer blir det inte, för jag har faktiskt inget mer att skriva om just nu. Jag skall fixa en kopp te med honung och sen sätter jag igång och jobbar.  

Uppdatering

De sista dagarna har vi haft både regn och sol och nu på eftermiddagen drog det ihop sig till regn och åskan mullrar någonstans rätt långt borta. Men det gör inget, för jag fick ett uppdrag i tisdags, och det skall vara klart senast den 7 september, idag började jag jobba vid elvatiden och har hållit på tills nu. Det kommer att bli en hel del regn nästa vecka också, så jag lär nog bli klar i god tid – dessutom så reser vi till England för årets kanalfärd den 9 september.

Regula kom hem i onsdags, Pierre kommer i kväll och Marlene i morgon eftermiddag. Sen känns det inte så ensamt längre... David däremot, han kommer att lysa med sin frånvaro fram till slutet av september. Han håller till i Asien nu; Nepal, Tibet och Mongoliet och efter den rundturen är det en konferens på Taiwan. Sen skall han hålla sig hemma och bearbeta materialet under hösten - innan det bär iväg till Afrika...

Jag läste på arméns hemsida att verksamheten i Chur nu fått status av kår. Då kollade jag hur långt det är till Chur. Det var 142 km och då kör man via San Bernardino. Vi har precis lika långt till kåren i Sierre och då får man köra via Simplon. Sen är det Luzern, 165 km och då kör man via St Gotthard. Söderut är det Milano och dit är det ”bara” 120 km. Så vi befinner oss i det avseendet långt från all ära och redlighet. Så det är som det är, men nog kan jag/vi tänka oss att ta oss till Chur någon gång. Det är som Rickard säjer, övar vi in ett par sånger på tyska och franska, så kan vi nog vara välkomna på många ställen. Men jag tycker att det är svårt att sjunga på tyska och faktiskt ännu svårare att sjunga på franska. Rickard håller på och försöker samordna våra kalendrar för hitta tid för höstens första övningshelg.

Sen jag kom hem igen, har jag försökt att uppdatera mig på vad som hänt här. Det har varit flera inbrott i området häromkring och man klagar på att larmföretagens vakter inte hinner fram tillräckligt snabbt – vilket jag har en viss förståelse för med tanke på hur ”gatunätet” här ser ut. När jag var ny här, så hände det faktiskt att jag både körde och gick fel när jag skulle hem. Sen har det varit massor av bilolyckor, men det tillhör semesterperioden här med all trafik som skall genom Ticino. Mer remarkabelt är att det varit så många fordon som fattat eld under färd. Det gäller inte bara Ticino utan hela Schweiz, Österrike och norra Italien. Kombinationen mycket höga temperaturer och långa uppförsbackar gör att långtradare, bussar och personbilar fattar eld, och det lär oftast bero oljeläckage och dåligt rengjorda motorer. Det har varit flera räddningsinsatser på Lago Maggiore för vattenskidåkare, olyckshändelser och drunkningstillbud. Politiken har semester och det mest spännande på den fronten är väl att man utlyst en tävling om en ny nationalsång för Schweiz. Den nuvarande låter som en långsam gammaldags psalm trots att den är relativt ny. I idrottssammanhang spelar man en något snabbare version, jag har hört att olympierna krävde det vid något OS.

Och sen är det inte så mycket mer att berätta just nu.

Hemma igen och solen skiner!

Hemma igen – i ett varmt och soligt men tomt Ascona. Tomt? Nej, det finns gott om folk här. Igår såg jag tre tyska turistbussar parkerade helt regelvidrigt inne i centrum och en stor grupp amerikaner (det både hördes och syntes) kom med båt in till piazzan. Så folktomt är det inte. Men Marlene är uppe i Goms, Regula i Solothurn, Pierre i England och David är i Nepal. Jo jag är avundsjuk på honom, även om det är en jobbresa.

Jag ringde Rickard i torsdags, han var på väg till Dordogne tillsammans med Lotta och Dwight och Lisa och Robbie är i England. Och då kände jag mig ännu mer ensam. Vi, d v s David, Pierre, Marlene och jag har haft planer på att åka till Dordogne i flera år nu, men det har inte blivit av. Så här satt jag ensam och ringde till Leo igår. Telefonsvar, ringde Stephan som var i Milano tillsammans med Julia. Men jag får försöka att sysselsätta mig själv.

Jag hade räknat med att vara hemma vid femtiden i onsdags, men avresan från Gardermoen blev försenad, det var något problem med luftkonditioneringen i kabinen och sen missade jag direkttåget kvart i fyra med några minuter så jag var inte hemma förrän vid åttatiden. Ganska trött faktiskt, för jag är inte så bra på att vänta, annars har jag nog rätt bra tålamod.

Det är i alla fall skönt att vara hemma igen. Huset var skinande rent efter att Diana och Yves har bott här tre veckor. De lämnade ett brev där det stod att de hade allvarliga funderingar på att flytta tillbaka hit. Zürich är, trots bättre karriärmöjligheter, ganska trist. Jag fick ändå ta itu med den livsfarliga uppgiften att snygga till lite på den branta tomten, det har tydligen varit en del kraftiga åskväder med nedfallna och kringflugna blad och grenar.

Men idag skiner solen, det är +25 och lite lagom bris. Jag känner mig faktiskt väldigt ledig. Jag tror att jag skall trösta mig med en god lunch på La Casetta som har en stor terrass och sitta där och se ut över sjön. Det är gångavstånd, så jag kan med gott samvete ta ett glas vin till maten. Dags att byta om och fixa till ansiktet lite....

Det roligaste kommer sist!

Nu har jag bestämt mig, jag reser hem på tisdag. Eller rättare sagt, jag reser till Oslo tisdag eftermiddag och bör vara hemma vid femtiden på onsdag. Jag är inne på upploppet med mitt uppdrag, räknar med att vara klar på fredag. Lördag kväll är jag inviterad till middag på Holms Hotell, det är en av grannarna här som har sålt sin hytte – så det blir en avskedsmiddag för oss som bor närmast.

Sen är det lite husligt pyssel, jag vill ju inte lämna hytta utan att det är städat här. Det verkar inte som om någon kommer hit upp förrän snön har lagt sig.

Elvy ringde i går. Hon är just nu på Prince Edward Island, ett par av hennes vänner har sommarhus där. Prince Edward Island – låter det bekant? Green Gables, Marilla och Matthew?

Just det, det handlar om Anne på Grönkulla som hon heter på svenska. Jag älskade de böckerna, min kompis Sarah och jag levde i böckernas "verklighet" under en period, vi var väl tio-tolv år då. Elvy är i Springbrook som ligger nära Green Gables. MEN – Elvy tog mig snabbt ur villfarelsen att jag skulle kunna uppleva det Green Gables som böckerna skildrar. Nu är det ett besökscenter med tivoli och diverse andra ”attraktioner”. En illusion fattigare...

Elvy kan inte hålla sig från Hälsingland, hon planerar att resa dit innan det blir vinter för att hjälpa till att få i ordning huset så hon kan vara där nästa sommar. Det är så roligt att höra hur entusiastisk hon är inför utsikterna att få tillbringa en sommar i sitt föräldrahem. (Och jag tror faktiskt att det blir fler...)

Nu kanske det här låter negativt, men jag börjar känna mig mer och mer splittrad. Jag bor i Ascona och det tänker jag fortsätta med, jag har hytta här på Geilo – där lyckligtvis Rickard är med och tar ansvar för det praktiska och delar på räkningarna, jag har en lägenhet i London som visserligen är utlånad men som ändå kräver lite tillsyn (men den har Robbie hjälpt mig med den sista tiden) och så Elvy i Toronto och förmodligen som sommarboende i Hälsingland några år framöver. Tycker inte ni också att jag skall göra mig av med lägenheten i London? Synpunkter mottages gärna!

Jag känner att jag försummar mina vänner i Ascona-Locarno och inte minst att jag saknar dem och gemenskapen vi har med varandra. Och hur blir det med våra övningshelger nu? David kommer inte att vara hemma så mycket, Yvette jobbar på ett kryssningsfartyg och kommer vi att hålla ångan uppe när två saknas? Jo, det gör vi nog. Dwight har mailat om generalsvalet och samtidigt kommit med ett par sångförslag.

Generalsvalet... ja, det var med blandade känslor som mina mer initierade vänner fick beskedet om vem det blev. Det har varit lite för mycket turbulens i deras värld, Linda Bonds plötsliga sorti, affären Thistle och allt som blivit så uppenbart om hur armén blivit insyltad i Zanu PF - och korrumperad. Och ledningen tiger och hoppas att stormen skall bedarra. Men den kommer nog inte att göra det den här gången. Det finns alldeles för många resursstarka och välutbildade personer inom armén som inte kommer att ge sig förrän korten ligger på bordet. På deras agenda finns också krav på att armén måste reformeras. Det som fungerade på William Booths tid, det fungerar inte idag.

Rickard påstår att det var en kommendör som inte kunde hålla sig till det officiella beskedet kom utan twittrade och meddelade att nu byter man gradbeteckningarna på Cox uniform. :-))

Donnerwetter

Efter några riktigt fina dagar, så kom ovädret. Regn, vind och åska. Just nu vräker regnet ner, men åskan gör ett litet uppehåll. Vi räknar med mer blixt och dunder i eftermiddag – och då kanske strömmen försvinner igen. Det har varit ett par hyttebränder, men ingen här på Geilo. Alla är oroliga när åskan går så här kraftigt, även om det regnar så kan en blixt göra så att torvtaket fattar eld. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett bevattningssystem på taket till min hytte, och nu har jag, trots att det regnat också satt på det ibland i förebyggande syfte. Jag vet inte om det hjälper, men det är vad jag kan göra.

Trots att det varit riktigt fint väder, så har jag jobbat på bra. Det blev en trevlig paus i tisdags eftermiddag, då kom Liv och Jostein på besök. De var här uppe rätt ofta för några år sedan, deras farfar hade en hytte här, som han knappast aldrig använde själv. Sen insåg farfar att han nog borde sälja hytta och vi har inte träffats sen dess. De hade varit två veckor på Kreta tillsammans med några vänner, hade sen bara varit hemma i Oslo och bytt kläder för att tillbringa sin sista semestervecka med en rundtur här i Norge.

Deras vänner hade inte haft så gott om pengar, så hela sällskapet hade bokat flygresan med Ryan Air. Utresan hade väl gått rätt ok, men hemresan hade varit en mardröm. Först så kom inte planet iväg på utsatt tid, och ingen kunde informera om när det skulle avgå. Alla var trötta och när de så småningom skulle gå ombord så började kabinpersonalen bråka om storleken på handbagaget. Ingen hade haft synpunkter på den när de påbörjade resan på Rygge, det var plötsligt fel storlek och det skulle bli en straffavgift på 60€ plus en administrationsavgift för avgiften på 5€ och om de inte betalade omgående så skulle de tillkalla säkerhetsvakterna och de skulle förstås inte komma med planet. De betalade, men fick inte några kvitton. Sen när planet hade lyft, alla var förstås trötta, så började personalens försäljning och den var mycket aggressiv. Passagerare som sov, de väcktes flera gånger under resan när personalen vandrade fram och tillbaka i kabinen för att sälja. Dessutom var planets båda toaletter låsta, ingen fick svar på om kabinpersonalen kunde öppna dem. Jostein sa att det var den värsta flygresa de varit med om. När de kom fram till Rygge, så gick ett par av sällskapet och talade med flygplatsledningen som inte alls verkade förvånade. De sa att Ryan Air hade skärpt till villkoren på vissa punkter, men att det faktiskt är en sak mellan passagerarna och flygbolaget. Däremot var de förvånade över att alla hade fått betala för att handbagaget varit för stort, det borde de ha fått information om ifall det blivit någon ändring. En av dem sa med ett leende att personalen tjänar rätt dåligt – underförstått, de försöker skaffa sig lite extrainkomster. En i sällskapet, som är anställd i något departement, skulle se till att få ett samtal med ansvarig minister så snart det låter sig göras. Och efter att ha hört detta, så blir jag ännu mer övertygad om att jag stannar hellre hemma än reser med Ryan Air. Men jag var förstås helt övertygad redan innan jag fick höra den här berättelsen.

Och nu ser jag förstås fram med spänning vem som kommer att bli Frälsningsarméns nästa general. Fem vita män är kandidater. Rickard hade fått diverse info av Dwight, som känner till dem rätt väl och gillar ett par av dem. Hans stalltips är Swanson eller Knaggs. Jag vet inget om dem mer än att mrs Swanson avviker lite från gängse stil bland kommendörstanterna. Hon ser, för att använda ett gammalt uttryck, faktiskt rätt fräsig ut. Och Pierre har synpunkter.... inte särskilt positiva för att uttrycka det artigt. Och de delas av hans syster....

Oops! Nu börjar åskan mullra igen. Bäst att sluta. Oj, nu kom det en riktigt kraftig smäll. Hoppas jag hinner brygga lite kaffe innan strömmen försvinner.

------
1730
Och så var det klart, André Cox blev general. Ett mycket märkligt val.  Jag undrar vad mina mer initierade vänner har för kommentarer till detta.