På räls.

Nu sitter jag på tåget, vi har just kört förbi Flüelen, vid Vierwaldstättersees sydligaste del och kommer nu till Altdorf där enligt myten Wilhelm Tell sköt äpplet från sin sons huvud. Han hade – fortfarande enligt myten - ytterligare en pil i sitt koger och när han blev tillfrågad av fogden  Gessler varför  han hade det, så svarade han att den andra var avsedd för fogden, om han misslyckats och hade dödat sonen. Wilhelm Tell fick fly, men lyckades senare likvidera Gessler och befriade därmed Schweiz från Habsburgarna. Altdorf lever gott  på myten – som återfinns i liknande berättelser från helt andra delar av världen, precis som berättelsen om Moses. Det finns en universell längtan efter historier som på ett  eller annat sätt får happy end.

Nu skall tåget så sakta ta sig upp mot högre höjder, passera Gotthardtunneln och sedan bär det så småningom neråt igen. Solen skiner och det lär  vara omkring tjugofem plusgrader ute, kanske några  grader varmare hemma i Ascona.

Nu får jag försöka att uppdatera mig på vad som hänt och i  all  synnerhet på vad som är aktuellt här. Jag köpte en tidning på stationen och  där finns det en bild  på presidenten i Nationalrådet Christa Markwalder som fotograferats iförd sommarklänning med korta ärmar och  relativt kort kjol tillsammans med en delegation herrar från Kuwait, iförda deras synnerligen traditionella  kostymering. Hon har fått en hel del kritik, men skulle hon klä sig på något speciellt sätt för att det kom en delegation från ett land där man byltar in sina  kvinnor  i heltäckande klädsel? Som en följd av detta har ”burkadebatten” kommit igång igen.

Bergen kräver ständigt offer, nu har sex dött på Monte Rosa de sista två dagarna. Man letar efter vandrare och klättrare lite här och var, både i Schweiz,  Italien och Österrike, oftast är det dåligt utrustade och okunniga personer som skall ge  sig ut  på äventyr. (Jo då, just som i Norge...)

I Locarnoregionen tar man återigen upp diskussionen om kommunsammanslagningar. Nu talar man om Ascona, Ronco och Brissago som en kommun. Vi får se hur det går... Ascona har inte  varit intresserat av något samarbete alls. Maggia är ingen särskilt  bred flod men i  vissa avseenden är det ljusår mellan Locarno  och Ascona. Ronco och Brissago ligger i alla fall på ”vår” sida  av Maggia. Det är väl fem år sedan förslagen var uppe senast och efter våldsamma diskussioner, namninsamlingar och demonstrationer hände  ingenting.

Nej, nu börjar vi komma in i ett område med svajig Wi-Fi. Nu får jag ägna mig  åt  min bok som jag köpte på Arlanda, Effekten av Susan av Peter Høeg. Jag har läst 72 av 340 sidor och den får klart godkänt.

Arlanda tisdag kväll.

Nu sitter jag på hotellrummet efter en fullkomligt händelselös tågresa från Söderhamn. Inga bråkiga barn, ingen nämnvärd försening. Skall väl kolla  lite på  TV sedan men först måste jag få något att äta när jag skickat iväg några rader här. En gång så åt jag en stor räkmacka här på Arlanda, färska räkor på en tunn skiva rågbröd. Minns inte exakt var det var men jag skall kolla om det kan finnas någon sådan nu. Annars så är flygplatsmaten inte så mycket att hurra för.

Igår såg Elvy och jag på  Vem tror du att du är, stjärnkocken Leif Mannerström fick en grundlig genomgång bland sina förfäder och deras mestadels spännande liv. Han fick bl a komma till Sorunda och kyrkogården där, som vi väl känner till. Då slog det mig att jag vet en hel  del  om min  farfars släkt, Sorundabor sedan medeltiden. Nästan i alla fall. Peter har bra koll på dem, men jag vet inte så mycket om min farmors släkt. En del  av den är höljt i svårutforskat dunkel.

Det är så att min farmors morfar var född i Fontaine-de-Vaucluse och kom till Sverige som femåring. Hans far (födelseort okänd) var fransman, verksam  i tygbranschen och hade blivit delägare i ett handelshus i Stockholm. Men det är  knappast troligt att han hade sin verksamhet i Fontaine-de-Vaucluse, som ligger en bit från allfarvägen. Hans mor var född i Avignon och hade norsk mamma och svensk pappa så att de hamnade i Sverige  är inte så långsökt som man skulle kunna tro. Ungefär så är det, men jag känner inte till några detaljer och det är väl fråga om franska folkregister kan bidra till att räta ut alla frågetecken.

Nej,  skall det bli något  att  äta, så får jag nog lägga av nu. 

Regn, regn, regn och +9.

Så har det hänt igen  - en dödsolycka utanför Färila, förorsakad av en älg. När  Berit och Sven-Erik körde hem i lördags kväll var det nära ögat, två ståtliga älgtjurar gjorde sällskap över vägen vid infarten till Bollnäs. I går eftermiddag blev en hund ihjälsparkad av en älgko. Till straff för detta fastnade sedan älgkon i en myr och skulle sedan få plikta med livet för sitt illdåd. Jag tycker inte om älgar!!!

 Fille kan nog bli en riktigt duktig agility-hund. Träningen i lördags  fick på grund av blåsten flytta inomhus i en tom fabrikslokal, men det fungerade bra ändå. Han fick vara med om ett förberedande träningspass  lördag förmiddag när hundarna skulle lära sig ett moment i taget, t ex slalombanor  och gungbräde, på eftermiddagen fick de hundar som hade fattat galoppen pröva på kombinationer av moment. Det enda som Fille var tveksam inför, det var att springa genom en tunnel. Han hade definitivt talang för  det här och nu  hoppas jag att Maj tar med honom fler gånger till  träning, han gillade verkligen detta.

Det hördes att surströmmingsfesten lördag kväll var en uppsluppen tillställning. Jo, det är så att man kan ha roligt utan starkare drycker än svenskt lätttöl.  Fille och jag hade en trevlig tv-kväll tillsammans. Jag hjälpte Elvy  att ställa i ordning i uthuset  igår kväll och tro det eller  ej, den vidriga lukten fanns kvar.

Igår eftermiddag var vi på ett riktigt trevligt stugmöte. Förresten trevligt är nog inte rätt ord, jag tror att det något  mer ålderstigna uttrycket gemytligt passar bättre. Den här gången var det verkligen blandade åldrar, allt från en tremånaders baby (som uppförde sig exemplariskt)  till Signe, som fyller 98 om några dagar. Det är kul att den här formen för sammankomst även  kan attrahera yngre och medelålders.

Nu är det dags att packa ihop och göra i ordning i mitt rum. Elvy kör mig till  tåget i morgon. Lite sorgsen att resa härifrån, lite förväntansfull att komma hem och som alltid lite stressad – fungerar det med kollektivtrafiken, kommer planet i tid till Zürich och hur ser det ut hemma?

Så får det bli!

I morgon är det surströmmingsfest och dagsnoteringen är fjorton deltagare. Det skall bli  knytkalas. Nu har jag skaffat mig ett gott skäl att inte vara med om denna orgie. Fille, Majs hund gillar inte surströmmingsdoften och då kan jag ta hand om honom. Vi skall åka och prova på att träna agility och sen tar han och jag hand om varandra under kvällen. (Fille heter egentligen Phil, men det har  blivit Fille med tiden. Det låter rätt trevligt tycker jag.)

Det är lustigt, jag drar paralleller mellan huskurer mot  sjösjuka och surströmming. Säjer någon att man har problem med endera så översköljs man av goda råd. Nu har jag inte problem med sjösjuka men andra i min bekantskapskrets har det. Surströmmingslukten skall  bli  uthärdlig om man häller lite vichyvatten över, om man har lite rå lök i munnen under kalaset (hela kalaset alltså...), man skall  dricka mjölk till och undvika både öl  och starkare varor, hälla Vademecum på små bomullstussar och stoppa upp i näsan... och mycket annat.. Påminner  mig  om de rättspatologer som numera  finns  med i varje tv-deckare, oftast en riktigt snygg ung tjej som knappast kan ha hunnit med sin läkarutbildning. Hon gnider  in lite eucalyptusolja under näsan och erbjuder spyfärdiga poliser samma undermedel.

Nej, Fille och jag ser på tv och tar oss var sin bit västerbottenpaj och kanske en god kaka efteråt.

Alice är modig, hon säjer att surströmming är helt okej, men jag undrar vad hon innerst inne tycker. Jag föreslog Elvy att hon skulle skicka med Alice och Villy ett par burkar surströmming när  de åker till Toronto så kan de bjuda Alices vänner på denna läckerhet. Elvy var inte helt  övertygad om det lämpliga i mitt förslag.

Jag tar tåget ner till Arlanda på tisdag och övernattar där och fortsätter till Zürich nästa morgon. Då är jag hemma vid femtiden på eftermiddagen utan att  behöva stressa. Elvy erbjöd sig att köra  mig, men jag tyckte att hon hellre skulle köra Alice och Villy, de reser till Toronto via Kastrup lördag den 3 sept. 

Jag kanske skulle lära mig dansa hambo?

 Jag fick ett sms från Marlene igår kväll – Yvette har rest till jordbävningsområdet i Italien. Hon utbildar sig inom katastrofmedicin och även om utbildningen just nu har lov, så samlade man ihop de elever som snabbt kunde  komma , för att de på plats skulle  skaffa sig erfarenheter av jordbävningskatastrofer.

Marlene fortsätter med sin ekonomiutbildning nu i höst, hon har haft ett års studieuppehåll då en av hennes kolleger från resebyrån skulle vara föräldraledig. Nu siktar hon in sig på en master i ekonomiplanering.

Jag får nästan dagligen sms med info om vad  som händer därhemma och frågor om när jag tänker återvända till  civilisationen. Nu har jag varit borta så länge att jag nog  längtar hem lite mer än att jag vill stanna kvar  här. Men ändå, så känns det mer och mer som om det är här  jag hör  hemma. Jo, jag  vet, jag är velig. I oktober kommer jag tillbaka, visserligen då till  Uppsala med daglig pendling  till Stockholm. Men efter en månads pendling med ständig oro för att tåget skall vara inställt eller försenat, då längtar jag  hem till  Ascona. November  är en betydligt behagligare månad i  Ascona än i  Sverige, så är  det bara.

Nu återstår det bara två björnar att skjuta här i länet. Det påstås att det finns en enormt stor gammal  hane i skogarna vid Los, som man gärna vill få korn på men han slipper ständigt undan. Finns det fiskeskrönor så finns det väl också jaktskrönor? Och på tal  om vilt så var det en viltolycka just på den vägen vi körde den gångna helgen, en bilist körde på en älg vid Dalfors som ligger vid länsgränsen. Jag har verkligen respekt för älgarna, de dyker snabbt upp från tomma intet. Mitt märkligaste älgmöte inträffade i rondellen vid Coop i Kilafors. Mitt i rondellen stod en stor älgtjur, helt blickstilla, kanske paralyserad av trafiken. När  jag såg den på håll, så trodde jag att man hade satt upp en ”älgstaty” tillsammans med hambodansarna där. När jag kom närmare, så hoppade han över  vägen  och gräsmattan vid Hambogrillen och försvann. I Kilafors är  de mycket för  hambo, det finns också Hambogatan och Hambo krog. Hårgalåten är en folkmelodi som oftast dansas som just hambo och Hårga ligger strax utanför Kilafors, platsen där det en gång hände hemska saker. Enligt folktron gick det till  så här:

”En lördagsafton, då ungdomen i byn ej ens vid sabbatens inbrott avbröt sin yra dans, kom en främling till gillet, tog ledningen av dansen och föreslog till slut en slängdans eller "slinker". Dansen begynte: främlingen, som var ingen annan än "den lede" själv, var förste man i kedjan, och sedan följde de unga hand i hand. Som en virvelvind bar det åstad genom alla rum ur gård i gård, in genom dörrar och ut genom fönster. Ingen förmådde slita sig lös, och en dräng, som i förtvivlan högg sin fällkniv in i en dörrpost för att hålla sig fast, fick hela armen avsliten. Allt vildare gick dansen över åker och äng upp till Hårgabergets spets, och där fortsattes den ej blott tills livet flytt ur de dansande, utan ända tills deras ben var uppslitna; ja, huvudskallarna fortfor sedan att hoppa, tills även de var förnötta. Därför är ännu i dag Hårgabergets topp slät som ett jämnslipat stengolv.”

Inte så underligt kanske att dans ända fram i vår tid ansetts som syndigt i vissa kretsar. När Elvy gick på realskolan så ingick det gymnastikundervisningen att man skulle lära sig de vanligaste folkdanserna. Klasskamraterna som också kom från pingstvänshem hade med sig intyg hemifrån att de inte fick dansa, något som Elvy överhuvudtaget inte tänkt på. Hon tyckte det var roligt och sedan var det någon av klasskamraterna som skvallrade hemma, vilket i  sin tur ledde till ett besök  av pastorn hemma hos mormor  och morfar. Han vände därifrån med oförrättat ärende, fick inte medhåll av mormor som sade något i stil  med det var nyttigt att röra  sig  till musik och dessutom utvecklande för taktkänslan. (Undrar om pastorn förstod dubbelmeningen i det sistnämnda?)

Det är fint väder och varmt ute men det märks att hösten är på gång. En del växter har ju  naturliga cykler här och efter ett bestämt antal  dagars växtperiod så börjar de se lite  trista ut. Därför skall det bli trädgårdsarbete efter elvafikat. 

Naturens nycker.

Nu har det  hänt igen i Italien, ett rejält jordskalv uppe i Apenninerna i trakten av Norcia, inte  så långt  från L´Aquila som drabbades svårt av en jordbävning 2009. Nu är  det ju så att det som skapar charmen med de här  städerna på den italienska landsbygden, inte minst i bergsområdena,  är den gamla  bebyggelsen – som bara rasar samman när det kommer ett tillräckligt stort jordskalv. Vid skalvet i L´Aquila som uppmättes till 5,8 ”på Richterskalan” säjs det att det kändes ända uppe i  Bologna.  Det nya skalvet har uppmätts till  6,2 men sådant kan justeras senare, både uppåt och nedåt.

Naturen säjer ifrån ibland, med  katastrofala  följder. Det kan inte jämföras, men idag skall det under ett par  timmar komma 40-60 mm regn på Vestlandet.  Nu har det redan regnat  så mycket, särskilt i  området kring Bergen att marken är övermättad av regnen och det  behövs inte så mycket  för  att marken skall börja  flytta  på  sig med de följder som det blir för framkomligheten och kanske husras.

Här är vädret rätt bra, växlande  molnighet och  +20. Alltså  inget att klaga  på. Tillgången på  kantareller är mycket god, igår plockade Maj och Elvy fyra liter. Jag vet inte varför det kommer så  extremt mycket här i år, B-G och Irene har  nästan inget  på sina kantarellställen, de bor en dryg mil härifrån. (Lugn, bara lugn – vi delar  med oss.) Däremot finns det inte så mycket av skogens röda guld. Men det är lugnt, det finns ekologisk rårörd lingonsylt i affären.

Björnjakten fortsätter, på lokalradion meddelade de att nu har totalt 21 björnar fällts, varav 11 i det som väl  kan kallas för vårt närområde. (Men i Norrland  är  närområden rätt stora...) Känslomässigt påverkas jag lite av björnjakten, men inte av den kommande älgjakten. Dessa trafikmarodörer får skjutas hur mycket  som helst, men nu har en ny fara för älgarna  dykt upp. Det är en sjukdom som benämns CWD och som har  konstaterats hos  både ren och älg i Norge. CWD påminner om BSE, ”galna  kosjukan”. Man befarar att även andra hjortdjur drabbas och med tanke på att de här djuren inte bryr sig om landsgränser så kan man nog  räkna  med  att sjukdomen även kommer till  Sverige.

Vi som bodde i  England  när galna kosjukan grasserade  minns den befogade hysteri som spred sig. Ingen köpte nötkött, under en period fanns det inte hamburgare av nötkött ens på McDonalds. Sedan kom det importerat kött från sjukdomsfria områden, det var väl från Nya Zeeland om jag  minns  rätt och kanske från Argentina men pappa sade ifrån till  mrs Wilson, vårt hembiträde att nu tillsvidare äter vi inget rött kött, varken från ko, gris eller får.  Pappa köpte dessutom en stor bok om vegetarisk mat som mrs Wilson aldrig använde sig av. Jag  minns all lax och kyckling som vi  åt under ett par år... Fish & chips var inget alternativ under en tid, oljan som man friterade i kunde vara uppblandad med fett från nötkreatur för  att ge en fylligare smak.

Men just nu är  mitt  största bekymmer hur jag skall klara mig från lördagens  surströmmingskalas med hedern i behåll. 

Storstäder och björnar.

I går flyttade Alice över sitt pick och pack till Villy.  De håller på med att sätta sig  in i allt juridiskt som de behöver veta och anpassa sig till. Nu reser de till  Toronto i början av september, Alice måste hem för att ansöka om uppehållstillstånd och Villy vill naturligtvis lära känna den miljö Alice kommer ifrån. De är så fina  tillsammans, har faktiskt lite äktenskapstycke men framför  allt så syns det hur lyckliga de är och det blir man glad av.

Det är faktiskt så att Alice redan för  två år sedan sade, halvt på skämt och halvt på allvar, att hon kunde tänka sig att flytta till  Sverige om hon kunde få uppehållstillstånd, det var när hon hade fått reda på att hennes anmoder kom från Arbrå-trakten – och faktiskt långt innan hon kände Villy. Precis som Elvy  så tyckte hon då att livet i Toronto var stressigt och slitsamt. Det är ett jättestort sammanbyggt område  som omfattar många  flera städer än bara 2,5 miljonstaden Toronto. Hela  storstadsområdet har 6 miljoner innevånare.

Nu pågår björnjakten, man får skjuta tjugofem björnar här i länet, igår hade man fällt  tolv. I Dalarna får man skjuta fyrtioåtta, men trettio  av dem är i det jaktområde som ungefär  till  hälften gränsar mot Hälsingland. Man får inte fälla björnhona  som åtföljs av ungar, både årsungar och ettåringar.  Jag inser det nödvändiga i att hålla nere björnstammen men ändå blir jag lite ledsen när jag ser bilder  på  fällda  björnar.

Vargar och björnar  är något  som jag  börjat intressera mig för nu. När jag var hos  mormor hörde jag aldrig talas om att det fanns  björnar eller vargar i närheten. Nu får barnen lära sig i skolan hur man gör om man skulle  stöta på varg eller  björn. En kunskap  som är nödvändig  men som troligen  få av  dem någonsin  får  nytta av.  Jag har också fått lära mig, en knapp mil härifrån har man siktat björnar  nu i sommar  och det finns  förmodligen vargar på lite närmare håll. När vi passar Majs hund, så håller vi oss till promenadvägar i mer öppen terräng.

Från vilda djur till maskiner. Om en stund skall jag köra  in till Bollnäs med  Elvys bil  för  att göra femtusenmilsservice. Den bilen har sannerligen blivit  använd och fått bekänna färg. De frågade om jag ville ha  en ersättningsbil  men servicen tar bara ett par timmar och då kan jag fördriva  tiden i  denna fantastiska  metropol och inte minst  kolla hur det  går med  torgbygget. Kan man få ordning  på denna kommunala fadäs?

Långt bortom allfarvägen.

Lördag och söndag har Elvy och jag varit hos Vanja  och Kjell, ett par av dem som väl  får räknas till  den ”inre kretsen”. Kjell är dalmas och familjen har en släktgård i östra utkanten av Dalarna. Vägen dit var inte den roligaste, mil  efter  mil genom ödslig skog och jag skulle  aldrig våga köra den vägen när det är mörkt. Från landsvägen fick vi sedan köra flera kilometer på en skogsväg. Men - när vi kom fram så fick vi lön för  mödan, det var en gård där man kunde  känna historiens vingslag. Det fanns inte mindre än fyra bostadshus i olika storlekar från olika tidsepoker plus några uthus, en hel  liten by alltså.  Ingrid,  Kjells syster som i  vanliga fall bor i Stockholm tillbringar sommarhalvåret här och så var det några andra släktingar  på tillfälligt besök på gården. För att få den rätta känslan betar både getter och får runt husen. Djuren får gå in varje natt så de har klarat sig  från angrepp av rovdjur. Det var sju getter och tolv får. Det finns  enstaka vargar i området, men det lär lufsa omkring betydligt fler björnar, därför har man en särskild sopugn där allt hushållsavfall eldas upp dagligen. Björnarna kan tydligen lukta sig till  allt ätbart.

Det finns  ingen elektricitet dragen fram till gården, men de har ett litet elverk så att de håller kyl och frys igång och kan ha LED-lampor i sovrummen, men det är begränsat hur mycket man kan använda elektriciteten. Sedan är det vedspis och gasolspis och lyktor. Man fick en härlig känsla av hur det var en gång i tiden.

Vädret var rätt okej och vi ägnade en god stund på lördagseftermiddagen åt att spela kubb, detta märkliga spel som har regler som kan tolkas lite hur som helst och där regeltolkningen alltid skapar diskussioner. Det här  kubbspelet var ovanligt  vackert, alla spelpjäserna var målade, antingen i mönster och färger som dalahästar eller med kurbitsmotiv. Det är tveksamt  vem vilket lag som vann, men vi hade roligt.

På kvällen satt vi inne i storstugan och åt fäbodmat och fick höra Ingrid  och Kjell berätta om gårdens och släktens historia. Gården har gått i arv i släkten sedan 1704 och deras farföräldrar var de sista som bodde permanent på gården, de flyttade därifrån 1961, då var de 80 och 84 år. Sedan tog barnen över underhållet av byggnaderna och nu är det barnbarnen som har tagit över. Nu har de ansökt om bidrag för underhållet av den här  historiskt intressanta, men för allmänheten nästan okända gårdsmiljön. Några som går utbildning till byggnadsantikvarie har varit där och hjälpt dem med ansökan och gjort en förteckning på de arbeten som måste utföras inom de närmaste åren. Det blev en intressant kväll.

Det är långt till närmaste kyrka och då gjorde vi som förr i tiden, vi samlades till husandakt söndag förmiddag. Det fanns en gammal  tramporgel men när jag försökte spela på den, så var det mer rosslande andetag än toner. Det fanns en bok från 1800-talet  i huset som hette ”Husbondens andakter för gårdens tjänstefolk” – eller något liknande. Det var psalmer, böner och en betraktelse för varje söndag på året. Inledningspsalmen var enligt boken Allena Gud i himmelrik (den kunde inte jag) och betraktelsen var mer en uppmaning till flitigt arbete och lydnad för husbonden, än något  som var uppbyggligt. Kjell följde texten noga och vi försökte se ut som tjänstefolket som behövde få både en jordisk och en himmelsk åthutning. Till avslutning föreslog Kjell en psalm som alla kunde, I denna ljuva sommartid. När vi sedan såg ut genom fönstret kom det en kraftig regnskur.

Vanja hade vid något tillfälle  nämnt att Kjells systerdotter Carina var så lik Elvy och nu fick vi träffa henne. Det stämde – det var nästan kusligt hur lika de var. Vi är jämnåriga och när Carina står invid Elvy  så kan man mycket väl tro att det är mor och dotter. Sannolikheten för att vi är bortbytingar är noll, jag är född i Södertälje 1972  och hon i Växjö ett år senare.

Elvy har naturligtvis GPS i bilen men vi satte inte på den när vi skulle köra hem, när vi körde dit så fick vi hela tiden uppmaningar om att göra u-sväng och vända om när vi kom in på skogsvägen. Av någon oförklarlig anledning så körde jag åt  väster istället för  öster när  vi kom ut  till  landsvägen. Vi hade kört en dryg mil när Elvy  försiktigt påpekade att vi  nog var på fel väg. Sen satte vi på GPS. (Jag brukar skryta om mitt goda lokalsinne  och att jag har en inbyggd kompass. Det får jag nog  sluta  med nu.)

Närmast på programmet står nu en skogspromenad och den nästan dagliga kantarellplockningen. Nu på morgonen  har det varit mulet men nu ser det faktiskt ut att spricka upp. Det ser ut att bli några dagar med skapligt väder framöver..

. 

Regn=kanelbullar.

En trist och regnig dag men här i huset luktar det kanelbullar. Bakning är ett utmärkt sätt att fördriva tiden när det regnar - enligt Elvy. Vårt behov  av fika med kanelbulle är enormt. Jag tror att det blir en ”matpaj” till  lunch också.

Jen och Nigel kom hem till Ronco igår. De har kört runt i Danmark och  ”sett allt utom Köpenhamn” – det blir en annan gång. Två och en halv  månad  har de varit runt och sett sig om i Norden. Fortsätter de så här, så kommer de snart att ha sett mer av Europa än vad den flesta européer har gjort.  När de var här, så talade Nigel om att ta en tur genom Tjeckien och Polen till Baltikum nästa år. Jag kunde inte annat än avråda dem från det och tipsade om den researrangör  som vi var i Baltikum med förra året. Det var verkligen en välordnad och lärorik resa i de tre baltiska länderna. 

Dwight hade lovat Stig att försöka få reda på något om hans  morbror, som bodde i Tulsa och  stupade i andra världskriget. (Jag skrev om detta den 9 juli). Dwight har en bekant som har tillgång till  de här  registren och han har kommit så långt att det fanns en Erik Nelson (Nilsson?) som bodde i Tulsa, där åldern stämde. Han stupade på  Guam 1944. Nu skulle han se om det gick att hitta  något användbart om hans  efterlevande. Hade han en fru med tyskklingande namn så kan det vara rätt Erik.

Nu har Elvy sett till att jag fått en grundlig  genomgång  av Sveriges geografi. Vi har haft sluttenta. Jag fick godkänt. Nu skall jag på egen hand  försöka lära mig lite  mer om svensk historia. Vad som har hänt efter slutet av 1700-talet har jag väl  rätt bra koll  på,  men inte dessförinnan. Jag har läst böckerna om Arn men det var länge  sedan.

Jag börjar känna mig mer och mer svensk men ändå rätt okunnig om hur det här landet fungerar på gräsrotsnivå. Hur landet styrs och hur det fungerar med de olika politiska partierna, det har jag väl rätt bra pejling på och jag förstår resonemangen kring stadsbudget, skatter o s v. (Fattas bara annat!) Men när vi  sedan kommer ner på län och regioner, för  att inte tala  om kommuner då känner jag mig lite vilsen. Det verkar som om man i mångt och mycket gör som man vill och negligerar påbud uppifrån. Och så är det detta med polisen.

B-G och Irene har varit hos  sin dotter i Kungälv några dagar. På väg norrut på E45 såg de några som högst troligt var vägpirater och som försökte stanna dem. Irene tog fram mobilen och ringde 11414. Efter tjugo minuters väntan gav hon upp. Det komiska är att ett par dagar innan hade hon läst i en lokaltidning att polisen enträget uppmanade trafikanter att ringa och berätta var det fanns vägpirater. Det är tydligen ett större problem söderut i  Sverige. Det är bra att bo lite mer avlägset alltså.

Det negativa  med att bo i områden som här, med större avstånd och mindre befolkning, det är att polisen inte alltid hinner fram eller inte ens har någon bil  att skicka om det t ex gäller pågående inbrott. Vid trafikolyckor verkar de vara snabba – men då kan ambulansen dröja om det inte är livshotande tillstånd.

Nu är det dags för elvafika med nygräddade kanelbullar. Livet har sina ljusa stunder även om regnet vräker ner..

Det här brinner jag för.

Maj  visade en länk för mig,  och jag vidarebefordrar den här.

http://www.dt.se/dalarna/falun/fralsningsarmen-vaxer-i-falun-flyttar-till-nya-lokaler

Högkvarteret beslutade  om nedläggning  - och nu växer verksamheten. Det gäller att  man vågar satsa. En sak som jag tror är livsfarlig för Frälsningsarmén och andra kyrkor med för den delen, det är när man nästan helt slutar med traditionell mötes/gudstjänstverksamhet till  förmån för många olika ”aktiviteter”. En av mina vänner här i Sverige säjer att de inte längre är Frälsningsarmén, de är Fritidsarmén. Genom att man har olika trevliga aktiviteter som får  många deltagare så håller man uppe statistiken. Men blir  människor frälsta, inviger man soldater, har  man upptagning av civilmedlemmar? Kanske i bästa fall det sistnämnda.

Den frikyrka som Elvy och de flesta av hennes vänner här tillhör, de brottas med liknande problem. Det finns aktiviteter för människor i olika åldrar  som har många deltagare och jag hörde att någon  i församlingen kallade dem för  ”ofarliga aktiviteter”. Men om deras församling inte växer, hur ser då framtiden ut?  En viss tillväxt har skett då flera nyblivna pensionärer flyttat till hembygden och några av medlemmarnas barn som kommit upp i tonåren har blivit medlemmar. I Guds rike är alla lika  värda men man måste  ju vara realist och förstå att Elvys generation kommer att trappa ner på  sina insatser så  småningom och vem tar då över?

Jag växte upp inom Frälsningsarmén i Manchester och där (och då) var det fokus på omvändelse, att människor  skulle  ”bli frälsta” och utvecklas som kristna. Varför  är man så rädd för  att tala om behovet av syndaförlåtelse och varför talar man så lite om nåden? I en tid som är  så fylld av oro och osäkerhet behövs den trygghet som tron på Gud ger. Men den tryggheten får man inte gratis, man måste växa in i den.

 Jag känner till en församling i Schweiz där  man har böneskola. Tänk att få hjälp  att komma över den där tröskeln som det kan vara att tala fritt  med Gud, att lära  sig att det inte  behövs fromma  formuleringar och att Gud inte tycker illa  vara om man uttrycker sig fel. 

Varför är man inte mer energisk att leda människor  fram till  tro? Hoppas  man att närvaron i de här attraktiva och  trevliga aktiviteterna kommer att skapa en längtan, ett behov av att bli frälst? Men hur mycket av förkunnelse och undervisning blir det i de här aktiviteterna?  Talar man om att det behövs ”arbetare i vingården” och att man har ett stort gemensamt mål, att bygga Guds rike på jorden och att få fler med till himlen?

I vår lilla  grupp hemma i  Ascona så brottas vi med problemet hur vi skall kunna nå ut till  flera, samtidigt som vår grupp har  växt så mycket att en husförsamling inte kan bli  så mycket större. Vi har blivit fler och fler, nu är vi sexton men det är människor som redan är troende som på olika vägar kommit till  vår grupp. Antalet katoliker i gruppen har blivit fler. Det finns en längtan hos dem efter en – låt oss kalla det ”annan vinkling” på tron. Vi har kunnat fokusera mycket på hur man växer som kristen och  vad helgelse är men samtidigt så ställde Yves frågan, ”skall vi ha  detta bara för  vår egen skull”.

Hälsingland onsdag kväll

Igår var jag i Stockholm och träffade Erik, min kontaktperson på förlaget och nu på morgonen körde Elvy och jag norrut från Uppsala. Det är en hel del  på gång i höst men jag fick inte  med  mig  något uppdrag nu. Däremot ville Erik att jag skulle vara redo för  några snabba, mindre uppdrag, sådant  som jag faktiskt kan sköta härifrån. Jag tänkte stanna här  tills vid månadsskiftet, det är  så mycket  spännande som händer här.

Det jag vet nu, det är  att de vill att jag skall följa med ett par dagar till  en fackboksmässa i London vecka 39 och sedan vara på förlaget från v 41 till 44 - alltså fram till  allhelgonahelgen. Så ser förmodligen min höst ut – återstående tid kommer jag att vara i Ascona.

När jag var i Stockholm så passade jag på att handla  lite hos  Gudrun Sjödén. Som jag nämnt tidigare så har Elvy och jag helt motsatt uppfattning om kläderna som finns där. Jag blir faktiskt glad av starka färger och okonventionella mönster och den inspiration som hon får från andra kulturer. Dessutom är kläderna bekväma att använda.

Det händer en hel del här. X och Y (som jag nämnde i ett tidigare inlägg) har köpt hus här, tillträde lite längre fram i höst och Z, hon som ville ha ett hus som det i princip  bara var att flytta in i, hon har lagt bud på ett relativt  nytt hus här i närheten. (Inga namn förrän jag har fått informera dem om bloggen!)

Jag undrar hur det fungerar med Hemnet – inget av de här husen har hamnat där. Det är väl en balansgång  mellan att få ut ett hyfsat pris för huset och att behöva lägga ut bilder på nätet så att alla  nyfikna  kan se hur man har det. Hus säljs tydligen genom kontakter och  ”alla” här känner till  en kompetent  person som kan hjälpa  till  med det juridiska och finansiella.

Och så det som hänt som gör  mig så glad, det är att Alice och Villy har funnit  varandra! (Det är offentligt  nu så det är  ok att jag skriver om det.)  De har haft kontakt via Skype hela våren. B-G säjer att de har  ägnat sig  åt nätdejting. De kände varandra lite grann tidigare, Alice har  varit här ett par gånger. Det är aldrig för sent, bara för att man har passerat 70-gränsen kan livet ha överraskningar i beredskap.

Detta skriver en som anser sig vara nöjd med att vara ”evig singel”.  Elvy säjer att det finns  hopp för alla. Även för mig. 

I lördags hade de kräftskiva i uthuset. Den 27 augusti  är det surströmmingsfest. Hur skall jag klara mig undan den? Det hjälper ju inte att man avstår från att äta surströmmingen. Man är omgiven av soptippslukten hela tiden. Jag kunde ju resa hem den 26, men nu är det så att de som brukar ordna med stugmöte har aviserat att det blir  ett sådant söndag den 28 och det vill jag gärna vara med på. Men inte på surströmmingsfesten.

Elvys planer på att bygga ett hus  till på tomten har gått lite i stå just nu. Hon har ritningar, har fått muntligt besked om att det är ok att bygga där den gamla  husgrunden finns. Men husföretaget har fått en stor order på modulhus och vill ta den först. Det kanske inte blir något  bygge förrän till  våren. Om Elvy nu inte  hittar någon annan som vill  åta  sig bygget. Det var ju tänkt att vara monteringsfärdiga delar, bara fasaden skulle utformas på gammalt manér. Får hon tag i en ”vanlig” byggare blir det byggt med lösvirke och tar väl betydligt  längre tid att färdigställa.

När vi kom hit så tog vi en snabb promenad, innan regnet kom och så ville  vi se hur det såg ut på våra kantarellställen. På stigen kom det två äldre herrar (och då menar jag ÄLDRE) som försedda med var sin smartphone var ute på pokémonjakt. Nej, vi kunde inte hjälpa dem. Kantarellerna  fanns där de skulle  finnas, det blev två liter. Regnet? Det kom lite skvätt senare under eftermiddagen, inget att klaga över. I morgon och  på fredag lär det komma mer.

Nu har jag tjuvlyssnat igen!

 Nu sitter  jag i Uppsala, har ätit dumplings och sett på ”Världens bästa veterinär”. Resan hit gick enligt planerna, jag hade intressanta medresenärer på tåget. De kom på i  Gol och det var ett sällskap om fyra personer. De var amerikaner och vad jag kunde förstå var de släkt och ättlingar till  norska utvandrare. (Jag skäms inte ett dugg för att lyssna när man för högljudda samtal i det offentliga rummet!) Efter en stund, när man diskuterat den släktgård som man besökt, så gled samtalet över på presidentvalet i USA. Om de  nu  var släkt, så hade de definitivt inte samma  åsikter om vem som borde bli nästa president. Samtalet var stundtals rätt högljutt och faktiskt mycket underhållande. Nu var det ju inga nya argument för eller emot den ena kandidaten, men det var sättet de framförde sina åsikter på... Två av dem var fanatiska trumpanhängare och mycket av samtalet handlade till slut om rätten att bära  vapen och att freda sig mot den som uppfattas som ett hot. Den diskussionen kanske inte var så underhållande i och för  sig, mer skrämmande. Deras argument var under hela resan in till Oslo så primitiva att jag faktiskt stundtals undrade om det var en fejkad situation. Men det var det inte.

Elvy hade kört till Uppsala igår och  hon hämtade mig på Arlanda. Det har hänt spännande saker, love is in the air och Elvy tyckte att hon kunde  ge dem lite egen tid. Det här var helt oväntat och upptakten har skett först via mail och sedan Skype. Nej, jag  säjer inte mer nu. Men det är så gulligt så jag blir alldeles varm inombords.

Mer spännande saker i  Hälsingland; de som jag kallade för X och Y i  ett tidigare inlägg här, har köpt ett hus och kommer att lämna  Stockholm för gott för att flytta tillbaka  till hembygden. Mannen ville  ha  ett hus som han kunde  fixa till själv, men det blev en halvmesyr i det avseendet. Husets yttre är helrenoverat, nytt tak, träfasad, fönster och även dränering, men inuti  behövs det en grundlig  uppfräschning. Huset ligger bara ett par kilometer från Elvy. Hennes kommentar var att det kommer att bli  trångt i uthuset framöver. (Som B-G har börjat kalla  fritidsgården.)

I morgon förmiddag  skall jag träffa Erik och diskutera höstens uppdrag och vilka  veckor  som jag skall vara på förlaget. Jag hinner nog med en liten shoppingtur också.  Gudrun Sjödén ser ut att ha en ovanligt  snygg  höstkollektion när man kollar hemsidan. ”Barnkläder för  vuxna” säjer Elvy men det tycker inte  jag. Därvidlag är  vi faktiskt helt oeniga.

Söndag kväll på Geilo

Äntligen riktigt fint väder och i morgon klockan elva reser jag. Lyckligtvis ser det ut  att ha blivit mer sommarlikt i Sverige. Några dagar skall jag väl  stanna  där.

Igår var jag på ett riktigt festligt 75-årsfirande i Voss. Voss är ett ganska stort samhälle två timmars  körning västerut  från Geilo. Det är en ganska bra väg, förutom de hemska tunnlarna i Måbödalen.

Jubilaren (som jag inte kände alls – det var en bekant  till  Rasmussens) hade  hyrt lokal och det var jättemycket folk, oceaner av kaffe och ett astronomiskt antal  tårtor och två bord med blommor och presenter. Det var festligt och roligt att mingla bland okända. ”Jaså du är svensk,” fick jag höra flera gånger och någon tillade ”då är du långt hemifrån” och då kunde  jag ju inte låta bli att säja ”ja, det är långt för jag bor  i Schweiz.” Men sedan tillade jag att just nu är  jag på Geilo, så det är inte så långt.

Fjällväggen Mannen rasade inte  den här gången heller. Nu sätter man sitt  hopp till rikligt höstregn innan kylan kommer. Det måste vara oerhört jobbigt att bo där och inte veta när raset kommer att  gå och vilka konsekvenser det får. Nu har  man sänkt från röd alert till  gul alert och järnvägstrafiken skall komma igång igen.

Rickard räknar med att komma hit i början av september och stanna  en månad.  Nu hjälper han till med att göra iordning i huset i Mayford som Lisa och Robbie skall flytta in i. Robbie gav sig inte utan skulle inreda en del  av vinden för att ha  till  arbetsrum. Sen har de bytt kök, håller på att göra om  badrummen och sedan är det ”bara” lite snickeriarbeten, målning och tapetsering som återstår. Det är ett år sedan jag  var i England senast, Lisa och Robbie kan räkna med ett besök när de kommit i ordning! Mayford ligger  mellan Guildford och Woking och nu när sommarperioden är  över, skall de testa vilken kår de känner sig mest hemma  i.

Här har det talats mycket  om färger på hus och i inredning de senaste dagarna. Det finns  en ”grå våg” som har hållit i sig många år nu. Det finns t o m de som målat sina timmerhytter i grått utvändigt och det ser faktiskt helt bedrövligt ut. När man målar dem i hallinggult (en mörkt, dovt  gul nyans, kanske en liten aning åt brunt också) eller t o m i rött, en nyans  som är mörkare än ”falurött” det kan jag till  nöds acceptera, men en timmerhytte i kallt grått, det är ett helgerån. Jag vet att den grå vågen började inomhus, jag kan till  viss del förstå varför man målade timmerväggarna, i äldre hytter blir det en väl intensiv gulaktig ton på  stockarna. De som varit lite mer försiktiga har laserat dem och det har blivit  vanligt  att man målar taket mellan takbjälkarna vitt för att få bättre ljus. Här i hytta  behandlades väggarna när min pappa  lät bygga huset, så de har inte blivit så där intensivt furu-gula, men jag tror  att det är dags att låta en fackman göra om det igen. Jag är nöjd med den brunsvarta fasaden och gröna  och röda  snickerier utomhus och tänker inte ändra på något. Jo, jag är konservativ  i vissa avseenden.

Nu skall jag gå en rond i huset och se till  att allt  är iordning. Rickards bil är tankad och står i  garaget, min taxi kommer halv elva i  morgon. 

Farligt, farligt - och väldigt avlägset.

Nu är det högsäsong för olyckor i fjällen. En basehoppare – utländsk turist - sitter fast på den branta  fjällväggen vid Hårstadnebba i Sunndal och man fruktar att han är död. Hans kamrat tog sig ner och slog  larm när den andre hopparen dröjde. Räddningsmanskapet fick ge upp när det mörknade och dessutom har det snöat där. I söndags omkom en amerikansk hoppare i Eikesdalen.

Ett sällskap som var på Via Ferrata i Loen fick tillbringa den gångna natten på berget. Det finns olika svårighetsgrader på lederna där och de hade tydligen valt en led med alltför hög svårighetsgrad. Fjällräddarna kom fram till  dem vid tvåtiden i  natt men det var svårt att hjälpa  dem ner och aktionen var inte avslutad förrän nu på morgonen.

De senaste dagarna har  man börjat diskutera hur man skall kunna reglera äventyrsturismen. Leden till Prekestolen stängdes när det blev busväder,  men det respekterades inte, man vill  försöka att stoppa vandrare till Trolltunga när vädret medför risker. Nu får i första hand frivilliga  ge sig ut för  att hjälpa dem som råkar illa ut, i andra  hand  blir det kommunernas räddningsmanskap.

I samband med räddningsaktionen i  Sunndalen läste jag en artikel där ordföranden i Rauma kommun ville att det trettio år gamla förbudet att hoppa från Trollveggen skulle  upphävas, Det är ändå varje år omkring 500 basehoppare som kastar sig ut därifrån. Räddningsaktioner vid Trollveggen är oerhört svåra, väggen är  i det närmaste lodrätt och man kan inte använda sig av helikopter för att fira upp skadade hoppare. Men det är en förhållandevis  ”säker” plats att hoppa ifrån.

Jag hörde en kommentar från en frivillig fjällräddare, han menade att till slut  blir det som på Mount Everest, man kan inte ta ner liken utan de får ligga kvar. Det är inte  meningen att fjällräddarna skall riskera livet för att ta ner döda kroppar. Jag har hört samma  sak om kroppar på Mont Blanc. De anhöriga kräver att räddningsmanskapet skall utsätta sig för livsfara och speciellt utländska  tidningar slår upp sådana här saker med mycket snyft  och stora rubriker.

Thailand  har uppfattats som ett lugnt turistmål förutom den sydligaste provinsen. Nu smäller det både här och där och frågan är nu om det är vågen av islamistisk terror som nått landet eller om det är en reaktion på militärjuntans styre. Jag har aldrig varit i  Thailand och faktiskt aldrig längtat dit heller. För mig  har det handlat om att jag vill undvika turistexploatering och sexturism. Det är väl därför som jag inte kommer längre än till Norge och Hälsingland.

Vart skall man resa då? Alla  behöver ju sol och värme och miljöombyte någon gång. Jag föreslår  Azorerna. Jag har inte  varit där, men Marlene har varit på mutresa dit en gång och hon gillade öarna långt ute i Atlanten.

Jag har alltid talat om Saint Helena, när de nu äntligen skulle  få sin flygplats och minst en tur i veckan från Johannesburg. Flygplatsen är klar men planen kan inte landa på grund av vindkast och arbete för att eliminera dem pågår. (Hur det nu skall ske, mitt ute i Atlanten.) Flygplatsen skulle invigts i maj, men ännu finns inget datum för start av kommersiell flygtrafik. Resor till  St Helena  har fått gå med flyg till den nordligare ön Ascencion och sedan med båt cirka tusen kilometer  till St Helena.  Trots detta så har det varit en hel del turister som besökt ön. Förutom att det är en av jordens  mest avlägsna  bebodda platser – bara det är ju spännande – så finns det  minnen från Napoleons tid där, en trappa med 700 steg som kallas för Jacob´s ladder och den enda platsen där Pelargonium Cotyledonis växer vilt. Och så finns det en armékår där. För ett par år sedan så sökte man officerare dit och Dwight frågade Lotta om hon var intresserad.  Jag tror att Dwight var lite lockad av det, Lotta ville inte vara med på det tåget.

I morgon skall Solveig Rasmussen och jag köra till Voss på ett födelsedagsfirande. Solveig vill inte köra själv så då blir jag medbjuden. Alltid kul  med lite kalas. 

............................
Jag chansade och sökte på  St Helena Newspapers och "bläddrade" lite i The Sentinel. I det senaste numret som finns  på nätet fick jag veta vad man hade för sig  på armén på St Helena. Nu har jag lagt in tidningen bland mina favoriter. Sånt bör man vara uppdaterad på, eller hur?

Activities at the Army this weekend

7 AUGUST MORNING SERVICE AT THE JAMESTOWN HALL AT 11AM. ALL ARE WELCOME.

EVERY WEDNESDAY EVENING PRAYER MEETING & BIBLE STUDY AT THE HALF TREE HOLLOW HALL AT 7.30PM. ALL ARE WELCOME.

FRIDAY & SATURDAY THRIFT SHOP OPEN FROM 10AM TO 1PM

There is always a warm welcome for you at the Salvation Army. If you would like to know more about The Salvation Army’s activities, contact Lt. Coral Yon on telephone nos 22703/24358. Take care and God bless.

Nej, Mannen har inte rasat ännu.

Det kan tyckas konstigt att jag väntar på att raset skall ske, men det kommer förr eller senare och nu är man förberedd, de som bor i gårdarna närmast det förmodade rasområdet  är evakuerade och de önskar faktiskt också att raset skall gå. Men helst ett mindre ras som lättar på trycket i området för  det som kan bli ett riktigt stort ras. Området är övervakat med avancerad apparatur så om det mindre raset utlöses så kommer man ändå att ha järnkoll på det som kan hända  i framtiden.

Idag har det varit solsken och en lätt bris men kyligt. Maxtemperatur har nog varit tio  beskedliga plusgrader. Fredag-lördag blir det mulet och regn,  söndag fint väder men kyligt och på måndag reser jag. Sen kommer det fina vädret… TYPISKT!!!

Nu diskuteras hijabförbud i norska skolor. Religionsfrihet är  en sak – men är det rimligt  att sjuåringar bär slöja (jo, det förekommer både i Norge och Sverige) och måste ha heltäckande  klädsel  mitt i sommaren och inte får vara med och bada. Det sägs att det är ”oskicket” med blandade klasser med pojkar och flickor som ligger till  grund för  detta.

Niqab och burka är en uppfinning av män, inget annat. Nu har vi också sett hur turkiska kvinnor har sin egen variant av niqab, en stor sjal som arrangeras så att den täcker huvud, ansikte och axlar och bara lämnar en liten smal springa för ögonen. Elvy berättade att ett par av dem som var deltagare i svenskkursen och som bar slöja, diskuterade när det kunde vara dags att lägga av slöjan. Så länge de bodde på förläggning kunde  gick det inte, det fanns radikala islamister som övervakade dem.

Ett förbud mot burka och  niqab ser jag inte som ett övergrepp. Det handlar både om säkerhet och om kvinnors människovärde. Att kräva att en skolelev klär sig heltäckande och med slöja, det  är  i mina  ögon ett övergrepp. Även muslimska  barn har rätt till  en barndom,  rätt  att få vara ute och leka med vem de vill, rätt att delta i idrott och simning och när den dagen kommer, också ha rätt att  säja  nej till att bära slöja.

Förr i tiden så skulle det vara hatt i pingstkapellet. Jag ser damerna  som kallades för gitarrsystrarna framför mig. Av någon anledning minns jag dem i sommarkläder, blommig  klänning med trekvartsärm, kjolen slutade ett stycke nedanför knät och så var det hatt, vita stråhattar med kanske möjligtvis en liten blomma i. Smycken var otänkbart om det inte  var ett kors i kedja runt halsen. Armbandsur och giftasringar var tillåtet.

I armén var det egentligen likadant… men då hette det uniform och skulle  vara lika för alla. Men lite personlig  kunde man ju få vara. Jag hade en blank sköld med ”Frälsningsarmén” som min farmor antagligen hade haft i sin ungdom. Kompisarna som hade den vanliga lilla blå broschen på blusen var mycket avundsjuka. Sen hade skölden en oväntad funktion – jag kom vid flera tillfällen i kontakt med svenska salvationister som var på besök i England..

Uniformen gick med till Ryssland i början av 90-talet. Jag hoppas att den kom till  användning där. Skölden har jag kvar.

Kommer Seigmannen att rasa nu - äntligen...

Jen och Nigel  kom fram till Hirtshals enligt  planerna, men det var en jobbig resa. Nigel var sjösjuk, men inte Jen. De körde några mil och stannade sedan över natten på en camping utanför Hjörring och fortsätter idag söderut. Jag hoppas att de har det varmare än här, just nu är det +8. Men det skall bli  bättre väder, påstås det.

”Mannen” har börjat röra på sig igen. Igår var det stora rörelser i bergsmassivet, idag har det stannat  av. Fjellet gör verkligen skäl för sitt öknamn, Seigmannen=sega gubben. Nu är det tredje gången som det är  ”red alert” för  rasfaran. Geologen är faktiskt hoppfull att det kommer att rasa bara det blir  tillräckligt  med regn. Problemet är bara hur  mycket  som kommer att rasa. Blir det bara toppen av Veslemannen (lilla  mannen) så lär gårdarna nere vid Rauma klara sig och så kanske de kan få lugn och ro i några år i alla  fall, men det finns en risk att betydligt mer av fjellet skall rasa och då kan kommunikationerna genom Romsdalen bli utslagna för lång tid framåt. Det finns både väg och järnväg genom Romsdalen (från Dombås till Åndalsnes) och att finna alternativa vägar om vägen spärras, det är inte så enkelt. Det blir långa omvägar. Sen finns det ett skräckscenario  att så stor del av fjellet skall  rasa så raset når ner till Rauma och dämmer upp älven. Pierre följer förstås händelserna med stort intresse och önskar naturligtvis att han varit uppe i Romsdalen.

Jag läste i Corriere del  Ticino  idag att en hög  kran som stått kvar i centrala Ascona flera år efter avslutat byggarbete, fortfarande står  kvar, trots föreläggande om att den och några bodar och diverse byggskräp  skulle vara borta senast sista juli. De som  bor  i bostadshusen närmast är oroliga för att kranen skall rasa, det har inte gjorts något underhåll på den under tiden som den stått där och armen längst upp på  kranen svänger betänkligt när det blåser. Anledningen till  att kranen inte tagits ner lär vara en tvist mellan beställaren av arbetet och företaget som utfört arbetet.  Det var ett liknande ärende i Locarno  för några år sedan, då hade företaget som ägde kranen helt enkelt  upphört och eftersom den stod på privat mark, det var en bostadsrättsförening, så fick de boende själva bekosta nedtagningen av kranen, men de fick inte sälja  den utan nu ligger den i något industriområde där markägaren vill  ha  hyra. Ibland, nej ofta är kommunerna  väldigt slöa och allt  som kan förorsaka lite besvär det ser man till att driva så  att ansvaret och kostnaderna inte hamnar hos  kommunen. Sen är det ett problem att kantonerna har så stor självbestämmanderätt i många frågor, har man inte aktiva politiker som driver på även mindre ärofulla frågor utan bara sådant som ger positiva rubriker – vilket Ticino har ”begåvats” med,  så följer kommunerna den mest bekväma  vägen.

Nu skall jag  inte  påstå  att allt i Norge och Sverige fungerar perfekt heller. I Bollnäs är det en segdragen rikskänd historia med ett torg som såldes till ett danskt företag som hade stora planer för torget – som det inte blev något  av, man skyllde på finanskrisen. Sen köpte kommunen tillbaka  torget från danskarna till ett betydligt högre pris . Torget har under många år varit en sandöken, det var någon kreativ person som tillverkade en kamel och en pyramid och ställde dit. Man hade en arkitekttävling  och det vinnande förslaget kom från Karavan (!) landskapsarkitekter och nu har  man  efter år av kommunalt  manglande kommit å långt  att torget förhoppningsvis kommer att invigas ”i höst”. Jag är tveksam till  de betongkolosser  som man ställer upp på torget, men smak och tycke  skall man förstås  inte diskutera. Vi  får se hur det bli när det blir klart.

......................................................

Just nu ringde Erik och frågade om jag kan komma till förlaget på tisdag. Det bör jag väl kunna, lika bra att börja planera resan nu – det är alltid ett pyssel  när man skall kombinera Bergensbanans tidtabell med flyg.

Det kan väl inte vara höst ännu?

Nu säjer man att det är den första höststormen som drabbar Norge. Usch! Här var det som mest 11 grader igår eftermiddag och då ville man inte gå ut i den hårda vinden. Nu har det mojnat och när  jag vaknade var det +5 ute….

Jen skickade sms  igår kväll, de skulle med färjan nu på morgonen kockan åtta, sedan har jag inte hört något. På rederiets hemsida kan man se att ”Superspeed” som båten heter,  nu är halvvägs till Hirtshals.  Det lär nog gunga – eller skumpa – en hel del, det blåser styv kuling från väst ute på Skagerak.

Jag plöjde igenom Washingtondekretet  igår, den var bra men slutet var lite krystat. Det blir ofta så, man har alla möjliga häftiga infall och vinklingar medan man skriver, men så är det som om luften går ur författaren när det kommer till finalen. Så är det ofta i TV-deckare också, det har ni väl märkt?

Jag läste i  The Guardian att två engelska bergsklättrare har frusit ihjäl på den italienska  sidan av Matterhorn. De hade bara tunna  kläder. Fyra klättrare har fått sätta livet till uppe i  Kaukasus. Det har varit  en hel del inslag  om säkerhet vid klättring både i tv och radio de senaste dagarna och fjällräddare har berättat om hur totalt okunniga och dåligt utrustade turister ger sig iväg  upp i bergen. Jag minns att för några år sedan var det en familj med tre barn,  jag tror att de kom från Belgien, som hade tänkt sig en liten trevlig promenad över  Hallingskarvet. Andra vandrare försökte övertyga dem om att det var långt och kunde bli kallt när de helt  saknade varma kläder och utrustning men de fortsatte. Till  slut var det några vandrare som fick slå larm och de blev räddade med helikopter. Då var det bara ett par plusgrader och ingen  i familjen hade ens en ordentlig  jacka.

Sen har vi Hivjufossen borta vid Hovet som har krävt två turisters liv, en amerikan nu i sommar och en holländsk man för några år sedan. Okunniga turister förstår inte att det blir oerhört halt invid fossarna. Nu hade en amerikansk tidning skrivit att de anhöriga till mannen övervägde att stämma norska  staten, ett så farligt område måste vara inhägnat. Något liknande hände när en engelsk basehoppare fastnade på väg ner från Kjerag och dog, sällskapet hade trots varningar hoppat i dåligt väder. Då skulle  de anhöriga stämma de frivilliga  fjällräddarna  som på grund  av vädret inte  kunde komma fram till mannen. Jag minns faktiskt inte hur det gick, förmodligen fick väl någon dem att ta  reson och acceptera att deras familjemedlem hade hoppat trots varningar.

Det går ju inte att eliminera alla  risker i ett land som Norge, då skulle vi inte kunna  komma ut i naturen på grund  av alla stängsel. Det finns ju riktigt farliga områden i Schweiz också, men landet är  mindre, betydligt  mindre och i de mest frekventerade områdena för  äventyrsturism är mycket reglerat på olika sätt. Norge är i det avseendet ett  ”fritt land”. Ett exempel, förbudet mot att hoppa från Trollveggen i Romsdal är svårt att övervaka.

Jag har fått rapporter från Elvy om generös tillgång på  kantareller. Vi har sådana här  också, lettiska kantareller på Coop. När jag kör ner och handlar så tror jag att jag skall köpa en påse. Rätt tillagade så är kantareller nog  det  godaste som finns.

Nu ser jag på hemsidan att färjan är på väg in mot Hirtshals. Jag tror  att passagerarna känner stor  tillfredsställelse över detta. Väntar med spänning på  rapport från Jen.

Busväder.

Vaknade i natt  av en kraftig åskknall och trodde att jag var hemma i Ascona. Där händer det att man väcks  av en knall mitt i natten och sedan blir det inget mera. Men strax efter mullrade det igen och då insåg  jag att  jag faktiskt var på  Geilo. Det kraftigaste regnet har nog upphört, men nu tilltar vinden. Jag undrar hur det blir med färjeturen i morgon för Jen och Nigel. Idag är färjeturerna Kristiansand-Hirtshals inställda p g a styv kuling och risk för liten storm ute på Skagerack.

Jag tog det lugnt igår efter att jag vinkat  av Jen och Nigel. Vädret tillät inget annat och jag rotade i Rickards bokhög. Där fanns en bok ”Called up” där den hittills enda svenska generalen, Erik Wickberg berättade om sitt liv. Mycket intressant bok. Den läste jag från pärm till pärm och funderade på att fortsätta med ytterligare en armébok, det finns flera som han köpte i London i vintras. Men så kände  jag att det kan vara bra  att  få lite balans i läsandet och tog Washingtondekretet av Jussi Adler- Olsen. Boken visade sig ha ett högst aktuellt tema, det är en mycket spännande thriller som handlar om hur skör demokratin kan vara. Boken är på 657 sidor och jag har knappt tvåhundra kvar. Så jag kan inte avslöja hur det slutar.  

Jag har sparat det mest sensationella till  sist. Jag har inte mindre än två pokémonfigurer på tomten. En på garageuppfaten och en på  baksidan av hytta. Jag blev varse det igår när två damer i  högst respektabel  ålder ringde på och frågade  om de  fick gå runt huset – de hade redan klivit in på garageuppfarten då. De var inte alls ovilliga att inviga mig i spelets mysterier och nu  vet jag hur de små  figurerna  ser ut. Och jag behöver väl inte ringa polisen om någon  smyger runt  huset. Jag antar att de små figurerna finns  kvar på tomten, glömde fråga om de möjligtvis fångades in för gott av damerna. Nej, jag  har inga  som helst planer på  att ladda  ner spelet. Jag har  faktiskt  motivation att  gå ut och promenera alldeles  av mig själv.

Sen undrar jag hur det ser ut på min tomt hemma i Ascona. Finns det en Pokemon på tomtens branta baksida? Inte alls bra i så fall. 

Lördag förmiddag i timmerkojan.

Igår blev det en dag med många aktiviteter. Först handlade vi  mat nere på Coop, sedan körde vi Rv7 till Vöringfossen tur och retur och på kvällen var Rasmussens här på ”nästan amerikansk” middag. Jen fick inte tag i det som hon helst hade velat ha, men inför  helgen var det välfyllt i köttdisken och till middag blev det stora möra biffar med tre olika ”röror” till, en med stekt lök, paprika och barbequesmak, en med portobellosvamp med vitlök och den tredje med en riktigt eldig salsa. Till  det helt vanliga ugns-PF, de fick helt godkänt av Jen och Nigel och så zinfandel till. Desserten var blåbärspaj med vispad grädde och kaffe. Menyn kändes om än inte helamerikansk, så mycket o-norsk.

De närmaste dagarna kommer det att bli rätt trist väder och nu har Jen och Nigel bestämt sig för att ta vägen över Rjukan och Setesdal till Kristiansand för att där ta färjan över till Danmark,  istället för att chansa på att det blir bra väder på Vestlandet. De kör i morgon förmiddag. De är just nu ute och städar i husbilen och tänkte nog tvätta av den också. De lämnade Ascona den 6 juni och har alltså varit på resande fot (eller hjul) i två månader nu. De har bl a siktet inställt på att få se Vemork, denna mytomspunna plats som alla tycks känna till och de  har redan bokat plats på färjan Kristiansand- Hirtshals tisdag morgon.

Om vädret är ok blir det några dagar i  Danmark. ”Flåmsbanan får vi ta nästa gång vi kommer hit och då  skall  vi verkligen se oss om på Vestlandet också” var det beslut  som de hade kommit  fram till. Så nu blir det några ”ensamma” dagar här. Jag skall nog  fylla dem med något trevligt, promenader och läsning t ex.

Jag skall ge dem några  tips om intressanta platser i Danmark. Museet i Silkeborg med Tollundmannen, Christiansfeld, Ribe och om det är fint väder, Römö.

Fint väder – hemma i Ascona  har det regnat mycket den sista tiden och  neråt  Lugano  och på den italienska sidan av gränsen, bortåt Lecco  skall det ha kommit kopiöst mycket. Så lite regn nu och då här är inget att gnälla över. I Bergen har det slagits regnrekord i juli. Och så skall Märtha  Louise och Ari Behn skiljas. Stora  rubriker, ett lyft för kvälls- och veckopressen. VAD betyder detta för monarkin och så vidare och så vidare. Trump fick bli en liten notis längst ner på första sidan.

Nu skall jag fixa till lunch. Det blir rökt fjordörret med romsås och nypotatis.

Studiedag

En stund  på  förmiddagen var det riktigt fint väder och vi tog en promenad och  beskådade några av de dyraste hytterna utifrån. Och Nigel kommenterade att BMW verkar vara ”standard” för de här  hytteägarna. Hade det varit i deras hemtrakter i USA  hade det troligen varit Mercedes som stod utanför.

Nu på eftermiddagen har vi haft snabbundervisning  i elementär norska, både bokmål och nynorsk, norsk historia, norsk litteratur, kända norrmän, norskt styresskick och politik och norsk ekonomi.  Jag har berättat om ”dugnad” och om 17 mai och om märkliga matvanor. Jen och Nigel har lyssnat intresserat och ställt relevanta frågor. Jag borde få något norskt kulturpris för detta. Och jag har inte sagt ett ord om att Bert Karlsson anser att norrmännen är världens lataste folk.

 Nja, så märkvärdigt var det väl inte men det blev många frågor och förhoppningsvis korrekta svar medan det regnade och vi  konsumerade  fyrstekake och kaffe.

I morgon kväll får vi middagsgäster. Det är Rasmussens, det danska läkarparet. Jen och Nigel träffade dem när Rasmussens var i Ascona i maj. Vi har diskuterat menyn och Jen tycker att det bör bli en amerikanskinspirerad middag. Hoppas att Coop är med på noterna då.

En dag med mycket frisk luft

Alice landade på Arlanda 1255 och sen körde de in till Uppsala och efter en sallad och lite småprat slocknade hon. Elvy lät  henne sova till halv fem, sedan jagade hon liv i henne med kaffe och chokladbiskvier som är Alices stora passion. I morgon kör de norrut.

Vi har varit uppe på Hardangervidda, körde tidigt eftersom prognosen talade om regn framåt kvällen. Jag hade varnat för den långa jobbiga knöliga  backen från Solheimstulen upp till vidda men Nigel sade så käckt  att har  vi  bott i Schweiz så länge så är  vi väl vana vid backar vid det här  laget. Det blev många pauser på vägen upp. Det är inte bara backen, utan underlaget som tar på krafterna, det är kullerstenar, men så ojämna att det är svårt att gå på dem så man får sicksacka från sida till  sida och försöka hitta den bästa vägen. Men när man kommer upp, så får man belöningen! Hardangervidda är inte platt, det finns gott om toppar där, men det är ändå så påtagligt att det är en högslätt. Vi hade tur, vinden var högst måttlig och kom från söder och även om det var molnigt, så tittade solen fram ibland. Vi gick i  två timmar, nästan fram till  Bakkebu och sen tog vi oss upp på ett par av topparna – inte de högsta - och kollade de intressanta geologiska formationer  som Pierre har ”upptäckt”.  Det finns riktigt starkt rosa granit, en veckning med olika  bergarter och ett par pegmatitgångar.  Det blev en heldag ute i naturen och vi hade tur med  vädret ända tills vi körde ut ur  Jönndalen. Då kom regnet.

Det finns en pizzeria på Amfi, alltså nere i Geilo. Pizzorna är  det inget fel på, de ingår i en stor kedja med pizzerior och har standardiserade pizzor. Men varför lyckas just den här pizzerian år efter år rekrytera världens dummaste, slöaste och otrevligaste personal? Vi ringde när vi  var på väg och beställde pizza för  avhämtning, sade att vi räknade med att vara där om cirka 20 minuter.  När vi kom dit så blånekade de till  att vi hade  gjort någon beställning och ville vi vänta så skulle  det ta minst en timma för  de hade  så mycket att göra. Det var glest med folk i lokalen och  det var lugnt vid ugnarna! Vi gick in på Coop och köpte potetsalat och pölser istället. Jag har sagt flera gånger att nu är det sista gången som jag köper pizza där, men efter en dag i exceptionellt  frisk luft  så var det  lockande med en av deras Calzone. Men nu är det stopp. Inte en gång till!

Potatissalladen och korvarna – med tomat och mozarella - smakade utmärkt och nu är vi mätta och belåtna och trötta och jag tror att vi kommer att vara lite stela i benen i morgon. Men det gör inte så mycket, det ser ut att bli både regn och åska. 

Nu är jag i hytta.

Framme på Geilo efter en rätt tröttsam resa, faktiskt. Först fick jag gå upp alldeles för tidigt, planet gick 0735 och till Oslo S var det buss p g a spårarbeten. På tåget fanns det en trebarnsfamilj där ungarna, som bör ha varit mellan tre och sju år fick härja precis som de ville medan föräldrarna under hela  resan var upptagna  med var sin smartphone. Det fanns, enligt anslag, familjevagn på  tåget men den kanske var fullsatt? Jag hoppades att de skulle  kliva av i Vikersund… Hönefoss… Flå… Nesbyen… Gol… Ål… Men de var kvar på  tåget när jag klev av

Nigel kom och hämtade mig och efter fika så gick jag och lade mig  en timma och sen piggnade jag till. Det ser ut som om vi har otur  med vädret. I morgon kan vi kanske ta en tur till Solheimstulen och upp på Hardangervidda, men torsdag och fredag ser det ut att bli  busväder och åska och då skall man helst inte  befinna sig på  fjället. Vi får se hur det blir. Nigel vill ha  lite undervisning i  norska, han tycker att det låter så trevligt när de pratar. Det kanske  vi kan göra  om det regnar. Det är nog inte fel  att de får en och annan vilodag. De betat av de flesta ”måste” norr  om Sognefjorden; Ålesund, Atlanterhavsveien, Trollstigen, Geiranger, Dalsnibba, Juvasshyttta, Sognefjellsvegen och en hel  del annat. Allt är helt  fantastiskt och människorna  SÅ trevliga men det är dyrt. (Betänk då att Jen och Nigel borde vara vana vid schweiziska priser.)

Jen och Nigel  är förfärade över Trump! Det är faktiskt så att Nigel av födsel och ohejdad vana är republikan, medan Jen kommer från en demokrat-familj. De har i tidigare val - inte enbart presidentval  då – röstat efter sin övertygelse, men Nigel skulle aldrig rösta på Trump. Nu får Hillary hans röst, även om han inte är särskilt förtjust i henne – men vad som helst är bättre än Trump. 

Måndag kväll i Uppsala.

Nu sitter jag i Uppsala, resan hit gick bra – men det är så många husbilar på vägen. Husbilar och ett och annat husvagnsekipage i kombination med den sedvanliga långtradartrafiken är ingen  bra  kombination. Långtradarna skall fram till varje pris och det skall husbilarna också, då uppstår det en del otäcka situationer.

Jag fick  mail från Lotta, de är hemma i Mörigen igen.  Dwight har gett en bekant i Oklahoma  City i uppdrag att kolla registren över stupade, så får vi se om Stigs morbror  finns med  där och om det går att få reda på något mer om familjens  vidare öden.

Dwight skall  till England  om ett par veckor för att påbörja arbetet med boken som han skall skriva  tillsammans med en pastor från Australien och en pensionerad anglikansk biskop. Den skall behandla hur kyrkorna sköter sina  finanser, hur mycket av etik och moral  som finns med i hanteringen. Nu har ju valda delar av svenska kyrkan verkligen skämt ut sig och Livets Ords finanser borde väl granskas lite  bättre  och med ett mer kritiskt öga än vad man hittills  gjort. Om Lotta och Dwight vill låna  lägenheten här så borde han få en del material… Nu skall  de tre herrarna träffas i  England och lägga upp riktlinjerna  för  arbetet och sedan skall de sköta kontakterna  via internet  och ”molntjänster”. Jag har lovat att komma in i ett senare skede med redigering och hjälp inför  publiceringen.

Jag har inte  skrivit  om genomgången av Sveriges geografi på  ett på ett tag, men Elvy är en ihärdig  magister och nu har vi kommit fram till Härjedalen och Jämtland. Jag hoppas att jag inte gör bort mig så ofta sedan, nu återstår resten av  Norrland. Jag skrev, när Lotta och Dwight talade om sina resor i Västergötland  att de hade beskrivit slottet på Läckö  som sagolikt och då tänkte  jag att dit borde man väl ta sig någon gång. När jag hade Västergötland i läxa så kom jag på att jag faktiskt hade varit  på väg dit för rätt många år sedan. Jag och Maja, en svenska som bodde på Geilo blev tillfrågade om vi ville följa med min granne  Geir på en snabbvisit till  Trollhättan. Maja hörde hemma i de trakterna och hon tog  med  mig på besök till LiDköping och en outlet som porslinsfabriken Rörstrand hade. Sen hade hon tänkt att vi skulle köra till Läckö, men det blev busväder så det blev inget av det.

Nu har jag faktiskt markerat de platser som jag skulle vilja se på Google Earth. I år har jag ingen bil med,  men om jag har det och skall ta  mig från Geilo till Hälsingland (eller i motsatt riktning) så skulle det fungera bra att ta färja Sandefjord-Strömstad och sedan köra söder om Vänern hit. Men det får väl bli  nästa år. Eller också lurar jag med  mig Elvy och Alice  på en rundtur.

Nu är det strax Rapport. Måste hålla mig underrättad om vad galningarna Trump och Erdogan har för sig.

I morgon bitti, nej ännu tidigare än ”bitti” – d v s i svinottan blir det färd till  Arlanda f v b Gardermoen och Geilo.