Det här brinner jag för.

Maj  visade en länk för mig,  och jag vidarebefordrar den här.

http://www.dt.se/dalarna/falun/fralsningsarmen-vaxer-i-falun-flyttar-till-nya-lokaler

Högkvarteret beslutade  om nedläggning  - och nu växer verksamheten. Det gäller att  man vågar satsa. En sak som jag tror är livsfarlig för Frälsningsarmén och andra kyrkor med för den delen, det är när man nästan helt slutar med traditionell mötes/gudstjänstverksamhet till  förmån för många olika ”aktiviteter”. En av mina vänner här i Sverige säjer att de inte längre är Frälsningsarmén, de är Fritidsarmén. Genom att man har olika trevliga aktiviteter som får  många deltagare så håller man uppe statistiken. Men blir  människor frälsta, inviger man soldater, har  man upptagning av civilmedlemmar? Kanske i bästa fall det sistnämnda.

Den frikyrka som Elvy och de flesta av hennes vänner här tillhör, de brottas med liknande problem. Det finns aktiviteter för människor i olika åldrar  som har många deltagare och jag hörde att någon  i församlingen kallade dem för  ”ofarliga aktiviteter”. Men om deras församling inte växer, hur ser då framtiden ut?  En viss tillväxt har skett då flera nyblivna pensionärer flyttat till hembygden och några av medlemmarnas barn som kommit upp i tonåren har blivit medlemmar. I Guds rike är alla lika  värda men man måste  ju vara realist och förstå att Elvys generation kommer att trappa ner på  sina insatser så  småningom och vem tar då över?

Jag växte upp inom Frälsningsarmén i Manchester och där (och då) var det fokus på omvändelse, att människor  skulle  ”bli frälsta” och utvecklas som kristna. Varför  är man så rädd för  att tala om behovet av syndaförlåtelse och varför talar man så lite om nåden? I en tid som är  så fylld av oro och osäkerhet behövs den trygghet som tron på Gud ger. Men den tryggheten får man inte gratis, man måste växa in i den.

 Jag känner till en församling i Schweiz där  man har böneskola. Tänk att få hjälp  att komma över den där tröskeln som det kan vara att tala fritt  med Gud, att lära  sig att det inte  behövs fromma  formuleringar och att Gud inte tycker illa  vara om man uttrycker sig fel. 

Varför är man inte mer energisk att leda människor  fram till  tro? Hoppas  man att närvaron i de här attraktiva och  trevliga aktiviteterna kommer att skapa en längtan, ett behov av att bli frälst? Men hur mycket av förkunnelse och undervisning blir det i de här aktiviteterna?  Talar man om att det behövs ”arbetare i vingården” och att man har ett stort gemensamt mål, att bygga Guds rike på jorden och att få fler med till himlen?

I vår lilla  grupp hemma i  Ascona så brottas vi med problemet hur vi skall kunna nå ut till  flera, samtidigt som vår grupp har  växt så mycket att en husförsamling inte kan bli  så mycket större. Vi har blivit fler och fler, nu är vi sexton men det är människor som redan är troende som på olika vägar kommit till  vår grupp. Antalet katoliker i gruppen har blivit fler. Det finns en längtan hos dem efter en – låt oss kalla det ”annan vinkling” på tron. Vi har kunnat fokusera mycket på hur man växer som kristen och  vad helgelse är men samtidigt så ställde Yves frågan, ”skall vi ha  detta bara för  vår egen skull”.