Märkligt, mycket märkligt!

Vädret är inte lika fantastiskt som det har varit tidigare, men det värsta regnet har passerat väster om oss. Ni har väl hört om de omfattande rasen vid Jölstravatnet? Nu följer vi nyheterna och prognoserna noga, men har meteorologerna rätt, så blir det faktiskt riktigt fint väder till och med tisdag.

Igår kväll ringde de som köpte min hytta förra året till Rickard. De skall flytta till Australien och skall sälja hytta. Nu frågade de om Rickard eller eventuellt jag var intresserade av att köpa den. Min första tanke var ”driver de med oss”? 

Men så är det och det är inte så galet som man kan tro, mannen jobbade som läkare i Australien i tolv år och han träffade sin fru där. Hon är norska, men flyttade tillsammans med sina föräldrar till Australien när hon var fem år. Det var förstås en mycket oväntad fråga, men Rickard funderar faktiskt på att köpa hytta. Priset skulle då vara samma som när jag sålde den och de säljer den med inventarierna, precis som jag gjorde.

Rickard tänker att det kan vara bra att ha någonstans att vara om somrarna blir allt hetare nere i Ascona. Klimatflykting alltså. Ju mer jag tänker på det här, ju märkligare blir det. Jag kanske kan ”köpa in mig” också? Det var ju min hytta. Rickard delade den med mig mot delade kostnader och att han skötte om det praktiska.

Det kan inte hjälpas, Geilo har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag berättade detta för Elvy och hennes reaktion var obetalbar – jag önskar att jag hade sett henne också. Nej Elvy, jag skall inte referera hela samtalet, bara tala om att du anser att jag är spritt språngande galen och bör sättas under förmyndare. ”Du var ju tacksam att du fått ett bra pris för den och slapp känna stressen att du skulle vara där och utnyttja huset.” (Elvy säjer huset, inte hytta.)

I morgon skall vi upp till Kikut och tala med ägarna. De kommer att flytta från Bergen vid årsskiftet och innan dess vill de förstås ha klart med försäljningen av hytta. Inte skall den hamna på Finn (norska motsvarigheten till Hemnet) till allmänt beskådande?

Nu blir det en reseskildring!

Vi gjorde en riktigt festlig heldagsutflykt igår, tidig frukost och sen körde vi iväg vid åttatiden och var hemma igen halv nio på kvällen. Turen gick via Hol på Rv50 förbi Strandavatnet och genom alla tunnlarna ner till Aurland. Där var det hett redan klockan tio. Man skulle ju kunna tro att det inte hade hunnit bli så varmt, morgonsolen gömmer sig bakom bergen en stund, men där var det +30 redan vid tiotiden. Vi flydde hettan och fortsatte till Flåm, nästan lika varmt där men lite mer vind. Vi hade inte för avsikt att åka med Flåmsbanan, hade ingen lust att trängas på tåget med kryssningsturisterna. Vi nöjde oss med en glass och tittade på folk.

Kryssningsfartygen är ett problem, dels kommer det massor av passagerare till platser som inte är byggda för massturism och så utgör de en belastning för miljön. Då är det inte bara utsläpp från de stora motorerna utan också att fartygen släpper ut det som kallas för gråvatten, alltså disk- och tvättvatten i fjordarna. Men det är faktiskt förbjudet. Skulle man släppa ut toalettavfallet skulle det bli ett helsikes liv, men det har faktiskt hänt.

Vi fortsatte genom den korta Flenjatunneln (5053 meter lång) och vidare ner till Undredal, denna lilla idyll vid världens ände. Där var det flera bussar och många turister men inte FÖR många. Vi köpte getost och fikade och körde tillbaka till Flåm och Aurland. Den här gången avstod vi från att köra tunneln, utan sniglade oss upp längs bergssidan. Vi stannade inte och beundrade utsikten vid Stegastein, det har vi gjort flera gånger tidigare, nej vi längtade upp till de fria vidderna där det säkert var lite svalare och mer vind. Det stämde och sikten var klar, vi såg Hurrungane  i norr, alltså ett av massiven i Jotunheimen. När vi hade svalkat oss så fortsatte vi ner till Lærdal där vi åt en sen lunch. Restaurangerna har de senaste åren blivit bättre på att servera lagad mat under hela dagen, Turisterna har inte ”nistepakke” med sig för att äta till lunch utan efterfrågar mat när man blir hungriga.

Lærdal är belaget i den östligaste delen av Sognefjorden. En gång i tiden kom båtarna dit med varor som sedan mödosamt forslades över fjället. Det finns gamla magasin som påminner om den tiden, för övrigt är det fin gammal träbebyggelse i centrum. 2014 rasade en stor brand i Lærdal men man lyckades hålla elden borta från den gamla bebyggelsen i centrum. 42 hus brann ner och ett tjugotal fick omfattande skador. Man ser inget av det längre – rättare sagt så ser vi turister inget av den.

Vi fortsatte upp genom den idylliska dalen, skippade Borgunds stavkyrka – där har vi varit förut och vid Borlaug körde vi upp mot Hemsedal. Det är ett par rejäla stigningar innan man kommer upp på höjderna, men inget dramatiskt. När man sen lämnar Sogn og Fjordane för att köra in i Buskerud fylke  så finns det en rolig pyramid som man kan gå upp på. Där träffade vi på ett tyskt par som var irriterade över att det var så många vägarbeten i Norge. Rickard försökte förklara att det mesta var väl beläggningsarbeten och man måste ta vara på sommaren för att kunna utföra dem. ”I Tyskland gör vi inte sådant under turistsäsongen” och då påpekade jag att jag hade kört autobahn från Kiel ner till Schweiz för en månad sedan och det var minsann flera stora vägarbeten då. ”Men då var det ju inte turistsäsong” sade mannen, klev in i bilen och körde iväg.

Man kanske kan tro att det är en fix idé eller gammalt agg mot tyskar sedan andra världskriget som gör att folk i Norge hänger upp sig på deras beteende, men så många av dem bär sig illa åt, är oförskämda och tar alldeles för stor plats, försöker tränga sig före i köer och är oförskämda när saker och ting inte fungerar som de vill. Jag har sett mycket sådant nere i centrum av Geilo.

Strax efter fylkesgränsen såg vi dagens första trafikolycka. Det var inte så dramatiskt, släpet på en långtradare hade kört ner i diket. En stor bärgningsbil var där för att dra upp den och vi fick vänta några minuter på att det skulle bli klart.

När vi kom till Hemsedal fikade vi. Då kom en f d kollega från Haukeland (sjukhus i Bergen) fram till Rickard. De hade inte träffats på flera år och kollegan, Bjarne och hans fru Anita satte sig tillsammans med oss och så blev det en massa prat om Haukeland. Anita – som är bibliotekarie -  och jag lämnades åt vårt öde men vi hade en hel del att prata om också, bland annat nyutkommen norsk litteratur. De var på besök hos släktingar i Ulsåk och hade kört in till Hemsedal då de hört att det var en sportaffär som hade rea. Det var ett kul och oväntat möte.

Sen är det inte så mycket mer att berätta, vi tankade, gjorde en snabb visit inne i sportaffären, passerade Gol och svängde in på Rv7 hem till Geilo. Men det tog en stund, det var faktiskt riktigt tät trafik, När vi kom hit konstaterade vi att vi hade kört 238 km, inte så långt kanske men med tanke på trafikintensiteten och en del av de vägval vi gjort och de pauser vi tagit, så blev det en dagstur.

Nu har vi varit och handlat för helgen och köpt dagstidningarna. När man är på Geilo så läser man papperstidningarna. Så är det bara.

Ute är det +25, strålande sol och lagom vind.

Strålande väder men partiellt parkeringskaos.

Vi har ett sådant fantastiskt väder här, temperaturen håller sig på minst +25, ett och annat moln och nästan stiltje. Det är mycket turister här men parkeringsdisciplinen är noll. Som tur är, så kan vi gå ner till Tunet och handla. På sätt och vis är det bättre att turisternas bilar står parkerade för då ställer de inte till det på vägarna...  

Igår körde vi rv40 till Uvdal och tog sedan av en mindre väg genom Jønndalen till Solheimstulen, där man kan parkera om man vill ta en tur upp på Hardangervidda. Vilket vi gjorde, men det var rena turen att vi kom fram. Vi fick först bevittna ett par vanvettiga omkörningar och när vi kom in på den mindre vägen så hade man på flera ställen parkerat och lämnat husbilarna så att det var nätt och jämt att vi kunde ta oss fram. På det värsta stället hade det samlats en kö med bilar och det var först när två herrar började lotsa oss förbi som kön kunde fortsätta. Behöver jag tala om att husbilarna var tyskregistrerade? Det är väl inte underligt att man börjar tröttna på turisterna – åtminstone en del av dem.

Det skrivs mycket om värmeböljan, på tre platser på Vestlandet hade man minst +20 den gångna natten och det kallar man i Norge för tropisk natt!

Vi planerar att köra ner till Aurland och Flåm i morgon. Då tar vi nog en tur till den lilla idyllen Undredal och så tunneln eller fjällvägen till Lærdal och tillbaka hit via Hemsedal. I så fall blir det en riktig heldagsutflykt.

Jag börjar känna mig lite tom i skallen, det måste vara värmen eller? Kan inte förmå mig till att kommentera världshändelserna. Det får bli en annan dag.

Man får flytta på sig efter vädret.

Idag skriver jag från Geilo. Man väntar en ny värmebölja i Ticino så då bestämde jag mig för att resa hit. Här regnade det rejält hela dagen igår, kändes nästan lyxigt att sitta inne och läsa tidningarna (både dagens och lite äldre) och höra regnet smattra mot rutan och sikten var noll. Jag är hos Rickard, som numera har en lägenhet nere i Geilo.

I  kväll skall det komma mer regn men sedan ser det ut att bli fint väder en rätt lång period framåt. Vi har redan gjort upp planer för diverse utflykter. Det är ett år sedan jag var här, så det mesta har faktiskt nyhetens behag. Hytta sålde jag den 1 mars förra året, men sedan fick jag köra hit och hämta en del grejor, bl a det antika bondeskåpet som numera pryder sin plats i Elvys kök.

I dag är det åtta år sedan sprängningen i Oslo och massakern på Utöya. Jag var i Norge då och minnena av rapporteringen i TV och den stora uppslutningen de kommande dagarna, de kommer jag alltid att ha med mig. Det som skrämmer mig nu det är att rasismen och det politiska hatet tar allt större plats.  

Hur länge jag stannar här, det beror på vädret. Stekhett i Ascona eller norskt fjällväder, jag väljer det senare.

I kväll är Rickard och jag bjudna till Solveig och Hans Rasmussen, pensionerade danska läkare som numera bor på Geilo. Det är ett tag sedan vi träffades så det ser jag fram emot.

Kyrkor, kapell och Örnulf.

Enligt prognoserna skulle det vara +25 nu på eftermiddagen och kanske en och annan lätt regnskur. Men det är +32, nästan mulet och jag har en bestämd känsla av att det snart bryter ut ett åskväder.

Nu på förmiddagen har Marlene och jag varit nere i Lugano och kollat vad som händer med kyrkan där. Från 1 juni tillhör den ”Luganos fria ekumeniska evangeliska gemenskap” och är alltså frikopplad från stiftet. Det gick att få ihop pengar till köpeskillingen efter en hel del förhandlingar, bl a därför att huset behövde renoveras både ut- och invändigt. Taket har blivit omlagt, fönstren har renoverats både in- och utvärtes (säjer man så?) och nu skall det målas inomhus. Det blir inga kostnadskrävande arbeten, kyrksalen är redan i minsta laget men man vill förstås avvakta innan man börjar se sig om efter en större lokal. Dessutom är det inte så gott om lediga lokaler. I all synnerhet sådana som passar att förvandla till en kyrka. 

När vi var inne i kyrkan kom jag att tänka på vad mormor berättade. Hon växte upp hos Sigurd och Ellen Westermark. När hon kom dit var hon sju år och Westermarks var regelbundna besökare i Svenska kyrkan.  Westermarks fångades sedan av den nya pingstväckelsen. Mormor gick i kyrkans söndagsskola och trivdes där. Plötsligt skulle hon inte gå dit mer, utan följa med till pingstvännernas möten som hölls i en provisorisk lokal. Mormor saknade kyrkan och söndagsskolan. Men så skulle pingstvännerna bygga sin egen kyrka, eller kapell som man sade. Sigurd Westermark, som var egen företagare och hade gott ställt var en av dem som såg till att drömmen realiserades. Farbror Sigurd finansierade inte enbart, han såg till att vara med och bygga också. Tant Ellen bidrog på sitt sätt, hon försåg arbetslaget med smörgåsar. Mormor, som väl var 9-10 år då, fick gå till bygget med smörgåsarna och allt eftersom byggandet fortskred så kände mormor att ”kapellet” var hennes kyrka och hon kände att hon också hade varit delaktig i byggandet. Mormor var trogen församlingen och kapellet livet ut.

Jag fick höra av Jenny att Frälsningsarmén i Sverige hade startat en blogg. Det senaste inlägget ”Örnulf” är verkligen läsvärt, på tal om att vara trogen. Läs det och bli berörd.

https://blogg.fralsningsarmen.se/2019/07/18/ornulf/

Tät trafik.

Idag har vi varit ute med båten på Lago Maggiore.  Det är lite svalare där och då och då en vindpust. Under sex timmar ute på vattnet går det åt en hel del kräm med hög solskyddsfaktor plus ”total sun block” på näsan och ändå är den vackert röd nu.. Det var många båtar ute idag. Enligt Pierre var det så trångt på sjön att tjejerna som brukar sola topless hade överdelen på sig.

 Ett annat ställe där det har varit trångt är Gotthardtunneln. Redan klockan sex på morgonen var det 12 kilometer kö i södergående riktning och kön byggdes på mera under hela dagen, nu är kön ”bara” 10 kilometer.

Köerna i nordgående riktning har också blivit längre och längre under hela dagen, som mest 8 kilometer enligt trafikradion. Även vägen över Gotthardpasset har haft långa köer, men då får man ta med i beräkningen att hastigheten där är avsevärt lägre än i tunneln. Där brukar det bli kökrockar, det finns intressantare saker att se på än avståndet till bilen framför.

Gotthard är en bedrövlig flaskhals, Man kan också köra via San Bernardino. Visserligen lite längre om man kommer från t ex Zürich, men det är inte alls lika långa köer där. Köerna söderöver är inte borta när man passerat över eller under alperna. Från Bellinzona till Chiasso vid gränsen till Italien är det tät trafik och köerna börjar inte lösas upp förrän man kört en bra bit in i Italien.

Turism är inte enbart positivt, här verkar det som om ”logistiken” är det stora problemet, annars är man hyggligt rustad för invasionen.

I Norge börjar man tröttna på turistinvasionen under sommaren. Det kan väl tyckas vara gnälligt, men turisterna ställer till det. Husbilarna parkerar för natten lite hur som helst och man lämnar skräp i vägkanten när man kör iväg. Vid p-platser intill butiker och vid kyrkor o s v sätter man upp avspärrningar men det respekteras inte, man tar bort dem och kör in.

Turistinkomsterna i Norge är inte alls så stora som man skulle kunna tro. Husbilsfolket har med sig mat hemifrån och bor ogärna på campingplatser. Turisterna på kryssningsfartygen gör inte av med pengar i land, det finns souvenirbutiker på båtarna. För att nu inte tala om alla räddningsaktioner som måste till när otränade och okunniga turister skall upp på de häftigaste ställena för att ta bilder.

Är det inga sådana problem i alpländerna då? Jo, men här trängs massor av människor och det gör att man måste bete sig på ett annat sätt. Dessutom är regelverken strängare.

Här finns det långa vägsträckor i bergen där det är förbjudet att stanna eller parkera, rastplatser som har tidsbegränsning en eller två timmar för alla fordon och inne i städer och tätorter håller polisen reda på dem som ”piratcampar”. Husbilsfolket lagar kanske mat själva, men det är ändå mer naturligt att stanna till vid något matställe. Dessutom ligger de tätare än i Norge förstås...

Och så blev det lite jobb...

Vi fick ett par trevliga dagar uppe i Lavizzara. Vädret var helt ok, kom man upp ur dalen så fläktade det behagligt. Men vi besteg inte Pizzo di Brünese den här gången heller. Det var för varmt.

När jag satte på min laptop måndag morgon fanns det ett mail från Erik. Det började SNÄLLA med stora röda bokstäver. Han hade ett jobb som det var bråttom med  och undrade om jag möjligtvis kunde åta mig det. Jag tvekade lite men mailade tillbaka och sade att jag kunde göra det, men sedan blir det inget mera innan jag börjar jobba i slutet av augusti. Men nu är det gjort – skall bara läsa det en sista gång i kväll innan jag sänder det. 

Nu skall jag bara ta det lugnt, läsa ett par böcker som blivit liggande och så skall jag umgås med mina vänner. Idag har det bara varit +22 och det har faktiskt kommit en liten regnskur men de närmaste dagarna ser det ut att bli betydligt varmare.

Kort meddelande

Värmen är på väg tillbaka, fredag – söndag kommer det att bli minst +33. Det som anges i prognoserna gäller vid en mätstation ovanför Monte Verita, längre ner på sluttningen mot sjön kan det bli betydligt mer. Och det är där jag bor...

Men nu har Leo ordnat med en weekendutflykt. Vi kör upp till Lavizzara fredag eftermiddag. Lavizzara ligger högt uppe i bergen, norr om Locarno. Där har en katolsk ungdomsförening ett hus som sällan används. Vi har varit där tidigare. Intressant natur, bra vandringsleder och om det inte blir alltför varmt så kanske vi tar oss upp på Pizzo di Brünese 2500 möh.

Jag fick mail från nättidningen nu på morgonen, de beklagade att jag tackade nej till jobbet.

Annars var det väl inget särskilt att berätta. Jo, jag lär varken få se bronsmatchen eller VM-finalen, men det får jag väl leva med.

Hemma igen!

Tidig frukost och sen startade jag klockan sju. Trafiken flöt väldigt segt ända ner till Ulm. Vädret var idealiskt för bilkörning, molnigt och lite drygt +20. Efter Ulm gick det lite snabbare men då började det hända saker, kökrock med sju fordon inblandade (enligt trafikradion), en trailer som lagt sig över halva vägen och en ”vanlig” kollision med både polis, ambulanser och bärgare. Sista incidenten var att det låg en massa virke på vägen vid uppfarten mot San Bernardino. Det var bara att vänta tills det kom en bil med två karlar som samlade ihop stockarna så man kunde komma förbi. Men då var jag ju nästan hemma.

Det var skönt att komma hem. Jag tömde bilen och kollade kylskåpet. Regula hade lovat att köpa hem det mest nödvändiga vilket var ganska mycket. Frysen däremot, den var avstängd och det var nog bra. En frys utan innehåll hade fått jobba ordentligt under värmeböljan.

Jag var förstås jättetrött och somnade redan vid nio, vaknade kvart över åtta på morgonen och kände mig nästan lika trött som igår kväll. Men det har rättat till sig lite nu.

Igår när jag kom hem var det +33 på husets nordsida, men i natt sjönk temperaturen påtagligt, +20 när jag vaknade. Under förmiddagen har det faktiskt kommit en regnskur och det känns rätt behagligt nu. Från fredag stiger temperaturen igen.

Nu har jag läst anställningskontraktet och allt verkar vara ok så jag signerade det digitalt. Vi skall träffas några dagar i slutet av augusti och dra upp riktlinjerna för vårt arbete. ”Vi” det är tre distansjobbande personer som har huvudansvaret för att projektet fungerar och så har vi två experter att använda vid behov och en av våra chefer. Hon har ansvar för kontakterna med beställarna. Allt verkar vara väl organiserat och nu börjar jag se fram emot att börja jobba – men det blir som sagt först i slutet av augusti. Tills dess har jag sommarlov. (Inte semester.)

Idag har jag talat med rektorn, han förstod att jag gärna ville arbeta med det här projektet, nättidningen har fått ett mail där jag berättar att jag har fått ett annat jobb. Jag undrar om de kommer att höra av sig.

I kväll blir det fotboll. Vågar man hoppas att Sverige vinner? Hur som helst så blir det ju - om inte VM-final -  så en bronsmatch.

Kiel - Fichtenau

Dagens etapp fungerade utan större problem, även att köra genom Hamburg. Sedan var det ett och annat vägarbete, två bärgningar och en våldsam, men snabbt övergående åskskur. Trafiken var inte så tät som jag hade befarat och temperaturen höll sig mellan +25 och 30. Inget problem så länge man sitter i bilen och AC:n fungerar.

Jag startade dagen med frukost på båten, sedan har jag haft två fikapauser och nu när jag kom fram till mitt nattlogi, ett Gasthaus i närheten av Fichtenau, så har jag fått en god, vegetarisk middag. Idag har jag kört 702 km, faktiskt längre än jag hade vågat räkna med.

Jag har haft gott om tid att fundera på de tre jobbalternativ som jag har – nättidningen. skolan och förlaget. Hur jag än vrider och vänder på för- och nackdelar så blir förlaget det bästa alternativet. Det som är negativt med nättidningen är att det jobbet medför så mycket resor och så känns det lite pirrigt att hoppa på ett sådant erbjudande då jag inte har någon traditionell journalistutbildning. Skolan är en underbar arbetsplats, mycket bättre än sitt rykte. Jag gillar verkligen att undervisa, men här har jag ingen formell kompetens att falla tillbaka på och det kan bara bli tillfälliga jobb. 

Återstår alltså förlaget som erbjuder mig ett distansjobb som påminner om min allra första uppgift där för snart tjugo år sedan. Mer kan jag inte berätta om det nu. En fördel är förstås också att jag kan alternera mellan Sverige och Schweiz ungefär som jag vill.

Märkligt att erbjudandet kom just nu, faktiskt i sista minuten. När jag kommer hem i morgon skall jag läsa anställningskontraktet och sedan lär det nog bli ett ”ja”. Rickard ringde nyss och frågade hur långt jag hade kommit och när jag berättade om mina jobbfunderingar så skrattade han och citerade en norsk sång ”det som ser umulig ut har Gud en løsning på”.

Nu är det snart tid att sova, jag vill komma iväg tidigt i morgon, frukosten här serveras redan från halv sju. Jag tror att jag har ungefär 450 km hem till Ascona.