Nyårsafton

Det har snöat en hel del idag. Det skulle det inte göra enligt prognoserna, men så är det. Och så blåser det. På Rv 7 över Hardangervidda är det kolonnekjöring. Men vi har det bra, vi har spelat Monopol - norskt monopol - vilket har lett till diverse diskussioner om Oslo, var de ”fina” stadsdelarna finns och om förhållandena har ändrats sedan spelet gjordes. Dessutom fick alla en liten lektion i norska.

På tal om språk, så är Regula, David och Pierre väldigt på hugget att lära sig och att använda de ord och fraser som man lärt sig. D&P kan förstås mer, de har ju varit i Norge några gånger tidigare, men Regula ligger inte långt efter. Dessutom har hon mycket bättre uttal än D&P, hon kan till och med imitera Rickards bergenska rullande r. Förhållandet mellan bokmål och nynorsk förbryllar dem men Regula hävdar ändå att det är inte så mycket annorlunda än att jämföra högtyska och den alemanniska tyska som man talar i Schweiz.

Vi har hunnit med lite skidåkning också, har varit ute i Vestlia ett par timmar både lördag, söndag och måndag, men inte idag. Det känns i lårmusklerna, men inte värre än att vi kan gå normalt om vi anstränger oss lite.

Vi skall tillbringa kvällen här i hytta. Tidigare erfarenheter av att fira in det nya året på lokal i Geilo har inte varit enbart positiva och i år är det ganska mycket danskar här. Vilket alltså betyder att de står för en stor del av det mindre positiva. Mycket (alltför mycket) öl och snaps till maten och sen otaliga shots och drinkar i baren, då har man inte så mycket kvar av sitt sunda förnuft vid tolvslaget. Och så gillar dom att reta norrmännen – som också fått i sig lite för mycket av alkoholhaltiga drycker.

Vi har köpt räkor, kungskrabb-ben, laxpaté och två olika såser till. Med rostat bröd och en fräsch sallad till blir det en helt ok nyårssupé hoppas jag. Framåt tolvslaget blir det tårta. Det är en tradition som Pierre vårdar ömt.

Elvy reser inte till Uppsala förrän nästa vecka, försäkringsbolaget skall komma och inspektera huset först. De är oroliga för att det blivit skador på fasaden och infattningarna på fönstren på den sida av huset som blev täckt av ett tjockt lager is. Men hon hade gärna rest nu, det är -15 på dagarna och ännu kallare på nätterna och kylan kommer att hålla i sig minst en vecka till.

Jag reser nog tillsammans med de andra till Oslo eller rättare sagt Gardermoen. Sen tar David ett plan till Heathrow, Pierre och Regula reser till Zürich och jag till Arlanda. Rickard stannar kvar på Geilo ett par veckor till, han trivs med snö och mörker, då kan han sitta inne och mysa och läsa böcker.

Och nu återstår det bara att önska er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Tredjedag jul

Stora vita flingor faller ner och det är ett par grader kallt. Uppe i Kikutheisen och Vestlia har det varit full fart hela dagen. Det lustiga är att här går man ut och åker ner och när man man skall hem så åker man upp. Ja, åtminstone om man bor här uppe på Kikut, eller Geilo Fjellandsby som exploatörerna gärna ser att man kallar det. Men vi har inte varit ute i backen idag, vi har tagit det lugnt och varit nere i Geilo och provianterat och tagit en tur på andra sidan av vägen, d v s riksväg 40. Området där kallas för Kikut Fjellgrend. I morgon och på söndag skall det bli bättre väder, så då ger vi oss nog ut. Och på måndag känns lårmusklerna som bly...

Vi var på en rekordlång brunch hos Rasmussens. Vi var ombedda att komma klockan elva, då fick vi glühwein och en halvtimma senare satte vi oss till bords. Där satt vi till klockan var två, då gick vi en tur tillsammans, drack kaffe när vi kom tillbaka och sen ville de visa filmen som de tagit på Azorerna och när vi sett den frågade Pierre om de inte hade något mer att visa. Hans Rasmussen är en riktigt duktig amatörfilmare. Det hade de, så vi var både på Madagaskar och Svalbard och sen tyckte Solveig att vi inte kunde bege oss hem utan att ha fått något till livs och så blev det smörrebröd och öl och en gammel dansk. Vi var inte hemma igen förrän kvart över nio. Vi hade riktigt trevligt och Solveig och Regula fann varandra – och i morgon skall Regula göra en stil- och färganalys på Solveig. Regula reser ingenstans utan ett litet färgkit och en CD för stilanalysen. Ja, har man sysslat med sådant på toppnivå i tjugofem år, så har man kanske svårt att sluta...

Det ser ut som jag kommer att lämna sällskapet här i slutet av nästa vecka för att resa till Uppsala.. De andra stannar kvar och reser till Oslo den 8 januari, när David skall påbörja sin resa till Söderhavet. När jag fick se biljetterna och resplanen blev jag stum... det tar tre och en halv dag att komma dit och jag tror att det var sex byten. Men resan börjar i all fall på Gardermoen. Ett steg i taget.

Gråmulen juldag.

Nollgradigt och grått, en riktigt trist dag. Vi var ute en stund efter lunch, men när vi hade kanat omkring i en halvtimma, så hade vi fått nog. Vi har hört sandbilarna på håll, så i morgon kanske man kan gå ut utan risk för liv och lem. Men vi har trevligt tillsammans, så jag skall inte klaga.


Gårdagen blev riktigt lyckad, julgudstjänsten var lagom lång och julbordet var välfyllt. Seden att sakta gå runt julgranen och sjunga stillsamma sånger befäste Norges rykte att vara ett annorlunda land. Tomten, nej julenissen heter det förstås, han kom med sin kälke och renar och det var ju också exotiskt. Rickard kan mycket om traditioner och folktro i Norge och han berättade ett och annat spännande för oss när vi kommit hem. Jag kompletterade med att berätta om alla roliga sånger och lekar som man har runt julgranen i Sverige. Men jag vägrade att demonstrera "Små grodorna" för dem om inte Rickard var med. Han vägrade, så resten av sällskapet lever i lycklig okunnighet om denna jullekarnas pärla.

Elvy hörde av sig för en stund sedan. Hon har försökt att ringa, men det har inte fungerat förrän nu. Elektriciteten har kommit tillbaka nu på morgonen lokal tid men de har förvarnat om att elektriciteten kan försvinna utan förvarning, så än är inte eländet över. Själva huset verkar i alla fall ha klarat sig. Elvy hade gjort upp eld i två öppna spisar och själv hade hon sovit i vardagsrummet och det verkade inte som om vattnet i ledningar eller element hade frusit. Längst ner på gatan har två hus skadats av fallande grenar och en belysningsstolpe hade fallit tvärs över en bil. Elvy berättade att det ligger blankis på marken, hon har inte vågat sig ut. Fönstren på övervåningens ena gavel är täckta av ett tjockt lager is och brevlådan på sin stolpe är helt inbäddad i is. Elvy hade planerat att resa till Uppsala efter nyår och det ser nog ut att hålla, det verkar inte som om det finns några skador på huset, men det måste hon försäkra sig om först.


Så... det är nog dumt att gnälla över att det är gråväder och halt här. I morgon är samtliga bjudna till Rasmussens på julbrunch. Det ser jag fram emot.

Dan före dan...

Regula och D&P kom som planerat igår eftermiddag, men tåget var nästan en timma försenat. De var rätt trötta, det hade varit massor av resenärer överallt, från Zürich Flughafen till Gardermoen till Oslo S och på tåget hit. 

Nu har vi avverkat slutspurten inför julfirandet och stor frid utbreder sig i hytta. David sover, Regula, Pierre och Rickard spelar kort, spelet kallas för Giro och jag fattar faktiskt inte vad det går ut på. Dessutom är jag inte så fascinerad av kortspel, då deltar jag hellre i något annat sällskapsspel eller varför inte ett hederligt parti Fia?

Jag har varit ute på nätet och letat info om tillståndet i Toronto efter isstormen. Elvy mailade mig i fredags, sen dess har hon inte hörts av. En kvarts miljon hushåll är utan elektricitet och då fungerar förstås varken mobilnätet eller internet. Strömmen lär inte komma tillbaka i full utsträckning förrän på onsdag. Jag hoppas att Elvy klarar sig, hon har flera öppna spisar och när jag var där i maj, så hade hon gott om ved i garaget.

I en nättidning fanns en bild från korsningen av Mt Pleasant Road och Inglewood Drive, i närheten av där Elvy bor. Där hade ett stort träd gått av på mitten och placerat sig tvärs över elledningarna. Det är rätt märkligt att man fortfarande har luftledningar. På May Street där Elvy bor fanns det stolpar med riktiga härvor av ledningar och så en eller två som ledde in till husen. Det verkade så malplacerat i den för övrigt rätt eleganta miljön.

I morgon äter vi vår egen jullunch (en rätt spartansk sådan), går till julgudstjänst på eftermiddagen och avslutar dagen med Dr Holms stora julbord (”pent antrekk” står det i programmet) och för att alla verkligen skall känna av hur exotiskt det här landet är, så blir det ”gang rundt juletreet” klockan åtta och en halvtimma senare kommer julenissen och hans renar.

Det här är den allra finaste julsång jag vet , Julekveldsvise av Alf Pröysen

Nå har vi vasket golvet og vi har børi ved,
og vi har set opp fuglebang og vi har pynte tre'.
Nå sett vi oss og hvile og puste på ei stund,
imens je rugge vogga, så bror din får en blund.

Dra krakken bortåt glaset, så sett vi oss og ser,
og prøver finne leia der julestjerna er,
den blankeste ta alle, hu er så klar og stor
- du ser a over taket der Jordmor-Matja bor.

Hun er så snill den stjerna, hu blonke', kan du sjå?
- og nå skal je fortælja og du skal høre på.
Den fyrste gong hu skinte så lage hu ei bru
imilla seg og himmel'n og ei krubbe og ei ku.

I krubba låg ein liten gutt så fresk og rein og go',
og mor hans dreiv og stelte'n og far hass sto og lo,
og gjetergutta dreomkring dom kute tel og frå
og bar med seg små lamgonger som gutten skulle få.

Og tel og med tre vise menn - dom rei i flere da'r
og ingen visste vegen og itte 'hen det bar,
men stjerna sto og blonke på himmelhvelven blå
så ingen ta dom gikk bort seg og alle tre fekk sjå.

Ja, det var fyrste gongen som julestjerna brann,
mens ia har a brønni i alle verdens land
og såmmå å som hender er stjerna like stor
- du ser a over taket der a Jordmor-Matja bor.

Lite lagom julstök.

Idag har det varit fint vinterväder, några få minusgrader och en solglimt då och då. Vi var ute och gick en långpromenad mitt på dagen. Det var inte plogat och skottat överallt, men nu verkar det vara sådana aktiviteter på gång, i övermorgon kommer nog en stora strömmen av julfirare hit. En och annan hytte har blivit dekorerad med ljusslingor och det finns marschaller här och där. För ett par år sedan, så var det en fullkomlig orgie i ljusslingor, Kikut meets Beverly Hills, det såg rätt surrealistiskt ut. Vi får väl se hur det utvecklar sig nu i helgen.

Idag är det exakt ett år sedan jag skickade ett julkort med brev i till Elvy. Ett brev som jag inte visste om jag skulle få svar på. Och sen dess är hela min värld förändrad. En som i ännu högre grad har fått sin värld förändrad är Elvy. Nu har hon bestämt sig till 100% för att lämna Toronto och flytta till Uppsala. Det har ju varit på gång några månader, men av rent praktiska skäl, så har hon vacklat lite, det är ingen lätt sak att göra sig av med ett stort hus med tillhörande inventarier och allt annat som man samlat på sig. När hon flyttar är inte bestämt ännu, men nu har hon en lägenhet på gång som hon tror kommer att passa. Det hon framfört till mäklarna (hon har kontakt med tre stycken) är 5-6 rum, två badrum och minst en balkong och att det inte skall behövas någon mer omfattande renovering. Det finns en sån lägenhet, där ägarna helst inte vill ut och skylta på Hemnet, och den skall Elvy se på någon gång i början av januari, den kommer att bli ledig i mars-april. Så nu får jag nog ta en tur till Uppsala innan jag reser hem till Ascona.

Regula, David och Pierre kommer hit på söndag eftermiddag och tills dess skall vi ha gjort i ordning inomhus och dekorerat lite försiktigt utomhus. Julgranen är inköpt och i morgon skall Rickard göra ett helt hyttetun av pepparkaksdeg och kristyr. Hytta, bod och stabbur. Snön, alltså bomull vilar redan på en för ändamålet nyinköpt bricka, under ”snön” ligger det lysdioder och hyttefolket (av plast), iförda bunader skall liva upp scenen. Häst och släde var slut i butiken...

Det är halt ute på vägarna, eller som man säjer här det är ”glatt”. En personbil körde av vägen på Rv7 borta vid Sysendammen, det är på västsidan av Hardangervidda. Medan de höll på med bärgningen, så körde en trailer fast och nu är det totalstopp på Rv 7. Ska man köra bil under julhelgen så får man utrusta sig med en god portion tålamod, varma kläder och gärna varm dryck också. Men vi håller oss inne och kör nog inte längre än in till Geilo och närliggande näringsställen.

Och snart är det jul...

Så var jag framme i ett snöigt men inte särskilt kallt Geilo där det just nu blåser riktigt rejält. Resan hit gick enligt planerna, men när jag var på Oslo S och väntade på mitt tåg, så kom det meddelande om att det var ett spårfel på banan upp till Gardermoen, som ledde till förseningar. Det verkar som om jag kom med sista tåget innan det blev problem. Sist jag skrev här, så raljerade jag lite över tillförlitligheten i turlistan för Bergensbanan. Igår var tåget framme i Geilo på minuten. Förlåt NSB!

När jag reste från Bellinzona till Zürich i lördags, så satt jag bredvid en dam som tog upp en bok och började läsa. Jag var redan från det att jag reste från Locarno helt upptagen med att läsa Pope Francis Untying the knots, en mycket intressant bok. Så var det något utanför som fångade damens intresse och boken föll ner på golvet. Då såg jag att det var Egenmäktigt förfarande, boken som fick Augustpriset och när jag tog upp den och gav henne den, så frågade jag om hon var svenska. Det var hon, kom från Arvika och hade varit och hälsat på sin syster som var gift med en schweizare och bosatt i Lugano. Så hade jag trevligt ressällskap till Zürich. Hon skulle fortsätta med tåg till Sverige, gillade inte att flyga. Det kallar jag en prestation. Jag är alldeles för otålig för att slå mig till ro på långa tågresor. De gånger som jag rest med biltåget Lörrach- Altona så har jag fått intala mig att det är mycket bättre att sätta bilen på tåget än att stressa på autobahn och då handlar det om en restid på knappt tio timmar, när man sover (försöker sova) en stor del av resan. Båtresor går av någon anledning lite bättre, förmodligen för att man har lite större ytor att röra sig på och kan göra olika saker under resan. Och jag har tid att läsa boken om Pope Francis den här veckan. SÅ mycket julstök skall jag inte ägna mig åt!.

Rickard har ägnat sig åt snöskottning och snöslungning sen kan kom hit. Och snöborstning också eftersom husets västsida var täckt av snö ett par meter upp.. Det är en del aktivitet i backarna, men det är ett begränsat antal liftar och nedfarter som är i gång just nu.

Nu skall vi sätta oss och skriva inköpslista inför julen för att åka och handla i morgon. Rickard har sina favoriter, en del av dem är ett minne från hans tid i Bergen (saltad torsk med rotmos), jag har annat som jag anser tillhör julmaten. Men sen måste vi också anpassa oss till de andra, som inte riktigt har samma rustika smak som vi har. Men två saker måste finnas, det är köttbullar och en rejält tilltagen Jansson. Jag har gjort Jansson varje jul som vi varit hemma i Ascona och den går fort åt. Rickard tycker att vi skall göra ett pepparkakshus, det ingår tydligen i den bergenska jultraditionen. I så fall får nog Rickard vara arkitekt, men han påstår att det finns mallar att hämta på nätet. Ja, vad finns inte där?

Snart på väg igen

För ett par timmar sedan skickade jag iväg resultatet av mitt senaste uppdrag och sedan började jag packa för att åka till Geilo. Jag reser till Zürich i morgon eftermiddag och sen blir det att kliva upp i svinottan, planet går 0655. Då kan jag förhoppningsvis vara framme i Geilo strax innan fyra söndag eftermiddag. Men det kan man aldrig vara säker på, reser man med Bergensbanan kan vad som helst hända. Rickard reste till Bergen i söndags, och han reste sen till Geilo igår, befarade att det kunde finnas ett och annat att ordna upp innan julfirarna kommer nästa helg. Det har ju varit rejält busväder och hård vind de senaste veckorna. Och då tänkte jag att jag borde visa lite ansvar och ta mig an sysslorna inomhus så det är klart när de andra kommer..

Jag talade med Rickard för ett par timmar sedan och då snöade det kraftigt och det lär komma en del snö både lördag och söndag. Det är tur att det finns en snöslunga.

David kom hemsent igår kväll, han hade blivit sittande på någon flygplats i Egypten, skulle egentligen ha varit hemma redan på onsdag. Han är ganska sliten efter allt resande under året men det var ingen diskussion, han skulle med till Geilo. Dessutom är utresan till Söderhavet framflyttad några dagar, de skall börja med ett par dagars konferens på Vanuatu (tror jag att det hette). Så han reser direkt från Gardermoen till den där ön – nåja, det blir väl några mellanlandningar och byte av plan förstås.

För övrigt var det väl inget av intresse att rapportera om.  

Och så var det fredag igen.

I måndags fick jag ett nytt uppdrag, som kommer att hålla mig sysselsatt även nästa vecka. Men sen blir det ”jullov” och julfirande på Geilo. David kommer hem på onsdag, och sen har han ledigt fram till åttonde januari, då reser han till söderhavet... Det låter helt underbart, men hans uppdrag där är inte så roligt, han skall besöka några av de små örikena där som snart är helt utan färskvatten på grund av den stigande havsnivån.

Det blir David, Pierre, Rickard, Regula och jag som reser till Geilo. Marlene får vackert stanna hemma, hon har en moster som bor i Buenos Aires och hon skall ”hem” till jul, först för att tillsammans med Marlenes mamma vara med om midnattsmässan i Peterskyrkan och sen fyller hon 75 och det skall firas med stort släktkalas i Bellinzona. Det lär vara en hel armada med charterplan som går från Argentina till Rom över jul, det är ju ”deras” påve som skall förrätta midnattsmässan.

”Francis” upphör inte att överraska, han är ofta ute på nätterna bland hemlösa och prostituerade iförd en helt vanlig svart prästdräkt, han har gått på bio, oanmäld kommit för att äta på helt vanliga restauranger i helt vanliga områden, han kör bil själv ibland och har dragit ner på sin personliga stab i Vatikanen. Ingen har blivit utan jobb, han har föreslagit (beordrat?) dem att gå ut och jobba i det sociala arbetet och det lär tydligen vara rätt svårt att argumentera mot honom, han föregår ju själv med gott exempel. Hittar nu inte maffian och kurian på något sattyg, så blir nog det här pontifikatet en inledning till en modernisering av kyrkan. Allt enligt Leo som har mycket goda förbindelser med folk med insyn i vad som händer i Vatikanen. Marlenes mamma är mer kritisk till förändringarna, hon kommer från en mycket konservativ katolsk släkt. Först har hennes enda dotter ena foten inne i en sån märklig sekt som Frälsningsarmén, och sen kommer det en radikal påve. Hon har det nog inte så lätt...

Jag tog ledigt igår och så körde Regula och jag till Ikea i Grancia. Nu blev det inte så mycket julmat, vi reser ju till Geilo och äter pinnekjött. Men som vanligt så köper man på sig en del prylar när man väl är där.

Vi har riktigt fint höstväder här, temperaturen tangerar nollan på efternatten men kompenserar det med att stiga upp mot +8-10 mitt på dagen. Och solen skiner, det är vindstilla och ingen halka eller drivbildning på vägarna. Det låter inte så kul med vädret i Sverige och Norge idag.

Jag fick mail från Elvy i förrgår. Alices släktforskare som jobbar med hennes norska rötter hade via den förfader som arbetade i silvergruvan i Kongsberg och som värvades över till att arbeta i en silvergruva i Kanada, spårat förfäder i Numedal, Uvdal och Tessungdalen. Det är riktigt kul, det är ju inte långt från Geilo. Den släktforskare i Sverige som fått uppdraget från Elvy kommer att börja sitt arbete efter helgerna. Han skall också spåra upp Alices förfäder i Småland.

Nu har jag tagit paus tillräckligt länge – den inkluderade två lunchsmörgåsar och förmodligen lite smulor i tangentbordet - och nu återgår jag till jobbet.

Roliga nyheter!

I går eftermiddag fick jag oväntat, men mycket välkommet besök av Diana och Yves. De flyttade till Zürich för ett par år sedan, men trivdes aldrig där även om det nya jobbet för Yves innebar ett rejält lyft på karriärstegen. Nu hade de bestämt sig för att flytta tillbaka hit. Yves har fått ett nytt jobb som han är nöjd med och Diana har jobb på gång också. De var här för att se på lägenhet, hade fastnat för en rätt enkel tvåa uppe i Losone med ettårskontrakt, så har de tid på sig att hitta hus. Yves börjar jobba här redan den 2 januari och Diana jobbar kvar i Zürich januari ut.

Yves är uppväxt i en calvinistisk miljö i Vaud och Diana tillhör den lutherska minoriteten i Ticino och jag tror att vi kan räkna med att de kommer att vara med vår lilla informella ”husförsamling”. Under tiden i Zürich har de ibland besökt Zenti, alltså centralkåren. De bodde på Idastrasse, på andra sidan av järnvägen, inte så långt från kåren. När jag berättade detta för Lisa, så sa hon att det var en bra början. Hennes yngsta bror, Henrik gick till Zenti av ren nyfikenhet, när han började studera i Zürich, han ville veta vad det var som fångat hans systrars intresse. Och så blev det som det blev...

Vi var i Milano i onsdags. Det fungerar bra att göra en dagstur dit, vi åkte halv åtta och var tillbaka halv tio på kvällen. Det tar drygt två timmar dit, inklusive ett byte i Bellinzona och kostar CHF 48, det är väl ungefär 350 kronor för en sån här dagsbiljett. Köpte jag något? Ja, några julklappar och så lite annat. Några saker som jag behövde och en del som jag inte alls behövde. Vi åt en sen lunch på en liten källarrestaurang uppe vid Piazza Cordusio. Platsen är inget att hurra för, det är en trafikknut med spårvagnar som gnisslar förbi varannan minut. Men maten var det inget fel på, den hade prägel av det syditalienska köket. Och så fick vi vila fötterna en stund. Det är en klar fördel att ha Regula med på en sån här tur. Hon har koll på var de bra butikerna finns, vilka gator man skall undvika och är inte rädd för att pruta.

Turen till Ikea sparar vi till nästa vecka. Där kan man inte pruta.

Så var det måndag igen...

I tisdags ringde Erik, det var panik! Tre artiklar som skulle publiceras i ett par svenska branschtidningar hade blivit bortglömda och det var deadline fredag klockan tolv... Kort förhandling om förhöjd ersättning och fem minuter senare kom mail med bilagor. Sen var det bara att sätta igång. Jag var klar torsdag kväll. Bra gjort faktiskt, för det var rätt mycket text.

Söndagen tillbringade vi här hos mig, vi blev fem, Rickard är fortfarande här. Murningen är klar, men sen upptäckte han att det blivit otätt kring flera fönster i suterrängvåningen, så nu skall han täta där innan han åker tillbaka till Biel. Det verkar som om marken är rätt instabil uppe i Orselina, huset är byggt på hälleberget, men ändå rör det på sig lite då och då. Pierre säjer att det är helt normalt – men jag är mycket tacksam för att det är betydligt stabilare berg här nere i Ascona.

Nu hoppas jag att det inte dyker upp något uppdrag den här veckan, Regula vill åka till Milano och julshoppa och en dag skall vi köra till Ikea, som ligger strax utanför Lugano. Jag åker dit för att köpa svensk mat, men det blir nog (tyvärr) ett och annat därutöver som råkar hamna i korgen. Vi kommer kanske att tillbringa julen på Geilo, det beror faktiskt på hur det ser ut med Davids resor. Han kommer hem på fredag, reser till Egypten nästa vecka och eventuellt kommer de att efter nyår resa till några av de söderhavsöar som börjar få riktigt stora problem med dricksvatten, men inget är spikat ännu. Det skulle vara trevligt med jul på Geilo, det var några år sen sist.

Idag skall jag samla valnötter. Nu har nog de allra flesta ramlat ner. Det har blivit kolossalt mycket nötter i år. Sen kör jag dem upp till Orselina, vill Pierre ha dem, så får han ta hand om dem i ”naturellt” skick. Jag har gjort mitt för att ta hand om dem nu – och jag har klarat av att inte få svarta fingrar och naglar. Alltid något att vara tacksam över.

Nostalgitripp.

I går eftermiddag läste jag ett inlägg på ”Blod och Eld”, nu för tiden en rätt stillsam diskussionssajt.

Inlägget hade rubriken Lapp-Lisa och då klickade det till och jag började minnas. När jag var hos mormor så brukade hon besöka en gammal dam, jag tror att hon hette Elfrida. Hon hade en vevgrammofon och en samling stenkakor och det var Lapp-Lisa som var idolen. Mormor var DJ och Elfrida och jag lyssnade. Det är märkligt, men jag minns fortfarande sångtexterna. (Märkligt, inte minst med tanke på att jag har glömt vad det var jag skulle köpa på Migros när jag kommer fram dit.)

Jag googlade på Lapp-Lisa och upptäckte att det faktiskt fanns många klipp med hennes sånger på You Tube – så glad jag blev! Nu har jag massor att lyssna på! När jag ser på skivetiketterna, så inser jag att Elfrida nog hade en rätt ansenlig samling, jag känner igen många av dem.

Igår hade vi samling redan klockan tio hemma hos Regula. Vi blev fem, det var Pierre, Marlene och så Rickard som rest hit för att avsluta ett murningsjobb uppe i Orselina. (Jag kallar Rickard husdoktorn numera och Pierre säjer att om de skulle få några ”brännskador” på huset, så måste han vara rätt person att stå för renoveringen.)

Sen slog Regula på stort och bjöd på söndagsbrunch på Eden Roc . Hon hade fått ut ett arvode från LandLiebe som hon nästan glömt bort att hon skulle ha. (LandLiebe är en tyskspråkigt magasin som, precis som namnet säjer handlar om kärleken till livet på landet.) Igår var vädret rätt skapligt så vi gick strandpromenaden bort till Maggia och sen rundade vi golfbanan på väg tillbaka. Det var rätt mycket aktivitet där.

Idag har det regnat hela dagen och jag har försökt att vara nyttig genom att städa och slänga. Jag får såna där ryck ibland... man kanske kan säja att jag förbereder julstädningen. (Detta var ett dåligt skämt, alla vet ju att jag säjer att man skall städa efter jul.)

Kyrkogårdar och valnötter och lite däremellan.

Nu är jag hemma igen, i ett soligt, men inte så varmt Ascona.

Jag tillbringade allhelgonahelgen och ett par dagar till i Hälsingland. Mormor hade gjort en del anteckningar om våra förfäder och andra släktingar och var deras gravar fanns och det hade jag tidigare lämnat över till Elvy. Vi var i Ovanåker, Alfta, Hanebo (som ligger i Kilafors), Los och Färila på lördag och söndag. Nu hittade vi inte gravarna i Los och Färila, där hade väl gravrätten gått ut för länge sedan. Men vi fick en rejäl rundtur i Hälsingland och lite motion också, eftersom vi inte visste var på kyrkogårdarna en hel del av gravarna fanns.

Elvy har blivit inspirerad av sin väninna Alice i Toronto som har både norskt och svenskt påbrå, även om det är en hel del generationer tillbaka. Nu tänker Alice och Elvy börja med ordentlig släktforskning, men det blir väl ”by proxy”. Det finns ju de som är proffs på sånt. Har man anor från ett såpass begränsat geografiskt område som Hälsingland, så kanske det inte är så svårt, men Elvy har också ett svagt minne att hon hört något om en man som träffade en dalkulla när han var på Dalregementet och tog sedan med henne till Hälsingland. Nytt friskt blod till släkten, det kanske behövdes?

Alice tror sig ha förfäder från Småland och ”from the mountains” i Norge. Det skall bli intressant att få höra vilket ”mountain” som hon härstammar från.

Huset som Elvy hyr hade blivit riktigt fint tack vare hennes vänners insatser och det fungerar utmärkt att bo där. Men det blev väldigt mörkt på kvällarna, det är nog trehundra meter till närmaste granne. Elvy tycktes inte vara bekymrad för det, men jag tyckte att det kändes lite ödsligt. Nu har hon inte planerat att tillbringa vintern där, huset läggs i malpåse nu när hon rest och väcks till liv igen till våren. Om jag skulle bo där under den mörka delen av året, så fick det allt bli ett antal lyktstolpar runt huset!

Elvy och jag körde till Uppsala i onsdags och sen var jag med henne på lägenhetsvisningar både torsdag och fredag. Bara som en liten förövning. Sen var vi runt och såg på hennes ”studentminnen”, fikade på mysiga Ofvandahls (också det ett studentminne) och ägnade oss åt lite allmän sightseeing under lördagen. Jag reste från Arlanda kvart i tio i går, var i Locarno vid femtiden. Elvy stannar i Uppsala några dagar till – fler lägenhetsvisningar på gång.

Hösten är på väg här och ett säkert hösttecken lade jag märke till så fort det ljusnade, det ligger massor av valnötter på marken. Det måste finnas olika slags valnötsträd, Peter hade varit i Devon för ett par veckor sedan och fått med sig en påse valnötter. Här, i ett betydligt mildare klimat är de inte färdiga förrän nu. Men de är större och förmodligen mer smakrika än engelska valnötter.

Så nu gäller det att plocka upp dem som fallit ner och ta in dem. Man får vara väldigt försiktig, sitter de gröna, yttre skalen kvar så måste man ha handskar. Det svarta färgämnet i skalet sitter i flera veckor om man får det på huden, och får man det på naglarna så är det bara att vänta på att de växer ut så småningom. Nötterna behöver först ligga inomhus ett par veckor för att torka riktigt ordentligt och då har jag fullt med nötter överallt, på brickor, brödfat och plåtar... När nötterna har torkat, så kan man lägga ner dem i en vanlig kartong, för de behöver ligga ytterligare ett par veckor för att den tunna, tunna hinnan som finns runt den inre nöten, skall torka ordentligt. Den är riktigt besk, men hinnan torkar bort och den beska smaken försvinner vid några veckors lagring. Sen är det bara att använda nötterna. Jag har recept på en valnötskaka, helt utan mjöl som brukar bli bra, sen använder jag dem i Caesarsallad eller som snacks. Och så ger jag bort en hel del.

När Rickard bodde i Bergen fick han en liten tankeväckande gåva. Det är ett halvt valnötsskal, och i det står ett litet ljus och kring ljuset finns några sädeskorn. Skalet står på ett litet kort med texten: ”Var verdens lys og jordens salt, strö såkorn ut på vandringsferden. Detta är en kristens kall, samlet i ett nötteskall”. (Ber om ursäkt för stavningen, den känns inte riktigt korrekt, men ni förstår nog.)

Rapport från Terminal 3 och Arlanda C.

Nu sitter jag här och väntar på att få boarda planet, det lyfter 1350 GMT. Peter körde mig till Heathrow, han skulle ändå inspektera ett stormskadat hus i Hayes som är åt det här hållet. Nu hoppas jag att planet inte blir försenat, för jag har redan köpt tågbiljett till Söderhamn, där Elvy kommer att hämta mig. Fungerar allt så är jag framme i Söderhamn halv nio.

När alla formaliteter beträffande försäljningen av min lägenhet var klara, så kände jag att det var lika bra att lämna London. Vi träffades på en bank igår förmiddag och allt var avklarat på en timma. HMR (eller HMRC som det rätteligen heter, C står för customs), hade faktiskt meddelat hur mycket försäljningsskatt jag skulle betala, det blir en lägre procentsats på 40% av vinsten och en högre på resterande 60%. Nu lär det ta några dagar – trots att pengar bara är ettor och nollor i ett digitalt system - innan de kommer in på mitt konto.

Det känns faktiskt tryggt att ha en ”slant på banken” Jag är freelance och får sörja för min egen pension, när den dagen kommer. Jag har tänkt så att jag har fast egendom både på Geilo och i Ascona så det löser sig alltid. Och nu har jag plötsligt råd att byta ut min gamla bil, en Hyundai Santa Fe. Den är tio år och som de flesta fyrhjulsdrivna bilar så har den varit med om ett och annat och lite till. Men det är inte bara att byta bil. Det blir en lång och plågsam process innan jag har bestämt mig för vilket bilmärke jag skall gynna. En sak är i alla fall säker, det blir en ny fyrhjulsdriven suv, något annat fungerar inte för mig.

I tisdags var jag ute på shopping. Köpte jag något? Jo, ett par röda gummistövlar och en jacka. Jackan var nödvändig och de röda stövlarna skall jag ha att liva upp stadsbilden med när det är gråväder. Jag är ingen bra shoppare.

Nu börjar de bemanna boardingdesken. Bäst att trycka på ”publicera” och ta hand om handbagaget. 

----------

Nu sitter jag på Arlanda C och väntar på tåget. Enligt displayen här beräknas det ankomma 1851 i stället för 1841. Hoppas att det kommer då. Jag har läst Aftonbladet och funderar på att köpa en tidning att läsa på tåget. Kan inte bestämma mig bara, Femina, Damernas eller Amelia?

Flygresan gick bra, med undantag för följande: Bredvid mig satt en man med typiskt svenskt utseende som stank vitlök. Snett över gången satt en man som var så full att man kunde tro att han var med på ett charterflyg. Han föll över armstödet ut i gången upprepade gånger och blev irriterad när kabinpersonalen sa till honom att räta upp sig. Annars var det lugnt och planet landade femton minuter före utsatt tid. Och – idag hände det! Min väska kom först på rullbandet. Det ni!!!

Jag tror att det får bli Femina OCH Amelia. Och Dumlekola.

Stormy weather

Nu är jag i London och märkligt nog, så kom jag fram som planerat trots stormen. Jag var ganska säker på att det skulle bli förseningar, men mitt plan från Zürich avgick punktligt 1205 och landade 1250 på LCY. Mer exakt kan det inte bli. Hade jag valt ett plan till Heathrow hade det nog blivit krångligare. Jag undrade förstås hur jag skulle ta mig tvärs genom London hem till Peter, men det kom ett sms om att han hade skickat en firmabil för att hämta mig. Så jag åkte ståndsmässigt i en liten pickup, körd av en ung kille som såg till att på ett rätt äventyrligt sätt ta sig fram, även där det låg nedblåsta grenar och bråte på gatorna.

Man hade kommit igång med uppröjningen, men det tar flera dagar att slutföra den. Jag hör motorsågar, det är nog i Holland Park som de röjer upp. Peter har meddelat att han inte kommer hem förrän tidigast vid niotiden i kväll, han var på väg till ett bygge uppe i Mill Hill där stormen hade ställt till det. Så jag har hela huset, inklusive en stooor Steinwayflygel för mig själv. Peters mamma, Robbies äldsta syster var konsertpianist, därför finns detta fina instrument hemma hos Peter. Själv kan han inte spela (påstår han) men säjer att det är jättepraktiskt att ha en flygel när man har fester. Folk samlas runt den och det finns alltid någon som kan spela. Så nu vet ni vad jag skall roa mig med i min ensamhet.

Och så var det vår övningshelg. Som vanligt blev den jättelyckad. Vi plöjde igenom vår ”gamla” repertoar och började öva in några sånger från Spirit. Dwight har en idé om att vi skall göra en kortversion av musicalen, d v s mixa bibeltexterna och sångerna. Han har ett par kontakter nu som vill få besök av oss. Vi får se hur det blir. Jag tror att det kan bli något bra av det. ”To be like Jesus” kan vi sen tidigare, och det är den sång som berör oss mest. Vi sjöng den många gånger tillsammans. Våra övningshelger är inte enbart trevlig gemenskap. För oss om lever i vår lilla isolerade grupp, är det tillfällen när vi kan hämta kraft.

To be like Jesus! This hope possesses me,

In every thought and deed, this is my aim, my creed;

To be like Jesus! This hope possesses me,

His Spirit helping me, like him I'll be.

Sång på gång

Jag hade räknat med några dagars ledighet den här veckan, men därav blev intet. I fredags fick jag över tre artiklar som skulle översättas med expressfart och det är jag klar med nu. I morgon tar vi tåget till Biel och övningshelgen och på måndag fortsätter jag till London.

Vi hade ett riktigt trevligt födelsedagskalas i lördags. Som extra överraskning kom Davids bror och syster med sina respektive. Det hade han definitivt inte väntat sig – dessutom stannade de tills igår. Den 4 november reser David till Sydafrika, men innan dess skall forskningsteamet träffas i Köln. Efter Sydafrika blir det Egypten, om det inte är alltför oroligt där. Pierre har satt upp en världskarta och markerar vilka länder David varit i. När Davids bror såg kartan så såg han paralleller med att vara FA:s general, man håller på två-tre år och sen har man sett världen. Då bestämde sig Pierre för att göra en karta till...

Jag stannar i London några dagar, bankärendena skall klaras av på onsdag klockan elva. Jag vet fortfarande inte hur mycket HMR vil ha i skatt på försäljningssumman, men det skulle mäklaren försöka få klart innan dess. Det här är så typiskt engelskt! Man har en gigantisk organisation för att driva in skatter och tullavgifter, men ingen kan (eller vågar) ge något besked.

 Men nu laddar jag för övningshelgen. Förutom att vi sjunger tillsammans så har vi en sån fantastisk gemenskap på det andliga planet, något att verkligen vara tacksam för. Och så får vi väl hoppas att det bli någon dag med så klart väder att vi kan se topparna i Berner Oberland från vår upphöjda utsiktspunkt.

Elvy har meddelat att hon reser till Sverige (eller mer precis: Hälsingland) i övermorgon. Hon vill vara där över Allhelgonahelgen. Hon frågade om jag kunde komma dit också. Det är klart, har hon rest ända från Toronto så vore det väl inte för mycket om jag tog mig en tur dit. (Alltså, jag är rätt nyfiken på hur det blivit i huset.)

En sommardag till...

Den här veckan har Regula och jag ägnat oss åt trädgårdsarbete på hennes tomt. Hon har haft problem med att jorden rasar när det regnar mycket. De sista veckorna har hon haft hjälp med att bygga upp terrasser på lite olika höjd, tre av dem är stensatta och fyra skall förhoppningsvis hysa lummiga växter. Vi har släpat jordsäckar av olika sammansättning och planterat och vi har blivit riktigt lortiga och haft jättekul. Nu väntar vi bara på växterna till surjordsterrassen, förhoppningsvis kommer de i eftermiddag och sen kan vi plantera och städa upp i morgon. Nästa vecka skall bli riktigt blöt, det är säkert bra för de nyplanterade växterna. Men det slutgiltiga resultatet lär vänta på sig, vi kanske står med facit vid den här tiden nästa år.

Jag kan bara konstatera att det är mycket mer praktiskt med en brant tomt med minimalt med jord, så som jag har. Valnötsträdet och några buskar med vårblommor under, det räcker. Och snart är det tid för årets valnötsskörd.

David fyllde 60 i måndags. Vi firade honom så där lite lagom i söndags, Pierre skulle iväg på jobb måndag - torsdag. Han kommer hem i kväll, för på lördag blir det fest uppe i Orselina, Pierre räknar med att vi blir 25-30 personer. Han behöver alltså fredagen för att förbereda maten – det blir förstås buffé med plockmat. Det skall bli kul!

Nästa helg är det övningshelg i Magglingen och jag tror att han kommer att bli firad då också. Sen reser jag direkt till London på måndagen för att avsluta försäljningen av lägenheten. Nu känner jag att jag har lust att stanna i London några dagar, inte minst för att shoppa lite... (Skriver jag så lär det inte bli så mycket shoppat.)

Nu skall jag

a: plocka ur tvättmaskinen och b: se till att få något att äta.

Böcker, läsplattor och regn.

”I dag är det stort att vara svensk i Kanada” skriver Elvy i ett mail. Det är naturligtvis Alice Munro och nobelpriset som har gett henne och andra svenskar där lite extra uppmärksamhet. Alice Munro är född i sydvästra Ontario och hennes noveller utspelas där. Toronto tillhör inte den regionen, men får väl som provinshuvudstad ta åt sig lite av äran.

Jag tror inte att jag har läst något av Alice Munro. Eller också är det så att noveller faller bort ur minnet, en roman kan hänga kvar längre. Jag läser förstås en hel del skönlitteratur, men när jag är som mest upptagen med mina uppdrag, i all synnerhet översättningarna, så får litteraturen vila. Då får jag tillräckligt av bokstäver, ord och meningar i mitt jobb. Undantaget är när jag är ensam i hytta på Geilo. Då disponerar jag min tid på ett helt annat sätt, men läser jag då, så blir det norska författare – på norska förstås.

När jag är i Sverige, så köper jag böcker av svenska författare. De flesta lämnar jag sedan vidare till Rickard och Lisa. Mina bokhyllor i arbetsrummet är redan överfulla och jag tänkte faktiskt rensa ut en kasse engelskspråkiga böcker f v b  Brocki när vi reser till Magglingen. Det där med läsplattor förstår jag inte vitsen med. Jag har testat och texten får inte liv. Det kan naturligtvis vara en vanesak, men en läsplatta har inget liv, det har däremot en bok. Den som ”uppfann” läsplattan kommer aldrig att få samma berömmelse som gamle Gutenberg. Och förresten gillar jag inte ljudböcker heller, även om jag inser nyttan av dem. Det kan ju vara enda sättet för en dyslektiker att komma i kontakt med litteraturen, för att nu inte tala om synskadade.

Nu ser jag att det blir revor i molnen och solen tittar fram. Igår vräkte regnet ner och det kom kraftiga vindbyar. Det skulle bli regn, men att det skulle komma sådana mängder hade man nog inte räknat med. Det skall bli mer regn i eftermiddag, så nu får jag väl gå ut och se om jag behöver städa upp ute. Troligtvis behöver jag det.

Sömnlös natt

Nej, jag har inte legat vaken och genomlevt en kvalfull natt, men det här var natten när mycket hände.

Jag släckte lite senare än vanligt, hade köpt en bok i London,, en riktigt bladvändare som jag hade svårt att lägga från mig, så jag passerade nog den där tiden när jag somnar snabbt med ungefär en timma. Släckte, och hade väl just somnat  när det hördes en kraftig knall utifrån. Tio minuter senare ytterligare en kraftig knall. Steg upp för att se om det var något som hänt i grannskapet men såg inget, bara att det lyste i ett par hus, de hade väl vaknat av oljudet. Det verkade inte vara något som jag behövde bekymra mig om, så jag lade mig igen. Då ringde telefonen, den fasta telefonen som jag har i entréplanet. Gick upp och svarade, det var en upprörd dam som talade italienska snabbt – mycket snabbt - och jag försökte hänga med. Förstod snart att det inte hade något att göra med oljudet, det handlade om hennes man som tydligen hade varit ute och haft lite roligt på egen hand.

Försökte säja att hon ringt fel, men jag insåg att hon trodde att hon ringt till den som mannen hade roat sig med. Försökte ett par gånger till men hon lyssnade inte. Då lade jag på och väntade lite tills hon ringt av och lade luren på bordet. Jag har en gammaldags telefon där. Nu hade klockan hunnit bli tjugo över två och jag var klarvaken. Tog då till det gamla knepet med varm mjölk med lite honung i. (Smakar inget vidare...) Gick och lade mig igen, tre nya knallar med några minuters mellanrum. Upp för att kolla vad det var för något. Kunde det vara åskknallar – nej, det här lät mycket mer distinkt. Annars händer det vid vissa atmosfäriska förhållanden att det verkligen brakar loss i luften, oftast på natten. Nu bestämde jag mig för att gå upp och sätta mig på balkongen för att försöka se vad det var som hände. Märkte då att det var tänt i flera hus i närheten. Det gick tre kvart och inget hände och jag började bli sömnig, så jag gick ner och lade mig och utan att tänka mig för, så hade jag lagt på luren igen när jag passerade telefonen. Hann just somna till när telefonen ringde igen, men nu struntade jag i det. Kom sen på att det ju faktiskt kunde vara någon som varnade för de här knallarna så jag gick upp igen men det var samma dam, nu ännu mer upprörd och jag möttes av ett blixtsnabbt ordsvall som skulle kunna få vilken sportkommentator som helst grön av avund. Då lade jag luren på bordet och gick ner igen men sen var det omöjligt att somna. Då läste jag färdigt boken – och steg upp när klockan var tjugo i sex. Boken heter The ingredients of love och utspelas i Paris och handlar om - nej, det blir för komplicerat att berätta här. Det är en sån där bok som har en bok i boken och den var riktigt bra. Författaren heter Nicolas Barreau om någon undrar.

Jag ringde Regula på förmiddagen och frågade om hon hört oväsendet. Det hade hon – men hade satt in öronproppar och sovit gott för hon trodde att det var åskknallar.

Det skall bli intressant att se om damen hör av sig igen. Nu har jag förberett mig väl för att med hög och klar röst kunna tala om för henne på italienska att hon ringer till fel nummer.

Nu finns det i alla fall en teori om vad som förorsakat de här kraftiga knallarna. Det skall ha varit ett gäng som varit ute på sjön och roat sig med att skjuta mot land med något slags salutkanon. Det var inte enbart Ascona som drabbats, utan de hade tydligen åkt runt på sjön, både Cannobio och Maccagno som ligger rätt långt bort, på den italienska sidan, hade fått ”besök”.

Men nu känner jag att jag är trött... Vågar jag lägga mig en liten stund??

There is no place like home...

Det är så skönt att vara hemma igen. Nu skall jag ta lite ledigt tills nästa uppdrag kommer. Det är fortfarande upp mot +20 på dagarna, men nästa vecka skall det bli betydligt kallare.

Jag kom hem vid åttatiden i lördags kväll, Regula var snäll och hämtade mig i Locarno. Jag sov som en stock, vaknade vid åttatiden och välsignade Regula som hade sett till att jag hade mat till frukost.

Sen var det samling uppe i Orselina. David hade kommit hem i torsdags, nu stannar han här månaden ut. Nu senast hade han gjort en kort visit i Taiwan, dessförinnan hade han varit i Mongoliet, ett land som tydligen fascinerade honom mycket. Han hade hört att armén hade någon verksamhet i Ulanbataar men hade inte lyckats hitta var de fanns.

Det kändes så skönt att kunna sitta ner tillsammans, det var ett tag sedan sist. Pierre ansvarade och han hade, precis som jag haft avslutningssången i söndags ringande i öronen. Marlene hade aldrig hört den, så vi fick sjunga den tillsammans. ”I´ll stand for Christ, for Christ alone, Amid the tempest and the storm.Where Jesus leads I´ll follow on, I´ll stand, I´ll stand for Christ alone.” Och det är väl så vi försöker leva. Den av oss som reflekterar mest, det är Marlene. Hon har sin uppväxt i katolska kyrkan med delvis andra värderingar, så hon tänker mycket mer på vad vi sjunger och säjer. För oss går mycket på rutin, inte minst när vi sjunger. Men ”I´ll stand for Christ” den bet sig fast med en särskild innebörd. Men sen är det som David påpekade, vi har ju inte så svårt att stå för vår övertygelse, vi befinner oss inte i en fientlig omgivning, ingen hotar oss om vi talar om vår tro. Möjligen skakar man medlidsamt på huvudet, men det tål vi. Det som kan vara lite svårare, det är ”Where Jesus leads I´ll follow on” - då kan det göra intrång i vår comfort zone.

Och på tal om sång, så blir det övningshelg 27-28 oktober uppe i Magglingen. Vi kommer att bli fulltaliga, tio stycken och Dwight tänkte komma med ett par nya sånger då. Jag vet att han har jobbat lite med ”Beyond the blue horizons”. Jag tror att den kommer att passa oss riktigt bra. 

Uppbrott.

Nu är lägenheten tom, igår hämtade de möblerna och jag sitter här hos Peter och väntar på att speditionsfirman skall komma och hämta mina flyttlådor, fyra till antalet. Jo, det fanns mer än jag trodde... Men nu är det klart så jag kan resa hem i morgon. Avresa från Heathrow 1150 och jag räknar med att vara i Locarno klockan åtta.

Jag måste resa hit igen nästa månadsskifte, då skall alla papper undertecknas och köpesumman "överlämnas". Ja, det sistnämnda är förstås bara symboliskt. Och då hoppas jag att HMR har hört av sig innan dess, så jag vet ungefär i alla fall hur många % som skall betalas i skatt.

Samtidigt som det är skönt att det är klart med försäljningen, så känns det lite tomt. Peter har förklarat att jag är SÅ välkommen att bo hos honom när jag kommer till London och det tackar jag för. Peter bor ensam i ett stort hus vid Essex Villas, tio minuters promenad från Vicarage Gate, så jag känner mig som hemma även i de kvarteren.

Jag hoppas att bilen kommer som de lovat ”before noon” - klockan är strax elva nu. Sen skall jag in till centrum och tokshoppa. Jag säjer så, det är riskfritt, för de gånger jag bestämmer mig för det, så blir det nästan inget köpt. Ett par boots från Clarks, som jag sett i en annons och en riktigt snygg ganska stor, mjuk skinnväska som finns hos M&S, för det facila priset av £69. Det skall jag köpa.

Det är mulet idag, men milt och det känns inte särskilt höstlikt, även om en del träd, mest lönnar börjar skifta i rött och gult. Det är faktiskt kyligare i Ascona, åtminstone just nu. Vi brukar ju ha sommartemperaturer långt in i oktober, ibland längre. 

Denmark Hill

I går var jag, mycket oväntat, med om generalens välkomstsmöte. Jag hade ingen aning om att Lottta och Dwight var i London, när de ringde och frågade om jag ville göra dem sällskap. Då var jag på väg till gudstjänsten i Regent Hall, så det blev mycket ”armé” igår.

Såna där officiella tillställningar brukar vara ganska sega, men jag tycker nog att den här var ganska okej. Det började rätt bra när generalsparet gick in medan de spelade ”Fill the world with music”, men sen blev det stundtals lite mer formellt. Det som jag kan klaga på var väl sångvalet, vi fick vänta tills avslutningssången innan det blev en riktig armésång med lite tryck i. ”In the army of Jesus we´ve taken our stand” med kören som jag gillar ”I´ll stand for Christ, for Christ alone, Amid the tempest and the storm. Where Jesus leads I´ll follow on, I´ll stand, I´ll stand for Christ alone”.

Det var roligt att få träffa hela ”klanen” även om det bara blev en snabb kram och några få ord.

Det var så många tankar som snurrade i mitt huvud under mötet. Ett år innan jag slutade att gå till kåren, så var jag här en heldag där man presenterade ITC som det väl hette på den tiden – och hur det är att vara kadett. Jag hade haft en del funderingar på om jag skulle bli officer. Ingen sån där klockren kallelse, men ändå, jag tyckte att officerarna hade ett sånt fantastiskt jobb, jag trodde att jag skulle kunna klara arbetet. Sen visste jag också att det var självklart att jag skulle skaffa mig en utbildning först, så jag hade ju några år på mig att fundera. Sen har de här tankarna kommit tillbaka ibland, inte minst under de sista åren och Pierres mamma och jag har talat en del om det. David brukar säja att jag är ”utpostledare” och jag får väl nöja mig med det. Kanske. 

I´ll stand for Christ, for Christ alone,

Amid the tempest and the storm.

Where Jesus leads I´ll follow on,

I´ll stand, I´ll stand for Christ alone.

Vi åkte hit efter mötet och satt och åt pizza och pratade till midnatt. Det känns som om stämningen har vänt lite, många som var besvikna efter High Council börjar tro att det här nog ändå var ett rätt bra val, inte minst därför att generalen har deklarerat vid flera tillfällen att han kommer att starta en översyn av arméns administration. Den får inte kosta för mycket, varken i pengar eller personal. Dwight berättade att någon han känner, för ett par år sedan hade gått igenom IHQ:s personalstyrka och särskilt vad officerarna gjorde. Det blev inte något uppmuntrande resultat – somliga jobbar häcken av sig medan andra seglar omkring på en räkmacka och mest är märkvärdiga och anser sig ha makt. Silvia Cox gjorde ett trevligt intryck, om han är ledare och administratör, så kanske hon fyller sin roll med de ”mjuka värdena”.

Undrar ni hur det gått med lägenheten? Jo, den är såld och jag har lovat att den skall vara tömd innan måndag, ja måndag den 7 oktober alltså. Jag behöver inte städa, för det kommer hantverkare sedan. Det känns riktigt skönt. Jag har börjat packa ner mina grejor, det är lyckligtvis inte så mycket. Nu på morgonen ringde jag till en charity shop som finns bortåt Paddington och de kommer och hämtar möblerna på torsdag. Lite sorgligt är det väl, men jag har varit här allt mer sällan, jag är mer rotfast i Ascona nu än jag varit tidigare. Men fortfarande har jag inte an aning om hur mycket försäljningskatt jag skall betala. Jag får redogöra för förhållandena kring ägandet och boendet och sen verkar det som om det kan bli en förhandlingssak, jag får ett bud från HM Revenue och kan sen ta en diskussion med dem. 

Första, andra --- tredje!

Nej inte riktigt, men nu är det på gång. Robbie tog ju kontakt med en av sina affärsbekanta som i sin tur kontaktade en mäklare. Det var faktiskt en kringmanöver, för det var egentligen Robbies bekant som ville komma över lägenheten till sin dotter. Mäklaren kom och såg på lägenheten, hade med sig försäljningsstatistik över de lägenheter i huset som sålts de sista tre åren. Han bjöd faktiskt lite mer än vad jag hade räknat med att få, men jag såg tveksam ut och då höjde han lite och då var jag nöjd. Inget snack om renoveringar o s v. Nu blir ju mäklararvodet betydligt lägre, han behöver ju bara sköta det administrativa. Mäklaren skulle träffa Robbies bekant i morgon och så skulle de försöka få tid att komma hit tillsammans. Jag får ju lite extra betänketid på det här viset, men jag kommer att anta budet och jag kan nog tömma lägenheten här under nästa vecka. Jag hoppas att jag får ställa mina personliga tillhörigheter hos Peter, Robbies systerson och så hoppas jag att någon charity shop kan komma och hämta möblerna. Det känns skönt, för det här har jag gått och värkt på i ett par år nu. Nästa gång som jag kommer till London bor jag väl på hotell - eller våldgästar hos Peter.

Mäklarsnack.

Igår var jag på besök hos mäklaren och idag har han varit och besiktigat min lägenhet. Jag vet att lägenheterna här i Vicarage Gate är lättsålda men han skulle förstås slira lite på lamellerna och talade om att lägenheten inte var nyrenoverad och han hade hantverkare och inredare som han kunde rekommendera. Då skulle priset bli ett helt annat. Jag var kallsinnig och sa att den blev helrenoverad 1993 och sen dess har det tillkommit nya tapeter och uppfräschad målning tio år senare och att jag lämnade med varm hand över till den nya ägaren att göra om efter egen smak. Jag vet rätt väl vad den är värd och när han nämnde ett pris som låg 20% under, så tackade jag för visat intresse och sa att jag nog skulle välja en annan mäklare. Sen ringde jag Robbie och sa som det var. Då tog han kontakt med en av sina affärsbekanta och i morgon kommer det en annan mäklare hit. Det är faktiskt riktigt kul att "sälja lägenhet" och för var mäklare man träffar, så lär man sig något nytt.

Jag minns när jag sålde lägenheten på Gärdet när jag flyttade till Ascona. Jag hade fyra mäklare där innan jag blev nöjd. Det var likadant som nu, man ville sälja in hantverkstjänster för att stajla till lägenheten, jag hade inget intresse av det. Men jag fick ändå det som jag ansåg att lägenheten var värd. Det är rätt obehagligt att se hur bostadsmarknaden blir allt mer segregerad. I Schweiz är det förhållandevis vanligt att hyra bostad, men till vilka priser? Jag kollar ibland på svenska Hemnet och förfäras över lägenhetspriserna i Stockholms innerstad och ser också att  lägenheter som är jämförbara med min lägenhet på Gärdet har blivit dubbelt så dyra på elva-tolv år. London är ju helt sjukt när det gäller centralt belägna lägenheter. Däremot kan man ju hitta acceptabla priser i ytterområdena, både på lägenheter och enklare radhus, men då är det delar av London som inte har så roliga grannområden.

Jag hade tänkt resa hem till Ascona i slutet av den här veckan, men nu ser det ut som om jag blir kvar här ett tag till. Som tur är, så har jag inte så många personliga prylar i lägenheten och möblerna kommer att hamna hos någon charity shop. Än vet jag inte hur stor försäljningsskatten kan bli, Robbie har hört allt mellan 10 och 25%. Jag får nog göra ett besök hos HM Revenue endera dagen.

I London

Idag har det varit sommarväder i London. Jag började dagen med att gå till Regent Hall där det var familjegudstjänst med inslag av skördefest. Sen gick jag runt på stan och passade på att äta lunch tills det var möte klockan tre, ”praise and celebrations”. Sen gick jag tillbaka genom Hyde Park och Kensington Gardens, det är alltid roligt att se på folk i parken.

De som skulle med planet till Zürich reste från Braunston till Northampton redan vid sjutiden på fredag. Rickard och jag reste från Rugby till Euston vid tolvtiden på fredag, efter att vi avslutat städningen av båten.. Rickard fick sen ta sig till Paddington för att fortsätta till Swindon. När vi satt på tåget, så konstaterade vi att detta var den mest avkopplande kanalturen som vi gjort. Det berodde nog på att vi bara var fem och att vi numera kan räkna oss som rutinerade kanalfarare. 

Igår gick jag runt i stan, enbart för att insupa atmosfären. Det är alltid överfullt med folk på på Oxford Street på lördagarna och samma sak är det på de andra affärsgatorna  - och skulle jag varit ute på ”serious shopping” så skulle jag blivit ordentligt stressad. Det är intressant att se vad som exponeras i skyltfönster och butiker, då blir man rätt snabbt klar över trenderna i höstmodet. Svarta kappor, svarta klänningar, höga klackar men nu är det både stilettklackar och betydligt kraftigare klackar som får samsas om utrymmet. Mer boots än kängor och väskorna skall fortfarande vara stora. Och det är väldigt mycket svart – trist!!!

I morgon skall jag besöka en mäklare som är specialiserad på lägenheter i Kensington med omnejd. Robbie känner till honom och går i god för att han är bra.  Jag vet på ett ungefär vad min lägenhet kan vara värd, men sen måste jag betala försäljningsskatt eftersom jag inte varit skriven på adressen på tre år eller mer och Robbie var lite osäker på hur den skatten beräknades – trots att han försökt kolla på internet. Informationen hos HM Revenue var delvis motsägelsefull. Så nu är jag inne i processen att göra mig av med lägenheten. Just nu har jag ingen som lånar den, och då blir det ju lite enklare.

Loggbok dag 10 Marston Doles – Braunston

Vädret: Regn på natten och tidig morgon, sen var det mulet och den kom en och annan regnskur. Vid fyratiden, just när vi körde ut på Grand Union så började molnen skingras. Maxtemp under dagen +14.

Först - Med anledning av det som jag skrev igår, så fick jag nyss ett mail från Elvy där hon berättade detta:

Jag forstar att det var magiskt att sitta dar under stjarnorna och lyssna till sangen. Det du skrev vackte ett minne hos mig. Nar jag vaxte upp sa hade man gudstjanst i kapellet nyarsafton och vantade in det nya aret. En av aldstebroderna tyckte att fyrverkerier var syndigt. En gang uppmanade han alla att ga ut strax efter tolvslaget for att visa att det fanns andra varden. Det var kallt och stjarnklart och dar stod forsamlingen och sjong Loftena kunna ej svika. Aldstebrodern sag bort fran de syndiga fyrverkerierna medan de flesta andra sjong och beundrade skadespelet.

Jag funderade pa texten till sangen, minns den inte sa bra. Men pa internet hittar man det mesta.

Så blev det den sista etappen av den här resan. I dag blev det en riktig och riklig full english och Regula ansvarade för morgonandakten. Resan gick bra ända till den övre slussen vid Napton, där hade ”något” låst sig så att det inte gick att fylla på vatten. Fyra båtar stod och väntade före oss. Det var inget stort fel, men krävde förstås en kunnig reparatör som inte hade något emot att blöta ner sig. Nu gjorde inte det så mycket, vi hade ju inte så lång väg tillbaka till Braunston och under tiden som vi väntade så började vi städa båten.. Vi var framme vid sextiden och traditionen bjuder att nu skall det ätas en tårfylld avskedsmiddag på Admiral Nelson. I morgon skiljs vi åt. Marlene, Regula och Pierre reser till Zürich, Rickard skall hälsa på någon i Swindon och jag stannar i London ett par dagar.

Loggbok dag 9 Cropredy - Marston Doles

Vädret: Solsken hela dagen, västlig vind, stundtals ganska frisk. +15 som mest och sen dalade temperaturen rätt snabbt, just nu är det +5.

Idag blev det en ”full english” och så ansvarade jag för morgonandakten.

Nu färdades vi åter genom ett tämligen öde landskap. Men det var lummigt och vackert och fridfullt. Vi fick vänta en dryg timma i den tredje slussen efter Cropredy, där hade det hänt något med slussporten. Sen i nästa sluss, så kom det två kanotister som inte slussade, utan lyfte sina kanoter förbi slussen. Då hörde Rickard att de talade finlandssvenska med varandra. Det var två killar som studerade i Oxford och som tillbringade de sista dagarna av lovet med att paddla från Rugby till Oxford. De hade hållit på en vecka och räknade med att ha ytterligare tre dagsetapper fram till Oxford. Förra sommaren hade de paddlat från Moira på den nya delen av Ashby Canal och sedan tagit kanoterna på bilkärra till Snarestone. Därefter hade de paddlat ner till Rugby, och i år så fortsatte de. När de var hemma i Finland tillhörde de ett gäng som paddlade runt i sjösystemen. 

Vi stannade till vid Fenny Compton, tog en promenad längs kanalen som leder in till The Wharf och tittade på båtar. Sen fortsatte vi på den extremt krokiga delen av kanalen, mot Marston Doles, dit vi kom vid sjutiden på kvällen. Här finns det ingen pub, så nu har vi grillat och ätit hamburgare och baconburgers med diverse tillbehör.

Det är stjärnklart och när det inte finns någon belysning i närheten av kanalen, så är stjärnhimlen fantastisk. Rickard, som kan en hel del om astronomi, han gick ut och lade sig på båttaket och studerade stjärnhimlen. Vi gick ut för att se hur han hade det och jag citerade ”gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp, medan du stjärnorna räknar, växer ditt tro ditt hopp” för honom. Och då började Rickard sjunga Löftena kunna ej svika och det kändes helt magiskt. Jag tror att han kunde alla verserna. Jag undrar om det var någon mer än vi som hörde det? I så fall undrade de nog vad det var. Jo, han sjöng inte den på svenska utan på norska, elva år i Bergen har satt sina spår.

Gjör du som Abraham gjorde, se imot himlen opp

Og mens du stjernene teller, vokser din tro, ditt håp

Himmel og jord skall svinne, styrte skal tårn og tinde

Men den som tror skal finne, löftene rokkes ei.

Loggbok dag 8 Somerton – Cropredy

Vädret: Jo, det blev en kall natt, + 4 som lägst och nu under dagen var det +13 som högst. Det märks att vi går mot hösten. Prognoserna talade om mycket regn under eftermiddagen och kvällen, men så illa blev det inte. Det kom några lätta skurar under eftermiddagen och mer ihållande, men lätt regn under kvällen.

Vi åt upp det resterande brödet till vår frukost, som idag blev en knappt halvfull engelsman. Lätt salongsberusad engelsman sa Rickard. Sen fick han skärpa till sig, för det var hans tur att ha morgonandakten. När vi fortsatte, så var det bondlandet igen fram till Banbury där vi bröt den ”inhemska” dieten genom att äta lunch på en thairestaurang och så provianterade vi. Vi visste ju att det skulle vara långt mellan butikerna fram till Braunston. Efter ett rätt långt stycke med trista industribyggnader i norra utkanten av Banbury var det sedan grönskan som dominerade. Vi såg några träd (lönnar?) som skiftade i rött och gult. Kan det ha varit någon natt med minusgrader?

När vi kom till slussen vid Little Bourton så mötte vi ett glatt gäng från Lille som hade börjat sin resa i Reading för tre veckor sedan och som hade tagit sig via Themsen, Grand Union upp till Leicester och tillbaka till Norton och sen South Oxford och nu var på väg tillbaka till utgångspunkten. Det var en rejäl tur, deras första i England. Sen kom det fram att de jobbade på ett produktionsbolag och hade filmat för en kommande TV-film. De hade gjort en film tidigare om att resa på kanalerna i Holland. Pierre blev intervjuad om våra resor och vi andra kom väl med på någon filmsnutt också. Efteråt var Pierre så förargad på sig själv, han borde förstås ha sett till att vi fått sjunga också.

Vi moorade utanför Cropredy och gick in i byn och hedrade Brasenose Arms med ett besök. Vi hade ju ätit lunch i Banbury och hade väl tänkt att äta något lätt, men när vi såg menyn, där det fanns Moroccan cod – alltså torskfilé på marockanskt vis, så blev det ett mål lagad mat till den här dagen. Vi har inte glömt den mysiga nordafrikanska restaurangen i Birmingham och vi är helt eniga om att det nordafrikanska köket är underskattat.

Loggbok dag 7 Shipton on Cherwell – Somerton

Vädret; Solsken hela dagen och som mest +15.  

Rickard och jag har myntat ett nytt begrepp ”halvfull engelsman”. Det har varit lite knepigt att proviantera och vi har faktiskt inte alltid köpt rätt saker. Men nu blev det alltså halvfull engelsk frukost och det gick bra det med. Sen var det Marlenes tur att ha morgonandakten.

Nu färdades vi i ett lummigt grönt landskap, och som på vägen söderut, hade vi River Cherwell alldeles i närheten. Vi åt publunch i Lower Heyford, på The Bell Inn.. Ett rustikt ställe med god mat, väl värt ett andra besök - vi var här i torsdags. Sen tog vi en promenad till Rousham House där parken skapades av William Kent, en berömd landskapsarkitekt i början av 1700-talet. Dels var det en naturpark med statyer, grekiska tempel och en näckrosdamm och en mer formell park runt det stora huset. Det var riktigt intressant, inte minst de stora formklippta idegranarna av vilka några lär vara mer än två hundra år. Sen var det rena rama bondlandet ända fram till ett stycke norr om Somerton, där vi moorade. Nu kom vår engångsgrill till användning, det fanns ingen pub i Somerton., så vi fick fixa kvällsmåltid själva – och middagsmat hade vi tillräckligt av. Det blev korvar av olika slag, något slags kombinerad potatis- och rödbetssallad och så bröd som vi köpt på puben i Lower Heyford. Det fanns ett litet gårdsbageri i närheten – och det var riktigt gott, traditionellt engelskt bröd.

Nu håller vi på med kvällens singalong, det är mörkt ute och faktiskt stjärnklart. Det kanske blir en kall natt?

Loggbok dag 6 Iffley Lock – Shipton on Cherwell

Vädret: Mulet på förmiddagen och vid fyratiden på eftermiddagen började det regna, men det var ett ganska lätt regn. Temperaturen maxade på +14 idag.

Pierre visste att det fanns en kår inte långt från där vi moorat, men när han kollade på nätet, så började gudstjänsten först 1030 och så länge kunde inte vi vänta. Vi hade ju fått moora en bra bit ner på Themsen i utkanten av Oxford. Vi fick ”nöja oss” med att ha vår andakt tillsammans, Pierre ansvarade. Sen fortsatte vi norrut, genom Oxford och förorterna och ut på landsbygden igen och nu slussade vi uppåt, mot Midlands. Vi åt middag på The Jolly Boatman, som låg strax utanför Shipton on Cherwell. Mysig miljö och god mat. Sen tog vi en promenad genom byn, som väl egentligen var en förort till Oxford. Där ligger en herrgård som under många år fungerade som studio för Virgin Records. Numera var den bostad för någon adelsdam.

Hur det nu var så hamnade vi på puben igen (Pierre var törstig) och där dök det upp ett svenskt sällskap som begick sitt livs premiärtur på kanalerna. De verkade vara väl pålästa, hade hämtat båten i Napton för tre dagar sedan och hade planer på att ta sig till Oxford och några dagsetapper på Themsen, både i västlig och östlig riktning. De var förstås intresserade av vad vi hade att berätta om våra resor och efter vår lyriska beskrivning av Llangollen canal, så skulle de nog ta sig en funderare på om inte det kunde vara en lämplig tur nästa gång.  

Loggbok dag 5 Themsen

Vädret: Igår kom det 14 mm regn och i natt 4,2. Men vid niotiden började molnen försvinna och sen dess har vi haft riktigt fint väder och vindstilla, men inte så varmt, +14 som mest.

Full english och så var det Regulas tur att ha andakten. Sen gjorde vi ett avsteg från vår resplan, det har gått lite snabbare att köra South Oxford Canal än vad vi kalkylerade med, så vi fortsatte på Themsen – eller Isis som den alltså kallas här. Jag har kollat i våra tre kanalböcker och blir inte riktigt klok på geografin, men det spelar ingen roll. Som tur är, så har vi licenser för nästan alla kanalavsnitt och floder i hela England för den här båten. Hur som helst, så var det s-å-å vackert med grönska och intressanta hus längs floden. Men samtidigt så känns det lite otäckt att vara ute på en bred flod med vår lilla flatbottnade båt. Vi tog oss ner till Abingdon, efter lite letande så hittade vi moorings och strövade sen omkring i centrum och fann en liten butik där vi försåg oss med färskvaror. Abingdon var en riktigt mysig liten stad. Sen återvände vi mot Oxford, men det tog betydligt längre tid än vi hade räknat med, det var rätt bra mottryck i vattnet, så vi moorade på Themsen vid Iffley Lock, en bit söder om Isis Lock och kunde sen föra upp Isis Farmhouse på listan över pubar som vi har besökt. Maten var bra, ölet var gott och ägaren var en märklig figur. Han verkade anse att det var gästerna som skulle vara tacksamma för att de fick komma. Vi frågade några som verkade vara stamgäster om det var en roll han spelade, men de ansåg att han var lite galen. Sen verkade det vara lite av Faulty Towers över etablissemanget.

Loggbok dag 4 Lower Heyford – Oxford

Vädret: Det var riktigt fint väder under dagen, +19 som mest. Vid sextiden kom några lätta regnstänk och sen ökade regnet i intensitet, nu trummar regnet på båttaket. Det låter i och för sig rätt mysigt och nu hoppas vi förstås att regnet drar vidare över natten.

Full english och idag var det min tur att ha andakten. Sen tuffade vi iväg mot Oxford, jag tror att det var nio slussar. Nu har vi kommit igång med sjungandet. David blir lite trött i fingrarna ibland så då sjunger vi a capella. Mormor ansträngde sig verkligen för att jag skulle lära mig spela gitarr, men jag var en synnerligen ovillig elev. Nu ångrar jag att jag inte lärde mig, men det är så dags nu...

På den här sträckan var det också många lyftbroar, men de flesta var faktiskt uppfällda, troligen använder man dem sällan. Vi moorade en bit norr om centrum, snyggade till oss och sen irrade vi omkring i stan, alla hade något slags relation till Oxford, inte minst genom filmerna om kommissarie Morse. När vi tröttnat på att imponera på varandra med våra kunskaper om Oxford, så gick vi på konditori och åt äppletårta med både vispgrädde och vaniljkräm till. Och starkt, gott kaffe. Sen, innan det blev alltför sent på eftermiddagen, så gick Pierre och David upp och flyttade båten söderut, passerade Isis lock och körde en bit på Themsen. Under tiden fick Marlene, Regula och jag ledigt en stund och kunde gå i precis vilka butiker som helst. Men vi köpte inget. Nästan inget.

Det blev en lång promenad till båten för oss, vi hade ingen karta utan följde slaviskt kanalen och Themsen tills dess vi hittade vår båt. Den låg en bit nedanför Folly Bridge, en gammal vacker bro som går tvärs över en långsmal ö i Themsen – eller Isis som traditionalisterna föredrar att kalla den. De hade hunnit rekognoscera och t o m bokat bord på den förhållandevis eleganta puben/hotellet The Head of the River som ligger alldeles vid det norra brofästet. Vi försökte att snygga till oss så gott det gick, och sen åt vi en av deras paradrätter ”Venison burger with Oxford blue” - alltså en ovanligt lyxig hamburgare med blåmögelost. Och nu skall vi slappa lite innan vi lägger oss. Alla verkar vara rätt trötta idag.

Loggbok dag 3 Norr om Banbury – Lower Heyford

När jag skulle publicera gårdagens inlägg, hade vi ingen datakommunikation. Som tur är, så skriver jag i först i Word, så resultatet av mina ansträngningar är sparat. En stund funderade jag på att försöka skriva ett mer koncentrerat inlägg och publicera det via Pierres smartphone, men jag gav snart upp, det var för krångligt och dessutom finns det varken å,ä eller ö... Men nu verkar allt vara ok, så jag lägger ut min redogörelse för torsdagens aktiviteter nu.

torsdag

Vädret: molnigt, svag vind och lite regn nu på kvällen. +18 som mest. Regnmätaren registrerade 0,6 mm.

Nästan full english (bacon och juice var slut och det rostade brödet var ransonerat till två skivor per person) och Rickards tur att ha andakten. Sen körde vi den sista biten in till Banbury och provianterade, det började bli rätt tomt i våra förråd. Vägen in till Banbury var inget vidare kul, det var industrier och trista bostadshus, stan verkade inte vara så mycket roligare den heller. Det fanns i alla fall ett stort shoppingcenter nära kanalen så vi fyllde på matförråden. ”Nu när vi köpt mat kommer vi säkert att passera många byar med trevliga små pubar med utmärkt kök,” sa Pierre. När vi lämnat staden, så återkom det bulliga, gröna landskapet igen. Vi kom fram till en plats med en liten marina, (närmaste större plats hette Aynho) och där fanns det en trevlig pub ”Great Western” som hade en massa gamla järnvägsprylar i inredningen – och god lunch. (Vad var det jag sa, kommenterade Pierre.)

 Sen fortsatte vi till Somerton, som verkligen var en stor by, inte en liten stad. På väg dit underhöll vi de få båtar som vi mötte med sång. ”I´m bound for Caanans shore...” Vi tog en promenad i Somerton och efter fika så fortsatte vi - med mera sång - till Lower Heyford, där vi gjorde dagens andra pub-besök. Byns pub hette The Bell Inn och där var det riktigt trevligt, så vi blev kvar tills klockan var tio och sen flyttade vi oss ett litet stycke utanför byn där vi nu moorat för natten.

Loggbok dag 2 Claydon – norr om Banbury

Vädret: mulet hela dagen, så gott som vindstilla och som mest +16. Mellan tre och fem på eftermiddagen kom det några högst måttliga regnskurar. Regnmätaren registrerade 1,1 mm.

Vi startade med full english, Marlenes tur att ha morgonandakten. Det är en viktig tradition, jag tror ingen av oss skulle tycka att dagen började rätt utan den. Inget märkvärdigt, man läser och säjer det som man själv vill och så ber vi Gud välsigna dagen och se till att vi inte råkar ut för några obehagligheter.

Det var många slussar på väg mot Banbury och vi fick vänta drygt en timma på ett ställe där de jobbade med att rätta till en slussport som det var något fel på. Då muntrade vi upp de som jobbade med sång. Förutom slussarna, så är det en hel del lyftbroar som vi själva får manövrera. En del är försedda med nyare maskineri, andra är gamla och här gäller det att ta i ordentligt. Men vi har inte bråttom, det här är tänkt att bli en vilsam resa, utan stress. Vi tog en promenad till Little Bourton, en mysig by där byborna synbarligen tävlade om att ha de vackraste rabatterna och när vi gick tillbaka till båten så fick vi sällskap av en trevlig blandrashund. Han gjorde helt klart för oss att han brukade få någon liten belöning för att han sett till att vi kom helskinnade tillbaka till båten. Han fick en liten korv och en kaka och sen skulle han säja adjö till alla och när den proceduren var avklarad så kilade han iväg tillbaka till byn. Det var definitivt en intelligent hund – som också hade en icke föraktlig social talang.

Vi fikade, fortsatte på kanalen, moorade och när det var uppehåll tog vi en tur genom snårskogen och tittade på River Cherwell, som går ganska nära kanalen, körde en bit till och upptäckte att omgivningarna när vi närmade oss Banbury började bli allt mer trista. Men strunt i det, vi moorade och åt middag i båten. Idag var det jättegoda djupfrysta piroger och så sallad till. (Nu gäller det att proviantera i morgon!) Och så var det sång, ledd av Pierre. David har trimmat honom på gitarr, men det får bli sånger utan alltför avancerade ackord...

Loggbok dag 1 Braunston - Claydon

Vädret: kylig men solig morgon, mitt på dagen mulnade det på men då blev det ganska varmt, +18. Det kom några regnstänk under eftermiddagen. Svag nordvästlig vind.

Vi startade tidigt, men lade en god grund för dagen med en ”full english” och morgonandakten som Pierre levererade. Den helt slussfria delen av Grand Union tog oss till Napton, där den ”riktiga” South Oxford Canal börjar. Vi klarade av de sju slussarna vid Napton on the Hill och sen blev det fikapaus. Vi behövde inte vänta i någon av slussarna, det var t o m bara att köra rakt in i tre av dem! Landskapet var kuperat, grönt, lummigt och vackert, men utan några särskilda sevärdheter. Det är nog de här omgivningarna som man sjunger om i Jerusalem – ”In Englands green and pleasant land”.

 Vi såg många kor längs kanalen, svartvita, röda och cremefärgade och i en hage gick det några ston med årets föl. Vi passerade Marston Doles, en liten by som förmodligen delvis livnär sig på kanaltrafiken. Sen var det en ”cutting” vid Fenny Compton. Enligt guideboken så hade man för det mesta låtit kanalen ta vägen runt om kullarna, men vid Fenny Compton fick man gräva sig ner ett stycke. Det blev som en vacker, grön tunnel. Kanalen slingrar sig extremt mycket, vi har sett kvarnen och kyrktornet i Napton on the Hill i alla tänkbara vinklar och riktningar.

Vi stannade till vid Wormleighton, en by som låg ett stycke från kanalen och tog en promenad dit. Den gav ett väldigt speciellt intryck, det kändes nästan som om det var privat område. Vi beundrade Wormleighton Hall på avstånd. Herresätet beboddes en gång av familjen Spencer (Diana, ni vet...) men brändes ner under inbördeskriget på 1600-talet och då flyttade Spencers till Althorp, där man fortfarande residerar. Sen moorade vi strax norr om Claydon, strax innan nästa rad av slussar. Vädret hade varit fint hela dagen, men det låg mörkgråa moln i väster, så vi avstod från att leta reda på någon pub (om det nu fanns någon i Claydon) och åt medhavd grillad kyckling, salsa och potato wedges till middag. Sen satte vi oss och gick igenom vår planerade rutt, kollade sevärdheter längs vägen (det finns inte särskilt många) och nu är det nog bara jag som fortfarande är vaken... Jag skall stänga laptopen tyst och släcka lampan över sängen (kojen heter det väl på sjömansspråk) och ljudlöst åla mig ner i sovsäcken.

Framme i Braunston

Rickard fick ta sig från Biel till Zürich på egen hand och vi andra,    d v s Regula, Marlene, Pierre och jag lämnade Locarno klockan sex. När vi kom till London regnade det riktigt rejält och det var rätt kyligt. På väg upp mot Northampton så avtog regnet. Minibuss väntade i Northampton – först fick den köra oss till en supermarket för att proviantera och sen tog det knappt en halvtimma till Braunston. Vi var här strax efter fem och då tittade solen fram. Räknar man tiden från Locarno, så var det en resa på elva timmar, vilket jag tycker är ganska bra.

Nu har vi varit och ätit på Admiral Nelson och det är faktiskt sängdags nu – det har hänt mycket idag. Den här gången får vi tre tjejer sova i den bakre delen av båten och Rickard och Pierre får snarka ikapp i fören, på de båda sängsofforna vid matbordet. 

I morgon kastar vi loss!

Resklar!

Jag känner mig sysslolös och kanske också lite rastlös. Allt är klart för morgondagen. Packningen, axelväskan med biljetter, pass och pengar hänger tillsammans med jackan i hallen, telefonen står på laddning (och det finns en lapp på ytterdörren ”glöm inte telefonen”) huset är städat (någorlunda) det finns ingen mat i kylskåpet som kan bli förstörd och jag har laddat min kaffebryggare och gjort en smörgås (måste ha något att komma igång på i morgon), två väckarklockor är riggade, en på 0445 och en på 0450. Pierre sover hos Regula och han hämtar först mig och sen Marlene – vårt tåg går från Locarno 0603. Sen tar Leo hand om Pierres bil och kör hem den. Ni förstår att vi är välorganiserade – men så gäller det ju att komma i tid till flygplatsen, vi skall ju till Zürich. Det är så kul med Marlene, hon jobbar ju på resebyrå och är dessutom en välorganiserad person och när vi skall göra något tillsammans, så är allt väl förberett och brukar fungera alldeles utmärkt.

Idag samlades vi hos Regula klockan elva. Det kändes skönt att vara i den här lilla kretsen, även om vi saknar David och Yvette. Sen åt vi lunch tillsammans, tog en promenad uppe på Monte Verita och satte oss sen ner och gick igenom vår resplan. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, men är man i England så får man bara räkna med att långtidsprognoser inte är helt tillförlitliga. Men vi har haft rätt bra väder när vi varit ute tidigare. Sen började vi försöka reda ut hur många gånger vi varit ute på kanalerna och det bör vara sex gånger. Det har varit lite olika ”besättningar” - jag har varit med fem gånger. De turer som jag minns mest av är Llangollen Canal och vår nästan månadslånga resa förra året.

Men min favoritkanal är den slussfria Ashby Canal där jag bara hoppas på att den blir helt restaurerad i min livstid. Man hade gjort upp en bra plan om hur kanalen skulle gå genom Measham – och sannolikt bli en attraktion och inkomstkälla för den lilla staden, man planerade också för en marina med vinterförvaring av båtar i närheten. Nu har en grupp i Measham börjat ifrågasätta inte bara de aktuella planerna, utan också om det överhuvud taget är nödvändigt att knyta samman den södra delen av kanalen med den restaurerade sträckan uppe vid Moira. Man talar om att kanalen skall gå över ”uråldriga fält” - den skall i själv verket gå vid sidan av fältet, intill snårskog som ingen bryr sig om och man talar om oreglerad inflyttning till Measham, d v s hit kommer det nytt folk som inte bott i Measham i 3-4 generationer. Berörda myndigheter har redan slagit fast att man har rätt att återskapa kanalen eftersom det mesta av marken tagits i beslag av bönderna när kanalen inte kunde användas längre – men fortfarande ägs marken av kanalbolaget. Inne i Measham har man olovandes byggt på en del av den gamla kanalen, men där finns det mark för en lämplig sträckning där det varit en järnväg, nu nedlagd sen många år. Men det finns väl alltid bakåtsträvare för vilka varje förändring är ett hot. Att förändringen inte medför något negativt för miljön och att den skapar arbete och turistinkomster, det väljer man att bortse ifrån.

På tal om Ashby Canal så passerar den Bosworth Battlefield där man trodde att Rickard III stupade. Nu har man bestämt sig för att han stupade en dryg mile väster om den tidigare välbesökta platsen med minnesstenen. Stenen är borttagen och de moorings som funnits i anslutning till besökscentret (som fortfarande finns kvar) har tagits bort och det är tydligen lite allmänt kaotiskt kring ägandeförhållanden o s v. Marken har upplåtits av en bonde, men nu när den har förlorat sin ”heliga” status så vill hans arvingar ha tillbaka marken igen. Den som äger marken där stenen rätteligen skall stå är inte så trakterad av att få dit turister. Man har gjort noggranna undersökningar för att finna den rätta platsen och det var när man bl a hittade ett silverspänne i form av ett vildsvin som man kunde säja ”här var det”. När vi var där 2009, så var det fältet på andra sidan kanalen (från besökscentret räknat) som var den mest troliga platsen, eftersom man hittat svärd o s v där.

Nej, nu är det nog tid för mig att gå till sängs, det blir en tidig morgon och en lång dag som vi har framför oss.