Sommarvärme men inte sommarlättja.

Sommarvarmt, lite regn någon dag, buskar och rabatter blommar, träden är vackert ljusgröna och jag sitter inne och jobbar. Jo, en och annan paus blir det väl men den här gången får jag verkligen disciplinera mig om jag skall bli klar tills jag skall resa till Toronto. Det är jobb mellan 0830 till 1200 och sen fyra timmar på eftermiddagen eller kvällen. Men jag skall nog klara av det. När jag har en tydlig deadline så brukar det gå bra. Står det att man är tacksam för att få manus vid månadsskiftet eller något sådant, så blir jag tidsoptimist.

Vi tog ett tårfyllt avsked av Yvette i söndags. David hade kommit hem och Pierre hade förberett en helt fantastisk söndagsmiddag och Yvette, Regula, Marlene och jag fick slå oss ner vid dukat bord och avnjuta en trerätters middag, värdig en krog med stjärnor i Guide Michelin. Förrätten var gratinerad hummer, varmrätten lammstek, inbakad med färska örter och desserten en riktigt fluffig citronpaj. Snålvattnet rinner till bara jag tänker på det... Det är annat än den djupfrysta portionen pasta med champinjoner och ostsås som jag "fick" idag! Men är man lat så är man och då är frysdisken en räddare i nöden.

Den 22 september skall det bli folkomröstning om burka-förbud. Såvitt jag kan förstå gäller det även för niqab. Nu får jag ju inte rösta, men vad tycker jag egentligen? Jag tycker att det skall förbjudas. Det är ytterst få av kvinnorna som själva vill ha heltäckande klädsel, de allra, allra flesta tvingas till den obekväma klädseln av sina män och släktingar. När jag bodde i London i början av 1990-talet så berättade en granne som var sjuksköterska på en akutmottagning att det var mycket vanligt att kvinnor med heltäckande klädsel kom in efter att de hade fallit omkull ute på stan. Dels därför att de inte såg tillräckligt bra var de gick, dels därför att de var tvingade att ha kläder som släpade på marken så fort det var någon nivåskillnad som de skulle förbi. Nej, ett förbud mot heltäckande klädsel kan inte motiveras som ett ingrepp i religionsfriheten. Det har varit ett par företrädare för islam på TV de senaste dagarna som säjer att det finns inget i islam som talar om heltäckande klädsel. Slöja av olika slag, det tycker jag är ok att ha - om man nu gör det helt frivilligt, inte därför att mannen eller familjen kräver det. Vi har sett ett exempel här på att man plötsligt kastar slöjan. Det är en libanesisk familj här i närheten som har tre döttrar, gissningsvis mellan 12 och 20 år . Plötsligt fick jag se den äldsta dottern utan slöja, sen hennes systrar och ett par veckor senare även deras mamma. Och jorden har inte gått under för det och pappan verkar vara samma sympatiska, jovialiska person som tidigare. Det skall bli spännande att se om flickorna lättar på klädseln för övrigt också nu när det börjar bli riktigt varmt. Fortsättning kanske följer.

Hemma igen!

Det kändes riktigt skönt att komma hem till Ascona igen, när jag klev ur tåget i Locarno onsdag kväll så var det +20. I går handlade jag, sen gjorde jag vårrensningen i mina garderober d v s hängde bort och hängde fram och skurade av möblerna på terrassen, ansade vinet och kiwin som redan växt långt upp på pergolan och klippte bort döda grenar på rosorna och snyggade till lite i största allmänhet på tomten. Sen kom Regula och Marlene hit på kvällen. De hade med sig en grönsakspaj och så satt vi och gick igenom vad som hänt sedan vi sist sågs.

De hade en nyhet som inte var så kul, Yvette börjar jobba som sjuksköterska på ett kryssningsfartyg den 15 maj, men innan dess skall hon gå två veckors utbildning i Miami, så hon ger sig iväg redan den 27 april. En släkting som är frisör på båten har lockat över henne. Så nu blir det avskedsfest redan på söndag, sen åker hon hem till sina föräldrar i Aigle ett par dagar innan hon ger sig iväg.

Annars verkar livet gå sin gilla gång här. David jobbar med sitt internationella prestigeprojekt inom vattenvård, men lyckas ändå komma hem ibland och Pierre jobbar med ett rassäkringsprojekt i närheten av Biasca, det är väl ungefär 50 km härifrån.

Det ser ut att komma en hel del regn de närmaste dagarna, men sen skall det bli riktigt fint sommarväder. Det är väl bra på sätt och vis, men jag har ett uppdrag som jag måste få klart innan jag reser till Toronto så nu är det arbetsdisciplin som gäller. Även om solen skiner och det är sommarvarmt ute.

Geilo goodbye!

I lördags var vi på 70-årskalas. Nu kanske man skulle kunna tro att ett 70-årskalas är en stillsam tillställning men här var det fullt ös hela tiden och vi var ungefär sextio gäster. Det var Hans Rasmussen, dansk pensionerad läkare som delar sin tid mellan Köpenhamn och Geilo som fyllde. Själva festen var lite annorlunda än vad jag tror är vanligt. Vi var inbjudna till klockan fem på eftermiddagen, då var det mingel med kaffe och tårta, presenter och tal och det skålades i champagne av bästa slag, Grand Siècle, lär kosta minst tusen kronor flaskan. Jag tyckte att den smakade lika trist som de flesta andra torra mousserande viner. Fram för svensk Pommac, det är en dryck för festliga tillfällen!

Klockan sju satte vi oss till bords och när den goda maten (typiskt norsk festmat) var uppäten så var det dans till livemusik, mest 50- och 60-talslåtar. Det var tryckare och bugg och allt däremellan. När orkestern spelade Rock around the clock, så blev en av gästerna, en ortoped från Århus så till sig att han trillade omkull och gjorde sig illa i ena armen.. Men på något vis så lyckades andra närvarande medicinmän åstadkomma ett spjälkat förband och förse honom med något smärtlindrande och sen fortsatte han dansen. Rickard var lite tveksam till kombinationen smärtlindrande och alkohol men Solveig, jubilarens fru sa att det är många här som kan hjärt-lungräddning så det är nog ingen fara.

Rickard är inte så förtjust i att dansa, men när vi efter lite övertalning fick upp honom på dansgolvet för en tryckare med jubilarens fru, så lossnade det. Han är faktiskt bra på att bugga, visste ni det Lisa och Lotta? Det var ett riktigt roligt kalas som avslutades klockan tolv när alla sjöng först en sång på danska och sen Auld lang syne. Trots att det var snaps och exklusiva viner till maten och baren sen var öppen hela kvällen, så spårade festen inte ur. Ja, om man undantar den ovan nämnda ortopeden och en redaktör från Oslo som somnade i en fåtölj.

Det är alltid spännande att vara iakttagare vid sådana här tillställningar. Rickard inskränkte sig till att skåla för jubilaren i champagne och jag drack dessutom sparsamt av vinet till maten. Men vi hade lika kul som de andra.

I morgon reser jag till Oslo med eftermiddagståget, framme på Gardermoen vid åtta på kvällen och bor över natten på Park Inn. Sen går mitt plan kvart i tio och om allt fungerar så är jag framme i Locarno kvart över fem onsdag eftermiddag. För några år sedan gick det faktiskt att ta sig både till och från Geilo samma dag, men med allt färre flygförbindelser, inte minst då få direktflyg Oslo-Zürich så får man avsätta två dagar för resan numera.

Nu är det nästan sommar i Ascona, Enligt Marlene har det varit +20 idag och det kommer att bli ännu varmare mot slutet av veckan. Sånt gör att det inte är så svårt att lämna Geilo nu när vårvindarna, regnet och slasket gör entré. Rickard tänker stanna här fram till mitten av maj, det är väl 17-majfirandet som lockar. Då är jag i Toronto. Jag ser fram emot det!

Busväder.

Så var det slut med det fina vädret för den här gången. Jag har delat min tid mellan skidåkning och översättning. Nu är det slut på bådadera. Idag har jag ägnat mig åt städning och inköp, Rickard kommer hit med kvällståget och sen skall vi på sjuttioårsfest i morgon. Tisdag reser jag hem till Ascona, hinner inte stanna här längre. Jag reser till Toronto den 15 maj och kommer hem igen den 23. Innan dess skall jag klara av två uppdrag. Plus en del "sociala åtaganden" - det låter väl stiligt. Nu längtar jag faktiskt hem, även om det är riktigt skitväder där just idag så är sommaren på gång där. Här kan det bli extremväder, d v storm och kraftig nederbörd söndag kväll och måndag. Värst blir det på vestlandet men vi lär också få vår beskärda del av det. Bara jag kommer iväg till Oslo på tisdag så är det inte så mycket att oroa sig för.

Jag kan inte komma på något djupsinnigt att skriva om, Möjligtvis kan jag förundras över att man planerar att bygga en bro över Sognefjorden för att göra E39 färjefri. Men då har man vaknat till liv i Osloområdet och säjer att det är mycket mer angeläget med en bro över Oslofjorden. Och så har man tydligen bestämt sig för att bygga en skeppstunnel vid Stad, för att undvika en av de värsta passagerna vid kusten, den när man passerar Vestkapp. Den kommer att kosta MASSOR. Men pengar finns det ju. Undrar om de skall ha bompengar för båtarna som passerar? Det blir väl en ny attraktion för Hurtigruten - om den nu finns kvar så länge. Bolaget har visst problem... Och så skall Bergensbanan förbättras. Det tackar vi för! Sen kan man ju undra varför man så plötsligt blir så generös med pengar till olika vägprojekt. Är det kanske så att man inte vågar placera nya pengar från oljemiljarderna i utlandet. Man kan i alla fall inte ha kvar dem här för då kommer vi att få se en inflation som heter duga!

Och nu skall jag förbereda lite mat tills i kväll. Jag hoppas att tåget är här i tid, det skall vara inne 1942 men är nästan alltid tio-femton minuter försenat.

Annandag påsk

Vi har haft ett vidunderligt väder hela påsken! Nätterna har varit riktigt kalla men mitt på dagen har det bara varit ett par minusgrader och strålande sol. Vi har varit i Vestlia eller på Geilosidan hela dagarna och trots att träningsvärken gjort sig påmind, så det inte avskräckt oss från att åka i backarna.

”Oss” det är Cilla och Håkan, Viktor och hans kompis Martin. Enligt planerna så skulle Viktor ha tillbringat påsken tillsammans med sin mammas familj, men det satte ett häftigt utbrott av kräksjuka bland dem stopp för. Och så fick kompisen Martin följa med hit. De här killarna är riktigt duktiga på skidor, de åker ofta i Torsby och Sälen. Det kan ha varit luften här, två tolvåriga killar som somnar sött vid åtta, halvniotiden. Då har man gett järnet hela dagen i backarna.

Nu åkte de hem till Karlstad efter lunch. Det tog sex timmar hit i torsdags och Håkan befarade att det kunde ta lite längre tid hem idag. Det är tyst i hytta, bara tvättmaskinen ger sig till känna ibland.

Vid tretiden knackade det på dörren. Det var Hans och Solveig Rasmussen, ett pensionerat danskt läkarpar som tyckte att de skymtade mig nere på Geilo i lördags och ville se om Rickard också var här. Jag satte på kaffe och de stannade en stund. Deras ärende var att bjuda oss till 70-årskalas den 13 april, och då kommer också Rickard att vara här. Och jag har en riktigt stilig klänning design Michael Kors som jag kan använda! Inga klädproblem den här gången alltså...

Jag tror att jag har berättat här på bloggen om att Solveig började släktforska och upptäckte att hon var släkt med sig själv. Hans inspirerades att också sätta igång och han har hittat riktigt intressanta människor i sin släkttavla. Hans kommer från Marstal på Aerö, som tidigare har varit en av de största hamnarna för fraktskutor i Danmark. I Hans bakgrund finns det en ”kapare”, en storsmugglare, en som avrättades misstänkt för spioneri, en världsomseglare och en präst som fick sparken för att han tafsade (milt uttryckt) på konfirmanderna. Plus några mer vanliga sjömän. Kvinnorna verkar inte ha utmärkt sig för något särskilt. Hans hade räknat med att också finna något släktskap med Solveig, men det fanns det inte.

Det finns ju professionella släktforskare, Elvy och jag kanske skall anlita en sådan för att ta reda på mer om vår bakgrund. Jag har lite koll på några generationer tillbaka på min pappas sida, så det kanske är dags att få lite koll på det hälsingska arvet. Jag känner till att två byar utanför Edsbyn med de lustiga namnen Knåda och Böle lär ha haft något att göra med mormors ursprung och att det finns anknytning till en stor gård som heter Kyan någonstans där i trakten, men mer är det inte.

Igår fick jag SMS från Lisa. Hon och Robbie, Lotta och Dwight har varit på Hawaii och turistat och hälsat på en f d kollega till L&D som nu driver ett hotell där. De satt på flygplatsen i LA och väntade på ett plan som skulle ta dem till Frankfurt, men starten var av okänd anledning försenad med minst fyra timmar. ”Nu har vi sett hawaii, tur att vi passade på innan den där kim gör en grushog av hela harligheten” stod det bl a. De borde vara hemma nu, men man kan aldrig veta. Jag är inte mycket för långdistansflygningar och jetlag, men jag har lovat att komma till Toronto i maj. Då skall jag upp i CN Tower och gå på glasgolvet där uppe, 340 meter över marken. Elvy berättade att man kan gå Edge Walk, runt utanpå tornet, ovanpå restaurangen. Det tänker jag inte göra. Men man kan också ta sig ytterligare en bit upp, till något som hette Sky Pod. Sånt gillar vi! Elvy utlovade också en dagstur till Niagara. Jag har varit där en gång tidigare, när jag var 9-10 år, men jag tyckte faktiskt att det var rätt skrämmande där då.

Men innan såna har roliga saker som födelsedagskalas och resor till Kanada, så måste jag sätta igång och jobba. Jag har ett relativt enkelt, men rätt omfattande uppdrag som jag skall ta itu med i morgon. Men inte idag. Idag är det helgdag.