There is no place like home.

Jag gnällde över vädret igår. Det har inte varit så jobbigt tidigare år, när jag varit på förlaget på hösten. Men då har jag varit här i oktober, det är faktiskt stor skillnad. Jag umgås ständigt med vaga funderingar på om jag skall flytta tillbaka till Sverige, men just nu så känns det definitivt inte aktuellt. Jag släpper det nu - åtminstone för en tid.

Det finns annat i Sverige som kan ge mig argument för en flytt, tryggt, välordnat och LAGOM. Det är ganska tryggt och välordnat i Ascona, men där ställer vädret till det när det regnar och det verkar som om det regnar mer och mer och blir allt våldsammare skurar. Det rasar från bergssidorna, allt från stora berg- och stenras till vägar som rasar eller blockeras och förtretliga små jordras som saboterar mödosamt anlagda trädgårdar på sluttningar.

Klimatförändringarna märks söder om alperna. Det går inte att resonera bort. Men vintrarna är milda och våren kommer tidigt. Snön finns uppe i bergen, det räcker så.

En av mina kolleger hade läst om Ascona på Wikipedia och visade mig. Jag läste den kortfattade ortsbeskrivningen och kände knappt igen mig. Den var väl inte felaktig, men gav en väldigt konstig bild av staden. Det kan inte vara enkelt att beskriva en plats på några rader. Kanske bättre att låta bli och bara leverera fakta? Det är vackert i Ascona, men tyvärr finns det ett par nya komplex på bergssluttningen som inte direkt pryder sin plats. Ett av dem har haft stora problem med att få köpare till lägenheterna och några av dem hyrs ut för kortare perioder. Invid ”slätten”, sedimentområdet vid Maggias utlopp har man byggt riktiga bunkrar. Man kan skratta åt engelsmännens förkärlek för att skydda stadsmiljöer och att många hus blir ”listed” – alltså K-märkta och synnerligen opraktiska att bo i, men nog  skulle jag vilja ha lite mer av den bevarandefilosofin i Ascona. Men nu är det redan förstört i delar av stan. Den bilfria gamla stadskärnan vågar man sig nog inte på att fördärva mera i alla fall.

Varför skriver jag detta? Kan det vara för att jag faktiskt längtar hem? Jo, så är det nog. På måndag, vid femtiden är jag hemma, om allt fungerar som tänkt. 

Mycket att tänka på just nu.

Alltid något att vara tacksam för, idag fungerade det nästan ok med tåget. Igår och i förrgår var det inte godkänt. Men nu är det bara två dagar kvar. Måndag förmiddag reser jag hemåt, söderut och bort från det trista vädret som gör att allt känns extra jobbigt. Elvy menade att jag borde köpa en burk vitaminpiller, men jag tror inte att det är sådant som fattas mig. Det är ljus, sol och +10 som behövs. Jag menar att det är bättre för humöret med -10 och blå himmel  en stund mitt på dagen än temperatur runt  nollan, gråväder och snål vind.

Benny har åtagit sig att sköta snöröjningen för Elvy och nu får han tillfälle att lära sig rutinerna och att sköta snöslungan. Där uppe har det snöat rejält idag men inte blåst nämnvärt, så hittills har det inte blivit snödrivor, vilket kan ställa till det rejält på infartsvägen. Men det kommer nog.

Elvy kommer till Ascona först den 12 december, det finns saker som hon lovat att hjälpa till med i kyrkan nästa vecka. Jag har inbjudit till luciakaffe onsdag kväll.

Elvy, vi skall baka lussekatter på onsdag, förbered dig på det! Dessutom tänker jag köpa med mig färdig pepparkaksdeg som vi skall baka ut i form av hälsingebockar! Lucianattlinne är inte nödvändigt, men jag har en fusk-luciakrona som får bli bordsdekoration. Så var det med det! 

Det är ingen hemlighet att jag älskar gamla läsarsånger. Cilla skickade mig en länk från Regal Zonophone, ett fantastiskt ljudarkiv över frälsningsarmémusik. De äldsta inspelningarna är från 1920-talet. Den som hon skickade länken på  till mig är betydligt nyare, från 1977. Jag känner inte till dem som sjunger, men urvalet av sånger är riktigt bra, med sångerna Med fribiljett jag reser, Du har hört om lille Mose och Uti himmelen en gång som mina favoriter. Sen sjunger de en sång som jag inte hört på många, många år, Hur underlig är du i allt vad du gör, men den sjungs inte alls i samma tempo som jag minns att Gitarrsystrarna i kapellet framförde den i. Hela skivan är värd att lyssna till.

http://www.regalzonophone.com/Player%20European%20-%20FALK7712%20-%20All%20min%20frojd%20Jag%20har%20i%20Jesus.htm

Rickard har just ringt, en av hans f d kolleger i Bergen har frågat honom om hytta på Kikut är till salu. De har en alldeles för liten lägenhet i Highland Lodge och har bestämt sig för att skaffa hytte. Är det den spark i baken som jag behöver för att våga göra mig av med hytta? Det var ju pappas projekt, det som skulle bli hans sommar- och vinterbostad, sen skulle han skaffa sig en liten lägenhet i Södertälje och vara där de delar av året som inte bjöd på så mycket friluftsliv på fjället. Men det är faktiskt drygt tjugo år sedan pappa dog och hytta kan inte stå som ett minnesmärke över honom i evighet, jag är där allt mer sällan. Ingen av oss har planer på att tillbringa julen där, så vi bestämde att de fick använda hytta över julferien och sedan kan jag diskutera en försäljning med dem. Rickard kan tänka sig att köpa deras lägenhet, för han är mer intresserad av att vara på Geilo under skidsäsongen, än vad jag är. Dags för ett par sömnlösa nätter???

22:00 Jag fick just ett SMS från Jenny där hon meddelar att länken inte fungerar om man läser bloggen på en smartphone. Sorry, det kan jag inte göra något åt!

Alldeles för sent...

Fredag kväll, After work med kollegerna och sedan gick några av oss och åt italienskt på en trevlig restaurang i Gamla Stan. Maten var helt ok, men av någon anledning så smakar italiensk  mat lite annorlunda hemma i Ascona. Man anstränger sig lite väl mycket och klämmer in flera tillbehör än vad jag är van vid.  Sent hemma och sov länge. Peter ringde vid ettiden och frågade om jag ville komma till dem, de skulle få besök  från Finland.

Det är så här, min farfar och Peters mormor hade en bror som var gift med en dam från Finland och när kriget där bröt ut, så reste han dit som frivillig och omkom i en olycka, alltså dog han inte på slagfältet. Hans fru stannade med deras två barn i Sverige tills i mitten av 50-talet, då flyttade hon tillbaka till Finland och gifte om sig. Ingen i släkten har haft kontakt med någon av dem, men nu hade ett barnbarn till den här stupade brodern letat efter släktingar i Sverige och lyckats lokalisera Peter. Jag har inte så många släktingar, varken på min mammas eller pappas sida, så naturligtvis ville jag träffa honom. Han heter Juhani och är i likhet med Peter läkare. Hans fru var också med, hon heter Hedvig och är jurist. De bor strax utanför Helsingfors och har fyra barn.

Både Juhani och Hedvig är aktiva inom den lutherska kyrkan så vi hade mycket att prata om.  Det var verkligen roligt att lära känna dem och vi får nog planera in ett besök i Finland vad det lider.

Det blev sent både fredag och lördag så jag tog det lugnt på söndag och gladdes åt att nu var det bara  en vecka kvar med pendlingsresor. Vi hade pratat lite löst om att jag skulle stanna några dagar nästa vecka, men jag bestämde mig för att nu  fick det vara nog. Idag var det synnerligen segt att komma hem till Uppsala. Just nu verkar det om om tåget kommer att gå i morgon  bitti, men det kan man inte vara säker på...

Jag reser hem nästa måndag. Elvy kommer veckan därpå och stannar över trettonhelgen. Nu har Benny och hans flyttlass kommit från Göteborg. Enligt Elvy så var Benny glad och nöjd med att ha fått sålt sin lägenhet i Göteborg till ett skapligt pris.  Benny är inkvarterad i undantagsstugan och hans bohag i en lagerlokal hos Sven-Erik. Benny har lovat att sköta snöröjningen och se till både boningshuset och uthuset för Elvy. Just nu är utbudet av hus rätt magert, men det kan ändra sig efter helgerna. En av mäklarna hade ett par hus på gång där säljaren troligen inte ville att de skulle komma ut på Hemnet.

Och nu är det hög tid för mig att krypa  ner i sängen.

Väder, snuskgubbar och TV.

Det har verkligen varit VÄDER de senaste dagarna, snö, snöglopp, blåst och halka. Jobbresorna til Stockholm har fungerat sådär, men jag var bara en av alla dem som kom sent eller gick tidigare för att ta sig hem. Men det är lustigt, allt som är något utöver det vanliga gör att vi blir ett kollektiv ”vi som är drabbade av vintervädret och den dåliga snöröjningen”. Jag har pratat med flera som jag aldrig bytt ett ord med tidigare, förutom en nick och ett hej på lunchen.

Sexuella trakasserier har annars varit ett dagligt samtalsämne. ”Profiler” inom olika områden har avslöjats som våldtäktsmän och snuskgubbar. Kommer vi att få slut på det här sjuka beteendet genom att grupper av kvinnor träder fram och berättar vad de varit utsatta för? Jag tror inte det. Tyvärr.

Det var nog allt för idag. Nu skall jag först se på  Mitt i Naturen, därefter på Toppmötet där Jan Eliasson intervjuar Gro  Harlem Brundtland och därefter är det ett smått kaotiskt debattprogram, Opinion Live.  Sen är det sängdags och så hoppas jag att det inte blir  någon dramatik med väder och kollektivtrafik i morgon.

Söndag kväll i ett gråkallt Uppsala.

Igår var jag på shoppingrond. Det fanns mycket snyggt till rimliga priser och jag köpte mer än jag hade planerat. Två tröjor, blus, klänning, jeans och ett par boots. Det kan jag använda nu på jobbet och sedan får det följa med hem till Ascona.

Jag har startat operation övertalning. Nu när Benny skall bo i undantagsstugan tills vidare och dessutom sköta snöröjningen, så kan Elvy med gott samvete komma ner till Ascona och tillbringa advent och julen där. December är faktiskt en festlig månad hos oss och som extra bonus är det bättre väder.

Idag har jag varit på högmässa i Uppsala domkyrka. Jag känner mig inte så hemma med liturgin och förkunnelsen känns lite försiktig, men det är något alldeles speciellt med det rymliga kyrkorummet och akustiken. Plus historiens vingslag.

När jag kom hem så fick jag ta hand om en lösspringande liten hund. Det var en dvärgschnauzer som tydligen hade varit på rymmen så länge att det var helt ok att bli omhändertagen. Det fanns ingen i närheten som letade eller ropade så han fick följa med upp och så ringde jag polisen och satte sedan upp två anslag inne i parken. ”Lösspringande hund omhändertagen” och så mitt telefonnummer. Efter en timma ringde en dam och frågade om det var en svart dvärgschnauzer med flätat grönt halsband. Hunden hette Bingo (!) och när jag ropade på honom så kom han som en blixt. Han fick prata med matte i telefonen, som han höll på att äta upp. Inget tvivel om att det var rätt ägare. Man kunde ju vara rädd för dognapping annars. Han hade smitit iväg i Observatorieparken, men sprungit iväg mot kyrkogården så hon hade varit där och letat och några tillkallade vänner hade utvidgat sökområdet och sett mina anslag. Det är rätt djärvt att gå med en liten hund utan koppel inne i stan. Hur lydig man än vill tro att den är, så finns det alltid något som kan distrahera.

Fille är en mycket lydig hund, men Maj vågar inte ha honom lös på skogspromenader. Det kan dyka upp varg lite här och var. Igår dödades en jakthund i trakten av Voxna. Sånt är trist men samtidigt så behöver vi ha en frisk vargstam och det betyder att det inte kan finnas alltför få vargar, då blir det inavel och inte bara risk för genetiska sjukdomar och missbildningar utan även för beteendestörningar som kan utsätta både människor och tamdjur för ökade risker. Men visst tänker man sig för när  man är ute på skogspromenad, med eller utan hund. Det finns gott om björnar också, men de bör ha gått i ide nu.

Så småningom fick jag lagat middag, måste ju testa det nya fina köket. Det blev entrecote – det finns grill invid spisplattorna och en fiffig fläkt som dyker upp underifrån. Till entrecoten gjorde jag grönsaksröra och till dessert blev det en skamligt stor portion jordgubbsglass.

I morgon är det en ny res- och arbetsvecka. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, den här gången var det södra Sverige som fick besök av kung Bore.

Några rader innan jag lägger mig.

I tisdags var jag på bio och såg Snömannen, baserad på Jo Nesbøs bok med samma namn. Betyg? Jag vet inte riktigt, jag har ju läst boken och filmen var bitvis ganska rörig. Ett plus är att man inte fläskat på med alltför mycket våld – filmen handlar ju om en galen seriemördare. Å andra sidan var det ingen särskilt trovärdig psykologisk analys av honom heller. Men okej, den får godkänt, 3 av max 5 stjärnor. Det är alltid roligt att se kända miljöer i Norge skymta förbi. När jag kom hem satt det ett anslag i entrén, bredbandet var ur funktion, felsökning pågick.

Onsdag morgon var bredbandet stendött, jag tänkte att jag skriver lite i bloggen på lunchen, men det hann jag inte med. Vi hamnade i en diskussion om Zimbabwe och om den afrikanska kontinentens problem och möjligheter. Det känns bra att Mugabe inte får styra landet längre och att ”Gucci Grace” också verkar vara uträknad. Men problemen är inte över bara för att det blir ett maktskifte. Pierre tillbringade en stor del av sin uppväxttid i Zimbabwe så han har alltid hållit sig informerad om vad som händer.  Det skall bli intressant att få höra hans uppfattning om händelserna – det kommer nog att ske en del framöver. Han har alltid varit bekymrad över att det funnits förbindelser mellan Mugabe och FA i landet, flera makthavare har varit salvationister men Pierre har inte haft så mycket till övers för deras engagemang. Har det passat deras syften, så har de dykt upp i uniform.

Torsdag satt det ett anslag i entrén, bredbandet skulle tyvärr vara ur funktion tills på fredag. När jag kom hem idag, så var det igång igen. Tur att man har telefonen.

I morgon skall jag gå ut på stan på shoppingrond. Jag kan inte bara ströva omkring planlöst utan jag behöver ha något slags mål eller ärende. I morgon skall jag prova skor, eller rättare sagt boots och kanske köpa en tröja. Jag har en del vinterkläder här, men det kan vara roligt att ha något att byta med på jobbet. Det skall bli spännande att se vad jag kommer hem med.

Torparliv och stenkakor.

Helgen blev trevlig, trots att vädret inte var det bästa. Tidigt lördag morgon körde vi till Anki och Peters torp. Det var planerat för höstens stora lövkrattning, men vädret medgav bara att vi tog hand om det som låg framför huset. Det blev innejobb istället, Peter förvisades till vedboden och skjulet för att städa där, Anki och jag städade inomhus.

Det är primitivt på torpet, ett medvetet val. När pojkarna växte upp, så tyckte de kloka föräldrarna att de skulle lära sig att man faktiskt inte behöver ”all mod cons”. Vattnet hämtas i brunnen, men dricksvatten tar de för säkerhets skull med sig från stan. El får man numera i begränsad utsträckning via solceller, men det är inte alltid som det fungerar, vilket det förstås inte gjorde nu i helgen. Då blev det fotogenlampa, brasa och gasolkök. Det finns utedass, men av lite modernare slag och eftersom huset inte har något avlopp i köket så får man fortfarande hälla ut diskvatten m m i naturen, men det kommer förmodligen att bli slut på under 2018, då måste de installera en tank för spillvattnet.

På kvällen roade vi oss med att spela stenkakor på vevgrammofon. Det var häftigt. Peter hade varit på en bondauktion i augusti och ropat in en vevgrammofon och en rejäl hög med stenkakor för 250 kronor, helt ovetande om vilket skick det var i. Grammofonen fungerar perfekt och de flesta stenkakorna var i spelbart skick. Det var Ulla Billqvist, Bertil Boo, Evert Taube, Jussi Björling och så var det ett rikligt urval av andliga sånger, bl a Lapp-Lisa, J A Hultman och Göran Stenlund. Vi sjöng tillsammans med Hultman i Släpp nu lite solsken in och Lapp-Lisa i Guldgrävarsången och Göran Stenlund sjöng Jesus du är allt, ja allt för mig –jag sjöng den engelska texten. Sången kommer från Frälsningsarmén i England, så den kunde jag!

Ankis pappa var pastor och en gång så kom två äldre damer i församlingen riktigt rejält ihop sig om vem som var den bästa sångaren, Einar Ekberg eller Göran Stenlund. Han lät tanterna hålla på en stund och när han sedan fick tillfälle så sade han ” och vem håller damerna på, Elvis Presley eller Tommy Steele”. Dom fattade inget men andra närvarande fick sig ett gott skratt.

Peter insåg att det faktiskt var en riktigt skatt som han hade ropat in för 250 kronor och nu fick grammofon och skivor följa med hem till Stockholm.

Det var en avstressande helg  – jag tog bussen hem till dem fredag eftermiddag, det tog femton minuter, inget tåg till Uppsala alltså och nu på måndag morgon så kunde jag ta samma buss till förlaget. Jag vänjer mig vid att pendla efter ett par veckor, men jag skulle aldrig stå ut med att göra det varje dag. När jag sedan finns på plats, då tycker jag att allt är positivt, trevliga kolleger, intressanta diskussioner vid fikabordet och bra arbetsuppgifter. Men så är det resorna...

Elvy berättade att de hade varit på stugmöte söndag eftermiddag, där hade jag velat vara med, men alla stenkakorna vi spelade på lördagskvällen blev också ett stugmöte där i fotogenlampans sken.

Vad är det som gör de här gamla läsarsångerna och andliga sånger från förra seklet så populära? Pärleporten, Ovan där och Gyllne morgon, människor som inte går till kyrkan eller ens anser sig själva vara kristna, de sjunger med i dem och man märker att de engagerar sig i det de sjunger. Kommer någon av de nya sångerna att leva kvar på samma sätt? Nu är det så enkelt att ”producera” en sång, men nog tycker jag att de nya sångerna innehållsmässigt är rätt tunna och ofta svåra att sjunga.

Nu är det sängdags. I morgon skall jag vara med och träffa två herrar från ett amerikanskt förlag, specialiserat på läroböcker för elever 5-15 år med inlärningssvårigheter. Det skall bli intressant.

Gårdagens Uppdrag Granskning blev ett av dagens stora samtalsämnen.

Igår kväll såg jag och några kolleger tillsammans på Uppdrag Granskning om paradisläckan och EF-ägaren Bertil Hults företagskonstruktioner. Är det inte tid för en global upprensningsaktion och samtidigt en bojkott av de länder som hjälper till med detta slags avancerade skatteplanering? Hur i all världen kan Malta få hålla på som de gör – och gjort under många år – samtidigt som de är medlemmar i EU, det är en gåta. En av mina kolleger tyckte att man skulle binda fast Bertil Hult och låta honom sitta och lyssna till Cornelis Vreeswijks ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” i några dygn. Varför inte?

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du behöver inga penningar när du vid porten står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Du kanske är en rikeman

Som samlar I en penningpung

Fast den för ut är stinn och tung

Du gnider och går an

En kassakista är din gud

Men så en afton får du bud

Och alla dina slantar små

Vad hjälper dom dig då

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

När några av världens rikaste människor gör vad som helst för att slippa betala skatt, så handlar det om att de inte vill dela med sig. De ser inte barnen som svälter, de bryr sig inte om de slavliknande förhållanden som råder i fabrikerna som bidrar till att öka deras förmögenheter, de tycker att de fattigaste och hemlösa kan få skylla dig själva. Och så vidare. När Svenskt Näringslivs chef står där och frågar ”vad fan får jag för det” så är det inte ett väl fungerande välfärdssamhälle han vill se. Han vill här i detta livet ha fördelar och förmåner motsvarande de 80 miljoner han påstår sig betala i skatt. Men han får ingenting ta med sig dit han slutligen går.

Behöver kungafamiljen ta emot allmosor av Bertil Hult? Klarar de sig inte på egen hand med apanage och förmögenheter? Victoria ger ju sken av att vara en rejäl tjej. Men hon kanske inte förstår bättre än att ta emot ”gåvor” och sedan leverera en gentjänst. Lite kunglig glans över ett evenemang kan väl inte skada?  Hon är ju uppvuxen i en skyddad verkstad och har nog inte så goda kontakter med verkligheten som vi kan förledas att tro. Mamma och pappa har ju satt agendan. Hur mår Daniel? Har han blivit totalt hjärntvättad?

Kan det komma något gott av det här avslöjandena? Det är val nästa år och det skulle förvåna mig mycket om inte skatterna blir ett stort nummer i debatterna. Hur kommer lågskatteivrare som Kristersson och Lööf tackla det här – det är ju inte bara Bertil Hult som ägnat sig åt avancerad skatteplanering – läs: SKATTEFLYKT. Sverige behöver pengar till sjukvården, välfärden, skolan, försvaret, till vägar och till upprustning av det bedrövliga järnvägsnätet. Staten behöver ta ett rejält grepp om behoven. Alliansen kan inte fortsätta att låtsas som om upphandlingar och privatiseringar löser problemen.

Jag betalar skatt i Schweiz och får hålla mig med privat sjukförsäkring där, men jag betalar också en viss summa i skatt i Sverige varje år, utan att jag på något sätt kan belasta välfärdssystemen. Jag är svensk och tycker att jag skall vara solidarisk. Jo, det är gammaldags att resonera så men jag vill vara solidarisk även om de ca 26  000 kronor som jag levererar till Skatteverket är en ynkligt liten summa. Nu kom jag på att jag faktiskt har pengar på banken i Sverige också. Det är ett sparkonto med låg ränta men där får väl skatteverket in ytterligare en slant.

Som om inte detta skattesmitarelände är nog, så fortsätter avslöjandena om sexuella trakasserier att strömma in. Jag har tänkt att en del av de ”avslöjanden” som man kommit med, långt i efterhand kanske mest beror på en önskan om att få  bekräftelse,  men när 465 skådespelare gemensamt går ut och berättar om vad de blivit utsatta för, så måste man ta det på fullaste allvar.

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

En av mina kolleger hade en provanställning på en dagstidning. En chef (välkänt namn inom tidningsvärlden) genomförde en våldtäkt på henne inne i ett arkiv. Hon rusade iväg, först till en närbelägen polisstation och fick skjuts av polisen till en gynmottagning för provtagning. Två dagar senare avbröts hennes provanställning. Utredningen lades ner, chefen hävdade att hon hade lockat in honom i arkivet och själv tagit initiativet ”förmodligen för att på så sätt få yrkesmässiga fördelar.”

I morgon eftermiddag stannar jag i Stockholm och följer med Anki och Peter över helgen till deras fritidshus, där vi skall hjälpas åt att göra iordning för vintern. Fritidshuset är ett torp som ligger vid Mälaren, inte långt från Enköping. Jag tror att det finns mycket löv att kratta ihop där.

Nu är det dags för kvällens pirog och söta djurungar på tv. Sedan samtalar Jan Eliasson med Madeleine Albright. Det vill jag inte missa.

Tisdag kväll med tv och baguette.

Elvy har sagt att jag bör skämmas – kvinnlig matriark, det är tautologi. Jag vet, men ibland har jag lite för bråttom när jag skriver i bloggen.

Detta gräsliga slarvfel gör att jag måste skriva ett par rader om den förträffliga lilla publikationen Språktidningen. Jag har prenumererat på Språktidningen i många år och har haft stor nytta och mycket glädje av den. Det var en tid när jag tyckte att jag förlorade greppet om det svenska språket, jag hade bott i Ascona i några år och hade allt färre kontakter i Sverige. Det hjälpte inte att läsa nyutkommen litteratur, jag kände att jag inte hade grepp om vardagssvenska. Jag prenumererade på Amelia och Femina (ett försök att förena nytta med nöje) men klagade också min nöd för Erik på förlaget. Då tipsade han mig om Språktidningen och även om jag har mycket mer kontakt med svenska språket sedan Elvy flyttade hem till Sverige, så lär jag mig alltid något nytt när tidningen kommer. Och inser att det finns en hel del i grammatiken som jag inte kan. Då får jag ta fram Svenska Akademiens grammatik, en verklig tegelsten med nästan 2000 sidor och då först hoppas att jag finner det jag söker och sedan att jag kan förstå och ta till mig det jag läser.

I kväll skall jag se på ”Det sitter i väggarna”, ett riktigt bra program och sen blir det nog Veckans brott också. Leif GW Persson är unik. Dagens baguette innehåller rödbetssallad och köttbullar, det brukar vara gott. Lunchen idag bestod av vildsvinsburgare med smörfrästa grönsaker och en klick potatismos. Jo, jag vet att man skall undvika rött kött, men jag får väl nöja mig med grönsakstallriken i morgon. Den är inte så dum den heller. Vildsvinet smakade utmärkt och det är en berömvärd gärning när jägarna försöker hålla nere vildsvinsstammen.

Förresten, jag trodde att björnarna hade gått i ide vid den här tiden på året, men igår eftermiddag såg Villy och Alice en hona med två ungar som gick över vägen. Det var på en mindre väg väster om Arbrå. Jag hoppas att kamerorna i björnidena på Järvzoo och i  Lycksele djurpark kommer att vara på i vinter. Men det blir väl först efter nyår när ungarna föds. Det är så mysigt att se björnmammas omsorger om dem och hur de små busarna utvecklas.

Nu är det strax tid för Rapport. Mera om paradisläckan och branden i centrala Stockholm och så är det en kvinnlig programledare på Sveriges Radio som anklagas för sexuella trakasserier och för att vara allmänt otrevlig. Men jag vet nog inte vem det är om namnet avslöjas. 

Novembermörker och gråkallt

Väderrapport från Ticino: Snö i uppe i bergen natten mellan lördag och söndag, t o m hos David och Pierre i Orselina, men så slutar också civilisationen på baksidan av deras hus. Nere i Ascona var det bara regn, men det blåste rejält.  Man kan nog förmoda att hösten är på gång även där.

Igår var det varning för hala vägbanor i södra Norrland och jag menade att det inte var nödvändigt att Elvy skulle köra mig till tåget, men hon envisades. Det var på eftermiddagen, med några plusgrader, så det gick bra. Jag var i Uppsala klockan fem och efter att ha inhandlat lite att äta så tillbringade jag en stund framför tv:n i sällskap med en samling gråtmilda amerikaner med svenska rötter, men det blev tidigt i säng, jag skulle infinna mig på stationen redan klockan sju på morgonen. Idag har jag mest gått omkring och insupit atmosfären på förlaget, tillbaka i Uppsala halv sex. I morgon är det möte halv nio och sedan har jag fått konkreta arbetsuppgifter att ta itu med. Det känns skönt.

Ny masskjutning i USA, denna gång i en kyrka. Trump hävdar att det inte är vapnen som dödar. En av kollegerna på förlaget sade att han hade planer på att skriva en bok som handlade om skitpresidenten Prutt i landet Dystopia. Då sade någon att det fanns ett heavy metalband som hette Dystopia, så han fick fundera ut ett annat namn på landet. Texas statsåklagare anser att kyrkorna bör beväpna sig.  Han föreslår att ett par av församlingsmedlemmarna skall bära vapen för att kunna bemöta en attack. Sedan har vi den röriga härvan Trumps vänner och Putins vänner och ”paradisläckan”. VART ÄR VI PÅ VÄG?

Jag får slå mig ner framför tv:n och först kolla nyheterna och sedan sjunka in i något underhållande d v s Vår tid är nu – Suzanne Reuter är magnifik i sin roll som familjens läskiga kvinnliga matriark. Sedan kommer ”Monster” en norsk thriller – få se om den är något att följa under veckorna som jag är här i Sverige. Jag får inte se upplösningen men det kan jag leva med, det är mer skildringen av Nordnorge som lockar mig.

Nu skall jag äta en Skagenbaguette, en svensk specialitet som faktiskt är rätt okej. Åtminstone den som jag brukar köpa på väg hem från stationen. Det fina och tekniskt avancerade nya köket får vila sig i kväll. Ärligt talat, så får jag nog läsa bruksanvisningarna först...

Vi blir fler och fler...

Idag blev vi bjudna på lunch hos Alice och Villy. Älggryta med rönnbärsgelé och potatis. Det var så roligt att träffa dem igen och att den ändlösa väntan på uppehållstillståndet för Alice äntligen är över och att alla andra formaliteter är avklarade. Gällde det bara kunskaper i svenska, så borde hon ha fått uppehållstillståndet för länge sedan. Hon talar i det närmaste perfekt svenska men med den där lilla trevliga brytningen som Elvy hade när vi träffades, men som totalt har försvunnit – utom när hon och Alice pratade, då kom den igen. Man skall inte tala om en dams ålder.... men att vara 70+ och att på tre år ha tillägnat sig ett främmande språk det kallar jag en prestation. Dessutom så klarar hon skapligt  av ”svorska” också. Villys engelska har förstås också blivit mycket bättre av vistelsen i Toronto. Men Alice är bestämd på en punkt, hemma talar de svenska. Inget annat.

Maj var också bjuden och hon kom med dagens trevliga överraskning. Benny, som så oväntat dök upp här i somras, han har just sålt sin lägenhet i Göteborg och kommer att tömma den under november, eftersom köparen kommer flyttande från Bryssel i början av december. Han har redan avtalat med Sven-Erik att hans bohag tills  vidare får stå i ett förråd på Sven-Eriks företag, men nu behöver han någonstans att bo tillfälligt, tills  han hittar ett hus. Sven-Erik har en ”drängstuga” som han hyr ut under sommarsäsongen, Benny kan bo där, men det är inte idealiskt, det kan bli för kallt där på vintern. När vi körde hem, så frågade Elvy om jag kunde tänka mig att Benny fick bo i undantagsstugan över vintern. Naturligtvis får han det, jag kommer ju inte att vara där. Sedan hade Elvy en liten baktanke med arrangemanget, hon kunde kanske få hjälp med snöröjningen i vinter. Det är inget tungt jobb, hon har en kraftfull snöslunga som väsnas förskräckligt. Den behövs för att röja infartsvägen ut till landsvägen.

Det är lite hemskt att börja tala om snöröjning, tycker ni inte det?

Sven-Erik, Villy och Benny spelade bandy och fotboll tillsammans så Villy var glatt överraskad över att Benny kommer att flytta till hembygden. Avfolkningsbygd? Jag tycker att det dyker upp nya ansikten rätt ofta. 

Mörker och kyla ute, brasa och värme inne.

Nu sitter jag i ”undantagsstugan”, det regnar och de sista löven singlar ner på marken. Ute är det ett par plusgrader och det är en helt annan värld än den jag lämnade i söndags. Men det finns en avstressande mysfaktor i höstvädret och när det mörknar tidigt, solen går ner vid fyratiden. Man får anpassa sig helt enkelt.

Resan från Ascona gick helt enligt planerna men det var en del turbulens över Tyskland. Elvy mötte mig på Arlanda och det första jag gjorde när vi kom till Uppsala var naturligtvis att noggrant kolla det nya köket. Det var väl inget fel på det gamla köket heller, det var diskret och funktionellt men det här nya köket det hörde verkligen samman med huset. Ett traditionellt ”högreståndskök” faktiskt, men med modern teknik. Jag undrar bara om jag klarar av att använda finesserna när jag blir ensam där. Äsch, jag har ju faktiskt ingen anledning heller att använda dem. Det blir snabb frukost och något kallt  på kvällen. Lunch, d v s varm mat äter jag ju mitt på dagen.

Måndag tog vi det lugnt, Elvy hade dessutom ett möte med försäkringsbolaget. Folk brukar ju skälla på försäkringsbolagen, men hon är nöjd med bemötandet och ersättningen. Däremot så är hennes, fastighetens och den klantiga grannens försäkringsbolag i luven på varandra... Det kommer nog att sluta i en rättegång så småningom. Sens moral: Anslut inte ledningarna till en diskmaskin med silvertejp! Medan Elvy höll på med sitt så ägnade jag mig åt ett av mina favoritnöjen, att besöka bokhandlarna. Det finns flera av dem i lärdomsstaden Uppsala. Nu skall jag läsa årets nobelpristagare.

Tisdag körde vi ner till Sorunda med en krans och några krukor med ljung till pappas, farfars och farmors grav. Vi körde via Stockholm dit ner, det var efter morgontrafiken och trots att jag är van vid tät trafik och impulsivt trafikbeteende så tyckte jag att passagen genom Stockholm var riktigt jobbig. För att undvika hetsen och köerna på eftermiddagen så körde vi via Strängnäs och Enköping tillbaka till Uppsala. Den vägen är väl fem mil längre, men tar nog inte längre tid att köra, i alla fall vid den tiden på dagen.

Idag körde vi alltså hit. Från Gävle och upp till Hagsta fick vi köra på gamla E4 på grund av ett brobygge. Det var segt och tät trafik och det kändes som en befrielse att sedan ta av från ”nya” E4 vid Tönnebro. I morgon skall vi köpa kransar till gravarna och batterier till led-lyktorna som vi sätter på familjegraven. Där vilar morfar, mormor, min morbror Alf-Bertil och mormors bror Erik. Men vi åker inte runt med kransarna och vi tänder inte  lyktorna förrän fredag eftermiddag.

 Nu tror jag att det är dags för eftermiddagsfika inne hos Elvy. Jag ser av röken att hon har tänt en brasa i kakelugnen och då tar jag med mig en av mina nyinköpta böcker, Kazuo Ishiguros  Återstoden av dagen,  den tar jag med mig in och sätter mig framför brasan och läser.